Samtal med Johanna & Elias – ett ungt DINK-parsom gjort många rätt

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Två lyssnare hör av sig
2. Välkomna, Johanna och Elias
3. Höga ambitioner och förebilder
4. Ekonomiska ambitioner och synen på mål
5. Boken som blev en vändpunkt
6. Beteendet bakom ekonomin
7. Från brist till "hur kan vi få råd?"
8. "Jag har aldrig haft ett bristtänk, men jag är stressad"
9. Tryggheten som inte kommer av kapitalet
10. "Du kan inte det än"
11. Jämförelsefällan
12. "Sluta jämföra med folk i forumet"
13. Klappa er själva på axeln
14. "Men vi kan ju jobba tillsammans"
15. "Jag har inte doktorerat för att bli hemmafru"
16. PowerPoint-målen som ändå blev uppfyllda
17. "Det som är viktigt på riktigt tenderar vi uppnå"
18. De tio personerna du spenderar mest tid med
19. "Identifiera vad som är viktigt för dig på riktigt"
20. Fejkmål och empati med sig själv
21. Sno standarder från andra
22. "Hade ni mål?"
23. Mål eller riktning?
24. "Hur vill vi ha vår vardag?"
25. "Är ni förvånade att ni har hamnat här?"
26. "Du knökar tills det blir som det vill vara"
27. Knuten kring att prioritera sig själv
28. Steve Jobs och att connecta dots i efterhand
29. Rådet till oss själva för 15 år sedan
30. Neil Gaiman och att närma sig berget
31. Nådde du målet, men var resan trevlig?
32. "Jag kan inte visualisera framtiden"
33. "Skönt att man inte behöver vara bäst på allt"
34. Det andra kan blir värt något, det egna ingenting
35. Vi gifter oss med vår motsats
36. "Vi ska klara av samma saker"
37. Täck ytorna efter vad som är lätt
38. Fokusera på det som går lätt
39. Korrigera där det blir snett
40. Att designa det som passar livet
41. "Jag känner mig fortfarande kass på att dra in pengar"
42. Den ekonomiskt starkare måste ta större ansvar
43. "Jag vill inte känna att pengahögen står i vägen"
44. "Vad tar jag med mig till bordet?"
45. Parterapi och att be om hjälp
46. "När du blir arg, då bryr du dig"
47. Vart är ni på väg?
48. Uthyrningen som sänker boendekostnaden
49. Hela uthyrningen via en tjänst
50. "Ni är så långt före oss"
51. Att gå back varje månad nu
52. "Berätta, vad är risken?"
53. Risken är egentligen bara bryggan
54. "Jag bedömer eget som lägre risk"
55. Varför vill du starta eget?
56. När det börjar skava
57. Vad ska man passa på att göra innan barn?
58. Väntade ni på grund av ekonomin?
59. "Livet blir så mycket större"
60. Är det dumt att pausa sparandet vid husköp?
61. "Vart skulle pengarna gå?"
62. Förväntningar och reality check
63. Perioden med störst utgifter
64. Borde man bli helt lånefri?
65. Amorteringen som kassaflödesfråga
66. Mental bokföring och amortering
67. Amorteringskravet som rimlig nivå
68. Hus i ett tioårsperspektiv
69. Citat-runda: "Stora uppoffringar för att bli rik"
70. Rädslan bakom uppoffringen
71. Citat: "Stora risker för att bli rik"
72. "Skulle vårt liv förändras om sparandet försvann?"
73. Hantera risker genom att vara förberedd
74. "Det är lättare att se det hos andra"
75. Skräckexemplen man fick höra
76. Tre tips till andra i samma situation
77. "Att prata om ekonomi är att prata om livet"
78. Avrundning och tack

Två lyssnare hör av sig

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Det här är dagens avsnitt. Idag har vi besök av ett par lyssnare.

Caroline: Ja, vi hade Johanna och Elias som hörde av sig. "Hej, vi är ett par i 26–27-årsåldern som bor i Stenungsund, och vi har följt er länge." Det har varit roligt att intervjua dem och ställa ett par frågor, bland annat sådana som: vilka tips hade ni gett er själva för 15 år sedan?

Jan: Jag tycker att det här blev lite längre, men ett ganska fint och värdefullt samtal, tänker jag. Både om ekonomi, mål och att starta företag. Du bara skrattar.

Caroline: Jag tyckte det var en del frågor som var väldigt bra. Några som jag kommer ihåg är: behöver man ta stor risk för att bli rik?

Jan: Ja, precis. Eller: är det riskfyllt? Behöver man uppoffra något i livet för att bli rik? Är det riskfyllt att starta eget företag? Som jag tycker att, nej, det är det inte. Och lite annat sådant.

Caroline: Jag skulle säga att det här är ett väldigt mysigt, gemytligt feelgood-avsnitt. Och jag vill verkligen bara säga ett stort tack till Johanna och Elias, och tack till er som lyssnar och följer och gör den här typen av autentiska och värdiga samtal som är en lyx att få ha tillsammans med er. Så tack så mycket, och så släpper vi på Johanna och Elias.

Jan: Och sen, som vanligt, så händer det mycket i forumet. Så jag tänker att vi ses i RikaTillsammans-forumet sen.

Välkomna, Johanna och Elias

Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jan: Varmt välkomna, Johanna och Elias. Det här är ju superspännande, för det började med att du skickade ett mejl till mig som var så bara: "Hej, vi följer er podd och det hade varit roligt att ställa frågor till er." Och jag tänkte så här: det låter jättekul. Men också lite scary.

Caroline: Ja, lite scary.

Jan: Så nu tänker jag så här: nu är vi här, nu får vi liksom testa. Kan ni inte börja med att berätta lite kort om er själva? Vilka är ni, för dem som aldrig har träffat er?

Elias: Vi är väl ett par från Stenungsund. Vi har lyssnat på er podd i många år.

Johanna: Och jag har sagt att när vi snackar hemma så brukar era namn dyka upp hela tiden. Vad hade Jan och Caroline sagt? Så resonerar man lite kring det. Vi är ett sådant där klassiskt dink-par, kan man säga.

Caroline: Ja, double income, no kids.

Elias: Typ i 26–27-årsåldern.

Johanna: Ja, precis. Och så brukar vi ofta lyssna på poddarna var för sig, och så kan det vara en frågeställning på kvällen.

Caroline: Jag blir helt rörd. Och så känner jag så här: gud, vad sa jag? Tänker man tillbaka på alla avsnitt, så tänker man så här: gud, det är ju vissa avsnitt man skäms över. Sådant man gjorde för flera år sedan. Men strunt samma, de har man släppt nu, nu är det något nytt.

Johanna: Ja, precis.

Caroline: Men det är jättekul att höra. Pluggar eller jobbar ni?

Elias: Jobbar. Båda två.

Johanna: Ja. Jag håller på med försäkringar.

Caroline: Åh, gud, det här kommer bli ett annat avsnitt.

Elias: Och jag är elektriker.

Höga ambitioner och förebilder

Jan: Berätta, vad har ni för frågor? Vad skulle ni vilja få ut av dagen idag?

Elias: Alltså, jag skulle nog säga att vi har ganska höga ambitioner på något sätt.

Jan: På vad ni vill få ut? Gud, berätta.

Johanna: Vi har mål. Och så är ju ni på något sätt en förebild.

Jan: Tack.

Johanna: Ja, så är det.

Caroline: Jag blev helt...

Jan: Jag tänker så här: enda skillnaden är att vi är 15 år äldre.

Johanna: Ja, men det är det som är så bra här nu, för nu ska ni säga till oss hur vi ska göra.

Jan: Okej. Vi ska försöka. Vi ska liksom förmedla lite kunskap. Vi ska testa. Och sen brukar jag bli lite nervös, för jag tänker så här: vi har ju inte listat ut allt. Tvärtom, det är ganska många saker där vi har trampat i klaveret. Däremot har man kanske lärt sig att stå still när man har trampat i klaveret. Så vi kan prata om misstag som vi har gjort och sådant.

Johanna: Ja, men shoot. Var vill ni börja?

Ekonomiska ambitioner och synen på mål

Johanna: Första frågan jag skrivit ner är lite vad ni hade för ekonomiska ambitioner i vår ålder. Vad hade ni? Och så är vi lite intresserade av det här med mål. Har ni alltid jobbat aktivt med mål, eller är det något som bara har kommit?

Jan: Ska du börja, Caro?

Caroline: Jo. Vi träffades när jag var 25 eller 26. Och då var vi på korridor, studentkorridor båda två. Du läste teknisk fysik, Jan, och jag läste molekylärbiologi.

Jan: Jag var lammköttet på korridoren, för jag var bara 21.

Caroline: Nej, det var du inte.

Jan: Jo.

Caroline: Grejen var väl den att jag upptäckte att Jan hade ett förhållningssätt till pengar som jag inte hade stött på innan. Det var liksom att det fanns... Det var inte som att du hade gott om det. Men du var inte rädd för att det skulle ta slut. Redan då hade du den inställningen. Och jag hade växt upp i en familj där vi inte pratade om pengar annat än att det var brist. Min mamma hade två jobb. Jag har upptäckt sen att mina systrar också har haft dubbla jobb. Jag har studerat och jobbat på ålderdomshem samtidigt. Så det är det där att man ska kämpa sig fram. Men sen vad man ska göra med pengarna, det är typ att konsumera dem. Så när vi började prata om pengar och mål efter hand, det tog ändå några år, så blev det väl att jag behövde ta hand om min ångest kring pengar.

Boken som blev en vändpunkt

Jan: Vi gjorde ett avsnitt häromveckan, när det var så att du skulle intervjua mig. Och jag kom på, eftersom jag inte var förberedd, massa saker i efterhand. Det roliga är att det gick till så här: jag tyckte att Caro hade en ganska kass attityd kring pengar. Och det var väldigt känsligt att prata med Caroline om pengar.

Caroline: Väldigt känsligt, ja.

Jan: Så någonstans där i november hittade jag den här boken, Ett rikare liv, som är skriven av Charlie Söderberg och Lennart Göthe. Jag köpte den och tänkte att det skulle vara en praktisk bok. Både om ekonomi men även förhållningssättet till pengar, de mjuka värdena. Och jag vet inte hur det gick till, men typ två veckor innan jul så hittar Caro något kvitto eller ser något mejl. Så jag får höra så här: "Hoppas att du inte har köpt någon jävla självhjälpsbok till mig."

Caroline: Den typen av litteratur hade börjat komma då, tror jag. Det ville jag inte befatta mig med.

Jan: Och sen fick hon boken i julklapp.

Caroline: Och jag gjorde alla uppgifter i den. Det var helt transformerande för mig. Vi gick på föreläsning med Charlie. Och sen har det väl rullat på med det här med att man förstår. Vi hade börjat förstå att om man jobbar med sig själv och sin attityd och sina sanningar kring pengar, så kan man förändra hur tillvaron blir. Både från och med nu och framåt.

Många tror att jag ska börja förändra min ekonomi med utgångspunkt i pengarna. Den stora skillnaden är ofta att titta på sitt beteende.

