Standarder: ett komplement till mål

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett spontant nattavsnitt om mål
2. Mål, fy fan jag vill spy på mål
3. Realistiskt eller aggressivt
4. Skillnaden mellan uppgift och mål
5. Fejkmål och borden-mål
6. När du sätter fel mål
7. Det känns inte som det ser ut
8. Bilen som blir ett kvitto
9. En Ferrari behöver inte vara fel
10. Att checka med sig själv
11. Genvägen till känslan
12. Få känslan redan idag
13. Processmål och Sisyfos-arbete
14. Tusen standarder i vardagen
15. Att shoppa när man mår dåligt
16. Antingen lyxigt eller tält
17. Standarden som låter hjärnan slappna av
18. Ekologisk mat och att förhandla bort standarden
19. När målet blir en standard
20. Att ta sina standarder på allvar
21. När det inte går enkelt, tänk om det inte är rätt
22. Processmål eller standard, samma sak?
23. Att bygga bort mjukisbyxorna
24. Vad är det för vana jag borde ha
25. Struktur eller beteende?
26. Strukturen som triggar eller förbjuder
27. Ekonomisk frihet som var ett mål
28. Stödstrukturer för standarderna
29. Neutrala strukturer som drar åt olika håll
30. Vanan är färdmedlet till målet
31. Resan till Israel, vana eller uppgift?
32. Hur Moa tog sig an fjällmaraton
33. Mål, målmål och processmål
34. Gränsen mellan mål och standard
35. Beteendehacks åt båda håll
36. Projekt: kräver mer än en aktion
37. Röda mattan rullas ut medan du går
38. Att navigera efter kompassen
39. Det kan bara bli vinst
40. Turisten och flanören
41. De flesta angriper mål som turister
42. Rätt verktyg för rätt effekt
43. Framgångsfaktorer och principer
44. När det skaver i Helsingborg
45. Råttan som lärt sig var elstöten är
46. Känslor som GPS
47. Principen som urskiljare
48. Färre mål, mer nöjd
49. Kebnekaise och Mont Blanc
50. Målet som maxar standarderna
51. Livsplanskickoffen
52. Att ge bort det exklusiva
53. En affärsplan för livet
54. Tack och inbjudan till dialog

Ett spontant nattavsnitt om mål

Jan: Vi vill ha det vi vill ha, för att vi vill känna som vi tror att vi kommer känna när vi får det vi vill ha. Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag har jag en gäst här, Moa Diseborn. Välkommen tillbaka. Det här är ett helt extra avsnitt. Det är nämligen så att du och jag, Moa, vi arrangerade och hittade på en livsplanskickoff. Det är något vi ska ha i augusti och i januari för ett antal deltagare. Sen satt vi här och förberedde, spelade in podd, och så hamnade vi i en diskussion kring mål, projekt, standarder och uppgifter. När vi började diskutera detta sa vi: vänta här nu, det här skulle kunna bli en bra diskussion. Sätt igång kamerorna, nu filmar vi det här.

Moa: Medan vi sa: ska vi inte först reda ut det och sen ta det på kamera?

Jan: Då tänkte jag: nej, jag tror att ibland kan den här diskussionen vara värdefull att ta on camera. Så får vi helt enkelt se om det här var en genväg eller faktiskt något som är väldigt värdefullt. Sen kan jag säga att vi spelade in det här ganska sent på natten, så Caroline sover. Annars hade hon varit med. För er som tittar på det: det här är helt crazy. Jag sitter på fel plats. Det är mycket som är nytt.

Mål, fy fan jag vill spy på mål

Jan: Om jag ska ge någon slags intro, så pratar vi så här. I coachvärlden pratar man ganska mycket om mål. Och direkt när vi skulle börja prata om mål var min kommentar: mål? Fy fan, jag vill bara spy på mål. Det vill säga den smarta målmodellen. Men för att vi ska få alla på samma nivå, så man kan hänga med i konversationen, kan inte du gå igenom målmodellen så som man brukar prata om den?

Moa: Jo, precis. Det blir ju lite advokat för mitt eget yrke, som beteendevetare och coach, tänker jag. Nej men Jan, så kan man inte säga. Jan, det är liksom ett mål vi måste komma fram till. Ett mål är något man kan sätta klart datum på. Jag bestiger Kebnekaise senast den 25 september 2020. Det är ett klart definierat mål.

Jan: Ja. Jag tänker så här, mål. En definition som jag har fått med mig är: mål, mätbart, åstadkommande i livet. Och då har man den klassiska smarta modellen. Vad är det man säger? Specifikt, mätbart, attraktivt, tidsbestämt, realistiskt. Smart. Jag kan inte ens stava. Realistiskt och tidsbestämt. Och aggressivt.

Moa: Det vet jag ibland, jag brukade, eller vi brukar lägga till i balansekonomi det där sista A:et. För att ha det på någon slags...

Jan: Du skruvar upp volymen lite grann och utmanar lite.

Realistiskt eller aggressivt

Moa: Ja, men realistiskt kan jag uppleva så här: hade någon sagt till mig att "Jan, du kommer uppnå de grejerna du kommer uppnå", så hade jag sagt: det är inte realistiskt.

Jan: Jag är med, för jag upplever att vi många gånger sätter, vad ska man säga, vi sätter hinder för oss själva. Nej, det är inte realistiskt att jag skulle ha...

Moa: Så aggressivt är liksom att utmana sig själv lite grann, vad man tror att man möjligen skulle kunna uppnå.

Jan: Ja, precis. Att stretcha utanför det där.

Moa: När du började prata om mål så sa du: okej, när de flesta sätter mål, så sätter de egentligen...

Jan: Ja, uppgifter.

Moa: Det är lätt att uppgifter kryper in. Om man ska sätta många mål och beta ner vision till att bli mål, då är det också lätt att det kommer in uppgifter. "Ja, så skulle jag besiktiga bilen och så kommer det med, och så skulle vi vaccinera oss hela familjen och så måste jag få nytt pass." Det är ju egentligen inte ett mål i sig. Jag brukar säga att skillnaden mellan en uppgift och ett mål är att en uppgift känner man sig lättad när man har klarat av. När jag besiktigat bilen, varit hos tandläkaren och fixat det där passet, eller vaccinerat oss: åh gud vad skönt, nu är det klart.

Skillnaden mellan uppgift och mål

Moa: Medan ett mål mer ska uppfylla en med glädje och inspiration, och något så man känner att man får lite luft under vingarna. Man känner att, shit, tänk om jag verkligen kan bestiga Kebnekaise, eller Kilimanjaro, eller vilket berg man nu väljer. Att man faktiskt känner att det är en liten stretch, att det är lite aggressivt. Att man ser fram emot det, men också är lite rädd för det. Det är liksom ett mål.

Jan: Man ser svett på överläppen och kittlar i magen.

Moa: Ja precis, men lagom då.

Jan: Men jag upplever att det är så, förlåt, så himla missbrukat.

Moa: Ja, det är det.

Jan: Eller att det är så urvattnat. Så fort någon säger "ah, nu ska vi sätta mål" så säger jag: jag vill gå därifrån. Vad är din upplevelse när du jobbar med klienter?

Moa: Jag tvingar mina kunder att sätta mål. Så jag vet inte. De kanske svettas utanför. Nej, men jag tänker vikten av att ha klart och tydligt definierade mål ökar ju chansen för att det kommer hända.

Jan: Men är inte det också lite av en myt? Jag kan uppleva att det finns, man brukar alltid relatera till, du vet studenter som satte mål, hade högre sannolikhet.

Moa: Ja, och sen visar det sig att den studien var bullshit. Den finns ju inte ens.

Jan: Jag har ju gått på den. Det är bara 3 % av svenska folket som har nedskrivna mål och de är mycket lyckligare och mer framgångsrika.

Moa: Ja, men det finns en del floskler.

Fejkmål och borden-mål

Jan: Det är lite grann det du pratar om. Vi pratar en del om fejkmål, du och jag. Att också så här, någon som jag borde vilja det här, därför skriver jag ner det på min lista.

Moa: Precis, en sådan som jag borde spela golf, eller jag borde ha den här bilen, eller borde bo i det. Eller jag borde åka till Versailles. Jag borde ta skepparexamen, eller borde. Då blir det som ett fejkat leende på något sätt. "Åh, jag är så peppad för mitt mål." Jag tror det där, jag vet inte så mycket för egen skull, men du kanske också ser det hos andra. Att det är lätt hänt att det liksom inte blir den här skjutsen och entusiasmen och glädjen och drivet som man kanske önskar att mål skulle ge oss.

Jan: Så vi har pratat en del om standards också. Det är egentligen de tre sakerna som jag ser. Men innan vi hoppar in på standards så tänker jag, för jag kommer ju till dig, du har ju varit min coach i många år och jag har avverkat ganska många coacher. Jag brukar säga att du är Sveriges bästa coach. Du har jobbat internationellt och du har jobbat med väldigt många klienter.

När du sätter fel mål

Jan: Då kommer jag ihåg att du sa till mig: "Men Jan, när du sätter mål så sätter du många gånger fel mål." För jag kommer ju till dig och säger: jag är så jävla less på att sätta mig och säga "jag ska öka inkomsterna med 10 %" eller "jag ska öka omsättningen med 10 %". Och så var jag: jag kan skriva det, jag kan göra det. Det är nästan lite... okej, nu låter det jävligt arrogant kanske, men jag fann ingen glädje, jag fann ingen energi eller lust i det.

