Intervju med Caroline utifrån era ochkliniskt livsåterblickande frågor

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Idag handlar avsnittet om Caroline
2. En checklista med 50 frågor
3. Välkommen till RikaTillsammans-podden
4. Clinical life review och visdom i tid
5. Två flugor i en smäll
6. Index Queens fråga om vår ekonomiska resa
7. Floppen i Turkiet
8. När spelet flyttade in i verkligheten
9. Att sälja av investmentbolagsportföljen
10. Ångesten över huset
11. Vadet om indexfonder
12. När ränta på ränta börjar synas
13. Index Queens fråga: vilket råd skulle du ge?
14. Synen på hälsa och framtiden
15. Att ångra och inte ångra doktorerandet
16. Det amerikanska pensionssystemet
17. Att leva med en ekonomiintresserad entreprenör
18. Första kliniska frågan: en fork in the road
19. Beslut som växer fram över tid
20. Åsikter om hur folk framför sina budskap
21. Boken som kan förändra något
22. Att tolerera olikhet
23. Vilka risker har du tagit?
24. Den projektiga sidan
25. Lusten att lära sig nya saker
26. Karl-Fredriks fråga om hårvårdsprodukterna
27. Paradigmskiftet som inte höll
28. Mattias fråga om ekonomisk uppfostran
29. Den radiostyrda kackerlackan
30. Transparens kring familjens ekonomi
31. Vad är mitt ansvar och vad är deras
32. "Det här är inget hotell"
33. Mattias fråga: vad hade du velat få med dig?
34. Pengar som en möjlighet
35. Att göra ekonomi lustfyllt
36. Att inte vara rädd för risk
37. Att fråga om ansträngningen
38. "Det är inte svårt, det är ovant"
39. Carolines investeringshistoria
40. Jans tidiga aktieaffärer
41. Från finanskris till indexfonder
42. Charlottes fråga om vardagsekonomin
43. Kostnader som äter på fel ställen
44. Att samköra energier kring flytten
45. Får Jan pusha dig att använda pengar?
46. Komplexiteten med flera företag
47. Skillnaden mellan att dö och att bli sjuk
48. Historien om skidläraren
49. Perspektiv från Washington
50. Klinisk fråga: vad ska folk minnas om dig?
51. Skulle du gjort något annorlunda?
52. Tolkskolan och McKinsey-spåret
53. Carolines andliga år och häxkollot
54. Vad är häxkollot?
55. Dissonansen kring hälsa och häxor
56. Dissonansen på Bogleheads-konferensen
57. De rika utan ett rikt liv
58. Vad är du mest stolt över?
59. Fondest memories och om att leva och dö
60. Att skriva ner sina tankar
61. Sista frågan: hur skulle du vilja spendera resten av ditt liv?
62. Att barn och barnbarn vill hänga med en
63. Om talang, arbete och en framtida bästsäljare
64. Avrundning
65. Om huset brann: vad skulle du ta med dig?
66. Fler frågor att utforska och tack

Idag handlar avsnittet om Caroline

Jan: Välkommen till dagens avsnitt 328. Idag tänkte jag att det skulle handla om dig, Caroline. Och Caroline, som inte vet vad avsnittet brukar kallas, ser jag lagom måttligt entusiastisk.

Caroline: Ibland vet jag inte vad det ska handla om.

Jan: Det kom en tråd i forumet som hette "Call for Caroline", av Index Queen och Mattias och några andra. De skrev ungefär så här: "327 avsnitt, det är trevligt Jan. Vi har hört dig ganska mycket. Nu vill vi höra Caroline." Så det kom lite frågor om insikter. Vår ekonomiska resa, saker du har sett.

Caroline: Ja, saker som jag inte höll med om.

Jan: Om du har koll på vår ekonomi. Om barnuppfostran var det väl också lite?

Caroline: Ja, ekonomisk.

Jan: Vad lägger du pengar på? Vad håller vi inte med varandra om? Och sen tar vi också avstamp i att jag var och lyssnade på en amerikansk hospisläkare som är ekonomiskt fri, men som jobbar. Han sa så här: "Jag älskar att vara på de här hospice och göra livsartiga återblickar tillsammans med de här äldre människorna." På engelska kallas det "clinical life review", där man låter människor reflektera över sitt liv och dela med sig av sin historia, sina guldkorn, sina erfarenheter, sin visdom.

En checklista med 50 frågor

Jan: I anslutning till avsnittet har du en checklista med 50 frågor. Vi går inte igenom alla i avsnittet, utan kanske tio, femton stycken. Jag tänker att man kan använda de frågorna själv, intervjua sin partner, eller intervjua sina...

Caroline: Eller själv besvara dem, ja.

Jan: Eller själv besvara dem, naturligtvis. Eller framför allt prata med sina föräldrar, om man har äldre föräldrar i livet. Det kan vara ett ganska fint samtal.

Caroline: Ja, och i och med att man inte ligger på ett hospice har man ju stora möjligheter att fundera. Okej, men vad skulle jag egentligen vilja svara på de här frågorna? Vad är ett rikt liv? Vad ser du tillbaka på och är stolt över? Vad skulle jag vilja svara? Det är ju en rikedom att vi har den tiden, de flesta av oss.

Jan: Exakt. Man kan se det lite som ett depåstopp i livet, att inspireras. Och som sagt, du kan lyssna på oss, men egentligen är det mer intressant att du tar diskussionen med någon som är viktig för dig. Sen kan du använda vårt samtal som ursäkt eller som en inspiration.

Du kan lyssna på oss, men egentligen är det mer intressant att du tar diskussionen med någon som är viktig för dig.

Välkommen till RikaTillsammans-podden

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jag har precis varit på konferens i USA, en sån här Bogleheads-konferens, som är typ RikaTillsammans i USA fast alla är 25 år äldre. Där hade de en hospisläkare som hette Jordan någonting, som pratade om life review questions. Och han började så här: det här är inte något new age-igt. Han ville inte att det skulle uppfattas för mjukt på konferensen.

Caroline: Precis, med massa 60-plus-åringar, alltså 60-plus-åringar, som liksom bara "show me the money" och älskar Excel och sånt.

Jan: Men det här var något som en Harvardprofessor och psykoanalytiker som heter Erik Erikson observerade. Han levde mellan 1900 och 1994 ungefär. Han såg att när folk började närma sig 50-årsåldern, började de reflektera över sitt liv. Vad har det betytt, och så vidare. Han konstaterade också att folk i olika åldrar ser på sitt liv olika. Och det kunde ge ett perspektiv. Det här är alltså något man gör på hospice.

Caroline: Vad är nu hospice? Är det där som man...

Jan: Man går för att dö.

Caroline: Man ligger där när man är obotligt sjuk, till exempel.

Clinical life review och visdom i tid

Jan: Ja. Den här läkaren var ju ekonomiskt fri, men han jobbade ändå två, tre dagar på hospice, för att han upplevde att det gav honom så mycket. Erik Eriksons jobb togs över av en annan läkare som hette Robert Butler, och han konstaterade det här som kallas clinical life review. Det är liksom ett frågebatteri som man tar med människor när de är i livets slutskede. Jag försöker inte implicit säga något här, men den här hospisläkaren menade att det här är ganska bra att göra vid ett par tillfällen i livet.

Caroline: Ja, men det kan jag förstå. Det ger en ett tillfälle att samla sin visdom.

Jan: Ja, men man vill kanske inte samla sin visdom i slutet och tänka: shit, tänk om jag hade samlat min visdom tidigare, då hade jag gjort det annorlunda.

Caroline: Exakt.

Jan: Det andra jag tänkte är att vi ska gå igenom några av de här frågorna från clinical life review. Jag tänker att du ska få svara på dem. Och så tänker jag att det här är en liten träning, för jag tänkte faktiskt att vi måste bjuda in min mamma någon gång till podden.

Caroline: Ja, vi får göra det.

Jan: Det hade varit ganska kul att gå igenom några av de här frågorna med henne. Man kan också säga att Jane Fonda gjorde det här populärt, för hon skrev om det i sin bok.

Caroline: Jag minns inte, jag har hört namnet Jane Fonda.

Jan: Hon är skådespelerska. Hon är nog hyfsat gammal nu, tror jag. Hon var ju en sån skönhets- och sexsymbol på sin tid och hade gympavideos och sånt.

Caroline: Gympaböcker. Vi hade hennes gympaböcker hemma. Jag älskade dem. Jag gjorde Jane Fondas övningar från 80-talet.

Två flugor i en smäll

Jan: Den andra roliga idén var att Index Queen i forumet skrev: "Jag vill ha ett avsnitt med Caroline om Caroline."

Caroline: Det är jättefint och jag är väldigt smickrad. Men jag känner mig också utsatt.

Jan: Så jag tänkte att vi skulle slå två flugor i en smäll. Och du som lyssnar eller tittar på det här, jag kommer skriva de här frågorna i ett separat dokument, så att man kan ladda ner dem, antingen i en pdf eller via mejl. Vill man annars ta dem kan man alltid googla life review questions, så får man massor av hemsidor.

Caroline: Man vill ha de rätta, Jan. De som är kliniskt framtagna.

Jan: Jag kan säga att jag har läst...

Caroline: Jag bara skojar med dig.

Jan: Jag har läst några studier. Det är lite olika, men det genomgående temat är att man inte behöver se det som en checklista, utan man låter den man intervjuar prata om det den vill prata om. Så man har lite olika startpunkter. I de här studierna har jag till exempel sett att det egentligen inte finns några riktlinjer, men att män tenderar att prata mer om sina åstadkommanden, och kvinnor tenderar att prata mer om sina relationer. Så det är liksom som en intervju. Vi får se hur duktig jag blir på det här idag.

Index Queens fråga om vår ekonomiska resa

Jan: Jag tänker faktiskt att vi inte börjar med en sån här klinisk life review, utan med Index Queens fråga, eftersom den ändå hänger ihop. Hon skriver så här: "Personligen är jag nyfiken på hur Caroline ser på er ekonomiska resa. Finns det saker som du inte trott på, som har blivit jättebra? Finns det saker som du har trott var bra, men som visade sig vara en flopp?" Så, hur ser du på vår ekonomiska resa?

Caroline: Vi har ju varit tillsammans i 20 år nu. Och vi har nog ändå varit ganska samstämmiga kring vad vi vill. Vi vill inte ha ett helt vanligt liv där man går till jobbet och det är lite mindless, där man skaffar sig saker man inte har tänkt igenom varför, och man har inget sparkapital. Vi vill ha mycket frihet, och det ville vi redan för 20 år sedan. Så då började vi ta reda på hur man gör för att bli rik, hur man investerar sig rik. Och vi har ju provat massvis med grejer.

Jan: Vår största flopp. Nu är jag jättenyfiken.

Caroline: Jag vet inte vad det är, den största ekonomiskt sett. Men vår första flopp var väl egentligen när vi investerade i någon slags obyggd lägenhet i Turkiet.

Jan: Ja. 2006 eller 2007, något sånt. Den skulle vara klar 2008. Den blev liksom aldrig klar.

Caroline: Det var jättemånga som investerade på det viset. Det var via något annat företag som hjälpte svenskar att göra det. Det var ändå ganska nytt, tror jag, i Sverige.

Jan: Men kanske inte i Storbritannien. Där har man nog gjort det ett tag. Jag tror det var många britter som var med också.

Caroline: Absolut.

Floppen i Turkiet

Jan: Det blev så att jag tror det företaget gick i konkurs. Och sen blev vi väl markägare eller vad det var.

Caroline: Ja, som lägenhetsinnehavare.

