Bucketlist, lycka och saker som får en att skratta

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Det är skrattet som gör oss lyckliga
2. Första gången vi träffades
3. Vad är en bucketlist?
4. De små grejerna räknas
5. Ett korttrick, en slips och ett helt kontor som skrattar
6. Karriär och lycka behöver inte vara motpoler
7. Standarder i livet
8. Att jobba på sina lägsta standarder
9. Lives a bowl of cherries
10. Inbjudan att hjälpa till
11. Restaurangtips och öppna dörrar
12. Nyckeln under entrémattan
13. In i bucketlisten: de extra körsbären
14. Spågubbar och hundviskare
15. Att gå till spågumman med hela företaget
16. Det svåraste: att våga vara annorlunda
17. Det gör ont att bli ifrågasatt
18. Den egna bönen
19. Mantran och affirmationer
20. Affirmationer och hårt arbete
21. Det som är riktigt viktigt, det når vi
22. Du kan vara hur usel som helst och ändå lyckas
23. Det handlar bara om att ta reda på
24. Att maxa sin insats: 300 jobb på 14 dagar
25. 20 procents skillnad varje dag
26. Ränta på ränta i rekryteringsbranschen
27. Topless genom Tyskland
28. Ringar på vattnet
29. Silvertejp och war stories
30. Du bestämmer hur historien ska sluta
31. Det katolska biktbåset och fiskelyckan
32. Coachella, Burning Man och de klurigaste drömmarna
33. Tre tips för att börja med sin bucketlist
34. De coolaste sakerna är ofta gratis
35. De minnen som inte kostade pengar
36. Myten om bucketlisten
37. Vad kan du lära mig idag?
38. Frågor som öppnar människor
39. Det jag skulle behöva: en kommersiell superhjärna
40. Tack och avrundning

Det är skrattet som gör oss lyckliga

Filip Larsson: Pengar gör inte människor lyckliga, utan det är skrattet som gör människor lyckliga. Och saker som får dig att skratta är det man ska samla på. Min bucketlist är ett sätt att samla på saker som får mig att skratta.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 78, och idag ska vi inte prata så mycket om privatekonomi. Det kommer mer handla om mål, drömmar och framför allt bucketlist. Gäst i dagens program är Sabine Andersdotter. Sabine, du är ju vd och grundare av rekryteringsbolaget Talent & Partner, och ni nischar in er på rekrytering i mediebranschen. Du har fått massor av utmärkelser. Du driver jobb- och karriärpodden. Du har varit med i Framgångspodden. Du har gjort sjukt mycket coola grejer, allt från flygsimulatorer, fallskärmshoppning, vågsurfing och floating. Och mycket av det tack vare din bucketlist.

Filip Larsson: Så varmt välkommen.

Tack så hjärtligt, och kul att vara här.

Jan: Vill du lägga till någonting?

Filip Larsson: Nej, men det där var väl ett ypperligt intro, tycker jag. Vilken bra research du har gjort.

Första gången vi träffades

Jan: Tack. Det här är lite roligt, för det är ju första gången vi träffas. Vi kom i kontakt, eller snarare vi var på samma entreprenörsgala. Jag var där med en av mina bästa vänner, Filip. Vi satt inte vid samma bord, men när vi sen efter middagen träffades var det enda han pratade om dig. Jag satt vid det här bordet med en massa entreprenörer i jättestora bolag, tusentals anställda, miljarder i omsättning. Sen satt jag bredvid den här tjejen, och hon berättade om sin bucketlist och allt det här om att man ska tänka stort. Hon var nog den som var mest framgångsrik i livet av oss alla.

Filip Larsson: Vad spännande.

Jan: När vi gick tillbaka till hotellet har jag till och med fått hennes bucketlist. Jag vet inte om jag får visa den, men kolla.

Jag måste.

Jag måste, precis. Så visade han mig den, och jag blev jätteinspirerad.

Filip Larsson: Den är ju helt bananas, den här bucketlisten. Den är något utöver det vanliga.

Vad är en bucketlist?

Filip Larsson: Vad kommer till bucketlist?

Jan: Precis. Det är ju dagens tema. Så för dem som inte vet vad en bucketlist är, kan du inte förklara?

Filip Larsson: Jo, en bucketlist är en lista över drömmar man har, saker man vill genomföra. De brukar se lite olika ut. Jag började faktiskt skriva den när jag blev singel. Då skulle jag rannsaka mig själv och tänka: vad gör mig glad och lycklig? Jag har mycket materialistiskt, men är det det som faktiskt får mig att skratta? Så jag började sätta ihop en bucketlist. Som många säkert gör googlade jag lite, och så hamnade Eiffeltornet och andra ganska standardgrejer på den. Sen reflekterade jag, tittade på den och insåg att den var helt totalt fejk. Den här bucketlisten stämde inte för mig.

Jan: Men hur kom du på det?

Filip Larsson: Det blev ju Kebnekaise och Eiffeltornet, och flyga helikopter över Amazonas.

Jan: Ja, precis, förstås.

Filip Larsson: Men så insåg jag: vem är egentligen jag, och tycker jag det här är roligt? Skulle jag tycka att det var roligt att åka upp tio minuter i en trång hiss tillsammans med andra turister på Eiffeltornet? Nej, jag skulle inte tycka att det var genuint roligt. Så då började jag skriva om och revidera listan utifrån mig själv, och bara utifrån om det skulle få mig att skratta. Så nu på min bucketlist är allt ifrån att mjölka en ko till att gå på Coachella eller Burning Man, till Art Basel i Miami.

De små grejerna räknas

Jan: Det jag älskar är ju att du även har de här små grejerna.

Filip Larsson: Lära mig knyta slips.

Jan: Ja, precis. Några av mina favoriter var ju "lära mig ett korttrick och sen glömma bort det".

Filip Larsson: Ja, jag fick lära mig ett korttrick av min gode vän som heter Carl. Det stod på min bucketlist. Men nu har jag glömt bort det, så nu hör det till att jag faktiskt har glömt bort det här korttricket. Så Carl, du får lära mig det igen.

Jan: Men jag tänker så här: varför tycker du att det är viktigt? Varför ha en bucketlist? Jag tror att det är ganska många som inte ens har en.

Filip Larsson: Där tror jag att det är många som har nått någon typ av framgång i sin karriär som börjar ifrågasätta. Man tänker: jag har en okej vardag, jag har en okej tillvaro. Det finns de som har en mycket mer okej tillvaro än vad jag har, men man har det bra. Men är det det som gör skillnad, är det det som gör den positiva skillnaden i mitt liv? Och så inser man att att ha det bra, eller ha ekonomiska medel att kunna göra det man vill, är en förutsättning för att vara avslappnad och ha en trevlig tillvaro. Men det gör en inte lycklig.

Jag är av tron att pengar inte gör människor lyckliga, utan att det är skrattet som gör människor lyckliga. Saker som får dig att skratta är det man ska samla på.

Min bucketlist är ett sätt att samla på saker som får mig att skratta, och att se till att jag faktiskt gör de saker jag samlar på, de som får mig att skratta och bli lycklig.

Ett korttrick, en slips och ett helt kontor som skrattar

Filip Larsson: Till exempel är det genuint roligt att när min fotograf kommer upp till mitt kontor, har läst min bucketlist, är expert på flugor och slipsar, och vid nästa fototillfälle tar med sig flugor och slipsar och ställer sig framför mina anställda och lär mig hur man knyter slips. Hela kontoret skrattade. Vi hade jätteroligt kopplat till det. En sån enkel grej som lyste upp hela vår dag.

Jan: Ja, och att det blev ett minne.

