Från dröm till eget företag vid sidan på 1.5 år

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett och ett halvt år efter att Monica startade eget
2. Varmt välkommen tillbaka, Monica
3. Tacket från lyssnarna och insikten som lossnade
4. Sälj skinnet innan björnen är skjuten
5. Att synas, sätta pris och skicka första fakturan
6. Tid är inte något du har, det är något du skapar
7. Att planera in vilan
8. Energiperspektivet på tid
9. Tänk om jobbet inte tar energi, utan ger den
10. Sjukdomen av att vara oförverkligad
11. Aktiviteter som ger, tar eller är neutrala
12. Leif GW:s mamma och att inte få bli något
13. Mannen som körde nattbuss för njutningens skull
14. Att bli medveten om sina rädslor
15. Hoppa från trean, inte från tian
16. Tryggheten sitter inte i kontot eller anställningen
17. Bidra och ge värde, inte bara sälja
18. Säljsamtalen som dräller in när bolaget är registrerat
19. Du behöver i princip ingenting i början
20. Olika hattar och att bli bättre på sitt vanliga jobb
21. Gör allvaret till lek och leken till allvar
22. Yogan blev en hobby, coachningen blev kallet
23. Värdet i att prova och se vilken väg som öppnas
24. Att förstå var rädslan grundar sig
25. Att hålla rädslan i handen och hoppa ändå
26. Fear is excitement without the breath
27. Alla bär på något magiskt
28. Be om hjälp direkt
29. Företagande är mer en personlig resa än en kunskapsresa
30. Fejkmål och att gå inåt
31. Ta inte kompispris
32. Den som betalar är mer investerad
33. Priset som signalerar värde
34. Att vidga sina vyer kring vad som är möjligt
35. Engagemangsnivåer: glass kontra livsförändring
36. Att ta med sig erfarenheter från en annan värld
37. Att gå från sessioner till program
38. Att sadla om och bli mer värdefull
39. Var sitter människor fast?
40. Självkärlek är att acceptera även sina hemska sidor
41. Glöm inte bort livet här och nu
42. Avrundning och kontaktuppgifter

Ett och ett halvt år efter att Monica startade eget

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Detta är dagens avsnitt. I mitten av 2022 blev vi kontaktade av Monica Molander, en medlem i RikaTillsammans-communityn som hade läst på Handelshögskolan och hade ett bra jobb, men som bar på den dröm som ungefär 60 procent av befolkningen har. Hon undrade hur det hade varit att starta eget, att göra någonting helt annat än det man gör idag. Hon hade frågor om allt från att starta företag, men framför allt det vi ganska ofta pratar om: att nästa företag man startar inte behöver vara den där stora grejen, typ nästa Spotify eller Storytel. De flesta bolag i Sverige är faktiskt det vi brukar kalla för livsstilsbolag.

Jan: I avsnitt 266 och 267 pratade vi om det här med företagande som livsstil, vanliga misstag och våra erfarenheter. Idag har det gått ungefär ett och ett halvt år. Monica hörde av sig och sa: "Nu har jag drivit mitt företag lite vid sidan. Låt oss ta ett samtal, hur gick det sen?" Så det här blir ett samtal med Monica igen, ett och ett halvt år senare, efter att hon startade bolaget. Hon driver det fortfarande vid sidan av sitt jobb, är jätteglad för det, och vi pratar mycket om energin och insikterna hon har fått, vilka råd som stämde och inte.

Jan: Jag rekommenderar verkligen att du lyssnar på det här även om du inte lyssnat på de andra två. Men bär du på tanken om att kanske starta eget vid sidan av, eller att ha det där lilla livsstilsföretaget där företaget är till för dig, så titta gärna på avsnitt 266 och 267. Trots att de har något år på nacken är de fortfarande aktuella. Jag tänker att jag inte behöver göra det svårare än så, utan vi släpper in Monica.

Varmt välkommen tillbaka, Monica

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans, podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson. Varmt välkommen tillbaka, Monica.

Jan: Det var ju, inser jag nu, i augusti 2022 som vi pratade förra gången. Då funderade du på att starta företag och hade massa frågor: hur startar jag, hur gör jag? Så det här är två år senare, eller vad blir det, ett och ett halvt år senare. Berätta, hur har det gått? Och för de som inte känner dig sedan tidigare, kan du inte ge en kort intro?

Monica: Ja, tack för välkomnandet. Mycket har hänt, men också inte mycket om jag summerar det. Om jag presenterar mig själv så heter jag Monica och jag hörde av mig till er för ett och ett halvt år sedan. Jag har haft en längtan och en dröm om att starta eget. Egentligen är kanske drömmen inte så mycket att starta eget, utan att göra någonting mer med livet. Jag känner att jag har haft en potential som inte riktigt kommit till sin rätt. Och formen jag ville göra det i, det var eget.

Monica: Jag har följt er länge, varit på en workshop med dig, Jan, tillsammans med en av mina vänner, och fått så mycket inspel på privatekonomin. Jag tänkte på hur ni driver ert bolag och tänkte att ni inte hade så många avsnitt om just egenföretagande, i alla fall inte då. Så då skrev jag till dig och frågade om jag kunde intervjua till ett avsnitt. Sen blev det ett avsnitt där jag ställde frågor till er.

Monica: Då visste jag inte riktigt inom vad jag ville starta. Jag visste inte vilken form, om det kanske kommer bli något på heltid, eller om jag bara vill ha det vid sidan av. Det var i princip det första jag gjorde, att mejla till dig. Jag rekommenderar kanske inte att alla direkt hoppar på en podcast, det behöver inte vara steg ett. Men det blev väldigt bra.

Tacket från lyssnarna och insikten som lossnade

Monica: Efter det vill jag tacka alla som har hört av sig till mig. Jag fick jättemånga fina meddelanden, folk som har sagt att de blev inspirerade. Vi har haft kontakt med vissa som velat ha ett community där vi hjälper varandra och bollar idéer. Gud vad roligt, det hade jag ingen aning om. Vad häftigt. Det var jätteroligt faktiskt.

Monica: Efter det samtalet lämnade jag det med en så stark känsla i kroppen att det här vill jag göra, det här måste jag bara göra. Rädslorna och alla frågetecken var fortfarande där, men det blev mycket mer konkret. Det var inte längre det här stora "starta företag" som om det vore någonting helt annat i ett parallellt universum, som inte jag skulle kunna göra. Jag tror att det var en stor blockering för mig, att jag inte såg mig själv som någon som startar företag eller driver eget.

Monica: Bolaget jag idag jobbar med är inom livscoachning och hälsocoachning. Det första jag fick göra var att gå en utbildning inom det, eftersom jag jobbar som ekonom med försäljning och marknadsföring idag, som min heltidsanställning. Jag gick en ettårig utbildning. Och i princip tre månader in i utbildningen startade jag aktiebolag, eftersom det var då vi skulle börja ta emot övningsklienter.

Sälj skinnet innan björnen är skjuten

Monica: Många andra inom utbildningen gjorde det gratis, eller lite vid sidan av som en hobbyverksamhet. Men jag tänkte på ditt råd där: sälj skinnet först.

Jan: Ja, precis. Sälj skinnet innan björnen är skjuten.

Monica: Så jag tänkte att nu vill jag börja ta emot klienter som om jag redan är färdig, som om jag redan har min examen och är klar. Och vi körde fullt ut från början.

Jan: Vad coolt, jag blir jätteglad att du säger det. Hur kändes det? Det kan inte ha varit helt enkelt, särskilt när alla andra gjorde tvärtom.