Jan: Lägenhetsinnehavare, ja. Eller lagfartsägare. Och så blev vi stämda av turkiska staten. Vi fick bara något brev hem från svenska UD, justitiedepartementet. Det var jättelänge som det höll på med olika advokater som skulle samla alla investerare. Och det var ju en flopp. Vi lånade 300 000 kr för att investera i det här.

Caroline: Ja, och jag kan titta tillbaka och tänka: ja, men vi försökte vårt bästa. Vi visste ju ingenting. Och jag är glad att kunna berätta här att nej, det finns vissa saker som kanske tenderar att inte funka.

Jan: Mm.

Caroline: Men sen har vi väl spelat ett spel också som jag tycker jättemycket om, där man ska träna sig lite i det här tänkandet. Vad har jag för ekonomiskt mindset? Och hur hjälper det mig på min resa mot ekonomisk frihet, mot att bli ekonomiskt oberoende?

Jan: Det heter... vad heter det?

Caroline: Rat... nej, det heter inte Rat Race. Cashflow 101 av Robert Kiyosaki.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Det spelar vi mycket, för att utforska: hur tänker jag kring min ekonomi? Om jag spelar annorlunda den här gången när jag får upp en sån här investeringsmöjlighet, kommer jag då att få andra resultat, om jag inte bara brukar tacka nej? Eller gör jag som jag brukar och tackar nej?

När spelet flyttade in i verkligheten

Caroline: Där var det ju det här med att man skulle investera i någon mack eller någonting i spelet. Och sen fick man en tickande inkomst på det.

Jan: Ja, alltså en utdelning.

Caroline: Utdelning, ja. Och sen stötte vi på en liknande investering i verkliga livet. Då var vi så här: ja, men då kanske det här funkar. Så då investerade vi i det också.

Jan: Det blev väl också en flopp?

Caroline: Det blev också en flopp. Jag har jättemycket empati med att vi var där vi var när vi gjorde det här. Nu var det flera år sedan. Vi har testat saker. Och sen är jag också väldigt tacksam över att vi har haft tillgång till forskningsartiklar, där du började titta på vad forskningen säger egentligen. Så att vi fick någon slags... vi gav inte upp och sa: ja, men det funkar inte att investera pengar.

Jan: Nej, vi är jätteglada att vi inte gav upp.

Caroline: Det är ju främst du som har fört den facklan framåt.

Jan: Ja, gått genom snåren. Vad var frågan? Vad var flopparna?

Caroline: Det var det, när vi hade tagit upp de värsta flopparna.

Jan: Är det något du inte har trott på som sen har blivit jättebra?

Caroline: Alltså, jag tror vi har trott på allting.

Jan: Ja, vi har nog trott på allting.

Caroline: Men typ också varit skeptiska till vissa saker. Man tänkte: ja, vi kan kanske lägga in lite grann och se hur det går.

Att sälja av investmentbolagsportföljen

Caroline: Där upplever jag i dag att jag är så här... Jag skrev om det på forumet häromveckan, att jag nu har sålt av vår investmentbolagsportfölj. Det har också varit en sån där grej som jag har hållit ut länge. Jag har haft den sen 2017. Och sen var jag så här: nej, nu efter sex år. Vissa investmentbolag går superbra, andra går dåligt, men som helhet går det typ som index. Varför ska jag hålla på och krydda?

Jan: Du blir ju mer och mer ren.

Caroline: Du ackumulerar ju år av erfarenhet, så du kan säga: nej, men det är inte bättre än index.

Jan: Men det som jag har tagit upp tidigare i avsnitt, som jag inte riktigt har trott på, det har inte varit en investering. Vi har flyttat till huset för att bo här. Men vi pratade ju innan vi skulle flytta om det inte var bättre att bara sätta pengarna i investeringar, och hålla ut i vår fyra som var bra. Och jag har varit så här: huset kommer äta oss levande.

Caroline: Jag vet fortfarande inte ifall det är sant.

Jan: Jag vet fortfarande inte ifall det är sant.

Caroline: Jag har ångest ibland över huset.

Jan: Berätta mer om det där.

Ångesten över huset

Caroline: Jo, för jag tänker att det kostade en massa pengar och vi försöker amortera av, speciellt nu när räntan är högre. Och sen är det det där att man märker att saker förfaller i huset. Speciellt ett badrum, det är från 90-talet. Vi behöver snart renovera det, och det kommer säkert kosta.

Jan: Vad kan det kosta?

Caroline: Jag gissar 200 000–300 000 kr. Nu får ni säkert korrigera oss, ni som lyssnar, om ni vet. Men jag gissar. Sånt kan jag känna ångest för. Jag vet inte när det kommer, men det kommer komma.

Jan: Men huset har ju också gått upp i värde.

Caroline: Ja, det har det ju. Men jag vet fortfarande inte vad det...

Jan: Det är värt det. Jag tror att vi inte har förlorat pengar, vi har nog tjänat en del på det. Men jag lutar också mer och mer åt det andra hållet.

Caroline: Ja, men som vi har sagt i tidigare avsnitt, hyresrätten är ett underskattat boende. När du hyr har du ingen ekonomisk risk, du har full frihet, du kan göra annat med dina pengar. Vi har ju ändå ett par miljoner som är låsta i huset.

Jan: Som ger en avkastning på fyra procent. Och vi hade ju till exempel ett vad med Coeli-grabbarna, Andreas och Henrik.

Caroline: Ja, jag minns det väl.

Vadet om indexfonder

Jan: Det var ju ändå lite ballt. Då startade jag en depå på Avanza, ett ISK. Och så satte jag 10 000 kr i några olika globala indexfonder. Det här var 18 februari 2018. Vadet gick ut nu i år. Det intressanta var att alla de globala indexfonderna har dubblats i värde på de fem åren.

Caroline: Ska det inte ta längre tid?

Jan: Jo, det ska ju ta längre tid, men de hade ändå gjort det.

Caroline: Ja, vad spännande.

Jan: Vadet var ju att aktiva förvaltare...

Caroline: Precis, deras aktivt förvaltade fond, hur den skulle gå mot Länsförsäkringars globala indexfond. Vi vann det vadet.

Jan: Men mycket lite ändå, eller?

Caroline: Ja, men det var inte så...

Jan: Det viktiga här var att pengarna dubblades. Jag skulle säga, om jag får skjuta in något i ditt avsnitt, att det som förvånat mig är att nu när vi har gjort det här, hållit oss till indexfonderna och gjort rätt i flera år, så börjar man se resultat. Till exempel din tjänstepension, Caroline. Jag vet inte om du har tänkt på det, men säg att vi har betalat in 500 000 kr under åren, och den är värd 1,1–1,2 miljoner kr. Pengarna dubblas ungefär vart tionde år, och nu börjar vi se det.

Caroline: Ja, och då måste man ändå ha hållit på ett tag, som vi har gjort.

När ränta på ränta börjar synas

Jan: För många är det så här: ja, ränta på ränta, man testar det.

Caroline: Men det är en annan grej att se det.

Jan: Du menar att testa det på ränteräknaren?

Caroline: Man hör talas om det, men...

Jan: När man testar det på ränta-på-ränta-räknaren kan man se att, ja, det kommer bli så här mycket pengar i slutet. Men det är typ så att man nästan inte tror på det.

Caroline: Exakt.

Jan: Och det är det jag menar. När man loggar in nu, till exempel, och man har den här historiken på sitt Avanza-konto sen 2014 eller 2015, då börjar man se: fan, det verkar ju stämma. Och det är därför jag också nu börjar bli så här: varför ska jag hålla på och mecka med en massa annat? Men det ska inte handla om mig i dag.

När man har historiken på sitt konto sen 2014 eller 2015, då börjar man se: fan, det verkar ju stämma.

Index Queens fråga: vilket råd skulle du ge?

Jan: Index Queen, vilket råd skulle du ge till andra som är i samma situation som du själv?

Caroline: Vilken är situationen?

Jan: Ja, men du är ändå så här 45-ish nu. Så här, snart halvvägs. Så vad har du, om du skulle ge bort livsvisdom?

Caroline: Är det ekonomisk?

Jan: Ja, eller både och.

Caroline: Man ska definitivt spara pengar och investera dem. Och man kan börja nu. Det är inte för sent för att man är 45 eller 50 eller äldre än så. Man har någon slags trygghet. Nu är jag trygghetssökande, men jag tror de flesta människor är det till viss grad. Så att man kan göra roliga saker i livet sen också med pengarna, när de har ackumulerats lite. Det känns ganska viktigt. Jag tänker att vi så småningom kanske kommer få barnbarn. Så jag vill kunna känna att vi kan göra saker.

Jan: Vad tänker du då?

Caroline: Resor, till exempel. Eller att man kan passa dem och ha julkalas hemma hos oss och sånt.

Synen på hälsa och framtiden

Caroline: Och så vill jag typ inte vara blind. Jag har ju minus åtta på mina ögon. Jag är väldigt närsynt. Jag börjar se sådana här fläckar och sånt, som kommer av synfelet.

Jan: Kommer det med andra saker?

Caroline: Jag börjar tänka: ja, jag kanske inte kommer se något till slut. Eller så kommer de försöka korrigera det och det går åt helvete. Så jag tänker att jag behöver se till min hälsa. Både ögonhälsan, men också den inre hälsan. Vad jag har förstått så kan alla de här små kärlen i ögonen må väldigt, väldigt dåligt av att man har en inre ohälsa i hjärt-kärlsystemet. Sånt går jag och tänker på. Jag vet att de flesta inte gör det. Men jag gör det.

Jan: Ja, jag visste faktiskt inte det.

Caroline: Nej, men har man högt blodsocker eller högt blodtryck, så kan man bli blind på ögonen av det.

Jan: Jag tänker, för nu blev det väldigt ekonomiskt.

Caroline: Ja, det blev det.

Jan: Men jag tänker så här. Du har ändå haft en dröm kring att skriva, som jag vet att du också ett tag gav upp på, när du var mindre. Eller har jag tolkat det rätt?

Caroline: När jag var mindre?

Jan: Eller när du var yngre.

Caroline: När jag var yngre. Jo, men den har jag levt med sen jag var 17. Men sen har jag också varit väldigt intresserad av naturvetenskap, alltid.

Att ångra och inte ångra doktorerandet

Caroline: Det var ett tag för några år sedan som jag ångrade att jag hade doktorerat, och tänkte att det nog ändå var fel väg att gå. Jag kanske skulle gått estetisk linje på gymnasiet. Och så pratade jag med någon som sa: ja, men vet du, du hade nog inte blivit stimulerad på samma sätt på estetisk linje. Och det vet man aldrig. Jag kanske hade fått helt andra verktyg att jobba med, kreativa sidor. Jag kanske hade jobbat med Netflix nu. Men så tänkte jag: det är nog inget misstag att jag har doktorerat.

Jan: Okej, men har du något tips till någon som har en sån här dröm?

Caroline: Som har en dröm? Ja, att man aldrig får ge upp. Det är nog det enda tipset. Du vet, jag säger ju det ibland, med allt möjligt. När saker är jobbiga, eller när vi ska till gymmet, eller något. Man får aldrig ge upp. Det är det enda tipset.

Jan: Det är du och Jocko Willink.

Caroline: Eller David Goggins.

Jan: Ja. Har du några ekonomiska drömmar?