Jan: Då kommer jag ihåg att du sa till mig: "Men Jan, det är för att du sätter målen helt fel. Du borde ju sätta målen utifrån: hur vill du att det ska kännas?" Jag kommer ihåg att det då var ett brain fuck i mitt huvud. Va, va, va? Så kan du inte ge, för det är säkert någon som lyssnar och är så här också, att jag blir utredd.

Moa: Ja, att man når sina mål och så känner man sig tom.

Jan: Ja, precis. Vad skulle du säga till någon sådan, som mig?

Moa: Det är kört för dig.

Vi vill ha det vi vill ha för att vi tror att vi kommer känna på ett visst sätt när vi får det vi vill ha.

Det känns inte som det ser ut

Moa: När vi börjar med det där att man inte känner det man trodde att man skulle känna när man får det man vill ha. Pengar är en sådan här klassisk grej. Jag träffar ju många kunder via finansiella rådgivare, och det handlar just om pengar, kanske speciellt initialt, när man börjar träffas. Då är det mycket den där känslan av att det inte känns lika härligt som det ser ut. Man kan ha det här perfekta drömlivet. Man har en bra karriär, man är snyggt klädd, man har en bra bil, man åker på rätt semestrar, man går på rätt festivaler. Men det känns inte här.

Moa: Då har man liksom inte haft en check med sig själv. Men det kan också vara så att man inte har levt sina egna autentiska mål. Man kanske har kopierat någon annan som har samma utbildning som jag. Någon som jag borde vilja ha det här. Det är en av grejerna. Men det kan också vara att vi trodde att de där pengarna, eller den där fina vingården i Italien som vi har köpt, eller den där bilen vi köpte, skulle få oss att känna på ett visst sätt.

Moa: Jag tänker att summan av alla de samtal som jag har haft, både i Sverige och utomlands, det är att vi vill ha det vi vill ha för att vi tror att vi kommer känna på ett visst sätt när vi får det vi vill ha.

Jan: Nu säger jag det. Det där måste du säga igen. Eller så kommer man få spola.

Moa: Ja precis, bara spola tillbaka. Säg det igen.

Vi vill ha det vi vill ha för att vi vill känna som vi tror att vi kommer känna när vi får det vi vill ha.

Bilen som blir ett kvitto

Moa: För att ge ett mer konkret exempel: när jag tänker på att jag vill ha den där bilen, så känner jag, jag tänker att då kommer jag känna mig lyckad. Då kommer jag känna mig smart. Jag kommer känna mig rik. Jag kommer känna mig snygg. Jag kommer känna mig attraktiv. Vi har kanske massa dolda idéer om hur vi kommer känna oss när vi sätter oss i den där bilen.

Jan: Jag bara garvar. Ni som har följt mig länge vet ju det återkommande med Tesla-bilen, nu är det inte bara Tesla-axeln. Då är det mitt "fuck you", att jag har lite lyckats. Eller jag ska minst visa dem att jag har finaste bilen i kvarteret.

Moa: Precis, det är som ett yttre kvitto på framgång.

Jan: Ja, precis.

Moa: Och att du därmed också ska få lite respekt, eller folk som går förbi uppfarten och går tillbaka igen och tittar en extra gång och går förbi. Då kommer du känna: gud, jag har ju ändå lyckats.

Jan: Ja, men är det inte så att det är för många som köper, jag skulle gissa att folk köper en Ferrari, en Ferrari, för att visa status. Sen är det väl något primalt att det är okej, om jag har... så är jag framgångsrik och då kommer jag ha större sannolikhet att träffa kvinnor, och mina gener och hela det där paketet. Det är ganska primitivt. Det är liksom en snopp- eller snipp-förlängare. En snipp-bil, liksom.

Moa: Ja, precis. Det behöver inget vara fel på att köpa ny bil. Jag vill också bara säga det.

En Ferrari behöver inte vara fel

Jan: Nej, precis.

Moa: Det kanske gör en lycklig.

Jan: Men för mig är det ett fejkmål. Det är det jag menar. Det är väldigt tydligt. Det är därför jag pratar om det, men inte gör det.

Moa: Nej, men jag tänker att vissa personer kanske känner sig uppfyllda av att köpa den där handväskan, Prada eller vad det nu är. Eller den där bilen, eller den där vingården i Italien, eller vad det nu är man längtar efter. Och kanske känner sig mer tillfredsställd. Men för vissa personer infinner sig inte den där känslan av sig själv. För man kanske fortfarande tänker dolt i mina tankar att när jag har den där vingården i Italien, då kommer ju alla mina vänner komma dit och så kommer vi ha jättetrevligt och så kommer vi kunna skörda vin tillsammans. Och jag kommer kunna tjäna pengar på det här vinet.

Moa: Det har liksom ingått i visionen. Och det blir kanske tydligt först när det inte händer. För jag har jobbat så himla mycket för att tjäna ihop pengarna till den här vingården, så jag har typ inga vänner kvar. Så kan det ju vara. Man har tre stadiga vänner. Man såg framför sig att man skulle vara 25 personer. Så kan det ju bli också. Man har liksom inte tänkt hela vägen. Man har inte klart definierat vad som ingick i den drömmen, och vilka känslor man hade kopplat till vad man trodde att man skulle känna när man fick det man ville ha. Oavsett om det är en vingård, en Ferrari, en handväska eller vad det nu är.

Att checka med sig själv

Jan: Du sa i en bisats där, man har inte checkat med sig själv. Är det det du menar? Att man kanske har satt upp målet men man har inte checkat med sig själv?

Moa: Ja, precis. Ibland blir vi lite lata och då kan man sätta upp lite sådana här, som vi kallar det, fejkmål. Det är ganska lätt att kopiera. Någon som har gått samma utbildning som mig, eller som är i samma ålder som mig, eller haft den karriären som jag haft, eller har det könet som jag har, eller kommer från den stadsdelen, borde vilja köra den här bilen, eller borde vilja åka på semester hit. Att det kanske inte alls har något med mig att göra.

Moa: En av de här grejerna som jag skulle önska, det är att jag ville ha fler skiddagar per år. Jag tänker så här, någon som jag, jag skulle vilja åka lite mer bräda. Men det som jag egentligen vill räkna, det är tältnätter.

Jan: Tältnätter, jag tänkte precis säga det. Det känns som, men Moa, du som jobbar med pengar, och människor med jättemycket pengar, och tält. Inte så glamoröst.

Moa: Men jag kan säga att det är något coolt i det. Första gången jag hörde det var när jag gick kurs i överlevnad, med arméns.

Jan: Ja, jag heter Ingvar och jag har 10 000 tältnätter, varav 3 000 av dem i minus 30. Då var jag ändå lite respekt.

Genvägen till känslan

Jan: Men du, jag tänker lite så här, sidospår, sen ska vi hamna i vår diskussion. I förlängningen, säger vi så här, okej, men jag köper Ferrarin för att få den känslan som jag vill ha. Det blir liksom en genväg. Då tänker jag så här, det är en förbaskat dyr genväg. Och så tänker jag, men om man blir någon sådan här buddhistmunk, kan jag lära mig att få fram den känslan, än att jag behöver köpa den där Ferrarin.

Moa: Ja, precis.

Jan: Till slut blir jag någon sådan här eremit. Då blir det liksom, ja men då spelar inget annat någon roll, för jag kan liksom få känslan, jag behöver inte andra människor. Jag behöver inte en fru eller barn som älskar mig, för jag kan känna mig älskad i mig själv.

Moa: Ja, men precis.

Jan: Och så förstår du att det blir så...

Moa: Man kan hoppa över ett led. Vi älskar ju att ge varandra, och er också, genvägar i livet. Så jag tänker, var nyfiken på att identifiera vad jag tror att jag ska få när jag får det jag vill ha. Som då till exempel kan vara skid. Jag har ett eget exempel, många fler skiddagar per år. Då tänker jag också automatiskt att jag är en härlig outdoor-människa som hänger tillsammans med mina två pojkar, min man och gärna kusinerna. Vi är liksom ett gäng och det är familjen. Vi är lite härliga och åker skidor, både ute i Europa och i Sverige. Vi ses på skidorter, det är det vi gör. Vi är utomhus och gör härliga saker tillsammans och har jättebra relation.

Jan: Ja, okej.

Få känslan redan idag

Moa: Och så tänker jag, mätbarheten i det, det är skiddagarna. Men jag tänker, hur kan jag få det redan idag? Det räcker ju med att vi bestämmer att vi ses på någons lantställe som redan finns i familjen. Och så kanske vi åker ut, eftersom tältnätter var min grej, och tältar tillsammans på en ö. Eller att vi tar med oss Trangiaköket, går upp på Röttberg och kokar te. Det kommer ge mig samma känsla. Vara utomhus, röra på oss.

Jan: Det är lite billigare än att åka till Verbier.

Moa: Ja, men exakt. Precis.

Jan: Bra. Men okej, om vi hoppar tillbaka till definitionen av mål, egentligen där vår diskussion började. Hur skulle du säga skillnaden mellan aktion och mål? För jag kan ju ibland tänka att en aktion i ett perspektiv kan bli mål i ett annat.

Moa: Är aktion det som jag kallar för uppgift?