Monica: Nej, den första utmaningen blev prissättningen. Jag sitter och säljer varje dag på jobbet, men jag insåg att det är en stor skillnad att sälja sig själv. I princip är det mitt namn, eftersom jag är produkten på många sätt. Det är en tjänst, det är coachning, det är min tid som jag ger till den andra personen, det är min uppmärksamhet. Det är en annan sak än en produkt jag sålt tidigare, som inte jag har skapat, som inte är min vision, som inte är mitt namn.

Jan: Precis, jag brukar kalla det att man säljer sin bebis. Man är så sjukt associerad med den. Om någon inte skulle vara nöjd, så betyder det inte bara att produkten behöver förbättring, som man kan relatera till på ett jobb. Utan det blir: ja, min bebis är dålig. Jag är dålig. Det finns ingen värld, det är lika bra att jag lägger ner. Man blir helt oproportionerligt kopplad till sin grej.

Monica: Verkligen. Exakt den där tanken har jag haft mer än en gång. När jag fick mitt första nej var det nästan som att jag mejlade kursledaren och sa att jag nog inte ska fortsätta, det här är nog inte för mig. Så det var en intressant lärdom.

Att synas, sätta pris och skicka första fakturan

Monica: I början hade jag svårt att gå ut med namn och bild, och att sätta en summa på det, och att ens kliva ut i världen och säga: här är jag, och det här är det jag vill erbjuda. När jag ser någon annans produkter, om en kund klagar, då kan jag hänga på: ja, jag vet, det är våra produktutvecklare, de är si och så, jag tar vidare feedbacken, jag håller med dig, det funkar inte. Man kan bonda med kunden i den lilla klagodialogen. Det kan jag inte, eftersom det är jag som har skapat det, så det är också jag som tar fullt ansvar. Det är också uppsidan, men det var en stor rädsla.

Monica: Men lika stor som rädslan var, lika tillfredsställande var det att skicka min första faktura. Jag skrev inte faktura 1, utan jag tror jag skrev något i stil med 1001, så att kunden inte skulle tänka: gud, jag är kund nummer 1.

Monica: När jag blir klar med två olika utbildningar, för jag vill kombinera hälsocoachning och livscoachning, så är jag klar i januari. Det är alltså från och med i år som jag är utexaminerad och kan ta bort alla rabatter jag tidigare kunnat ge. Nu står jag i läget att börja skala ut det här lite mer, med full energi. Men jag har drivit och coachat vid sidan av min heltidsanställning i princip hela förra året, från februari och hela året.

Tid är inte något du har, det är något du skapar

Monica: Det har varit intressant, för mitt stora orosmoln var hur jag ska klara av att göra det här samtidigt som jag jobbar 40 timmar i veckan någon annanstans. Jag har en tendens att gå in i överjobbande, jag förlorar mig i timmarna. Men jag läste en bok som heter The Big Leap, som handlar om att uppfylla sin potential. I den sa författaren att tid inte är någonting du har, det är någonting du skapar.

Tid är inte någonting du har. Det är någonting du skapar.

Monica: Först blev jag ganska provocerad, för jag såg det alltid som att jag inte hade tillräckligt med tid till allt jag behöver göra. Men sen gick jag med den meningen ett tag. Jag fick en sådan insikt att det faktiskt är jag som bestämmer vad jag säger ja till och vad jag säger nej till. Då började det naturligt droppa av: jag kollade mindre på tv, jag satt inte och bingeade Netflix-serier som jag kanske hade gjort annars. Vissa träffar med vänner som jag inte tyckte var lika intressanta föll bort.

Monica: Då fick jag mycket mer tid, inte bara för företaget, utan även för andra hobbyer. Jag går en drejningskurs nu, jag har börjat skriva, vilket är en gammal passion och dröm som legat gömd och bortglömd länge. Intressant nog, även om jag har mer att göra, så är känslan att jag har mycket mer tid.

Att planera in vilan

Jan: Men får jag fråga, Monica, vad var det som stannade kvar? Man tänker så, när man tittar på Netflix eller tv, att det är avslappning. Men så föll det bort, kanske för att du inte behövde det så mycket som du trott. Var det ändå saker som stannade kvar, där du kände: okej, det här behöver jag ha i mitt liv? Något avslappningsmoment eller liknande. Det är lätt att tro att man ska rensa hela sitt liv och bara få saker gjorda hela tiden. Men det är ju inte riktigt så, eller hur? Man har ju behov av att slappna av också.

Monica: Ja, och det är väldigt bra att du säger det. Något som kom till var att jag insåg att jag behöver planera min vila, mina glädjestunder och min avslappning. Annars blir det att jag sitter och jobbar dygnet runt hela tiden. Det som föll bort var det där slappandet för att jag var trött, eller för att jag inte gett mig själv vila och tog upp mobilen eller kollade på serien som råkade vara på.

Monica: Det som kom till var att jag snarare bokade in det. Nu har jag söndagar som är helt oplanerade för mig, helt ostrukturerad tid där jag får göra det jag faller in på. Sådana gränser. Och jag jobbar inte efter klockan sju på kvällen. Jag märkte snabbt att jag får saker gjorda efter sju, men det tar mycket längre tid. Jag blir irriterad på mig själv, jag blir irriterad på det jag jobbar med, jag börjar tvivla på mig själv. Kostnaden är helt enkelt för hög. Den tredje saken är rutiner: att jag försöker gå och lägga mig samtidigt, mediterar, tränar, äter bra.

Energiperspektivet på tid

Jan: Får jag prova Caroline på en grej? Jag har tänkt mycket på det här med tid och energi, särskilt i det senaste avsnittet där vi börjat prata om sådant. När man är ung värderar man ofta pengarna högst och tiden lägst. Ju äldre man blir, desto mer inser man att vi bara har en begränsad mängd tid. I förra avsnittet pratade vi om att vi alla är tidsmiljonärer, någon i forumet skrev det, att vi har ett antal sekunder eller timmar i livet.

Jan: Men då tänker jag så här, nu provtänker jag. Tiden vi har är på sätt och vis konstant. Vi har våra 24 timmar och våra 85 år. Men jag tror att det intressanta är att titta på det utifrån ett energiperspektiv, som du var inne på. Det finns liksom ingen gräns på hur mycket energi jag kan ha. Och vår energi förändrar uppfattningen av vår tid. Precis som du säger kan en arbetsuppgift ibland ta fem minuter, men exakt samma uppgift, när jag inte har energin eller när något har hänt, kan ta 45 minuter, eller dubbelt så lång tid. Att börja organisera sitt liv efter energi.

Vår energi förändrar uppfattningen av vår tid. Samma arbetsuppgift kan ta fem minuter den ena dagen och 45 minuter den andra.

Tänk om jobbet inte tar energi, utan ger den

Jan: Och jag tror det är det många gör. Okej, nu påstår jag en grej till, jag kommer säkert få skit för det. Jag har hört någon gallupundersökning att 60 procent av alla personer på ett jobb hade bytt jobb om de bara vågat. Man trivs inte på sitt jobb. Då tänker man: om jobbet är som jobbet är, och sen ska jag starta ett företag vid sidan, så har jag ju redan ingen energi från jobbet, och plötsligt ska jag lägga på ytterligare något som ska ta min energi. Det kommer ju aldrig att gå.

Jan: Men det jag försöker säga är: tänk om jobbet blir en aktivitet som inte tar energi, som faktiskt kan ge energi om man gör den så som vi pratade om för ett och ett halvt år sedan. Det handlar inte om att bygga nästa Spotify, utan om att ha ett livsstilsföretag, något som gör mitt liv rikare. Min upplevelse är att många av dem som lyckas med sitt företagande gör som du: man har sitt heltidsarbete, men man känner att man har en dröm man inte gått efter. Nu går jag efter den, och gör det lite på kvällar och helger. Då ger det energi. Det blir inte en kostnad, utan en bonus. Förstår du hur jag menar?