Caroline: Det skulle vara skönt om man bara kunde känna: ja, pengarna kommer räcka tills jag dör. Det låter ju väldigt lite, lite tragiskt kanske. Jag vill bara inte bli fattigpensionär. Du vet, att saker går åt helvete med huset, eller att värdet går ur våra depåer med pengar, och så har man typ ingenting. Nu pratar jag om mina rädslor, men jag vill bara att allt ska gå bra med våra tillgångar. Så att vi kan göra saker. Utan att tänka: nu gick det 70 000 kr till den här resan.

Det amerikanska pensionssystemet

Jan: Jag tänker att det kommer bli ett separat avsnitt där vi ska räkna på det. Det var ju mycket det som Bogleheads-konferensen handlade om också.

Caroline: Kan du inte säga något mer?

Jan: Det handlar om väldigt mycket. Jag har lärt mig väldigt mycket om det amerikanska pensionssystemet. Det finns likheter med det svenska, men framför allt är du mycket mer ansvarig själv i USA. Där har de verkligen en sån här fråga: hur planerar du din pension så att du inte får slut på pengar? Och de har olika sätt. När jag berättade för dem att i det svenska pensionssystemet, om du är okej med 60–70 procent av din slutlön, och 60–70 procent är vad undersökningar visar att man har som utgifter som pensionär jämfört med när man är i 40-årsåldern, så behöver man egentligen inte alls spara till pension i Sverige. Och de bara "wow".

Caroline: Inflationsjusteringen, sköter staten det?

Jan: Och behöver du sköta dig själv? Nej, staten garanterar det. De bara "wow". Det var ganska roligt. Den svenska modellen slår till igen.

Caroline: Kudos till svenska staten.

Jan: Vi kommer att prata om det, och jag har faktiskt gjort en sån uträkning för dig. Men jag måste bara dubbelkolla den.

Caroline: Jag kan säga att det ger perspektiv att ibland resa utomlands och höra vilka funderingar andra har, och vad de inte tänker på.

Att leva med en ekonomiintresserad entreprenör

Jan: En annan fråga här: hur är det att leva med en ekonomiintresserad entreprenör?

Caroline: Det är jättebra. Också för att vi är så olika. Du är ju entreprenör, absolut. Och du är en sån som inte bryr dig om regler. Eller du tycker att regler är en överenskommelse. Jag är så att man följer reglerna, och trivs med det. Men entreprenörer måste liksom tänka annorlunda och göra något från ingenting. Jag beundrar dig väldigt mycket för det. Att du gör något från ingenting, eller från en idé, eller att du tänker på ett annat sätt än vad jag gör. Jag har lärt mig jättemycket av det. Jag tror inte jag är samma person nu som när vi träffades.

Jan: Mm. Det där tror jag också. Jag brukar säga, eller Carl Jung sa så här: vi tenderar att gifta oss med den som har löst våra omedvetna problem. Där har du haft en utmaning, medan min utmaning har varit det du har löst. Mycket av det här med harmoni, ett rikt liv, känslomässigt, relationsmässigt. Så jag upplever absolut att vi gör varandras liv rikare.

Caroline: Ja. Men sen är det också så att du anses vara den som är ekonomiintresserad av oss två, och det är du. Men jag hamnar ju ofta i ekonomiprat med andra, när jag inte är med.

Jan: Ja, när du inte är med.

Caroline: För jag är intresserad av vad folk tjänar, vad de gör med sina pengar, hur de planerar, vad de tänker, vad de har för utgifter, vilka utgifter de älskar. Du vet, sånt. Däremot är jag inte så intresserad av olika räntor, 4,38 eller 4,08. Så tråkigt.

Jan: Ja. Men där har vi absolut varit lika.

Första kliniska frågan: en fork in the road

Jan: Om vi ska hoppa till en sån här klinisk life review-fråga, så kan vi fortsätta sen med frågorna från forumet. Det kanske inte blir så mycket kliniska life review-frågor. Den första är så här, jag tar den på engelska, jag har inte översatt den: when have you been faced with a fork in the road? Alltså när i livet? Fork, det är när det grenar sig. Alltså när man måste ta livsomvälvande beslut.

Caroline: Det var ju när jag skulle doktorera. Jag hade sökt lite olika tjänster. Jag var till och med i England, i Coventry, på Warwick University och var på arbetsintervju. Sen åkte jag hem och fick då en doktorandtjänst i Sverige inom diabetes. Jag har ju 80 högskolepoäng i mikrobiologi. Det är inte diabetes, det är bakterier och vilka bakterier som finns i grottor och sånt. Det tyckte jag var skoj. Samtidigt som jag fick den här tjänsten på Warwick University och en i Sverige, var det så förvirrande att ta beslut. Det var inte ens mitt intresse, att jobba med diabetes. Men jag tog den ändå, för jag fick ändå en god känsla. Det var väl en sån fork in the road.

Jan: Har det varit någon annan?

Caroline: Sånt måste man ju tänka igenom lite innan. Det där med jobbet var en helt uppenbar. Jag kunde ju ha hamnat i England och varit där i fem år. Men jag kan inte komma på något annat nu. Kan du komma på något som har varit en fork in the road för mig?

Jan: Nej, jag tror också att när vi valde att börja jobba tillsammans, kanske. Det är så här jobbmässigt.

Beslut som växer fram över tid

Caroline: Har du haft någon i privatlivet innan vi träffades, när du växte upp?

Jan: Nej. Men jag tycker oftast att forks in the road, sådana här livsomvälvande beslut, oftast inte kommer som mina doktorandtjänster gjorde. Utan då är det så att tankarna utvecklas under lång tid.

Caroline: Ja. Som när jag doktorerade och satt på föreläsningar och kände: jag pallar inte med det här. De presenterar skitdåligt. Och jag var ju lika dålig! Men jag förstod att andra var skitkassa. Så då tog jag beslut efter hand, att jag inte vill fortsätta inom forskningen. Jag är ändå inte superduktig på det. Så jag ska jobba med folk och lära dem presentera. Och så kunde jag typ ingenting själv. Det är ju också en sån fork in the road. Men den utvecklades under lång tid.

Jan: Absolut. Jag kan säga så här att Caroline var på den här Jordan Peterson-föreläsningen. Caroline lyssnade i 15 minuter och sen var det: jag gick. Det här var så dåligt. Och det var inte ens budskapet, utan presentationsmässigt.

Caroline: Presentationen var mycket, mycket dålig.

Jan: Nu kommer vi säkert få kritik här.

Caroline: Ge oss all kritik ni vill. Jag vet inte ifall Jordan Peterson har något att säga, men på den föreläsningen på Malmö Arena var det inte mycket som kom ut som var något jag kände att jag kunde ta med mig. Varken i formatet eller...

Jan: Innehållet.

Caroline: Innehållet. Jag tycker att hans böcker är bra, men det märks att... Kudos till redaktören för hans böcker.

Åsikter om hur folk framför sina budskap

Jan: Sen har jag fattat, för vi var där med kompisar som var så här: men det är ju så här han är, vad förväntade ni er?

Caroline: Och jag bara: okej, det var jag som inte var påläst. Men jag läste en recension på honom sen i Sydsvenskan. Rubriken var att det var sömnigt från krigaren. Jag tänkte: ja, det var exakt det som det var. Men det är också, jag har jättemycket åsikter om hur folk framför sina budskap.

Jan: Bra, vi kan ta en sån här klinisk review. Har sättet du ser på livet och andra människor förändrats över tid?

Caroline: Jag vet inte egentligen. Jag försöker nog aktivt att ha en god inställning till människor, att tro på dem och vara tillitsfull. Men jag har jättestora problem med tilliten, det har jag. Men jag jobbar på att ha tillit. Så det är en följetong i mitt liv, med hur jag ser på och bemöter andra människor.

Jan: Är det något mer du vill säga om det, eller ska vi ta en annan fråga?

Caroline: Vad var frågan nu igen? Jag blir helt snurrig nu, för det är förmodligen en jobbig fråga för mig.

Jan: "Has the way you look at life and people changed over time?"

Boken som kan förändra något

Caroline: Ja, jag tror att det håller på att förändras. Det är något som håller på att förändras nu. Jag lånade också en bok som jag känner kommer förändra något för mig. Det var en bok av Adam Grant som heter "Give and Take" eller något sånt. Den ska jag läsa. Vi har ju läst en bok av honom, Adam Grant. Kommer du ihåg den med Mount Stupid?

Jan: Nej, jag minns inte vad den heter.

Caroline: Den var jättebra, om hur man skulle tänka efter två gånger. Så jag tror att den här "Give and Take"...

Jan: Jag upplever också att du har enklare för det nu. Du har ju inte så många vänner, om man ska säga så. Men du... Missförstå mig inte, du fattar vad jag menar.

Caroline: Säg något mer om det.

Jan: Men du har ju nära vänner.

Caroline: Det är också för att jag är skitdålig på att hantera andra människor och deras olikhet från mig själv.

Jan: Ja, men du har ju blivit mycket bättre på det på sistone.

Caroline: Jag vet inte. Hur menar du att jag blivit bättre på det?

Jan: Jo, jag upplever det så. Du har till exempel en relation med Lotta, som är en av dina nära vänner.

Caroline: Ja, men hon är som jag, så det går bra.

Att tolerera olikhet

Jan: Nej, hon är inte som jag.

Caroline: Men jag känner sån beundran för människor som har en jättetolerans kring andra människor runt omkring dem. Att de kan vara kompisar med folk som har 16 katter och jättestökigt hemma. Men jag gillar personen, det gör inget att det är så. Vi ses ändå aldrig hemma hos honom eller henne. Eller någon som har spelberoende och sånt. Men ni är ändå vänner. Du vet, jag hade fått så jävla ångest av de sakerna.

Jan: Ja.

Caroline: Nu tog jag upp sådana extrema exempel. Men det är väldigt svårt för mig att tolerera märkliga beteenden. Och som jag också själv har. Jag tror att det är för att jag har sett det hemma när jag växte upp. Märkliga beteenden. Och jag har stämplat det som konstigt. Det är sjukt, vi ska bort från den personen.

Jan: Jo, men det är väl också jättefint, den insikten. Att du inte behöver göra samma sak som du gjorde när du var liten. För du flydde ju lite hemifrån.

Caroline: Ja, absolut. Jo, för det var dysfunktionellt och konstigt. Min mamma är förmodligen åt narcissisthållet. Och då blir man ju... det blir sjukt då på något vis. Och sen efter det har jag väldigt svårt för att förstå andra människor, för det är så direkt. Då blir jag så här: nej, jag får ångest av det. Så därför har jag inte så många vänner, nej. Men jag känner också att jag gillar dem jag har.

Jan: Ja, absolut. Var var vi någonstans?

Vilka risker har du tagit?

Caroline: Ja, om du vill vara kvar på det kliniska life review.

Jan: Ja, annan syn på människor. Så här, vilka risker har du tagit?

Caroline: Ja, jag vet inte. Vad är det för fråga? Jag vet inte. Jo, men när jag tog jobbet i Sverige som doktorand på diabetesenheten, så var det en risk. Det hade också varit en risk att åka till England.

Jan: Ja, du tog en risk också när du valde att vi skulle jobba tillsammans.

Caroline: Ja, det var en risk, absolut.

Jan: Där hade vi ju också en sån... Du var ju nästan arg på mig när jag var så här: nej, nu har jag doktorerat.

Caroline: Jag såg framför mig att du skulle börja jobba på ett sånt nordiskt bolag, ingå i deras aktieprogram, som säkert hade varit superlönsamt i dag, och så skulle vi köpa hus. Och sen var det: nej, jag vill göra något annat. Jag var så här: what the fuck. Det var jobbigt ett tag.

