Ett första besök i den inre trädgården…

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett personligt avsnitt om tomhet, framgång och en vecka i tystnad
2. Jim Carrey, drivkraften och pappas död
3. Bufferten som aldrig kändes tillräcklig
4. Mattan som kan ryckas undan när som helst
5. Var duktig i skolan, stäng av känslorna
6. Elitklassen och alla som var trasiga
7. Bit ihop, livet ska inte vara roligt
8. Livet är ett helvete, så håll ut
9. Psykologen och den inre trädgården
10. Super achiever — kärlek genom prestation
11. Att inte kunna vara med sig själv
12. Trycket att prestera — och att synas
13. Pleasantville — att leva i svartvitt
14. Kritiken, granskningen och rustningen
15. Den bottenlösa skålen
16. Rädslan, överlevnaden och Better Globe
17. Stafettpinnen jag inte vill föra vidare
18. Att vara arg är okej — om argkuddar och förtryckta känslor
19. Att skapa utrymme — och inte fylla det direkt
20. Ett rörigt avsnitt, men det är okej
21. Doing eller being — vad ger egentligen point?
22. Älska mig, se mig — och ängsligheten i samhället
23. Innan man kan älska andra måste man älska sig själv

Ett personligt avsnitt om tomhet, framgång och en vecka i tystnad

Jan: Det har verkligen känts tomt inombords, och jag har insett att mer pengar eller mer framgång eller mer av vad det nu än må vara inte kommer göra mig lycklig eller mer nöjd. Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 94, och det blir ett lite annorlunda avsnitt. För vi tänkte att vi skulle göra ett av de mer personliga avsnitten, om oss eller om vår resa och lite av mina insikter. Jag har haft en period nu ett tag där det känns ganska tomt. Förra helgen var jag på ett meditationsretreat i tystnad i flera dagar, en resa inåt. Och lite av ironin var att jag tappade rösten på ett meditationsretreat, när man ändå ska vara tyst.

Caroline: Det ingick tydligen i konceptet.

Jan: Ja, precis. Anledningen till att jag åkte var att det känns som att vi de senaste åren har sprungit fortare och fortare. Eller jag har sprungit fortare och fortare. Jag insåg någonstans för några veckor eller några månader sedan att vägen håller på att ta slut. Att jag inte kommer hitta mer där. För jag frågar mig själv: varför springer jag så himla fort? För att liksom få...

Caroline: Du har jobbat mycket.

Jan: Jag har jobbat mycket.

Caroline: Det är det du menar med att du springer fort. Jobbat mycket, haft många projekt i luften. Och det har du ju alltid haft. Men det har varit väldigt mycket de senaste åren.

Jan: Ja, precis. Och jag börjar fråga mig varför. Det handlar om att försöka fylla en bottenlös skål med uppmärksamhet och kärlek, eller uppskattning och bekräftelse. Jag har aldrig fått så mycket bekräftelse som jag fått den senaste tiden. Och det känns ändå tomt. Eller att försöka leva upp till den bild som samhället har av framgång. Det är många som tycker att jag är framgångsrik, och ändå känns det inte så för mig själv. Jag kan fatta det ibland rationellt.

Caroline: Det är jätteintressant. Vi kan gå in mer på det sen. Hur framgång kan kännas ganska tungt.

Jim Carrey, drivkraften och pappas död

Jan: Precis. Temat för det här avsnittet är lite som det Jim Carrey sa: jag önskar att alla blev rika och berömda för att de ska inse att det inte löser ett endaste dugg.

Caroline: Nej, och än värre. Du har ju varit arg på mig från tid till annan och sagt att jag håller på att jobba ihjäl mig.

Jan: Ja, ganska ofta. Och om jag ska säga en av de större insikterna från den här helgen, så var det att, nej men du har faktiskt rätt.

Caroline: Jag har ofta rätt.

Jan: Ja, det har du. Och det känns också som, jag ska ta en insikt i taget, men halva grejen var att det kändes som att jag försökte springa i kapp saker som du redan har förstått.

Caroline: Ja, men så är det ju ofta med ens partner.

Jan: Ja. Vad var det Carl Jung sa, att vi gifter oss med den som har löst våra undermedvetna problem.

Caroline: Och där har du också löst vissa problem som inte jag har löst.

Jan: Jo, så är det. Jag har berättat det i tidigare avsnitt, att min pappa dog när jag var 13 år gammal. Han stressade och skulle dränera huset själv, ta hand om familjen, vara chef och göra massa saker. Och det funkar inte.

Caroline: Nej, det funkar inte.

Jan: Han fick en hjärtinfarkt och dog från en dag till en annan. Min insikt var att jag håller på med precis samma sak. Det är bara det att jag inte dränerar huset.

Caroline: Eller, du kunde gjort det.

Jan: Ja, jag kunde gjort det. Men det är bara att 2019 ser det där annorlunda ut.

Caroline: Det ser annorlunda ut, men det är ändå samma.

Jan: Det är ändå samma, ja. Precis. Och då blev jag liksom, för vilket syfte?

Bufferten som aldrig kändes tillräcklig

Jan: Och så insåg jag också att det handlar om den här konstiga grejen. Jag har ju delat det förut, det här med bufferten.

Caroline: Att ha en buffert och hur stor den ska vara. För att det ska kännas tryggt.

Jan: Exakt. När vi var studenter och i princip inte hade några pengar, då var det 25 000. Det var mycket pengar. När jag bara har 25 000, då kommer jag känna mig trygg. Och sen var det 50 000 och 100 000. Sen var det flera hundratusen. Och så satt vi där, plötsligt 25 år gamla, utan barn, med en tio år gammal bil i en hyresrätt, och vi hade flera hundratusen. Och jag var inte ett dugg trygg. Trots att jag rationellt fattade att det inte var något som kunde hända som skulle kasta oss av banan med flera hundratusen i buffert. Och då tänkte jag, okej, det handlar ju om någonting annat. Då började jag forska i det, gick i terapi och träffade en coach. Och det var då jag insåg att det säkert kommer från min pappa och den här ekonomiska osäkerheten. Att jag som 13-åring bestämde att jag aldrig ska hamna i en ekonomisk osäkerhet.