Sjukdomen av att vara oförverkligad

Monica: Ja, det är faktiskt min upplevelse. Våren 2022 började jag känna utmattningssymptom, även om jag inte hade jättemycket att göra. Jag upplevde inte att jag var stressad eller hade jättemycket på jobbet. Men jag vaknade och kände ingen motivation att gå upp. Om någon ville hitta på något: varför ska jag göra det, vad är poängen? Sen googlade jag symptom på utbrändhet, och mycket av det kunde jag ticka av. Jag tog kontakt med en coach själv, och hon pratade om något hon kallade, det var på engelska, "disease of unfulfillment". Sjukdomen av att vara oförverkligad.

Monica: Det handlar om Maslows behovstrappa, jag vet inte om ni känner till den. När vi har vår trygghet, mat och relationer, och så kommer vi till toppen där vi kanske inte har självförverkligat oss, inte nått ända dit, då kan det faktiskt ta sig uttryck i fysiska sjukdomar, som orkeslöshet. Tittar jag på mig idag gör jag egentligen samma sak nio till fem, mina arbetsuppgifter på dagtid är desamma. Men jag har något annat, där jag känner att jag kan vara kreativ, där jag kan bestämma själv. Jag behöver inte fråga någon chef vad planen är, utan jag får faktiskt vara den som bestämmer. Och här får jag uttrycka något som är min gåva till världen. Det kanske låter flummigt, men det ger så otroligt mycket.

Monica: Jag förstår att man sitter och tänker att man vill göra något annat, men att man är så trött och redan har mycket. Hur ska jag ens ta mig dit? Och då låter det kanske ologiskt: hur ska jag dessutom få mig själv att slappna av? Men det är min upplevelse, absolut.

Aktiviteter som ger, tar eller är neutrala

Jan: Nej, men precis, och det är det jag önskar att jag kunde ge bort till fler. Det handlar om att börja titta i sitt liv: vilka aktiviteter kostar mig energi, vilka är neutrala? Jag tror att många aktiviteter, eftersom vi har så mycket, om vi tar jobbet som kanske för många kostar energi, så kommer man hem trött och gör då en aktivitet som är neutral, alltså titta på Netflix. Jag tror få tappar energi av att kolla på Netflix, men det ger inte heller någon energi. Det blir ett neutralläge. Och så har vi någon grej som ger energi.

Jan: Det blir ju en ränta-på-ränta-effekt där också. Om jag gör saker som ger mig energi, får jag mer energi. Då kan jag återinvestera den energin och göra fler saker som ger energi, eller städa ut grejerna som tar energi. Och så hamnar jag i en positiv spiral.

Gör jag saker som ger mig energi får jag mer energi. Då kan jag återinvestera den, precis som ränta på ränta.

Jan: Men får jag fråga, Monica, du började känna tecken på de här utmattningssymptomen. Var det när du, samtidigt som ditt jobb, hade utbildningen och inte hade tagit kontroll över din tid? När kom de?

Monica: Nej, det var innan, våren 2022. Innan jag hörde av mig till er, och innan jag ens hade tänkt tanken egen företagare.

Jan: Ja, då förstår jag. Då förstår jag det med Maslow också.

Monica: Sen kanske inte Maslow är så bombsäkert. Jag tror att man pendlar upp och ner i den, jag tror inte den är så statisk.

Leif GW:s mamma och att inte få bli något

Jan: Nej, men jag tänkte på det du sa om den här "disease of unfulfillment". Att man kan bli sjuk av att gå länge utan att förverkliga sig.

Monica: Ja, både sjuk, men det var jag inte.

Jan: Det var någon intervju eller dokumentär med Leif GW Persson, där han berättar om sin mamma. Han och hans mamma var väldigt lika. Men hon var född på 30-talet, och hon fick ju aldrig vara någonting, aldrig bli någonting, för det var inte det kvinnor skulle bli då. Hon blev jättebitter av det. Och jag tror mycket på det, att vi har ett antal saker som är viktiga för oss. Precis som du säger: det är något jag vill ge bort till världen, något jag vill skapa, något jag vill göra. Får jag inte göra det, blir det en negativ energispiral.

Monica: Jag tänker på det ibland när jag åker buss, det kan vara att busschauffören har en bra eller dålig dag. Men det finns säkert personer som verkligen älskar att vara busschaufför, som älskar att transportera folk, underlätta vardagen, lyssna på radio. Det är ofta de som hejar lite extra glatt, säger något roligt, pratar i radion och hälsar passagerarna. Och hur mycket det ger till mig. Även om jag bara passerar på två sekunder, blir hela bussresan så mycket trevligare för mig som kund. Jämfört med en chaufför som kanske jobbar det som ett extrajobb och inte trivs, då blir man bitter. Och det får ju effekter, många sitter i en buss, 100 personer ryms i en hel buss. Effekterna på andra blir så mycket större när man känner att man gör något man trivs med.

Mannen som körde nattbuss för njutningens skull

Jan: Absolut, jag måste bara, sidospår. För många år sedan träffade jag en person som var ekonomiskt oberoende, han hade fått något arv, jättemycket pengar. Jag frågade honom: vad gör du på dagarna? "Jag gör inte så mycket på dagarna. Men på kvällarna kör jag nattbuss, någonstans norr om Stockholm och Uppsala." Jag bara: varför det? "Du vet, det är så meditativt att köra på kvällar. Man kör på landsvägen och de vita strecken. Man får hämta upp folk och de är ofta glada. Och har man kört in lite tid kan man vara lite busig och köra dem nästan ända hem, bortom busshållplatsen."

Jan: Det var det verkliga, tänkte jag. Det är vissa som kör buss och verkligen älskar det. Men du, jag tänker så här: om du skulle sammanfatta, titta tillbaka på det här ett och ett halvt året, är det något du önskar att du visste i förväg? Eller vilket råd hade du gett till någon som var där du var för ett och ett halvt år sedan, som funderar på att starta eget vid sidan av?

Att bli medveten om sina rädslor

Monica: En stor insikt för mig är att bli medveten om vilka mina rädslor och begränsande tankar egentligen är. Det var kanske efter att jag lagt på efter poddinspelningarna med er. Jag var jättetaggad, men ändå var det något, det var inte så att jag gick in på verksamt.se direkt efter och registrerade bolaget. Samma sak när jag skulle starta ett konto på sociala medier: varför vill jag inte lägga ut namn och bild? Det är väl självklart. Om någon kompis hade startat livscoachning och kommit till mig och frågat, hade jag sagt: bara gör det.

Monica: Jag tror att när vi väl vet vad vi vill, när det är tydligt att det är den här vägen, då är det enda som håller oss tillbaka våra rädslor och begränsande tankar.

När vi vet vad vi vill, är det enda som håller oss tillbaka våra rädslor och begränsande tankar.

Jan: Och hade man frågat dig, vad är du rädd för?

Monica: Då hade jag tidigare kanske svarat: nej, höjder tycker jag inte är så kul, spindlar är inte heller så hejsan. Jag hade inte riktigt identifierat att synas är en rädsla. Att misslyckas, inte för misslyckandets skull, men jag ville inte göra det, för så länge jag inte misslyckas har jag i alla fall drömmen kvar. Då kan jag leva på den. Men också rädslan att lyckas, att synas, att stå på scen och gå ut i världen med något som är mitt erbjudande, mitt namn. När jag hade dem på ett papper och kunde se: det här är rädslorna, då kunde jag sakta men säkert börja utmana dem genom att ta små steg i rätt riktning.

