Börspsykologi med Med Cristofer Andersson

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Det svåra med sparande är psykologin, inte tekniken
2. Personliga kopplingar till Ukraina
3. Sanningen är alltid mer komplex
4. Sitt still i båten, fortsätt månadsspara
5. Zooma ut och spekulera inte
6. Välkommen, Christoffer Andersson
7. Tankar och känslor framför ettor och nollor
8. Christoffers bakgrund: från elitfotboll till botten
9. Självförtroende kontra självkänsla
10. Niklas och Kajsa: två fiktiva investerare
11. Niklas systemfel och Kajsas rationalitet
12. Statiskt kontra dynamiskt mindset
13. "Jag kan inte det – än"
14. Hur man tränar sig att reframa
15. Den onda loopen efter en förlust
16. Man kan inte utvärdera beslut på utfallet
17. Vi lär oss av misslyckanden, inte av framgång
18. Varför har inte alla ett dynamiskt mindset?
19. Hjärnan lever kvar på savannen
20. Hjärnan vill spara energi
21. System 1 och system 2
22. Genvägen som sparar energi men kostar långsiktigt
23. Att aktivera system 2 tar fem sekunder
24. Kahnemans tankeexempel: bibliotekarie eller bonde?
25. Snabba kontra långsamma beslut i vardagen
26. Hur vet man att man dragit igång system 2?
27. Tillämpat på börsen: 12 månader eller 10 år
28. Praktiska regler: 24-timmarsregeln och promenaden
29. Man behöver inte tro på allt hjärnan tänker
30. Djävulens advokat och investeringsdagboken
31. Hjärnspöket och äpplet
32. Investeringsdagboken och coronakraschen
33. Att be om hjälp och tänka en ny tanke
34. Prestige och beginner's mindset
35. Israelisk kampsport och statiskt mindset på fem sekunder
36. Ödmjukhet och hybris
37. Övertro på egen förmåga: Plejd-exemplet
38. Fooled by randomness
39. Liverpool i Istanbul: skicklighet eller tur?
40. När universum belönar dåliga beslut
41. Dunning-Kruger-effekten
42. Tillbaka till indexfonder med ödmjukhet
43. Midwit-memet och Mount Stupid
44. Att utgå från att alla kan det du kan
45. Kognitiv dissonans och Pinocchio
46. "Bara idag" – hjärnan vill spara energi
47. Att vara motarbetad av sig själv
48. Kavastus regler och den emotionella biten
49. Mjuka värden går inte att stapla i Excel
50. Skotomisering: den psykiskt blinda fläcken
51. Konfirmationsbias
52. Storskogen: när alla analyser var negativa
53. Ray Dalio och thoughtful disagreement
54. Avrundning och en narr som tror sig vara vis
55. Richard Feynman: lura inte dig själv
56. Cliffhanger: flockbeteende och FOMO nästa gång

Det svåra med sparande är psykologin, inte tekniken

Jan: Det är det som är så himla spännande med sparande. Många gånger när man börjar tror man att det handlar om den tekniska delen av sparandet, och sen inser man att börspsykologin, eller psykologin, den emotionella delen, är den stora.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 244 och vi ska faktiskt prata om börspsykologi med Christoffer Andersson, som har skrivit två böcker om börspsykologi och håller på med en tredje.

Jan: Men jag ska faktiskt säga så här, att detta är första gången på 243 avsnitt som jag inte har publicerat på en söndag. Och för första gången känns det okej. För det känns lite fattigt att publicera ett sånt här avsnitt med allt som pågår i Ukraina. Vi spelade in det andra avsnittet innan det hände. Jag vet inte, det känns som att saker är lite... Eller jag har fått ett annat perspektiv. Sen kanske det är så att för mig ligger ju detta närmare hjärtat än för många andra.

Caroline: Börspsykologi eller?

Jan: Nej, det som händer i Ukraina. Jag tänker att detta är väldigt likt det som hände 1968. Mina föräldrar är ju från Tjeckoslovakien och min pappa flydde ju 68 när Tjeckoslovakien skulle befrias av Sovjetunionen, vilket var ungefär lite samma grej.

Personliga kopplingar till Ukraina

Jan: Och sen har vi ju Masja, vår au pair, som är i Lviv.

Caroline: Vår före detta au pair, hon bor i Lviv, ja. Och vi har ju kontakt med henne.

Jan: Det blir lite så konstig förstahandsinformation som är väldigt känslosam.

Caroline: Ja, och sen har vi Pavel, en programmerare som sitter i Kiev.

Jan: Du har inte hört av honom nu på ett par dagar, eller hur är det?

Caroline: Två dagar har jag inte hört någonting. Han försökte ju flytta ut sin familj ur Kiev med sina två små barn.

Jan: Och jag försökte få dem till Sverige, men han bara: nej, nej, nej, jag ska tillbaka. Jag ska sätta familjen i säkerhet och så ska jag tillbaka och försvara. Det är många som vill tillbaka och slåss. Det känns som att jag i alla fall fått lite perspektiv på grejer.

Caroline: Och hur berör detta dig som lyssnar?

Jan: Jag tänker väl att det kanske inte gör det. Men jag tänker egentligen två grejer. Det ena är att man inte behöver följa med så som jag tyvärr gör, att jag Twitter-knarkar. Men jag skulle faktiskt rekommendera bloggen Cornucopia, som är en bloggranne, Lars Wilderäng, som jag påstår har den bästa rapporteringen i Sverige just nu. Han skriver en artikel varje dag som uppdateras löpande.

Sanningen är alltid mer komplex

Jan: Och sen skulle jag också säga det andra, att skaffa sig information. Det är väldigt mycket, vad är det man säger, när krig händer så är den första förlusten sanningen. Det är mycket myter, allt från kärnvapen, att Putin är galen och massa sådana saker.

Sanningen är ofta, precis som vi alltid pratar om i alla våra poddavsnitt, mycket, mycket mer komplex än att säga att Putin är galen.