Caroline: Ja, och där kan jag känna att det är en bra förklaring på det. Det kan vara det, och det kan också vara något annat. Det kan vara ytterligare än så.

Jan: Precis. Och det är väl också det jag fick med mig nu från helgen. Att det tog mig tid att förlika mig med skammen i att man är en av Sveriges största bloggare, och drivkraften inte är ekonomisk frihet eller FIRE eller att få välja själv. Utan att jag bara är rädd att det ska skita sig. Och om jag ska vara lite jobbig, så var insikten också att jag känt att jag ändå har koll på min drivkraft, och det är många som inte har det.

Caroline: Jo, du använder den som ett mantra ibland. Min pappa dog, det är min drivkraft.

Mattan som kan ryckas undan när som helst

Jan: Ja, precis. Och jag insåg nu i helgen att det är mycket djupare än så. Det är inte som att jag har listat ut allt, det här känns fortfarande väldigt skört på sätt och vis. Men insikten kommer ju an på att mattan kan ryckas undan när som helst. Och därför behöver jag bygga bo och sätta kuddar överallt. Framför allt insikten att jag är så himla rädd. Jag är rädd för att det ska skita sig, och det är exakt samma rädsla som jag måste ha upplevt när jag var mindre. Och sen naturligtvis den här oron också, som många i min närhet har. Jag minns ju med de första sms:en jag fick, bara: jag är orolig för dig. Och det var inte från dig.

Caroline: Nej, jag var inte orolig för dig på meditationsretreat.

Jan: Nej, precis. Så jag tänker att det här verkligen har fått kasta upp en massa saker.

Caroline: Men är det inte lite så att vi har en massa beteenden med oss från när vi var yngre? Som bara hänger med? Utan att någon frågar sig: varför är du här? Vilken nytta gör du för mig nu?

Var duktig i skolan, stäng av känslorna

Jan: Ja, precis. Ända sedan jag var liten, eftersom båda mina föräldrar kom från Tjeckoslovakien och flydde, pappa flydde 68 när Sovjet invaderade, så har jag fått höra: var duktig i skolan så du kommer in på ett bra gymnasium. Var duktig på gymnasiet så du kommer in på en bra högskola. Var duktig på högskolan så att du får ett bra jobb. Var duktig på jobbet så att du får behålla det.

Caroline: Jag har också fått höra något liknande. Att du vill inte bli gatsopare, så sköt dig i skolan.

Jan: Och jag har verkligen sprungit den här banan. Jag var duktig i skolan, och det var också mycket av det här att stänga av känslorna. När det hände, 13 år gammal, fanns det inte utrymme för den sorgen. Så att jag läste i stället.

Caroline: Då kan man vara bra i skolan.

Jan: Då kan man vara bra i skolan, ja, precis.

Caroline: Inte ställa till besvär.

Jan: Exakt. Jag hade högsta betyg i allt utom bild, och visste inte vad jag ville.

Caroline: Varför hade du inte högsta betyg i bild?

Jan: Jag vet inte.

Caroline: Det kunde du väl fått?

Jan: Ja, men jag var väl inte överens med läraren. Grejen är att jag gillar att rita. Det är ju det som är så konstigt. Och så valde jag natur. För det var ju det man skulle välja, det var bredast och svårast. Och sen hamnade jag dessutom i en klass där man experimenterade.

Caroline: Vänta, du valde natur för att det var bredast och svårast. Inte för att du gillade det?

Jan: Jag älskar ju samhällsfrågor.

Caroline: Vad skulle du valt annars?

Jan: Nej, jag valde det för att folk sa att det var det som var bäst. Du kom in på flest utbildningar på högskolan om du valde natur. Jag hoppas inte det är så nuförtiden. I efterhand skulle jag väl läst ekonomi eller samhälle. Jag älskar ju politik och samhälle och sånt.

Elitklassen och alla som var trasiga

Jan: I alla fall, sen hamnade jag i en experimentklass, där man i Skåne fick för sig att experimentera med elitklasser. Så de satte 30 sådana här funtade som jag i samma klass.

Caroline: Nu är du lite stolt, är du inte det?

Jan: Nej.

Caroline: Jo, du sitter här och är lite stolt över detta.

Jan: Nej, jag är inte det. För handen på hjärtat, jag fattar ju hur många av oss som var trasiga. Men det fattar man inte då. Folk var helt knäckta om man fick VG på proven. Det var i alla fall så. Sen blev det civilingenjör, för det sa folk att du har bredast och störst möjlighet med. Och mest möjligheter har du dessutom om du väljer teknisk fysik.

Caroline: Som du älskade?

Jan: Nej. Det var ju min grej.

Caroline: Men låt oss bara dröja en stund vid det där. Hur man väljer i sitt liv för att ha så många dörrar öppna som möjligt. Och egentligen är det dörrar man ska stänga. Man ska stänga vissa dörrar för att slippa hålla på och fundera över alla de här möjligheterna som är öppna. För det stressar en.

Jan: Ja, det stressar en. Och jag tyckte ju genuint att det var roligt. Men jag har hela tiden, eller inte ens fått höra, grejen är att jag inte ens, som andra har sagt detta, utan detta var förväntningarna.

Caroline: Vad var förväntningarna?

Jan: Just det att du ska ha en utbildning, du ska läsa civilingenjör, du ska läsa teknisk fysik.