Hoppa från trean, inte från tian

Monica: Jag pratade med en kompis och jämförde det med att hoppa från tian versus att hoppa från trean. De flesta går och hoppar från tian direkt och får magplask, då vill man inte hoppa igen, det var inget kul, då struntar vi i det. Men när vi börjar hoppa från trean och känner det där pirret i magen, då vill vi göra det igen. För mig är det egentligen definitionen av mod: att du vill fortsätta, för att du känner att det övervinner rädslan, men den förlamar inte mig.

Monica: Så det var små grejer. Jag startade ett Instagramkonto, la först bara ut bilder, sen en bild på mig själv, sen min egen historia. Jag började ta emot övningsklienter med lägre pris. Först hörde jag av mig till vänner, så min första kund var en väns vän, då tänkte jag att det inte var lika stor risk som med en helt främmande person. Så att förstå sina rädslor och sen ta rätt steg, så att det inte blir för stora steg, men inte heller för små steg så att man är helt förlamad och inte gör någonting utan att förstå varför.

Monica: När man har en rädsla man inte är medveten om, i alla fall var det så för mig, finns det en miljard ursäkter till varför man inte ska göra det, och alla är jätterimliga. Jag har inte riktigt energi nu, eller nu är det faktiskt jättemycket på jobbet, det är inte rätt tidpunkt, jag är faktiskt lojal mot min arbetsgivare. Det finns alltid en anledning som är jätterimlig att lyssna på. Men förstår man inte att den finns där på grund av rädslan, då kommer man inte att agera. Vi är inte programmerade som människor att vara lyckliga och övervinna våra rädslor, vi är programmerade för trygghet. Så det var ett ganska stort jobb för mig att titta på dem.

Tryggheten sitter inte i kontot eller anställningen

Monica: En annan grej, lite kopplad till rädslan, handlade om pengaprogrammeringar och trygghet. Jag insåg att jag hade satt min trygghet i något externt, antingen i en utbildning, en viss storlek på ett buffertkonto, eller en anställning. Jag tänkte: nu är jag safe, jag har det här kontraktet eller den här summan på kontot. Under det här ett och ett halvt året har vi haft två omgångar av uppsägningar på mitt jobb, och även mina tidigare kollegor har haft uppsägningar.

Jan: Ja, det är lite de tiderna nu.

Monica: Då fick jag insikten att det här inte är mer tryggt än något annat. Samma med bankkontot. Det är inte kontot i sig, eller summan i sig, som är tryggheten. Tryggheten kommer från mig. Det är jag som har skapat det här. Det är jag som har sett till att jag har den här bufferten, det är jag som skaffat anställningen, det är jag som startar företaget, det är jag som kan producera och leverera. Det släppte ganska mycket av pressen, att jag måste tjäna pengar nu på det här, och gjorde att jag kunde komma in i ett kreativt flöde.

Tryggheten kommer inte från kontot eller anställningen. Den kommer från att det är jag som har skapat det.

Bidra och ge värde, inte bara sälja

Monica: I det insåg jag också att företagande handlar mycket om att vara kreativ och hitta lösningar, inte att agera från rädsla och bristtänk, utan snarare: vad vill jag bidra med till världen? Jag hade haft ganska mycket motstånd mot att vara ute på sociala medier. Är det där jag vill vara? Då var jag fast i rädslan, för jag tänkte att jag måste ut dit och sälja. Men sen tänkte jag: okej, om jag släpper att jag absolut måste sälja där, vad gör folk på sociala medier? De kommer kanske dit för att bli inspirerade eller lära sig något nytt. Okej, då kan jag fokusera på det.

Monica: Då översatte jag det till att 90 procent av mina aktiviteter, allt jag gör för att nå ut, kan handla om att bidra, ge värde och vara till tjänst. Då kan 10 procent av det vara försäljning. Jag tror att jag kunde landa i det först när jag hade släppt pressen att det här är min källa till trygghet nu, och att om jag inte klarar det så går allt åt fanders. Lite katastroftankar är det. Grunden i det är ju tillit. Det låter kanske flummigt att bara ha tillit, men jag tror verkligen på det efter att ha gått igenom den här berg-och-dalbanan av känslor.

Säljsamtalen som dräller in när bolaget är registrerat

Monica: En intressant sidogrej: så fort jag hade registrerat mitt bolag fick man hem en miljard olika erbjudanden, allt från försäkring till revisor, du behöver den här tjänsten. Mycket av det är paketerat lite halvofficiellt, som att om du inte skriver under nu så kommer Skatteverket och ringer på. Jag satt i jag vet inte hur många samtal som jag sen insåg var rena säljsamtal. Vissa var jurister, andra försäkringsförmedlare. Så om någon precis tänker gå in på verksamt.se och registrera bolag, ska man vara medveten om det.

Jan: Så förbered dig. Det där är så talande, för när du säger det är det ju: ja, så är det. Men när jag har gjort det i 15 år öppnar jag inte ens det, det åker rakt ner i papperskorgen. Men jag fattar ju, när du säger det är det klart att man som ny och osäker tror att det är något man måste ha.

Monica: Nej, allt som var adresserat till mitt företag var ju jätteviktigt.

Jan: Ja, och grejen är att när man precis har startat företag har man inte behov av 99 procent av de där grejerna.

Monica: Nej, precis.

Du behöver i princip ingenting i början

Jan: Det är ju det jag också tänker. Vi har en försäkringsförmedlare i forumet som heter Rickard. Jag brukar rekommendera folk en lista med rådgivare vi rekommenderar, och han säger: Jan, säg till dem att när de har startat behöver de inte hälften av de grejer folk tror man behöver. Han brukar skicka hem folk: kom tillbaka om sex månader, då är det relevant, när du har börjat tjäna några pengar.

Monica: Jag skulle säga att man i princip inte behöver någonting.

Jan: Nej, exakt.

Monica: Och det man tror att man behöver, vänta två, tre månader.

Jan: Exakt. Man sparar mycket tid på det. Jag är helt med dig. Jag är en varm förespråkare, men det är kanske för att du och jag också sätter trygghet först, att göra det lite vid sidan av sitt vanliga. För då tar man inte den där pressen, nu måste jag fakturera så här mycket för att täcka min lön. Jag vet inte om du upplevde det, men när jag startade företag och hade det vid sidan av min heltidsanställning, upplevde jag att alla pengar som kom in till företaget var bonuspengar. Man tänker: wow, nu kan jag spara mycket mer än innan, för nu har jag de här bonuspengarna också.

Monica: Ja, och inte bara bonus, det var också en annan källa. Så för en trygghetsnarkoman är det smart att sprida sina risker. Det är verkligen en stor bonus.

Olika hattar och att bli bättre på sitt vanliga jobb

Monica: När du gör det vid sidan av din anställning får du också leka lite. Jag tror du pratade om det i det här avsnittet, om att ha olika hattar på sig som egen företagare. Ibland måste man vara arbetaren, ibland styrelseordföranden, och nu kan jag rent konkret göra det. När jag går in på mitt jobb tar jag på mig anställningshatten, och när jag går hem på kvällen tar jag på mig företagarhatten. Men det har också gett mig att jag faktiskt blivit bättre på att vara anställd. Jag förstår företagarsidan på ett helt annat sätt än tidigare.

Jan: Ja, precis. Och, förlåt att jag avbryter, det här är också varför jag rekommenderar alla att någon gång prova att driva företag. Du lär dig så sjukt mycket. Även om du lägger ner det och tänker att det kostade dig 10 000, alltså, det är så mycket annat skit vi lägger pengar på genom livet. De där 10 000 det kostar att starta och lägga ner ett bolag, man lär sig så mycket som gör en bättre på sitt vanliga jobb. Man får nya perspektiv, en förståelse för helheten, så mycket annat. Så det du säger, att man dessutom blir bättre på sitt vanliga jobb, är inget jag hör för första gången, utan snarare tvärtom.