Beteendet bakom ekonomin

Caroline: En viktig insikt var att ens ekonomiska situation är en följd av ens beteende.

Jan: Det tror jag. Och tankar.

Caroline: Ja.

Jan: Många tror så här att jag ska börja förändra min ekonomi med utgångspunkt i pengarna. Att man tänker: nej, jag ska bli bättre på att spara och jag ska läsa på om aktier. Medan den stora skillnaden är ofta att titta på sitt beteende. Vad tänker jag om pengar? Vad sa mina föräldrar om pengar? Roliga övningar är till exempel att avsluta meningen: rika människor är... Fattiga människor är... Det min mamma lärde mig om pengar var... Det min pappa lärde mig... Där kommer det ju svar på de frågorna. Och vissa av de här svaren är kanske inte alltid så himla sköna. En av mina kompisar var så här: "Rika människor är snåla." Och då blir det för vissa så här: "Nej, jag ska inte bli rik, för jag vill inte vara snål." Det är liksom den tron man har. Men han var så här: "Rika människor är snåla. Skitbra, jag ska bli jättesnål."

Caroline: Ja, det kan bli så. Man måste kanske jobba med de här sanningarna ett tag. Eller de här fördomarna man har.

Från brist till "hur kan vi få råd?"

Jan: För dig har det handlat mycket om att våga unna sig saker. Att se att det finns pengar, att gå från att det är brist på pengar, "vi har inte råd", till att ställa frågan: hur kan vi få råd? Istället för att säga som vi nu försöker ge våra barn: nej, det är inte svårt, det är ovant. Eller: du kan inte det här än. Så att man hela tiden får den framåtriktade blicken i ekonomin. Om man har två saker man vill ha, jag vill åka på den resan och den resan, så tror jag att de flesta säger: vilken ska vi välja? Och så gör man en plus-minus-lista och försöker fatta det bästa beslutet. Då påstår jag att det mentala skiftet blir: hur kan vi ställa oss frågan, hur kan vi göra båda resorna? Vad skulle krävas för att vi skulle kunna göra både och? Det är det jag tänker mycket på i den mentala bilden.

Caroline: Ja, och det kan vara så att man löser det där och då, att man förstår hur man ska lösa det. Men det kan också vara så att man håller på i flera år och löser den här uppgiften hela tiden, hur man ska få både och. Och att det är ett skifte som tar tid, hjärnan måste skifta på något vis. Den är ju plastisk, så efter ett tag tänker man annorlunda om man börjar jobba på det viset.

"Jag har aldrig haft ett bristtänk, men jag är stressad"

Caroline: Men Johanna frågade också om våra mål.

Jan: Vänta, vi kan hålla där. Vad tänker ni när ni hör det här?

Elias: Alltså, jag har jättesvårt att på något sätt applicera det på mig själv. Jag tror vi två är ganska lika i det sättet, att jag nog har lite mer den synen än du. Eller har lite högre självförtroende inom ekonomi, kanske.

Johanna: Ja.

Caroline: Jag blir jättenyfiken. Säg, vad tänker du, Johanna?

Johanna: Nej, men för det är ju det här med att... Nu säger du att Caroline kanske hade lite svårare att unna sig grejer, eller att man har ett bristtänk kring pengar. Jag har nog aldrig haft ett bristtänk egentligen, men jag har alltid känt mig stressad. Att man alltid vill ha en stor buffert. Man är lite rädd om pengarna på något sätt. Att de ska vara på hög, för då känns det bra.

Caroline: Ja, en jättestor hög helst. Det kan jag relatera till, verkligen, för så har det varit hela tiden. Det har ni hört i andra avsnitt, att jag hela tiden har tänkt så här: den högen blir ju aldrig tillräckligt stor. Vi har ju ett avsnitt som heter, tror jag, ekonomisk oro. Och det är inte en oro för pengar, utan en ovisshet för framtiden.

Tryggheten som inte kommer av kapitalet

Caroline: Det blir så konstigt för mig, eftersom vi inte har fötts med de pengarna, så borde tryggheten vara: jag har gjort den resan en gång. Och i alla andra områden i livet, har man gjort det en gång, så går det fortare andra gången. Men i pengar blir man helt... Nu har jag tryggheten här i pengar, och om pengarna skulle försvinna, då blir det skitjobbigt. Istället för att bara vila i att jag har kompetensen att göra om resan, och då kommer det förmodligen gå snabbare. Där känner jag inte att jag har den kompetensen. Det är också en till fråga här längre ner, men vi tar den direkt. Jag känner att mitt självförtroende, när det kommer till att dra in pengar, är jättelågt.

Jan: Där är ju Elias bättre. Han har gjort en lite bättre resa där på något sätt.

Elias: Hur beskriver jag det, så vi förstår? Ja, jag började jobba efter studenten och sen har jag i åtta år nu jobbat lördagar och kvällar och hela tiden försökt få mer än min månadslön.

Johanna: Det har gått väldigt bra, ja. Men du har ju studerat och började plugga för två år sen, så du har ju inte hunnit uppleva det riktigt.

Johanna: Nej, precis. Jag började jobba för två år sen, och jag känner inte att jag har kommit igång på något sätt. Du jobbar för din månadslön, och sen vet jag inte heller om jag vill öka min månadslön. Där känner jag också: jag kan inte riktigt det.

"Du kan inte det än"

Jan: Men om jag får flika in där, Johanna, så tänker jag att du kan inte det än. Du har inte haft så lång tid på dig.

Johanna: Nej, exakt.

Jan: Och där tänker jag så här: för guds skull, ni är inte ens 30. Du får tänka på att Johanna och Elias har lyssnat på podden länge. Och du, Johanna, har pluggat under tiden.

Caroline: Det har nog också varit så att man känner att man vill tillämpa vissa grejer som vi har pratat om, och så kanske det inte går. Det byggs upp någon slags, jag vet inte om jag kan säga frustration. Man vill, men det kanske inte är tajming just nu, för nu pluggar jag eller har inte hunnit bygga upp så mycket kapital. Så jag tror att du behöver bara tid på dig.

Jan: Ja. Och sen tror jag att det är lätt att man blir besviken.

Caroline: Ja.

Jan: Då tänker jag att det är värt att bara stanna upp och titta: vad är besvikelse? Jo, besvikelse är ju bara en ouppfylld förväntning. En besvikelse säger ingenting om att jag är dålig, eller jag är bra, eller vem jag är. Det säger bara: jag hade en förväntning, och jag har inte nått den förväntningen än. Eller hur?

Jämförelsefällan

Jan: Och det andra som blir knökigt, och ofta lite oschysst, är att vi jämför oss med de människorna i vår omgivning. Jag gissar att det är ganska lätt att jämföra med Elias.

Johanna: Absolut.

Jan: Som har jobbat och tränat i åtta år. Dessutom i ett yrke, om jag får förlåta Elias om jag får säga så, där det är ganska enkelt: vill jag jobba en kväll, så kan jag jobba en kväll. Vill jag göra något på huset, så kan jag göra något på huset. Tröskeln är väldigt låg. Är du med?

Elias: Å andra sidan, nackdelen med det är att tröskeln är väldigt låg att komma igång, men det är väldigt svårt att få hävstång på det. Det är svårt att klona sig själv.

Jan: Du, Johanna, har ju en annan typ av jobb, där tröskeln är mycket högre. Det är inte som att "nej, jag kör lite mer försäkringsjobb ikväll".

Johanna: Det är precis så. Exakt.

För guds skull, sluta jämföra med folk i forumet. Det är liksom helt snett.

"Sluta jämföra med folk i forumet"

Jan: Och det är här vi faller i fällan. Jag vet att många som följer oss, vi hade en tråd i forumet igår, bara så här: finns det några arbetarklassare på forumet? Jag har en lön som jag trodde var bra, läser jag här i forumet, och så inser jag att jag tjänar typ sämst. Och då var det liksom en lön på 35 000 kr. Jag bara: för guds skull, sluta jämföra med folk i forumet. Ett, det är liksom helt snett. Till och med jag får dåligt samvete. Jag är 42, vad har jag gjort med mitt liv när man läser? Så det där tror jag ibland bara är en reality check. Och tänka när man jämför. För jag vet också att det är många som jämför med oss. Och då är det så här: ni kan inte jämföra med oss där vi är idag, för vi har varit på resan 15 år längre. Den rätta jämförelsen som jag brukar skriva till folk är: för guds skull, om vi skulle jämföra var vi var när vi var i 27-årsåldern, så är ni ju hästlängder framför oss. För ni har fattat att okej, ekonomin följer dagens beteende. Ni har fattat att det är indexfonder, ni har fattat de här sakerna, hur vi kan tänka. Förstår du?

Klappa er själva på axeln

Jan: Så jag tror att det ibland handlar för den som lyssnar om att klappa sig själv på axeln och känna så här: fan, jag gör ändå bra. Och jag tänker bara en sådan grej som att ni hör av er och bara: ja, då kommer vi ner. Och jag är så här: wow, det om något är ju ett tecken på att ta initiativ. Och dessutom fullfölja det och göra saker utanför sin komfortzon. Så jag är så här: nej, det kommer gå bra för er. Ni behöver inte oroa er. Det går redan bra.

Johanna: Ja, precis. Jag tänker att det här med jämförelse är ju en grej som inte blir sunt på något sätt någonstans. Vem man än jämför sig med, det kommer alltid vara någon som har kommit lite längre.

"Men vi kan ju jobba tillsammans"

Jan: Jag tänkte också säga, bara för att knyta tillbaka till er första fråga, en ball grej som jag går och tänker på. Vi har haft den här ekonomiska resan längst. Då jobbade du på universitetet i Lund, och sen var vi någonstans: men fan, vi kan ju jobba tillsammans. Jag tyckte det var inte värt att Caro åkte till Lund varje dag. Man såg inte henne på morgonen eller på dagen, man kunde inte käka lunch tillsammans. Men kan vi inte bara jobba tillsammans?

Caroline: Det var andra grejer som kom in där också. Du körde eget företag och var i Köpenhamn ibland. Och så ringde typ vår dotter och grät i telefonen när du stod och väntade på tåget som var försenat. Det var mycket sådant som gjorde att vi liksom kan ju jobba tillsammans.

Jan: Ja.

Caroline: Men där hade vi också ett skifte, som för dig har varit mycket med samvete. Att du lever på vårt företag, eller att det är jag som tjänar pengarna. Så om vi får ge tips, så är det så här: prata mycket om ekonomi, prata om livet, hur man vill ha det.

"Jag har inte doktorerat för att bli hemmafru"

Jan: Vid ett tillfälle när vi började prata om FIRE, så sa jag att, nej, det är kanske närmare att du slutar jobba, eller att du jobbar tillsammans med oss.

Caroline: Och så var det så här: jag har för fan inte doktorerat för att bli någon hemmafru. Det var ju länge sedan jag sa det. Man kan lätt falla i det där, att nu har jag gjort så mycket, har jag utbildat mig, då måste jag ju fortsätta på den här banan.

