Största risken för barnen är i mobilen – inte vägen hem

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Den största risken finns i vardagsrummet
2. Brott måste anmälas
3. Konkreta hygienfaktorer att göra direkt
4. Välkommen, Mikael Arting
5. De vanligaste brotten på skrivbordet
6. Blocketbedrägeriet
7. När "för bra för att vara sant" förtjänar en granskning
8. Använd betaltjänsterna, betala inte i förskott
9. Är bank-id säkert?
10. Så går bank-id-bedrägeriet till
11. Den kallhamrade metoden
12. Spoofade nummer
13. Vilka är det som ligger bakom?
14. Sol- och vårare: romansbedrägeriet
15. Den uthålliga uppvaktningen
16. Mönstret: bygg förtroende, sen ska det gå fort
17. Varför anmälan spelar roll
18. Vad anhöriga kan göra
19. Vem blir offer?
20. Förebygg bank-id-bedrägeriet: lägg på
21. ID-bedrägerier
22. Lönar sig en ID-skyddsförsäkring?
23. Dina uppgifter finns på Darknet
24. Virtuella engångskort och köpnotiser
25. Kreditkort eller betalkort
26. Vad är värdet med att polisanmäla?
27. Den största risken finns i telefonen
28. Hur det eskalerar
29. Vad kan man göra som förälder?
30. Varningstecknen
31. När ska man börja prata med barnen?
32. Ditt barn kan vara både offer och förövare
33. Det skrivna ordets kraft
34. Att vara utsatt på sociala medier
35. Var går gränsen för det brottsliga?
36. Ransomware: när datorn tas som gisslan
37. Den obekväma kalkylen
38. Garmin-fallet
39. Läsarfråga om ransomware och statligt sanktionerade attacker
40. Konkreta tips mot ransomware
41. En fråga vi hoppar över: kryptering och polisens verktyg
42. Mejlbedrägerier: porrsajt-utpressningen
43. Spoofade adresser, länkar och falska hemsidor
44. Investeringsbedrägeriet: lurad två gånger
45. Hur investeringsbedrägeriet byggs upp
46. Två, tre vågor och tillåtna uttag
47. Den andra blåsningen
48. Varför även smarta människor faller
49. Fler varningsflaggor: jurister, realism och varför just jag?
50. Rundar av
51. Den egna läxan på flygplatsen
52. Koppla aldrig upp dig på okänt wifi
53. Läsarfråga: vanligaste ekobrottet
54. Läsarfrågor: vilka är bedragarna?
55. Sämsta rådet och ett boktips
56. Tack och inbjudan till live-träff

Den största risken finns i vardagsrummet

Jan: Jag har verkligen gjort misstaget att tro att den största risken för våra barn är när de cyklar hem ensamma från innebandyträningen på kvällen. Och inte att det är telefonen de sitter med i vardagsrummet.

Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 179, och idag har vi bjudit in en polisinspektör. Polisinspektör Mikael Arting, som jobbar med IT-brott och IT-bedrägerier, finansiella bedrägerier, i Sundsvall, Region Nord. Vi spelar in det här förintrot efter själva avsnittet, men jag tyckte att det här var ett jättespännande avsnitt. Vad tog du med dig? Får du säga det först?

Caroline: Jag tycker att det var väldigt spännande, det han sa om att de flesta av oss tror att den största risken för våra barn är när de cyklar hem själva på kvällen från innebandyträningen. Men att den största risken egentligen finns i mobiltelefonen.

Jan: För brott då?

Caroline: Ja, eller han säger att idag pågår inga bankrån. När hörde man talas om det sista bankrånet? Skurkarna har flyttat in i vårt vardagsrum istället. Det var lite nytt, och också hur vi skulle prata med våra döttrar om vad som pågår i telefonen.

Jan: Ja, kring våra barn, för det händer ju inte bara tjejer.

Caroline: Nej. Jag tog också med mig det här med hur tidigt man måste prata med sina barn, om hur man beter sig på nätet och vad som kan hända. Men jag tyckte också det var intressant det här med olika sorts brott som sker i telefonen. Som att folk vill ha ditt bank-id. Och sen det här med företagsbrott. Att säkerheten på ett företag är väldigt viktig, och om den bryts kan det få katastrofala följder. Och att det inte anmäls så många sådana brott. Det tyckte jag var helt anmärkningsvärt.

Brott måste anmälas

Jan: Jag tycker att vi sa det flera gånger. Brott måste anmälas. Man kan inte bara skämmas eller tysta ner det. Eller tänka att man går vidare, det kommer ändå inte hända någonting. Det är viktigt för statistiken, och för att man ibland kan se mönster av att många anmäler en viss typ av brott.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Nej, så jag tänker att detta var ganska spännande. Vi försökte ändå prata om vad man ska tänka på. Vad är vanliga misstag? Hur brukar det gå till?

Caroline: Ja, varningstecken på att någonting är fuffens.

Jan: Ja, precis. Och där var det ju så att Mikael tyvärr behövde åka vidare för att föreläsa. Så vi tog bara med några få läsarfrågor. Men vi fick ju in, jag tror, 50 läsarfrågor. Så vi har gjort så att vi bjuder in Mikael till en sån här fika tillsammans. Han lovade halvt att han skulle ta med en kollega som är mer expert på IT-säkerhet, IT-brott, för det var mycket frågor just om IT-säkerhet och IT-brott.

Och jag tror faktiskt att vi ska göra så här. Normalt sett har vi de här fikorna tillsammans bara för vår community. Men jag tror att detta kan vara så pass viktigt att vi kör det så att även du som inte är med i RikaTillsammans-community kan få vara med. Så jag kommer lägga ut en länk. Men där kommer det nog bara vara 500 personer som kan vara med.

Caroline: Ja, det kanske är bra att du säger det. Jag vet inte, klarar systemet bara ett visst antal?

Jan: Ja, 500 personer. Så jag kommer lägga ut en länk. Vi kommer spela in det, så att man kan titta i efterhand också.

Konkreta hygienfaktorer att göra direkt

Jan: Det var några konkreta grejer vi var inne på. Se till att gå in på Klarna om du är kund där, och ställ in så att ingen kan göra köp utan ditt medgivande med bank-id. Jag kommer lägga in en länk där. Gå in på Skatteverket så att ingen kan ändra din folkbokföringsadress utan ditt medgivande. Och sen kan man göra det på adressändring.

Caroline: Ja.

Jan: Så det var några sådana här väldigt enkla grejer. Hygienfaktorer. För att slippa trubbel, för att slippa mycket problem. Och sen pratar vi om fler grejer. Men jag tänker så här, vi släpper på Mikael nu.

Caroline: Ja, det gör vi. Tack så mycket.

Välkommen, Mikael Arting

Jan: Varmt välkommen, Mikael Arting. Du är polisinspektör på regionalt IT-brottscenter Nord. Du har arbetat som polis i mer än tio år. Dessförinnan var du gymnasielärare, och du är specialiserad på IT-brott och investeringsbedrägerier. Du har varit mycket aktiv i sådana här kampanjer om vad man kan göra rent praktiskt och förebyggande, och vad man ska tänka på. Så varmt välkommen hit.

Mikael: Man tackar.

Jan: Hur kommer det sig att det blev så här, polisyrket?

Mikael: Ja, jag är nog en rastlös själ tänker jag. Och då är polisyrket bra. Man får prova på enormt mycket olika saker. Det händer mycket. Sa du i köket innan.

Jan: Ja, det gör det.

Mikael: Man har aldrig tråkigt inom polisen. Och får du tråkigt någonstans så kan du bara byta avdelning. Så har man kul igen.

Jan: Jag vill faktiskt börja med att säga, jag brukar göra det, att säga tack för att du är polis, och ni som jobbar inom Polismyndigheten. Jag brukar också säga Försvarsmakten. För jag upplever ibland att det är ett sånt yrke där man får skit, man får inte den uppskattning man förtjänar och som gör att vi andra kan leva våra liv på det sätt vi gör.

Mikael: Nej, det är klart man kan känna det. Det ställs höga krav på oss. Jag tycker att samhället måste kunna ställa höga krav på oss, på polisen, det ska man kunna göra. Men det är klart att det ibland känns mörkt.

Caroline: Men vi märker inte alltid allt som funkar, med polis och försvarsmakt och så.

Mikael: Men vi märker när vi inte tycker att det funkar. Jag brukar säga att det är som en IT-support. När det funkar får man inget beröm, och när det inte funkar så får man höra det.

Jan: Så i alla fall, jag uppskattar det, och jag tror att jag pratar för många lyssnare som uppskattar det jobb ni gör. Men jag tänker att det vi ska prata om idag är lite blandat, bland IT-bedrägerier. Vi har fått in massor av frågor, så vi kommer göra ett bonusavsnitt med bara läsarfrågor också.

Mikael: Hoppas jag kan svara på dem.

De vanligaste brotten på skrivbordet

Jan: Ja, men jag tänker så här, vad är de vanligaste anmälningarna eller brotten som brukar hamna på ditt skrivbord?

Mikael: Nej, men de vanligaste är telefonbedrägerier, alltså bank-id, att folk blir lurade. Och sen är det de här så kallade Blocketbedrägerierna. Folk lägger ut annonser på Blocket, men varan har aldrig funnits. Folk betalar i förskott och så kommer det aldrig någon vara. Så Blocketbedrägerier är vanliga.

Caroline: Får jag bara fråga, är det stora belopp, eller är det så där 115 kronor?

Mikael: Nej, det kan vara relativt små belopp. Men de här sätter det i system, de som gör det, så de tjänar kanske i längden mycket pengar.

Jan: Ja, det kan de göra. Men hur ser processen ut sen, när det har hamnat på ditt bord?

Mikael: Ja, vi är den avdelning där jag verkar. Det är som en tratt in i myndigheten. Alla de utredare som jobbar där jobbar i stort sett bara med bedrägerier. Vilket gör att de blir väldigt duktiga och kan ha bra kontakt med banker och så vidare. Så processen där är ganska snabb, för det måste gå lite fort i början och säkra alla digitala bevis, innan pengarna har flyttats.

Jan: Ja, det kan smattra på. Men jag tänker så här, jag har hittat på lite olika grejer som vi både har fått frågor om och olika typer av bedrägerier. Och så tänkte jag att vi kan dyka ner i var och en. Hur går det till? Vad är det vanliga misstaget? Vad kan man tänka på?

Mikael: Jo, vi kan titta här. Jag gör mitt bästa. Vi behöver nästan visa upp hur det går till.

Blocketbedrägeriet

Jan: Vi tar så här, om vi börjar med Blocket. Det hade jag inte ens med här. Jag hade med så här nigeriska prinsar och sånt, men inte Blocket. Men så här, Blocketbedrägeri. Du har sagt vad det är, att det inte finns något. Det är en annons, man skickar pengar. Men hur vanligt är det, skulle du säga?

Mikael: Alltså, det är jättevanligt. Felet som blir är att den här personen lägger ut en vara på Blocket, och så går någon in och hittar den. Ja, gud, det är precis vad jag behöver, och så vill de köpa den. Och då kanske säljaren säger att det är många som har ringt, så jag vill nog ha pengarna nu.