Caroline: Någonstans har du ju hört det.

Jan: Skaffa dig den här bra utbildningen.

Caroline: Det låter som att du hade en indisk mamma, vad du måste bli.

Bit ihop, livet ska inte vara roligt

Jan: Gör mig stolt. Och jag har i alla år sagt till mig själv: get your shit together. Bit ihop, skit i om det inte är roligt, livet ska inte vara roligt. Bit ihop bara.

Caroline: Jag gav upp på dig i gymnasiet, tror jag. För jag var sämst på matte och fysik, och jag gick natur. Det jag var duktig på var litteraturhistoria och biologi och religion och sånt. Så jag var sämst från början. Då var det bara okej, skitsamma då.

Jan: Jag klarar saker på ren kraft. Och det har jag gjort fram tills nu. Jag har insett att det där funkar ju.

Caroline: Nej, men jag tänker också, det där är spännande. Förmodligen någonting vi kommer komma tillbaka till. Saker man gör på ren kraft. Och det är säkert jättemånga där ute...

Jan: ...jättemånga där ute.

Caroline: ...som också gör saker på ren kraft. Men tänk om man skulle göra saker inte bara på ren kraft, utan...

Jan: ...på attraktionen, för att det är roligt.

Caroline: ...och för att man är intresserad av det, eller man vill utveckla något område i sitt liv.

Livet är ett helvete, så håll ut

Jan: Ja. Jag minns till och med att vi hemma hade, typ i grovköket, du vet en bild. Det här är så sjukt, den är där fortfarande. Det är en bild på en bajskorv som kommer ut ur en toalett, och så står det: livet är ett helvete, så håll ut.

Caroline: Vem har satt upp det? Och så frågar din mamma om det.

Jan: Jag vet inte. Men det låter ju så. Jag fattar hur deprimerande det låter. Hur jag bara har kämpat.

Caroline: Det ska vara något kul med det, men det är ju inget roligt.

Jan: Nej, hur jag kravlat mig fram för att hålla fast. Och det sjuka var att, tack och lov eller synd, jag har varit så stark i den här bit-ihop-grejen.

Caroline: Jo, men det är ju också något du har varit stolt över. Och sett ner på andra som inte biter ihop.

Jan: Ja, det kändes som att jag fick en sån där passiv-aggressiv pik där.

Caroline: Nej, det var ingen passiv-aggressiv. Det var en... Det är inte som att jag ler när jag säger detta. Jag säger det verkligen som att det inte är så bra.

Jan: Nej, det är det inte. Och du har ju fått slängar av det där också under åren, så klart.

Psykologen och den inre trädgården

Jan: Sen minns jag också, du vet, i tvåan så gick jag verkligen in i väggen. Tvåan i gymnasiet. Nej, universitetet. Det var innan vi träffades, eller två år innan vi träffades. Då var det verkligen: okej, är det här vad livet går ut på? För jag klarade till och med, första året fick man ju kämpa för att klara matten och fysiken. Men andra året började jag få koll på läget.

Caroline: Du kunde göra det med vänsterhanden typ?

Jan: Inte med vänsterhanden, men nästan. Jag gick inte på föreläsningarna. Jag klarade tentorna hyfsat. Jag hade inga fantastiska betyg, för de andra var så sjukt smarta människor. Men jag klarade det. Så jag hamnade på studenthälsan, och det var första gången jag gick till en psykolog. 20 år gammal. Jag minns att han var en äldre herre, och så lyssnade han på mig. Och efter 45 minuter, jag har bara pratat i 45 minuter, då säger han: ja, Jan, du borde odla din inre trädgård.

Caroline: Och detta har du tagit upp vid valda tillfällen.

Jan: Ja, precis. Och liksom bara så här hånfullt: han sa att jag skulle odla min inre trädgård.

Caroline: Ja, men grejen var...

Jan: Ja, det ska du. Jag fattar det idag. Men då var jag 20 år gammal.

Caroline: Alltså, det var en gåta för dig då.

Jan: Ja, och jag minns det. Man får verkligen se framför sig en 20-årig teknisk fysik-studerande, helt utan kontakt med sina känslor. Så jag kommer ihåg vad jag tänkte när han sa det.

Caroline: Vad tänkte du då?

Jan: Min tanke var: vilken jävla trädgård.

Caroline: Då hade du inte läst Candide.

Jan: Nej, jag har fortfarande inte läst Candide.

Caroline: Det är ju bra. Jag läser den ibland.

Jan: Jag får kanske göra det. Och grejen var att jag inte tog tag i det. Jag var deppig där i ett par månader, och sen fick jag hjälp.

Caroline: Men vänta nu, så du var deppig. Du gick inte tillbaka till studenthälsan, eller?

Jan: Nej, för han ville skriva ut tabletter.

Caroline: Och skrev ut tabletter. Vad konstigt.

Jan: Ja, jag tog inte dem. Och sen kunde jag döva det. För jag hade Dominika, en av mina närmaste vänner, som tog sig an mig och liksom drog ur mig. Vilket jag är evigt tacksam för. Men jag startade också företag, så jag kunde liksom...

Caroline: Du kunde sysselsätta dig ur det.

Jan: Jag sysselsatte mig, ja.

Super achiever — kärlek genom prestation

Jan: Och jag inser nu efter den här helgen, eller det är inte helgen, det har varit en längre process som jag ska vara helt ärlig med. Men det var liksom...

Caroline: Ibland behöver man en ordentlig...

Jan: Käftsmäll. Det var ju droppen som fick bägaren att rinna över. Och jag inser att jag på de här 17 åren sedan dess fortfarande inte odlat min inre trädgård, och fortfarande inte fattat vad det är han pratade om.