Monica: Ja, det är skitcoolt. Jag har kanske fortfarande lite kvar den gamla bilden, att man har en utbildning, sen en karriär, och så kör man på det, och att det är ganska allvarligt. Men när jag har börjat med det här har det kommit in en helt annan lekfullhet i allt jag gör. Nu testar jag det här, nu provar jag det här. Jag har en vision om vad jag vill göra. Antingen blir det den här formen, eller någon annan form. Det blir inte så pressat och så stort och så himla allvarligt.

Monica: Jag jämför med vissa bekanta jag har. Varje gång man ses är det jobbet, det är mycket, det är mycket där ute. Det är förståeligt. Men för mig är det lite: ja, det är det här jobbet eller något annat. Jag har fått en lite lättsammare attityd till det, vilket kan vara sjukt provocerande.

Gör allvaret till lek och leken till allvar

Jan: Ja, det är det, absolut. Men jag tror mycket på de här dikotomierna också. Vi pratade om det i avsnittet för ett och ett halvt år sedan: gör allvaret till lek och gör leken till allvar. När spelet pågår, då spelar vi fullt ut. Men sen när matchen är slut, ja, då kan vi inte förändra matchen. Det är ingen fotbollsmatch där ena laget efteråt kommer och säger: du, vi hade en stolpe ut i 92:a minuten, kan vi få tio minuter till? Nej, matchen är slut. Det är inte så mycket mer att göra.

Jan: Men jag tänker också, något folk tycker är jättepositivt, många säger: när jag gör min hobby, jag tycker om att snickra, men om jag skulle börja ta betalt för det, då kommer det inte längre vara en hobby, och då kommer det inte längre vara roligt. Man är lite rädd för att ta betalt för det. Förstår du vad jag menar? Att om jag ska göra något jag brinner för i företagande, så tar jag bort glädjen i det. Har du upplevt det?

Yogan blev en hobby, coachningen blev kallet

Monica: Nej, faktiskt inte. Kanske för att, det är en annan sidoverksamhet jag har, jag är också yogalärare. Jag gick yogalärarutbildningen bara för min egen skull, jag hade inga intentioner att överhuvudtaget undervisa, jag ville bara fördjupa min egen praktik. Men sen ville gymmet där jag tränar ha yoga, och jag tänkte att det kunde vara kul. Det är inga yogisar direkt, utan gymfolk som vill bli lite mer flexibla och få mer kontakt med sin kropp.

Monica: I början märkte jag att min egen praktik försvann. För så fort jag själv var på mattan tänkte jag: det här kan jag ta in i en klass. Jag var konstant i ett research mode. Det jag fick göra var egentligen gränssättning med väldigt tydlig intention. Nu praktiserar jag för min egen skull, och nu gör jag det för att lära mig. Men där fick jag också insikten att yogan kanske inte är något jag vill ta ut som en karriär, utan något jag vill hålla för mig själv. Jag kanske kan hålla lite klasser för att dela med mig, som på gymmet där det inte är så allvarligt. Men det är inget jag, i alla fall vad jag känner nu, man vet aldrig vad som händer, vill ta ut.

Monica: Med min coachning har det varit tvärtom. Jag känner att jag vill göra det här hela tiden, jag får så mycket energi av det, och de jag pratar med ger mig bra feedback, så det verkar vara ömsesidigt. Så jag hör rädslan och oron, och jag tror att det kan bli så: om du har ditt absoluta passionsprojekt och sätter vissa krav på att tjäna pengar, så stryper du kanske kreativiteten och flödet du får därifrån. Det jag gjorde var att bli medveten om vad jag vill med det här och hur jag vill ta ut det i världen. För mig var det väldigt tydligt att coachning är det jag känner att jag vill.

Värdet i att prova och se vilken väg som öppnas

Jan: Men kan man ändå inte säga att, det jag hör i det är: jag testade, och sen kände jag att yogavägen inte var den. Då kunde jag ta tillbaka det till en hobby. Medan jag testade coachningen, och där verkar det inte vara något stopp, det vill jag göra mer av. Och då vet man det också, och då tänker jag att det är en värdefull insikt. Poängen jag driver, här får ni protestera, både ni som lyssnar och Monica och Caroline, men jag tror mycket på att prova. Gillar man inte det, ja, ändra då. Man vet aldrig vilken väg som öppnas om man väl tar steget. Det är värt att ta stegen, det är väl det jag säger.

Jan: Och där kommer vi tillbaka till de här rädslorna. Anledningen att vi inte vill prova är ofta inte att vi inte vill prova, utan något annat. Vi är rädda för någon eventuell konsekvens. Det finns någon uppsida i att det är likadant som nu, vi tjänar något på det.

Caroline: Men Monica, hur skiljer du ut de här rädslorna du haft med din coachning, att synas och så, från det som är positivt och får dig att växa? Kan de inte bara blöda in i varandra på något vis? Man bara: vad vill jag egentligen? Förstår du vad jag menar?

Att förstå var rädslan grundar sig

Monica: Jo, lite grann. Det är så, till exempel rädslan att synas, det är både en rädsla, men det finns också en uppsida att synas. För mig handlar det mycket om att förstå rädslan att synas: vad grundar den sig i? Kanske att jag har varit liten, inte fått så mycket positiv feedback, eller blev mobbad när jag var liten, någon negativ konsekvens som hände av att jag syntes, eller att jag tog för mycket plats, var för högljudd. Då är det i min kropp, den kommer ihåg, det är den rädslan den minns. Då vill den: vi ska inte gå dit igen, det är inte safe att stå på en scen.

Caroline: Ja, och hela jante-grejen, stick inte ut, och skam som kommer med det. Om jag sticker ut, hur kommer folk relatera till mig då?

Monica: Exakt.

Jan: Och lite den du också har, att ska du gå och tycka om ditt jobb?

Caroline: Ja, den är farlig.

Monica: Men det är ju inte hela jag, jag går ju inte omkring med den jämt. Jag brukar säga att vi alla är lite bipolära, vi har olika personligheter, lite som en sparare och en slösare. Det finns ju en del av mig också som är: nej, men vad snackar du om, det där är ju ingenting att vara rädd för, det är klart du ska ut och stå på en scen och ta plats och dela med dig av det du tycker. Det är inget stort i att hålla sig liten. För när du delar med dig är det kanske någon som känner: gud, kan hon, då kan jag också. Man ger ju tillåtelse till andra att också prova.

Att synas och dela med sig handlar inte om att ta plats. Det ger tillåtelse till andra att också våga prova.

Att hålla rädslan i handen och hoppa ändå

Monica: Verkligen. Så det jag har gjort är att jag nästan haft dialoger med den här rädda delen av mig. Jag ska inte trycka undan din rädsla. Det är som att skrika till ett barn, eller en hund, att vara tyst, det hjälper inte så mycket. Så jag hör och ser den rädslan, och sen tar vi stegen. Och sen märker vi att när vi väl tagit steget, så är det inte så läskigt som vi trodde.

Jan: Nej, men exakt, jag brukar säga, jag har ju också den här coachbakgrunden: hej rädsla, vad roligt att du är här. Jag fattar att du vill skydda mig, men vet du vad, vi håller varandra i handen och vi hoppar i alla fall. Mod är inte frånvaron av rädsla, mod är att vara rädd och göra det ändå.

Mod är inte frånvaron av rädsla. Mod är att vara rädd och göra det ändå.

Monica: Verkligen.

Jan: Men övertygad om att det kommer vara värt det på andra sidan. Det är där jag tror att det behövs företagare och personer som du, som säger: det är värt det, det är okej att vara rädd, och det är värt att ta hoppet. Guldet finns där vid regnbågens slut.