Jan: Det var en risk att starta eget företag, det var det. Jag hade ju typ inga kunder, och det var ingen som förstod vad en forskningskommunikatör var för något. Det var en sån ökenvandring, verkligen. Det var en jättestor risk. Men när man lär sig av en annan entreprenör, så säger man: nej, men det kommer gå skitbra. Och då gör det det också. Man måste bara vara lite gränslös.

Den projektiga sidan

Caroline: Det här är en sån egenskap som inte så många känner till. Du är ju väldigt projektig i ditt liv.

Jan: Projektig, ja. Jag vet att du inte gillar att jag säger det här.

Caroline: Men nu tycker jag att det är roligt.

Jan: Du har ju sådana här olika projekt. Som till exempel, nu tycker du scouterna är roligt, och har tyckt det ett tag. Jag undrar hur länge det håller. För du har ju haft: åh, forskningskommunikation är roligt, nu vill jag göra det här. Och här är Caroline helt fantastisk. För det tog mig många år innan jag kunde fakturera 30 000 kr för en föreläsning. Innan jag både hade självförtroendet och kunderna som var villiga att betala för att hålla till exempel en inspirationsföreläsning om ekonomi. Din första föreläsning höll du på Ikea.

Caroline: Nej, det var inte den första.

Jan: Ja, men det var typ. Du hade inte hållit mer än fem föreläsningar vid den tiden.

Caroline: Nej, det kanske jag inte hade.

Jan: Du fakturerade över 30 000 kr. Och sen tänker jag: skitbra, Caroline, nu har du en referens, du kan köra det här. Men nu har jag gjort den föreläsningen, nu är det tråkigt, nu vill jag göra något annat.

Caroline: Ja, men en annan föreläsning. Jag är inte sån som bara kör samma hela tiden, utan det måste vara välanpassat. Det ska vara top notch. Nu vet jag inte hur nöjda de var på Ikea, men top notch ska det vara.

Lusten att lära sig nya saker

Jan: Det är inte det. Nu klär du in det snyggt. Grejen är att du är så här: nej, men nu är det tråkigt, nu har jag lärt mig det. Du gillar ju att lära dig grejer. Det har varit ett återkommande tema. Du kan ju bara komma så här: åh, titta, nu har jag läst det här om svarta hål. Nu har jag läst det här.

Caroline: Jaha, varför var det här intressant just nu? Men jag har ju en rädsla att om jag väl har bemästrat skrivande, och det tror jag inte att jag kommer göra någonsin, men det kan hända att man inbillar sig det, då kommer jag lämna det. Och det är ändå en jättestor glädje för mig just nu, att sitta och skriva ibland.

Jan: Ja, men då får man väl hitta något nytt. Du har ju hittat nya projekt som du tycker är kul.

Caroline: Ja, det är sant.

Karl-Fredriks fråga om hårvårdsprodukterna

Jan: Vi hoppar tillbaka till frågorna från forumet. Det här är från Karl-Fredrik: "Det hade varit kul att höra Caroline berätta hur mycket pengar hon sparat sen hon bantade på hårvårdsprodukterna, och om hon fortfarande känner sig trygg i det beslutet." För du har ju skrivit om det i forumet. Det har också varit en återkommande skönhetsgrej. Vi har ett ganska stort skönhetskonto i vår...

Caroline: Ja, det stämmer, och det plågar mig att det är stort.

Jan: Vi kan säga att det är ungefär 3 000 kr i månaden.

Caroline: Ja. Och det plågar mig jättemycket, och jag ser hur Fru Efficient Badass, som är en sån här Flamingo Fire som vi har intervjuat, bara kör nån Ikea-kräm, och att det funkar jättebra för henne. Så tänker jag: ja, kanske skulle det kunna vara så för mig också. Men sen hände det något. Jag var på en skönhetsbehandling och fick typ sår på kinderna. I samma veva läste jag att man bara ska låta huden vara, för den kan reglera allt själv. Så då lät jag den vara, och då läkte den och allt blev fint. Jag investerade till och med lite i skönhetsprodukter som skulle låta huden vara.

Jan: Ja, det låter knäppt.

Paradigmskiftet som inte höll

Caroline: Men typ nån sån kräm eller något. Och så skrev jag en forumtråd om det, att nu kommer jag spara jättemycket pengar. Men sen efter hand blev min hud jättekass. Jag fick sådana ryckningar i ögonbrynen, och tänkte: vad är det här? Och linjer i pannan, som jag aldrig annars har. Jag har ingen botox och sånt. Skitbra att jag inte behövt det. Men nu började jag få sådana här. Så jag tänkte: vad i helvete? Och dålig hy. Så jag fick återgå lite grann till det gamla. Och då verkar det som att min hy gillar att bli ompysslad. Så jag har inte sparat något. Jag har inte sparat något på det här paradigmskiftet.

Jan: Sen ska du också säga att 3 000 kr är för hela hushållet. Även om du står för majoriteten, så kan jag säga att min frisör går på det kontot också. Så jag kanske är med på en till två tusen kronor i månaden.

Caroline: Alltså Jan, det är 3 000 kr.

Jan: Jag försöker ju rädda dig här.

Mattias fråga om ekonomisk uppfostran

Jan: Mattias, A90: "Hur ser du på ekonomisk uppfostran av barn? Hur mycket ekonomi ska man prata med barn? Och hur involverade och införstådda ska de få vara?" Det här har jag en kommentar på sen.

Caroline: Ja, det är en jättespännande fråga, och jag funderar mycket på det. Häromdagen satt vi väl, om det var innan Jordan Peterson skulle gå på scenen, så satt vi och väntade skitlänge. Så sa jag: Jan, ser du nu att Freja, vår 12-åring, är väldigt naturvetenskapligt intresserad? Det har hon förmodligen fått för att vi har läst massa böcker om sådana fantastiska valar och vulkaner och sånt, när hon var liten. Men nu har du chansen med Elsa, som är fem, att göra en entreprenör av henne. Vi ser att det förmodligen går. Hon är väldigt entreprenörig. Hon vill tjäna pengar. När hon spelar spel med dig så vill hon klara av saker. Hon är annorlunda än vad Freja är. Så sa jag: kan inte du lära henne mer om pengar? Att vara lite entreprenörig, att vara lite gränslös, och bara se möjligheter. Hjälper man någon att lösa ett problem, då kan man tjäna pengar.

Jan: Så nu har vi väl gjort det, att jag inte lägger mig i överhuvudtaget vad du betalar henne för om hon diskar lite. Vilket hon gör bra. Då får hon en tia.

Den radiostyrda kackerlackan

Jan: Sidokonversation. Vi har haft en diskussion om att Elsa, hon såg på Lekia att man kunde köpa en sån här kackerlacka. Hon är fem år, och så säger hon: pappa, jag vill köpa den här och gömma den i din tacos, så att den hoppar fram när du äter.

Caroline: Okej, tack för att du berättade det i förväg.

Jan: Den är radiostyrd. Och så var det så här: men då får man ju hjälpa till. Och så sa jag: ja, men hon bara, ja, men då kan jag diska. Och sen kom du och sa: ja, men du ska ju inte få betalt för att diska, sånt gör vi i hushållet. Och jag bara: ja, jag håller helt med dig om att man inte ska få betalt för sånt som förväntas, att man plockar undan efter sig. Men så sa jag: hon är fem år, det är hennes första förslag. Låt oss ge henne lite slack i att hon kan få betalt.

Caroline: Ja, och sen har jag släppt kontrollen där och tänkt: ja, men fan, det kan bli bra. Så nu får du lära upp henne. Men hur involverade ska barn vara? Hur tycker du, om vi tittar på Freja?

Jan: Fundera lite, så kan jag göra ett utvik.

Caroline: Man kan ju involvera dem i hela hushållsekonomin, om man vill. Och säga: titta här, det här är vad elen kostar nu. Det är ju jätteskönt att ha det varmt hemma, eller hur? Men jag tror inte de har någon fattning än om hur mycket pengar det rör sig om. Förstår du vad jag menar? Jag har inte löst den knuten. För Freja vill ju förstå sådana saker.

Transparens kring familjens ekonomi

Jan: Jag tänker så här, och nu ska vi inte göra något avsnitt om barn. Men för det första tycker jag att man ska vara transparent. På Bogleheads-konferensen var Michelle Singletary där. Hon skriver en privatekonomikolumn i Washington Post. Jag pratade lite med henne och lyssnade på hennes föredrag. Hon hade med sin familj, och hon har två döttrar som är 28 och 23. Man kan läsa här för någon vecka sedan i Washington Post om hennes reflektion på den här Bogleheads-konferensen. Där fick hon supermycket applåder för att de sa: vi har lärt våra barn att vara ekonomiska, och de bor hemma, de har en jättegammal bil, och de kommer kunna gå ut skolan utan lån. Men vi har inte berättat för dem hur mycket pengar de har.

Caroline: Nej.

Jan: Och det skavde som tusan för mig. De är 28 år, och ni har inte berättat för dem hur familjens ekonomi ser ut. Varför? Jag tror mycket mer på att vara transparent, men göra det väldigt tydligt för barnen: du behöver inte oroa dig, det här är mitt ansvar.

Caroline: Nej, det är vårt ansvar.

Jan: Det är mitt ansvar. Så här ser det ut.

Caroline: De ska ju inte få information som gör dem oroliga.

Jan: Nej.

Caroline: Eller ångestfyllda.

Vad är mitt ansvar och vad är deras

Jan: Jag tycker att de absolut ska vara involverade, men man ska vara väldigt tydlig med vad som är mitt ansvar och vad som är deras ansvar. Som med Freja, till exempel. Jag har varit ganska tydlig med att hon har fått tillgång till sitt Avanza-konto, och hon har sitt eget ungdomskonto. Och sen, till exempel, var vi och firade i går och käkade sushi. Då frågade jag henne efteråt: vet du vad det kostade? Trots att jag betalade. Och sen sa jag till henne väldigt tydligt: det är inte för att du ska vara tacksam, eller för att du ska ha någon sån känsla, utan bara för att jag vill att du ska veta ungefär vad den här middagen kostade. Och hon gissade nästan rätt. Så ja, jag tycker att de ska vara mycket involverade, och att man får ta det på den nivå där de är.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Mycket av ekonomisk barnuppfostran handlar om att fånga inlärningstillfället när det är där. Det kan många gånger vara så här två, tre minuter. Som när Freja frågade: men pappa, hur funkar det där med aktier egentligen?

Caroline: Ja, precis.

Jan: Då hade jag två minuter i bilen. Och förklarade att aktier och räntor är ett sätt att dela risk, och att det är ett jättegammalt sätt. Jag försökte göra det intressant.

Mycket av ekonomisk barnuppfostran handlar om att fånga inlärningstillfället när det är där. Det kan vara två, tre minuter.

"Det här är inget hotell"

Caroline: Jag kan berätta hur det var när jag växte upp. Vi pratade ju aldrig om pengar i princip, mer än att det var en brist. När jag väl började tjäna pengar på typ sommarjobb, när jag städade hos gamlingar, ursäkta uttrycket, äldre människor, då skulle jag ge bort allt till hushållet. Men jag visste ju inte hur stor del av det jag tog med mig från mitt svartjobb som täckte något överhuvudtaget. Jag hade ingen koll på utgifterna i hemmet. Och min mamma var ganska så att allting kostar, det här är inget hotell, och sådana saker.

Jan: Det kommer jag aldrig säga till mina barn. "Det här är inget hotell."

Caroline: "Det här är inget hotell." Det kommer jag aldrig någonsin säga till mina barn. Eller: du måste betala hem allt du tjänar. Nej. Never. Det kan jag säga. Och det här säger jag med dömande röst. Aldrig någonsin.