Caroline: Förstår du det nu? Eller tror du dig förstå något?

Jan: Nej, men jag inser i alla fall att den vägen jag har sprungit på, det här med att prestera. För tittar jag på de här tio åren så har jag gjort så sjukt mycket grejer. Jag har suttit i mellan tio styrelser. Jag har drivit upp flera bolag. Jag har haft anställda. Vi har tjänat pengar. Jag har presterat i 110. Jag har verkligen varit en super achiever. Och det hänger också ihop med att jag ganska snabbt fattade att jag får kärlek och blir omtyckt om jag presterar.

Caroline: Omtyckt, så att det är ju skitbra att du gör detta.

Jan: Att du springer fort, att du klarar av grejer, att du presterar. Och grejen är att det har varit så nära kopplat till, eller är, jag pratar om det som att det var dåtid, men det är ju så nära kopplat till min självkänsla. För jag kommer ihåg, när du och jag har brakat ihop, att jag har tänkt: jag fattar inte varför Caroline älskar mig, men jag drar åtminstone in pengar och jag är åtminstone framgångsrik.

Caroline: Så vi fortsätter på den vägen.

Jan: Ja, lite så. Och sen, återigen, det är ju känslan. Rationellt fattar jag att vi träffades långt innan vi hade bloggen eller pengarna eller någonting. Och det är ganska taskigt mot dig också.

Caroline: Ja, jag har sagt det.

Jan: Säg, vad tänker du?

Caroline: Nej, men alltså, att du tror att jag gillar dig för dina pengar.

Jan: Nej, men inte för mina... Kom igen.

Caroline: Ja men, jag drar åtminstone in pengar. Och så slutar tanken där.

Jan: Ja.

Caroline: För det var inte så snällt mot mig att tro det.

Jan: Nej. Nej, men jag har haft mycket av mitt självvärde där.

Att inte kunna vara med sig själv

Jan: Och den här tomheten, för ju mer jag har presterat. Det har slutat med att jag inte har läst böcker på flera månader, för jag har inte tid, jag måste jobba. Jag har inte tränat, för jag har tänkt: det tar tid, jag måste jobba. Och jag har inte varit, det kan väl du svara bättre på, hur pass närvarande jag har varit.

Caroline: Ja, men vi har haft en sån här långtgående diskussion om att du inte vet hur man hänger tillsammans. Så har jag försökt förklara det för dig rationellt, in i den intellektuella hjärnan. Men det är inte riktigt som om den poletten har ramlat ner. Men nu när du kom hem från den här helgen, så för första gången på flera år satt du bara och hängde med mig. Jag tänkte: jag kan inte ha att Jan hänger med mig nu och sen går tillbaka till det där andra livet, där du inte vet hur man hänger. Jag tyckte det var väldigt jobbigt. Att du kunde det där då. Men det kan ju vara så att du glömmer bort hur man gör igen. Eller varför det ens är viktigt.

Jan: Ja, precis. Men det handlar för mig om att jag inte har kunnat vara med mig själv.

Caroline: Är det det som är grejen?

Jan: Ja, det är klart det. För om jag inte kan vara med mig själv, hur ska jag då kunna vara med andra? Och jag har liksom dövat. Jag fattar det nu. Jag dövar, till exempel, det var en av insikterna, att till och med när jag satt på toaletten kollade jag mejlen. Det är den där mobiltelefonen. Jag kollade Omni, kollade nyheter. Och just nu känns det skört, jag är lite rädd för min telefon, allvarligt talat. När jag satte på den efter sex dagar, så här 26 sms, hur många notiser, jag bara nästan skakade och tittade på den. Så nu har jag tagit bort massa appar. Jag har tagit bort mig på Facebook, privat. Och tagit bort alla nyhetsappar och alla notiser. Det är ju skönt. Och när jag kollade i mejlen ville jag nästan bara kräkas. Det var en massa: åtta tips så blir du den bästa vd:n, och tio tips så tjänar du bäst pengar. Det är så prestationsorienterat. Men det är ju den världen jag har byggt upp.

Trycket att prestera — och att synas

Caroline: Ja, det gäller för både män och kvinnor. Att vi ska vara presterande. Men om jag bara får lägga in en passus här. Det är en blogg som jag följer, där det finns massa härliga recept och sånt som jag älskar. Och så inser jag att hon som skriver bloggen, hon sminkar sig inte, hon färgar inte håret, hon håller inte på med sådana grejer. Och det är extremt starkt tryck på kvinnor att vara snygga. Man ska vara framgångsrik och snygg. Jag vet inte om det känns för män att man ska vara snygg också.

Jan: Nej, det beror på vad du lägger i det.

Caroline: Jag tycker det är så skönt när det finns tjejer där ute som skiter i det. Helt extremt skönt.

Jan: Jag vet inte om snygg, men det är klart att man ska träna och cykla och vara på gymmet.

Caroline: Det finns ju press, mer på att man ska vara, i alla fall inte tjock, utan man ska vara slimmad och man ska göra Vansbrosimningen och sådana saker.

Jan: Ja, precis. Så att jag tror att det är klurigt.

Pleasantville — att leva i svartvitt

Jan: Och grejen var också att jag kommer tänka på den här filmen Pleasantville.

Caroline: Den är gjord för ett tag sedan.

Jan: Ja, precis. Den är ju lite så här filmad både i svartvitt och i färg. Jag vet inte, hur skulle du beskriva vad den handlar om?

Caroline: Nej, men är det inte två personer, en man och en kvinna, som kommer på något märkligt sätt till ett nytt ställe?

Jan: Det var 50-talets USA. Och allt är så sjukt tillrättalagt.

Caroline: Tillrättalagt, och det är svartvitt då kanske. Men de mår inte bra där. Men de gör lite som de vill väl?