Jan: För att det är det alla andra gör.

Caroline: Säkert man ska det. För att det är det alla andra. Så där har vi haft mycket samtal. Hur vill vi ha vårt liv? Vad är viktigt?

Jan: Ska vi gå in på det med målen nu?

Caroline: Ja, det kan vi göra. Det magiska i målen.

Jan: Ja, jag hatar mål. Så börja du.

PowerPoint-målen som ändå blev uppfyllda

Caroline: Grejen är den att Jan har ändå jobbat på med PowerPoint-presentationer för sig själv. Det här var kanske 10 år sedan.

Jan: 10 år sedan, 15 år sedan.

Caroline: Och skrivit så här: 2015, då ska vi nå dit. Och 2016 ska vi nå dit. Skrivit in ekonomiska mål och jag vet inte vad det var mer.

Jan: Nej, men hus och bla, bla, bla.

Caroline: Och sen, när man har tittat i dropboxen på de här i efterhand, så är det som att allt har blivit uppfyllt. Och det är ju för att vi har skrivit ner dem, vi har pratat om det, och sen har hjärnan jobbat bakom ryggen på oss i princip. Man jobbar bakom, eller hur, Jan?

Jan: Ja, jag vet att jag har det.

Caroline: Det är inte så att du har tittat på de här PowerPoint-presentationerna vartenda år. Vi är ju jättedåliga på det. Och det är därför jag säger att jag hatar mål. För jag tror inte på en sådan målsättning så som det lärs ut. Du vet, så här smarta mål, specifika, mätbara, så ska man ha dem framför sig.

"Det som är viktigt på riktigt tenderar vi uppnå"

Caroline: Jag tror så här, nu blir det spekulation, men att det som är viktigt på riktigt för en i livet, tenderar vi uppnå. Så om det är viktigt för oss att träffa en partner, så brukar man träffa en partner.

Jan: Får jag bara säga en sak nu? Nu låter det som att du har dissat hela den här slides-grejen.

Caroline: Ja, men jag gör ju det. Nej, jag dissar inte det. Jag tycker inte att det är fel att skriva ner vad man vill. Om det nu inte är mål, utan kanske mer känslan av vart man är på väg.

Jan: Ja, fortsätt.

Caroline: Jag tror att vad jag upplever med vissa av de här listorna när man gör mål, är att det är extremt svårt att välja vad som är viktigt på riktigt för mig och vad det är jag sätter upp bara för att samhället vill det eller för att mina kompisar har det.

De tio personerna du spenderar mest tid med

Caroline: Vi fick göra en övning utifrån den här Ett rikare liv-boken. En av övningarna var: gör en lista på de tio personer du spenderar mest tid med, digitalt eller på telefon.

Jan: För det är helt enkelt, man vill åt grupptrycket. Man tror ofta att grupptryck är något som gäller barn, men det funkar på oss vuxna också. I den här listan på de tio personerna är det ganska hög sannolikhet att ni tjänar ungefär samma sak, har barn i ungefär samma ålder, har ungefär samma intressen. Annars hade de inte varit på listan. Men problemet är att din egen lön också kommer ligga ganska nära genomsnittet av de här tio personerna. Om de tio personerna tycker att man ska ha bil, att det är viktigt med en ny bil, så kommer jag också omedvetet tycka att det är viktigt med en ny bil. För det är det vi pratar om när vi träffas. Och det är där jag tycker att det här med mål och fejkmål, att de här listorna är kluriga.

"Identifiera vad som är viktigt för dig på riktigt"

Jan: Många gånger kommer det tillbaka till att, som idag när jag jobbar med människor i våra RikaTillsammans-program eller andra, så brukar jag säga: börja först med att identifiera vad som är viktigt för dig själv på riktigt. För mig till exempel är tillsammans jätteviktigt, eller generositet eller sådana saker. Och sen börjar jag titta: okej, hur kan jag motionera värderingen tillsammans? Hur kan jag lägga pengar på tillsammans? Och sen spelar det inte så stor roll om tillsammans är en resa med min mamma till Barcelona eller en middag med vänner. Förstår du? Det är inte helikopterturen över New York som kommer vara grejen.

Caroline: Nej, men det blir lätt att man lägger in materialistiska grejer i listan. För du är också så här selektiv, du kommer ihåg grejer. På de listorna var det mycket sådant här: äventyr i Amazonas, Peru, dyr Porsche.

Jan: Jo, men vi kanske inte har hämtat de målen ändå. Men någon Porsche kommer det inte bli.

Caroline: Nej, nej. Det var kanske selektivt, ja.

Fejkmål och empati med sig själv

Caroline: Jag tror att för oss var de stora penseldragen så här: vi ville ha hus, men i efterhand insåg vi att det nog var lite fejkmål för oss. Vi har ju hela avsnittet med Teslan, också lite fejkmål.

Jan: Men å andra sidan kan jag också säga med gott samvete: om jag inte hade ställt Teslan på uppfarten, som var det där grupptrycket, så hade jag alltid gått och undrat hur det hade varit att ställa en Tesla på uppfarten. Nu behöver jag inte göra det igen. Så ibland upplever jag att ha empati med sig själv. Okej, fuck it. Nu har jag gjort det. Den får stå där, det har kostat mig pengar, jag har lärt mig något av det.

Caroline: Man kommer liksom inte göra så här: jag har bara tagit perfekta val med mina värderingar i mitt liv. Och man kommer inte heller göra perfekta mål framgent, utan man måste hela tiden, som Jan säger, testa sig fram, vilket som känns äkta.

Sno standarder från andra

Jan: Jag tror att det handlar mycket om att närma sig. Vad är det som är viktigt för oss att utforska? Och sen tror jag mycket på att sno. Sno grejer från andra. En kompis till oss, Moa, hon införde det här konceptet standarder. Vad är en nivå jag vill ha i mitt liv? Det kan vara allt från: jag bor bara på trestjärniga hotell, eller fyrstjärniga. Eller, som vi har, vi har alltid färsk frukt hemma. Vi köper hallon trots att det inte är säsong, för att vår yngsta älskar det, trots att det kostar 25 kr. Och det var ju också en sådan grej, apropå, som man har med sig från barndomen: man handlar inte i delikatessen. Det är dyrt.

Caroline: Det är onödigt dyrt, ja.

Jan: Och idag går jag förbi den, och så har jag för mig själv så här: är det något jag ser i delikatessen som jag vill ha, så köper jag det, för jag fattar rationellt att jag hade kunnat köpa hela delikatessen och det hade ändå funkat. Som standard försöker vi alltid ha en champagneflaska i kylskåpet. Hitta vad det är som gör vårt liv rikt. Så där skulle jag säga: testa, utforska.

Caroline: Man kan också beröva sig de här grejerna, som jag berövar mig hudvården ibland, schampon och sånt. Och då är livet inte kul. Det är tydligen en standard som jag måste ha.

"Hade ni mål?"

Jan: Men det skulle vara kul att höra vad ni tänker om det vi har sagt kring mål.

Johanna: Det låter ju... Jag är fortfarande lite osäker, hade ni mål?

Caroline: Vi hade mål, men nu gör vi inga slides längre. Nu är det mer att närma sig.

Johanna: Vad har vi för mål just nu?

Caroline: Jag har ett mål att jag gärna vill gå en skrivarkurs i San Diego. Men det är ju ett berg för mig. Jag närmar mig det berget.

Jan: Det är jättespännande. När du sa det första gången, så var jag så här: åk! Jag var så här: vad är problemet?

Caroline: Man måste också bli antagen till kursen.

Jan: Ja, men absolut. Folk tror att i vårt förhållande är det jag som är den framgångsrike, jag som är ute och syns och hörs, och Caro spelar en biroll. Jag spelar ganska nära min kapacitet, men Caro är den som kommer att dunka in den där boken sen, som kommer att sälja. Och så kommer det vara så här: allt jag har kämpat så jättemycket för, det syns knappt när du jämför det med den här boken.

Caroline: Du förstår inte vilken press du lägger på mig nu. Jag kanske inte vill det, jag kanske skriver den och lägger i skrivbordslådan. Men strunt samma. För mig är det mycket personlig utveckling för att ta mig till att ansöka till den här kursen. Och att åka sex veckor och lämna familjen. Det är jättemycket att jag måste ta itu med mig själv. Prioritera, skriva. Sådana saker.

Jan: Du vet att jag och Niklas, min kompis, när vi pratar ibland, brukar skoja om att vi ska bli hemmamän.

Caroline: Ja, men det är många män som skojar om det. Jag vet inte vad du vill ha sagt om det, Jan.

Mål eller riktning?

Jan: Nej, okej, har vi några andra mål än det?

Caroline: Nej, vi har inte så många mål.

Johanna: Mål är inte nyckeln då? Sammanfattningsvis?

Jan: Jag tror att tricket är att välja en riktning. Och sen målen. Det var någon som sa så här om mål: mätbara åstadkommanden i livet. Det vill säga att mål är fantastiska när du vill mäta progress. Hur går det för mig? Ska jag börja göra något nytt? Ska jag sluta göra något? Ska jag fortsätta göra något? Där tror jag att syftet är att få feedback.

Jan: Men förut var det också så här: FIRE, ekonomisk frihet. Hade du det som mål?

Caroline: Ja, ja.

Jan: Du berättade aldrig det för mig.

Caroline: Jo, men vi pratade ju så här att vi ska kunna välja. Vi pratade om ekonomisk frihet. Vi ska kunna jobba när vi vill, var vi vill, med vem vi vill.

"Hur vill vi ha vår vardag?"

Jan: Men sen blev det också så här: jag gillar ju att göra RikaTillsammans. Vi träffar er, vi får göra massa roligt. Varför skulle jag sluta med det? Så då blev det snarare så här, att målen förändrades till: hur vill vi ha vår vardag? Istället för att, om jag ska raljera och överdriva, det känns som att ganska många jobbar 48 veckor för att sen leva fyra veckor, man lever upp på semestern. Och då var frågan: tänk om man istället designar ett liv som man inte behöver ta semester ifrån? Vilket vi också har skrattat åt, för när det blir semester, så vänds vårt liv upp och ner. Vi är kassa på semester.

Caroline: Ja, då måste vi ändå göra något med barnen.

Jan: Precis. Barnen är hemma och så ska man resa någonstans. När man reser hemifrån har vi fixat och donat så att allt är precis så som vi vill. Och så kommer man så här: sängen är dålig när man är på något annat ställe, man ska gå till en restaurang man inte känner till. Så jag tror mycket på att göra vardagen bra. Så våra mål har snarare ändrats till: hur får vi en fantastisk vardag? Hur lever vi livet här och nu? Hur har vi den där champagneflaskan i kylskåpet? Hur har vi tid med barnen? Hur jobbar vi istället för att vara på ett jobb vi vantrivs med? Hur kan jag motionera mina värderingar?

"Är ni förvånade att ni har hamnat här?"