Jan: Jag tror att man gör det väldigt enkelt för sig att säga det. För då behöver man inte sätta sig in i den världsbilden. På samma sätt som jag, efter att Sverige igår bestämde att man skulle ge ut vapen till Ukraina, tänkte: åh, nu kommer vi bli anfallna med kärnvapen, och ett kärnvapen i Stockholm, så kommer Stockholm att rytas ut.

Caroline: Men Jan, det är bra att det kommer upp de här farhågorna och frågorna, för då kan man ta tag i det. Det kanske inte är den typen av kärnvapen som vi tänker oss, eller den typen av förstörelse. Man kan prata om det konkret, istället för att det ligger och man bara är rädd.

Jan: Nej, men precis. Och att bli insatt. Det finns inte den typ av kärnvapen som gör att man skickar en missil mot Stockholm och sen är Stockholm borta. Det är inte fakta.

Sitt still i båten, fortsätt månadsspara

Jan: Nu har vi inte plötsligt blivit en säkerhetspolitisk podd, utan jag säger följande. Cornucopia kommer vi ha med i anslutning till detta avsnittet. Redan på forumet har vi ett par trådar om man vill stödja, hur man kan stödja, både med organisation, som vi har fått tips om från våra ukrainska kontakter, men som också bekräftats av andra, bland annat Lars Wilderäng, som också har en fru som kommer från Ryssland.

Caroline: Som också har en fru som kommer från Ryssland. Det låter som att det är fler än han.

Jan: Nej, dina föräldrar är från Polen.

Caroline: Ja, precis. Det är inte riktigt samma.

Jan: Nej, men jag har er som också har kontakter. Och sen det andra, när det gäller själva sparandet. Vi ska försöka göra ett avsnitt om det här också, hur ska man tänka kring börsen nu? Men grundregeln, investerar du enligt de sätt som vi och forumet och forskningen har sagt, så är det så här: du har en bra båt, sitt still i båten, du behöver inte göra något, fortsätt månadsspara precis som vanligt. Människan har haft krig i alla tider, vi har kommit ur det, vi ser en nations födelse i Europa 2022. Och det var någon som hade sammanställt att Sverige varit i krig med Ukraina. Eller inte med Ukraina, men Ryssland 34 gånger.

Caroline: Men vi har inte varit i krig, har vi varit i krig, eller haft krigsförklaringar?

Jan: Det har varit krigsförklaringar mellan Sverige och Ryssland 34 gånger. Så fortsätt spara, detta är ingen anledning att göra något annorlunda.

Caroline: Keep on swimming.

Jan: Keep on swimming, verkligen.

Zooma ut och spekulera inte

Jan: Och sen det andra tipset alltid, när det gäller sådana här situationer: zooma ut. Det är lätt att se att börsen rasat med 10 procent eller att börsen går ner 3-4 procent på en dag. Gå in på Avanza eller på ditt Lysa-konto och tryck på 1 år, 3 år, 5 år, 10 års-graferna. Då kommer du se att över tid, så även om börsen är ner nu 2022, så är vi på 12 månader fortfarande upp. Jag tror fortfarande på 12 månader är vi upp.

Jan: Och sen tror jag inte att man ska spekulera. Finanstwitter var så här förra veckan, att man ska köpa ryska aktier och sånt. Jag brukar avråda från att försöka vara smartare än marknaden. Och det ser vi också idag. Det är så mycket man hade kunnat prata om. Ryska börsen håller till och med stängt idag måndag, fallit med 40 procent i förhandeln. Rubeln har ju också åkt rakt ner i golvet. Vi ser för första gången bankruns i moderna...

Caroline: Vad är bankruns för någonting?

Jan: Det som vi ska prata om, med ett avsnitt med Riksbanken: så länge man har förtroende för bankerna så funkar ju allt. Men om alla som är kunder i en bank vill ta ut sina pengar så kommer inte det att gå. Och vi ser just nu Sberbank, som är en rysk bank som har filialer i Europa, framförallt sydöstra Europa. Vad händer för dem? Är det många som vill ta ut sina besparingar?

Caroline: Ja, som inte kan.

Jan: Så jag tror återigen, man ska inte försöka vara smart. Förra veckan sa jag att Rysslandsfonderna är på sitt lägsta på tio år. Ja, från varje nivå har du fortfarande 100 procent nedgång. Och just nu hade jag väl haft vissa etiska och moraliska grejer också med att köpa ryska värdepapper.

Caroline: Bra, det var lite ett rant så här innan dagens avsnitt.

Jan: Man kan prata mycket, men vi gör inte det.

Caroline: Nej.

Jan: Innan dagens avsnitt om börspsykologi får jag be om ursäkt till Christoffer, att vi kidnappade hans avsnitt till det här också. Men som sagt, vi har lite länkar för den som vill följa. Vi rekommenderar Cornucopia, rekommenderar att vara insatt. Komplexa frågor går inte att svara på med oneliners. Så tack för att du hänger med oss. Och här kommer då avsnittet med Christoffer.

Caroline: Yes.

Välkommen, Christoffer Andersson

Jan: Varmt välkommen Christoffer Andersson. Du är gymnasielärare i svenska och historia i Motala. Du är investerare. Du är författare till tre böcker. En som heter Börspsykologi, en som heter Mer börspsykologi och sen en bok som heter Gajus Marius, som är en historisk spänningsroman från Romarriket. Och du håller kurser på Motala Folkuniversitet och bloggar om psykologins roll på marknaden och hur man blir en bättre investerare. Varmt välkommen! Vill du lägga till någonting i presentationen?

Christoffer: Tack så jättemycket. Det jag vill säga är att jag är en vanlig Andersson, eftersom det är där jag är. Men jag är av kött och blod. Bor i en liten bondstad ungefär.

Jan: Nej, 55 000 invånare.

Christoffer: Nej, det är ingenting. Jag kan väl däremot nämna att den fjärde boken kommer i mars, men det är första gången jag skriver en bok tillsammans med en annan.