Jan: Ja, det kan det vara. Ett görande. Då kan jag tänka, okej, men jag och Caroline, vi tränar ju kampsport och tycker det är fantastiskt roligt. Och jag gör ju alltid varje morgon eller varje dag: vad är de viktigaste grejerna idag? Och då tänker jag, då skulle jag kunna kalla det mål. Okej, idag ska jag gå och träna, jag ska träffa Caspian, jag ska göra de grejerna. Då skulle inte du kalla det för mål?

Moa: Nej. Jo, nästan. Processmål skulle jag kalla det för.

Processmål och Sisyfos-arbete

Jan: För jag blir ju inte klar.

Moa: Jo, det kommer ju bli klart. Träningen är ju klar. Den börjar klockan tio.

Jan: Jo, men det börjar ju om igen. Det är liksom måndag hela veckan, Groundhog Day. Ja, då måste jag träna igen.

Moa: Så är det ju. Vissa återkommande...

Jan: Om jag tycker om att ha ett fint hem, då måste jag städa. Det är Sisyfos-arbete. Okej, och vad sa du att du kallade det?

Moa: Processmål.

Jan: Okej, för det brukar jag, i min värld, kalla för standard.

Moa: Det låter mycket roligare.

Jan: Jag är så glad att vi har den här diskussionen. Och man ska ära den som äras bör. Det här är ju från Tony Robbins. Jag vet också, man har pratat om det i balansekonomi och andra ställen, att en standard för mig är: vad är den lägsta nivån som jag är villig att acceptera i mitt liv? Jag vet att när jag har sagt det här tidigare i något poddavsnitt, så tolkades det som att det var ett minimum. Att det var så här, nej men vad är det sämsta jag kan tänka? Medan för mig var det egentligen tvärtom.

Tusen standarder i vardagen

Jan: Till exempel, vi skojade om innan, att vi har massor av standarder. Jag och Caroline, vi har tusen standarder i vårt liv. Vi har en standard som är att när vi bjuder folk på middag, då brukar vi tycka det är väldigt trevligt att ha bubbel och lite ost och någon korv.

Moa: Innan gästerna kommer.

Jan: Innan gästerna kommer och så. Vi har en standard som är att vi vill ha det städat hemma. Så vi har återkommande hjälp med städning. Vi har en standard. Caroline har läst för våra barn varje kväll, jag skojar inte, varje dag i över nio år med Freja. Det är precis det som du säger, det är återkommande grejer.

Jan: Medan vi till exempel väldigt tydligt, återigen i bil, har en ganska låg standard jämfört med andra. För vi har en V70 från 2009. Där är ingen teknik, där är ingenting. Då blir det intressanta då, är den standarden okej? För mig är den absolut. För hade jag velat ha en annan standard, om det hade varit viktigt på riktigt, så hade jag ju bytt bil. Det är inte en pengafråga.

Moa: Det är det där som är så fint, själva checken med dig. Att där har inte du gått på det här, någon som jag borde ha en bil som den här.

Att shoppa när man mår dåligt

Jan: Nej, jag trillar ju dit titt som tätt. Förlåt, nu blir det återigen ett sidospår här. Jag lyssnade på Ola Wångs sommarprat. Har du lyssnat på det nu i sommar?

Moa: Nej, jag har inte hört det.

Jan: Det är han journalisten. Det är roligt, för han börjar sommarpratet med att man läser från hans journal. Liksom när han blir inlagd på psyket, för att han är utbränd och sånt. En av de första frågorna som patienten, eller läkaren, hade frågat honom och hans fru, var: har Ola spenderat väldigt mycket pengar på sistone? För då är det tydligen så, på depression, att det är ett av de här stegen. Inte alla, men vissa börjar shoppa eller spendera pengar. Jag känner mig så sjukt träffad. Så fort jag blir uttråkad eller deppig, vill jag köpa något, konsumera något. Det första som dyker upp är bil.

Moa: Jaha. Då vet du det, det blir lite tråkigt.

Jan: Exakt. Och då brukar jag liksom, medan senare har jag perioder då jag mår bra och tycker det är roligt. Ja, då är jag inte ens inne på Blocket. Då kan det gå några månader.

Moa: För andra är det ju mat. Har jag tråkigt, då äter jag. Ja, men så är det för mig med glass. Eller jag känner mig lite ledsen, då tröstar jag mig själv med något att äta. Det är det som är svårt med båda de två. För du måste förhålla dig till både mat och pengar genom resten av livet. Vi behöver inte prata om beroende, det är också en ganska spännande...

Antingen lyxigt eller tält

Jan: Men om vi hoppar tillbaka då till standard och process. Jag definierar liksom standard att liksom prata, vad vill jag ha för standard? Till exempel en standard som vi har nu. Det ska minst vara fyrstjärniga hotell, när vi är någonstans. Egentligen är det för oss antingen eller. Antingen lyxigt eller liksom...

Moa: Tält?

Jan: Ja, men tält. Sova på golvet på landsbygden i Kenya i någon hydda som lokalbefolkningen. Men liksom ingen sådan där: "åh, vi skulle egentligen vilja ha det hotellet men vi har inte råd."

Moa: Nej, men precis.

Jan: Då skiter vi i det.

Moa: Det där är så viktigt att tänka, en annan aspekt av det, det är att du och Caroline är synkade. Att ni har samma idé om vilken standard på bil som är viktig. Sen har ni kommit överens om det och så håller ni där. Och så ibland dyker den där upp som gubben i lådan.

Jan: Men vi har också väldigt olika ställen. Till exempel vid middagen ikväll så pratar ju du och Caroline om kvällsrutinens hudvårdsstandard. Min är liksom... tvål och vatten. Jag brukar säga: Caroline, köp Head and Shoulders. Det har jag sett på tv. Är det 25 spänn?

Moa: Caroline har ju ekologiskt.

Jan: Hon säger: man ska kunna äta det, på den nivån. Så även om vi är synkade i bil, så är vi ju inte synkade i allt.

Moa: Nej, nej. Det är få gånger man är helt synkad.

Standarden som låter hjärnan slappna av

Moa: Men jag tänker att det som är värdefullt, det är ju dels att titta på vad det är för standards som jag har idag. Vad är det för standards som jag vill ha? Och sen tänker jag också på en tredje grej som jag inte kommer på längre. Men det första att titta på: vad har jag för standards idag? Att verkligen bestämma sig för en standard. För det gör också, ur ett beteendevetarperspektiv, att hjärnan kan slappna av. Du måste inte ta beslut hela tiden om du ska köpa en ny bil eller inte. Du har bestämt dig för det. Och när ni ska ha middag, då är det inte frågan om det blir bubbel, utan vilket.

Jan: Ja, precis.

Moa: Så det blir liksom, rent beteendemässigt sparar du en massa energi. Och när ni reser så vet du att det är den graden, så många stjärnor på hotellet som ni letar efter. Du måste inte bara leta Airbnb. Antingen är det exklusivt, eller också är det autentiskt. Det är det ni letar efter. Och det sparar energi och tankar.

Jan: Ja, otroligt.

Moa: Och jag tänker att det där rör sig närmare något som vi kan prata om i ett annat avsnitt, men som handlar mer om vad det är för principer. Liksom rättesnören, som jag vill röra mig kring.

Ekologisk mat och att förhandla bort standarden

Moa: Jag tänker bara när vi pratar om det här, det här är lite nya tankar för mig också, att tänka standard. Jag har egentligen en önskad standard av att alltid köpa ekologisk mat. Jag tänker att det är bra för mig, det är bra för min omgivning. Det är den standarden jag vill hålla. Men sen ibland förhandlar jag bort det där för mig själv.

Jan: Men är det inte också så att ofta när man förhandlar bort standarden så kostar den energi?

Moa: Ja, precis. Det kostar energi.

Jan: Så kan jag många gånger uppleva det. Det blir liksom, det skaver. Det skaver för mig. Och vet du när det slutar skava för mig? Jag behöver inte vara så här, åh, det skaver om jag inte har den standarden, men det skaver för mig om jag inte är på väg mot den standarden. För det kan jag vara okej med. Nu bara hittar jag på något. Länge var det au pair. För oss är det väldigt viktigt att ha en väldigt hög lägstanivå på hur vår vardag ska se ut. Och där tog det liksom två steg och en ganska lång tid innan vi hittade en au pair.

När målet blir en standard

Jan: Då tänkte jag på det här apropå mål. För mig blir mål egentligen så här att okej, jag är på nuläge. Och nuläget skiljer sig från det önskade läget. Då har jag liksom den här resan att göra och där kan jag ha en massa delmål eller aktioner som jag måste göra. Men sen när jag har nått det, så är det inte som att, ja men nu har jag köpt bilen och nu är det färdigt. Utan nu vill vi ju upprätthålla den här vardagen för all framtid. Och för mig omvandlas målet på något sätt egentligen till en standard.

Jan: När jag ska upprätthålla ett mål över tid, då blir det som till exempel träning. Vi vill ha tre stycken träningspass i veckan tillsammans. Då är det liksom en standard. Sen kan det vara en milstolpe, okej, när vi får gult bälte, när vi får rött bälte. Men det är ju inte det gula bältet som driver mig till att vi tränar krav maga. Det är där som det blir så här att mål för mig egentligen bara är en check. Jag hittar inte så mycket inspiration i målen.