Jan: Ja, precis. De börjar skaka om den här världen i Pleasantville. Och för mig kändes det, jag blev så träffad av den här filmen. Hur jag verkligen lever enligt det här samhället. Man ska gå dit och göra så. Vi pratade om det som tennsoldater. Man biter ihop, man har en kork i munnen och gör så som det förväntas. Men det är ju inget kul, det är ingen färg, det är inget liv i det. Och då upptäcker de efter ett tag att när man känner sig arg eller ledsen eller känner kärlek, så blir världen i färg. Och så ser man hur den här världen gradvis går från att vara svartvit och tråkig och tillrättalagd, även om den är perfekt. Ingen bråkade, ingen kriminalitet, det är så här klatschigt. Och sen, när de började känna de här känslorna, hur det blev i färg.

Man biter ihop, man har en kork i munnen och gör så som det förväntas. Men det är ju inget kul, det är ingen färg, det är inget liv i det.

Jan: Och jag kände igen mig så. Framför allt i en slutscen. Borgmästaren protesterade och tyckte att det ska minsann vara så som det var innan. Det ska vara svartvitt, det ska vara ordnat, det ska vara perfekt. Och så var det en kille som hade målat med färg, och han visar ånger, han är rädd, han vill inte hamna i det: jag behöver inte måla med färger längre, jag berättar vilka färger jag kan använda, jag behöver inte ens använda några färger, jag ska anpassa mig. Och jag blev så berörd, jag bara: shit, det där är ju jag. Och jag har tänkt på det med bloggen. Du vet, när vi började blogga för ett par år sedan, då var det jättekul att blogga och göra de här artiklarna och allt vi gjorde. För det var verkligen att känna sig levande. Och det känns som att de senaste månaderna har det inte alls varit så. Det har varit: men berätta vilka färger jag kan måla.

Kritiken, granskningen och rustningen

Caroline: Ja, och varför har det varit så?

Jan: Nej, men det har varit mycket så här. Eftersom jag är så himla rädd för saker som ska hända, så har det varit det att vi fått mycket kritik. Jag har aldrig fått så mycket kritik som jag fått sedan i höstas. Ett tag var jag väldigt tagen av lite olika inlägg. Allt från det här klimatsmarta sparandet till det här samarbetet som vi har med Better Globe, och massa anklagelser. Och sen har vi till och med en journalist nu som gör någon granskning av verksamheten.

Caroline: Ja, man kan känna sig lite jagad.

Jan: Ja, jag känner att jag gör mitt bästa. Försöker verkligen stå för de här grejerna. Du vet, vi har varit mycket så här att prata med jurister så att det står rätt, och vi säger rätt saker i början av ett poddavsnitt, och det står rätt disclaimers och villkor.

Caroline: Man ska kvicka i. Jag har blivit lite inhägnad, kan man väl säga.

Jan: Nej, men jag känner som att världen bara har pressat sig på mig. Och det är väl det som har hänt, att det är som ett litet barn som bara vill skrika: bara låt mig vara, jag gör bara mitt bästa, jag gör så gott jag kan. Men det känns ju, är det då kopplat till det här att man är rädd, som jag är, för saker, och inte har den här tryggheten i mig själv, då blir det ju inte så himla konstigt...

Caroline: ...att känslan är så.

Jan: Jag fattar också ironin i det här, att vara rädd för kritik och bli påverkad av vad andra skriver eller säger, och samtidigt välja karriärvalet att driva en stor blogg.

Caroline: Det var inget du räknade med när du startade.

Jan: Nej, verkligen inte. Men det är väl som man säger, livet ger inte det man vill ha, utan det man behöver. Så livet tyckte väl: okej, du verkar vara tillräckligt grundad för att kunna ta dig an det här att stå själv. Men problemet är, som jag har pratat med Moa, min coach, mycket om, det här med sårbarhet. För när all den här kritiken kommit, på Facebook och i olika grupper där jag hör från andra att det pratas om mig eller om oss, så har jag bara försökt göra en starkare och starkare rustning för att skydda mig. Men grejen är att jag inser att det inte krävs mycket för att den här rustningen ska rämna.

Caroline: Nej, men det är för att det är en svag punkt.

Den bottenlösa skålen

Jan: Ja, och det sjuka är att det är många av er läsare som har skickat fina mejl och sånt. På ett sätt uppskattar jag det jättemycket och blir glad. Men det är ändå som att fylla en bottenlös skål för mig. Och det är väl också som man har sagt, eller som jag har fått höra: kan du inte finna det inom dig, så kommer inget resultat där ute övertyga dig. Att om jag inte tycker att jag duger själv, så spelar det ingen roll att tusen människor säger att jag duger. För jag kommer ändå aldrig tro på det.

Om jag inte tycker att jag duger själv, så spelar det ingen roll att tusen människor säger att jag duger. För jag kommer ändå aldrig tro på det.

Caroline: Du tror på det när det kommer något sånt.

Jan: Det här var ju inte bra. Ja, men du vet, det är ju det som är det sjuka. När jag får: Jan lurar bara folk, eller han är kriminell. Jag gör en massa grejer för att försöka få det att studsa på det här pansaret.

Caroline: Men det har liksom inte gått. Men hur gör du nu då, för att strunta i ditt pansar?

Jan: Nej, men jag tror att det handlar om att vara sårbar. Och jag tror att det handlar om att bli okej med mig själv. Det är i alla fall vad många av dem sa på retreaten. Och det här kan jag säga helt enkelt, jag har inte fattat det än. Jag har sett en glimt av det. Dörren öppnades och stängdes sen snabbt som fan.

Caroline: Vad var det för något?