Jan: Jag är lite nyfiken: om man utgår från er sits nu, är ni förvånade att ni har hamnat här? Om ni svarar var för sig då?

Caroline: Jag kan känna så här, att jag ibland brukar tänka: gud, vad livet har blivit bra. Inte som att jag hade en förväntning om att det skulle bli dåligt, men att det blev ändå så mycket bättre än vad jag kunde förvänta mig. Jag är nästan ödmjuk och tacksam för att shit, vad bra det blev. Och så tänker jag så här: skulle jag dö nu? Jävligt trist att säga, vi ska gå på döttrarnas bröllop, och det är massa saker vi gör. Men jag hade ändå tänkt: fy fan, vad det var bra. Jag vet inte, vad tänker du?

Johanna: Ja, men det har nog ändå blivit som jag har velat. Jag har tänkt mycket på mina omvägar i livet. Eftersom jag har pluggat och forskat, och sen vill jag nu...

Jan: Du har jobbat på posten.

Johanna: Ja, jag har jobbat på posten. Och läst teologi.

Jan: Du kanske skulle bli präst.

Johanna: Nej, jag skulle inte det.

Jan: Förlåt.

Johanna: Jag skulle inte bli präst, Jan. Det var ett av mina bästa ämnen i skolan. Jag ville utforska lite.

"Du knökar tills det blir som det vill vara"

Jan: Men du gillar... Så här, Caroline.

Caroline: Ja, nu ska Jan reparera klavertrampet.

Jan: Nej, jag skulle bara reta dig. Nej, men så här, Caroline. Det jag älskar med dig är att du har ju dina projekt. Du älskar projekt. Och jag upplever att du börjar komma närmare din egen känsla. Du börjar förlika dig med att de här sakerna är viktiga. Men du har ofta en syn på att "så här borde det vara". Och sen knökar du lite tills det blir så som det egentligen vill vara.

Caroline: Ja, så kan det nog vara. Som till exempel, jag brukar ibland ställa frågan: vad ter sig livet vilja att det ska hända nu? Vad vill universum, eller vad vill livet? Vi lever ju ett fantastiskt liv. Och så är det så att jag vill skriva. Gärna science fiction. Det är det roligaste som finns. När jag sitter och prioriterar det, och får något så här att jag måste bara kolla på Netflix lite, och känner att det här är mitt jobb, så kollar jag lite på Netflix och sen fortsätter jag skriva för att jag blir inspirerad. Då känner jag att det här är det bästa som finns. Men jag har problem att prioritera det. Jag är rädd att hamna i konflikt. Så just nu är det det jag håller på att försöka reda ut med mig själv. Att om jag gör det jag vill, då kommer jag hamna i konflikt. Det är något gammalt bagage som jag har, som jag jobbar med.

Knuten kring att prioritera sig själv

Jan: Du får säga något mer om det med konflikt. För det är knappt jag fattar.

Caroline: Jo, men då kommer någon och säger: vad gör du för något? Ska inte du göra något vettigare? Det är den rösten jag har. Så jag sitter och försöker reda ut det för mig själv nu. Det kommer jag lösa inom ett visst antal år. Kanske 2024, jag vet inte. Så nej, mitt liv har inte blivit så som jag har tänkt helt och hållet. Därför att jag inte alltid har prioriterat det jag vill. Det är precis som Jan säger, jag tror att livet måste vara på ett visst sätt. Man ska plugga, man ska jobba, man ska göra rätt för sig. Det ska vara städat i köket innan man sätter sig och gör det man själv vill. Man kan inte prioritera sig själv. Säger Jan att nu måste jag jobba, då tar det prioritet framför allt annat. För man kan inte säga att jag behöver också skriva.

Jan: Så att man löser det.

Caroline: Ja, exakt. Det är en stor knut för mig. Så den håller jag på att jobba med nu. Och det är också lite läskigt att berätta det här nu. Här sitter jag och har ett fantastiskt liv. Men jag sitter med min knut, att jag inte vågar prioritera saker.

Jan: Men så är det för många.

Caroline: Så är det för mig. Jag har också funderat på om det var idiotiskt att doktorera. Jag jobbar ju inte alls med forskning nu. Men det var inte idiotiskt. Det var något som behövde hända för att jag ska kunna känna: jag förstår forskning. Jag förstår vetenskap. Jag kan skriva science fiction på ett annat sätt än om jag inte hade gjort det.

Steve Jobs och att connecta dots i efterhand

Jan: Det finns ju ett fantastiskt tal av Steve Jobs. Det är en commencement speech.

Caroline: På Yale.

Jan: Stanford. Men vi kan lägga en länk. 12 minuter långt. Fantastiskt. Och då säger Steve Jobs så här: du kan aldrig connect the dots going forward, utan man kan bara göra det i efterhand. Och så berättar han: jag läste en kurs i kalligrafi. Helt meningslöst. Men jag gjorde det för att mitt hjärta ville att jag skulle göra det då. Han tyckte det var kul. Och så var han så här: 15 år senare, när vi var på Apple, då var vi de första som hade fina teckensnitt på datorn. För jag tyckte det var viktigt med teckensnitt och fonter. Och sen, eftersom Microsoft kopierade allt vi gjorde, så är det tack vare min kalligrafi som vi har fina skrivstilar på datorerna, vilka de än är. I efterhand är det helt naturligt. Men det visste man inte där och då.

Jag tror mer på att ha en kompass än att ha en utstakad färdväg.

Rådet till oss själva för 15 år sedan

Jan: Jag tror, Caroline, om jag skulle ge ett råd till oss själva för 15 år sedan, då skulle jag säga: utforska mer. Närma dig livet istället för att försöka planera livet. Och försök hålla en riktning. Och sen, istället för att fokusera på målen, lägga sig an med vissa vanor, där man logiskt kan förutsätta: om jag bara gör den här vanan, så kommer jag få möjlighet att göra något. Om jag lägger en vana av att spara, då vet jag att vi kommer få möjligheter. Om vi lägger oss till med en vana att vi pratar, att vi jobbar tillsammans, jag vet vad som är viktigt för dig, då kommer vi ha ett liv som går i rätt riktning. Och sen kan det få vara olika saker. Ibland kommer vi använda pengarna för att köpa ett hus. Ibland för att göra en resa. Ibland för att fixa en bergvärmepump.

Caroline: Eller ta ledigt.

Jan: Eller ta ledigt. Så jag tror mer på att ha en kompass än att ha en utstakad färdväg. Och det roliga är att du har ju landat mer i det än vad jag har gjort, jag som tog upp våra slides.

Neil Gaiman och att närma sig berget

Caroline: Om jag får låna ett uttryck från Neil Gaiman, som är en fantastisk fantasyförfattare. Han har sagt i en intervju med Tim Ferriss att han alltid har försökt närma sig berget. Och han vet inte exakt hur berget ser ut, men det verkar vara ditåt. För det är dit jag tycker det är roligt. Jag kommer inte exakt ihåg vad han sa. Men det är att närma sig, som Jan sa. Ha en riktning mot något som ter sig kul eller spännande, eller på något annat vis är attraktivt för en.

Jan: Ja, och vara förberedd. Vi hade ett avsnitt med Jonathan Stolzenberg, en läsare, där han pratar om planens tyranni. Att ibland gör vi misstaget att vi försöker planera för långt. Han kallar det planer bortom händelsehorisonten. Jag tycker det är så intressant. Om man tar ner det till en nivå som många kan känna igen, och ni kommer känna igen det senare om ni vill ha barn: man kan inte säga att imorgon 8.32, då tar vi av jackan på barnet på dagis. För det ligger för långt fram. Det kan hända massor av grejer innan jag lämnar på dagis. Så istället för att säga 8.32, eller "när jag är 40 ska jag gå i pension", så kan man säga: okej, jag har en ambition att lämna någonstans mellan 8.00 och 9.30. Det ska vara en trevlig upplevelse när vi lämnar.

Nådde du målet, men var resan trevlig?

Jan: För visst, jag kan lämna 8.30. Jag har en skrikande unge och gör så här: nu är klockan, nu tar vi av jackan. Men då är frågan: okej, jag nådde målet, men var det en trevlig upplevelse längs vägen? Har vi uppnått de andra sakerna som också var viktiga? Visst, ja, du kan ha de pengarna. Men du har inte unnat dig grejer. Tidsfönster. Du har inte hängt med dina kompisar på konsert. Du har inte gjort resan med dina föräldrar. Så jag tror snarare att försöka ha det breda perspektivet och planera: imorgon ska vi lämna, okej, det kan hända i det här området, och det ska vara trevligt, vi ska ha roligt, vi ska njuta. Så tror jag, mer än en mållista. Vad tänker ni, make sense?

Johanna: Ja.

"Jag kan inte visualisera framtiden"

Johanna: Jag funderar på en grej. Jag känner att... Det är därför jag frågar det här med om ni är förvånade nu. Jag känner att Elias är lite bättre på att visualisera framtiden.

Elias: Det var ju bara ett exempel för något år sen. Då sa du att vid nästa nyår kommer vi ha si och så mycket i sparande.

Johanna: Och jag sa bara: aldrig i livet. Det går inte. Och så hade vi det nästa år.

Elias: Ja, visst är det coolt? Det är så coolt.

Johanna: Men jag känner också så här, jag är nästan rädd för mig själv där. För jag kan inte se det. Och då kan jag bli så här: är det en nackdel för mig? Kommer det att hindra mig?

"Skönt att man inte behöver vara bäst på allt"

Jan: Då tror jag återigen, vi har precis fått hjälp med kontoret och att inreda det, för jag vill spela in lite korta YouTube-klipp utan att behöva gå ner här. Jag såg ingenting. Så kommer vår inredare, och det kommer bli jättebra, det kommer bli två rusch. Hon hade till och med ritat upp det i CAD, och jag var så här: jag fattar inget. Och sen skulle vi måla och tapetsera. Och så tog det längre tid och jag var så här: men för helvete, varför har jag gjort det här? Jag kan inte sitta vid mitt skrivbord.

Caroline: Jan var jättejobbig. Han gick runt som en sådan här äggsjuk höna och bara: jag måste få jobba vid mitt skrivbord.

Jan: Och jag kunde verkligen inte se det. Och sen när det blev klart blev jag så här: fy fan, vad bra det här blev. Och så insåg jag att jag har precis den förmågan, har inte jag. Men då tänker jag så här: gud, vad skönt att man inte behöver vara bäst på allt, utan att det finns andra personer. Och då kan man ju ta hjälp av de personerna. Så om inte du, Johanna, har din egen, så är det fantastiskt att du har den i Elias. För ni är ju ändå ett team. Då täcker ni ju upp spelplanen.

Det andra kan blir värt något, det egna ingenting

Jan: Men ofta blir det så att vi lägger så mycket fokus på det som andra kan, det är något värt, och det som jag själv kan är ingenting värt. För det kan ju alla andra.

Johanna: Men det är också det som är mätbart. Det är lite enklare kanske också att visualisera kring. Men att vi ska ha det bra, i nyår ska vi känna så här och så här, det kanske inte är lika lätt, utan då måste man fundera över vad som ska leda dit.