Jan: Ja, så tänker man, man vill väldigt gärna ha den här varan.

Mikael: Ja, jag vill ha förskottsbetalning innan jag skickar grejerna, och så skickar man pengarna. Och så kommer det aldrig någon vara.

Caroline: Men det brukar vara något som är väldigt attraktivt, eller?

Mikael: Ja, det kan det vara.

Caroline: Men hur kan man känna igen det? Det är mycket billigare än alla andra? Det är något som borde vara dyrt? Vad är varningsklockorna som borde ringa?

Mikael: Ja, det är svårt, det vill jag understryka. Men jag skulle reagera och inte betala i förskott. Och är det ett ruskigt bra pris? Jag tycker att man hela tiden ska ha med sig det här: låter det för bra för att vara sant, så är det oftast det. Det tycker jag hela tiden, i hela den här diskussionen.

När "för bra för att vara sant" förtjänar en granskning

Jan: Men får jag uttala mig och smalna det lite. Jag har tänkt på det där, att det är en sån klassiker. Men ibland, så har jag tänkt om vissa affärer, och sen har jag gjort dem och de har faktiskt blivit väldigt bra. Och då har jag börjat fundera så här: borde man inte säga att om det låter för bra för att vara sant, så förtjänar det en mycket mer noggrann utvärdering? För jag tror att om man bara avfärdar det, så kan det egentligen vara helt normalt, men för att jag inte var insatt i området lät det för bra för att vara sant. Förstår du vad jag menar?

Caroline: Men är det inte svårt att göra den utvärderingen på Blocket? Frågan är om man kan göra den utvärderingen där.

Mikael: Ja, jag vet inte. Men det är intressant det du säger, och det är klart att man kan göra det. Men de spelar då ofta på mekanismerna, att det här måste gå fort. Och tänker du att du måste utvärdera det här och gå till botten med det, då kommer de säga att då säljer jag till någon annan. Och så åker man ändå på girigheten.

Jan: Ja, men precis. Nej, det håller jag med om. Det tänkte jag säga när vi ska prata om finansiella bedrägerier och investeringsbedrägerier. Där är det också precis min varningssida. Ska det gå snabbt, skit i det. För om det är rätt gjort spelar det ingen roll om det tar en vecka eller två, då finns det kvar.

Mikael: Precis.

Använd betaltjänsterna, betala inte i förskott

Jan: Men så vad är ditt bästa tips när det gäller Blocketbedrägerier?

Mikael: Nej, jag tycker att man inte ska betala i förskott. Utan använda sig av de betaltjänster som finns. De har någon sån här Blocketgaranti. Du är ju mer tagen som handlare, jag är inte så mycket på Blocket faktiskt.

Jan: Du handlar på Tradera. Men det måste ju ske samma sak på Tradera.

Mikael: Säkert, men jag har inte varit med om det.

Jan: Men vad är det du gör då, som gör att du inte råkar ut för det?

Mikael: Ja, det jag varit med om någon gång är att någon har sagt att de skickat varan, och så har det inte kommit någonting. Det har hänt en gång på 200 gånger som jag har handlat. Eller så har jag inte fått de här strumporna jag har betalat 115 kronor för, och så är det ingen kontakt med personen. Men där finns det ändå att folk sätter betyg. Och då ser man om det är någon som skickar ofta och sen händer det något som gör att de inte gör det. Det kan ha hänt något i deras liv. Så jag har aldrig stött på att ha blivit lurad på det viset.

Jan: Men är det samma problem på Tradera och andra sajter? Eller är det bara Blocket?

Mikael: Nej, det är på alla sidor. De är överallt, de här. Och jag lever i det här hela tiden, det ska jag säga också.

Jan: Så bara så här, Blocket, där blev man lurad.

Mikael: Nej, men lite så. Jag är kanske sjukt misstänksam, det måste jag säga. Jag lever med det här hela tiden. Och självklart måste man tro på människor, det är jätteviktigt naturligtvis. Men det jag uppmanar till är någon slags sund skepsism. Att man ändå är lite på sin vakt.

Jan: Ja, men bra. Så då säger vi inte betala i förskott, och använda de här tjänsterna. Jag tror de har Blocket säkert köp.

Mikael: Ja.

Är bank-id säkert?

Caroline: Får jag bara fråga, ska vi gå in på vad som händer när någon anmäler det här? Eller ska vi ta det lite senare?

Jan: Nej, jag tänker att vi kan ta det lite senare, för det är väl lite samma. Men du har varit inne på det här med bank-id, och det har vi fått sjukt mycket frågor på också. Innan vi började mejla om detta, så fram till tre dagar sen tänkte jag att bank-id väl är säkert?

Mikael: Ja, just det.

Jan: Bank-id är säkert, säger du.

Mikael: Och det är det. Bank-id i sig, som teknisk lösning, skulle jag säga är säkert. Men då är det den mänskliga faktorn som är problemet. Jag tycker rent personligen att tekniken har gått väldigt fort framåt, och man har inte riktigt fångat upp alla människor i det. Pensionärer och sådär har inte riktigt fått det stöd de förtjänar, tycker jag, när de använder de här tekniska lösningarna som bank-id.

Jan: Precis.

Mikael: För det de måste få hjälp med är att lära sig förstå vad det är de gör.

Så går bank-id-bedrägeriet till

Jan: Jag tänkte, jag ska förklara lite snabbt hur det går till. Berätta problemet.

Mikael: Det handlar om att folk blir uppringda och loggar in på... De blir uppringda av någon som utger sig för att behöva något. Jag är skurk, så jag tar fram ditt personnummer. För det kan jag göra via Skatteverket.

Jan: Exakt, det är jätteenkelt.

Mikael: För det första, om en person vet väldigt mycket om dig när de ringer, då ska du verkligen dra öronen åt dig. För det innebär att de har tagit reda på saker om dig. Då tycker jag att du ska lägga på direkt. Om de ringer och börjar med hej, och så vet de vad dina barn heter och så vidare, då tycker jag att du ska avfärda samtalet. Om de inte har ett väldigt bra skäl.

Jan: Så att de ringer och säger typ hej, jag heter Kalle, jag ringer från Swedbank, och så trycker jag in personens personnummer.

Mikael: Det kan till exempel gå till så här, för att dra ett väldigt extremt fall. Så ringer man upp en person, en äldre kvinna, och säger hej, vi ringer från polisen. Vi måste tyvärr meddela att din son har varit med i en trafikolycka.

Caroline: Ja, det hände min mamma.

Mikael: Ja, ja. Och vad de vill då är att få personen ur balans. För det är klart att man blir uppstressad. Då har de lyckats. Och så fortsätter de. Ja, men vi tror att det här ska lösa sig. Men för att vara säker på att du är du, så skulle vi behöva att du legitimerar dig med bank-id.

Caroline: Okej, vi måste...

Mikael: Och då vill man vidare. Man vill ju veta vad som har hänt med sitt barn, naturligtvis. Och man tänker kanske inte klart. Och så säger de att då kan du logga in med ditt bank-id. Och då skriver du in ditt personnummer.

Jan: Ja.

Mikael: Och så kommer du inte in.

Jan: Nej, varför gör du inte det?

Mikael: Jo, för att de redan har skrivit in ditt personnummer. Så de är före i kön. Svårare än så är det inte. De har trängt sig före i kön på inloggningen. Du får ett meddelande när du försöker logga in.

Jan: Ja, men det gick inte att logga in. Och så säger du det till dem, kom inte in.

Mikael: Nähä, men vad konstigt. Och så fördröjer de dig. Det var ju jättekonstigt. Och då är de redan inne och har börjat flytta dina pengar. Sen, det som händer, är att de säger, ja men försök nu igen.

Jan: Ja, och då godkänner du.

Mikael: Och då godkänner du igen. Och då studsar dina pengar.

Jan: Okej, du godkänner det de har gjort.

Caroline: Ja, men det är ju... Helt sjukt.

Jan: Ja, fast jag tänker så här, och det är väl där vi nog är överens. Då tänker jag som utvecklare att det står ju tydligt där när du loggar in. Om de ringer från polisen, varför ska jag logga in på Swedbank?

Mikael: Ja.

Jan: Men det tänker man inte på. Och i den stressade situationen tänker man inte heller att man för över pengar.

Den kallhamrade metoden

Caroline: Men det är ju dessutom så här att, som din mamma berättade, de var väldigt lugna och trevliga i telefonen. Och hon frågade, var den och den personen med i bilolyckan?

Jan: Ja.

Caroline: Och så var det väl så att hon skulle ringa upp de här personerna på en annan telefon. Och de var kvar i luren, bedragarna, och väntade.

Mikael: Jajamän, det kan de vara också. Så de la inte på och tänkte att nu är det kört, nu kommer hon att upptäcka att det inte var de som sitter hemma i soffan.

Caroline: Det är så kallt.

Mikael: Ja, det är det.

Brott pågår inte längre som bankrån. Skurkarna har flyttat in i vårt vardagsrum istället.

Jan: Ja, men okej, bra. Så då skulle jag säga att ett tips är att läsa noga det som står i displayen på bank-idet, eller vad skulle du säga?

Mikael: Vi har ju tränat det här med stress. Man blir lite dum i huvudet under stress. Vi vet att man blir det vid stress. Man kommer inte ihåg saker, man är i någon slags kå och gör bara det som någon annan säger åt en att göra.

Spoofade nummer

Jan: Det kan till och med vara så här, va. Nu är det väl inte i polisens fall, men om vi säger att de säger sig ringa från Swedbank, då kan de ha spoofat numret, kallas det. Vad gör man då?

Mikael: Ja, när man spoofar numret har de manipulerat för att göra en krånglig sak enkel. De har gått in så att det ser ut som att de ringer från Swedbanks växelnummer. Och då ser ju du att allting stämmer. Och så kanske du ändå är skeptisk, så du säger att du måste få ringa upp. Och vad kommer de att säga då? Jo, då säger de, ring upp på det här numret. Och så kanske du stressar och ringer upp på det numret, i tron att du ringer till Swedbank. Men då ringer du till dem igen. Och så svarar de så glatt.

Jan: Det är som Mission Impossible.

Mikael: Ja, alltså det är...

Jan: Ja, men sånt där, jag fattar ju. Jag är tekniknörd, så jag vet hur enkelt det där är. Jag kan skicka ett sms och det står att det är från dig. Det är inga problem.

Mikael: Nej, precis. Så är det.

Vilka är det som ligger bakom?

Jan: Men jag vet att jag kanske går händelserna i förväg här. Men vad är det för folk som gör så här? Vilka är de?

Mikael: Ja, det är faktiskt en jättebra fråga. Det är allt från organiserad brottslighet.

Jan: Är det maffia då? Alltså, vad är organiserad brottslighet?

Mikael: Det där är en intressant fråga. Jag hade egentligen hoppats att du inte skulle... Men organiserad brottslighet behöver inte vara någon liga. Det behöver inte vara såna här klaner som man har pratat om på sista tiden. Med organiserad brottslighet menar jag att man gör det systematiserat.

Jan: Och det kan vara en, två personer, menar du?