Filip Larsson: Tänker jag. Och att man samlar på lyckliga minnen.

Jan: Men hur kom du in på det? För jag träffar ju mycket människor, framför allt i till exempel Founders Alliance-sammanhang, som liksom jagar det här med pengarna eller karriären. Vad var det som gjorde att du insåg: ja, men det här verkar inte vara grejen?

Filip Larsson: Jag är en otroligt lustdriven person och har alltid gått efter det som gör mig lycklig och får mig att må bra. Jag tar affärsmässiga beslut utifrån om de gör mig lycklig eller inte. Jag kan till exempel tacka nej till stora summor pengar eller en affär om jag vet att det är en affär som kommer att kräva mer än den kommer att ge i glädje för mig och mina tjejer på kontoret. Sen har jag också läst mycket personlig utveckling, läst mycket böcker. Det får en att fundera kring och faktiskt analysera vad som gör mig lycklig. Det behöver inte vara samma sak som gör alla andra lyckliga. Men för mig är det en total sanning: när jag skrattar genuint från magen, då är jag lycklig. Det är det enda tillfället jag verkligen upplever och känner att jag mår riktigt, riktigt bra.

Karriär och lycka behöver inte vara motpoler

Jan: Om jag förstår, en lite tuff fråga, för det här tycker jag är superspännande. Normalt sett kan man träffa, nu kommer jag att generalisera och göra mina läsare förbannade, men det finns så här hippies som är så här: "Du vet, det viktiga är inte pengar, det viktiga är inte karriär, utan att man är lycklig." Och så sitter man i Indien och ska meditera. Det jag tycker är så sjukt spännande är att du gör ju båda. Du har karriären, du har ditt företag, du har anställda, du tjänar pengar, och du har de här. Hur har det gått till?

Filip Larsson: Det blir lite grädden på moset att både kunna ha ekonomiska medel att göra saker på sin bucketlist som kanske kostar pengar. Allt från att jag vill se Formel 1 i Monaco, det råkar kosta pengar att göra det, men att mjölka en ko är gratis. Allt på min bucketlist är av den varianten, och allt mellan de här stora spannen. Det är klart att det ger mig en trygghet att kunna ha pengar att göra saker. Men det som gör mig lycklig är inte att veta att mitt konto växer dag för dag eller år för år. Det är att injicera mitt liv med så mycket skratt och härliga människor och saker jag genuint njuter av.

Det är så lätt att säga att från och med nu ska jag tacka ja till fler saker, göra roligare saker och umgås med roligare människor. Men om man inte har en strategi för något, då glöms det lätt bort.

Oavsett om det handlar om att bygga ett bolag, en strategi för sin privatekonomi, en strategi för vilka man vill umgås med, eller alla standarder man har i livet, så är det lätt att det glöms bort. Man säger en dag att det här är det jag ska göra, men så gör man inte det. Min bucketlist är min privata plan och min privata strategi för att faktiskt få det gjort som jag sagt att jag vill göra.

Standarder i livet

Jan: Vi ska alldeles strax gå in på den. Men jag fångar ett ord du sa i förbigående. Du sa "det här är mina standarder". Jag fattar precis vad du menar, vi har ju gått mycket samma utbildning, Tony Robbins. Men kan du inte förklara det här med standard, hur ser du på en standard?

Filip Larsson: Jag tror att livet flyter på så för så många, att livet bara händer. Det blir barn, man flyttar, man jobbar, man går hem, man äter, man vaknar. Jag tror Charlie Hansson en gång sa på en föreläsning att man inte ska gå upp på morgonen bara för att man inte —

Jan: — dött under natten. Det är ett —

Filip Larsson: — fantastiskt uttryck, tycker jag. Jag tror många lever i den här geggiga massan av att inte ha den riktiga planen för vad man ska göra, utan man hänger bara med i livet. Det handlar lite om att ha standarder för vad man tycker är okej, vad man gillar och inte gillar, eller att begripa med sig själv: vem är jag som människa? Vad orkar jag inte med, och hur kan jag undvika det? Och vad vill jag? Att sätta standarder och strategier för hela ens tillvaro.

Jan: Det där är superspännande. Jag tänker själv mycket på mitt liv i form av standarder. Jag vet inte om det här är rätt, men det var någon som sa till mig att man kan se på standard som: vilken är den lägsta nivå i ditt liv du är villig att acceptera? Till exempel: när det gäller pengar har jag en ganska hög standard. Jag accepterar inte vad som helst. Det ska vara etiskt, hållbart, bra avkastning, en massa sånt. Men till exempel hälsa eller träning, där är min standard extremt låg.

Att jobba på sina lägsta standarder

Jan: Det är också roligt att man ofta kan jobba med de standarder som är lägst, för det höjer den totala nivån i livet.

Filip Larsson: Ja, precis.

Jan: Livet blir ju inte rikare av det. Jag som har dåligt samvete ibland för min hälsa eller min träning, det gör att det inte spelar någon roll om jag har mycket pengar på bankkontot. När jag tittar mig själv i spegeln känner jag mig kanske inte så himla på topp.

Filip Larsson: Just det. Jag har hört någon säga vid ett tillfälle att om man vill utvärdera om man är på rätt väg i sitt liv, oavsett inom vilket område, oavsett om det gäller familj, karriär, jobb, kärleksliv eller hälsa, så ska man kunna titta sig i spegeln och svara på frågorna: Är det värt det? Och har du roligt? Kan du svara ja på båda, då är du på den standard du tycker är acceptabel eller bättre. Jag tror det gäller det här med att göra roliga grejer också. Det behöver inte vara samma sak för alla. Någon kanske mår jättebra av att lägga pengar på hög och inte lägga pengar på roliga saker, på en totalt weird bucketlist som min. Då kanske det är den personens sanning, att man mår bäst av det. Många mår jättebra av att träna massor. Jag är lite mer som du, jag är lite av en periodare. Om man mår bra av att träna fem, sex dagar i veckan, då är det det man ska ägna sig åt. För mig är det bara så här: jag måste skratta. Jag märker att när saker och ting går bra, då skrattar jag också mycket. Det gäller i mitt företagande också, att när jag har roligt går det också som bäst. Jag märker att mina kollegor är likadana. När vi har roligt händer det mer, och man genererar mer på något vis.

Lives a bowl of cherries

Jan: Ja, men absolut. Jag tänker om vi ska hoppa till, innan, överst på din bucketlist står det så här: "Lives a bowl of cherries." Kan du inte förklara?

Filip Larsson: Ja, lite att det finns så mycket att plocka ur livet. På min bucketlist har jag körsbär, cherries, framför allt jag vill göra. Alltså varje punkt.

Jan: Precis, varje punkt. Det är inte punkter, utan det är...

Filip Larsson: Det är cherries. Det är emojin cherries framför. Det är de cherries jag vill plocka, "lives a bowl of cherries". Det här är de cherries jag vill njuta av i livet. När de väl är plockade blir det en bock. Så emojin bock och cherries är på min bucketlist. Jag låter hela tiden den här bucketlisten vara ett levande dokument. Så fort jag träffar en människa som inspirerar mig, eller någon som är, till exempel jag intervjuade Expressens vd, en kille som hade varit Expressens vd i 13 år och var jätteduktig på musik. Då kan jag utifrån honom hitta något som ska falla in i min bucketlist, något som inte är mitt favoritämne. Men då tar jag hjälp av en expert, och han säger "den här konserten ska man bara se". Så jag låter den här leva och låter dem i min omgivning sätta något på min bucketlist, eller klä min bucketlist med något de tycker är roligt. Hela tiden utvecklas den. Den är verkligen extremt lång. Jag vet inte ens hur många.