Jan: Vem är det du skriver den med?

Christoffer: Erik Sprinchorn på TIN Fonder. Han grundade den tillsammans med Carl Armfelt och är nu förvaltare där.

Jan: Ja, jag vet. Vi har faktiskt haft honom i vår Patreon-community. Jag har varit och föreläst. Så jag gillar det de gör.

Tankar och känslor framför ettor och nollor

Jan: Så jag tänker så här, dagens avsnitt ska handla om Romarriket och den...

Christoffer: Nej, det ska den inte göra.

Jan: Utan idag ska vi prata om din första bok. Jag gillar ju detta ämnet, börspsykologi. Och jag måste faktiskt läsa på baksidan här, för jag tyckte introduktionen var så bra. Då skriver du så här: tankar och känslor framför ettor och nollor. Och sen skriver du att boken, till skillnad från de flesta andra, har ett fokus på psykologin bakom investeringar. Sen skriver du så himla fint, att den vänder sig till alla de som då och då begår misstag och tar fel beslut, men som med rätt kunskap och verktyg kan lära sig styra över känslor och annat som kan spela en avgörande roll.

När det gäller investeringar så är vi alla lite dumma i huvudet. Det svåra är sällan marknaden, utan vårt emotionella förhållande till marknaden.

Jan: Men kan du inte berätta, vad är bakgrunden till boken? Hur kom du in på detta?

Christoffers bakgrund: från elitfotboll till botten

Christoffer: Jag hade en väldigt utmanande tid som ungdom när jag gick på gymnasiet. Jag var duktig i fotboll, jag skulle iväg på elitlägret i Halmstad. Och därifrån blir man sedan uttagen till juniorlandslaget. Tyvärr blev jag skadad innan, och hela mitt liv var jag en prestationsmänniska. Om jag gjorde en bra match eller bra träning, då var jag bästa Christoffer. Gjorde jag en dålig match, då var jag värdelös. Ingen förtjänade att vara med mig. Varför tittar ni ens på mig?

Christoffer: För en grabb som var uppvuxen med fotboll och som hade mätt sig själv med prestationer under hela livet, så var det en ren och skär käftsmäll. Jag föll väldigt djupt, för den här skadan jag drabbades av, en enkel meniskskada, blev felopererad. Och jag kunde inte spela fotboll därefter. Jag hade en djup depression, djup svacka. Och det var tack vare lite psykologhjälp, men framförallt tack vare att jag faktiskt själv insåg och förstod att jag måste sätta mig in i hur hjärnan fungerar och använda det till min fördel. Jag kan antingen lägga mig ner, tillåta mig själv att drunkna, eller så reser jag mig upp och är starkare.

Självförtroende kontra självkänsla

Jan: Jag tänkte på det där, för jag kände igen mig rätt mycket. Jag har haft uppe detta i vår podd tidigare, att du skrev att du var känd som MVG-Christoffer. Så där var det ju för mig också. Jag hade typ femmor i allt förutom bild. Och fick man VG på provet, då var jorden, eller världen, på väg att ta slut. Och som jag har sagt, det är bara något år sedan jag sa att jag fattar inte varför Caroline är gift med mig. Men jag tjänar åtminstone bra med pengar.

Caroline: Tack för den. Det är en kvittation.

Jan: Vi mäter i något materiellt. Istället för att känna det här med självkänsla.

Christoffer: För det är en skillnad på självförtroende och självkänsla. Jag kan ha självförtroende i mitt skrivande. Jag känner att jag är duktig på att skriva eller jag är duktig på att lära ut. Men jag kan egentligen må skit inombords. Då pratar vi om självkänsla. Det är två olika saker.

Jan: Men hur kan vi... Jag tror att vi lätt hade kunnat göra ett sånt här bara-vara-avsnitt, där vi bara pratar känslor. Men jag tror att det hade varit lite synd.

Christoffer: Det kan vi också göra.

Niklas och Kajsa: två fiktiva investerare

Jan: Men jag gillar din bok för att där är det mycket fokus på investeringar, aktier. Och din bok är ju upplagd, detta är faktiskt ganska kul tyckte jag, att Christoffer har skrivit varje kapitel först om en sån här psykologisk effekt. Och sen har du två personer, Niklas och Kajsa. Efter att ha investerat i 25 år har man jättemycket empati med Niklas. Man tycker lite synd om honom. Och Kajsa gör ju mycket rätt. Men kan du inte berätta, vad är skillnaden på Niklas och Kajsa? Sen tänker jag att vi ska prata om de här olika effekterna, och hur man kan göra lite mindre misstag. För i förlängningen kanske båda har en trevligare resa på börsen, men även tjänar mer pengar.

Christoffer: Du sa att vi inte ska prata känslor, men det är egentligen där vi kommer att få fokusera. För det är ju det som är psykologi. Ofta är det känslor.

Christoffer: För att återgå till Niklas och Kajsa. Du presenterade mig och sa att jag är lärare. Pedagogik är någonting jag brinner för. Alla kan vara duktiga på ett ämne. Men kan du inte lära ut om det och förklara det, då är du ju inte en duktig lärare. Du kan ju ha en master i vilket ämne som helst. Men kan du inte förklara det för andra, då försvinner ju lite av behållningen med det.

Christoffer: Min plan när jag skrev boken var att jag först presenterar den här biasen, den här mentala fallgropen. Försöker att vara så tydlig som möjligt, men också hänvisa till forskning för de som vill gräva vidare eller verkligen dubbelkolla så att det stämmer. Sen var planen att också exemplifiera det här med två fiktiva karaktärer. Så att det först objektivt skildras, också skildras i två case.

Niklas systemfel och Kajsas rationalitet

Christoffer: Och då får vi följa Niklas, som lider väl av varenda mental fallgrop man kan drabbas av. Väldigt naiv, fastnar i stunden, litar mycket på system 1, aktiverar ytterst sällan system 2. Och ofta går det inte så bra. Eller mer korrekt, det går aldrig bra för honom.