Mikael: Absolut. Det behöver inte vara maffian eller ligor eller klaner.

Jan: Jag tänker bara så här, James Bond-skurkar.

Mikael: Ja, men vi måste bli lite realistiska här nu. Vi kan inte hålla på...

Jan: Okej, jag ska inte säga något mer om Mission Impossible eller James Bond.

Mikael: De kan ju sitta på callcenter, det ska man ha klart för sig. De kan sitta på callcenter i Indien till exempel. På någon våning som är lite ljusskygg, och så ringer de därifrån och gör inget annat än ringer de här samtalen. Men det kanske inte är just de här bank-id-fallen där man ringer upp, det vi pratar om nu. Utan då handlar det mer om romans- och investeringsbedrägerier.

Sol- och vårare: romansbedrägeriet

Jan: Ja, för det tänkte jag också att vi skulle prata om. Sol- och vårare. Det var så roligt, för jag var tvungen att slå upp varför det heter sol- och vårare. Vet ni varför?

Caroline: Nej.

Jan: Då hittade jag att det var en annons 1916 i Svenska Dagbladet. Där det stod så här: "Ärade damer. Verkmästare 35 år, villaägare, söker på detta sätt bekantskap med hederlig och god flicka eller änka ur arbetsklassen. Någon förmögenhet är önskvärd. Svar förtroendefullt till Sol och Vår." Så var det den första dokumenterade, där signaturen var Sol och Vår.

Mikael: Det har jag aldrig vetat. Det var ju kul.

Jan: Ja, det var så här. Okej, men då vet vi. Jag såg någon intervju du hade gjort. Du sa att typ 2019 var det runt 1 000 brott, 993 anmälda brott, med i genomsnitt 370 000 kronor. Alltså att det var typ en miljard under 2019 som försvann på detta.

Mikael: Ja. Jag törs inte säga några exakta summor nu. Men det är fruktansvärt mycket pengar, så kan jag säga.

Jan: Då tänker du romansbedrägerier nu? Eller vad tänker du?

Mikael: Jo, alltså... Jag vet inte vad jag ska tänka riktigt i det här. Det är så otroligt många mekanismer i det med romansbedrägeri. Det kan vara att vi ringer upp personen som har blivit lurad. Och inte ens när vi ringer och berättar för dem hur det ligger till, vill de erkänna det.

Jan: Att de har varit med om brott?

Mikael: Nej, de kan inte.

Caroline: Är det mycket skam involverat? Eller är det att man inte vill tro att någon kunde lura mig på detta viset? Han var ju så snäll, eller hon var ju så snäll.

Mikael: Jag vill understryka, jag klandrar absolut inte folk. Det är ett utspel med känslor.

Caroline: Ja, det är det.

Mikael: Jag tycker det är fruktansvärt. Ofta är det så här att det kanske är en ensam person som precis har blivit änka eller änkling. Och då kan det till och med vara så att de sitter och kollar dödsannonser. Och så lägger den här personen ut sig själv på Tinder, i tron att man ska träffa någon. Och så träffar de någon.

Caroline: Och den personen har du kollat? Var det den personen som hade kollat dödsannonsen?

Mikael: Ja, det kan det vara.

Caroline: Ja, okej, här har vi en änka eller änkling, och nu ligger han eller hon ute på Tinder.

Mikael: Ja, eller så kan de ta kontakt via Facebook. Så det finns olika vägar de går in. Och de är extremt uthålliga.

Den uthålliga uppvaktningen

Mikael: Oftast utger de sig för att vara till exempel en oljearbetare som är nere i Saudiarabien och jobbar. Eller så kan det vara någon läkare som gör väldigt goda gärningar för krigsskadade barn i Syrien. Och allt det här är fejk, från början till slut. De tar kontakt med personen och är extremt uthålliga. De kan hålla på i ett halvår.

Jan: Med korrespondens.

Mikael: Jajamän, de skriver till varandra. Och den utsatta personen får ju känslor för den här människan. Och de är charmerande och snackar.

Caroline: De träffas aldrig.

Mikael: De träffas aldrig.

Caroline: De träffas aldrig?

Mikael: Nej. Det blir aldrig någon träff.

Caroline: De måste ju hålla på med kanske 25 personer. Det här är ett heltidsjobb.

Mikael: Ja.

Caroline: Förlåt, jag känner mig så himla naiv. Men jag kan fatta det. Det är ett heltidsjobb att sitta och hålla på med korrespondensen.

Mikael: Men till slut för de över 100 000. Och sen kan det vara så att den utsatta personen i något läge blir misstänksam, men ändå vill ha någon bild.

Jan: Ja, då skickar de bilder.

Mikael: Och kanske de till och med är med på något videosamtal. Men då är det jättetaskig bild, va? Det är dålig kvalitet, kameran är riktad uppåt. Och det har de alltid en ursäkt för.

Jan: Så är det.

Mikael: Och sen dyker det upp någon situation, till exempel att det är strömavbrott i hela Saudiarabien, och vi måste göra den här förflyttningen av pengar. Och jag måste köpa in en ny borr eller något. Kan du bara hjälpa mig? Och jag skickar över allting så du ser, och sådär. Och så är det någon liten summa till att börja med. Och sen växer det och växer.

Jan: Sen bara pumpar de de här pengarna.

Mikael: Alltså, det kan vara miljonbelopp. Och de tar lån, de här människorna, för att betala till bedragarna.

Mönstret: bygg förtroende, sen ska det gå fort

Jan: Men om vi skulle försöka sammanfatta. Vad är symptomen, vad är återkommande? Det känns som att du säger att det återkommande är att de bygger förtroende. Först vill de bygga förtroende. Och sen när det väl kommer, ska det gå snabbt. Är det inte så?

Mikael: Jo, absolut.

Jan: När det väl kommer den här förfrågan om pengar, tänker du?

Mikael: Ja, och då har de ofta någon bild på någon snygg... Om det är en sjöman så är det givetvis en jättesnygg amerikansk sjöman och sådär.

Jan: Och det är än en gång, för jag landar ofta i det här. Det här är ju helt... Tänk att jag har träffat den här personen, det är nästan för bra för att vara sant.

Mikael: Okej, då får vi se tillbaka där.

Jan: Ja, då är vi lite grann där igen.

Mikael: Ja, och jag tror att det är extremt mycket mörkertal i det här. Jag tror att det är jättemånga fall som aldrig ens kommer till oss, för folk skäms. Fruktansvärt att ha råkat ut för det här.

Varför anmälan spelar roll

Caroline: Men vad händer om det inte anmäls? Jag tänker att det inte hamnar i statistiken.

Mikael: Vänta lite. Då hamnar det inte i statistiken.

Caroline: Man förstår aldrig hur många det är som blir utsatta och hur mycket pengar det är.

Mikael: Nej, precis.

Caroline: Så då prioriteras det kanske inte heller upp inom polisen.

Mikael: Nej, men exakt. Så är det.

Jan: Jag tänker så här, vi har ju blivit lurade. Jag tänkte att vi ska göra ett avsnitt om det själva. Men vi anmälde inte. Det var en läxa vi fick lära oss. Det var nog inte så mycket skam, men vi tänkte att det ändå inte kommer hända någonting.

Caroline: Nej, vi var nog lite så, det kommer inte hända någonting ändå. Utan det var så här, okej, vad är det bästa med att vi har blivit lurade? Och så lärde vi oss saker av det.

Mikael: Jo, precis. Problemet för dem är att de kan få gå från hus och hem, de som har tagit lån och skickat över. Hon kommer få sälja huset. Och när hon har sålt huset så går vinstskatten iväg. Och sen ligger hon ändå back.

Jan: Fy fan alltså.

Mikael: Ja, det är fruktansvärt.

Vad anhöriga kan göra

Jan: Så om man är anhörig, om man är barnen som ser det här hända, hur ska man agera?

Mikael: Den frågan är superbra, du säger det. För många människor tänker kanske, när vi sitter här nu, att det där förstår jag, det är inget jag kommer råka ut för. Och så är det säkert. Men då måste man tänka att man har anhöriga. Mina föräldrar, mina barn, kompisar. Så måste man tänka, och tänka åt dem också.

Caroline: Ja. Och hur ska man göra? Har du några goda exempel där det har fångats i tid, eller där man gjorde en riktad insats?

Mikael: Jo, absolut. Vi har fall där barn och barnbarn har reagerat när pensionärer har blivit lurade på olika sätt, och gått in och hjälpt sina föräldrar. Men vi har även fall, om vi nu pratar romansbedrägerier, där barn och barnbarn har stångat sig blodiga för att försöka få sin mamma eller pappa att förstå att de håller på att luras.

Jan: Det där är tufft.

Caroline: Ja, det skapar osämja i relationerna.

Mikael: Jo, men absolut. Och man kan ju inte omyndigförklara sina föräldrar. Det är extremt känsligt när man ser det utifrån. Pengarna bara försvinner, och du kan inte göra någonting.

Vem blir offer?

Caroline: Ja, jag tänkte också, om vi bara kan ta upp vem som brukar bli offer, både för bank-id och romansbedrägerier. Jag får intrycket av att det brukar vara äldre människor. Och varför är det så egentligen? Är det inte 23-åringar som... Eller är det det också kanske?

Mikael: Ja, det kan det vara. Fast kanske inte just den typen av brott på nätet som de yngre råkar ut för. Men möjligen att det är äldre som råkar ut för det, eller ligger lite i överrepresentation. Det är väl att de inte är lika vana vid teknik, det är möjligen en faktor, att de är lite mer enkla offer. Och vad gäller romansbedrägerier är det ofta ensamma personer de ger sig på.

Caroline: Ja, så är det.

Förebygg bank-id-bedrägeriet: lägg på

Jan: Jag tänker så här, vi sprang ganska snabbt från det där bank-id. Är det några råd du skulle ge för att förebygga eller minska risken?

Mikael: Ja, jag är ganska hård. Personligen, när folk ringer mig och vill göra affärer över telefonen, eller överhuvudtaget nämner ordet sälj, eller att jag förväntas köpa något, då lägger jag på luren.

Jan: Ska man göra det? Är det så här, man lägger på luren? För det går ju emot många, du vet, jag ska inte vara otrevlig, det är otrevligt att lägga på luren.

Mikael: Nej, precis. Men det händer faktiskt att man manipulerar en inspelning. De kan ringa och säga att de är från något telefonbolag. Och så säger du, nej, jag är inte intresserad. Men i något läge säger du ja. Då manipulerar man inspelningen, så att ditt ja läggs på ett annat ställe där du går med på ett avtal. Och så får du processa.

Jan: När används den då, den här manipulerade inspelningen?

Mikael: Ja, den kan användas. Det har min egen mamma råkat ut för, ska jag säga. Den används då som ett bindande avtal. Är du med på att du tecknar det här avtalet nu? Ja, svarar du. Fast du har svarat ja på en annan fråga. Och då klipper de om inspelningen.

Jan: Och det kan vara från något företag?

Mikael: Ja, något oseriöst telefonbolag kan det vara till exempel.

Jan: Bra, så rådet är att inte prata med dem, bara lägga på.