Jan: Jag tror i och för sig, det här får vi ta en konversation om senare när det blir aktuellt, att jag tycker att de ska betala hem. Men inte allt de tjänar.

Caroline: Nej, definitivt inte. För det fick jag göra, den lilla hundralappen det var.

Jan: Och sen kan jag mycket väl tänka mig att man sparar det åt dem.

Caroline: Ja, det kan man göra. Men att de lär sig.

Jan: Det var också någon som gav tips här: vår äldste är ju tolv, så där har jag tänkt att nästa steg för henne blir vid femton, att då får hon ta större ansvar.

Caroline: Ja. Bra.

Mattias fråga: vad hade du velat få med dig?

Jan: Återigen, Mattias A90: "Vad hade Caroline själv velat få med sig som ekonomisk kunskap, som barn till ung vuxen? Vad vill du föra vidare till Elsa?"

Caroline: Det är nog lite det vi har varit inne på, att man kan bli lite involverad i hushållskassan och förstå hur mycket som går åt, och vad det kostar med de här äpplena och så. Men på ett trevligt sätt, så att man sitter och har det trevligt tillsammans när man tittar på det.

Jan: Ja, ett framåtriktat, positivt, inkluderande.

Caroline: Känna så här: nu får du koll, och det är bara till det godo. Inte skuldbeläggande, eller något annat sånt trams. För det kan ju bli det. "Så här mycket kostar din moped", eller whatever.

Jan: Aldrig någonsin skuldbeläggande, utan mer framåtriktat som du säger.

Caroline: Ja, precis.

Pengar som en möjlighet

Jan: Det här är också viktigt, tror jag, för det var frågor om det också: vad tycker Jan? Jag vill gärna se att pengar är en möjlighet. Jag tror att pengar är ett dåligt mål, men jag tror att pengar är en fantastisk resurs. Jag pratade med en kompis om det här, men ni gör ju typ allt möjligt för era barn. Och så bara: ja, det gör vi på sätt och vis. Men samtidigt är det inte så att våra barn får allt det de pekar på. Vad vi ofta gör är att vi ställer oss på samma sida av bordet. Så redan när Freja var mindre och ville ha något, så sa vi inte: nej, du får inte det här. Utan vi sa: ja, men vad roligt, varför vill du ha det här? Och jag vill jättegärna att du ska få det, så låt oss nu skapa en plan tillsammans för hur du ska kunna få det. Så får de förstå att vi hjälper dem mot målet.

Caroline: Ja, precis. Att man ser att ekonomi är så här: ja, men du kanske inte har möjligheten att göra det nu, men då får man göra en plan, och man får hjälpas åt.

Jan: Och jag gillade det. Planen ska ju vara ganska kort, i två steg eller något.

Caroline: Absolut, precis. Så att de ser: wow, vad snabbt det gick, och det var systematiskt.

Jan: Ja, exakt. Som nu med, vi kommer åka och köpa den där radiostyrda kackerlackan den här veckan, för hon har ansträngt sig. Men med Freja kan man ha lite längre perspektiv.

Att göra ekonomi lustfyllt

Jan: Men framför allt att göra ekonomi till något lustfyllt, något roligt, något möjlighetsorienterat. Även om det inte betyder att man måste säga ja.

Caroline: Nej.

Jan: Ja, förlåt. Säg du.

Caroline: Nej, och sen det ena som också varit supertydligt för mig med Freja, är att det finns olika sätt att tjäna pengar. Det är inte bara att du måste göra en ansträngning. Du kan anstränga dig, alltså byta tid och energi mot pengar, eller kompetens. Det är det vi alla gör. Men du kan även få betalt för att identifiera problem. Det var ju det jag ville uppskatta Elsa för nu, att hon såg ett problem, och det kunde man få betalt för, för det är entreprenörskap. Se ett problem som någon annan har, lös det, och du får betalt både för att du såg problemet och för att du löste det. Och sen kapitalinkomster. Du kan tjäna pengar på pengar. Och gåva, att man naturligtvis kan få stöd.

Caroline: Men det som jag har känt, och nu blir det kanske lite virrigt, det jag tror... När jag var liten var det brist på pengar. Det var brist på möjligheter. Det kändes verkligen som att vi inte har alla möjligheter, och att det är tufft att skaffa sig möjligheter. Så jag tänker att om man då ser det som att möjligheter finns där ute, och att det bara är att ta för sig, och att man kan tjäna pengar, då är det en annan syn på livet. Och det är exakt det jag vill ha för mina barn.

Att inte vara rädd för risk

Caroline: Jag vill inte att de ska vara rädda för att ta risk i sitt liv, eller att hoppa på möjligheter om de vill det. För att det kan vara så att man förlorar pengar, eller att det kostar massa.

Jan: Och du är mer strukturerad kring det.

Caroline: Det här är den känslan jag vill komma till, att de har möjligheter och att de kan skapa det själva.

Jan: Ja, och det här handlar ju om det lilla. Så hur gör vi det rent konkret? Till exempel finns det en fantastisk bok av Jesper Juul som gjorde stort intryck på mig. Den heter "Ditt kompetenta barn". Jag fick den när jag skulle ha personalansvar första gången, ett par år innan vi fick barn. Jag gillar den jättemycket. Där står till exempel det här med att uppskatta barnen. Jag blir ju alltid uppskattad för resultatet. Vad duktig du är, bra resultat på provet, till exempel. Medan vi uppskattar inte våra barn för resultatet på provet, utan för ansträngningen inför provet. Vi uppskattar alltid ansträngningen.

Caroline: Ja, men kan du inte säga något mer om hur vi gör det? För jag tycker det är så svårt. Jag vill ju inte heller bara säga: åh, vad bra att du fick alla rätt. Eller: här var det några slarvfel, jag vill bara inte prata om det.

Att fråga om ansträngningen

Jan: Nej, men det första jag gör, jag frågar nästan... Jag frågar: hur gick det? Och nästa fråga: gjorde du ditt bästa? Ansträngde du dig? Så brukar jag fråga. Och så får jag: ja. Och då säger jag: perfekt. Och det är helt oavhängigt resultatet.

Caroline: Jag tror också att Freja känner ibland att hon kunde gjort mer.

Jan: Ja. Nu blir det lite privat konversation här. Men hon kan känna: om jag hade varit mindre på skärmen, då hade jag kanske fått bättre på provet. Och jag bara: men Freja, du behöver ju ha balans i livet. Du måste ju också ha kul på skärmen, om det är där du har kul. Eller spela basket.

Caroline: Absolut. Det är som att det är antingen eller.

Jan: Ja, för hon är tolv år gammal. Hon kommer lista ut grejer.

Caroline: Lätt att komma till det tänket i alla fall.

Jan: Men vi jobbar med det.

Caroline: Det jobbar vi med. Och sen också, till exempel Elsa, som också börjat spela basket: jag är inte duktig på det. Och så undrar hon. Att man bara så här: nej, men det är svårt. Så kan jag ibland säga: nej, det är inte svårt, det är ovant. Så att man implicit säger: du har bara inte tränat. Eller: nej, du är bara inte duktig på det än.

"Det är inte svårt, det är ovant"

Caroline: Och det här funkar för vuxna också. Då måste man ju ta beslut om man vill bli duktig på något. Det kanske man inte vill egentligen. Men det är alltid den här att man ska vara duktig på allt, eller hur, att det inte är det som är poängen. Poängen för mig är att jag implicit säger: du kan bli duktig på det här om du vill. Nej, du är inte duktig på det här än. I stället för att säga: nej, du kan inte det här. Eller: det är svårt. Nej, det är inte svårt, det är ovant.

Jan: Ja, jag har bara tänkt på det på sistone. Att vårt eget barn gärna vill vara duktig på allt. Och så är det. Det går inte.

Caroline: Det går nog inte. Nej, och där bör man ju precis... då är vi tillbaka på balans.

Jan: Då är vi tillbaka på balans.

Caroline: Som jag tror, för oss handlar det mycket också om början av livet. Men också om hur vi pratar med dem, och säger: ja, om du vill kan du bli duktig på det. Det kommer bara vara så att man får öva sig och träna. Och det kan vi hjälpa dig med.

Jan: Exakt. Men det där "om du vill".

Caroline: Ja, så att de kan ta beslutet. Så att det inte är så att man måste bli duktig på allt. Och du är inte duktig på det än.

Jan: Ja, absolut. Det handlar inte om antingen eller. Det är både och. Bra. Ska vi ta nästa?

Carolines investeringshistoria

Jan: Från, jag tror, Index Queen: "Jag vet att ni har gjort olika beslut. Hur ser din investeringshistoria ut?"

Caroline: Min investeringshistoria?

Jan: Ja, precis.

Caroline: Jag vet inte. Man skulle kunna tro att den är lång, men det är den ju inte. Jag kommer ihåg att jag skaffade mig ett sånt här Sparbanken-kort, i tonåren någon gång. Jag kommer inte ihåg ens när det var, men jag var ju ung. Och så frågade de om jag ville spara pengar, och så skulle jag spara pengar på Kapitalinvest. Som också gick skitkasst. Det var verkligen oinspirerande sparande och investerande. Jag tror inte att bankmännen ens trodde att jag var intresserad. Och jag var nog inte heller intresserad av det. Det kändes som en sån där vuxengrej som man inte är intresserad av när man är tonåring. Och sen när jag var student, det är säkert många år jag hoppar över här, men jag tror inte att jag sparat särskilt mycket överhuvudtaget.

Jan: När vi träffades hade du inte så mycket.

Caroline: Nej, jag sparade 200 spänn i månaden när vi träffades. Och då hade jag kanske 1 000 spänn. Jag vet inte.

Jan: Du hade inte jättemycket pengar.

Caroline: Nej, jag hade inte jättemycket pengar.

Jans tidiga aktieaffärer

Caroline: Vad hände sen då?

Jan: Sen hade du ett sommarjobb.

Caroline: Jag tjänade 10 000 kr. Så köpte vi en dator för det.

Jan: Ja, och du var helt så här: ska jag köpa en dator för alltihop?

Caroline: Ja. Sen kollade vi på film på den datorn. Men den har inte varit särskilt lång, min investeringshistoria, innan vi träffades.

Jan: Nej. Och vad hände sen? När började vi egentligen? Vi träffades 2003. Då höll jag ju på och meckade lite. Jag började investera 96 som 15-åring i aktier, och tjänade massor med pengar fram till 99. Alltså massor med pengar. Jag fick ett arv från min pappa när han dog 94. Så jag hade typ 60 000 kr, jättemycket pengar. Och sen gick det ner, jag dubblade pengarna 99 till 2000.

Caroline: Så du lade allt i aktier?

Jan: Ja. Gud, jag la 8 000 kr på en cykel.

Caroline: Vänta, hur gammal var du då?

Jan: Jag var typ 16.

Caroline: Fick du det av din mamma, bara att lägga det i aktier?

Jan: Ja, typ. Och där har jag gjort mitt största misstag, för jag fick förvalta en del av mammas pengar också. Men då la vi dem i H&M-aktier. Sen gick de ner och då fick hon panik, och så tog hon ut dem. Och jag hade inte... hon skulle haft kvar dem. Men skitsamma. Jag fick massa tips då att man skulle ha såna här Investor, H&M, Trelleborg, Bure och så vidare. Fantastiska aktier om jag bara hade hållit kvar dem.