Jan: Men system 1 och system 2?

Christoffer: Det är olika sätt att ta det.

Jan: Ja, jag tänker att vi kommer dit. Vi kommer dit.

Christoffer: Förlåt om jag går händelserna i förväg. Och så har vi Kajsa. Hon är egentligen raka motsatsen till Niklas, men hon visar också att hon lär sig under gången. Hon är mer rationell, lugn, logisk. Går inte händelserna i förväg. Litar inte till slumpen. Utvärderande.

Jan: Du pratar om det också i boken som skillnaden på ett statiskt och ett dynamiskt mindset. Så kan vi inte börja där, tänker jag. Vad är ett statiskt och dynamiskt mindset? Och varför är det viktigt? Definiera de två.

Statiskt kontra dynamiskt mindset

Christoffer: Jag kan direkt berätta att jag inte är världens bästa investerare. För vore jag det så skulle jag nog inte sitta här i Motala. Jag skulle nog äga en söderhavsö och bara ligga och läsa böcker hela dagarna. Med ett statiskt mindset så är det personer som har en tendens att tänka att jag kan det här och det är jag duktig på. Och jag ska se till att försvara den kunskapen. Se till att ingen annan inkräktar på mitt område. Och allt annat som jag inte kan idag, det kan jag inte lära mig heller. Så det är heller ingen idé att jag ens försöker lära mig det.

Christoffer: Growth mindset, eller dynamiskt mindset som vi översätter det till, är mer det där: jag kan inte idag, men jag vill lära mig.

Jan: Berätta mer.

Christoffer: Eller jag kan det inte än.

Jan: Snälla, berätta mer.

Christoffer: Growth mindset, det är där vi ska applicera. Okej, jag kan inte allt om investeringar. Men jag kan lära mig att bli en bättre investerare genom att läsa. Genom att vara ödmjuk mot de misstag jag har begått och de misstag jag begår. Och istället för att gräva ner sig när man har gjort en felaktig investering, gå tillbaka och se: hur kommer det sig att jag gjorde den här? Vad var faktorerna som gjorde att jag begick det här misstaget? Och gör om det till ett lärande. För om du verkligen drar lärdom av det här kommer du troligtvis inte att återupprepa det. Och det är ju en vinst.

Growth mindset, dynamiskt mindset, är något jag alltid vill att man ska applicera. Oavsett om det är att laga mat eller investera. Kunde du cykla när du föddes? Nej.

Jan: Ja, alla utom du kunde det.

"Jag kan inte det – än"

Jan: Jag gillar jättemycket detta. För vi har ju försökt det där i många år, till exempel med våra barn. När de säger så här: men jag kan inte det. Då brukar jag ibland lägga till: än. Jag lägger till det där.

Jan: Jag tänker också att det var en av de stora insikterna. För när jag hade förlorat mina pengar andra gången, typ 2008, första gången i IT-bubblan...

Christoffer: You and me both.

Jan: Ja, men precis. Då kommer jag ihåg att jag hade några äldre människor runt mig, som var så här: grattis, nu har du förlorat alla dina pengar. Så vad är det mest fantastiska med det här? Och jag var så här: hur kan ni säga något sånt? Det är väl inget som är fantastiskt med det här? Nej, kanske inte med att du har förlorat pengar, men du har ju världens lärotillfälle. Nu fick du det här lärotillfället serverat i en tunna med skit.

Caroline: Det är ju reframing, eller vad man ska säga. Om man sätter en annan ram på det som har hänt. Och ser det inte som skit, utan som något jag skulle lära mig av.

Christoffer: Men Jan, jag måste fråga dig då. Var det inte så att då får du säga att de här misstagen hände, det har med mig att göra, men jag behöver inte gå in känslomässigt? Att man detachar sig själv. Vad heter det?

Jan: Ja, jag vet inte.

Christoffer: Precis, att man dissocierar sig själv från det som hände. Det har med mig att göra, men det är ändå en isolerad händelse.

Hur man tränar sig att reframa

Caroline: Jag är intresserad av hur man gör det där. Att reframa.

Jan: Jag tror att det för det första är en träning. Träning, verkligen. Det är inget som kommer naturligt. Och det är jobbigt. Jag tror att det handlar om, och jag tror du också är inne på det i boken, acceptans. Finns det inte någon psykologisk teori som heter självacceptans eller acceptans?

Christoffer: Ja, då har ju ACT, acceptance and commitment therapy. Det och KBT är de virala idag. Men jag tycker verkligen att båda de två är jättebra. Acceptans och att sen förhålla sig till det.

Jag accepterar att jag inte är störst. Jag accepterar att jag inte kan allt om investeringar idag. Och jag förhåller mig till det. Jag försöker påverka det jag kan påverka, och det jag inte kan låter jag vara.

Christoffer: I det här fallet när du förlorade dina pengar, Jan, så var det att okej, det hände en händelse. Jag kunde inte påverka den. Nu befinner jag mig i en situation. Jag måste acceptera den, för jag kan inte göra någonting åt den. Det jag kan göra är: vart ska jag gå nästa gång? Jag kan stanna här och säga att det är så synd om mig, jag kommer aldrig tjäna de här pengarna igen, jag ska inte hålla på med börsen.

Caroline: Vilket är det värsta som kan hända.

Christoffer: Det är det sämsta du kan göra.

Caroline: Men också säkert ganska vanligt.

Den onda loopen efter en förlust

Christoffer: Absolut, det är jättevanligt. För det är så mycket känslor involverat i att man förlorade pengar. Och då hamnar man i nästa loop, som bara förstärker det. Jag tänkte att börsen var ett kasino. Nu testade jag det, börsen var ett kasino, nu fick jag det bevisat eftersom jag förlorade pengar, vilket gör att det bara förstärker min tro att börsen är ett kasino, investeringar bara ett spel, och det är till för någon annan, och så investerar man inte. Jag har träffat hur många sådana människor som helst.