Vi gifter oss med vår motsats

Jan: Det där har vi knökat med jättemycket. Ofta tenderar man ju, som Carl Jung sa, psykologen, att gifta sig med den som har löst våra omedvetna problem. Så vi gifter oss ofta med vår motsats, vilket i perioder är asjobbigt. Men också, om man har mentalt överskott, att man inte är nere i stress, då är det fantastiskt, för då kompletterar vi varandra. Men ibland, när vi har det knökigt och är stressade, så kan Caros klagomål vara: vad fan är du tillsammans med mig för? Jag presterar inte så mycket, jag tjänar inte så mycket pengar. Och när jag är i stress, då kan jag vara på Caroline: nej, men du gör ingenting.

Caroline: Jag går inte på den längre, kan jag säga.

Jan: Nej, precis. I mina värsta verser för 15 år sedan kunde jag till och med säga till Caroline: ja, men Caro, en dag kommer du också levla upp, från känslomässig till logisk och rationell. Det kommer gå bra för dig med.

Caroline: Det var ju efter att vi hade gift oss. Så jag bara: vad i helvete har jag gift mig med?

Jan: Så tänkte jag: det här får vi reda ut. Och sen efter det tänkte jag: gud, tänk om hon har stannat kvar med mig, trots alla de här.

Caroline: Nej, men vi är ganska olika. Vi löser olika problem. Vi har olika syn på saker.

"Vi ska klara av samma saker"

Jan: Exakt. Och tricket är då att vi lever i ett samhälle där allt ska vara så jämlikt.

Caroline: Vi ska klara av samma saker.

Jan: Vi ska klara av samma saker. Och det var så roligt, vid ett tillfälle var jag så här, bara informera Caro: jag ska ta bilen och byta däck. Så får jag höra: jag kan också byta däck på bilen.

Caroline: Men det handlar inte om jämlikhet.

Jan: Nej, men vänta, jag får bara säga.

Caroline: Ja, ja, det har jag ingen tvekan om.

Jan: Det var inte frågan om huruvida du kan, utan det var en information om att jag skulle åka till däckfirman.

Caroline: Ja.

Täck ytorna efter vad som är lätt

Jan: Så jag tror att vad vi har gjort, som tog oss ett antal år, är att vi snarare har tittat så här: okej, vad ter sig vara lätt för mig? Vad ter sig vara lätt för dig? Och så väljer vi, och täcker de ytorna. Jag har till exempel mycket enklare att tjäna pengar än vad du har. Ja, men bra, då tar jag ett större ansvar i det området. Du är mycket bättre på relationer, att få harmoni, att ha saker som funkar, rutiner och strukturer. Bra, då har du ansvar för det. Och sen är det vissa saker som ingen av oss gillar, till exempel städning. Då har vi outsourcat det. Vi betalar de där 2 000 kr i månaden till en firma som kommer hit och städar.

Caroline: Och så tycker vi så här, 5 000 kr.

Jan: Ja, men det är med efter rot. Efter rot är det 2 000 kr. Jag skrev det i chatten en kväll och folk var bara: jag fattade vad mycket man hade kunnat spara. Jag bara: jag hade säkert kunnat spara jättemycket, men jag hade haft en olycklig fru, vi hade haft hur mycket bråk som helst här hemma.

Fokusera på det som går lätt

Jan: Så jag gillar det här resonemanget som snarare går till extremerna. Fokusera på det som går lätt. Istället för att knöka, som det svenska samhället eller svenska skolan: du är dålig på matte i skolan, ja, men då får du mer matte. Istället för att säga: titta, du är duktig på dans, vet du vad, gå all in i dans. Inse att du inte är så grym på matte. Bli kompis med någon som är duktig på matte, eller anlita någon som är duktig på matte och kan hjälpa dig.

Caroline: Som kan hjälpa dig.

Jan: För det är inte så vi gör i företag. Tänk om man sa: men Elias, du är sämst på bokföring i år, så därför får du ansvaret för det. Så jag tror mycket på, om vi knyter tillbaka till mål, jag tror mycket mer på livsdesign. Designa livet så som det blir lätt och enkelt och roligt för en själv. Skit i vad folk gör, för det har ju du ibland sagt så här: shit, vi har en så traditionell uppdelning i vissa områden.

Caroline: Ja, men fuck it, vi har det, det får vara.

Korrigera där det blir snett

Jan: Och sen korrigera där det blir snett. Vi har en diskussion i forumet, att många är så här: man ska betala 50/50, eller den ena parten med högre lön ska betala en större andel i procent. Och så sa jag: absolut, så kan det vara, men man behöver bara akta sig så att vi inte mäter det som är lätt att mäta och pratar om det som är lätt att prata om, där inkomsten är extremt lätt, medan det är mycket svårare att säga att Caro skapar sjukt mycket förutsättningar för att jag ska kunna dra in de där pengarna. Hur värderar vi det? Hur värderar vi att kvinnor ofta har mer obetalt arbete i hemmet? Eller hur värderar vi att jag lägger pengar på sladdar, medan Caro lägger pengar på hudvård?

Att designa det som passar livet

Jan: Så där har vi gjort vissa kanske udda grejer, som till exempel att Caro äger hela huset, men vi har lånet uppdelat på oss båda. Och då har det varit så här: okej, skulle vi gå skilda vägar, ja, men då har Caro en större summa pengar i huset och jag behåller företagen. Istället för att allt måste vara 50/50. I livförsäkringsperspektivet, som vi pratade om för någon vecka sedan, har vi ett mycket större belopp som faller ut om jag dör än om Caro dör. För det behöver inte vara lika. Så hade vi det i början. Samma livförsäkring, 50 % ägande. Och idag är det så här att vi snarare designar det så som det behöver vara i vårt liv.

Johanna: Det låter väldigt bra. Men jag funderar på det här med att man ska göra det man själv är bäst på. Vi kan ju göra det, men jag hade fortfarande känt mig kass då, tror jag.

Jan: Säg något mer. Om dig med målsättning eller visualisering, menar du?

"Jag känner mig fortfarande kass på att dra in pengar"

Johanna: Ja, men vi säger att, eller vi behöver inte säga, Elias är ju bättre på det här med att dra in pengar till exempel. Och i ert förhållande är det kanske du.

Caroline: Samma, ja.

Johanna: Det är väl jättebra, och han kompletterar ju med det. Men jag känner mig fortfarande kass. Så kan jag jobba på det.

Caroline: Du har lite svårt att acceptera att du betalar mer.

Johanna: Man kan jobba på det, men man kan också acceptera det.

Caroline: Men jag känner mig också kass på att dra in pengar. Så jag försöker hitta andra sätt och få självförtroende i det. Hyr ut saker på Hygglo, eller funderar över hur vi kan göra för att få in mer pengar. Och det är småpotatis, verkligen.

Jan: Men det ska man inte förakta.

Caroline: Det ska man inte. För jag känner också att jag tål inte att vara dålig på det.

Jan: Nej, jag vet.

Caroline: Och det kan vara så att jag accepterar det om ett tag och känner att det gör ingenting. Men jag tål inte det just nu.

Den ekonomiskt starkare måste ta större ansvar

Jan: Men jag skulle säga så här, Caroline, det här är supervanligt. Och det är extra vanligt, jag har jobbat i extremerna, så det blir till exempel så här: jobba med ett par där den ena parten har byggt upp ett bolag, sålt bolaget och fått in 40 miljoner kr. Och man kanske har jobbat i företaget i 25 år båda två. Ofta vad som händer är att den andra parten, som inte har varit så aktiv, känner: men det är dina pengar. Jag har inte varit en del av det. Och jag tror att det där är ett feltänk. Jag tror att den som är den ekonomiskt starkare här måste ta ett mycket större ansvar. För jag trillar själv många gånger i det. Jag tänker så här, man skojar ibland om norrlänningar: älskar du mig fortfarande? Ja, jag sa det när vi gifte oss för 20 år sedan. Har något ändrats så säger jag till.

Jan: I det här fallet tycker jag så här: men Caro, våra pengar är gemensamma. Ja, men det vet jag. Ja, du vet det, men du känner inte det.

"Jag vill inte känna att pengahögen står i vägen"

Caroline: Jo, kolla här nu, Jan. Jag känner att de är våra. Men jag gillar den här känslan av att känna att det spelar ingen roll med pengarna. Jag ska kunna generera dem när som helst, oavsett.

Jan: Ja, men det är ju...

Caroline: Jag vill inte känna att pengahögen står i vägen för att jag ska kunna dra in pengar ändå.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Du förstår vad jag menar. Det är en skön känsla för mig i alla fall.

Jan: Ja, jag fattar, Caroline. Men du vet nu... Sorry, du lurar dig själv lite här.

Caroline: Nej, det tror jag inte.

Jan: Jo, jo. Det märks i vissa saker. Du har till exempel mycket svårare att spendera pengar än vad jag har.

Caroline: Nej. Kolla Klarna, Jan. Du frågar ju: vad är det här? Vad har du köpt nu egentligen?

Jan: Jag kan visa dig sen, och sen är det inte så intressant.

Caroline: Jag kan inte spendera pengar.

Jan: Det är en muskel.

Caroline: Det är en muskel.

"Vad tar jag med mig till bordet?"

Jan: Så jag ska säga så här. Ett, att kasta ljus på vad det är jag bidrar med i vårt förhållande, och att inte nödvändigtvis lägga fokuset på pengarna. Som jag säger: ja, Caro drar inte in lika mycket pengar, men mitt liv hade inte varit lika rikt utan Caro. Vi har ju skojat om det. Vi har en kompis som är som jag, fast kvinna. Och så skojar vi så här: jag hade kunnat vara tillsammans med henne, vi hade tjänat sjukt mycket pengar, men vi hade ju inte haft något liv. Båda hade varit ute och tjänat pengar, men aldrig träffats. Det hade inte varit någon harmoni och inte massa andra grejer. Så jag tror att det är balansen. Och där blir träningen att se: vad tar jag med mig till bordet? Och sen tror jag, från andra hållet, att den som är den ekonomiskt starkare behöver påminna och hjälpa till och skapa förutsättningar för att det ska vara enkelt.

Jan: Vad blir reflektionen från er? Vad tänker ni, vad känner ni?

Elias: Det känns nyttigt att bara få lufta lite tankar. När man som par pratar med varandra är det lätt att det blir ett visst tema på samtalen. Så det är skönt att få lite av hur ni tänker och hur ni har lagt upp det. Det är alltid sunt att få lite andra perspektiv.

Det är omöjligt att tänka en ny tanke själv.

Parterapi och att be om hjälp

Jan: Jag brukar säga att det är omöjligt att tänka en ny tanke själv.

Elias: Det är exakt så.

Jan: Vi har ju också haft det knökigt i vår relation. Vi gick ju som parterapeut. Vi har till och med bjudit in parterapeuten hit.

Caroline: Ja, ja.