Från finanskris till indexfonder

Jan: Men så förlorade jag, slutade investera där 2000. Sen 2005 pluggade jag. Vi träffades 2003. Mellan 2005 och 2008 investerade jag igen. Och sen kom finanskrisen. Men vi hade åtskilda ekonomier då, för vi hade ju våra studielån.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och sen började jag jobba på mitt första företag, och du doktorerade. Där hade vi inte så mycket, och så läste vi om att man ska börja komma igång och investera. Och då lånade vi ju typ ett par hundratusen och spred ut på massa kassa grejer.

Caroline: Ja, men jag har också ett minne, någon gång då, att jag ville spara pengar själv. Då hade jag sett att Akelius hade något sparkonto med en bra ränta. Så satte jag bara in tusen spänn i månaden. Vid slutet av året hade jag elva, tolv tusen. Jag var så jädra glad över det. För det var inte någon annan som hade gjort det, jag hade själv sparat ihop dem.

Jan: Det är ju ett tips om man känner att man inte har kontroll över sina pengar, då ska man göra så. Spara över ett år.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och sen började vi någonstans, jag minns inte så mycket, mellan 2008 och 2013, men vi höll på med allt möjligt skit. Du började doktorera runt 2008, 2009.

Caroline: Ja, 2006 tror jag.

Jan: Sen var du klar 2011, när vår äldsta föddes. Och där någonstans började vi med indexfonder. För jag minns att 2014 satte jag upp RikaTillsammans-portföljen på Shareville. Shareville var ju första gången man kunde publicera en portfölj offentligt. Så runt 2010 kom vi in på indexfonder. Och sen har jag väl blivit mer och mer övertygad om att "it's the shit". Men vi gjorde massa kassa grejer.

Det är ju ett tips om man känner att man inte har kontroll över sina pengar. Spara över ett år.

Charlottes fråga om vardagsekonomin

Jan: Bra. Vi tar en fråga här från Charlotte, eller Totta: "Jag hade tyckt det var kul att få höra mer om hennes vardagsekonomi. Hon har nämnt att hon å ena sidan köper second hand, å andra sidan köper färska hallon när hon vill. Så jag förstår att du har ett förhållningssätt där du väljer det du prioriterar. Men har du någon budget, eller låter det mer som att du är sparsam och det får bli vad det blir? Eller får jag pusha dig för att använda pengar till det du egentligen uppskattar?"

Caroline: Vi handlade ju mycket på Myrorna förr i veckorna. Och det kan jag fortfarande uppskatta. Nu finns det ju Tradera och Ebay och Sellpy och så. Jag gillar bara att inte betala fullt pris för kläder och skor. Det känns som sånt slöseri. Det faller i värde direkt när man går ut från affären. Jag klarar inte det. Det är bara om jag ska ha något speciellt, och det är inte så ofta. Men hudvården och hårvården, det köper jag nytt. Och hallon, när det finns bredvid Ica, 45 kronor asken, Elsa sitter i lådcykeln och äter allihop, så känner jag att det är värt det. Men jag är nog ganska sparsam på det viset. Jag vill lägga pengar på vissa saker, men helst inte på andra. Så jag hade inte haft Teslan.

Jan: Ja, du kom ju häromdagen och sa det.

Caroline: Jag gillar att köra Teslan, men jag ogillar att den kostar så mycket pengar. Och jag hade nog inte haft huset heller.

Jan: Nej.

Kostnader som äter på fel ställen

Caroline: Det är vissa saker som äter på mig, att vi har de kostnaderna. Och sen samtidigt vill jag ju ha min hudvård och hårvård för flera tusen kronor i månaden. Det är jobbigt att ha en ekonomi där det äter på fel ställen.

Jan: Ja, och det är väl sunt. Det är väl så, inte att det ska vara så, men det är väldigt tydligt för dig vad som ger dig energi och vad som inte gör det. Och jag börjar väl landa där också. Vi har väl skojat om det i forumet, att vi är så här ofrivilliga husägare. Vi kommer nog inte ha kvar huset resten av livet.

Caroline: Nej.

Jan: Och sen är frågan: blir det bostadsrätt eller hyresrätt? Jag börjar faktiskt nästan luta åt en hyresrätt.

Caroline: Ja, vi får se var det landar.

Jan: Det där med att man har kostnader som ändå är... det är härligt med huset. Det är jätteskönt att köra Teslan.

Caroline: Ja, men vi tycker ju inte det. Jo, men jag tycker om att vi bor här, där vi bor, nära skolan. Vi har det oerhört bekvämt.

Jan: Ja.

Caroline: Och det är en jädrigt jobbig process att flytta. Det är också sånt som gör att man bara: ja, men vi stannar kvar.

Att samköra energier kring flytten

Jan: Ja, men jag har sagt för mig själv, för jag gillar ju energimanagement, jag har sagt så här: vi bor kvar så länge barnen är små. Och sen flyttar vi. Så behöver vi inte lägga energi på det. Så jag säger: vi har fem...

Caroline: Ja, okej, du lägger inte energi på det.

Jan: Ja, men det är bra.

Caroline: Vi borde kanske samköra oss där. För jag lägger ju energi på det hela tiden.

Jan: Ja, don't. Låt oss bo kvar fem, tio år. Sen vet vi inte.

Caroline: Nej, sen vet vi inte.

Jan: Om tio år så går ju vår yngsta på gymnasiet.

Caroline: Men det är bra, för man ska nog samköra sina energier.

Jan: Ja, då går yngsta på gymnasiet, då kan hon ta bussen.

Caroline: Eller cykla. Nu så, ja. Jag har pausat den. Jag inser att vi bor kvar här fem år. Sen kollar jag ibland på Hemnet.

Jan: Eller jag vet att du står i någon bostadskö.

Caroline: Ja, Heimstaden, jag fick precis en femma för 11 000 kr i månaden. Och så stod det: hyran är låg på grund av att lägenheten är sliten. Så tänkte jag: då är den nog rätt sliten. Men ja, så är det.

Får Jan pusha dig att använda pengar?

Jan: "Får Jan pusha dig för att använda pengar till det du egentligen uppskattar?"

Caroline: Nej. Nej, det tror jag inte.

Jan: Däremot har vi ibland en diskussion om det här med tidsfönster. Att jag kan vara så här: nej, men låt oss åka på den här resan. Där du kan vara...

Caroline: När jag är arg kan jag säga: jag behöver inte allt. Jag hade kunnat sitta i en tvåa om jag bara fått skriva. Jag vill säga det också när jag är glad. Ja. Nej.

Jan: "Känner du att du har full koll på vår ekonomi? Eller skulle du vilja att det var mer uppstyrt på det vardagliga planet? Är det ett helt gemensamt beslut att inte försöka dra ner månadskostnaderna, för att ni inte behöver det?" Känner du att du har full koll på vår ekonomi?

Caroline: Lite läskigt. Inte full koll.

Jan: Okej, vad känner du att du inte har full koll på?

Caroline: Nej, men det är så. Jag vet inte. Jag kan ju gå in på Avanza och Nordnet och Lysa. Jag kan se alla våra utgifter varje månad. Vi försöker lägga in dem i spreadsheets och så, men det känns ändå som att... Men så har du ditt företag också. Så nej, jag har inte full koll. Ett control freak skulle säga nej. Så jag säger nej.

Komplexiteten med flera företag

Jan: Nej, men jag kan säga så här: du har ju tillgång till allt. Du har tillgång till företagens konton på banken, och du kan logga in.

Caroline: Jo, men det kan jag göra. Men sen är det också så här: vad ska gå till skatt? Vad är avsatt till saker? Det vet ju inte jag.

Jan: Nej, precis. Och med företag, och det är dessutom inte så att vi bara har ett företag, jag har ju flera. Så det blir en komplex situation. Men det är där jag menar att det kommer komma ett avsnitt, som vi har en tråd om på forumet. Det är två stora diskussioner som pågår i forumet just nu som jag gillar. Det ena är så här: vad händer om du dör? Och sen har vi det här med räntorna. Det är lite parallella spår. Men jag håller på med en sån här beräkning: vad händer om jag dör? Först och främst har jag räknat på det. Och sen håller vi också på med ett avsnitt om: vad händer om man blir sjuk?

Caroline: Ja, precis. För det är två helt olika situationer.

Jan: Ja, och det var också en av de grejerna jag tog med mig från konferensen i USA. Där var en rådgivare, det var mycket finansiella rådgivare som pratade där. Och så var det så här: många har tecknat en livförsäkring, men de flesta har inte gjort det. Men vad de inte ofta tänker på är att sannolikheten att man dör ändå är ganska liten. Det är mycket större sannolikhet att man blir sjuk, eller blir påkörd. Så de pratade ganska mycket om disability insurance, alltså handikappförsäkring.

Caroline: Det är ju inte handikappförsäkring i Sverige. Vi har ju sjuk- och olycksfall.

Skillnaden mellan att dö och att bli sjuk

Jan: Men är inte de ganska små?

Caroline: Nej, och det är det jag håller på att reda ut just nu.

Jan: Men jag kan säga så här: om man tyckte att det som händer när man dör är komplext, för det är så här olika typer av omställningspension och barnpension och efterlevandepension och familjeskydd och så vidare, så är det ingenting mot vad som händer om man blir sjuk. Och det har vi också trådar om i forumet. Jag har precis lärt mig att det är skillnad på sjukpension och sjukersättning. Och folk, jag märker nu när jag har lärt mig det, shit, folk använder ju det superfel. Sjukpenning är temporärt, och sjukersättning är det som förr kallades förtidspension. Och det är helt olika regler, och olika försäkringar gäller. Så det kommer olika avsnitt om det.

Jan: Men det jag kan säga på kort sikt: jobbar du, se till att du jobbar på ett företag med kollektivavtal. Kollektivavtal, for the win. Jag känner så här, jag börjar bli som vänster nu när jag blir äldre. Men om man blir sjuk, och man har en normal lön på typ 37 000 kr, som är snittlönen i Sverige, så skiljer det 10 000 kr i månaden på om du är på en arbetsplats med kollektivavtal eller inte. Och det är en sån grej jag tror de flesta inte har tänkt på. Men to be continued.

Om man har en normal lön på 37 000 kr, så skiljer det 10 000 kr i månaden på om du är på en arbetsplats med kollektivavtal eller inte.

Historien om skidläraren

Jan: Jag läste i någon bok för länge sedan. Det var någon som var uppe i franska Alperna, och så hade de en mountain guide som också var skidlärare, som rökte jättemycket Gauloises. De kom och pratade om pengar vid något tillfälle, och han hade inget sparat, den här skidläraren och bergsguiden. Slutklämmen i hela den här historien var: ja, det var nog lika bra att han dog sen av sitt rökande, han hade nog inte haft någon härlig ålderdom. Han dog ganska ung av det. För det hade inte sett bra ut för honom. Jag tänker på det ibland: shit, antingen så röker man, eller... i mitt huvud kan det bli väldigt svart eller vitt. Ska man röka, så gäller det att leva livet fullt ut. Rök ordentligt, spara inget, och dö innan pausen.

Caroline: Ja, man ska inte skoja om det.

Jan: Nej, men det var en sån historia som jag kommer ihåg. Och återigen, systemet. Det är så lätt, det är så många trådar man ser på nätet: "Sverige håller på att gå åt helvete", "Sverige är kasst". Nej, alltså, Sverige är fantastiskt. Vi har fina välfärdssystem. Betyder det att de är perfekta? Nej. Men det där hade ju inte hänt i Sverige. Även om du inte har sparat, så kommer du ha en okej, inte en fantastisk, men okej situation, både om du blir sjuk och om du blir gammal. Du har tak över huvudet.