Jan: Men jag tänker tillbaka till din fråga, Caroline. Vi har ju en vän, Lennart. Han brukar säga så här: vi människor, vi gör så gott vi kan och vi fattar så fort vi hinner.

Christoffer: Ja, det kanske är det finaste jag har hört faktiskt.

Jan: Vi gör så gott vi kan och vi fattar så fort vi hinner. Och sen en annan, Klas-Erik, som sa till mig så här: när en person med pengar träffar en person med erfarenhet, så händer alltid samma sak. Personen med erfarenhet får pengar, och personen med pengar får erfarenhet. Så grattis, du har varit med i ett sådant byte.

Man kan inte utvärdera beslut på utfallet

Jan: Det där tänker jag, som du frågade, hur kan man göra rent konkret? Det var där jag började nysta i att man inte kan utvärdera ett beslut baserat på utfallet, om beslutet innefattar slump, vilket börsen ju innefattar. Det är inte matte, där två plus två alltid blir fyra, utan har du slump med, kan två plus två plus slump bli sex, eller sju, eller noll, eller någonting annat. Och då måste man gå tillbaka, precis som Christoffer är inne på: hur var det när jag fattade beslutet? Vad kunde jag påverka, vad kunde jag inte påverka? Vi kan inte påverka marknaden. Vi kan inte påverka de här faktorerna, och då gäller det att inse vad jag kan påverka och vad jag behöver förhålla mig till.

Jan: Och där har vi också en kompis som är med i tolvstegsprogrammet, där är ju det också en punkt: se vad du kan påverka och vad du inte kan påverka, och visdomen däremellan. Att förstå skillnaden däremellan.

Christoffer: Ja, men super.

Vi lär oss av misslyckanden, inte av framgång

Jan: Du pratar mycket om de här lärotillfällena i boken. Jag tror att du skriver så här: "We learn from failure, not from success", var ett sånt citat. Men om vi skulle sammanfatta denna första, eller vänta, innan vi går vidare. Jag tänkte en grej till. När du beskrev Niklas och Kajsa, statiskt versus dynamiskt, känns det ju som att rätt svar är dynamiskt. Men jag tror också ofta att man lurar sig själv. Att man säger: jag har alltid ett dynamiskt mindset. Men hur ser det ut när man, har du tänkt på det? Om man har ett statiskt mindset, men man vet inte om att man har ett statiskt mindset?

Christoffer: Ja, bra fråga. Ja, så kan det nog absolut vara. Jag kan bara tala utifrån mig själv, men jag själv upplever nog inte att jag har ett statiskt mindset. För jag har läst så himla mycket, så till slut blir det att det nästan blir lite för mycket åt det andra hållet.

Varför har inte alla ett dynamiskt mindset?

Jan: Men är det inte så, nu bara hittar jag på, jag provpratar här, men att det är klurigt med det där. För ibland tänker man så här: nej men, jag kan inte, eller det är svårt, eller detta är klurigt. För frågan är: varför har inte alla ett dynamiskt mindset?

Caroline: Nej, men det kräver ju mycket mer av en själv. Det kräver att man tar ansvar, det kräver att man inte skyller på andra, det krävs att man börjar ha det där såret som man har fått, och sen börjar pilla i det, undersöka det och stå kvar i det. Det är skitjobbigt.

Jan: Får jag bara säga en sak då? För mig är det så att jag måste liksom välja att vara dynamisk. Min default är att nej, i den här situationen kan jag kanske inte, det är så svårt, jag skiter i det. Vad det nu kan vara som jag ska lära mig.

Christoffer: Jag tror du har det som default mode.

Jan: Ja, jag vet inte, utan i många situationer får jag tänka så här: jag har ju klarat av grejer innan och lärt mig saker. Det kan verka komplext nu, men jag måste bara sätta mig in i det lite grann, så kanske det går bättre. Jag får jobba mycket med det, att öva mig på ett dynamiskt sätt att angripa problem. Och jag upplever att jag får göra det hela tiden. Det är inte så att jag har lärt mig det och sen är det fritt fram.

Caroline: Det är en isgata för mig, det är bara att skejta.

Jan: Nej, det är inte för mig i alla fall. Vad tänker du, Christoffer?

Hjärnan lever kvar på savannen

Christoffer: Jag tror att ni har helt rätt i det där. Och anledningen till att du upplever att det är default mode, alltså scratch-grejer, det är för att det är det i vår hjärna. Den är programmerad så. Jag kan berätta en kort anekdot som kommer att förklara det hela bra. Vi lever i en tid där tekniken utvecklas enormt fort. Men vår kropp och framförallt vår hjärna lever kvar för 10 000 år sedan. På savannen. Den har inte utvecklats någonting. De här 10 000 åren, ursäkta mitt uttryck, det är en piss i Mississippi. Det är en fis i rymden, som min mamma sa när jag var liten. Det är minimalt, det är millisekunden på sekunden.

Christoffer: Om vi går tillbaka till tiden då, de människorna som levde då, då fanns det inte ett Ica vid varje gata. Det fanns inte McDonalds där. Det fanns ingen brandkår, ingen ambulans. Varje dag var en kamp efter mat. Människan har tre primitiva drifter: vi vill ha mat för att överleva, skydd för att överleva och kvinna eller man för fortplantning. Det är de tre vi drivs av än idag också. Idag använder vi pengar för att betala skydd i form av hus och försäkringar, och pengar för att köpa mat. Men då var man tvungen att i grupp leta och jaga och bygga och skydda.

Hjärnan vill spara energi

Christoffer: Om vi nu vet att vi inte vet när vi får mat nästa gång, det kan dröja en, två, tre dagar innan vi får mat. Hjärnan väger 1,5 kilo, men står för 25 procent av all energiförbrukning. Hjärnan är alltså programmerad att skapa bästa beslut, men göra av med så lite energi som möjligt. Så därför är den alltid inställd på att "äh, jag kan inte det här". För annars måste den anstränga sig, och det kostar energi, energi vi inte historiskt haft tillgång till.