Jan: Oj, vad kul. Det var jättekul. För normalt sett kommer det alltid ganska mycket kommentarer efter våra avsnitt. Efter det avsnittet, jag vet, ingen kommentar på tre dagar. Och efteråt var jag så här: shit, var det ett kasst avsnitt? Men det var ändå fler som hade lyssnat på det eller tittat på det än alla andra. Och sen, efter tre dagar, kom första kommentaren: skitbra avsnitt. Funderar på att skicka det till min exman, tror inte det kommer landa så bra. Det är också komplext det här med förhållanden och hur man själv har betett sig eller beter sig. Så det är nog det att man tar det säkra före det osäkra med att kommentera. Det är lättare att kommentera på ett vanligt pengaavsnitt vad man själv tycker eller hur man själv gör.

"När du blir arg, då bryr du dig"

Jan: Min poäng var att vi inte hade varit gifta utan de sessionerna. Och där tror jag också, precis som ni säger, ta hjälp, fundera, få lite nya perspektiv. Ett sådant perspektiv som jag minns var så här: när Caro är frustrerad och arg så betyder det inte att hon är dum i huvudet, utan att hon fortfarande bryr sig. För om hon inte hade varit arg, utan ignorerat det, då hade det varit kört. Så då kunde jag ändå uppskatta att när du blir arg, så tänker jag ibland: du bryr dig, det här är viktigt för dig.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Bra. Vad tänker ni mer?

Vart är ni på väg?

Elias: Vi hade en del frågor, men vi har smetat ut dem lite. Touchat på ganska många.

Jan: Vart är ni på väg då? Vad är er riktning? Ekonomiska riktning, eller livet?

Elias: Vi har lyssnat mycket på podden och vi står där vi känner att man kanske ska satsa på att starta något eget och försöka jobba lite mer för sig själv. För jag har gått och jobbat betydligt mer än 40 timmar i veckan i åtta år. Så man känner att den perioden nog är över. Så vi har börjat försöka hitta lite alternativa inkomster, uthyrningar och lite sånt.

Jan: Har det varit roligt?

Elias: Jättekul. Men vi har ju nyss köpt hus. Och nu har vi en lägenhet som är separat till huset som vi hyr ut.

Jan: Wow.

Elias: Ja, det är så kul.

Jan: Det är bland det bästa man kan göra.

Uthyrningen som sänker boendekostnaden

Johanna: Ja, det är jätteroligt och det går så bra. Smidigt också. Det är så superenkelt.

Jan: Berätta, ni har en hyresgäst där.

Johanna: Ja.

Jan: Skattemässigt är det extremt förmånligt. Och det roliga är att om man kör lite mental bokföring på det, så ser man att det sänker ens boendekostnad.

Elias: Exakt. Jättemycket. Och vi känner också att när vi var på visningen, så räknades det inte med. Vi har inte betalat för den lägenheten nästan.

Johanna: Jag hade velat ha hus utan lägenheten, jag hade kunnat betala samma summa för det. Det var lite konstigt egentligen.

Jan: Ja, det är konstigt. Men hur har ni löst det? Ni måste ju ändå kommunicera med hyresgästen och se till att saker funkar. Och det kan jag inte tänka mig att bara en av er håller på med. Eller är det så? Ni hjälps åt kanske?

Elias: Ja, det gör vi mycket. För det är ju ett underhåll för att de pengarna ska komma in.

Hela uthyrningen via en tjänst

Elias: Rent praktiskt, om man får säga det, så använder vi Qasa. Då behöver vi aldrig tänka på betalningar. Ingenting sådant. Eller försäkringar. Det bara går per automatik. Det som kan vara är typ att nu är det lite kallt i lägenheten, eller nu är det lite varmt, så skruvar vi lite. Mer än så är det inte.

Jan: Vad sa du, ni använder Qasa? Hur då?

Elias: De har ju sin tjänst. De hjälper till och skriver kontrakten.

Jan: Men är det korttids- eller långtidsuthyrning?

Elias: Det här är långtid. De rapporterar till Skatteverket och allting.

Jan: Så man behöver inte göra det?

Elias: Nej.

Jan: Så skönt att det kan vara så enkelt.

"Ni är så långt före oss"

Jan: Ja, och jag är så här: fuck. Ni är så jävla långt före oss där vi var för 15 år sedan. Jag vill bara säga grattis.

Caroline: Det spelar inte så stor roll.

Jan: Jag förstår att du vill ta hand om någon slags...

Caroline: Nej, jag tycker det är skitcoolt.

Jan: Jag tänker så här: fan, klappa er på axeln och var stolta. Jag tycker det är jättefint och bra. Har ni firat?

Caroline: Vi försöker väldigt tydligt. Okej, det här betyder nej.

Elias: Nej, men vi försöker ju ändå.

Johanna: Men det är ju där vi... Det är ju så bra att lyssna på er då. Ni har ju de här diskussionerna också. Ska vi sätta allt på paus idag för att spara, alltså typ gå i pension när man är 40? Eller ska man åka på resor nu? Det är ju verkligen svårt att landa i någon balans där.

Att gå back varje månad nu

Johanna: Sen är det också svårt att veta. Vi har sparat mycket genom åren och vi båda har varit så här: bara vi går plus varje månad. Men med huset nu så är jag väldigt sugen på att renovera det, och vi är lite inne på att göra garaget till en lägenhet till. Men då blir det en ganska stor kostnad. Men vad är rätt där? Det är väl lite där vi står och funderar. Och sen ska man ta steget, starta eget. Det är ju en ganska stor risk på ett sätt att släppa den trygga inkomsten.

Jan: På vilket sätt är det en risk?

Elias: Det hade vi som en fråga.

Johanna: Jag känner så, för ni är ju så... På ett sätt är det väldigt tydligt vad ni tycker, och på ett sätt är det inte alls tydligt. För investeringsmässigt känner man: ni är inga högrisk-personer. Ni tycker inte man ska gå in i krypto eller vad det nu kan vara, utan ni känner låg risk. Men sen är ni båda egna. Ni har släppt alla anställningar. I min värld är det så hög risk.

"Berätta, vad är risken?"

Jan: Det är ju hög risk.

Johanna: Ja, fast det där är ju så...

Jan: Åh, vad roligt. För jag tänker, bara om vi skulle jämföra utifrån risk. Berätta mer om risken, så att vi pratar om samma risk. Vad är risken med eget?

Johanna: Ja, precis. Noll i inkomst. Eller? Det går jättedåligt. Du blir bankrutt. Det är ju jättehög risk. Jämfört med att du har dina pengar på kontot den 25:e varje månad. Du vet vad du får.

Jan: Ja, okej. För jag kan vara fascinerad. Många gånger tänker man anställningstrygghet, jag har mitt jobb och så vidare. Men jag är så här: nja. Det är bara att kolla, när det kommer varsel. Du är ju inte garanterad ditt jobb mer än en, två, max tre månaders uppsägningstid. Eller hur? Så i skiftet är det ett riskmoment. Absolut.

Risken är egentligen bara bryggan

Jan: Men å andra sidan, jag tänker så här, Elias, du är elektriker. Sist jag kollade fanns det inte ett överskott på elektriker. Och dessutom finns det inte ett överskott på ambitiösa elektriker som dessutom gör saker på fritiden och är om sig och kring sig. Eller det kanske är annorlunda i Stenungsund.

Elias: Nej, nej.

Jan: Så worst case är: du kan alltid gå tillbaka. Eller hur? Så vad det handlar om är egentligen bara att risken de facto bara är bryggan. Mellan det att jag säger upp mig tills jag har mitt företag igång. För sen när jag har mitt företag igång, då kan jag leka så här: okej, då bygger jag upp en buffert med tre månadslöner. Och sen är det exakt ekvivalent med att ha sin anställning. Är du med? Man kan ha a-kassa och inkomstförsäkring som egenföretagare också. Och dessutom är ju humankapitalet högt i det här fallet.

"Jag bedömer eget som lägre risk"

Jan: Så precis, jag tror att det är många som, som du säger, det är låg risk i, liksom när vi pratar våra indexfonder. Jag tror ofta att vi som människor är låga på att ändra beteende. Så för mig är grejen att vi driver företag, det bedömer jag egentligen som lägre risk än att vara anställd. För jag har faktiskt kontroll på hela situationen. Och i vårt fall har jag, som jag är logisk med, lagt att vi har en större buffert i företaget. Vi har en mycket längre uppsägningstid i företaget än vad jag hade haft på motsvarande jobb som anställd. Så jag upplever inte att det är högre risk, utan snarare tvärtom, att det är en lägre risk, för att nedsidan är begränsad. I det här fallet räknar vi: det får kosta sex månadslöner. Då sparar jag ihop dem, jag jobbar extra. Sen har jag de här sex månaderna. Om jag inte har fått ihop företaget, då går jag tillbaka och försöker lära mig vad det var jag inte fattade, så att jag kan testa en gång till efteråt. Och sen har jag bara uppsidor.

Varför vill du starta eget?

Caroline: Jag tänker också, Jan, att du får ju utlopp för ett visst beteende med att ha eget. Jag är nyfiken på varför du funderar på att starta eget. Vad är det som gör att du tänker på det, Elias?

Elias: Ja, det är nog en nyfikenhet på hur man kan bygga vidare på det. Det finns mycket i tanken.

Johanna: Ja, det gör det. Jag som kollar utifrån, jag ser verkligen hur mycket energi han har lagt ner på en anställning i åtta år. Där är det en begränsad uppsida. Han har slagit i taket där, gånger tusen.

Jan: Okej, så du har en större förmåga egentligen.

Johanna: Ja, det är jättetydligt.

Caroline: Och det är inte så roligt heller kanske, om jag avbryter dig, Jan. Att slå i taket med ambition och förmåga och liksom inte få dra vidare. För det är ju ändå det som du, Jan, också känner. Du får ju dra hur långt du vill med vissa saker.

Jan: Ja, åt vilket håll jag vill.

När det börjar skava

Jan: Och sen bara en sådan grej att de lär ju fakturera minst 600 kr i timmen när du är ute. Kanske till och med 700 kr. Och det är inte 600 kr i timmen som hamnar i ens egen ficka. Någonstans börjar det också skava. Go for it. Och sen skulle jag säga: ställ mycket frågor. Ställ mycket frågor, be om hjälp. För jag upplever att vi människor generellt är snåla med att inte be om hjälp. Vi snålar med att be om hjälp. Vi missar att fråga.

Elias: Vi missar att fråga, precis.

Jan: Och vi missar att ge. För att fråga om hjälp ger en annan människa möjligheten att gå och lägga sig på kvällen och känna: idag har jag gjort skillnad för en annan människa. Och rent psykologiskt är det ju högsta steget i Maslows trappa. Förmågan att ge bort.

Vad ska man passa på att göra innan barn?

Caroline: Jag tänker att vi snart ska runda av också. Vad har ni mer för frågor? Vad har vi inte tagit upp?

Johanna: Tycker ni att man ska passa på att göra vissa saker innan man får barn?

Caroline: Ja, gud, ja. Vad har vi passat på att göra?