Perspektiv från Washington

Jan: Det var också en sån grej. Konferensen var i Washington. Jag bodde i ett relativt fint område, nära National Mall, Georgetown, i sydvästra Washington, nära Vita huset. Utanför hotellet bodde hemlösa i tält. Och i området, i Georgetown, vid universitetsområdet, sover folk i trappuppgångar. Och det ser vi ju inte i Sverige. Jag vill verkligen inte ta bort, för jag vet ju hur folk kämpar. Vi har en tråd om vad som händer när man får 100 procent sjukersättning. Det är inget fett liv. Som Melva nu, som fick ett sånt beslut, och hon var så här: jag vet, jag kommer tappa tusen kronor, jag vet inte om jag kan bo kvar. Så vi har båda sidorna. Men det är liksom inte hemlöshet. Det är inte åt det extrema hållet i alla fall.

Caroline: Nej.

Jan: Men det kommer minst två avsnitt. Och jag har faktiskt till och med ringt till ett försäkringsbolag och sagt: vet du vad, ni får faktiskt komma hit och prata om det här.

Caroline: Ja, jag hörde samtalet delvis, och de var väl positiva.

Jan: Ja, precis. Och de sa också att du har ett viktigt perspektiv i podden, att du kompletterar. Så det var många som var väldigt positiva.

Caroline: Ja, tack.

Klinisk fråga: vad ska folk minnas om dig?

Jan: Jag tänker att vi kan ta, om man vill göra den här kliniska life review, så är det tre av fyra sidor med frågor.

Caroline: Ja, det är rätt många frågor.

Jan: Men vi kan ta någon. Så här: vad hoppas du att folk ska minnas om dig?

Caroline: Ja, det är en jättebra fråga. Jag tänker inte att jag kommer bli ihågkommen av superdupermånga människor, utan jag vill bara att min familj ska komma ihåg. "Kommer du ihåg när vi bakade med mamma?" Och att vi hade såna fina vardagsminnen. När mamma och jag var i Göteborg, eller sådana saker. När man gjorde saker tillsammans och hade goda samtal, tänker jag, med familjen och vänner. Sen är jag ju med i den här podden, jag kanske blir ihågkommen av fler.

Jan: Jag kan trösta dig med Morgan Housel, du vet han som skrev "The Psychology of Money". Han har kommit med en ny bok, som vi ska prata om. Men han skrev i ett av sina senaste nyhetsbrev: ingen kommer minnas dig om 100 år.

Caroline: Nej, så är det ju. Men det tänker jag att man får satsa på, att ens familj, barn och barnbarn får med sig något. De behöver inte ens komma ihåg så mycket, några generationer framåt, utan bara att man har gett någon slags trevlig vibe till släkten. Som fortplantar sig generation för generation. Det hade varit fint, om man bara kunde ge något sånt, som vi pratade om, det här med möjligheter och att vara lite gränslös, att världen är till för mig.

Jan: Ja, absolut.

Skulle du gjort något annorlunda?

Jan: Bra. Finns det saker du hade velat göra annorlunda i ditt liv?

Caroline: Ja, jag har ju funderat över, och kanske ångrat, att jag doktorerade, men nu ångrar jag inte det längre. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag att det nog har blivit som det skulle. Eller vad säger du?

Jan: Ja, absolut. Nej, jag har inte ångrat det heller.

Caroline: Nej, men jag ångrar inte heller.

Jan: Jag har två frågor som jag ibland funderar på, men det är inte som att jag ångrar dem. Den ena frågan är: vad hade hänt om jag inte hade läst teknisk fysik, som jag egentligen inte trivdes med, utan om jag hade läst data eller ekonomi? Och om jag hade tackat ja och tagit det där McKinsey-spåret som jag var på väg att ta?

Caroline: Men du har haft lite sådana forks in the road, eller revolving doors, eller vad man kan säga. Flera gånger har du haft sådana.

Jan: Ja, McKinsey-spåret har jag ibland funderat på. Vad hade hänt om jag hade gått det spåret i stället? Och sen kan jag också, i efterhand, jag var ju på väg att bli antagen till tolkskolan när jag mönstrade. Ett, för att jag hade hyfsat lätt i skolan, men två, mina föräldrar var från en öststat.

Caroline: Vad är det tolkskolan gör?

Jan: Jo, man lär sig ryska. Jag kunde ju flytande tjeckiska, vilket inte är jättelångt från ryska. Men jag fattade inte vad det...

Caroline: Nej, du förstod inte, de förklarade inte att du kunde bli förhörsledare och sånt coolt.

Tolkskolan och McKinsey-spåret

Jan: Nej, exakt. Och man märker att det är många sådana som man ser, som är typ kända eller framgångsrika i Sverige, som har ett McKinsey-track, eller tolkskolan.

Caroline: Varför är det så? Är det för att man från början hade något, eller för att man i tolkskolan eller på McKinsey träffar andra och bygger nätverk?

Jan: Ja.

Caroline: Är det inte också för att arbetsmoralen är ganska hög, så att man får shit done?

Jan: Jo, och sen har du de människorna i ditt nätverk, så hjälps man åt. Jag märkte häromdagen, Lars Calmfors, som är en känd professor, han har varit på tolkskolan. Christer Gardell, har jag för mig, började på McKinsey. Så att, ja. Men sen är jag så här: nej, mitt liv har blivit mycket bättre än vad jag någonsin trott. Så jag är tacksam. Och jag gillar det du sa, att det nog har blivit så som det skulle bli.

Caroline: Ja, det har nog blivit som det skulle.

Jan: Och det skulle man nog, med risk för att sticka ut hakan, kunna säga om nästan alla liv.

Caroline: Ja, ja.

Carolines andliga år och häxkollot

Jan: För nu har jag ju haft mitt andliga år här och tänkt att nu är det inget för mig längre, så jag är inte så "new age".

Caroline: Carolines häxprojekt är slut nu.

Jan: Det var mycket tarotkort och meditation.

Caroline: Det är inte helt slut, men det är åtminstone vilande, och det är inte min crowd. Så att jag är inte så...

Jan: Vänta, vänta, förlåt. Vi måste ta det. Det är många som har undrat om det här i forumet.

Caroline: Men kan jag inte bara få säga klart, vi kan ta det här med häxorna sen. Jag tänker inte så supermycket att man ska lära sig något i livet som man tar med sig till nästa liv. Jag tänker att man kanske bara kan lära sig rätt mycket i det här livet, och göra det bästa av det. Även om man har mördat någon, tror jag man kan göra det.

Jan: Okej.

Caroline: Ja, men jag tror det. Och kanske finns det ett annat liv sen som väntar därefter, där de frågar: vad lärde du dig? Eller: titta här, alla bra grejer du har gjort. Det var det jag ville säga. Så vad var frågan nu då?

Jan: Jo, men det är många som har velat veta. Jag råkade skriva i chatten: jag är ensam hemma med barnen, Caroline är på häxkoll. Och sen fortsatte jag. Och folk bara: oh wait, what?

Vad är häxkollot?

Caroline: Jo, men det var väl också en del av det här andliga året.

Jan: Ja, ditt projekt.

Caroline: Jag tänkte att det kanske också kan komma till nytta på något vis, att man får se nya saker. Jag är aldrig i de sammanhangen. Jag vet inte vad jag tar med mig än så länge. Men som du sa, när man åker utomlands, eller är på någon konferens, så ser man helt andra saker. Man kommer ur sin bubbla.

Jan: Du får beskriva vad det är för något.

Caroline: Ja, det var lite olika sådana här ceremonier som vi gjorde. Någon månskensceremoni. Det är mycket sånt, chanting, och att man ska komma i kontakt med sina förfäder, eller med sitt andliga team. Som kanske är någon gammal mormor som vill hjälpa en. Eller med sig själv, att läka något i sig själv. Och det kan man göra. Eller man kan gå till en terapeut. Det som jag förstod när jag var där på häxkollot, för vi gjorde en bastuceremoni, där vissa bröt ihop och grät, och jag grät. Det var när hon som ledde ceremonin sa: ja, vi är alla älskade för dem vi är. Och jag bara... Så tänkte jag att det var intressant, för tydligen har jag något där som behöver läkas. Och så tänkte jag att vi nog alla är här för att läkas.

Jan: Ja.

Caroline: Och då var häxkollot en sån grej som folk åkte på, för det var en vibe som funkar för dem, att läkas i den omgivningen.

Dissonansen kring hälsa och häxor

Jan: Ja, jag tycker det är jättefint. Jag tycker det är fint så.

Caroline: Och sen ska jag säga så här, jag trodde att häxor, både manliga och kvinnliga, och schamaner, var inriktade på det som är hälsosamt i livet, det som hjälper oss att vara levande och energiska, i vårt bästa energiläge. Men jag har nog aldrig sett så mycket chips och Coca-Cola och andra sorters snacks, inom citationstecken. Snacks för mig är nötter, banan, kanske russin. Jag är väldigt hälsoinriktad. Det är så jag når min högsta energivibe och mår bäst. Så tänkte jag: shit, vilken dissonans för mig här, att jag kommer och pratar med människor som lägger tarotkort för att komma i kontakt med sitt syfte eller sin intuition, och gör salvor för att man inte ska bli myggbiten eller för att läka sår. Men ändå sitter de sen och äter chips och dricker Coca-Cola och har stora problem med sin menstruation kanske, eller något annat. Det var svårt för mig att få ihop det. Och det är nog inget konstigt egentligen. Det är bara jag som har svårt att få ihop det, för att jag tänker att häxor är sådana som är hälsosamma. Och det är de kanske inte alltid, på det sätt jag förväntar mig.

Jan: Ja, precis. Det är ofta där det handlar om förväntningar.

Dissonansen på Bogleheads-konferensen

Jan: Men det är som när jag var på Bogleheads-konferensen. Folk är skitgrymma, de har sparat, det var förmodligen den rikaste procenten i USA. Och sen var de så här: jag berättar inte för mina barn hur mycket pengar jag har, eller jag använder inte pengarna för att göra mitt liv rikt.

Caroline: Men fick du en dissonans då?

Jan: Nej, men för mig var det inte så mycket dissonans. För mig är det så här: nej, men så vill inte jag ha det. Och sen skrattar jag och säger att folk får göra vad fan de vill. Men jag blir alltid fascinerad, jag kan ju skratta lite åt det. Det var ändå så här on-brand. Bogleheads-konferensen var ju på Marriott. Och de har naturligtvis förhandlat ner från normaltaxan på Marriott, som är 450 dollar per natt. De fick ner det till 120 dollar per natt. Och de var så nöjda. Allt som var gratis var bra. Och det är ändå människor som har massa pengar. Hotellet hade kunnat säga: okej, så ni har en ekonomikonferens. De är miljonärer, typ alla. Och det var inte svenska miljonärer, dollarmiljonärer.

De rika utan ett rikt liv

Jan: Det var en som jag vet har skrivit böcker. Det var så roligt, jag tog några selfies och skickade några av dem till Patrik på Lysa, som har grundat Lysa, och sa: du är typ den enda som kommer fatta vem det här är och varför det är kreddigt. Och han bara: ja, det är en small crowd. Och du var så här: vem är det? Jag bara: är det Christine Benz, är det här William Bernstein, eller det här är Paul Merriman. Och det är ändå så här folk. Du vet, åtminstone den ena hade skänkt massa miljoner till sitt gamla universitet för att få Paul Merriman House of Personal Finance. Men när man pratade med honom, eller de andra, så kändes det inte som: ja, ni har mycket pengar, men ni har inte ett rikt liv.

Caroline: Nej.