Det är därför vi idag ofta kör slumpen. Det är därför vi gärna lockas av att sitta i soffan, istället för att gå till gymmet.

Christoffer: Det är därför vi inte ens orkar gå och sätta på kaffemaskinen, utan vi använder en app på telefonen. Det är därför vi inte orkar laga mat, utan istället ringer vi hem ett bud som kommer med maten. Hjärnan lever kvar på savannen, där fokus var att spara och lagra energi.

Caroline: Och ändå. Ändå sitter vi här i våra soffor och har det trevligt, i form av ett hus. Vi har ju det andra systemet också. När kommer det igång? Det där dynamiska.

System 1 och system 2

Jan: Vi kan ju ta system 1 och system 2. Är det system 1 och system 2 vi pratar om?

Christoffer: Ja, vi är på väg dit. Vi är ungefär inne på det här. System 1, det är ju vårt tanke- och beslutssystem som är igång 24/7, dygnet runt. Och det hjälper oss mer med de här lätta besluten. Det är även det som har hjälpt oss att överleva. Var vi ute på savannen och ser en tiger, då är det ju direkt spring. Och det har hjälpt oss att överleva. För om alla hade stått kvar där som någon Janne Långben, så hade människorna blivit uppätna och människorna hade inte funnits kvar idag. Samma system är det idag om du går över övergångsstället och det kommer en bil som inte ser dig. Du hoppar ju direkt undan. Och det hjälper dig att överleva. Snabba beslut kräver minimalt med energi.

Christoffer: System 2 däremot är mer rationellt och logiskt tänkande. Men det kräver också mer energi. Hjärnan kan inte ha igång det dygnet runt, för den lever ännu kvar på tiden när vi inte hade energi. Så då måste man aktivt anstränga sig, och det är då det kommer till det du beskriver.

Jan: Ja, men det är jobbigt. Det är mycket enklare att säga så här: du är dum. Eller: jag hade otur. Det som hände mig var dåligt och det var inte mitt fel.

Caroline: Ja, precis, det var inte mitt fel.

Genvägen som sparar energi men kostar långsiktigt

Christoffer: Jag brukar säga till mina elever i historia: nu har ni de här sidorna att läsa. Det är jätteduktiga elever, fantastiska elever, så jag brukar skoja lite med dem då och då. Okej, här får ni av tråkiga Christoffer 30 sidor i läroboken att läsa. Hur många här kommer gå hem och googla svaren? Var ärliga nu, för det är inte för mig ni gör det här. Det är för er egen skull ni gör det. Så rycker någon upp handen. Om jag ställer följdfrågor på examinationen som kommer, när ni ska förklara det här svaret ni har googlat, kommer ni att klara det då? Nej. Men erkänn att ni sparade tid då när ni satt och pluggade. För ni behövde ju inte läsa. Det var tio googlingar, det var tio minuter och sen var ni klara. Sen kunde ni spela Fortnite.

Christoffer: Genvägen till jobbet är inte bara för att det går snabbare. Det är för att spara energi. Men ofta leder de här genvägarna långsiktigt till sämre resultat. Börsen rasar nu. Det är röda siffror i min portfölj. Jag mår skit. Det är obehagligt. Pengar. Jag håller på att bli fattig. Jag kommer inte ha råd att köpa mat. Jag säljer nu, så blir jag kvitt obehaget. Men är det långsiktigt hållbart?

Jan: Är det långsiktigt hållbart?

Christoffer: Nej. System 1 vill bara snabbt ta ett beslut och snabbt bli kvitt obehaget. För hjärnan hatar obehag. För det kostar energi.

Att aktivera system 2 tar fem sekunder

Jan: Precis. Och där kan vi dessutom ha olika strategier. Vissa säljer, och säger så här: nej, börsen var inte för mig. Vissa får ångest och loggar bara ut. Det är få som agerar rätt. För det där har jag tänkt på just med börsfall. Nu har börsen, när vi spelar in detta, väl gått ner 10 procent. Och jag fick en sån fråga när vi hade sånt här fika tillsammans: hur kan ni sitta här och vara så lugna? Och vi bara så här: ja, fast 10 procent. Och sen kom ju system 2. De senaste 100 åren har varje år haft ett intraårsfall på 10 procent. Det har inte förändrats något fundamentalt i bolag. Och så kunde vi börja prata. Det kändes som att system 2 vevade igång. Men det tog lite...

Christoffer: Fem sekunder.

Jan: Är det så?

Christoffer: Ja.

Jan: Vadå?

Christoffer: Att driva igång system 2. Att aktivera system 2. Och egentligen det bästa du kan göra, det var sånt jag gjorde innan jag var bekväm med det. Det var att säga: Christoffer, du är stressad nu. Ta fem sekunder och aktivera system 2. Jag pratade högt med mig själv. Och det kan säkert låta jättetöntigt, men det skiter jag i, för det hjälper mig.

Kahnemans tankeexempel: bibliotekarie eller bonde?

Jan: Men har du några sådana här... Mitt favoritexempel, nu är ju detta stulet. Jag tror att du också har läst Daniel Kahneman. Han har skrivit Tänka, snabbt och långsamt. Vilket är en fantastisk bok, för man läser den och inser: jag kommer bli lurad. Och så tänker man: nu ska jag inte bli lurad. Och så blir jag lurad i sådana här tankeexempel.

Christoffer: I tankeexempel.

Jan: Ett av mina favoritexempel lyder så här. Vi ska ta en, Anders. Vi hittar på Anders. Anders är en person som är strukturerad. Han gillar att jobba själv. Han gillar andra människor, men han gillar egentligen mest att vara i sin egen värld och strukturera saker. Och sen frågar man: vad är störst sannolikhet, är Anders bibliotekarie? Eller är han bonde, eller jordbrukare? Och så brukar man fundera på det där. Och så brukar folk gissa, ja men det är det ena eller det andra. Och sen ställer jag alltid då frågan: men vi har två val, är det en 50-50? Och alla säger så här: ja, det är en 50-50. Vi har två alternativ, 50 procents chans.