Fear is excitement without the breath

Monica: Ja, jag läste det. På tal om rädsla, eller ett citat, faktiskt idag, precis innan: fear is excitement without the breath. Rädsla och förväntan i kroppen är ganska liknande fysiska reaktioner. Men när vi tappar andetaget och låter tankarna spira iväg, då går det över till rädsla.

Jan: Ja, jag upplever det här också. När man tar tag i rädslan och gör det, då har man befriat sig lite grann och kan bara uppleva det som är kul och kreativt och som får en att växa. Sen kan rädslan komma tillbaka ibland. Men om man aldrig någonsin utmanar de där rädslorna, då vet man inte hur mycket man kan växa.

Monica: Nej.

Jan: Tycker jag.

Alla bär på något magiskt

Monica: Jag tror att varenda person där ute som går på gatan har något magiskt i sig, vad det nu är, en enorm potential. Det behöver inte vara företag, så klart, utan det kan vara i sitt lilla. Man kanske är en jättebra granne, eller jättebra på att driva en bostadsrättsförening, eller jättebra på att plantera och inspirera andra med det. Men jag tror att om fler, speciellt vi som lever i den här privilegierade delen av världen, skulle få kontakt med det och bara våga göra något som tar en i en riktning som är mer sann mot sig själv, så får man dels själv så mycket glädje och mod och positiva känslor, men man inspirerar också andra. Jag tror världen skulle bli en bättre plats med sådana småsaker. Det låter kanske lite...

Jan: Jag håller med dig. Jag håller med dig. Jag tror också på det där. Särskilt som du säger, ibland tänker jag på det i Sverige: vad är det värsta som kan hända, även vi trygghetsnarkomaner? Fallhöjden i Sverige är ganska liten. Du kommer alltid ha ett boende, du kommer alltid ha mat på bordet, du kommer ha en tv, de basala nödvändigheterna kommer du alltid få täckta. Vilket inte är sant i alla länder. Så vi borde prova åtminstone ännu mer, någon gång tänka: jag menar, vad fan, jag testar, vad är det värsta som kan hända? Medan man i andra länder, allt från konflikt till annat, inte ens har skyddsnätet, och där blir man på många sätt tvingad att göra de här grejerna, mer eller mindre.

Be om hjälp direkt

Monica: Jag skulle säga en stor sak där också: om man sitter med någonting, be om hjälp. Fråga någon man är inspirerad av. Börja bara prata med någon annan som har liknande erfarenheter.

Jan: Exakt.

Monica: Och det är min egen, när du frågar vad jag tittar tillbaka på, så skulle jag nog ge mig själv rådet att be om hjälp direkt. En sådan här klassiker.

Jan: Ja, absolut. Vi är generellt så jäkla dåliga på att be om hjälp. Men vi gillar, och det är också så absurt, vi gillar att hjälpa andra människor. Det är ingen som säger: ja, skulle jag kunna få lite hjälp? Nej, utan tvärtom, vi hjälper alla till. Men vi är så otränade på att be om hjälp.

Monica: Ja, verkligen. Och då blir det ett sånt fint flöde. Jag bad en kompis hjälpa mig bygga hemsida. Min syster hjälpte mig med logga och grafisk profil. Och det ledde till att hon sa: jag känner faktiskt en till som jobbar med det här, ni kanske skulle träffas och prata. Till slut har man ett helt gäng personer som är i samma situation, och man kan träffas och bolla idéer. Kraften av att komma tillsammans, lite som en mastermind om man vill sätta en etikett på det, är också så enormt värdefullt. Oftast behöver vi bara se att jag inte är den enda som sitter med de här utmaningarna.

Jan: Exakt.

Företagande är mer en personlig resa än en kunskapsresa

Jan: Men jag tänker att vi ska börja runda av här om en liten stund. En reflektion, och jag vet att vi pratade om det här sist också: jag brukar säga att företagande är mycket mer en personlig resa än en kunskapsresa. Verksamt.se, det tar tio minuter att klicka sig igenom, du väljer bara standardvalen som Bolagsverket föreslår. Det är ju tio minuter. Det som är så stort runt det är rädslorna, det personliga. Det är lätt att säga för mig som gjort det länge, men håller du med, och vad tar du med dig från resan hittills, utifrån kunskap versus mod versus vad andra gör?

Monica: Jag håller med fullt ut. När jag mejlade er första gången var det mycket: hur startar man, ska man ha aktiebolag eller inte, skatt hit och dit, det tekniska. Och det är inte det som är det svåra. Det är en resa, en personlig resa. Det är att förstå vad det är man vill göra, och varför vill jag starta företag. Det satte jag mig också i en mörk stund med: men varför vill jag egentligen göra det här? Är de sanna, eller är det bara någon anledning jag hittat på för att jag tror att det är vad jag borde göra, för att andra gör det? Att verkligen inte ha, är det ni som pratar om fejkmål?

Jan: Ja.

Fejkmål och att gå inåt

Monica: Lite liknande där, att det inte blir ett fejkmål. Och sen: nej, det här är grundat i något som verkligen stämmer med mig. Det handlar om att gå inåt. Det tar sig uttryck i allt, från att du sitter där och ska ta betalt. Jag hade ganska många incidenter där jag hade jobbat med vänner, och de hade fått rabatt till en början, och sen när det var dags att gå fullpris var de lite: jaha, men ska inte jag få fortsätta ha kompisrabatten? Eller att de inte riktigt förstod: jaha, coacha, då ska jag sitta och prata med dig i en timme, vi var ju och fikade igår en timme, ska vi nu fakturera för det?

Monica: Att då inte börja förhandla eller erbjuda rabatter eller säga "okej då, du kan få den", utan att ha integritet där. Det här är det min tjänst kostar, det här är värdet jag tror att du kommer få ut av det, och passar det inte, så finns det andra som i så fall ska komma i ditt ställe. Att kunna göra en sådan sak var en enorm resa för mig. Att bara kunna komma dit och ha den integriteten.

Ta inte kompispris

Jan: Vilka tips skulle du ge till någon? Det där är bland det svåraste som finns. Det är så naturligt att ge rabatt till sina kompisar. Men jag brukar säga att kompisarna ska betala mer, just för att de är kompisar. Vi brukar säga att kompisar betalar absolut fullpris, nej, mer än fullpris.

Monica: Man kan betala mer, ja.

Jan: Men minst fullpris. För man vill ju stötta sin kompis. Det är också något vi kommit fram till under åren, för vi har gjort exakt samma sak. Men hur skulle du resonera kring det nu? Skulle du fortfarande gett kompispris med rabatt, eller hur tänker du? Hur hanterar man den?

Monica: Nej, faktiskt inte. Jag tror att jag snarare hade gett att du kan få ett utbyte av något annat, att man ändå byter någon tjänst. Jag vet inte om jag behöver hjälp med något, har du något, att man utbyter tjänster eller något sånt, att det ändå finns en transaktion där. Och sen skulle jag bara sätta priset: det här priset är det här, och sen ha det. Och kanske i mitt fall, när det är coachning, ska jag kanske inte jobba med mina kompisar. Det kanske är bättre att de går till någon annan.

Jan: Ja, för det skulle jag nog säga. Min upplevelse är att det ofta blir kladdigt med kompisar. Även så att idag, gör jag saker med kompisar, då är vi tydliga: jag skickar faktura och du skickar faktura. För då blir det rent om det inte funkar, då har vi den rena överenskommelsen med fakturan.