Jan: Tesen är att om du upplever att du har ett problem, så är det ett tecken på att du i något område i ditt liv inte är okej med dig själv. Om du hade varit okej med dig själv, så hade du inte upplevt det som ett problem. Och om jag tänker på det här med kritiken, eller tar den här granskningen som nu pågår, jag vet att det inte kommer sluta med en positiv rubrik. Och jag kan inte förutsäga vad som kommer hända, och det känns sjukt jobbigt att jag inte kan kontrollera utfallet. Men när jag tittar efter, vad handlar det om? Jo, det handlar om att jag är rädd för att det ska skita sig. Jag är rädd att mattan ska ryckas undan, så som den gjorde när pappa dog. Och då visar det sig att jag inte är okej med mig själv. Hade jag stått stabilt och vetat: jag har allt det vi har skapat, vi föddes inte med det, vi har skapat det de senaste 17 åren, har man skapat det en gång så kan man skapa det igen. Eller om jag hade haft den tryggheten i mig själv.

Caroline: Jo, det är ändå någonting utöver det, tänker jag. Det stämmer, men det handlar nog också om att ingen kan röra dig ändå.

Jan: Nej, men exakt.

Caroline: Och det är något man bara får ha i sig själv. Eller jobba med i sig själv. Att det spelar ingen roll. Jag kan göra vad jag vill ändå. Jag kan starta något annat projekt som jag skulle gilla. Det handlar om att stå i sig själv, tror jag. Att det spelar ingen roll vad någon säger.

Rädslan, överlevnaden och Better Globe

Jan: Absolut. Men det handlar ju om rädslan. Till syvende och sist handlar det om att överleva. Att jag inte ska kunna ta hand om dig och barnen, att jag inte ska...

Caroline: Ja, men det är ju ingen, alltså...

Jan: Det är inte rationellt. Nej, jag fattar det. Och grejen är, jag har ju inte ens...

Caroline: ...svälta ihjäl.

Jan: Jag har inte ens något att dölja. Jag har svaret på alla journalistens frågor. Jag är transparent med allting och säger: detta är hög risk, detta är sannolikheten.

Caroline: Ja, detta handlar om Better Globe-investeringen.

Jan: Ja, precis. Men det var i alla fall för mig en stor insikt, att om jag upplever att jag har ett problem, så handlar det om något jag inte har löst hos mig själv. Och det är sjukt jobbigt och fantastiskt på samma gång. Jag har pratat mycket med en god vän, Lennart, om det här också. Han är extremt duktig på att spegla detta hos andra människor, och hans stora sorg är att folk blir förbannade på honom i stället för att se möjligheten hos sig själva.

Stafettpinnen jag inte vill föra vidare

Jan: Och sen tänker jag också: gud, jag vill ju inte skicka med den här skiten till våra barn.

Caroline: Vilken skit då?

Jan: Nej, den här oron och den här rädslan och den här otillräckligheten.

Caroline: Nej, du vill inte att de ska känna samma som du. Du vill att de är trygga i världen och sig själva.

Jan: Nej, men trygga, precis. Och där tänker jag, jag kommer ihåg när vi var på ett julbord med Lotta Lundgren och Erik Haag. Då pratade de om att de skulle servera lutfisk. Och det var ingen som ville ha lutfisk. Och sen håller hon världens brandtal kring den här lutfisken. Hon säger att lutfisken är liksom...

Caroline: Jag har ätit den sedan 800-talet. Minst, var den nog tror jag i alla fall. Så om man nu inte äter sin lutfisk på julen, då är man den som bryter kedjan bakåt och framåt.

Jan: Ja, precis. Att man är länken som blir brottet mellan dåtid och framtid.

Caroline: Ja, och vill man vara det?

Jan: Ja, precis. Och när jag tänkte på det var jag: det är ju precis så det är. Vi får en stafettpinne från tidigare generationer. Och sen, om vi inte gör ett aktivt val, så för vi den här stafettpinnen framåt.

Caroline: Okej, så det kan vara en dålig stafettpinne det här, tänker du? Eller bra också?

Jan: Nej, men för mig är det ju, du har varit så arg på mig för att jag håller på att jobba ihjäl mig, som vi var inne på innan. Och jag har varit: nej nej, jag dränerar inte huset. Och sen bara inser jag, jag gör ju exakt samma sak som min pappa.

Caroline: Och vad tänker du med den stafettpinnen då?

Jan: Nej, men jag vill ju inte föra den vidare. Att jobba hårt och vara orolig för att försöka ta hand om sin familj. Alltså, skit i huset då. Jag hade ju hellre bott i ett mindre hus.

Caroline: På vilket sätt man pratar med sina barn, om man är medveten om vad man håller på med. Då ska man ju inte säga till sina barn: bit ihop nu, för jag vill se bra betyg här. Det är inte så du kommer prata med dina barn.

Att vara arg är okej — om argkuddar och förtryckta känslor

Jan: Nej, men ändå har jag omedvetet gjort vissa saker. Som att vara arg, det minns jag.

Caroline: Att vara arg är inte okej.

Jan: Ja, precis. För jag minns ju också att pappa var arg från tid till annan. Och att jag var rädd för det. Så jag har varit: jag är inte arg, det går att räkna på en hand hur många gånger jag varit arg i vårt förhållande. Jag blir inte arg.

Caroline: Man kan räkna på många händer hur många gånger jag har varit arg. Mina föräldrar var också arga, men jag tog inte det med mig som att det var något negativt.

Jan: Nej, men det är också så att vi har olika strategier. Jag har bara bitit ihop.

Caroline: Vi har ju olika strategier för hur vi hanterar saker, och sen tar vi med oss dem in i vuxenåldern.

Jan: Ja, precis. Så det var en av de här insikterna. Det var mycket så här, hur känner man efter, eller kommer i kontakt? Jo, men det är genom meditation. Det var jättemycket sorg för mig när jag var på den här retreaten.