Mikael: Ja, det är mitt råd. Är det ingen du känner eller något, så tycker jag... Jag kan väl inte säga att man alltid ska lägga på. Men blir man misstänksam, det här är någon som vill sälja något och jag vill inte ha det, lägg på. Om det överhuvudtaget nämns bank-id.

Jan: Ja, pratar man om bank-id, då ska alla varningslampor lysa.

Mikael: Om man blir uppringd. Speciellt om någon ringer och säger att de är från polisen eller sjukvården. Det är oftast någon som har någon typ av auktoritet.

Jan: Ja, eller banken, precis.

Mikael: Och de ringer upp dig och säger att de vill ha ditt bank-id, att du ska logga in. Då är det bara att lägga på direkt. Det är tveklöst. Däremot kan det ju faktiskt vara så att du ringer upp själv, och då kan banken be dig att logga in med ditt bank-id. Och då får man göra en värdering själv. Men jag säger, när man har med bank-id att göra, var koncentrerad på vad du gör. Gör inget slentrianmässigt, och tänk hela tiden. Och läs noga vad som står i displayen.

Jan: Ja, läs vad som står i displayen.

Mikael: Nu kan det vara olika där i displayen också. Men läs noga. Loggar du in på din bank, så står det bankens namn, och då ska det inte stå något annat. Men när de ringer upp och börjar fråga om ditt bank-id, hur stressande situationen än är, kommer frågan om bank-id, lägg på.

Jan: Absolut.

ID-bedrägerier

Jan: Något som också är vanligt, ID-bedrägerier. Är det något som du... Det var mycket frågor om det.

Mikael: Ja, det händer ju.

Caroline: Hur ser det ut? Är det att någon tar din identitet?

Mikael: Jo, de beställer varor i ditt personnummer till exempel. Vi har pratat om att personnummer är superenkelt att få tag på i Sverige. Vi har på gott och ont ett väldigt offentligt samhälle. Och har jag personnummer så kan jag beställa saker.

Jan: För det här var ett av de tips jag brukar ge som en hygienfaktor. Att gå in på Klarna och ställa in att köp inte kan ske utan bank-id. För annars kan vem som helst bara gå in och trycka in ditt personnummer och din adress, och så beställa grejer, och sen hämtar de det i min brevlåda.

Mikael: Precis. Och dra det till en annan brevlåda. För faktureringsadressen behöver ju inte vara samma som leveransadressen heller. Och det sker.

Lönar sig en ID-skyddsförsäkring?

Jan: Men jag vet en poppis fråga som har kommit jättemycket. Det är många företag som säljer försäkringar mot sådana här ID-bedrägerier. Är det värt det, skulle du säga?

Mikael: Svår fråga att svara på.

Jan: Har du en själv?

Mikael: Nej, det har jag inte.

Jan: Men statistiken, vad säger den? Hur många brott sker på detta viset?

Mikael: Hyggligt många.

Jan: Om man bara tittar på, finns det en chans att jag blir utsatt för detta, och vad kostar det mig i så fall? Det är väl det jag tänker. Ska man skaffa sig en försäkring mot det?

Mikael: Ja, det är en jättebra försäkring att skaffa. Det är en sån här myndighetsbrevlåda. Att du har det i en sån här...

Jan: Kivra, typ.

Mikael: Ja, till exempel. Så att man får brev från Skatteverket eller Bolagsverket. Det är en ganska bra försäkring att skaffa sig. Och det är gratis för övrigt.

Jan: Ja, precis. Och sen finns det något man kan göra på adressändring också.

Mikael: Ja, man kan spärra för att andra inte kan ändra.

Jan: Jag vet vad jag ska göra, jag har skrivit om detta på bloggen tidigare, så jag kan lägga ut en länk. Det ena, hos adressändring, är ett privat företag, och där kan man lägga in en spärr. Men jag tror att det andra är att man ska lägga in spärr hos Skatteverket. Att folkbokföringsadressen inte kan ändras.

Mikael: Precis, den är det.

Jan: Så att man vill att ens folkbokföring inte får ändras utan ens godkännande. Hur godkänner man det? Är det med bank-id?

Mikael: Ja, med bank-id.

Jan: Men jag gillade det du sa, att bank-id är en tekniskt säker lösning. Så länge man är klar i hjärnkontoret när man använder det.

Mikael: Ja, precis. Jag vet till exempel, jag har ett företag där jag ansökt om att få använda bank-id mot mina kunder. Och det är en jättelång process för att få det. Så jag vet att från det hållet är det jättesäkert.

Jan: Precis. Jag har inte tänkt på det, att det är som du säger, det är stressen som gör att man inte läser eller inte kommer ihåg.

Mikael: Precis.

Dina uppgifter finns på Darknet

Jan: Bra, nu har vi pratat lite om bank-id och ID. Är det något mer du tänker på med ID-brotten som är värt att ta?

Mikael: Nej, men det jag ändå vill passa på att nämna är att man ska vara medveten om att kortuppgifter och all information om en, det finns säkert på Darknet. Och vet man inte vad Darknet eller Darkweb är, så är det den lite mörkare sidan av internet.

Jan: Internets bakgård.

Mikael: Ja, internets bakgård. Och där ligger säkert mina kortuppgifter någonstans, antingen genom att någon har lämnat ut dem på någon sida, eller att jag varit inne och betalat med mitt kort och skrivit in mina bankkortsuppgifter, eller något annat. Allting går att köpa för pengar, även det. Så du kan köpa bankkortsuppgifter.

Virtuella engångskort och köpnotiser

Jan: Får jag bara fråga, angående bankkort. Jag använder ett sånt här virtuellt e-kort.

Mikael: Ja.

Jan: Och det kastas varje gång jag använder det.

Mikael: Ja, det är smart. Det får man ändå säga, då är det ändå lite safe.

Jan: Precis, det där är en av anledningarna till att vi gillar Revolut. För de har virtuella engångskort. Är jag osäker på någon sajt så kan jag använda ett sånt engångskort. Och det andra jag gillar, det är inte bara Revolut, det finns andra kort också, är att jag får notis i telefonen varje gång det görs ett köp.

Mikael: Precis.

Jan: För då får jag den notisen. Plötsligt står det att du har köpt på Elgiganten, och jag säger, men vad fan, jag har ju inte varit på Elgiganten. Vad gör jag då? Om jag sitter och käkar lunch, och så kommer du och har handlat på Elgiganten för 15 000. Vad gör jag då?

Mikael: Då ringer du banken direkt och får hjälp av dem. Hur de exakt gör om de spärrar direkt, men förklara läget, så agerar de snabbt. Ring banken det första du gör. Och ha alltid de uppgifterna med dig, så att du vet var du ska ringa. För det här går fort. Och ju snabbare banken kan agera och spärra ditt konto, desto bättre.

Jan: Okej, bra. Så pausa detta avsnittet och lägg in telefonnumret till din bank. Funkar detta? Om man inte har ett kort med en sån här notis i realtid, om jag upptäcker att det hände tre veckor sedan, alltså att jag får kontoutdrag. För några av oss får ju fakturan till exempel till Kivra. Så får jag mitt kontoutdrag, och skannar igenom det, och så här, shit, Elgiganten. Jag vet inte varför det blev Elgiganten.

Mikael: Man kan handla mycket dyrt där.

Jan: Ja, precis. Vad gör jag då? Alltså att det var tre veckor sedan.

Mikael: Ja, det är samma sak där. Kontakta banken och gör polisanmälan naturligtvis om du misstänker att något har hänt. Men då har det säkert hunnit hända en massa saker. Det är därför jag menar, vänta inte om du tycker att något är fel. Gå direkt, ring banken och få det spärrat. Och visar det sig sen att, oj, det var visst frun eller någon som hade varit och handlat, ja, då får man ta den smällen.

Jan: Ja, jag skulle kunna gå och handla på Elgiganten för 15 000 på ditt kort.

Mikael: Ja, då får man väl skämmas. Bättre det.

Kreditkort eller betalkort

Jan: Ja, men du, jag tänker, det var något. För här vet jag också att det är skillnad om det är kreditkort eller betalkort. Jag vet att med kreditkort är ju kreditkortsbolaget ansvarigt fram tills dess att det är betalt. Många gånger är det bättre med ett kreditkort än ett betalkort faktiskt.

Vad är värdet med att polisanmäla?

Jan: Men jag tänker så här, nu kommer en lite jobbig fråga. Det är inte meningen att du ska stå till svars för hela Polismyndigheten. Men jag vet, både vi själva och många, tänker ibland att det inte är lönt att polisanmäla, för det händer ju ändå ingenting.

Mikael: Nej.

Jan: Men vad är värdet med att polisanmäla i alla fall?

Mikael: Jag skulle nog säga att det är väldigt många som gör det för att försäkringsbolaget kräver det. Och jag förstår att man kan känna så. Men jag uppmanar absolut att man polisanmäler. Och värdet i att göra det är för det första att vi faktiskt kan fånga den här tjuven. Och det kanske är ett mönster, att den håller på att lura flera andra samtidigt. Och dessutom, som jag sa, den avdelning jag jobbar på ser mönster hela tiden. Så då kan jag till exempel se att nu är det enormt många som handlar på Elgiganten.

Jan: Ja, precis, exakt.

Mikael: Då är det enormt många som blir utsatta. Eller att man ringer från Swish och säger att det är fel på Swish. Då kan vi gå ut och varna för det. Nu är det många som blir utsatta för bedrägeriförsök där man använder Swish som ingång. Så på det sättet kan vi förhindra fler brott.

Jan: Ja. Men kan man ta dem också?

Mikael: Jo, om de sitter inne på ett callcenter. Det gör vi absolut. Vi tar speciellt små bedragare, dem kan vi stoppa ganska snabbt. Det var någon kvinna uppe där jag jobbar som hade lagt ut att hon sålde hundar. Det fick vi stopp på ganska snabbt, för det fanns inga hundar. Familjer åkte upp från Stockholm och var jätteglada och skulle köpa hundar. Men det fanns inga hundar överhuvudtaget, och de hade betalat. Då kan vi få stopp på det ganska snabbt. Men det som är svårt, det tänker jag inte förneka, är när pengarna drar iväg utomlands, eller det är bitcoin, då är det svårt. Men jag vill också understryka att polisen blir bättre och bättre på det här. Vi kliver framåt hela tiden och tar mark. Men det är svårt, det kan jag inte säga emot. Så jag förstår att folk ibland känner att det inte kommer leda till något. Fast det gör det. Och det kanske inte gör att du får upprättelse, eller så får du det. Det är svårt att veta.

Jan: Det låter för mig lite som en hygienfaktor. Jag bor i det här landet, det är mitt ansvar. Blir jag utsatt för brott så ska jag anmäla det. Och sen kanske ha en realistisk förväntan.

Mikael: Ja, precis. En realistisk förväntan.

Den största risken finns i telefonen

Jan: Bra. Jag tänker på något vi också ska prata om. När vi pratade på telefon sa du en grej som har fastnat i mitt huvud. Du sa att med ungdomar, särskilt om man har barn, så lever vi ibland kvar i att det största hotet mot våra barn är att det ska hända något när de cyklar hem. Men att den största risken för våra barn idag egentligen finns i telefonen. Kan du inte utveckla det resonemanget?