Den som betalar är mer investerad

Monica: Ja, och sen också, som jag faktiskt förklarade. Jag såg mycket av det i början, för då tog jag väldigt lågt betalt, eftersom vi inte var färdiga. Men jag märkte också att de klienter jag fick inte var lika investerade själva. De avbokade lite och ville inte riktigt göra alla övningar jag gav, och då blev resultatet inte heller så bra. Så det händer ju något i oss när vi betalar. Om jag betalar för något, då vill jag ge mitt allt.

Jan: Ja, och det sjuka där är att ju mer man betalar, desto mer committad är man.

Monica: Ja.

Jan: Det är också en sådan grej man inser längs vägen. Jag kommer ihåg att min mentor sa det till mig en av de första gångerna: men Jan, om du inte tar något betalt, så är det ju ingenting värt. Tar du mycket betalt, så är det mycket värt för den andra. Och då kommer det in: men är jag värd att ta den summan? Och så hamnar man i det där tvekandet. Man tänker också att det som jag kan, det kan väl alla.

Monica: Precis.

Monica: Den är stor, och som jag insåg, om jag går omkring och tvekar, så kommer det synas i allt. "Vill ni kanske, eventuellt, kanske skulle ni, ni behöver inte, men om ni är intresserade." Så det är inte...

Priset som signalerar värde

Jan: Det där tycker jag också är så fräscht. Jag var i kontakt med någon jag skulle köpa av, och jag upplevde det som väldigt dyrt. Och så var han: ja, men det här är priset, jag kan rekommendera någon annan som är billigare. Och sen sa han inte att det inte kommer vara lika bra, men jag fattar ju det. Då var det hellre att jag väntade tills jag hade sparat ihop, för att kunna anlita den jag ville ha, trots att den var dyrare. Så det där med priset, det är något man kommer jobba med hela livet.

Jan: Det var till och med så att jag har en kompis som mejlade mig vid ett tillfälle: vad hade behövts för att man skulle kunna ta betalt 120 000 för ett coachingprogram? Och jag var: du vet, 120 000. Sen en vecka senare sitter jag på Twitter och scrollar, och så är det någon: jag ska köra igång mitt program för författare. Det var hans spökskrivare, som har hjälpt Tim Ferriss och Ramit Sethi och många av de här stora. Han hade fyra platser per år, och tog 250 000 dollar per plats. Då var jag: ja, det finns uppenbarligen andra som inte har samma sanning som jag kring prissättning.

Jan: Med det priset hade han ju också valt ut vilka klienter han ville ha, för det är ju inte alla som har råd. Då är det klienter som Tim Ferriss och Ramit Sethi och James Clear, de här stora.

Caroline: Var det inte också att man behövde ha ett visst antal?

Jan: Ja, du behövde ha 100 000 följare.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Har du inte 100 000 följare på sociala medier så behöver du inte ens ansöka. Så då behövde man dessutom ansöka för att få bli klient.

Caroline: Ja, det är lite annat.

Att vidga sina vyer kring vad som är möjligt

Jan: Då var jag: ja, shit, då vidgades mina vyer. Jag tror att det är det man behöver, precis som vi har det här samtalet nu, eller i sin mastermind. Att säga: shit, det jag upplever som en tia på en skala ett till tio, för någon annan går den skalan i förhållande till mig till 50. Och det finns så mycket mer jag kan göra. Jag tror du kommer märka det i efterhand, när du höjer priserna. Man kommer titta tillbaka och tänka: fan, vad billig jag var då. Fast när man hade det priset kändes det rätt.

Caroline: Det jag tyckte var spännande med honom, spökskrivaren, hans krav och priser, är att vyerna vidgas, som du säger. Man tänker: shit, vad är det för person som vill ha den hjälpen? Var befinner de sig, vilka mål har de? Okej, det är någon som verkligen siktat ut varthän de ska. Jag tycker det är väldigt inspirerande faktiskt. Man kan skratta åt de här priserna och att man måste ansöka, men personen som gör det, de har ju något i sikte. Det är fräscht ibland att få syn på att i vår värld, på vår planet, finns det människor av alla typer, och vissa har de här målen. Andra är inte ens i kontakt med sig själva, och det är ju också helt okej. Men det finns alla nivåer, och man ser inte dem i sin egen vardag.

Engagemangsnivåer: glass kontra livsförändring

Jan: Ja, men förlåt, sidospår där, anekdot. Jag tror att det du beskriver, Karro, är typ engagemangsnivå. På vilken nivå tar jag mig an livet? Jag kommer ihåg en coachövning, jag gick själv en kurs för många år sedan. Då fick vi en fråga, just apropå energi som vi pratade om innan. Vi skulle svara på två frågor: vad skulle ge dig mest energi om det blev gjort imorgon? Eller vad skulle kosta dig mest energi om det inte blev gjort imorgon? Och så fanns det liksom inga svar på den frågan.

Jan: För mig var det då, jag vet inte om du minns, att vi gick och käkade glass. För jag var: ja, du och jag, vi går och fikar, det tyckte jag skulle ge mig energi. Och sen var det något, jag tror att fika var typ det jag gjorde den veckan. Sen träffades vi i grupp efter veckan och skulle berätta hur det gick. Jag sa: jag har gjort läxan, jag har städat på skrivbordet, jag har fått bort någon surdeg, jag har varit och fikat med Caroline. Jag kände mig ganska nöjd att jag hade gjort det här spelet.

Jan: Sen var det en kvinna efteråt som skulle berätta. Hon sa: ja, första dagen gjorde jag ingenting, och blev frustrerad. Andra dagen gjorde jag ingenting, och blev frustrerad och tänkte: nej, det gick inte. Och sen fjärde dagen insåg jag att det som skulle gett mig mest energi i mitt liv, det var att skilja mig från min man. Så det gjorde jag sen, dagen efter. Då kände jag: vi spelar spelet på lite olika nivå i livet. Jag går och käkar glass och hon gör en livsförändrande aktion. Och jag är: det är helt okej, det är ingen värdering kring det.

Caroline: Det är ingen värdering, nej.

Jan: Men vi tar oss an saker på olika nivåer ibland. Nu efteråt kan man skratta åt det. Men det gjorde det här med engagemangsnivåer tydligt, att vi tar olika saker på olika allvar och att vi är i olika faser i livet.

Att ta med sig erfarenheter från en annan värld

Jan: Men du, jag tänker en grej till. Du pluggade ekonomi, var det inte så, innan du startade?

Monica: Ja, innan. Mitt förra liv. Länge sedan.

Jan: Något jag tror mycket på är den här kombinationen, att det ofta blir bra företag när man tar med sig erfarenheterna man har från ett annat område. Här misstänker jag att de andra som gick coachutbildningen och startade kanske inte alla hade en handelsexamen i bagaget. Hur har de insikterna påverkat ditt företagande, att ha två olika världar? Du har ju haft en fot i varje värld.

Monica: Nej, men jag skulle faktiskt säga att om jag skulle rekommendera mitt 20-åriga jag, eller en yngre person, något, så skulle jag säga: försök doppa tårna i olika områden så mycket det går. Så klart ska man inte sprida ut sig för tunt. Jag pluggade också lite psykologi mellan min handelsutbildning. Dels kan jag ta lärdomar från olika områden och se att de här teorierna faktiskt är väldigt applicerbara i den här världen, och tvärtom. Mycket av det som är inom coachning och personlig utveckling är ju 100 procent applicerbart inom företagande och affärsvärlden, även om man inte ens är egenföretagare, utan bara anställd.

Monica: Och samma med ett väldigt strukturerat tänk, disciplin, den världen jag fått med mig från handelsutbildningen. Den behövs väldigt mycket i coachningvärlden, som lätt kan bli lite flödande och flummig. Resultat- och balansräkning är kanske inte det hetaste i coachvärlden.

Jan: Nej, precis.