Jan: Jag kan berätta. 14 av 4 sidor.

Filip Larsson: Den är 14 av 4 sidor. Jag har den utskriven. Det är så många. Men jag har jättegod fantasi.

Inbjudan att hjälpa till

Jan: Vi ska gå igenom den. Den är helt magisk. Apropå det, en rolig grej som jag sa att du gjorde, det blev nytt framkommet idag att jag har sett det här mejlet till Filip. Jag ber om ursäkt. Men då skrev du också att om du har några förslag eller kan hjälpa mig med de här, hör av dig. Det tyckte jag var sjukt häftigt.

Filip Larsson: Det är också att jag fick en feeling. Filip och jag hade en jättetrevlig middag, och vi pratade supermycket. Han berättade om sig själv, sin familj och sitt företag, allt möjligt, verkligen. Sen när vi kom in på den här bucketlisten sa han bara: "Gud, vilken spännande bucketlist. Jag har aldrig sett en sån här bucketlist. Jag tror inte en sån här bucketlist finns på Google."

Jan: Nej, inte jag heller.

Filip Larsson: Och så delade jag den. Så det är samma sak igen. Om någon, till exempel återigen min fotograf som jag nämnde, lärde mig att knyta slips, han är också duktig på parkour, den här sporten där man hoppar på takåsar och gör volter som ser helt omöjliga ut. Det är också en sån grej: vad roligt att åka och se ett parkourframträdande, eller vad det nu heter.

Jan: Och det är så himla roligt att bli inbjuden där också. Det var min första tanke.

Filip Larsson: Han har bakläxa, för han har inte kommit med något. Så från och med nu kommer han behöva komma med minst en grej till.

Jan: Det var det jag tänkte, för det var en som ville äta på Bloom —

Filip Larsson: — i Malmö. Den har jag redan varit på. Den var på min bucketlist och är avbockad. Bloom in the Park. Det var min första Guide Michelin-krog jag gick på.

Restaurangtips och öppna dörrar

Jan: Men där finns en annan som faktiskt är bättre i Malmö, som heter Vollmers. När du är i Malmö bjuder vi på Vollmers.

Filip Larsson: Så trevligt. Vad härligt.

Jan: Jag gillar det där jättemycket. För det blir precis som du säger: då kommer man på grejer som man själv inte hade kommit på, om man hamnar i sammanhang som man själv inte hade hamnat i annars.

Filip Larsson: Jag har inte de erfarenheter ni har. Till exempel visste jag inte att Vollmers fanns.

Jan: Och sen så blir det också —

Filip Larsson: — precis så som jag driver mitt företag. Det driver jag efter det sätt jag är uppvuxen på. För hemma hos mig var dörren alltid öppen. När man kom hem till oss var det alltid barn hos oss, man umgicks hos oss. Man var gäst i fem minuter och man var familj efter tio. Så efter tio minuter hemma hos mig och mina härliga föräldrar kunde man gå till kylskåpet, knycka en macka eller äta upp lördagsgodiset på en tisdag, för det var en sån feeling. Så försöker jag driva företaget, likadant där: att alla ska känna sig engagerade och medbjudna.

Jan: Wow. För jag hörde i någon podd du var med i att det var något med nycklar eller en kod till kontoret.

Nyckeln under entrémattan

Filip Larsson: Ja, det här var, vi skulle gå på Media Mecca eller Rock Mecca, något sånt här som Örnelid fixar. Jag hade köpt loss typ sju biljetter. Sen lade jag ut på sociala medier, för vi har fått mycket utnämningar kring hur vi jobbar i sociala medier, att alla ni som vill kan vinna en biljett till rocken. Och då kommer vi vara på vårt kontor innan. Intresset blev så stort att jag fick köpa fler biljetter. Det slutade med tio biljetter, och det här var olika mediepersonligheter och duktiga mediesäljare i mediebranschen. Inför kvällen då vi skulle till den här medierocken hade jag ett kundmöte precis innan, klockan fyra eller fem. Så jag skickade ett sms till alla som skulle komma, som var helt oberoende av varandra. Det här var ju TV4-säljare, Aftonbladet-säljare, Schibsted, MTG-säljare, Bonnier-säljare. Jag hörde av mig och sa: "Hej allihopa, ni är supervälkomna från klockan sjutton och framåt. Jag är tyvärr på kundmöte, så jag kommer nog lite senare." Sen skickade jag en bild på att jag lägger nyckeln under entrémattan, och skrev att den som kommer först får gå in och poppa popcorn. När de kom låg nyckeln under mattan för den som kom först. Man fick gå in och hälla upp.

Bara den känslan, att känna att man är anförtrodd och accepterad någonstans, gör väldigt mycket med människor.

Jan: Jaja, gud ja. Och så är det roligt att en sån liten grej blev en historia nu.

Filip Larsson: Ja, till och med. Fast det är en enkel grej.

Jan: Det är för att det är så ovanligt.

In i bucketlisten: de extra körsbären

Jan: Jag tänker, vi måste ju hoppa in i din bucketlist. Jag har plockat ut några sådana här som verkligen stack ut. Några extra cherries. Jag gillar den här blandningen. Du har redan varit inne på sådana här: mjölka en ko, äta och doppa Oreos i mjölk, klättra högt i ett träd, prova surströmming, heavy metal-yogapass.

Filip Larsson: Jag förstår att göra ett yogapass med heavy metal. Alltså, det är ju bara så sjukt.

Jan: Hur kom du på det?

Filip Larsson: Jag läste någonstans att det fanns sådana kurser, och tänkte: ja, men yoga har jag ju gjort, men jag har aldrig gjort det med heavy metal bakom.

Jan: Det vore ju coolt. "Sova i sängen på mitt kontor"? Har du en säng på kontoret?

Filip Larsson: Jag har en så här uppfällbar, så den syns inte. Ingen ser den, men den finns där. Jag känner att nu har jag haft mitt företag i sju år, jag har varit entreprenör i kanske tolv, och jag har haft den här jättefina sängen som är helt hemlig på det här kontoret. Och jag har aldrig sovit i den.

Jan: Hur är det med det?

Filip Larsson: Det är klart att alla måste någon gång sova.

Jan: Precis, så när du är på intervju hos Sabine, kolla om du kan hitta sängen. Den hemliga.

Filip Larsson: Jag tror att ingen ser den där faktiskt. Det är som ett skandinaviskt skåp. Ingen ser att det är en säng.

Spågubbar och hundviskare

Jan: "Besöka mannen som spår i kaffesump."

Filip Larsson: Det har jag gjort.

Jan: Är det någon här i Stockholm?

Filip Larsson: Min nästa är att besöka någon som pratar med hundar, en sån här hundviskare. Men ja, jag besökte en kaffesumps-spågubbe.

Jan: Ja.

Filip Larsson: Men alltså, det var mer, jag vet inte. Jag tycker alltid att det där handlar om att de gissar, och de kanske gissar bättre eller sämre. Han gissade lite sämre. Jag har varit hos typ alla möjliga spåkulsdamer, och det finns de som faktiskt imponerar och gissar ganska bra.

Jan: Okej.

Filip Larsson: Och då tänker jag: om jag går till någon som utger sig för att se in i framtiden, så förstår jag att jag vore naiv om jag trodde att det var sant. Men om det ger mig någon typ av behållning, eller får mig att skratta, eller får mig att känna någonting, så är den behållningen tillräckligt värd för att jag ska tycka att det känns spännande att ha på min bucketlist.

Jan: Vad är den bästa upplevelsen som du sen spått om?