Mikael: Jo, det kan jag göra. Vad jag menar med det, jag menar inte att man ska negligera eller nonchalera det här med att cykla hem ensam. Det kan visst hända saker, men det är inte troligt att barnet råkar illa ut till följd av att det cyklar hem från innebandyträningen. Det som är mycket, mycket troligare är att barnet råkar illa ut med sin telefon och allt vad det innebär.

Caroline: Vad är det då? Vad kan det vara?

Mikael: Ja, det kan vara chattar till exempel. Om vi tar Snapchat som exempel. Att dottern eller sonen ligger på rummet och chattar med sina kompisar. Får helt plötsligt en vänförfrågan, och så tittar man, ja men den här kompisen känner ju alla mina kompisar. Vad man då inte vet är att det inte är någon kompis, utan det kanske är en äldre man som är pedofil. Och han har fått tag i en klasslista på skolan och tagit kontakt med alla barnets andra kompisar. Barnet ser, titta, hon känner ju Frida och Stina och allihopa. Och det verkar vara en i samma ålder också. Och då tar man in den här på sin vänlista, och så börjar man prata.

Hur det eskalerar

Mikael: Och man pratar på, föräldrarna vet ingenting, och man ligger i sängen och pratar. Och helt plötsligt kommer det kanske någon sån här grej. Men vet du, jag kan levla upp dig i något spel till exempel. Ja, men gud vad schysst. Det får bli vår lilla hemlighet, okej, tänker barnet, och går med på det. Men då kanske du kan visa dig för mig utan tröja, bara lite grann. Du kan bara dra upp tröjan lite. Så tänker barnet, det kan jag väl. Lite konstigt, men jag gör det.

Jan: Precis. Lite konstigt, men det går fort, det gör ingenting, det är inte hela världen.

Mikael: Och så fortsätter det. Och barnet kanske också är fundersamt, ja men jag vet ju inte vem du är, kan inte du visa dig? Och då är det samma grej, va. Det kanske är någon skuggig filmning på personen, man kan inte riktigt se vem det är. Och så fortsätter det. Och då kan det skena iväg riktigt ordentligt. Man tvingar barnet att ta på sig själv. För efter ett tag kan de här hoten komma. Om du inte gör det här, då lägger jag ut dig på nätet.

Jan: Jag läste någon intervju med dig på nätet, och det verkade ju vara ganska hemska fall. Fruktansvärt. Du sa att det kom till dig folk som övervägt att ta livet av sig.

Mikael: Absolut.

Jan: Jag tror du sa att detta sätter igång stora krafter. Men det är så mycket skam i det. Fy fan alltså.

Mikael: Ja, det är fruktansvärt. Det är faktiskt väldigt, väldigt svårt.

Vad kan man göra som förälder?

Caroline: Men är det något man kan komma åt? Det är något man måste anmäla såklart. Eller snarare, vad kan man göra som förälder? Vi har ju två döttrar. Det är kanske den bästa frågan att börja med. Vad kan man göra som förälder?

Mikael: Jag tycker att man faktiskt har en skyldighet som förälder att ha koll på vad ens barn gör med telefonen. Man får inte vara naiv som förälder. Och man måste vara lite tuff med sina barn och faktiskt ställa kravet att jag tänker gå in i din telefon och se vad du gör här. Jag vill vara med och titta. Vilka chattar håller du på med? Berätta för mig vad du gör på nätet. Och en del föräldrar känner kanske nu, ja men vadå, det är mitt barns integritet vi pratar om.

Jan: Jag är så här, fuck that.

Mikael: Ja, men faktiskt.

Caroline: Jo, men man kan ju ta den hårda vägen, absolut. Men jag tänker också att man måste ha en relation med sitt barn, där barnet själv har förtroendet att åtminstone delvis berätta vad som pågår. Så att man kan fånga upp det.

Jan: Jo, men jag fattar, jag fattar Kalle, men jag tänker att det där är två strategier som inte är antingen eller. Det du pratar om är att ha en relation och vara närvarande i sitt barns liv. Och det är inte alla som har det.

Caroline: Nej, eller har möjligheten. Men det tycker jag ändå.

Jan: Men du tänker att man också kan säga att vi måste titta vad du... Nu har inte detta varit så aktuellt än så länge, men jag är så här, du har inte en telefon om inte jag har tillgång till den. Så enkelt är det. Jag ska ha pinkoden till din telefon. När du fyller 18, då kan du byta.

Mikael: Precis. Jo, men det är förmodligen ni som betalar telefonen och abonnemanget. Och jag tycker att det inte alltid kan vara så här. Nu ska inte jag som polis sitta och skriva folk på näsan. Men jag tycker ändå att det inte alltid kan vara så himla trevligt när man träffas i familjen. Att man hela tiden, åh, nu är det fredagsmys, nu ska vi ha trevligt. Man måste faktiskt kunna vara lite obekväm mot sitt barn också.

Caroline: Ja, för det visar också att man bryr sig.

Mikael: Ja, exakt.

Varningstecknen

Caroline: Vad är varningstecknen?

Mikael: Varningstecknen kan vara det vanliga, höll jag på att säga, som det kan vara i narkotikasammanhang också. Nu vill jag understryka att de här sakerna enskilt kanske inte är varningstecken, utan man måste se till helheten. Och då kan det vara att barnet drar sig undan, byter kompisar, det kan till och med landa i självskadebeteende. Det har jag sett själv, att de börjar skära sig. Och det kan vara att barnet är trött och drar sig undan, byter kompisar. Det kan till och med vara att man hamnar i ett missbruk. Fast missbruket beror på att man är jätteolycklig och dövar smärtan. Förstår ni? Man kan faktiskt landa i ett missbruk fast det är det här, den här pedofilen, som är orsaken. Men de här sakerna enskilt behöver inte vara, åh men gud, nu måste vi kolla för nu sjunker betyget i engelska. Så behöver det inte vara, men alla saker i kombination, då ska man bli fundersam.

Caroline: Och om det har hänt något, vad gör man då?

Mikael: Då tar man kontakt med polisen, och så tar polisen sig an det. Och har man lyckats säkra något, att barnet börjar visa, titta här, vid chatten kanske.

Caroline: Ja, de kanske visar det i chatten.

Mikael: För tusan, fotografera med din egen kamera. Fotografera allt som finns i telefonen, och ta sen telefonen med till polisen. För där blir det som finns i telefonen bevis.

Caroline: Bra. Och förlåt, dum fråga. När man anmäler, man ringer ju inte 112. Hur gör man anmälan?

Mikael: Då skulle jag säga att man går till polisen. Man kan gå till polisstationen. Och jag värnar jättemycket om just de här frågorna. För jag känner, snälla föräldrar, ta er den här tiden så att ni pratar med era barn och bryr er. Och se till att ha koll på deras telefoner. Det är superviktigt.

När ska man börja prata med barnen?

Jan: Du kan tacka nej till det här, men jag vet ju att du har en dotter själv som är i tonåren. Hur gör ni?

Mikael: Vi pratar jättemycket om det här. Jag har varit ganska ofiltrerad med henne. Att det här finns, de här människorna finns, och de kommer vara där du är. De vet precis var de ska vara, de kommer prata som du, de kommer vara där du är. Vare sig det är på chattar eller vad det nu är i telefonen, de söker sig dit där ungdomar och barn är. Det gör de.

Jan: Och när, så här, Elsa som är två, det är för tidigt att prata. När börjar man prata?

Mikael: Jag skulle säga vid åtta års ålder, sju, åtta års ålder, det tycker jag. För man måste tänka på vilka barn som är målgrupp för pedofiler. Det börjar ju redan där. När de får sin första telefon, när du bedömer att nu ska min son eller dotter få sin telefon, redan där tycker jag att samtalet ska komma.

Jan: Ja, bra. Vi har inte haft det samtalet med vår. Men jag tror också att jag tyckte att det är jobbigt att berätta för mina barn att det finns den här typen av människor. Och så har jag tänkt att det är för tidigt än, för att hon inte rör sig i sociala medier på det viset, eller ens har Snapchat.

Mikael: Så kan det vara. Men det behöver komma någon gång.

Caroline: Man behöver plantera det.

Mikael: Man behöver plantera det, ja. Så att de kommer ihåg, alltså att de inte hörde det igår när det händer idag. Och då kanske man inte behöver ta diskussionen om pedofiler så tydligt. Men därmed tycker jag att när de får sin telefon, för då blir det ofta sådana här klasschattar och sådär, och där är ju inte ungdomar och barn alltid så snälla med varandra heller. Den diskussionen är minst lika viktig, att man pratar om hur vi beter oss mot varandra på nätet.

Ditt barn kan vara både offer och förövare

Caroline: Precis, för det vet jag också. Jag läste någonstans att du hade sagt att ditt barn kan vara både offer och förövare. Vill du utveckla det?

Mikael: Ja, det kan jag göra. Man vill ju gärna se sitt barn, när det har hänt något på skolan till exempel, att någon har skrivit något dumt, så vill man gärna se sitt barn som offer. Man är inte så speciellt intresserad av att tänka tanken att det kanske är min son eller dotter som är delaktig i nätmobbningen, eller vad det nu rör sig om. Och det stöter vi ofta på, att man utgår från att det är mitt barn som har råkat illa ut. Och är det inte det, så har de inte gjort någonting. Men det är ju precis som det alltid kanske är med mobbning. Det är alltid den här tysta massan som kanske inte gör något aktivt, men de låter saker ske och de skickar kanske bilden vidare.

Mikael: Till exempel kan det vara så att något barn eller ungdom har skaffat pojkvän, och den här pojkvännen lyckas i något läge tjata sig till att, ja men kan inte jag få ta ett foto på dig när du är naken. Nej, det vill inte den här tjejen, men till sist går hon med på det. Då ska hon veta att när man har gått med på det, eller skickat en bild på sig själv, har man tappat kontrollen över bilden. Och de bilderna cirkulerar runt i alla möjliga sammanhang. Och det kan bli så illa att den här tjejen eller killen som bilden lagts ut på mår så dåligt att den faktiskt vill ta livet av sig. Jag har själv varit med och letat efter grabbar och tjejer som mår så dåligt att de bara sticker hemifrån, och vi vet inte riktigt var det tar vägen. Det är väldiga krafter man sätter igång med det här.

Det är inte den utsatta som ska skämmas. Det är den som lägger ut bilden. Men så blir det tyvärr ofta tvärtom.

Mikael: Och det är klart, den här tjejen som kanske har blivit utlagd, om vi tar det som exempel, hon skäms ju något fruktansvärt. Och bara det är ju helt skevt, för det är ju den här killen som ska skämmas.

Caroline: Ja, det är den som har lagt ut som ska skämmas.

Mikael: Precis, det är inte tjejen som ska skämmas. Men så blir det tyvärr ofta.

Det skrivna ordets kraft

Caroline: Men jag förstår inte hur man kan göra en sån sak, att man hänger ut folk på nätet, som en del gör. Jag tror inte folk förstår vad de sätter igång.