Jan: Nej, men jag skulle absolut säga, starta eget. Gör det nu.

Johanna: Och är det kört då att starta eget om man har barn?

Jan: Nej, det är det inte.

Caroline: Nej, men jag tror att man ska passa på att göra saker när tillfälle ges, oavsett barn eller inte. Jag gillar det här konceptet, vi har verkligen tagit till oss konceptet tidsfönster. Att det finns vissa tillfällen då man kan göra saker i livet. Och sen, från kompisar, vi har ju aldrig renoverat, för vi är uppenbarligen skitkassa, men det är väl en sådan, att man ibland hör så här: vi skaffade hund och renoverade och flyttade och fick barn samtidigt. Och så ser man det så här, bara ögonen hänger.

Jan: Ja, det är lite väl mycket samtidigt.

Caroline: Man behöver inte göra allt samtidigt. Men jag vet inte om vi har passat på att göra det så mycket innan vi skaffade barn.

Jan: Nej, tidsfönster. Jag tror så här, tidsfönster oavsett.

Väntade ni på grund av ekonomin?

Elias: Vi hade en liten följdfråga där. Det här med ekonomin. Väntade ni med att skaffa barn på grund av ekonomin?

Caroline: Nej, det var mest faktiskt utbildning. Jag doktorerade. Och det finns vissa kriterier när man ska doktorera på medicinska fakulteten i Lund. Att man ska ha manuskript när man är förstanamn. Att man är ansvarig för alla de experimenten och tanken bakom. Man ska ha tre stycken artiklar i sin avhandling. Och så fort jag fick mitt förstanamn, som det heter, så sa jag: nu kan vi köra! För då visste jag att jag kommer att disputera. Det var väldigt kämpigt. Och jag var så här: skaffar vi barn nu så vet jag inte om jag kommer slutföra. För det blir ju en paus i alltihop. Så därför väntade vi.

"Livet blir så mycket större"

Jan: Jag tror väldigt få ångrar att de skaffade barn. Det är fantastiskt. Det är en annan del av livet. Jag har väl lärt mig att man aldrig ska ge något föräldratips till någon annan. Men jag är en sån här fånig förälder som är så här: ah, nu är bästa perioden. Och sen går det sex månader och så är jag så här: ah, nu är bästa perioden. Och så har jag hållit på i tolv år med vår äldsta. Och nu har vi vår yngsta som är fem. Och jag är fortfarande så här: åh, titta vad roligt! Vi busar och har roligt. Och det jag tycker är så fint är att livet blir så mycket större. Jag älskar dig, Caroline. Och när vi fick barn, så älskade jag dem också. Men det blir inte som att jag älskar Caroline mindre, utan livet blir större. Så det unnar jag verkligen alla som vill. Sen är jag helt okej med att alla inte vill. Och det är självklart helt okej.

Är det dumt att pausa sparandet vid husköp?

Johanna: Så nu går vi tillbaka lite till hus. Om vi kan gå tillbaka där.

Jan: Ja, absolut.

Johanna: Är det en dum idé att pausa sparandet när man har köpt hus?

Jan: Nej. Absolut inte. Jag tycker så här i Sverige, eller vill du säga något?

Caroline: Nej.

Jan: Jag tycker så här, i Sverige behöver man egentligen bara spara till två saker. Buffert och boende. Pension klarar de flesta, man kan leva, kanske inte ha den fetaste pensionen, men man kan leva på sin pension även om man inte sparar en enda krona, givet att man har jobbat och haft kollektivavtal och tjänstepension. Och då är jag så här: vad ska du med pengar till om du inte använder dem till ett boende? Och om vi hoppar tillbaka, vad är det som har störst påverkan på upplevelsen av lycka i vårt liv, vår vardag? Var spenderar vi vår vardag, i vårt boende. Så då är jag så här: är det något man ska lägga pengar på, så är det boendet.

"Vart skulle pengarna gå?"

Jan: Men vad tänkte ni med pengarna ni skulle spara, vart skulle de gå?

Johanna: Det är väl mest så att det någonstans är en trygghet att spara 10 % av lönen eller något i den stilen. Men nu det senaste åker de pengarna in i någon renovering, eller man köper något. Så man går snarare back varje månad nu, och vi är inte så vana vid det.

Caroline: Nej, man är inte van vid det.

Jan: Fast det där är också en sanning med modifikation. Det är skillnad på att köpa pizzor som inte är kvar, versus att renovera, där ni dessutom har kompetensen. Du jobbar med det. För det du gör är att du flyttar pengarna egentligen till tillgångssidan. Ni ökar ju värdet på huset. Ni lägger ner både tid och resurser och material. Så jag tycker att det är en sanning med modifikation att pengarna försvinner. Det är bara att det ser annorlunda ut.

Förväntningar och reality check

Jan: Utifrån det lilla jag har lärt känna er på den här en och en halv timmen, så tror jag att ni kan jobba mycket mer med: vilka är våra förväntningar? Och vad är mer en reality check? För då låter det som att vi har en förväntning om att vi borde spara 10, 20, 30 %. Och nu gör vi inte det, och då känns det jobbigt i magen, istället för att säga: nej, men just nu har vi den här fasen och då renoverar vi. Och det är inte att vi käkar pizza och köper kassa grejer som inte har något värde, utan det är bara annorlunda mot hur det var innan.

Caroline: Är det första gången man gör det i livet, så kan det nog kännas lite som en berg- och dalbana.

Jan: Det är precis det, ut med det i luften. Och det kommer vara samma sak om ni startar företag. För då kommer det vara, under sex månader, shit, vi går back. Och det hade vi inte gjort om vi hade haft kvar anställningen. Då får man ju säga så här: men det här är enligt plan. It's a feature, att jag gör det här nu, för över tid kommer vi kunna tjäna in det så många gånger om. Så jag tror snarare att det handlar om att göra en överenskommelse med sig själv. Okej, nu tar vi det här. Vi ger det sex eller tolv månader. Det får kosta det här.

Perioden med störst utgifter

Jan: Det är samma som när ni, om ni vill ha barn, så har ni ju perioden med störst utgifter framför er. Det har man liksom i 35 till 45–50. Ja, men fine, det ingår i planen. Och det är okej. Och sen kommer utgifterna att minska och sparandet kommer öka igen. Och som jag sa innan, ni har ju dessutom den här lilla ångesten i magen som gör att det kommer aldrig gå åt helvete. Är ni med? Och då kan man vila i den, att det kommer aldrig gå riktigt dåligt, och tvärtom, utifrån alla beslut ni har tagit hittills, så pekar det åt att det kommer gå bra för er. Ni har gjort bra.

Johanna: Skönt.

Borde man bli helt lånefri?

Johanna: Nästa, som också har med boendet att göra. Borde man sikta mot att bli helt lånefri? Ska det vara ett mål?

Jan: Varför tycker ni själva?

Elias: Jag tycker själv det egentligen. Om du frågar min känslosida, så absolut. Det är väl det man borde sikta på. Ett lån är ju ett lån.

Jan: Jag vill anmärka på ordet borde. Istället för att säga "jag borde sikta på det", så säger jag: jag vill. Det där lilla ordet gör jättestor skillnad. Jag vill bli skuldfri. Eller jag kan bli skuldfri, istället för jag måste bli skuldfri. Eller jag borde bli skuldfri. Så, nu får du hoppa av.

Caroline: Ja, jag skulle bara säga att vissa känner exakt så, att de inte vill ha lån liggandes. Och för andra är det ingen stor grej. Så det är upp till en själv.

Jan: Eller hur? Hur är det för dig?

Amorteringen som kassaflödesfråga

Jan: Det är ju du som vill amortera av.

Caroline: Jag är så här, ja. Jo, men jag behöver titta på kostnader. Vad kostar lånet oss varje månad? Vill vi minska de utgifterna som går till ränta? Ja, men det vill vi kanske, för att det blir bättre för vårt vardagliga liv. Vårt cashflow.

Jan: Caro är ju ett sådant ankare i vår ekonomi.

Caroline: Berätta nu vad det är för slags ankare. För det låter dåligt, Jan.

Jan: Nej, men du är ju mycket mer så. Okej, vi har sagt att vi ska investera på Lysa. Nu investerar vi på Lysa. Och sen får jag feeling någonstans, och bara: räntan har gått upp. Vi bytte till Avanza och så kände jag mig lite lurad. Och så var jag så här: fuck, Caro, vi amorterar här. Så kommer jag så här: nu har jag fixat här. Nu har jag lagt pengarna, jag har sålt av här.

Caroline: Och du sa, vi skulle investera på Lysa. Jo, men jag är svårrubbad. När vi väl har bestämt något så säger jag: men vad håller du på med nu? Det här blir bara jobbigt för mig.

Jan: Ja, exakt. Det är det jag menar, att du står ju stilla när det blåser. Medan jag är ju mycket mer så här, en orolig själ. Så jag driver ju amorteringskonversationen i vårt hushåll.

Mental bokföring och amortering

Caroline: Men du gör den bra, du motiverar varför. Så tänker jag: ja, det låter bra. Kan du inte motivera lite då?

Jan: Det är lite pinigt, men det är ju mental bokföring. Säg att vi gjorde en extra amortering här på ett par hundratusen kr. Då insåg jag att jag kommer aldrig, säg bara som exempel, säg att vi har en halv miljon kr på Lysa, jag kommer aldrig ta ut en halv miljon kr på Lysa för att vi ska åka på semester. Men om jag tar ut en halv miljon kr på Lysa och lägger in den på amortering, så kommer den förbättra, just nu i dagsläget, 20 000 kr per år. Alltså nästan 2 000 kr i månaden. Mycket enklare att ta de där 2 000 kr extra i månaden och köpa den där resan till Barcelona. Så på det sättet är det en kassaflödesfråga, och jag tror att det gör vårt liv rikare. Vi behöver inte maxa avkastningen. De pengarna på Lysa hade haft mindre påverkan på vår vardag än amorteringen. Och sen är det ganska skönt att inte behöva undra vad Riksbanken gör på torsdag.

Caroline: Ja, men det är skönt. Det stämmer.

Jan: Ja, så tänker vi. Vad tänker ni?

Johanna: Nej, det känns ju jättebra. Det känns som att man har fått bolla lite och fått lite feedback.

Amorteringskravet som rimlig nivå

Jan: Jag tror så här, att följa amorteringskravet är ganska rimligt.

Johanna: Vi har känt nu i början att det känns fel att maxa amorteringen.

Jan: Räknar ni in den i ert sparande? På 10 %?

Johanna: Nej.

Jan: Ni vet att ni borde det.

Caroline: Jag jobbar med en sådan här... Vad kallar du det? Resultat- och balansräkningar. För då får man med hela sin ekonomi, så att man ser att tillgångarna ökar när man amorterar. Men ja, amortering ingår i ens sparande.

Jan: Men det är ett jättebra sätt att lura sig själv och må lite dåligt, om man känner att jag vill ändå må lite dåligt i onödan. Då kan man bortse från sin amortering.