Filip Larsson: Det finns en kvinna som heter Solveig Fjord, som finns i Gävle. Hon är helt fantastisk. Hon är som en liten karamellfarmor, kanske 1,50 lång. En liten, söt, korpulent madame, med världens raraste röst, så att hon låter som en liten drömfarmor. Och hon gissar faktiskt väldigt bra. Jag har tagit med mig hela mitt företag och alla mina anställda dit.

Att gå till spågumman med hela företaget

Jan: Förlåt, hur landar det när man som vd säger: "Vet du vad, nu ska vi gå till en spågumma med hela företaget"?

Filip Larsson: Nej, men alltså, vi har gjort så konstiga saker, så det här är bara en bråkdel av vad vi har gjort. Men det tas emot ganska bra. Vi får en upplevelse, och man delar plötsligt saker med varandra som man inte hade tänkt att man skulle dela. Det har hänt att folk har blivit på riktigt berörda av det här. Så det har varit en positiv upplevelse att vara i någonting som känns okonventionellt. Hela vårt företagstänkande har varit utanför boxen.

Vårt mantra är "fuck the box". Inte "tänk utanför boxen", bara totalt fucka den.

Vi vill göra saker som inte är så traditionella. Det är därför vi har fått en del utmärkelser, för att vi har gjort otraditionella saker i en ganska traditionell bransch. Rekrytering är något som är väldigt traditionellt. Det är ett gammalt hantverk som har gjorts på samma sätt genom alla år och utvecklas väldigt lite jämfört med andra branscher. Där har jag försökt ta nya grepp och göra saker annorlunda. Ibland har det nog varit det svåraste med att driva företag för mig: att våga och orka vara annorlunda, och att hålla fast vid de grejer jag gjort som är annorlunda. Om jag till och med har en annorlunda bucketlist, så förstår du själv att saker jag gör skiljer sig en del från konventionen.

Det svåraste: att våga vara annorlunda

Jan: När du säger att det har varit det jobbigaste, vad tänker du då?

Filip Larsson: När man gör annorlunda saker möts man ofta av skepticism och ifrågasättande. Det är ju ingen hemlighet att omgivningen inte gillar förändring. När jag startade mitt företag hade jag lite olika metoder, olika sociala strategier, för att bygga det personinventarium jag behövde. Jag är själv inte från Stockholm, jag är från en liten skruttig landsort mitt i landet.

Jan: Som heter Kristinehamn.

Filip Larsson: Ja, precis. Förstår du bara den saken. Men jag är uppvuxen i ett jättelitet samhälle. När jag kom till Stockholm och ville starta upp ett rekryteringsföretag, som är väldigt beroende av ett stort personinventarium, så förstod jag ganska snabbt klurigheten med att bygga upp ett rekryteringsföretag i en stad där jag inte kände en enda människa.

Jan: Det är ju många som hade sagt att det inte går.

Filip Larsson: Nej, precis. Men då fick jag helt enkelt göra lite annorlunda grejer. Allt ifrån att göra olika kampanjer på nätet och i sociala medier. När man gör annorlunda grejer vet jag att många sa: "Det är mycket glass och ballonger kopplat till de här Talent & Partner kring Sabine Andersdotter." Men hade jag lyssnat på dem som ifrågasatte mig och det jag gjorde, mycket gjort av glädje, saker jag tycker har varit roliga, så hade jag inte haft mitt företag idag. Det hade inte gått så bra som det har gjort. Vi hade inte fått de utmärkelser vi har fått. Och jag hade alldeles säkert inte suttit här i podden tillsammans med dig idag.

Det gör ont att bli ifrågasatt

Filip Larsson: Men det gör också ont att gå mot det som är vedertaget och göra annorlunda saker. Det gör ont att bli ifrågasatt. Så det har nog varit det svåraste. Det svåraste har inte varit att man under första året finansierar sitt bolag med en väldigt låg lön eller ingen lön alls, att man inte tar ut någon lön. Eller de nätter man ligger och har hjärtklappning och tänker att man inte ens vet hur man ska klara det här. Utan det svåraste för mig har varit att stå emot, att våga vara annorlunda och stå emot att folk ifrågasätter det man gör, vem man är eller hur man uppfattas. Alla vill ju bli accepterade och uppskattade. Det är kanske därför jag tycker det är så viktigt att försöka ha ett inkluderande företag. Jag jobbar med Jessica till exempel, som är helt fantastisk och får varenda människa som kommer till vårt kontor att må så bra. Hon är verkligen en sån som får människor att må bra, som lämnar dem bättre än när de kom till oss. Alla tjejer jag har jobbat tillsammans med har varit av sån karaktär. Det har varit viktigt, för jag tycker att det har gjort ont att inte känna mig accepterad.

Jan: Jag tänker två saker. Det där, jag vet ju att du har en peppdikt. Kan du inte berätta om den?

Den egna bönen

Filip Larsson: Jo, min mamma har alltid haft någon typ av barnatro. Jag är inte från en troende familj, men någon typ av sådär att man ska tro på att det finns högre saker än oss människor. Jag tänkte på barnabönen som mamma läste för oss när vi var små. Det är lite mycket gudigt i den, och kanske inte allt stämmer överens med min egen övertygelse. Men jag kände att när jag ligger och har hjärtklappning och känner att jag inte vet hur saker och ting ska lösa sig, så skrev jag om den här barnabönen till min egen bön. Den läser jag faktiskt ganska ofta för mig själv när jag känner tvivel.

Jan: Vill du höra den?

Ja, jättegärna.

Filip Larsson: Ska se om jag kan den.

Gud som haver mig så kär, giver till mig allt det här. Vart jag mig i världen vänder, framgång ryms i mina händer. När jag lägger mig till ro i mitt vackra lilla bo, låt en ängel mig bevara från allt ont och från all fara. Ber och tror och litar på att allt jag önskar kan jag få. Från ont och svårt och regn och hagel, en större makt med allt i skydda.

Jan: Wow.

Filip Larsson: Så det är mer kopplat till att allt jag tror jag kan göra kan jag uppnå, än att det kanske, ja. Den läser jag ganska ofta för mig själv, just för att känna någon tilltro. Att saker och ting, det man tror inte ordnar sig, det ordnar sig ändå på något jävla sätt i slutändan. Det är ganska skönt att känna så här: jag har ingen aning om hur det här ska lösa sig, men lösa sig kommer det att göra. Folk har stått inför större problem än de små jag kanske har.

Jan: Ja, precis. Får man stjäla den?

Filip Larsson: Varsågod. It's all yours. Du kan mejla den till dig.

Mantran och affirmationer

Jan: Ja, precis. Jag lägger ut den i samband med det här. Jag hörde den i en annan intervju som du gjorde, och jag tyckte bara: gud, vad magiskt. Jag som har två döttrar, den ska de lära sig.

Filip Larsson: Ja, precis, verkligen. Och sen att en större makt alltid skyddar mig, då blir det inte så mycket Gud över det heller. Det är bara något som är större än oss människor, eller en tro som är större än mig. Så den har hjälpt mig. Det kan vara gånger då du har legat och gråtit, haft hjärtklappning och mått riktigt dåligt över något jag står inför eller tycker känns svårt. Där har jag verkligen tyckt att det känns tryggande på något vis att ha något slags mantra. Det har man ju också lärt sig, du och jag som har gått mycket kurser i personlig utveckling, att det har en affirmerande, helande effekt.

Jan: Absolut. Kombinerat med lite Tony Robbins, "massive action".

Filip Larsson: Gärna, gener och jävlar anamma. Ja, precis. Så är det.