Moa: Precis, och det är väl det som är intressant, att man skulle kunna titta på det från det andra hållet helt enkelt. Antingen så sätter man upp mål på traditionellt sätt enligt punkt och pricka, eller så går man standardvägen. Som på ett sätt blir att man fyller ut kavajen under tiden man jobbar på det. Det är inte att du säger att du vill ha gult bälte och sen börjar du träna och frågar vad du behöver göra för att få gult bälte. Utan du gör de här små handlingarna hela tiden för att komma närmare det där målet. Det är det som gör att du så småningom når upp till något. Men det var bara ett resultat som du fick på vägen genom att ha en viss standard.

Att ta sina standarder på allvar

Moa: Men jag tror det är viktigt när vi pratar om det. Det är att ta sina standarder på allvar och tänka, om jag ska ta det här med ekologiskt, att faktiskt också allokera resurser så att vi kan få den här typen av standard, eller faktiskt skjuta upp det på framtiden om det inte är möjligt. Jag tänker här med träningen, dels så kräver det liksom ekonomi. Det kräver tid och det kräver också resurser, att ni har någon som ser till tjejerna medan ni är borta. Det är några saker som behöver finnas på plats. Och det är därför det tog oss ganska lång tid. Det har de facto tagit oss flera år att nå den standarden.

Moa: Men då kan man också vara väldigt glad. Du brukar säga att du är dålig på att fira. Men det kan ju faktiskt vara en firning varje gång. Var glad.

Jan: Ja, ja. Vi säger det efter varje träning. Gud vad coolt. Att vi tycker om samma grej. Att vi kan göra det tillsammans. Och att vi dessutom har en ball community som vi tränar med.

Moa: Jag tycker att det är jätteintressant att vi har den här diskussionen.

Jan: Vi avbröt vår diskussion off-camera för att kunna filma det här också. Jag tycker att det är extremt intressant, för jag har blivit så indoktrinerad i beteendevetar- och coachvärlden. Just att det är mål och så här sätter man upp dem. Men för personer som är mer logiskt-pragmatiskt lagda kanske man inte går igång lika mycket på de här utopiska målen.

När det inte går enkelt, tänk om det inte är rätt

Moa: Nej, och jag tror också att det kan vara en sådan här grej. Det är inte alltid att det har varit så. Det har ju varit perioder då jag tyckt mål varit jättekul. Men jag tror också att det kan handla om när man till slut, att det blir något skifte. För jag säger inte att mål är dåligt. Men jag upplever liksom att i samtalet om mål blir det att det blir så enahanda och att man missar. Och att det är långt dit.

Jan: Att det är långt dit och det ska vara jobbigt och det ska alltid liksom knöka lite. Och jag vet inte, nu är jag ju inte jättegammal, men jag tror mycket på den här devisen att om det inte går enkelt... Tänk om det är så att om det inte går enkelt och naturligt av sig självt och ger energi, tänk om det inte är rätt. Jag har till exempel författaren Nassim Taleb, när han skrev sina böcker så har han som grundregel: om det knökar i ett kapitel och jag måste kolla upp grejer, om jag inte ens kan finna engagemang för det själv, varför ska jag då ta med det?

De flesta gör fel grej på rätt sätt. De har satt upp ett mål som är fel, och sen jobbar de rätt.

Jan: Och det här är väl min sådana här rätt grej på rätt sätt, medan jag upplever att de flesta gör fel grej på rätt sätt. Man har satt upp ett mål som är fel och sen jobbar de rätt. De har gjort rätt modell kring det, man gör rätt aktioner, man har projektplan. Men det är fortfarande fel mål. Då är jag så här: hellre rätt standard som jag gör fel saker i, eller nästan rätt saker i. Och försöker liksom bygga upp det.

Processmål eller standard, samma sak?

Moa: Men när du beskriver det som processmål, kan man säga att processmål och standard är samma sak?

Jan: Ja, precis. Men det känns ju så mycket mer en helhet när du beskriver det som en standard.

Moa: Jag tänker att ett processmål är mer så här: jag tränar tre gånger i veckan. Jag ska stämpla in på...

Jan: Fy fan vad tråkigt!

Moa: Ja, men det är lite mer det. Förlåt! Men jag tänker att, även jag som gillar visioner och är van att tänka på det här sättet och pratar och hör om det hela tiden, tänker så här: jag gillar ju när du pratar om standard. Vad har jag för träningsstandard? Eller vad har jag för garderobsstandard? Och då tänker jag, men jag har ju redan det, fast jag inte definierat det som standard.

Jan: Exakt!

Moa: Det är ju det som är roligt, för många gånger kanske vi inte har målen. Men standarderna, de har vi. Vi har standarder i alla områden. Det var som jag sa till dig, jag äger inga mjukisbyxor. Det ingår inte i min klädstandard.

Jan: Nej, exakt.

Att bygga bort mjukisbyxorna

Moa: Så det är ju något som är en standard som jag har klart definierat för mig, men jag har inte definierat det som just en standard. Och då har jag byggt bort möjligheten för mig själv att ha mjukisbyxor, för att jag...

Jan: Nu får du säga det. Du har byggt bort...

Moa: Jag har tagit bort dem ur garderoben helt enkelt. Och så tänker jag att det som är målet med att ha mjukisbyxor, det är att känna sig bekväm. Men där är hemligheten att det är lika skönt att ha kjol eller klänning som inte ens hänger på midjan och strumpbyxor. Det är som att ha mjukisbyxor, fast det ser ut på ett annat sätt. Som jag vill att det ska kännas och som jag vill att det ska vara.

Jan: Men jag tänker, om vi hoppar tillbaka till det där, processer och standard. Något som du har pratat ganska mycket om, som jag också upplever hänger ihop. Det handlar om vanor och beteende. För jag tänker till exempel, nu i dagsläget så blir ju vissa av de grejerna som vi gör i standarder, eller som vi har igång, då blir det ju som en vana. Jag upplever också många gånger att om jag har ett mål, så är nästan det bästa, tänker jag ibland, att glömma bort målet. Att det inte blir för... att jag inte har någon display eller jag har inte målet på min bakgrund på skärmen eller på telefonen.

Vad är det för vana jag borde ha

Jan: Utan att snarare, någon gång har jag tänkt ut att det där målet, jag vill i den riktningen. Och då tänker jag ibland snarare så här: vad är det för en vana som jag borde ha? Eller så som vi till exempel pratar i kurs i livsplanskickoffen eller i webbkurs, när vi pratar om människor som har det här resultatet. Vad har de för vanor? Vad gör de? Vad har de för beteenden?

Moa: När jag säger att jag har byggt bort att ha mjukisbyxor, så handlar det egentligen om att jag har tagit bort visuella triggers för att sätta på mig mjukisbyxor.

Jan: Det här måste vara roligt, för det här är helt tydligt för dig.

Moa: En visuell trigger att sätta på mina mjukisbyxor, det är till exempel när jag kommer hem från jobbet. Det är ofta då de allra flesta byter till mjukiskläder. Jag säger att det är inget dåligt med mjukiskläder, men sättet jag känner mig på när jag har mjukiskläder är ingen trivsam känsla för mig. Det är därför jag har valt att göra så.

Jan: Nej, men då, säger jag tidigare, då har mina mjukisbyxor hängt i badrummet, där jag byter om, eller i sovrummet, på en tydlig plats. Och helt plötsligt, utan att tänka på det, så har jag bytt om. För det var det som triggade ett beteende.

Struktur eller beteende?

Jan: Ja, fast vet du vad? Det skulle jag inte kalla för ett beteende. Det skulle jag kalla för en struktur. Då skulle jag säga, ibland, vad var det, jag tror Charlie eller Lennart, ett par av mina vänner, brukar säga: skillnaden mellan lätt och svårt i struktur. Och det säger man apropå det där med matberoende, är det så att om jag har ett beteende att jag går och öppnar kylskåpet eller frysen, så istället för att ha glass där, då kan jag ha fryst frukt. Då har jag skapat en annan struktur. Och precis som du säger, till exempel, jag lägger fram träningskläderna på toaletten, så när jag vaknar på morgonen är det enklare att ta på mig träningskläder. Vissa sover ju till och med i sina träningskläder, för då finns det inga ursäkter när de vaknar. Då är det bara upp och ut.

Moa: Vad roligt. Det är ju också att sänka tröskeln för att få ett sådant beteende som man vill. Det kan ju vara att ha träningsskorna i hallen eller lägga fram träningskläderna, eller att sova i träningskläderna. Men det kan ju också vara det med mat, att det som man vill äta ska vara förberett.

Jan: Nu kanske jag hårklyver, men för mig blir det en struktur som triggar ett beteende. Det är därför det blir så nära kollapsen. För beteendet är något som jag gör eller något som jag inte gör. Och strukturen blir då det som triggar, sätter igång det.

Strukturen som triggar eller förbjuder

Moa: Men jag tänker så här, en struktur, jag vet till exempel i en balansekonomikurs så pratar vi om det som struktur. Till exempel, om du går in på ett spa, eller en bassäng, så är det en struktur för att bada, för att ha roligt. Medan ett styrelserum är ju en struktur för att vara välklädd eller ha ett allvarligt möte. Det blir väldigt konstigt att komma in i ett badhus och bete sig som i ett konferensrum. Eller tvärtom.

Jan: Eller tvärtom, komma in i ett styrelserum eller konferensrum i badmössa. Det blir ju jättetufft.

Moa: Det är jättefel, för strukturen förbjuder eller triggar ett beteende.