Mikael: Nej, jag tror inte heller de förstår vad de sätter igång.

Caroline: Men jag tänker också att något du har sagt tidigare är att det är så lätt att skriva något. När man träffas så kan man ha en jargong, och man fattar att det är jargong. Men när det blir skrivet på nätet så tappar man hela den icke-verbala kommunikationen. Vad tänker du?

Mikael: Ja, precis. Jag är ju svensklärare i grunden också. Det skrivna ordet har en helt annan kraft än vad det sagda ordet har. När du säger en sak kan du lägga in nyanser i det. Men skriver du en sak, det tar mycket hårdare, tänker jag. Om du skriver, ja men du är ful till exempel, och får det skrivet till sig, är mycket hårdare. Och jag tror det är lättare för förövaren också att sitta och skriva en sak, istället för att möta personen öga mot öga och säga, du är ful din jävel. Det är mycket enklare att sitta och skriva det. Och det tar dessutom säkert mycket hårdare.

Att vara utsatt på sociala medier

Jan: Alltså, det där har ju vi varit utsatta för jättemycket.

Caroline: Du tänker på Twitter eller?

Jan: Ja, och sociala medier och bloggar. Och särskilt eftersom vi har åsikter som inte alltid går i linje med det som är kutym i finansbranschen. Så jag är slut på Twitter, jag tycker att Twitter är en avskrädeshög.

Caroline: Nej men, där har jag också tänkt, om jag får, du är en idiot och en massa grejer, jag har ju dragit gränsen någonstans. Går det på min familj, då polisanmäler jag. Men så länge de skriver om mig är jag så här, jag har en kollega som filtrerar det åt mig.

Jan: Sen är kanske inte vi typfallet, eftersom det är dumt att vara bloggare och vara rädd för kritik. Men som vanlig person, om någon har skrivit om ens barn till exempel, hur ska man agera? Vad ska man tänka?

Mikael: Precis, det är faktiskt en jättebra fråga. Tyvärr är det inte olagligt att vara dum i huvudet. Det är faktiskt så. En del utnyttjar det och har en tendens att vara dum i huvudet. Vi har ju yttrandefrihet i Sverige, och det är i grunden bra, det är grundlagsskyddat och det ska det vara. Men för det första vill jag säga att jag tycker att en del går alldeles för långt. Det är rent elaka saker, kan jag tycka. Men därmed vill jag noga understryka att det inte behöver vara kriminellt.

Var går gränsen för det brottsliga?

Jan: Men var går gränsen? För vi hade ju till exempel det med Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, som blev ett ganska känt rättsfall. Men om man tänker, vi behöver inte tänka på kändisar eller bloggare. Jag tänker så här att det skrivits taskiga saker om ens barn i någon sån här klassgrupp. Det som är mer vardagsnära. Hur ska man tänka, är det någon gräns?

Mikael: Dels finns det gränser, till exempel om det börjar landa i hot. Att någon uttalar ett hot mot dig. Eller om du säger, en enda gång till så kommer jag pryla dina barn. Då börjar du hamna i olaga hot. Men då är vi inne i brottsbalken. Men det kan också landa i förtal eller kränkningar och sådana saker.

Jan: Det kan det, men man får säga förvånansvärt mycket innan det börjar bli kränkningar och förtal och hot.

Mikael: Ja, innan det börjar bli brottsligt.

Jan: Så då är det nästan bättre, jag som har suttit som huvudman i styrelsen för en skola, jag vet att det är väldigt hård lagstiftning kring skolor och huvudmäns ansvar för kränkningar och mobbning. Så då är det kanske bättre att prata med skolan, för ofta är det förmodligen någon i barnens närhet.

Mikael: Nej, men att prata med skolan.

Jan: Vad det är som pågår i klasslistan. Ofta är det kompisar, så då är det att prata med skolan.

Mikael: Jo, exakt. Det är inte säkert att det barnen eller ungdomarna gör mot varandra behöver vara brottsligt enligt brottsbalken. Men därmed är det inte sagt att det är rätt. Det kan vara lika hemskt ändå. För vad det här barnet kanske inte förstår, som föräldrarna måste förstå. Om jag skriver, gud vad du är ful, eller gud vad du luktar, i den här klasschatten, ja, det kanske inte är kriminellt. Men man ska veta att den som blir utsatt kanske mår så dåligt att den tar livet av sig. Och det är något du måste leva med resten av ditt liv, om du har varit delaktig i det. Så det tycker jag man ska ha med sig som förälder och barn. Ditt barn kanske inte har gjort något kriminellt. Men det kan leda till fruktansvärda konsekvenser för den som är utsatt.

Caroline: Ja, det finns ju en lång väg innan någon tar livet av sig. Om jag hade märkt att mitt barn sa eller skrev sådana saker, det samtalet måste man ta långt innan någon tar livet av sig. Du förstår vad du har fått den här personen att känna.

Mikael: Ja, absolut. Det är också ett skäl till att ha koll på sitt barns telefon. Ditt barn kanske inte är utsatt för mobbning, men det kanske är delaktig i något. Och det är där problemet är med Snapchat till exempel. För där försvinner ju meddelanden. Men ofta kan det vara så att någon har hunnit göra en skärmdump innan.

Ransomware: när datorn tas som gisslan

Jan: Jag tänker, det vi inte har pratat så himla mycket om är två grejer. Det är ransomware, att din dator låses mer eller mindre. Ransomware, heter det så?

Mikael: Ja.

Jan: Att någon tar över min dator. Men kan du inte beskriva problemet?

Mikael: Ungefär så. Och här vänder jag mig egentligen till alla, men kanske främst till företagare och företag. De flesta jobbar på ett företag eller en organisation. Och då kan det vara så här, vi tar mig som exempel. Jag har precis fått nytt jobb och börjar på ett stort försäkringsbolag som är rikstäckande eller världstäckande. Och jag kommer andra, tredje dagen på jobbet och hittar ett USB-minne på golvet. Jag vill göra ett gott intryck och tänker att någon har tappat det. Smart idé, jag sätter i det i datorn, så kanske jag kan se vem som har tappat det. För då kan jag gå in och kolla. I det här USB-minnet finns det skadlig kod som sätter igång, tar sig in i försäkringsbolagets alla datorer och låser systemet. Inte bara lokalt, utan över hela Sverige och världen. Man kan säga att de tar hela datasystemet som gisslan. Och inte bara det, det kan till och med landa i att de tankar information ur företagets kundregister. Hela kundregistret tankas upp till de här.

Jan: Och då landar det ofta i att företaget är gisslantaget.

Mikael: Något på jobbet, panik blir det naturligtvis. Och det spelar ingen roll om det är en liten bilfirma eller ett jättestort företag. Det blir panik i alla fall.

Den obekväma kalkylen

Jan: Men du, där kommer den hemska tanken. Nu säger jag något som kanske inte är helt kosher. Men då tänker jag så här. Har jag 100 anställda som kostar 500 kronor i timmen, då börjar det ticka pengar ganska snabbt när de inte kan jobba. Och sen får jag, ja men om du betalar 100 000. Så tänker jag, det är några timmars jobb. Det är mycket billigare för mig att betala än att ha 100 personer som sitter sysslolösa. Då gör jag något jag inte ska.

Mikael: Ja, men absolut. Jag ska inte sitta och spekulera. Men vi får in väldigt lite anmälningar på sådana här ransomware, i förhållande till hur vanligt det är.

Jan: I bästa av världar, vad skulle du rekommendera? Är det så att man anmäler till polisen när man har råkat ut för det?

Mikael: Ja, jag säger det, jag kan inte säga något annat. Jag tycker att man absolut ska anmäla till polisen. Problemet tror jag är att inget företag vill skylta med att de har dålig säkerhet.

Jan: Blir en polisanmälan offentlig?

Mikael: I något skede kommer den att bli det.

Jan: Men inte på en gång?

Mikael: Inte på en gång, inte under förundersökningen. Då är det sekretess. Men i något skede kommer det komma ut i media att den här anmälan har kommit in.

Garmin-fallet

Jan: För vi kan ju bara spekulera. Men typ Garmin var ju ett sånt känt fall i somras. Var det inte tre dagar de var helt nere? Varenda klocka, varenda Garmin-pryl funkade ju inte. Var det en sån här ransomware?

Mikael: Ja, det spekuleras. Wired spekulerade i att det var ransomware.

Jan: Men det finns ingen anmälan?

Mikael: Nej, de är ju inte ens i Sverige.

Jan: Nej, men det kan man väl ta reda på om man är journalist.

Mikael: Ja, men det spekuleras i att de betalade ganska många miljoner kronor för det.

Jan: Jo, så kan det vara.

Mikael: Och problemet är, som jag sa, att inget företag vill gå ut och säga att vi har dålig säkerhet, vi har dåligt skydd, för det är naturligtvis inte bra. Problemet blir då att de som sysslar med sånt här får mer.

Jan: Ja, de får pengar och de får kundregistret eller kunduppgifter. Och det är ingen som berättar för mig att mina uppgifter ligger ute någonstans. Men det finns en sajt, det var någon läsare som tipsade.

Läsarfråga om ransomware och statligt sanktionerade attacker

Caroline: Så lukrativt alltså, pengar från många håll. Det visar sig att ganska många av våra läsare jobbar i IT-säkerhetsbranschen, för vi har fått ganska många frågor. David Barron skriver så här: "Arbetar själv med IT-säkerhet i den privata sektorn. En av de mer aktuella frågorna jag tacklas med är den kraftiga ökningen av riktade ransomware som gör stor skada, även om det sannolikt är ett större problem internationellt än här. Hur arbetar polisen med detta? Tror man att det är självständiga hackergrupper, eller är det grupper sanktionerade av stater?"

Jan: Alltså Kina eller?

Caroline: Ja, eller Ryssland eller Nordkorea. Och är det ens möjligt att utreda sådana fall?

Jan: Det här är de tunga grejerna.

Mikael: Ja, det är det.

Jan: När man säger statligt sanktionerad, då tänker man, ja, svenska polisen, hur ska vi ta tag i detta?

Caroline: Jag tänker att de menar att det är en tredje makt inblandad. Något land i öster. Vi behöver inte tala om vilket, men utreder ni det?

Mikael: Absolut, det gör vi. Men jag säger så här, det är tufft att skydda sig mot. Och det är inte lätt att utreda. Men vi utreder det.

Jan: Men varför är det inte lätt att utreda? Är det för att det kräver mycket resurser och människor som är experter?

Mikael: Vi har folk som är experter på det och som är duktiga. Men dels kommer det in förvånansvärt lite anmälningar. Jag ska väl inte spekulera så mycket i det.

Jan: Och vad händer då? Då är det svårt för er att greppa hur det går till eller vem som gör det. Spekulationen han drar, om det är ganska vanligt förekommande som han skriver, en kraftig ökning, och det inte anmäls, vad är den logiska slutsatsen? Förmodligen betalar företagen.

Mikael: Jo, jo.

Jan: Men jag tänker för polisen som behöver utreda det. För er fattas det information om hur det går till. Ni kan inte titta i de datorerna, eftersom folk har betalat.