Jan: Få av oss drar igång system 2 och ställer oss frågan: hur många bibliotekarier finns det i förhållande till jordbrukare i Sverige? Och då vet man så här: i Sverige finns det 5 000 bibliotekarier och 180 000 jordbrukare på deltid eller fulltid. Så det är liksom mer än 30 gånger sannolikt att han är jordbrukare än att han är bibliotekarie. Men det är ju inte den tankeprocessen vi tänker när jag ska välja mellan jordbrukare och bibliotekarie. Jag tror inte ens att jag hade funderat över hur många de är.

Caroline: Det där är ju en helt annan. Det är ju någon slags kuggfråga.

Snabba kontra långsamma beslut i vardagen

Jan: Nej, men det där är ju en typisk system 2-fråga. Du behöver förflytta det från det här snabba. Två alternativ, då är vi direkt 50-50. Och så är det så här: mjölk. Ska jag köpa Skånemejerier eller Arla? Det är ett snabbt beslut. Och där spelar det ingen roll. Det har inget värde i att dra igång system 2 kring Arla och Skånemejerier. Och det är därför systemet hjälper oss. Allt från det att vi går upp. Man har samma morgonrutiner.

Caroline: Men tänk efter. Jag äter ofta samma frukost, men det är egentligen ett beslut jag tar.

Jan: Men eftersom det är mer system 1, det är mer rutin. Det går automatiskt, system 1. Det är det automatiska tänkandet nästan. Så kostar det mig ingen energi.

Christoffer: Och där har du ju också samma. Du ser fundersam ut.

Hur vet man att man dragit igång system 2?

Caroline: Om vi kan gå tillbaka till bibliotekarien och bonden. Okej, man ska säga till sig själv: jag är uppstressad nu, jag behöver dra igång system 2, andas i fem sekunder. Hur vet man sen att man har dragit igång det? Hur känns det när man har dragit igång?

Christoffer: När du kommer in på det som Jan säger. Det är ju rationellt och logiskt. Börjar tänka: okej, hur många bor i Sverige? Okej, vi är nio miljoner ungefär. Vet vi hur många som ungefär är jordbrukare? Ja, men som du säger, hur många var det, Jan?

Jan: 180 000.

Christoffer: Okej, och hur många bibliotekarier har vi?

Jan: 5 000.

Christoffer: Vad är den mer rationellt logiska sannolikheten att vår Anders är bibliotekarie eller jordbrukare?

Caroline: Ja, jag förstår det. Men finns det något annat rationellt tänkande kring detta? Ordningsam, rätt så introvert, trevlig bibliotekarie.

Christoffer: Men lyssna här nu. Finns det något annat rationellt sätt att tänka kring de här två alternativen? Det är inte säkert att man kommer in på att fundera över hur många bönder det finns, hur många bibliotekarier. Men om vi tar det på börsen, det finns kanske flera olika sätt att tänka.

Caroline: Det finns jättemånga olika.

Christoffer: Men varje case är ju unikt. Varje grej är unik. Det som är viktigt är att man känner att man är lugn i stunden och verkligen vrider och vänder på myntet.

Caroline: Okej, jag nöjer mig med det. Man kan vrida och vända på det.

Tillämpat på börsen: 12 månader eller 10 år

Jan: Fast det är bibliotekarie-exemplet. Jag tänker så här, ta nu, låt oss ta det här som att börsen är 10 procent ner. Är du med? Och då är det många som får så här: jag har tagit fel beslut. Jag borde inte ha investerat, jag borde inte ha lyssnat på de som pratar om indexfonder, eller jag borde inte ha lyssnat på aktiespararna, eller det var dumt av mig att investera. Det är ju system 1, när man loggar in och ser att man förlorat pengar.

Jan: System 2, till exempel, för mig är att tänka så här: okej, att investera på börsen på 12 månaders sikt, det kan gå hur som helst, det är 50-50. Om jag investerar med 10 års sparhorisont, har jag över 90 procents sannolikhet att gå plus. Om vi tittar på de senaste 100 åren, undantaget 2021, då har varje börsår haft en nedgång inom året på 10 procent eller mer. Förra året hade jag plus 39 procent.

Caroline: Jag förstår, men vad du gör där, det är att du tar bort känslorna och sen så vänder och vrider du.

Jan: Ja, och tar och hämtar annan information.

Praktiska regler: 24-timmarsregeln och promenaden

Caroline: Ja, för om man nu är helt ny till det här, system 1 och system 2, och vill veta hur man ska använda det. Då tänker jag så, Christoffer, du får rätta mig om jag har fel, och Jan, att man då tar fem sekunder, stänger känslorna som är kopplade till det här, att det känns obehagligt, och sen vänder och vrider på det. Och så kan man hålla på så skitlänge och vända och vrida på. Och då är man ändå kanske bättre på det än om man skulle tagit ett snabbt beslut.

Jan: Jag brukar ge som tips nummer ett, att loggar du in där och ser röda, blodröda siffror: stäng ner, ta en promenad. Eller gör som så här, jag får inte göra någonting, och jag tar beslut på helgerna, när börsen är stängd.

Caroline: Ja, precis, när börsen är stängd.

Christoffer: Eller så kan du också ge dig själv den där 24-timmarsregeln. Jag får inte agera på mitt beslut förrän efter 24 timmar. Så även om jag idag känner att jag säljer, börsen är ingen för mig, okej, men jag får inte sälja förrän imorgon. Jag måste ge mig själv 24 timmar att tänka på det. För när du slappnar av, när du sen står och kokar soppa eller vad du än gör, då kan den där tanken bara komma.