Jan: Jag såg filmen The Secret.

Just det, precis.

Jan: Om man bara önskar sig det tillräckligt, så kan man attrahera in det i sitt liv. Och så hade jag en kompis som lite missuppfattade det och var så här: "Men jag vet, nej men jag hoppar det här med aktier och sånt, jag ska meditera mig till en miljon." Och jag bara: jag tror inte att det är riktigt så det funkar. De kommer inte ramla ner från taket. Det hade varit fantastiskt om det var så.

Affirmationer och hårt arbete

Filip Larsson: Men inte riktigt. Ja, men jag tror att det kan ha ett självuppfyllande syfte att ha affirmerande ord eller handlingar eller saker man gör. Det har i alla fall hjälpt.

Jan: Och funkar det, så funkar det.

Filip Larsson: Men sen måste man också vara lite manisk. Tillsammans med din vän som ville meditera sig till en miljon, så hjälper inte det hela vägen, eller räcker inte hela vägen. Det jag har insett är att alla entreprenörer någonstans har någon manisk del i sin personlighet. Jag har märkt att om jag får för mig någonting, så kan jag bli manisk, att det måste gå igenom, det ska lösas, oavsett att andra skulle ha gett upp och tänkt att det går verkligen inte. Då tror inte jag på det.

Jan: Nej, jag håller med dig. För mig är det också, jag pratar inte så mycket om mitt eget entreprenörskap, men jag kan inte stå ut när verkligheten ser ut på ett annat sätt och jag har fått i huvudet att den skulle kunna se ut på ett annat sätt.

Filip Larsson: Så accepterar du det inte?

Jan: Nej, utan då vill man skapa verkligheten med blod och svett. Men någonstans brukar verkligheten ge med sig.

Ja, precis.

Filip Larsson: Att man är tillräckligt enträgen för att det runt omkring ger upp.

Jan: Så att det måste —

Filip Larsson: — gå i lås.

Det som är riktigt viktigt, det når vi

Jan: Men jag tror att det där faktiskt, för nu kan det låta så här med de skruvade entreprenörerna i podden, men jag tror faktiskt att min tro är att de flesta människor, det som har varit riktigt viktigt för dem, det har de nått. För vissa är det viktigt: jag vill ha en relation, jag vill ha jobb inom den karriären, jag vill ha barn. Det som är på riktigt viktigt för oss, det skapar vi.

Filip Larsson: Och oavsett vad det är, det skiljer sig mellan alla människor, men man når det man själv har ambition att nå.

Jan: Ja, precis. Men jag tänker, någonting som har återkommit, inte bara nu när du generöst delar med dig, utan även i andra sammanhang där jag läst om dig, så pratar du ofta om den här resan. Att det inte alltid, för du vet ibland när man hör framgångsrika människor får man ju upplevelsen att det har varit en spikrak linje rakt upp, och att det är typ någon slags hjältedåd. Så hur kommer det sig att du pratar om de här sakerna som kanske många hade dolt eller inte hade erkänt i en podd, att jag ligger och har hjärtklappning eller har varit ledsen?

Filip Larsson: Det är nog för att jag känner mig så himla mycket som en vanlig. Jag känner mig verkligen, jag är uppvuxen i den här lilla skruttiga landsorten under så himla normala, vanliga förhållanden. Jag är verkligen ingen supermänniska. Har jag ändå lyckats nå någon typ av framgång, så är det bara för att jag har ett hårt pannben och för att jag vägrar ge upp. Jag har hyfsat snabba synapser och välfungerande sådana, men jag har ingen direkt utbildning. Jag har bara stångat mig fram.

Du kan vara hur usel som helst och ändå lyckas

Filip Larsson: Då blir det också att jag gärna skulle vilja delge andra som tror att för att nå någonstans måste man ha medel på kontot, eller ett startkapital, eller en utbildning, eller en specifik kunskap inom det område man startar inom. Jag visste ju ingenting om mediebranschen till att börja med, så jag fick googla alla trassliga akronymer i mediebranschen för att överhuvudtaget ha en chans att förstå vad folk pratade om.

Jag tycker det känns viktigt att delge andra som lyssnar att man kan vara precis hur usel som helst, komma från ganska usla förhållanden, ha ganska usla förutsättningar, och ändå lyckas någonstans.

Det är inte något hjältedåd, utan det handlar bara om att man ger fan på det. Det är jävlar anamma som har gjort att jag kommer någonstans, och det har alla tillgång till. Jag hade ju inte en spänn på fickan när jag kom till Stockholm. Jag har aldrig lånat en spänn av mamma och pappa. Jag har aldrig lånat en spänn av banken. Ändå har det gått så bra.

Jan: Jag läste någonstans, jag fick googla affärsplan.

Filip Larsson: Jag blev ombedd att skriva en affärsplan, men jag visste inte ens vad den innehåller. Jag visste inte ens vad en affärsplan ska innehålla eller måste innehålla. Så jag fick googla. Jag kommer ihåg att jag hittade ett gotländskt dagis, med ett krulligt får som logotyp uppe i högerhörnet, som hade en mall för en affärsplan. Med prognos, budget, alla delar och värdegrund, allt som en affärsplan ska innehålla. Jag tänkte att den här är god nog. Så min första affärsplan för mitt första bemannings- och rekryteringsföretag är grundad av ett dagis.

Det handlar bara om att ta reda på

Jan: Vad roligt. Ett dagis låg till grund för ett stort rekryteringsbolag.

Filip Larsson: Det gör ju också att man inte behöver vara Einstein. Det handlar bara om att ta reda på och att inte göra saker kluriga. En affärsplan måste inte vara hundra sidor och måste inte vara korrekt stavad. Den ska bara innehålla, igen, en strategi för var du är idag och vart du vill komma.

Jan: Ja, men coolt. Vi ska strax hoppa tillbaka till bucketlisten, men jag tänker, du som jobbar med rekrytering, jag vet ju att många av oss spenderar mycket tid på jobbet. Skulle du säga, till exempel om det kom in någon till dig och sökte en tjänst som inte har utbildningen eller erfarenheten, hur skulle du som proffsrekryterare ta emot det?

Filip Larsson: Dels skulle jag nog försöka, jag har alltid tänkt att när jag är på plats A men vill ta mig till plats Ö, eller jag är på plats A och vill ta mig till plats C eller F, så finns det några steg att gå. Ibland är glappet lite större än att det händer under 24 timmar. Då brukar jag alltid se till, och mitt medskick till andra har varit: gör så mycket du kan göra idag. Gör alltid allt du kan göra idag.

Att maxa sin insats: 300 jobb på 14 dagar

Filip Larsson: Från till exempel att jag hade min första firma tillsammans med en jätteduktig entreprenör en gång i tiden, till att jag sedan startade eget. När jag sa upp mig hade jag tre månaders uppsägningstid. Jag tänkte: shit, nu är jag satt på pottan. Jag har ingenstans att gå. Ska jag starta eget? Ska jag inte? Ska jag söka jobb? Då satte jag ihop en strategi att jag under 14 dagar skulle spontanansöka via alla bolag och hemsidor och söka 300 jobb. Vilket jag misslyckades med, för att jag på 14 dagar bara sökte 281 jobb. Jag gick på 36 intervjuer och fick en vd-tjänst på ett onlineannonseringsbolag med typ 50 anställda. Det menar jag var allt jag kunde göra då. Om jag maxar min insats för att jag vill komma till plats C när jag är på plats A nu, så vad är min maxade insats? Vad kan jag göra idag för att maxa min insats, för att ta mig närmare? Det här var ett steg i det. Också helt maniskt, som ni hör. Men man gör alltid så mycket som du bara kan göra idag, för att komma närmare ditt mål.