Att gå från sessioner till program

Monica: Men ändå, det jag står inför nu är till exempel att jag vill gå från att erbjuda bara enskilda sessioner till att ha ett program. Och det är ganska mycket därifrån. Jag vill ha ett start och ett slut, så att klienten också kan förstå: det här är inramningen, det är inom den här containern vi sen kan flöda och se vart vi tar oss, men det finns ett start och ett slut. Sådana tankesätt är jättevärdefulla.

Jan: Precis, det hjälper kanske i den här hattleken, att ha på sig chefshatten eller styrelsehatten.

Monica: Ja, man kan göra kopplingar mellan olika. Allt hänger ihop någonstans, även om det är olika. Jag brukar säga att alla religioner egentligen handlar om samma sak, beroende på vilken kultur de är skrivna i. Det är samma sak som sägs. Inte för att jag är religiös, men ändå, att se att även om det finns en helt annan förklaringsmodell till något här, så kan man ändå göra kopplingar. Där hänger den ihop med den aspekten. Det är jättevärdefullt.

Jan: Ja.

Att sadla om och bli mer värdefull

Monica: På tal om omskolning. Om någon känner att man kanske inte vill starta eget, men vill sadla om, så tror jag det är jättevärdefullt. Jag tror att man blir en resurs dit man går, då blir man mycket mer värdefull, när man har en annan sida i bagaget.

Jan: Ja, men absolut. Det känner jag också. Jag brukar ibland förneka alla mina coachutbildningar. Jag hade någon issue med coach för många år sedan, med att relatera till mig själv som coach. Men samtidigt upplever jag att det idag är en ganska stor styrka. Jag kan ekonomivärlden, men jag kan det andra också. Jag inser att det är många som har väldigt mycket pengar, som ändå inte är nöjda med livet. Och då handlar det kanske inte om pengarna, utan om något annat. Det är just när man kan kombinera två saker, som ett plus ett blir mer än två.

Monica: Ja, det var i princip en stor anledning till varför jag inte ens ville titta åt det hållet. Jag tänkte att jag ville bli coach, men sen hörde jag bara en röst som viskade, den skrek bara: vem tror du att du är? Ska du sitta och säga till folk hur de ska leva sitt liv? Hallå. Men sen när jag jobbade igenom det, och ser att anledningen till att jag ändå tagit steg framåt är att jag har bett om hjälp, så varför ska jag sitta på min kammare och lösa allt själv? Det var en rädsla jag också hade. Det är kanske egentligen för ett annat avsnitt.

Var sitter människor fast?

Jan: Vad upplever du, av dem du pratat med, dina klienter, vad hade gjort störst skillnad för människor om de förstod det eller tog sig an det? Om man tar ett tvärsnitt, var upplever du att folk sitter fast? Vad hade gjort folks liv rikare, utifrån din coachutbildning och egen erfarenhet?

Monica: Det är en bra fråga. En stor insikt för mig, som jag också ser med dem jag jobbat med, är att allt vi gör, gör vi med intentionen att bli lyckliga. Även om vi tror att vi självsaboterar eller prokrastinerar, att vi inte tränar eller äter för mycket eller bråkar, allt det vi kanske inte gillar med oss själva. Vi tittar på oss: varför gör jag så här? Det gör vi för att vi tror att det ska leda någon annanstans än där vi är nu, till en bättre plats. Om vi kan börja titta på det vi klankar ner på oss själva med kärlek, och se: okej, men varför gör jag det här, varför tror jag att det här kommer leda till något? Då tror jag vi kan börja förändra det.

Monica: Så var det mycket med mig själv, jag hade sidor av mig själv som jag absolut inte gillade. Och bara: bort, jag vill inte, jag försökte bara tysta ner det. Jag tänkte att om jag bara skriver upp mina positiva sidor istället. Men det går inte, för de sitter där och vill säga något. Så om vi kan lyssna på dem och höra dem, då tror jag vi kan ta oss vart vi vill.

Jan: Coolt. Spännande.

Självkärlek är att acceptera även sina hemska sidor

Monica: Det är någonstans, jag fick en insikt att självkärlek, som kanske är ett brett begrepp, men självacceptans i alla fall, inte handlar om att se alla sina fina sidor. Det handlar om att se alla sina hemska sidor och acceptera dem, och säga: jag älskar dig ändå. Trots att du, jag vet inte, ljuger eller skriker eller vad det nu må vara, det man inte gillar med sig själv.

Självacceptans handlar inte om att se sina fina sidor. Det handlar om att se sina hemska sidor och säga: jag älskar dig ändå.

Jan: Mm, nej, men exakt. Ja, det där är ett helt avsnitt också, självkärlek och självempati. Eller självmedkänsla till och med. Snyggt. Du, jag tänker, är det något du tänker att vi skulle frågat, eller som vi inte tagit upp? Det var ändå du som mejlade: nu har det gått ett och ett halvt år. Gud, vad bra att du hör av dig. Är det något annat du skulle vilja ge bort till den som lyssnar och tittar?

Glöm inte bort livet här och nu

Monica: Kanske att, speciellt om man tar på sig extra uppdrag, att se till att man också lever livet. När du frågade, Caroline, sa jag: nej, men söndagen har jag nu bokat till glädje, och då kanske det blir att jag kollar på Netflix, men då blir det ett val. Att inte glömma bort glädjen och njutningen, och att livet sker här och nu. Att inte hänga upp något på något framtida mål eller någon framtida sak, utan det är här och nu det sker.

Monica: Jag tror att det var därför jag kände att nu kan jag faktiskt mejla er. För först tänkte jag: men jag har inte kommit dit, jag har inte sagt upp mig, jag tjänar inte så mycket pengar som jag vill, jag har inte kommit dit jag vill komma. Men så fick jag insikten att jag gör ju ändå det jag vill göra nu. Jag har rutinerna och jag jobbar på. Egentligen kommer kanske inte så mycket att förändras när jag väl har kommit dit, vad det nu är. Så jag tror att den är stor, att inte glömma bort livet här och nu för något framtida mål. Det kanske låter klyschigt, men det är en klyscha för att det är sant.

Jan: Ja, men exakt. Vi hade det i förra avsnittet, tror jag, vi pratade om "the good old days". "The good old days are happening now." Var det inte så vi sa, Karro?

Caroline: Jo, det var det. Ja, det är så lätt att vara i framtiden hela tiden.

Jan: Ja, precis.

Avrundning och kontaktuppgifter

Jan: Monica, om man vill komma i kontakt med dig, hur gör man det enklast?

Monica: Antingen via Instagram, mmcoach_, heter jag där. Eller så kan man mejla mig på monicamolandercoachning@gmail.com. Snart kommer det även en hemsida.

Jan: Ja, precis. Jag lägger det i forumet också, så kan man ta det därifrån. Tack, Monica, för att du delar med dig. Och tack också för att du visar, för jag blir ibland så trött på poddar som tar in någon som har byggt nästa Spotify. Det är ju inte det som är företagande för majoriteten av oss. För majoriteten av oss handlar företagande om att få ha det livet vi vill ha. Det handlar om att designa sitt liv och att göra det, precis som du säger, här och nu, utan att det behöver vara så himla stort och framgångsrikt i andras ögon. För det behöver ju bara vara framgångsrikt i förhållande till det som är viktigt för mig. Och det är det viktiga, upplever jag, som ofta glöms bort.

Monica: Ja, verkligen.

Jan: Så då tänker jag, jag säger inte, vi säger inte hej då, Monica, utan vi säger på återseende igen om ett år. Så får vi hänga med på din resa. Stort tack för att du är så generös och delar med dig och håller oss inkluderade och visar att det går.

Monica: Tack så hemskt mycket. Tack detsamma. Det är ni som är inspirationen.

Jan: Ja, tack. Tack.