Mikael: Nej, precis. Lite grann som vi var inne på. Det går inte att ta ett steg framåt mot den typen av brott om man inte kan utreda det. Och där har vi det här med anmälan som vi pratade om tidigare, att det är viktigt att det kommer in anmälningar till oss. För annars blir det svårt att få en rättssida på det.

Konkreta tips mot ransomware

Jan: Jag tänker, om du skulle säga något konkret innan vi går vidare, hur ska man tänka kring ransomware, vad skulle du ge som tips?

Mikael: Backup på ditt system, backup på dina känsliga uppgifter, och ha uppdaterat virusskydd. Nu kanske inte det hjälper alltid ändå, men ha backup på ditt system, och den backupen kanske inte ens ska ha någon kontakt med nätet.

Jan: Jag skulle säga, anlita en bra IT-säkerhetsfirma. Det finns folk som är duktiga på det här. För detta känns som en sjukt onödig utgift, ända tills det händer. Och då är man villig att betala vad som helst.

Mikael: Jo, du har en poäng i det.

Jan: Det är typiskt en sån där grej, ja men jag ser till att ha bra vinterdäck på bilen. För om det händer något så blir konsekvenserna jävligt trista. Men de vinterdäcken låter mest, speciellt om jag har dubb. Men om det händer något, då är det väldigt bra. Och liksom med försäkringar generellt, att man har hemförsäkring och olycksfallsförsäkring.

Mikael: Ja, du kanske ska ha den här försäkringen också.

Jan: Ja, precis.

En fråga vi hoppar över: kryptering och polisens verktyg

Jan: Det är så mycket frågor. Det är till och med roliga frågor. Marcus hade ställt en fråga, vi hoppar den nu. Han hade ställt en fråga om hur ni ser på det här att man ska ha högre IT-säkerhet och skydda sig själv, samtidigt som det ställer till det för polisens arbete att komma in i en telefon. Det har varit Apple-debatten, att en Apple-telefon är säker.

Mikael: Ja, den är bra.

Jan: Den är bra, den frågan. Men ställer det till det?

Mikael: Och där kan jag väl säga...

Jan: Men ställer det till det, eller har polisen verktyg för det?

Mikael: Nej.

Jan: Nej, okej. Det är ju skönt att det funkar då, med den här säkerheten.

Mikael: Ja, men precis.

Jan: Det har varit mycket en debatt i USA. Men det är bra, den frågan kan vi stryka.

Mejlbedrägerier: porrsajt-utpressningen

Jan: Jag tänker att vi ska hoppa till det sista vi inte har pratat så mycket om. Det är två grejer. Finansiella bedrägerier. Och sen måste vi ändå säga, de här mejlen som hamnar... Jag har en skräpkorg, och ibland tittar jag på den, och så står det, jag har sett att du är inne på den här porrsajten.

Mikael: Just det. Klassiker.

Jan: De där är ju bara slängar.

Mikael: Jag har aldrig fått såna.

Jan: Och då lägger du dem i skräpkorgen. Dem behöver du inte bry dig om. Men vad säger de?

Mikael: Jag har sett att du har varit inne på den här porrsajten. Vill du att det ska komma ut?

Jan: Så här går det till, så här hade jag gjort. Du går in på Darknet, du kan köpa en e-postadress, det kostar typ halvcent, det kostar ingenting. Sen skickar man ut tio miljoner mejl, jag har sett att du har varit inne på en porrsajt. Och sen är det någon som känner sig träffad.

Mikael: Och det räcker ju.

Jan: Precis, exakt så är det. Man får en viss procent ja.

Mikael: Ja, det är som du säger, en del blir livrädda och bara oj, oj, oj, och så betalar de. Och sen kan de vara fast.

Caroline: Men hur vet man att ens e-postadress har blivit upphämtad av någon på det viset?

Jan: Det finns sajter där man kan kolla det. Jag kan lägga ut några sådana länkar.

Caroline: Jag vill veta det, för jag har nämligen fått mejl från någon som jag haft kontakt med för några år sedan, inte mer nu, som skriver, jag är i det landet och behöver pengar. Men det är en sån spoofad adress.

Jan: Ja, men det bör man fatta. Min adress kan ju vara ute så.

Caroline: Ja, gud.

Jan: Men det är den. Man får bara utgå från det.

Spoofade adresser, länkar och falska hemsidor

Jan: Och sen det andra, inse det du kallar för spoof. Att det är väldigt lätt att fejka ett mobilnummer, fejka en e-postadress. Jag kan skicka ett mejl så att det ser ut som att du har skickat det. Är man bara lite tekniskt kunnig så är det hur enkelt som helst.

Mikael: Och sen är det också en grej att tänka på. Nu kommer det lite ad hoc. Men klicka aldrig på länkar som du inte vet vad det är. Eller öppna bilagor som du inte vet vad det är. Och var noga när du går in på en hemsida, har jag skrivit rätt adress? Om jag ska gå in på Ellos hemsida och råkar stava med ett L för mycket till exempel, då landar jag på en sida som kanske ser exakt likadan ut som Ellos. Och så lämnar jag ut mina kortuppgifter och köper grejer där. Jag får inga grejer, men de har mina kortuppgifter. Och så kör det igång.

Investeringsbedrägeriet: lurad två gånger

Jan: Men jag tänkte på en rätt vanlig grej. Vi hade en annan gäst här som hette Totte Löfström, som pratade om bitcoinbedrägerier. Och något som var nytt för mig, han sa att man ofta blir lurad två gånger. Att man blir lurad på vägen ut.

Mikael: Just det.

Jan: Det var fruktansvärt också, det han berättade.

Mikael: Åh, den är ganska hård, ja. Och caset var så här. Ja, men du har blivit blåst på 10 000, eller 100 000. Och så är det någon som kontaktar dig, du har blivit blåst, vi kan hjälpa dig få tillbaka i alla fall 50 000. Men du måste betala 10 000 kronor här för att vi gjorde det.

Jan: Och så är det de igen.

Mikael: Ja, det är samma igen.

Hur investeringsbedrägeriet byggs upp

Jan: För ingången är ofta så här med investeringsbedrägerier, att du sitter och surfar runt, du kanske är på Facebook och så dyker det upp någon kändis. Det körde de ett tag, det var alla möjliga kändisar. Jag trodde inte det här var möjligt, men jag har blivit rik på det här. Så klickar du där, och kanske skriver din e-postadress någonstans, och så blir du uppringd.

Mikael: Och sen kör det igång, och då ringer de och säger, skulle du vara intresserad av att investera i bitcoin? Ja, jo, det verkar spännande. Ja, men ska du inte investera en 2 000? Jo, det kan jag göra. Så får du en personlig bankman eller bankkvinna, som gärna pratar engelska. Men det är inget problem, för man är ju duktig på engelska. Och sen får du en sida med grafer och stapeldiagram, och de pekar käpprätt uppåt. Och efter ett tag tycker du, det här var spännande. Och då ringer de igen och säger, ja, du ser ju och tittar på graferna. Jo, det har jag gjort, och de pekar uppåt. Ja, fast du får ingen hävstångseffekt på den här lilla summan, utan du måste skicka in mer pengar. Jo, men det fattar du, det är logiskt. Men jag har inte så mycket pengar. Jo, men 50 000 kan du väl ruska fram. Och så in med dem.

Två, tre vågor och tillåtna uttag

Mikael: Och sen fortsätter det här, och det går uppåt, och nu börjar du snart kunna köpa den här stugan.

Jan: Ja, min upplevelse... Detta har vi råkat ut för.

Caroline: Har vi råkat ut för?

Jan: Ja, ja. Detta går ofta i två, tre vågor. Och de brukar ofta till och med tillåta uttag. Att du kan sätta in 2 000 kronor och plocka ut åtta.

Mikael: Absolut.

Jan: Så att du får lite bevis på att det funkar. För de vet att statistiskt, sätter vi in två, så kommer vi sen sätta in 50. Och är det någon som har satt in två och tagit ut åtta och sen inte kommer tillbaka, då är det en business loss för dem. För de vet att de flesta kommer göra ett test och sen sätta in 100 000.

Mikael: Ja, och det maler ju på. Du kanske till och med tar lån för att du tycker det går så bra, för att du drömmer om den här stugan.

Jan: Och vad händer sen då?

Mikael: Ja, sen efter ett tag känner du att nu kan jag köpa den här stugan, nu vill jag ha ut mina pengar. Då blir det tyst. Då händer det ingenting mer. Tvärtyst. I något skede inser du att, ja men fan, jag är lurad. Du gör en polisanmälan. Vi säger, ja men vi ska göra vårt bästa. Men det kommer bli svårt att utreda. Ja, men någonstans accepterar du det här.

Den andra blåsningen

Mikael: Så kanske det går någon månad till. Då ringer det från, ja, vad kan vi låtsas, Alfa Security säger vi. Ett schweiziskt företag som minsann har hittat, inte alla dina 900 000, men de har hittat 700 000 på en schweizisk bank. Och det är ju jätteskönt, eller hur, tänker du. Då kan jag få tillbaka dem. Jo, det kan du, men du måste betala en liten avgift på 50 000. Fast, säger de, det är väl inget att käbbla om, du får ju tillbaka 650 000.

Jan: Herregud.

Mikael: Oj, oj, oj, och så betalar du. Och så är du lurad igen. Då har de blåst dig på 50 000 till.

Varför även smarta människor faller

Jan: Och man kan tycka, man kan skratta, men hur dum är folk? Fast...

Mikael: Alltså, när man sitter där är det en känslomässig grej.

Jan: För det var en av de sista frågorna jag tänkte ta. Vad är anledningen till att även de smarta av oss faller för de här grejerna? Jag tror att det är stress, känslomässigt, hopp.

Mikael: Absolut.

Jan: Att det ser proffsigt ut kanske. Vem vill inte göra snabba pengar?

Mikael: Naturligtvis. Och sen vill man inte framstå som dum, som att man inte fattar.

Jan: Jag har faktiskt börjat, efter att vi började prata, göra en sån här checklista. Vad är det man ofta ser? Och jag ser att det ofta är en presentation i grupp. Så att man inte vågar ställa frågor, för man tänker att alla andra fattar. Sen en annan grej, jag vet inte om du håller med, men min upplevelse är att de flesta bedrägerier faller ihop. Livslängden är sällan mer än två år.

Mikael: Nej, men absolut.

Jan: Så en av mina flaggor är alltid, är detta nyare än två år, då ska det ringa en stor varningsklocka. Har detta funnits i tio år, ja, då är det mer sannolikt att det fungerar. För bedrägerier håller sällan på i tio år.

Mikael: Nej, men absolut. Och jag tänker på det du sa innan också, det här med att det är för bra för att vara sant. Det är en typisk grej. Ja, men låter det för bra för att vara sant, så är det för bra för att vara sant. Men om man då säger som du var inne på, undersök det här ordentligt. Om du ska ge dig in och börja handla med värdepapper, lär dig.

Fler varningsflaggor: jurister, realism och varför just jag?