Jan: Och det fattar man, för många hade sådana historier: vi hade inga pengar när vi var små, och jag bestämde mig, jag ska aldrig hamna i den situationen.

Caroline: Men det är ju ett skifte man behöver göra. Och jag skulle säga att man inte behöver vara entreprenörig och gränslös och möjlighetssökande för att man blir rik, eller skaffar sig mycket pengar. Det är inte samma sak.

Jan: Nej, och återigen, det här är inte något rätt eller fel, sant eller falskt, det är bara vårt perspektiv på livet. Jag personligen tycker att pengar är ett dåligt mål. Jag tycker att pengar är ett verktyg, en resurs som ska användas. Men det håller inte alla med om, och behöver inte hålla med om. Vissa mår jättebra av att samla pengar på hög, säkert fler av dem som var på den konferensen. Men jag har en annan syn.

Pengar är ett dåligt mål. Pengar är ett verktyg, en resurs som ska användas.

Vad är du mest stolt över?

Jan: Ska vi ta de sista två, tre frågorna här? Vad är du mest stolt över?

Caroline: Ja. Jag är faktiskt stolt över mig själv.

Jan: Ja.

Caroline: Kan vi klippa det?

Jan: Nej, berätta det.

Caroline: Nej, men det kommer väl kanske lite med åldern. Man kan ju vara stolt över saker jag åstadkommit, eller mina barn. Men jag är faktiskt stolt över mig själv, att jag aldrig ger upp. Även om saker tar lång tid så ger jag inte upp. Jag är en sån maratonlöpare, tror jag. Jag har kanske sprungit maraton.

Jan: Ja, det var länge sen.

Caroline: Men mentalt sett tror jag att jag är en maratonlöpare. Och sen finns det saker som jag inte är så stolt över. Att jag har vissa svårigheter med människor. Men jag är stolt över att jag är smart.

Jan: Ja. Och det kan jag också säga att jag har tänkt jättemycket på. Kan man ens hjälpa det IQ man har? Det är ju också en sån sak som kan göra att man kan skapa sig möjligheter och lycka i livet, och kanske också pengar. Men tänk om man har lågt IQ. Kan man ändå skapa sig möjligheter och lycka i livet? Jag hoppas att det är så.

Caroline: Ja, jag tror absolut det.

Jan: Jag hoppas också det.

Fondest memories och om att leva och dö

Jan: What are your fondest memories of your children?

Caroline: Ja, det finns lite olika sådana. När de föddes kommer jag ihåg hyfsat väl. När de sov bredvid mig i sängen. Och då brukar jag alltid ta foto, vid två tillfällen. Ta foto på dem när de ligger och sover första natten där, typ när man får dem på bröstet. Det kommer jag ihåg. Nu är det så svårt att komma ihåg sådana saker som jag brukar tänka: åh, det var fint. Men det är sånt jag kommer ihåg bäst.

Jan: Ja. What can you tell others about living and dying? Vad kan du berätta för andra om att leva och att dö?

Caroline: Mm. Jag tror man ska ta väl hand om sig. Då får man ett bra liv också. Hälsomässigt, alltså. Ta hand om sig, träna, ät bra, ät premiummat om man kan. Ät inte skit, drick inte sockrade drycker. Du vet, det säljs mer och mer för varje år.

Jan: Ja, undvik sjukdom, ja.

Att skriva ner sina tankar

Caroline: Och så ska man skriva ner saker man tänker. Det kan jag faktiskt säga att Jordan Peterson gjorde bra. Han hade någon reklamfilm i början, innan han gick på scenen, från något program han hade med sin son som hette Eze. Och han menade så här: om man skriver ner vad man tänker, så får man ordning på tankarna. Och det håller jag helt med om. Det är verkligen så, både det man tänker som rör sig i huvudet, och det man vill, eller i efterhand såg.

Jan: Vem var det som sa det? "The unexamined life is not a life worth living."

Caroline: Okej. Och jag vet, det kanske inte är alla som vill skriva ner vad de tänker, men det är som terapi.

Jan: Ja, men du gör ju det. Du skriver ju nästan varje dag, bara vad som kommer.

Caroline: Oftast är det i början så här: jag är trött och vill ha kaffe, jag hatar regnet, eller jag hatar den personen. Så lågt är det. Och sen går det över.

Jan: Men vad var det, Morning Journal?

Caroline: Ja, Morning Journal, det är Julia Camerons bok. "The Artist's Way" heter den. Och då kommer man mycket i kontakt med sig själv och det kreativa. Det är nog den bästa boken faktiskt för dig, tycker jag. Men jag tycker man ska ta hand om sin hälsa och försöka komma i kontakt med sig själv. Då tror jag det blir bra.

Jan: Ja. Bra.

Sista frågan: hur skulle du vilja spendera resten av ditt liv?

Jan: Sista frågan. Och som sagt, jag kommer ge förslag på de här frågorna så att man kan prata, så behöver det inte vara så här lite all over the place som i dag. Hur skulle du vilja spendera resten av ditt liv?

Caroline: Jag vet inte. Det är en supersvår fråga. Kan jag inte bolla tillbaka den till dig? Vi har det ju jättebra som vi har det. Men jag förstår också att jag kanske behöver utvecklas i mitt skrivande, som jag också gör lite på fritiden. Skriva mer kanske.

Jan: Ja, jag tänker att...

Caroline: Jag skulle kunna skriva mer. Men i stället sätter jag på tvättmaskinen.

Jan: Ja, där har du ju din utmaning.

Caroline: Jag har en utmaning där.

Jan: Men jag tänker att jag hade varit, eller kommer vara, supernöjd om vårt liv fortsätter som det är nu. Det behöver inte bli bättre.

Caroline: Nej, det behöver faktiskt inte bli bättre. Jag har ingenting att säga "om bara". Bibehålla det vi har. Jag kan till och med tänka mig att skala ner. Som du säger, skala ner bilen, skala ner boendet. Komma mer till den där kärnan, vad det är som är viktigt.

Att barn och barnbarn vill hänga med en

Jan: Sen lyssnade jag på någon miljardär. Det var så fint. Han sa: mitt mål är att mina barn och barnbarn ska vilja hänga med mig när jag blir gammal.

Caroline: Ja, det är fint. Det kan vi adoptera.

Jan: Det snor vi. Och sen gillar jag också det som Niklas sa till mig. Att fråga sina barn: hur går det för mig som förälder? Upplever du att jag har tid för dig?

Caroline: Men tror du barn vågar svara ordentligt och sanningsenligt?

Jan: Ja, Freja var brutal.

Caroline: Vad sa hon till dig?

Jan: Ja, hon sa: ja, det tycker jag. Och sen sa hon något jobbigt som jag har förträngt. Men jag var så här: okej, nej, jag ska tänka på det här.

Caroline: Ja, men Freja är orolig att jag ska dö. Hon har fått någon sån dödsångest nu.

Jan: Ja, precis. Så det var något där med det.

Om talang, arbete och en framtida bästsäljare

Jan: Men så tänker jag att gärna... Och sen brukar jag, apropå ditt skrivande, nu kan jag säga det så att det blir on the record. Folk brukar säga att jag är den duktiga, den som har talang. Men jag tror att jag har jobbat här i 20 år för att vi ska ha det bra, ekonomisk frihet. Och jag lovar, en dag kommer du dunka in den där jävla boken. Och då kommer det bli så här: ja, det spelar ingen roll vad du gjorde i 25 år, för det här blev en sån bästsäljare. Det kommer ge mer än vad du gjorde i 25 år.

Caroline: Men Jan, det skulle ju vara jätteskönt? Om det skulle vara så. Jag hade varit helt galet lycklig om jag hade kunnat bidra så mycket till vår hushållskassa.

Jan: Så vi får se, för jag har ju alltid sagt: jag tror att det är du som har potentialen egentligen. Jag spelar rätt nära min maxnivå, medan du har lite så här lallat runt. Men...

Caroline: Ja, lallat runt har jag väl kanske inte riktigt.

Jan: Nej, men du vet vad jag menar. Med all kärlek menar jag det.

Caroline: Snyggt.

Avrundning

Jan: Jag tänker att vi ska runda av. Vad tänker du?

Caroline: Det var ganska roligt att bli intervjuad. Det var roliga frågor.

Jan: Ja.

Caroline: Det känns ändå som att vi skrapade lite på ytan också.

Jan: Grejen är att det finns... Vad tänker du? För du hade många frågor, men vi hann ju inte med allihop. Eller vi hann kanske inte så många av de här kliniskt utformade frågorna.

Caroline: Precis, jag skrev ju ut här från Continia hospice. De har 15 frågor om childhood, 15 frågor om adolescence, 15 frågor om vuxen, 15 frågor om older adulthood, sen general questions.

Jan: Du, vi måste ta en fråga till här. Den här var ändå rolig. Om ditt hus brann och du fick ta med dig tre grejer, vilka skulle de vara?

Caroline: Ja, förutom människor då.

Jan: Ja.

Om huset brann: vad skulle du ta med dig?

Caroline: Jag vet inte ifall de har någon kopia av mitt diplom från universitetet.

Jan: Du får ta med den ramen.

Caroline: Nej, jag hade nog inte tagit med det. Jag vet inte, min dator tror jag. Nej, fast den behöver jag inte heller, för jag har allt på Google Docs.

Jan: Ja. Och kassaskåpet, det är brandsäkert, eller hur?

Caroline: Ja. Nej, det finns nog inte så mycket. Det finns nog ingenting faktiskt som jag skulle behöva ta med mig.

Jan: Nej, men det är för att du har det på nätet. Telefonen.

Caroline: Ja, men det är för att jag har det på nätet.

Jan: Men det skulle vara dina skrifter, det du skriver, som är viktigt för dig. Vi har inte så mycket foton.

Caroline: Jo, vi har ju Google Foto.

Jan: Ja, men det ligger ju i molnet.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Men det som är viktigt för dig är det du skriver, dina anteckningar, foton.

Caroline: Varför säger du foton till mig? Är det för dig?

Jan: För mig är det definitivt fotona. För dig är det inte så.

Caroline: De ligger ju i molnet.

Jan: Jo, men jag säger, om det inte hade legat i molnet.

Caroline: Om det inte hade legat i molnet, ja, kanske då hade det varit viktigt.

Jan: Ja. Vad hade du tagit med dig?

Caroline: Ja, men jag säger ju det. Datagrejen. Foton och datagrejer.

Jan: Ja, precis.

Fler frågor att utforska och tack

Caroline: Jag tror vi får utforska det här i fler avsnitt, för här finns ju jättemånga roliga grejer.

Jan: What do you think are the secrets of a meaningful and happy life? Vilka råd skulle du vilja ge till föräldrar? Vilka råd skulle du ge till tonåringar? Vilket är det bästa rådet du någonsin har gett?

Caroline: Det är så svårt att komma på. Jag tror jag hade låtit som en idiot som ska ge bort något.

Jan: Ja, men det är därför man ska fundera. Det här görs ju inte på 20 minuter på ett hospice. Det görs under flera dagar med någon. Men det är ganska roligt. Det är ändå frågor där det blir ett värdigt samtal kring.

Caroline: Ja, det är det. Absolut.

Jan: Så vi får fundera på om vi ska bjuda in din mamma, så får vi välja ut några sådana här frågor till henne. Så får vi kanske ge dem i förskott.

Caroline: Snyggt.

Jan: Du som lyssnar, tack så hemskt mycket för att du hänger med oss. Tack för alla frågor. Tack Index Queen, och ni i forumet som tog initiativ till det här avsnittet. Hoppas att ni är nöjda, och sen får ni återkomma med fler frågor. Tack så mycket.