Caroline: Det kom upp sorg för dig?

Jan: Det kom upp sorg, och mycket ilska också. Som har varit helt sjukt förtryckt. Det har jag ju varit på det klara med, att det är mycket bättre att vara glad än att vara arg.

Caroline: Ja, det är möjligt att du har sagt det, men det är ändå som att vi har försökt att låta henne känna det hon känner.

Jan: Ja, du, återigen, du har löst mycket av mina issues. Alltså, inte som att du har löst mina issues, men du har inte dem.

Caroline: Nej, jag har inte vissa av mina issues.

Jan: Du har inte dem själv. Så det var också så himla roligt nu när jag kom hem. Häromdagen blev Freja arg. Och då har vi introducerat något vi kallar argkudde. Som ett verktyg.

Caroline: Som ett verktyg. Ja, jag ska testa det. Jag blev arg häromdagen på en cyklist, kanske behövde argkudden då.

Jan: Med argkudden stod Freja och hoppade på den, sen kom hon på att man kunde svänga den i väggen. Och hon var arg, och hon fick utlopp för det. Och sen sa hon efteråt, grejen var att det inte ens tog tre minuter, sen började hon skratta jättemycket. Hon sa: pappa, alltså den här, det är ju helt fantastiskt. Först var jag jättearg, och nu är jag jätteglad. Det är som en magisk kudde. Och grejen var att jag bara insåg att så är det precis för mig med. Så jag skrev till ett par kompisar igår kväll. Jag rekommenderar en argkudde till alla barn, stora som små. Du bara tittar väldigt skeptisk på mig just nu.

Caroline: Nej, jag ska ju undersöka konceptet.

Jan: Det var någon som berättade också att de hade låtit sina barn skriva alla fula ord de kunde på insidan av kudden.

Caroline: Insidan? Varför inte utsidan?

Jan: Jag vet inte. De bara sa att de hade gjort det på insidan. Så att vi får se kring det där.

Caroline: Okej, men det är bra att ha verktyg, om man nu inte får ut det på annat sätt.

Att skapa utrymme — och inte fylla det direkt

Jan: Nej, men precis. Det spännande är att jag inte riktigt vet vad som händer nu. Jag har liksom omedvetet, eller senast nu på allvar, skjutit ut mig från en massa projekt. Jag har avslutat...

Caroline: Varför har du gjort det då? Är det för att du behöver tagga ner? Inte jobba ihjäl dig?

Jan: Lite, lite. Vad var det jag sa? Du kan säga det, Caroline.

Caroline: Nej, jag säger aldrig det.

Jan: Ja, men du kan förlåta. Du var ju arg på mig också lite först. Jag fattar, det måste ha varit en sorg för dig också, att ha sagt de här sakerna i många år.

Caroline: Ja, och så kommer det någon utifrån. Nej, det var inte ens någon utifrån, utan du bara såg det själv någonstans, när du inte kunde ha din mobil och dator.

Jan: Ja, precis. Och inte fick fly. Och sen känns det som, livet, två styrelseuppdrag avslutar jag i höstas. Och flera företag har jag också sagt: nej, men det här är nog inte min grej. Så jag försöker skapa utrymme. Och jag tänker att det jag vill ska ta mer plats är ju du och barnen. Till syvende och sist är det ju det som är viktigt.

Caroline: Jag har en idé. Om man skapar utrymme i sitt liv, måste man inte fylla det omedelbart.

Jan: Nej, jag har ju startat ett företag på sidan.

Caroline: Det kan vara så att det kan vara tunt där ett tag. Vad, så du har skapat ett företag?

Jan: Startat ett företag på sidan. För säkerhets skull har jag ju ett sånt här företag man kan dra upp.

Caroline: Vadå? Ja, vadå?

Jan: Vi tar det sen. Off camera. Nej, men vi kan ta det. Jag tycker det är väldigt roligt med programmering. Så jag har ett programmeringsprojekt vid sidan som jag velat plocka upp. Jo, det har jag med på balansräkningen. Så att vi får se. Det känns som att den här tiden framåt får vara lite utforskande. Så jag vill inte säga: nu kommer vi ta paus på bloggen, eller nu ska vi fortsätta göra ett avsnitt i veckan. Utan...

Caroline: Vi kollar lite hur det blir.

Jan: Ja, precis. Men tills vidare, tills vi säger något annat, så är det som vanligt i alla fall på bloggen. Jag vet inte, det här har känts som att det varit ett lite rörigt avsnitt, men vad tänker du?

Ett rörigt avsnitt, men det är okej

Caroline: Nej, men det är ett personligt avsnitt också, och det kan bli rörigt, för man håller ju inte på med någon PowerPoint direkt.

Jan: Nej, precis. Det var ju din första kommentar, sen när vi sa att det här kan vi inte prata om.

Caroline: Jag sa inte det. Jag tänkte: jag kommer inte göra någon PowerPoint väl?

Jan: Nej, alltså, det kommer jag sätta stopp för i så fall.

Caroline: Det blev ingen PowerPoint, och det blev ett lite rörigt avsnitt, men det är okej.

Jan: Nej, men den stora insikten för mig är lite så här. Ett: jag håller på att göra som min pappa, vi gör samma beteende. Jag ska inte bli som mina föräldrar, men jag gör samma grejer, jag är orolig. Och två: att jag faktiskt har möjligheten att kunna välja något annat.

Caroline: Man måste få syn på det för att kunna göra något annat.

Jan: Ja. Och sen var det också roligt, för jag var ju inte ensam där. På vägen hem pratade jag med flera som man också kan kalla framgångsrika människor, som också var med på retreaten. Och det roliga var att flera av dem sa precis samma sak. De var: nej men du vet, du kommer inte kunna köpa dig lycklig, pengarna kommer inte göra biffen. Och det känns skönt att 37 år gammal kunna säga, i alla fall, att det inte är den vägen som kommer göra mig nöjd framgent.