Jan: Precis, för jag tänker så här, nu ska vi inte dyka ner, jag tänker att vi ska göra det här till ett eget avsnitt. Men jag började fundera på det. Och då sa jag till exempel, en varningsklocka för mig i sådana här projekt är att det inte finns någon juristfirma eller revisionsfirma inblandad. Det är en varningsklocka. Så om det är PwC eller Ernst & Young, då är det någon annan som också har tagit en risk i det här. Jag tänker också på hur realistiskt det här framstår. Det kan ju framstå ganska realistiskt.

Mikael: Jo.

Jan: Men varför kommer detta? En av de viktigaste frågorna är, varför kommer detta till mig? För om det här vore en bra grej, som när folk säger 10–15 procent, om det hade varit på riktigt, då hade de aldrig kommit till dig. Då hade de gått till en professionell institution, startat ett företag, gått till SEB och tagit in 100 miljoner. Varför ska de få ihop 100 miljoner genom 1 000 småsparare? Det är inte troligt, när du kan gå till en person och få 100 miljoner på ett bräde.

Mikael: Men vad är det då som gör att folk...

Jan: Hoppet.

Mikael: Jag skulle säga att det handlar om hoppet. Samma anledning som man köper lottsedlar. Att man tänker, nej men det tar för lång tid, jag vill ha resultat direkt. Man vill ta genvägar. Jag tror att det handlar mycket om det.

Rundar av

Jan: Jag tänker att vi ska börja runda av här, för jag vet att du ska vidare och hålla föreläsning i Ängelholm. Tänker du att det är något vi har missat, något som vore viktigt att ta?

Mikael: Nej, jag tror vi har fått med det mesta. Det som man kan nämna är att om vi tänker bankrån och sånt här, det finns ju inte längre. Ni kommer inte ihåg det senaste bankrånet. Och de här har flyttat in i våra vardagsrum istället. Det är där de rånar oss nu. Och jag vill mena att man känner sig med all rätt säker i sitt eget hem, och det ska man göra också, det är jätteviktigt. Men bara för att ni är i ert eget hem, ta inte ner garden. Försök ändå vara lite skeptisk. Det kanske inte rör er personligen, men det kan röra era föräldrar, era barn, det vi har suttit och diskuterat nu. Det är jätteviktigt att komma ihåg. Nej, jag kommer inte åka dit på det här, för det är inte troligt, men min mamma har gjort det.

Jan: Du är ändå ganska generös när du säger så. Jag kan säga att jag har åkt dit. Jag har i alla fall tre, fyra grejer där jag har blivit lurad ordentligt. Så jag skulle nog ta det lite närmare själv.

Mikael: Jo, men absolut. En del vill gärna avfärda det, man tycker att man är duktig, men precis som du säger.

Jan: Sen tror jag att det är olika grejer. Att faktiskt, nej, jag tror inte jag kommer råka ut för ett bank-id-bedrägeri, för jag fattar för mycket teknik. Men däremot har jag åkt dit på, du vet, 50 procent på ett år, exklusivt för dig. När vi var på flygplatsen, du behöver bestämma dig nu, Roger har köpt, Martin har köpt, och jag vill inte vara...

Den egna läxan på flygplatsen

Mikael: Ja, detta var för ett antal år sedan.

Jan: Ja, detta var för 15 år sedan. Och då var jag så här, nej, vi skulle precis på vårt plan, och då tänkte jag, jag vill inte vara den som sitter på nästa julfest. Alla har gjort den här affären, alla har tjänat pengar, och vi är fegisarna som inte var med. Och det var den stora anledningen till att vi gjorde affären och förlorade 50 000. Trustbuddy blev vi också blåsta av.

Mikael: Nej, men det finns mängder av fällor, så är det.

Koppla aldrig upp dig på okänt wifi

Jan: Och jag kommer att tänka på det nu när du säger det.

Mikael: Med flygplatser och sådär, koppla inte upp er på wifi-nätverk som ni inte vet vilka de är. Om det finns ett wifi-nätverk på flygplatsen där du är, det här är ett gratisnätverk, perfekt. Du har ingen aning om vem som har lagt ut det nätverket. Och så kommer du på att du måste föra över pengar, och så sitter det någon lirare där och ser allt.

Caroline: Ja, men jag tycker det är intressant, för det har hänt mig någon gång att min telefon inte velat, jag inte har kunnat hitta kvitton, för att wifit inte är igång. Så då måste jag in på ICAs wifi för att kunna visa upp att jag har handlat där, och här är grejerna. Och jag gillar inte det heller, att vara på något annat wifi. För du har sagt att det ska man bara inte. Men ska man ha ett eget wifi i ryggsäcken, eller vad ska man göra?

Mikael: Det finns tekniska lösningar för det. Men jag tror vi underskattar det. Det var någon som sa att det är som att gå naken bland folk, det är så sjukt osäkert att vara ute på någon annans wifi.

Caroline: Men vad har du?

Mikael: Nej, men idag skulle jag för det första vilja säga att du kommer så pass långt på din vanliga telefon med mobilsurf, de flesta har ju så att det är lugnt att köra. Då tycker jag man ska göra det. Men ska du koppla upp på något wifi, då se till att du vet vad det är för nätverk. Och ta inte vad som helst. Om du sitter på Amsterdams flygplats och kopplar upp dig och börjar flytta pengar, för någon kan avlyssna allt.

Jan: Jajamän, de kan se precis vad du gör.

Läsarfråga: vanligaste ekobrottet

Jan: Bra, jag tänker, vi har ett par minuter här. Fråga från Johan Fricksell. Ska du ta den, Caroline?

Caroline: Ja. Jag tycker det är en spännande fråga. Vilket är det vanligaste ekobrottet som gemene man kanske inte uppfattat eller förstått är just ett brott?

Mikael: Oj då, ja, den var svår.

Caroline: Att man råkar ut för något brott man kanske inte förstår är ett brott.

Mikael: Ja, just det. Nej, men det skulle jag säga är de här Blocketbedrägerierna. Det är mycket att man köper en vara och inte får den.

Jan: Sen måste man titta på, jag tycker det är intressant. Ja, okej, det här är den vanligaste brottsligheten, men den omsätter kanske ändå inte mest pengar. För den andra brottsligheten, som kanske inte är vanlig, den omsätter jättemycket pengar. Så det beror på hur man ser på det. Men jag gillade din metafor innan när du sa, vad är mest sannolikt att jag som medborgare i Sverige kommer råka ut för. Vi hade kunnat dra det in absurdum. Du vet, du kan fejka en mobilmast. Du kan tro att du är ansluten till 3G, men egentligen är du ansluten till någon som sitter i en skåpbil med en egen antennmast. Det har hänt. Men det är ju högst osannolikt att någon skulle vilja göra det om jag inte är politiker eller vd. Men de som kan råka ut för det, de har egna säkerhetsavdelningar.

Jan: Så jag tänker, en vanlig svensk, vad är det mest sannolika brottet jag kommer bli utsatt för i mitt liv?

Mikael: Ja, det är att någon försöker lura dig, antingen genom ett mejl, att du klickar på någon länk, eller att du går ut på Blocket och ska köpa något och inte får varan, eller att du blir uppringd av någon som försöker lura av dig bank-id. Jag skulle säga att de tre är väldigt vanliga.

Jan: Bra, precis. Och för att skydda sig mot de här, då är det sund skepsism och att ändå vara hyggligt insatt i vad det handlar om.

Jan: Bra. Vet du vad, jag tänker, Caroline, har du något du tänker på?

Caroline: Nej, inte just nu.

Läsarfrågor: vilka är bedragarna?

Caroline: En fråga här också från Mikael Persson. De här som står bakom, är det vanliga bedragare, enskilda, eller är det större organiserade?

Mikael: Det är allt. Hela spektrat, skulle jag säga. Från den äldre, eller medelålders, kvinnan som har dåligt med pengar och bestämmer sig för att extraknäcka, kränga hundar som inte finns, till organiserade ligor som sitter i något öststatsland eller Indien.

Caroline: Men som pratar svenska? Eller nej?

Mikael: Nej, det gör de inte nödvändigtvis. Inte de som sitter där.

Jan: Det är roligt, det var någon som skrev, Bill Vellejka här, som skrev så här: "Jag brukar få ett samtal från en gentleman i Hongkong som är snabbpratande, och vi brukar ha spännande samtal. Jag agerar inte på hans tips, men jag tycker han är ganska trevlig att prata med."

Mikael: Man ska nog ändå akta sig lite, så man inte helt plötsligt trillar dit. Men jag har själv också drivit det där tillräckligt långt för att de ska bli förbannade vid något tillfälle. De tycker att de har en på kroken, och så bara nähä.

Jan: Säger du någon gång, du vet om att jag är polis?

Mikael: Nej, det har jag inte gjort. Men jag har drivit det ganska långt, tillräckligt långt för att få dem irriterade. Men det är inget jag uppmanar folk att göra naturligtvis, men det kan vara kul. Men då ska man vara väldigt säker på vad man gör. Det är så här, don't try this at home.

Sämsta rådet och ett boktips

Jan: Men du, jag tänker så här. Vilket är det sämsta rådet du brukar höra, som går runt i det här sammanhanget?

Mikael: Nej, jag vet egentligen inte om det gör det.

Jan: Vad skönt. Vi brukar ställa den här frågan mer finansrelaterat, och då är det roligt, då finns det många. Sämsta rådet är månadssparande eller sitt still i båten, sånt som vi tycker att man ska göra.

Mikael: Jag förstår. Sämsta rådet, ja, det kanske finns något sånt här... Du vet, du läser en artikel i Aftonbladet och skakar på huvudet.

Jan: Ja, precis.

Mikael: Nej, men jag kan fundera på det.

Jan: Då kan vi ta den när vi har en sån här träff. Om du skulle ge ett boktips, vad är en av de bästa böckerna du har läst? Den behöver inte ha något med jobbet att göra.

Mikael: Patrick Süskind heter han. Parfymen heter boken. Har du hört talas om den?

Jan: Ja, den är världskänd. Man har gjort film på den.

Mikael: Jag undervisade i litteratur innan, så jag är ganska intresserad av litteratur.

Jan: Är det den som det gjordes film på?

Mikael: Ja.

Jan: Då vet jag, då känner jag till historien.

Mikael: Ja, den kan man läsa, den är väldigt bra.

Tack och inbjudan till live-träff

Jan: Ja, men du, ett fantastiskt stort tack, Mikael, för att du ville ta den här.

Mikael: Jag måste säga att jag är jätteglad att jag fick komma, för det är så viktigt att prata om de här sakerna.

Jan: Ja, och lite som vi sa innan, kan man bidra till att en ungdom eller någon inte råkar ut för det här, så är det lätt värt det. Jag gillade jättemycket det du sa också, att det handlar kanske inte så mycket om dig själv som lyssnar eller tittar, utan det kan hända någon anhörig, eller en kollega, eller företaget man jobbar på. Men jag tänker också att det är jättemycket frågor vi inte hann ställa. Så vi kommer ha en digital träff, en frågestund, för då kan du sitta hemma i Sundsvall. Och så tar vi de här frågorna. Jag kommer lägga ut i anslutning till det här avsnittet hur man gör för att vara med på live-träffen. Så tack så hemskt mycket.

Mikael: Tack själv.