20 procents skillnad varje dag

Filip Larsson: Sen det andra tipset jag brukar ge. Om jag sitter i en intervju där jag märker en människa med hög ambition, intresse och engagemang utöver det vanliga, så brukar jag säga att det finns en ganska enkel framgångsformel, och den handlar om att alltid göra mer än vad som krävs av dig. Om du har 100 % kapacitet, så kommer din arbetsgivare oftast att kräva 80 % av dig. Det kommer aldrig vara helt maxat vad du kan göra och vad som krävs av dig. En vanlig anställd gör 10 % mindre än vad chefen kräver. Och du som extraambitiös människa ska göra 10 % mer än vad din chef kräver. Så om chefen kräver 90 % och du gör 100 %, och en vanlig anställd gör 80 %, då är det 20 procentenheters skillnad mot en vanlig gemene man som sitter på kanske samma position som du, som innesäljare på ett telebolag eller gör enkla uppgifter.

Om du gör 20 procentenheters skillnad under lång tid, 365 dagar om året, så är den skillnaden en total kursändring jämfört med den som bara gör 80 %.

Och den ryms fortfarande inom din egen kapacitet, så du kommer inte bli utbränd, för du har ju 100 % kapacitet. Den här skillnaden på 20 procentenheter är en enkel framgångsformel för att nå längre än vad den stora massan gör.

Ränta på ränta i rekryteringsbranschen

Jan: Coolt. Skönt att ränta på ränta funkar även i rekryteringsbranschen.

Filip Larsson: Ja, men förstår du, bara en sån sak. Om en repetitiv insats repeteras under lång tid, precis som du pratar om ränta i det här fallet, så ger den utdelning till slut. You can count on the numbers. Du måste kunna lita på att en insats kommer att omvandlas till någon typ av utdelning.

Jan: Coolt. Som att vi ska ta ett avsnitt och prata om karriär. Om vi hoppar tillbaka till din bucketlist. Du hade så här: "Fånga snöflingor med tungan med en dejt eller min kärlek."

Filip Larsson: Ja.

Jan: Det är superromantiskt.

Filip Larsson: Eller att göra snöänglar som vuxen. Det gör man inte heller. Eller åka rollerblades på en strandpromenad i USA. Eller hoppa in i en taxi i New York och skrika "follow that car". Hur roligt vore det inte att se reaktionen en sån gång?

Jan: Har du gjort den med taxin?

Filip Larsson: Nej, jag har aldrig varit i New York. Nej, det har jag inte. Men att fånga eldflugor, det är också en sån grej.

Jan: Ja, precis.

Topless genom Tyskland

Jan: Men du, där är en grej som jag har hört dig prata om i andra poddar, och det var faktiskt min fru som fångade upp denna. Det var "åka topless genom Tyskland". Och dessutom avbockad.

Filip Larsson: Den är avbockad. Min härliga och bästa väninna Editha Kjellichowska, hoppas att du lyssnar på det här någon gång, är min comrade, min vapendragerska. Vi hade varit på Formel 1 i Monaco i en riktigt risig Ford. Jag vet inte vilken modell, för jag kan inte bilar. Den här Forden såg så jävla skruttig ut. AC:n typ funkade inte. Det var inget som funkade på den här bilen överhuvudtaget. Att den överhuvudtaget kom hem och vidare är magiskt. Men vi sitter alltså på autobahn och har åkt långt genom hela Europa. Det är varmt, så vi öppnar rutorna. Till det här hör att jag kommer på att det här är ju svintråkigt, men det kanske blir lite roligare om vi gör det topless. Så jag försökte få av henne toppen, och vi skrattade, för hon har superskumma rattar och allting. Jag tänkte att det här kan bli hur kul som helst. Men det slutade i alla fall med att vi åkte topless genom autobahn, med ett radband av bilar efter oss, och åkte fort som tusan. Eddie körde säkert, jag vet inte hur fort hon körde. Vi skrattade och hade musik på högsta volym, åkte vår ruttna Ford och hade så kul.

Det här är ju ett minne för livet. När vi körde av vägen sen och tog en fika var vi helt rosiga om kinden, och vi hade skrattat så att sminket hade åkt över ansiktet.

Det var helt galet, men det är också ett av mina sjukaste, galnaste, konstigaste minnen. Det var mitt på blanka dan, men det var så extremt roligt. Just sådana saker, man kan skämmas. Men vi var ju i Tyskland. Vi känner inte en enda människa på den där autobahnen. Och vi hade extremt roligt.

Ringar på vattnet

Jan: Och sen tänker jag också, ni måste ju ge en dag till en massa andra människor. Ringar på vattnet.

Filip Larsson: Vi fick en väldigt fin bil efter oss, med fyra män i. De här männen började göra massa gester till oss och skulle byta nummer. Ska vi åka av? Ska vi ta en drink ihop? Vi var absolut inte intresserade av det, men vi skrattade sen. De låg säkert med oss i 10–20 minuter, och fort gick det. Till slut svängde de av. Och så sa vi när vi hade hoppat av bilen och parkerat, Editha och jag gemensamt: det här är ju helt sjukt. Förstår du, när de kommer hem dit de nu är från någonstans i Tyskland, och ska berätta det här. Det var två, hon också då blond på den här tiden, två blonda, yppiga kvinnor som var halvnakna i en bil på autobahn mitt på blanka dagen, under solskenet. De kan ju inte tro att det är sant. Ingen kan tro att det här har hänt.

Jan: I verkligheten.

Filip Larsson: Men det har det. Och det var otroligt roligt. Det är bara för det glada i det.

Jan: Jag sitter här och skrattar nästan så jag gråter. Det är ju fantastiskt.

Filip Larsson: Och de har ju ett minne för livet, förstår att de har varit med om det här.

Jan: Ja, precis.

Filip Larsson: Hela den där resan var galen. Men ja, sådana grejer måste man våga göra. Gå utanför komfortzonen.

Jan: Och sen tänker jag, tänk om du får barn.

Filip Larsson: Men det är ändå bara hon som har visat brösten. För mina hänger ner, så de syns säkert inte, men hennes står liksom upp sådär. Så egentligen är jag helt oskyldig.

Silvertejp och war stories

Jan: Precis. Nej, men jag bara tänker, det är som när mamma var ung.

Ja, precis.

Jan: Det är så här, vilken wild and crazy mamma du har. Kan du tänka dig det samtalet?

Filip Larsson: Det är ändå lite en war story. Ja, så den har man ju med sig. Och fler ska det väl bli om man fyller i den här bucketlisten.

Jan: Sen var det en annan också som sa: "förstöra en svit med silvertejp."

Filip Larsson: Mm, det finns stories kopplat till den där silvertejpen. Och ett hotell som ringde till mig och min pojkvän och säger att det sitter silvertejp på tapeten, och tapeten har nu gått sönder, och det här kommer att kosta 19 000.

Jan: Vad?

Filip Larsson: Ja, det var lite galet. Hur det där nu kom sig får vi ta i en annan podd. Men det var mer oskyldigt än vad det låter som.

Jan: Det är så himla roligt. För precis som du pratar mycket om skratt, brukar jag tänka mycket på historier. Att jag vill ha en massa historier.

Ja, precis.

Jan: Att man samlar på anekdoter.