Jan: Precis. Det låter som ett naturligt steg då, att man definierar, antingen är man en målmänniska, om man kan vara så kategorisk, eller också är man en standardmänniska. Eller också sätter man både och.

Moa: Ja, men jag tror att man måste ha både och. Och jag tror att, framförallt när jag tror att det är dags att växla över och tänka mer standard, det är när man har uppnått många av de målen som man har satt upp. Du har jobbat länge med att uppnå vissa mål i livet. Så därför blir det naturligt fler saker som faktiskt är uppnådda. Som i relationen, eller i träningen, eller ekonomin.

Ekonomisk frihet som var ett mål

Jan: Jag hade till exempel ett mål, ekonomisk frihet. Det hade jag i jättemånga år, att vi skulle vara ekonomiskt fria. Medan jag upplever att i dagsläget har jag och Caroline mycket mer samtal kring vad vi vill ha för standarder i livet än vad vi har diskussioner kring vad vi har för mål. Skulle jag kalla det att sitta och fråga "vad har vi för mål?", då blir det så här "åååh". Ja, men vi vill kanske åka till Israel. Eller vi vill göra något.

Moa: Men då sitter ni ganska nöjda.

Jan: Nöjd är lite fult ord för många. Men det är ganska fint att vara nöjd. I min bok. Och då tänker jag att då handlar det mer om vilken standard vi vill ha när det gäller träning eller mat eller hudvård eller vad man nu tittar på för område. Bil, boende, relationer.

Moa: Det kan också vara så här. Man hade ju kunnat titta på så här: jag vill bara ha relationer som ger mig något, eller där jag kommer därifrån och är energifylld, eller jag får ett vykort från. Jag brukar säga att man vill gärna eftersträva likvärdiga relationer där man både ger och tar. Ofta hamnar man i det ena eller andra.

Jan: Det är också ett eget poddavsnitt.

Moa: Då tar vi en annan.

Stödstrukturer för standarderna

Jan: Men just att tänka att mål, standard och nästa, det är de här strukturerna som du pratar om. Din beteendevetenskap. Då tänker jag att det handlar om strukturerna för att få till de där standarderna. Det är egentligen en stödstruktur. Tänker du detsamma?

Moa: Jag vet inte. Jag tänker att, beskriver du inte strukturen som att du lägger fram dina träningskläder? Jag tänker att struktur för mig, det är som att ta en rutschkana. Och när den strukturen är bra, då är det som att jag bara, det finns inget annat alternativ än att åka ner rutschkanan. Och det är ingen som har åkt en vattenrutschkana och sen oroat sig för att man inte kommer att hamna i poolen. Åker du vattenrutschkana så hamnar du i bassängen. Du hamnar inte i baren eller ett konferensrum eller något sådant.

Jan: Och då triggar det ju...

Moa: Så jag tänker att struktur för mig, kanske helt felaktigt här, ni andra får också kommentera, det är som startknappen i bilen för ett beteende jag vill ha, men som kanske inte kommer naturligt. I alla fall inte i början. Och det är det som inom beteendevetenskap kallas för triggers, som gör att jag hjälper mig själv att göra det jag vill göra. Eller också kan det vara att det skapar oönskade beteenden, som man kanske inte är medveten om.

Neutrala strukturer som drar åt olika håll

Jan: Ja, alltså strukturer. Jag tänker att de här triggersen eller strukturerna, de är ganska neutrala. Det kan ju handla om så här, det första jag ser när jag kommer in i lägenheten är en stor, skön soffa, som är helt fantastisk, och där är laddaren direkt. Så det är bara att koppla in den och så kan man börja kolla på telefonen. Så det är liksom för avslappning, eller ladda batterierna eller vad det är. Men det kanske inte ger det beteendet, eller det ger kanske inte det resultatet, för det triggar inte det beteende som hade gett ett annat resultat.

Moa: Och likadant är det om det är en bar där. Då kommer du förmodligen dricka mer alkohol än vad du kanske skulle gjort annars. Du kommer på, ja men just det, det skulle vara trevligt med ett glas.

Jan: Men om vi tar och hoppar då. Okej, så då har vi beteende. Skiljer du på beteende och vanor? För det tänker jag också är nästa grej. Vart jag är på väg är nämligen, jag tror att en vana, eller ett beteende, är mycket bättre än en to-do-lista.

Moa: Ja, ja, ja. Vanor och beteenden, det är det som är själva färdmedlet till målet. Till exempel om du har mål att bli jäkligt vältränad, då måste du ha vanor, vanor som tar dig fram till målet.

Vanan är färdmedlet till målet

Jan: Ja, och strukturer liksom. Som triggar igång det.

Moa: Det är det som ska vara rutschkanan, sportbilen, tåget, vilken metafor du än väljer. Det är det som ska ta dig fram dit. Det spelar ingen roll hur härligt och attraktivt och smart det här målet är, tidsbestämt, om du inte har bra vanor som hjälper dig att komma fram till det.

Jan: För jag upplever att det där pratar man aldrig om med mål. Jag upplever att när man sätter mål så är det så här: ja, men nu har du satt det här målet. Alltså jag ska inte basha mål.

Moa: Det har saknats något.

Jan: I och med att det gör det för dig, så har du gjort det för andra också. Därför tycker jag att det här är en värdefull diskussion. För då tänker jag ofta att man gör listor. Okej, för att nå det här målet så måste jag göra det, det, det och det. Och så blir det: jag måste hela tiden titta på den där listan. Medan jag tänker så här: om du skaffar dig vanan, så kommer det gå av sig självt.

Moa: Ja, det funkar för vissa mål. Till exempel att bli extremt vältränad. Då tänker man: att lägga fram träningskläderna eller ha löparskorna precis innanför dörren, det hjälper mig att bli mer vältränad.

Jan: Ja, men menar du att det finns grejer där det inte funkar?

Resan till Israel, vana eller uppgift?

Moa: Nej, men jag tänker till exempel, om jag vill göra en resa till Israel. Då finns det ju inte vanor, inte som jag tänker på spontant i alla fall, som gör att jag faktiskt kommer ta mig dit. Att jag vaccinerar mig, fixar mitt visum, har med mig mitt pass uppdaterat.

Jan: Vad roligt att du tänker att det är aktioner. Medan när jag tänker så här, aktioner i Israel, jag behöver ha råd att få åka med resan. Du vet, jag angriper det från ett helt annat perspektiv.

Moa: Vad spännande. Att du ska ha resurser för att kunna göra det.

Jan: Ja, precis. Om jag har en vana så skapar jag resurserna.

Moa: Så tänker jag att det där är ju bara någon slags checklista innan jag åker. Jag behöver vaccin, jag behöver ett giltigt pass, jag behöver... Det där är ju uppgifter som jag räknade upp nu. Och som faktiskt också tar mig hemifrån till flygplatsen. Checka in. Alla de där sakerna behöver ju hända för att jag faktiskt... Nu är det ett ganska trivialt exempel, upplever jag.

Jan: Men kan du ge något exempel, som du till exempel har jobbat med dina klienter? När behöver man liksom... Jag upplever att det blir så här: okej, jag ska springa maraton. Då måste jag om sex månader springa 5 kilometer. Och sen måste jag springa 12 kilometer. Så har jag något träningsprogram och så ska jag följa det. Du hör ju på min... och så kommer Jan somna här. Men jag tänker så här, då hade det ju varit mycket roligare att hitta vanor.

Hur Moa tog sig an fjällmaraton

Moa: Ja, men det kanske är när det är ett sådant där tydligt mål, som att springa ett maraton. Då är det ju vissa saker du behöver göra för att inte dö. Om vi skulle signa upp och springa imorgon, då skulle det bli ett himla tufft lopp. Då är det vissa steg man behöver ta för att kunna stänga gapet.

Jan: Men när du sprang, för du har ju sprungit fjällmaraton. Hur tog jag mig an detta? Var inte så strukturerad som jag skulle vilja säga. Hur gjorde du? Satte du fjällmaraton och så gjorde du en bild? Och så var det så här, är det specifikt? Är det mätbart? Är det attraktivt? Är det realistiskt?

Moa: Jag är så hjärnskadad, tänkte jag säga. Men jag är liksom så skadad av mitt yrke, tror jag, att jag är snabb på att stämma av. Är det här ett målmål? Det är att springa Vemdalsmaran, det här datumet, tillsammans med min man. Det är ju väldigt tydligt. Efter det datumet kan jag säga: gjorde jag det? Ja eller nej? Och så gjorde vi det.

Moa: Men jag hade ju en idé om innan att jag skulle ha ett träningsschema. Det passet är avklarat. Men vi gjorde faktiskt mer standardgrejen. Vi har egna företag och vi har barn och det är massa annat som händer i livet parallellt. Så det var mer att komma ut och springa så mycket som möjligt. Egentligen hade jag planerat innan att jag skulle springa mer backträning, mer höjdmeter, och att jag skulle springa mer intervallpass. Jag tycker det är så tråkigt, Jan. Så jag satsar på distans. Att komma upp i distans och springa mer och längre. Så egentligen hamnar det i någon slags standard. Så fort jag kan så ska jag ut och springa. Och då handlar det mer om att ibland blir det 5 kilometer, ibland blir det 2,5 mil. Det blev mer så.

Mål, målmål och processmål

Jan: Nu sa du bisats och målmål. Är det som din egen lilla definition? Vad är ett målmål? Är det ett mål som uppfyller smarta kriterier?