Hus i ett tioårsperspektiv

Johanna: Nej, men vi känner väl att om vi spolar fram tiden tio år, då kommer det nog vara väldigt mycket enklare att amortera än vad det är nu. Man har löneökningar under de tio åren, och inflationen kommer nog göra att, just nu är det ganska tufft att amortera mycket extra. Det kostar oss ganska mycket. Känslomässigt.

Jan: Det är ju roligt i forumet att lyssna på Nestor, som är typ 80 och har jobbat i bank i 40, 50 år. Han är så här: jag köpte mitt hus på 90-talet för 700 000 kr. Min lön har ökat fyra gånger innan jag gick i pension. Skulden ökade inte med fyra gånger. Kan man bara ha 10, 20, 30 års perspektiv så är hus en fantastisk affär. Och då behöver det inte ens öka med de 10 % det har gjort historiskt, utan det räcker att det är inflation plus reallöneökningar. Och de ligger på 2–4 % per år. Så det är en poäng i, dessutom rent ekonomiskt, att faktiskt ha kvar det där lånet.

Johanna: Ja, men snyggt.

Citat-runda: "Stora uppoffringar för att bli rik"

Jan: Har vi någon mer sista? Reagera på citaten. Det där smygläser du. Ska vi ta den första då? "Man måste göra stora uppoffringar för att bli rik."

Caroline: Både ja och nej.

Jan: Inget kommer gratis. Men jag tror att om man inte har målet att bli rik, utan man är, återigen, på det där att vi har en riktning, jag följer en riktning som är viktig för mig, jag gör det jag ändå hade gjort, som jag tycker är roligt. Till exempel, om jag skulle bli rik genom att renovera lägenheter eller boenden och sälja, det hade varit en enorm uppoffring. För jag tycker inte det är kul, jag är dålig på det, det hade varit kämpigt. Att till exempel bli rik genom att jag får ägna hela helgen åt att skriva två artiklar om livförsäkringar på 20 A4, så att jag får hjälpa någon skaffa en livförsäkring som inte hade en livförsäkring, då skulle folk säga: shit, vilken uppoffring. Nej, tiden bara försvann när jag gjorde det. Det är det roligaste jag gjort på skitlänge. Och jag fick dessutom betalt för det.

Caroline: Men du jobbar ju med sådant som du tycker om och som också genererar pengar.

Jan: Ja, exakt. Och då är det inte en uppoffring.

Folk som säger det där använder det ofta som en ursäkt för att inte bli rik. Då försöker de gå någon annans väg.

Rädslan bakom uppoffringen

Jan: Så jag tror att folk som säger det där ofta, och använder det som en ursäkt för att inte bli rik, då upplever jag ofta att de försöker gå någon annans väg.

Caroline: Det kan vara rädslor. Vad är det man känner att man behöver uppoffra? Det kan vara sådant man är van att göra i livet, och nu ska jag inte längre göra det. Vad ska jag själv tycka och vad kommer andra tycka? Att det är ovant till en början, antar jag.

Jan: Jag tror många är rädda för att vara rädda. Och vi är vår största egen fiende. Många säger: ja, men jag gör det här nu och tycker det är roligt, men om jag skulle tjäna pengar så skulle det inte bli roligt. Ja, men det är bara en ren rädsla. För då är vi så här: ja, men om du slutar tycka det är roligt, då kan du väl göra något annat roligt? Och så kan du tjäna pengar på det. Jag har gjort massa olika grejer. Så nej, jag upplever att utifrån ser det ut som uppoffringar, men för den som gör det upplever det sällan som uppoffringar.

Jan: Är det en uppoffring för er att ni har en hyresgäst?

Johanna: Nej.

Jan: Hade det varit en uppoffring för oss att ha en hyresgäst? Ja. Så därför har vi inte det. Vi testade, vi hade au pair. Och så insåg vi att det funkar inte för oss. Vi vill inte ha någon som bor i vårt hus. Så, ja, snyggt. Bra fråga.

Citat: "Stora risker för att bli rik"

Jan: Ska vi ta nästa? "För att bli rik måste man ta stora risker."

Caroline: Nej.

Johanna: Det är provocerande att ni säger så. Man måste ju ta någon risk, men det är inte... Stora risker skulle jag nog inte säga.

Jan: Nej, men återigen, det blir så här: vad är risken? Hur kan man brygga? Det är lite som det där som du sa innan, det är en stor risk att starta eget. Nej, det är det inte, om man tittar på det från ett visst perspektiv. Så återigen: att till exempel investera i Lysa, är det en risk? Ja, mellan 20 februari, eller 13 februari 2020, och 23 mars, föll Lysa med 30 %. Det gjorde börserna. Är det en risk? Absolut. Tittar vi på sparande på tio år, är det 90 % sannolikhet att du får tillbaka dina pengar. Är det en risk? Ja, men är den värd att ta? Absolut.

"Skulle vårt liv förändras om sparandet försvann?"

Jan: Och sen också, skulle vårt liv förändras väsentligt om vårt sparande försvann? Nej. Inte jättemycket. Blir det då en risk? Nej, det blir det inte. Så jag tror, återigen, jag tror inte att man ska ta sanningen där ute, utan man behöver ta det och lägga det på sitt eget liv. Och titta så här: okej, så kan jag bära den här risken. Och det som någon kan uppleva som en risk, behöver inte du som inte alls upplever det. Exempel: om jag skulle dra om el i mitt hus, fetingrisk. Om du skulle dra om el i mitt hus, ingen risk. Är ni med? Så, vad tänker du?

Caroline: Det är också en tidsaspekt. Det tar tid att bli rik, tror jag. Om man inte bara vill riskera allt på krypto. Och där kan man ju ha tur. Men vi befattar oss inte med tur. Inte på det viset i alla fall.

Det är mycket lättare att skapa sin framtid än att försöka förutse den.

Hantera risker genom att vara förberedd

Caroline: Jag tror att det också är en sådan här grej som vi fick med oss från den där Ett rikare liv-boken, som vi pratade om i början. Det är mycket lättare att skapa sin framtid än att försöka förutse den.

Jan: Där tror jag så här: se vilka riskerna är. Vilka vill vi undvika? Vi undviker ju slumpmässiga risker. Sen finns det vissa risker som man kan observera, minimera eller hantera. Och jag tror att många risker kan man hantera genom att vara förberedd. Att säga så här: nej, men starta företag, ja, men vi ger det 12 månader. Vi har pengar på kontot. Vi har en hyresgäst. Du har dina släktingar som har eget företag. Man har också ganska mycket expertis runt omkring sig. Så tänk på det här nu, de första sex månaderna kommer kanske någon släkting säga något. Man har mycket resurser som man kanske inte tänker på. Lista ner dem. Så jag tror att många risker är fejk. Och många risker är inte applicerbara när man lägger dem på sitt eget liv.

Johanna: Nej, det är intressant.

"Det är lättare att se det hos andra"

Johanna: Det är jätteintressant. Man bara tar det, för när man hör det så tänker man... Jag har ju i alla fall bara tagit det för givet, när man hör om hur andra uppfattar det här med att man måste ta risker för att bli rik. Det är ju en sanning på något sätt, skulle nog många säga. Men det är lite provocerande ändå att ni bara sa nej.

Jan: Nej, men det är som ert hus. Med er hyresgäst. Många skulle där säga: vilken risk ni har tagit nu med en hyresgäst. Upplever ni det som en risk?

Johanna: Nej.

Jan: Nej, eller hur? Så där finns ingen sanning. Det är precis som du säger, det är lättare att se det hos andra, och vi lyssnar så mycket på andra. Och det menar jag, gå tillbaka till det här med hyresgäst. Många kommer ha så mycket åsikter.

Caroline: Har de inte redan haft åsikter om hyresgäster?

Jan: Jag tänker att ni har ju inte adopterat deras rädslor. Ni har ju gjort det ändå.

Caroline: Ja, eller var rädda och gjorde det ändå. Mod är att vara rädd och göra det i alla fall. Mod är inte frånvaro av rädsla.

Skräckexemplen man fick höra

Jan: Vad sa folk när ni sa att ni skulle ha det? Vad sa era föräldrar och sånt?

Elias: Man fick höra lite skräckexempel.

Jan: De är alltid roliga.

Elias: Men vi hade ju det i åtanke.

Johanna: Men sen någonstans hade man väl lite, man var lite självgod att man ändå är en personkännare.

Caroline: Skräckexemplen, de är ju som de är. Men de kan också hjälpa en. Ja, okej, men då ska vi ändå tänka på det när vi väljer vem som ska hyra. Och så har man kanske undvikit något.

Tre tips till andra i samma situation

Jan: Men jag har en fråga till er. Jag brukar ju ställa den. Om ni skulle ge tre tips till andra som är i er situation och som tittar upp till er, för ni har ju gjort sjukt coola grejer, vad skulle ni ge för tips?

Elias: Det är väl ändå lite det här med att man inte konsumerar hela lönen. Så när man väl får den, att man inte... Jag känner själv att man är lite taskig där. Man är lite pessimistisk. Om man får en viss summa in på kontot, så tänker man att man har hälften av den. Att man begränsar sig själv.

Johanna: Men sen skulle jag säga, när man är ett par, att prata mycket. Det känns som att många har svårt att prata ekonomi.

Caroline: Jag tror det tog en månad för oss.

Johanna: Det gick lite väl snabbt kanske. Men det är ett gemensamt intresse. Och det var nog viktigt för båda att det skulle vara en grej. Jag tror inte det hade funkat annars.

"Att prata om ekonomi är att prata om livet"

Caroline: Och det där är så fint också, för jag tror att konversationen om ekonomi egentligen handlar om en konversation om livet.

Johanna: Ja, lite så. Hur vill vi leva tillsammans, och drömmar och allt sånt.

Caroline: Det grundar sig mycket i en syn på pengar.

Johanna: Ja, precis.

Caroline: Jag fick lite gåshud när du sa det. För ibland tänker jag så här: vi pratar inte om pengar. Och så blir det för mig så här: shit, då pratar ni ju inte om livet. Då pratar ni inte om drömmar. Ni pratar inte om riktning. Eller frågan är, gör de det då? Eller hur pratar de om sitt gemensamma liv? Det är jätteintressant.

Jan: Utan öl.

Caroline: Ja, det går säkert.

Avrundning och tack

Jan: Alltså, Johanna och Elias, stort tack. Det här var ju jätteroligt. Tack för att ni tog initiativet. Och jag vill verkligen säga grattis till er. Hoppas att ni har firat den ekonomiska resan ni har gjort. För ni har gjort det superbra. Det kommer gå bra för er. Det enda jag skulle säga är: dela med er till dem som kommer efter er. Så att ni kan få vara den inspirationen för dem, som vi har fått förvalta för er. Jag tror att det är det mycket går ut på. Att hjälpa varandra. Ge vidare det där. Visa att det går. Visa att man inte behöver gå den upptrampade vägen som samhället eller våra kompisar eller de andra vill. Tack så mycket.

Johanna: Tack.