Du bestämmer hur historien ska sluta

Jan: Där har jag också en sån. Jag skulle börja träna, var så taggad och skulle ut och börja springa. En av mina tjejkompisar, Dominika, sa: "Ja, men du vet, på måndag ska jag vara med i ett lopp." Och jag bara: oj, du vet, ett lopp. Och så var det bara tio kilometer, så jag tänkte: det här ska jag klara, det kommer alla runt. Så jag tänkte en måndagmorgon, tog på mig träningsgrejer, käkade pasta till lunch, och så googlade jag att man kan efteranmäla sig. Jag kommer dit, ska efteranmäla mig, och bara: jag vill efteranmäla mig. Och så tittar de i sekretariatet fram och säger: "Du, Jan, ursäkta, men Vårruset är bara till för kvinnor." Allt bara körde ihop sig lite. Jag kommer ihåg att jag skämdes så där som på högstadiet när man gjort bort sig. Och då kommer jag ihåg att en av mina coacher sa vid ett tillfälle:

Det som är mest fantastiskt med historier och anekdoter, det är ju att du bestämmer hur de ska sluta.

Filip Larsson: Just det.

Jan: Och det har jag verkligen tagit med mig. Idag är det en kul historia, jag skulle anmäla mig till Vårruset. Men det är ju det här man kommer att berätta för sina barn när man tittar tillbaka på livet. Det är inte så här att "jag skulle ha köpt ett företag till" eller "jag skulle haft hundra anställda till". Jag tror att det är de här minnena som kommer tillbaka.

Filip Larsson: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Jan: Eller hur? Är det någon annan sån här som sticker ut för dig?

Det katolska biktbåset och fiskelyckan

Filip Larsson: Nej, men att bikta sig i ett katolskt biktbås är väl ganska annorlunda.

Jan: Har du gjort den?

Filip Larsson: Det har jag gjort. Man får egentligen inte göra det, men om man har en extra familj i Polen och goda connections, så går det att få till det. Det var roligt, och en annorlunda upplevelse. Något som också ger ett minne för livet.

Jan: Är det någon så här som du vet, "denna har inte listat ut hur det ska gå till", som kanske du vet någon läsare ska kunna hjälpa till med?

Filip Larsson: Ja, just det. Vad har det varit? Det var allt ifrån att åka till dansbandsveckan i Malung, till att som du sa prova surströmming, eller köra en sportbil på autobahn. För nu sist var det ju faktiskt min väninna Editha som körde, och någon sportbil var det verkligen inte. Nej, men jag skulle vilja sova under bar himmel. Det har jag inte gjort. Jag har aldrig fångat en fisk. Hur kommer det sig att jag är 37 år gammal och aldrig fångat en fisk? Inte ens en liten mört.

Jan: Jag trodde du var från landet.

Filip Larsson: Jag vet.

Jan: Gör ni inte sånt på landet?

Filip Larsson: Nej, men vad höll vi på med? Vi pallade jordgubbar och grejer. Men jag har ju inte fångat en fisk. Nej, jag skulle vilja skicka flaskpost. Jag har varit i en blue zone. En blue zone är en zon i världen som är utsedd att ha flest lyckliga människor.

Jan: Jaså. Är det där Bhutan, eller nej?

Filip Larsson: Jag var i Costa Rica i Santa Teresa, som tillhör just en sån blue zone. Så det var en rolig upplevelse. Skjuta lerduvor tog min mentor Henrik mig till, och det har vi gjort.

Coachella, Burning Man och de klurigaste drömmarna

Filip Larsson: Jag tror att om vi delar den här bucketlisten i det här sammanhanget, så ser jag fram emot kontakt från er som har roliga saker att tillägga till min bucketlist, eller som kan hjälpa mig att genomföra något av alla mina 14 sidor knepig bucketlist. Coachella skulle jag jättegärna vilja uppleva. Då behöver man ha en bil, och man behöver kanske ha ett crowd och lite folk, för det är en lite annorlunda grej. Likaså Burning Man skulle jag vilja uppleva, vilket känns lite mäktigare. Det är inte bara att jag kan välja att göra det. Så om någon är på väg till Burning Man eller Coachella.

Jan: Det hade kunnat vara roligt att man arrangerar en Coachella.

Filip Larsson: Ja, en bil och sen dra på en roadtrip, dra till Coachella eller Burning Man. Och Burning Man, där får man inte ens ha pengar. Där byter man tjänster med varandra. Det är ju jättepersonlig utveckling, asgott. Man är mitt i öknen, man får ta hand om sitt eget skräp och sånt. Man ska lämna det lika fint som det var. Jag är ju jättekonstintresserad, och har mycket med konst och skapande att göra, och personlig utveckling. Så det är mina klurigaste.

Tre tips för att börja med sin bucketlist

Jan: Vi ska snart börja runda av. Om du skulle ge tre tips till någon som ska börja med sin bucketlist?

Filip Larsson: Man kan börja läsa min, och sen —

Jan: — kopierar man.

Filip Larsson: Ja, det får man väldigt gärna göra. Man kopierar allt man tycker känns rätt. Så kanske man får en inblick i någon som inte är så stereotyp. För om du googlar en bucketlist, så är den verkligen...

Jan: Skittrist.

Filip Larsson: Skittrist, verkligen. Så den här är verkligen ostereotyp. Sen så börjar jag känna efter hos mig själv: vad gör mig glad? Vad gör mig lycklig? Vad gör en positiv skillnad i mitt liv? Oavsett om det har med konst att göra, eller personlig utveckling, relationer, familj, barn, resor eller materialistiska saker. Min bucketlist innehåller nästan inga —

Jan: — ja, du har lite tavlor.

Filip Larsson: Jag har lite tavlor, det är nog det jag har som är materialistiskt. Sen en stor fet ring. Annars ingenting, tror jag faktiskt, som är så materialistiskt. En del grejer kostar mer pengar, men mycket av det är faktiskt gratis.

De coolaste sakerna är ofta gratis

Jan: Det var ju en av de saker som Filip och jag, vi pratade mycket om pengar och investerande, han var så här: många av de coolaste grejerna kan man göra —

Filip Larsson: — när som helst. Som att skicka flaskpost. Det är sånt man säger att man ska göra, men det gjorde jag och min pappa, i Dalälven nära där farmor bodde när han var uppvuxen. Vi skulle skriva ett varsitt, jag menar varsin liten text, och sen skickade jag och pappa flaskpost i älven. Det var också ett minne för livet, som jag har tillsammans med min pappa, som känns jättevärdefullt. Och en så enkel grej, så det kan du göra när som helst. Du behöver bara ha ett vatten, och du behöver ha en flaska.

Jan: Ja, men precis. Det är nog faktiskt första gången som jag, för jag har ju hört konceptet bucketlist, jag har haft det. Men när jag såg din och pratade med dig, var det så här: det är ju så här det ska vara. Det ska vara autentiskt.

Filip Larsson: Den är helt genuin, verkligen. Så jag tror att man ska rannsaka sig själv och vem man är, vilka drivkrafter man har, och vad man vill ha mer av i sitt liv. Om det är miljöombyte, nya människor, eller resor som sagt. Eller om du har något med familjen att göra, att ha mer tid med sin familj, en stressad entreprenör som vill ha mer tid med sina barn. Att göra saker med sina barn som man minns.

De minnen som inte kostade pengar

Filip Larsson: Jag menar, jag minns saker med mina föräldrar som inte kostade pengar. Det jag minns mest är en morgon när pappa tog ut mig jättetidigt på morgonen, när vi skulle ut och lyssna på fåglar. Jag förstod fortfarande inte vad det var så roligt att lyssna på fåglar. Men tidigt var vi uppe, och vi gick en promenad och lyssnade på fåglar. Jag minns det väldigt väl, och det var ett jättefint ögonblick. Det minns jag mer än de gånger vi var på Furuvik eller gjorde sådana stereotypa utflykter.