Moa: Ja, det är ett målmål. Precis. I Moas värld. Det är ett målmål. Det är för att jag ska kunna skilja det från de här processmålen som är så här, jag tränar tre gånger i veckan, eller jag går ut med min hund varje dag. Det kan också vara ett typiskt mål.

Jan: Okej, bra. Jag fattar. Och i din värld är det en standard. Nu kommer det bli mycket lättare. Jag kan bara säga mål och standard. Idag har vi en kurs, vi ska gå igenom mål och målmål.

Moa: Ja, precis. Mål och målmål.

Jan: Och sen har vi målmål, mål, mål. Nej, skämt åsido. Bra, så då har vi pratat om standard, vi har pratat om mål, vi har pratat om målmål. Vi har pratat om...

Moa: Vanor.

Jan: Och strukturer. Det har vi pratat mycket om.

Moa: Ja.

Jan: Rutschkanan.

Moa: Rutschkanan.

Gränsen mellan mål och standard

Jan: Och sen så tänker jag, har du någon sådan här gräns mellan när det blir egentligen ett mål eller när det blir en standard? Är det just att, vad är definitionen på standard? Ska vi säga att det är liksom återupprepning? Ett processmål.

Moa: Ja, det är en återupprepning.

Jan: Att samma sak kommer att hända fler gånger?

Moa: Precis. Ja. Det tänker jag att det kanske vi också kan hitta bra länkar till. Men jag älskar ju att plugga på om olika beteendehacks. Hur får jag mig själv på ett lätt och enkelt sätt att göra mer av det jag vill göra i mitt liv? Till exempel har jag haft ett mål att jag vill läsa mer. Det har tagit mig ett år att komma upp i den kvoten av böcker som jag vill läsa per år. Att etablera den vanan.

Moa: Då har jag tänkt, hur kan jag... Jag är för smart för att vara så här dum. Det är bara att göra. Men en av grejerna som jag har gjort, det är till exempel att lägga min bok på huvudkudden. När jag går upp på morgonen, då lägger jag dit min bok. Så det första när jag går och lägger mig på kvällen, ja, då ser jag boken, vilket blir en trigger för att jag ska läsa. Då spelar det ingen roll egentligen om jag läser tre sidor. Ibland är jag pigg och det är intressant och då läser jag mycket mer. Men jag har inget krav. Jag ska läsa 20 sidor varje dag, för då känner jag också att jag dör lite inombords och så blev det tråkigt att läsa.

Beteendehacks åt båda håll

Jan: Så mitt i kapitlet, hur många sidor har jag kvar att läsa?

Moa: Exakt.

Jan: Du tar udden av det.

Moa: Jag gillar det här med beteendehacks, helt enkelt, som gör att jag får mer av de beteenden jag vill ha. Andra delen i det, det är att försvåra för beteenden som man inte vill ha.

Jan: Inte ha glass hemma.

Moa: Inte ha glass hemma, eller gömma fjärrkontrollen, eller lägga den i ett annat rum.

Jan: Sälja tv:n, ännu bättre. Eller ha fjärrkontrollen i ett helt annat rum än man har tv:n.

Moa: Ja, så. Inte ha vin hemma.

Jan: Nej, men precis.

Moa: Det blir svårare. Och att inte ha mobilen i sovrummet, om det är så att man inte vill titta på telefonen det första och det sista man gör. Att man kanske vill pussa på sin partner istället.

Jan: Precis. Bra. Jag tänker också så här, när vi pratar om mål. En annan allergisk grej som jag är emot, det är att man ska göra en hel, så här, 13 steg. Det är min upplevelse, att verkligheten inte är linjär och 13 steg. Vissa mål, eller vissa standarder, blir så här att jag tar och sen träffar jag någon, och sen, eftersom det var viktigt, så pratar jag om det. Och sen får jag input där, som blir något annat.

Projekt: kräver mer än en aktion

Jan: Så jag brukar egentligen alltid, och nu kommer jag introducera ett nytt begrepp, projekt. Ett projekt för mig är något som kräver mer än en aktion, eller en uppgift.

Moa: Säg ett projekt som du har just nu.

Jan: Ett projekt som jag har just nu. Nej, men jag har till exempel Spirecta, det här budgetverktyget. Eller jag har ett projekt just nu som handlar om att jag är väldigt intresserad av, det kallas tail risk. Hur kan jag skydda en portfölj?

Moa: Berätta hur du tar dig an de projekten. Vad är definitionen av ett projekt?

Jan: Definitionen av projekt är, nu blir jag så här att inte leva som jag lär, för jag har inget tydligt mål med det. Jag bara märker att det här är något som klingar rätt hos mig. Jag blir inspirerad av när jag gör det, jag blir entusiastisk. Jo, men jag har ändå ett mål. Det målet är så här att jag vill hjälpa människor till bättre portföljer. Förlora mindre pengar, tjäna mer pengar. Så målet är där och det är något som jag kommer prata om i poddavsnitt. Men då har jag bara så här att jag behöver bara veta nästa steg. Jag behöver inte veta 13 steg framåt. Jag tipsar alltid folk, bara vad är nästa steg? För när du har nästa steg, då kommer steget därefter ge sig.

Röda mattan rullas ut medan du går

Moa: Det där är ett fantastiskt angreppssätt, tänker jag, att ta det på det där sättet. Ibland brukar jag säga så här, röda mattan är inte rullad hela vägen. Utan du sparkar ut den medan du går. Och det gör ju också att man får en flexibilitet i de projekten som man engagerar sig i. Genom att du kan vara öppen för möjligheter som du inte kunde se när du började.

Jan: Ja, exakt. Och jag behöver, det kan också vara för vissa, ibland kommer man inte igång innan man har allt färdigt. Jag kommer ihåg att jag var i Borlänge och höll en kurs där. Och så sa jag så här, det viktigaste är bara att vi kommer igång. När vi kör bil, så är det ju liksom, vi sätter oss i bilen och så kör vi till första trafikljuset. Jag oroar mig inte idag för trafikljus nummer 13. Om jag ska köra till dig i Stockholm, så tänker jag inte, undrar om det är grönt på Sankt Eriksplan. Utan jag tänker, undrar om det är grönt vid första korsningen hemma hos oss.

Jan: Och så sa jag då, ja, för att 13 trafikljus spelar ingen roll. För ni provpackar väl inte bilen innan ni åker på semester? Och då hade jag naturligtvis en äldre dam som sa: jo, det gör vi.

Att navigera efter kompassen

Jan: Så jag tänker att många gånger är nog egentligen, för mig, handlar det om riktningen, att jag vet vad det här är. Då är vi egentligen inne på det som också med ditt specialrum, som vi har pratat om med andra, vad är kompassen rätt? Pekar kompassen...

Moa: Men jag har hört två komponenter som du navigerar efter här. När du säger kompass, så tänker jag så här, du ger dig själv möjligheten att ströva i någon slags mental värld. Att du har de här två klart definierade projekten, Spirecta och tail risk. Och att inom det området så ger du dig själv möjligheten att ströva fritt. Och att också gå vilse ibland, och få möjligheten att hitta något nytt.

Moa: Och jag tänker, vad som krävs för att du ska ge dig själv möjligheten att göra det, så har du en nyfikenhet. Vad kan hända? Vad händer härnäst? Bakom nästa krök? Vad kan det komma för personer? För möjligheter som dyker upp? Men du har också en tillit till att det kommer bli bra. Och blir det inte det, så är det inte hela världen. Det kommer ta mig framåt. Det kan vara en positiv erfarenhet, det kan vara en negativ erfarenhet.

Det kan bara bli vinst

Jan: Men även om det är en negativ erfarenhet, då blir det en jävla bra historia. Eller också kommer jag lära mig något. Så det kan bara bli vinst.

Moa: Och det där är ju liksom någon slags, vad ska jag säga, helhjärtat sätt att ta sig an livet. Oavsett om det är inom givna projekt, eller om det är att du är på semester i en ny stad och ger dig själv möjligheten att inte bara gå från A till B. Utan ger dig själv möjligheten att den här dagen är till för det här.

Jan: Fan vad coolt. Tack Moa. Också nu när jag läste Nassim Taleb. Han pratar om att han beskriver sig själv som flanör.

Moa: Jaha.

Jan: Och det var väl liksom det där, att man behöver ge sig själv utrymme och ströva. Jag har aldrig relaterat till mig själv som en flanör.

Moa: Att flanera fritt. Men det gör du ju. Fast du kanske inte gör det rent fysiskt ute på gatan. Men du ger dig utrymme att göra det mentalt, online, i böcker.

Turisten och flanören

Jan: Och sen har jag vissa regler. Och det är roligt, jag bara spinner vidare här. För han pratar också om skillnaden på turist och flanör. En turist säger: jag ska ha Louvren, den, den och den.

Moa: Den älskar jag.

Jan: Precis, som du säger.

Moa: Man vet att när man kommer hem, kommer man få frågor så här: vad tyckte du om Sacré-Coeur? Eller vad tyckte du om Eiffeltornet? Och då har man inte riktigt mage att säga: nej, men jag åkte inte dit. Va? Åkte du till Paris utan att se Eiffeltornet?

Jan: Och det tänker jag att man ägnar alldeles för mycket tid i sitt liv åt att vara turist.

Moa: Att vara turist. Fan vad bra!

Jan: Att man borde vara mer flanör. Ge sig själv det utrymmet. Eller i alla fall viga en dag av hela semestern till att vara flanör. Och bara vara nyfiken på: vad kommer hända om jag går i den här riktningen? Vad kommer jag uppleva då?