Caroline: Det är väl också så att när man kommer till en viss nivå av framgång, då är det inte något som att det ger mer. Utan kanske snarare tomhet.

Du kommer inte kunna köpa dig lycklig, pengarna kommer inte göra biffen.

Doing eller being — vad ger egentligen point?

Jan: Ja, precis. Tomhet, och att se också, det som känns lite jobbigt är att det känns så skört just nu. Den här insikten, och att jag är lite rädd för att tappa den. Och samtidigt lever jag i en värld som är så organiserad. Jag har ju organiserat mitt liv i 110 kring det här framgångsreceptet. Jag är med i ett nätverk för entreprenörer. Vi har haft en mastermind-grupp där vi bara har pratat prestation.

Caroline: Jag har inte gjort det idag.

Jan: Nej, men vi andra. Jag har varit udda.

Caroline: Ja, men precis.

Jan: Och du har ju inte fått cred för det.

Caroline: Ja, någorlunda.

Caroline: Men ja, ni har ju verkligen farit igång. När det är någon som har haft ett sånt här problem som kan lösas med att man är systematisk eller något annat. Man är ju ensam då i vårt samhälle om man inte är på det viset. Man måste hitta sina likar, får jag väl säga, om man inte går igång på det där att vara entreprenör eller framgångsrik med det yttre.

Jan: Det har varit så doing-fokuserat snarare än being.

Caroline: Ja, vad intressant att du ser det nu. Det ena verkar ha högre point än det andra för tillfället.

Jan: Vad tänker du? Du bara skrattar och bara tittar på mig så här.

Caroline: Nej, jag tänker så här. Det är ju så otroligt ironiskt. Jag tycker om att vara som jag är. Och jag är inte så intresserad av att verka framgångsrik. Så de andra kommer säga: gud, vad hon verkar vara en ledare, hon har startat tre företag, och hur hon håller sig så snygg, det är en gåta också. Jag är inte intresserad av det. Men just för att jag är introvert och inte intresserad av det, då syns inte det. Det syns inte någonstans att jag ändå är ganska lycklig i min tillvaro. Medan för mig ser det ut som att de som är olyckliga i sin tillvaro och kämpar på för att få cred och jobbar mot den här framgången, det är de som syns, och så får de massa kärlek för det. Då kan vi ändå gå vidare in på vem det egentligen är man vill ha kärlek av, kanske mest, och vad som är viktigt.

Älska mig, se mig — och ängsligheten i samhället

Jan: För jag kan ju intyga, jag har sprungit där med den där skålen i famnen: bara älska mig, älska mig, se mig, se mig, se mig, säg att jag är duktig, säg att jag är duktig, säg att jag får vara med, säg att jag får vara med. Och det är en bottenlös skål. Jag tror att det är många som springer runt med den här bottenlösa skålen. Och jag tror att det är många som är så rädda i samhället idag. Jag ser det överallt. Innan jag åkte på retreaten knarkade jag ju nyheter. Och det var mycket Cecilia Wikström, hon fick inte ha styrelseuppdrag och sitta i EU-parlamentet, uppenbarligen hade hon klarat det, för det var någon som gav kritik på det. Eller den andra liberalen som hade hyrt en lägenhet av sin man. Sen vet jag, visst, det kanske kan vara olämpligt, men å andra sidan har man då engagerat sig i en organisation i 30 år, som hon hade gjort, och sen blir man utkastad för att folk inte vågar ta kritik när de ifrågasätts.

Jan: Och sen är man partiledare, som du berättade nu att Ebba Busch Thor hade sagt, att hon öppnar för samtal med gäster.

Caroline: Ja, precis, att hon är trött på den här rädslan.

Jan: Ängsligheten kring vad man kan prata om och inte kan prata om. Och jag ser det här, hur ängsliga vi är, hur ängslig jag är.

Caroline: Ja, men jag kan också säga så här, man behöver inte vara ängslig, du får vara med. Du har ju din familj.

Jan: Ja, men det är ju så svårt att tro på det.

Caroline: Ja, men den är ju här, den är reell. Allt där ute, det är inte rejält.

Jan: Ja, jag fattar att du har fattat.

Caroline: Det ser ut som det, liksom. Det är inte rejält. Det som är rejält, det är det du har här.

Innan man kan älska andra måste man älska sig själv

Jan: Ja, jag fattar att du har fattat. Och jag fattar att jag inte fattar. För det är så att, jag tror genuint på det, att innan man kan älska andra på riktigt så måste man nog älska sig själv. Och det har jag aldrig gjort. Jag har aldrig gjort det. Det är därför jag, som jag sa innan, skrattade lite. Men jag är åtminstone framgångsrik, det är ju därför du kan tycka om mig. Sen fattar jag att det inte är därför Elsa tittar på mig, hon som är åtta månader gammal. Och jag älskar ju henne trots att hon inte har presterat ett skit. I och för sig har hon gjort skit, men det skiter jag i. Så jag förstår att det inte är det det är. Men det är ändå så det känns för mig. Men det är väl kanske början på en ny resa för mig.

Innan man kan älska andra på riktigt så måste man nog älska sig själv. Och det har jag aldrig gjort.

Caroline: Förhoppningsvis.

Jan: Så jag tänker att innan jag fortsätter yra, så är det kanske bäst att sluta.

Caroline: Ja, men vi kan tacka för oss nu.

Jan: Ja. Så tack så himla mycket för att du orkade lyssna ända hit.

Caroline: Ja, precis.

Jan: På mitt yrande. Och ja.

Jan: Tack, tack.