Allt som skänker dig glädje, försök stylta ner det och sen låta det vara ett levande dokument, och försök insupa inspiration från andra.

Precis som jag bad Filip: om det är något du kan lägga till, så gör det väldigt gärna.

Jan: Och har du den i ett vanligt Word-dokument?

Filip Larsson: Jag har den i mina anteckningar i mobilen, så det betyder att jag alltid kan uppdatera den, lägga till, ändra och sådär. Så det här är ett superviktigt dokument för mig. Alla som har lust att läsa den är så välkomna att göra det. Och som sagt, om någon har något roligt att tillägga. Någon kanske har bott i en stad jag aldrig varit i och kan tipsa mig om en specifik restaurang, eller en upplevelse i den staden som är lite udda. Gärna får det vara udda och lite ekivokt, eller lite annorlunda. Det tycker jag är extra roligt. Så får man gärna skicka och höra av sig. Så vi får väl lägga ut så att folk får tag i mig.

Jan: Det enklaste är att man kommenterar. Så blir det en lista som fler kan dela med sig av.

Myten om bucketlisten

Jan: Jag tänker så här, är det någon myt eller missuppfattning som du tänker kring bucketlists?

Filip Larsson: Nej, men det var väl den som jag själv genomskådade, att jag själv föll in i den här fällan: att börja skriva saker som omgivningen ser som något man har på sin bucketlist, i stället för att skriva utifrån vem jag är som människa, och vad jag faktiskt tycker skulle ge mig ett genuint skratt. Det är den myten jag tror att man, men är du verkligen sugen på att gå upp i Eiffeltornet? Eller är du sugen på andra grejer, som att typ mjölka en ko? Hur roligt skulle inte det vara? Alltså, undra om det är svårt, till exempel. Kan alla göra det, eller måste man öva för att kunna göra det? Man kanske bara rycker helt i onödan, så kommer ingen mjölk överhuvudtaget. Men det är faktiskt roligt på riktigt. Eller lära sig knyta en slips, det var faktiskt roligt. Myten är nog: var inte för standard i dina tankar. Försök vara personlig.

Jan: Ja, precis. Bra.

Vad kan du lära mig idag?

Jan: Jag tänker att vi ska, nu ska vi verkligen runda av. Men det var en fråga som stack ut för mig. Jag tror att det var i Loungepodden du blev intervjuad. Så var det så här, en fråga jag brukar ställa till dem jag intervjuar är: vad kan du lära mig idag? Kan du inte svara kort, vad är bakgrunden till den frågan?

Filip Larsson: Dels så är det för att man får ett svar man inte förväntar sig. Det kan vara att någon, till exempel kanske man inte tänker sig att jag är väldigt intresserad av dikter och kan ganska många dikter. Och någon annan kanske kan spela piano eller gitarr, eller någon kan korttrick, som Carl, som faktiskt är professionell trollkarl. Men det betyder att alla jag möter, de är inte min fiende, de är min lärare. Är det något ordspråk som säger så, att alla du möter kan du lära dig något av. När du sitter bredvid någon, även jag som rekryterare som ska vara helt opartisk och odömande, så är det lätt att man dömer människor efter hur de är klädda, vad de har gjort, vad de har åstadkommit, hur de talar, deras lingo och sånt. När man frågar den frågan, "vad kan du lära mig", så kommer det ofta fram saker som totalt spricker hål på ens fördomar. När någon säger "jag kan sjunga opera", så tänker man: men gud, vad intressant. Det här är en försäljningsdirektör på ett mediehus, jag hade ingen aning om att den kunde sjunga opera. Och vad fascinerande. Och du tänker så här: men bra, kan jag få lyssna?

Frågor som öppnar människor

Jan: Kan jag få följa med nästa gång du gör det?

Filip Larsson: Och ofta får man det.

Jan: Dessutom får jag fylla på min bucketlist.

Filip Larsson: Och jag får någon anekdot eller något kopplat till mig.

Jan: Och en helt annan relation.

Filip Larsson: Ja, absolut. Och kanske en förståelse. Likaså en annan fråga: vad är det tuffaste du har varit med om i ditt liv? Som också ger en helt annan bild av en människa. För alla är vi ärrade av saker vi har upplevt. Att få ta del av den, om någon vill dela. Så det finns några sådana där små tricks för att få en intervju att bli mer personlig och mer privat, och mindre konventionell och fyrkantig.

Jan: Coolt. Jag tänker här, inom den sista frågan, med tanke på ditt bolag. Det heter ju Talent & Partner. Vad skulle göra skillnad i ditt företag? Vad letar du efter? När ska man kontakta dig?

Filip Larsson: Talent & Partner är ett branschnischat medierekryteringsföretag, som är störst i vår nisch i Stockholm. Vi jobbar med att rekrytera digital, framåtlutad kompetens inom digitala medier. Mycket i Bonnier, Schibsted och MTG. Men frågan var vad jag skulle behöva, eller vad mina behov är. Jag tror man kommer till oss när man rekryterar digital, framåtlutad personal, alltså digital personal inom alla branscher. Digital kompetens, helt enkelt.

Det jag skulle behöva: en kommersiell superhjärna

Filip Larsson: Men det jag skulle behöva, ibland tänker jag att jag har varit ganska duktig på att driva buzz och hela det här PR-värdet jag skapar. Det finns en ganska stor diskrepans mellan hur stort mitt varumärke är och hur stort mitt bolag är rent kommersiellt. Så ibland önskar jag att jag hade en kommersiell superhjärna, som kunde saker rent kommersiellt och kunde komplettera mig, för att göra det här till något större rent kommersiellt. Jag har varit duktig på vissa saker, men andra är jag inte så bra på. Jag är inte så pengadriven, till exempel, jag är väldigt lustdriven. Så jag tillsammans med någon som är mer av en kommersiell superhjärna, tror jag skulle skapa underverk. Det finns många exempel på rekryteringsföretag som är där jag är idag, och fem år senare är det helt andra och väldigt lukrativa verksamheter. Så det skulle jag behöva.

Jan: Bra. Den sista frågan jag alltid brukar fråga är: vilken bok skulle du tipsa om?

Filip Larsson: Jag har läst mycket personlig utveckling, precis som du har. Det finns Anthony Robbins Notes from a Friend, eller vad den heter. Men sen den som har gjort störst påverkan på mig är faktiskt Byron Katies Älska livet som det är. Det är en helt fantastisk bok om personlig utveckling, där man lär sig att granska sina negativa eller destruktiva tankar och får sätta dem i ett helt annat ljus. Och få kanske det allra jobbigaste scenariot att inte verka lika jobbigt. Läser man den och tar till sig den, så gör den en positiv skillnad i ens liv. Så Byron Katie, Älska livet som det är. Det är en otroligt bra bok om personlig utveckling, för alla som är intresserade av det.

Tack och avrundning

Jan: Är det någon annan fråga som du önskar att jag hade ställt?

Filip Larsson: Nej, jag känner att jag har varit alldeles avklädd här, med min bucketlist och allt. Så jag känner att det har kommit fram så mycket. Jag hoppas att det finns någon som lyssnar och får någon behållning av det här samtalet.

Jan: Absolut, absolut.

Filip Larsson: Så nej, det har varit ett nöje att vara här.

Jan: Du, stort tack för att du ville vara med. Jag hoppas att du kan tänka dig att komma tillbaka.

Filip Larsson: Absolut, så gärna. Ha det gott. Tack till alla som har lyssnat.

Jan: Tack.

Filip Larsson: Tack.