Moa: Ja. För det är då, tänker jag, för mig är det ju där magin ligger. Jag tycker det är då jag kan se saker på nya sätt. Det är då jag kan träffa nya människor. Det är då jag kan uppleva mig själv på nya sätt. Och man får inputen som verkligen kan förändra grejer.

De flesta angriper mål som turister

Jan: Ja, precis. Verkligen. Att man inte har tänkt ut innan vart man ska någonstans och hur man ska känna när man ser det.

Moa: Två nya begrepp. Flanör och turist.

Jan: Nej, men jag tänker, bra. För det hade man egentligen, jag sa att precis, angriper jag mål? Bra. Jag upplever att de flesta angriper mål som turister.

Moa: Där har vi det.

De flesta angriper mål mer som turister än flanörer.

Jan: I det här poddavsnittet ska vi prata om att de flesta angriper mål mer som turister än flanörer.

Moa: Ja. Nej men precis. Och det blir för mig oinspirerande.

Jan: Ja. För mig har jag ju gjort misstaget. Jag vill fan inte vara någon turist. Och då vill jag inte ens hålla på med mål. Vilket gör att jag kanske sen går miste om de tillfällen då mål hade varit hjälpsamt.

Moa: Ja. Exakt. Att det faktiskt hade varit bra för dig. För jag gillar konst.

Jan: Du kanske borde gå till Louvren.

Moa: Men för din egen skull behöver man inte se Mona Lisa. Du kan se den där Nike eller något annat. Du kan flanera i Louvren. Gå till museishopen, den är fantastisk.

Jan: Ja, precis.

Rätt verktyg för rätt effekt

Moa: Nej men verkligen. Att man kan missa något bara för att man har en uppfattning om vad som ska hända när man kommer dit.

Jan: Ja. Nej men, gud vad bra. Men precis så. Och jag tänker att i och med den här diskussionen så kanske jag kommer bli mer intresserad av mål. Men att det blir mer som ett verktyg som du använder när det finns fog för det. Jag behöver inte få någon allergisk reaktion. Så fort någon säger smart målmodell.

Moa: Ja precis, bara jag går. Eller också bara: turist.

Jan: Ja precis. Säg bara ordet turist.

Moa: Ja precis, ingen fattar.

Jan: Men jag tänker att det är precis som vilka verktyg man än har. Vi pratade om borrhammare tidigare idag. En borrhammare är ett fantastiskt verktyg om det är hål i väggar man vill göra. Men det är ett helt värdelöst verktyg om man ska skruva i en skruv. Så det gäller också att använda rätt verktyg för att få rätt effekt.

Moa: Så det är det det handlar om här också, tänker jag. Att också ha hel frihet i sin egen verktygslåda. Att vara flanör när vi behöver vara flanörer, för att uppleva och få ut mer av livet på det sättet som vi själva vill, utforskande. Och sen kan det vara bra att vara turist ibland. Jag tänker till exempel i utbildningsförfaranden, så behöver man inte utforska allting själv när man ska utbilda sig och bli ingenjör. Då finns det många som har tänkt ut vad den bästa saken är att känna till för att kunna bli en ingenjör på bästa sätt. Så då finns det fog för att vara mer turist. Följa den snitslade banan.

Framgångsfaktorer och principer

Jan: Bra. Jag tänker så här, jag tänker att vi behöver egentligen inte introducera fler grejer. Eller jo. Jag måste ta en sista grej, som jag också tänker i det här sammanhanget. Och då tänker jag så här, framgångsfaktorer. Det är så svårt att urskilja, men jag tänker så här, jag har vissa saker som driver vissa mål, eller vissa mätbarheter. Ja, men en framgångsfaktor är då kanske till exempel nyfikenhet. Eller en annan framgångsfaktor som gör att jag har den där tilliten när jag flanerar, är ju att jag tänker, det kommer att bli bra.

Jan: En annan sådan, till exempel i området pengar och företag. Jag gör bara asymmetriska grejer. Det ska vara en låg nedsida och sen ska det inte vara någon begränsning i uppsida. Och eftersom jag har den, då går jag inte in på ett ställe där någon skulle säga "ja, men Jan, jag vill köpa in dig på 100 timmar för att du ska göra en Excel-fil bara till oss." Ska jag göra en Excel-fil bara till någon? Då ska jag kunna använda den till 100 andra, eller lägga ut den på nätet. Då kan jag göra det. För då kommer jag att kunna få hävstång på det. Så jag har en uppsättning regler som följer med.

Moa: Du kallar det för princip, lite grann. Det där är något som du har ägnat lång tid att komma fram till. Att du gör bara asymmetriska affärer. Jag skulle gissa att du har kommit fram till det för att andra sätt att ta dig an affärer inte riktigt har... Har jag misslyckats?

När det skaver i Helsingborg

Jan: Ja, och det har liksom inte rimmat riktigt med den du är. Du har inte haft den tillfredsställelsen, den glädjen du driver. Jag pendlade till Helsingborg för att utbilda en klass i programmering som inte ens hade något med det som jag tycker är kul att göra. Det var så här, jag led under tiden.

Moa: Och hur var den känslan av lidande? När du säger lidande, var det tråkigt?

Jan: Det var tråkigt och jag kände att jag kan spendera min tid på ett bättre sätt. För mig skaver det alltid. Är detta det mest effektiva sättet att göra det på? Det är en sådan återkommande fråga.

Moa: Men det är också sådant som vi pratar om, vad var det, värderingar, intentioner eller drivkrafter? Vi har pratat om allt, Jan.

Jan: Nej, men för mig är det viktigt. Och då blir det ett skav. Men jag menar så här, har man någon glädje av att tänka på, du kallar det för principer, jag kallar det framgångsfaktorer, när man jobbar med de här målen? Jag tänker att när du har satt ett mål eller en standard, vad är det för en framgångsfaktor? Jag tänker att en framgångsprincip som jag kallar för, vad kallar jag det för? Princip eller framgångsfaktor?

Moa: Ja, jag sa det, princip. Då börjar du blanda ihop våra.

Jan: Blir det en framgångsprincip?

Moa: Precis, princip eller framgångsfaktorer.

Jan: Framgångsprincipfaktor.

Råttan som lärt sig var elstöten är

Moa: Jag tänker att det är något som gör, igen då, för hjärnan, att det är lättare för dig att veta med en gång om det här är en affär som är för dig eller inte. Du måste inte åka till Helsingborg för att komma på att det här var en dålig idé. Det blir en snabb, ja, nej, ja, nej.

Jan: Precis, och det underlättar och det sparar tid och energi och glädje.

Moa: Så du har ju lärt, jag tänker att det är lite som en lab-råtta i en labyrint. Den har lärt sig vart den får elstötar och vart den får belöning.

Jan: Ofta är elstöten att jag har förlorat pengar.

Moa: Ja, precis.

Moa: Jag brukar tänka på livet ungefär som att gömma nyckeln. Jag vet inte om ni lekte när ni var små, men just det där att en gick in i ett rum, gömde nyckeln, den andra fick komma in och sen fick man lite hjälp. Varmare, varmare, kallare, kallare, nu var du längre ifrån. Och jag tänker att livet är på samma sätt, att våra känslor är varandras bästa GPS. Den där ångesten över att vara i Helsingborg och känna, vad gör jag här? Det var en kallare. Nej, men det är inte det här. Jag vet inte riktigt vad jag vill än, men det är inte det här. Och det är en tillräckligt bra information.

Känslor som GPS

Moa: Den informationen och den upplevelsen har ju hjälpt dig att formulera att asymmetriska affärer är det som intresserar mig. Det är det jag vill ägna mig åt just nu, den här perioden i mitt liv. Det är intressant för mig just nu. Så det är något som är viktigt. Det där tar ett tag att kunna formulera lika klockrent som du har gjort. Men det här kan man också ta hjälp av andra runt omkring som kanske har lättare ibland att se. När känner man glädje?

Jan: Jag har haft den här i snart tio år. Först kallade jag den för passiva inkomster, sen var det att bryta sambandet mellan tid och pengar, sen var det att ta betalt i resultat, ta betalt i värde. Sen läste jag Nassim Talebs bok och det blev så här, det är en asymmetri. Och då plötsligt har jag förfinat det uttrycket.

Moa: Men jag menar, det andra måste väl också... Du tänker nyfikenheten och tilliten?

Jan: Nej, men att ha vissa sådana här regler. För jag tänker ju att det där är något som jag saknar när man pratar om målen. För mig blir det att vi pratar om specifikt, mätbart, aggressivt, realistiskt, tidssatt. Men jag upplever, jag kan göra smarta målmodellen, få ett rätt, ett målmål. Och fortfarande att målet är fel.

Moa: Att du har en känsla av att det är fel?

Jan: Ja, att det är fel mål för mig.

Moa: Ja, ja, ja, precis. Att du menar att det är ingen garanti, även om du formulerar det på rätt sätt.

Principen som urskiljare

Jan: Ja, okej, bra. Så då är vi egentligen kanske tillbaka där vi startade.

Moa: Det hjälper mig att se om det är ett fejkmål eller inte.

Jan: Att jag har de här framgångs... det som jag kallar för framgångsfaktorer. Jag gör bara asymmetriska investeringar, för jag vet av erfarenhet att gör jag en, liksom, jag säljer min timme, så kommer jag få elstöt. Liksom känslomässigt. Så det kanske egentligen inte är en framgångsfaktor, utan typ, det är en checklista.

Moa: Ja, men att det är en urskiljare. Är det ett ja eller nej? Jag tänker att det är mycket tydligare än så. Att den där framgångsprincipen, att det är en regel, en princip. I princip gör jag aldrig sådana här affärer. Det finns ju i språket, den här personen är principfast. Det är att det är en klar och tydlig princip.

Jan: Här kan man ju låna av andra.

Moa: Googla på principer.

Jan: Sådant där kan man ju sno från andra.

Moa: Ja, precis.

Jan: Men den där gillar jag.

Moa: Vi brukar ju säga det här om att det inte är som ett klassrum när man gick i skolan. Här får man ju tjuvtitta på alla andra. Ta det bästa av det du hittar. Att hitta några principer, men det här rimmar med mig inom det här givna området, till exempel affärer. Och så lev efter dem då. Då kommer du ha mycket färre val att göra, men det blir lättare att bedöma om det är ett ja eller nej i dig. Och då blir det också mer ett autentiskt ja eller nej. Och en strävan.

Färre mål, mer nöjd

Jan: Och för mig blir det mycket färre mål. Allvarligt talat, idag har vi inte så många mål. Det är nog också så här, för jag har testat att spela golf. Det var inget kul. Jag tog jägarexamen. Nej, det var inget kul. Jag har testat att köra bil på bana. Det var inget kul. Då blir det till slut att... jag blir så där lite, jag vet inte, jag tänkte säga äckligt nöjd.

Moa: Nej, men att det blir väldigt enkelt att uppleva.

Jan: Och då blir det liksom så här, fokuset blir hela tiden, ja men hur kan vi få en fin vardag? Det är det spelet som är viktigt för mig. Då behöver jag inte springa efter ett fejkmål.

Moa: Nej, men precis. Och jag tänker att det också gör kanske att man kan urskilja när viktiga mål dyker upp.

Jan: Ja, precis. Hur är det för dig, Moa? Nu har vi pratat väldigt mycket om mig, tycker jag.

Moa: Angående mål, tänker du?

Jan: Ja, men hela detta. Vad tänker du? Hur är det för dig?

Moa: Jag gillar ju att ha mål. Mål.

Jan: Ja, precis. Mål. Då kan vi bara kalla det mål. Eller så kan vi kalla andra för standarder.

Moa: Ja, standard.

Kebnekaise och Mont Blanc

Moa: Så jag tänker, jag har precis satt upp nya mål. Det är att bestiga Kebnekaise 2021. Det var svårt att få till det i år, 2020.

Jan: Coronagrej.

Moa: Precis. Så det kommer vi göra nästa år. Och det har jag satt upp som ett mål, på grund av att jag vill göra det tillsammans med andra. Och då behöver man ha lite struktur kring det. Och sen 2022, då ska vi bestiga Mont Blanc. Säger man så? Mont Blanc? Min franska är sådär. Och då blir ju det ett mål. Att bestiga Mont Blanc senast sista augusti 2022.

Moa: Men det är ett mål för mig som gör att det fyller mig med glädje. Det är med vår kompis som bor i Schweiz, som kan det här området. Och vi har haft andra roliga löparresor, klätterresor, vandringsresor tidigare tillsammans. Så jag vet ungefär vad det kommer innebära. Det känns som en utmaning, det känns som en stretch. Och det gör också att jag blir mer motiverad till mina standarder.

Jan: Men jag tänker att det där målet uppfyller ju rakt upp flera av dina standarder.

Moa: Ja, det gör det. Precis.

Jan: Resa, hänga med vänner.

Moa: Ja, det träffar ju väldigt många sådana här, mina liksom nerver.

Jan: Exakt.

Målet som maxar standarderna

Moa: Mina intentioner i livet. Resa, hänga med vänner, fysisk aktivitet. Och göra saker i aktivitet med andra. Jag är inte jätteförtjust över att bara träffas, sitta och äta. Jag älskar att skapa upplevelser ihop. Så det blir ju ett maxat mål på det sättet.

Jan: Exakt. Och det är det jag menar, då funkar ju det där målet. Men det funkar för att det maxar en massa andra standarder. Det funkar inte för att det uppfyller smarta modellen.

Moa: Nej, nej, precis. Och där tänker jag att det kopplar ihop med något som jag kallar för intentioner. Intentioner i livet. Som jag vill vara, vem jag vill vara som person. Jag vill vara en person som är fysiskt aktiv. Jag vill vara en person som är generös. Jag vill vara en person som är omtänksam, tillsammans med andra. Och som också är lite äventyrlig.

Moa: Jag är så sjukt nöjd att jag precis har köpt ett nytt tält. Ett lättviktstält. Och jag har köpt det av en fantastisk äventyrerska som inspirerar mig jättemycket. Det ger mig en extra krydda. Och jag känner mig kanske omåttligt glad. Lättviktstältet som jag ska ha när jag springer i fjällen nästa år.

Jan: Ja, precis. Men bra. Jag tyckte det här var bra att vi tog det här on camera. Vi har till och med haft ett av våra första Eureka-moment på film. Det har varit mycket tråkigare att bara filma redovisning av hur det har gått. Jag tycker det här är sjukt coolt.

Livsplanskickoffen

Jan: Jag tänker också passa på att pitcha. Vi har ju, nu i augusti 2020, vår första livsplanskickoff.

Moa: Yes.

Jan: Där vi kommer prata om, och där är det bara fyra platser kvar. Men vi kommer göra den igen i januari 2021. Då är det några fler platser.

Moa: Och sen tänker vi, tycker du och jag att det är kul, maxar det våra standarder.

Jan: Precis, det kommer vi göra igen.

Moa: Då kommer vi göra det igen. Och där kommer vi prata just om standarder, vi kommer prata om drivkrafter, intentioner, värderingar.

Jan: Vi kom på det här, kan du inte bara kort beskriva det här tåget? Vi kom på, hur ska vi förklara det här på ett bra sätt? Vi har kollat det här med Caroline också, om hon tyckte att det lät bra.

Moa: Då tänkte vi så här, vi vill ge alla som kommer, vi vill ju ge så mycket, jag och Jan, vår samlade information.

Att ge bort det exklusiva

Jan: Förlåt, jag avbryter. Men jag tänker så här, du har ju jobbat med finansiella råd i Storbritannien och i Sverige. Jag har jobbat med investering i 25 år. Och vi ser ju att många förmögna människor får väldigt mycket fantastisk hjälp. Men många gånger kostar ett sådant projekt kanske 50 000–200 000 kr. Och vi tänker så här, man kan ju göra 90 % av det jobbet tillsammans i grupp eller med sin partner.

Moa: Som vi vill ge bort, de tjänsterna som egentligen är exklusiva för de som har mycket pengar. Kan inte vi vanliga människor göra det?

Jan: Precis.

Moa: Så det vi vill ge dig som kommer på den här workshopen, det är egentligen att ge dig en personlig kompass. Vem är du? Vad vill du? Men också den här rälsen. Att tänka, vad är strukturen, banorna och standarderna för hur du ska ta dig dit? Och också sätta upp de här målen, milstolparna. Vad är det som ska hända i ditt liv? Och vi vill också se till att du har maximalt med bränsle för att nå de mål som du vill göra. Att vi också inventerar, hur ser ditt liv ut idag? Hur kan du få maximalt med tid, energi, relationer och så vidare. Så att vi kommer få en väldigt fin sammanställning.

Jan: Ja, men typ en vägkarta.

Moa: En livsplan kallar vi det faktiskt.

En affärsplan för livet

Jan: Livsplan. Och egentligen är det inget konstigt, för företag har ju en affärsplan. Och det är många gånger konstigt, varför skulle inte vi privatpersoner kunna ha en plan för vårt liv?

Moa: Absolut. Och sen självklart koppla det till en ekonomisk plan. Som man tittar på, hur kan jag göra det här möjligt? Och vad får det för konsekvenser på ekonomin?

Jan: Så där finns en länk i anslutning till både videon och poddavsnittet där man kan både boka sin plats och läsa lite mer om det här. Så det här var ett spontant avsnitt. Tack Moa, för att du ställde upp liksom så här mitt i natten. Nu, vi kom på en grej. Ska vi spela in?

Moa: Precis, bara gå ner till studion och spela in.

Jan: Det är det fantastiska med att ha en studio så här.

Moa: Exakt, att man kan överraska.

Jan: Du, Caroline, vet vad vi gjorde igår kväll. Här är ett nytt avsnitt. Hon tittar imorgon och får se vad hon tycker.

Moa: Ja, precis.

Tack och inbjudan till dialog

Jan: Så ett fantastiskt stort tack. Har du frågor eller kommentarer, skriv gärna på bloggen eller på YouTube i kommentarerna. Vi tar gärna emot dina erfarenheter, för jag vet att många av er tittare och lyssnare också är väldigt, väldigt duktiga och har åsikter om det här. Så låt oss bygga vidare på det här. Det är ju mer än bara det här mål man har hört på företagsutbildningen.

Moa: Ja, absolut. Och det är väl otroligt fantastiskt att vi kan bredda den diskussionen.

Jan: Ja, coolt. Så tack så mycket. Och Moa, tack, och hoppas du vill komma tillbaka fler gånger.

Moa: Självklart. Ja, tack.