Jan: Jag har också i forumet, jag tror det är Daniel Nilsson i RikaTillsammans-forumet, han har en regel: max 5 procent förändring i portföljen per dag. Vilket jag tycker är så här briljant. För då blir det också så här: nej men jag får inte förändra mer än 5 procent. Har jag då 100 000 kronor, då får jag max sälja för 5 000 kronor om dagen. Eller jag får max köpa för 5 000 kronor om dagen. Och då blir det ett sånt här att fånga sig själv.

Christoffer: Sätta igång system 2.

Jan: Sätta igång system 2.

Christoffer: Jag gillar det, man har regler för sig själv. Och allt handlar om att sätta igång system 2.

Man behöver inte tro på allt hjärnan tänker

Jan: Ja, och hjärnan, jag brukar ibland säga så här: man behöver inte tro på allt vår hjärna tänker.

Christoffer: Nej.

Jan: Ibland kör den sitt eget lilla race. Och ibland tänker jag faktiskt så här, detta pratar du inte om i boken så mycket tror jag, men struktur. Att man ibland kan hjälpa sig själv med struktur. Jag vet ju kompisar som har haft det så här att de inte har haft tillgång till sitt Avanza-konto. Det var ju innan det var bank-id. Men då fick de gå och säga till någon annan vad de skulle göra i deras depå. Och då blev det automatiskt en sån här spärr. Idag kan man använda finansiella rådgivare på det sättet. Jag är inte något stort fan av finansiella rådgivare. Men där, när man är emotionell och man är osäker, så har de ett jättestort värde, att de blir en sån här, vad ska man säga, scratcha skivan innan.

Caroline: De blir bollplank.

Jan: Ja, precis.

Christoffer: De blir en kon i vägen. Du kan inte gå förbi detta utan att prata med dem. Och då kan de hjälpa en att aktivera. Ännu bättre faktiskt att ha ett bollplank när det känns jobbigt.

Djävulens advokat och investeringsdagboken

Christoffer: Jag skriver ju om det här, djävulens advokat som man ska använda sig av. Nemesis, det är också ett väldigt bra uttryck. Och är det någonting jag verkligen trycker på så är det att du ska, dels skriva analyser, det är jätteviktigt att skriva analyser, men också att du skriver om ditt humör och ditt mentala tillstånd i investeringsprocessen. För tankar, som Jan säger, vi kan inte bestämma vilka tankar som ska komma till oss. Vi går alla runt som lyckopiller hela tiden, idag ska jag vara lycklig. Wow, tänk om vi kunde styra våra känslor och tankar. Vi kan på ett sätt försöka rikta dem. Och det har att göra med någonting som heter attraktionskraften. Försöker jag tänka positivt så kommer jag också uppleva saker mer positivt.

Christoffer: Vaknar jag en dag och det regnar ute, jävla pissväder. Ja, och yoghurten smakar illa. Och duschen var nog lite kall idag. Ja, tro tusan att bussen var försenad. Istället kan man vända på det. Jag fick sova i natt. Jag fick mat i magen. Okej, vattnet var inte det varmaste, men vad skönt med en dusch. Och bussen två minuter försenad, men hej, jag kommer ju fram i alla fall. Man vänder på det.

När tankar är här inne, då har de världens makt. När vi däremot skriver ut dem, så har de inte samma makt. För det är då vi skalar av dem.

Hjärnspöket och äpplet

Christoffer: De blir, hur ska vi säga, tomma. Jag brukar dra ett exempel av att jag hade en vän som led av anorexia. Och i min väns huvud, vi kan kalla honom Nils, så sa hjärnspöket, och jag ämnar inte att på något sätt dra ner den här hemska sjukdomen, för jag har sett det, det är hemskt. Men i hans huvud så sa hjärnspöket att äter du ett äpple blir du tjock. Och i hans värld, här inne, det var ju sanning. Det var sanning. Hans psykolog sa: skriv ner det här, och sen läser du det. Både med en seriös röst, men också med en sån här lite komediröst. Så han gjorde det. Jag blir tjock om jag äter ett äpple. Jag blir tjock om jag äter ett äpple. Jag blir tjock om jag äter ett äpple. Han hörde ju egentligen hur banalt dumt det var. Men här inne, världens makt.

Caroline: Ja, men det är väl att dissociera. Det som händer inne i hjärnan, ta ut det och titta på det och se vad det är.

Christoffer: Att kommunicera med sig själv, det är att skriva. Och att prata med andra och lyssna på vad deras åsikter är, deras reflektioner. Där har du djävulens advokat.

Caroline: Ja. Det där har jag gjort på terapikurs. Man fick skriva ner sitt problem och läsa det för andra personer. Och sen fick man läsa det för tio olika personer. Och efter tredje gången var man ganska trött och berättade om sitt skit för andra. Så man var inte ens intresserad av att ha den skiten längre. Femte gången bara: alltså, vet ni vad, detta är bara bajs.

Investeringsdagboken och coronakraschen

Jan: Jag ska ta och knyta an till en av de saker du sa, skriva ner. För det där är ju ett terapitrick som funkar jättebra. Men vi hade under 2020, när vi hade coronakraschen, så var ett av de tips, och detta fick jag också för många år sedan: skriv investeringsdagbok. Skriv varje dag hur det funkar. Och vi fick faktiskt en kopia, tror jag det var, av Mattias Ipsonius, en läsare, hans investeringsdagbok. Och det var magiskt att läsa. Du vet så här: nu har börsen gått ner, jag känner det här, jag vill göra det här, men jag agerar inte. Så är man ny vill jag verkligen rekommendera att skriva investeringsdagbok. Inte bara på affärer när man gör eller inte gör, utan precis hur jag känner när jag går igenom detta. Vad vill jag göra?

Jan: Och det där gör ju att, apropå det där, när en person med pengar träffar en person med erfarenhet, det är ju, i och med att jag varit med i IT-bubblan, 2008, 2011, 2016, nu när coronakraschen var, så kunde vi verkligen vara rationella i det där. Och faktiskt bara öka månadssparandet, göra rätt.

Att be om hjälp och tänka en ny tanke

Jan: Och sen det andra tipset jag tänkte på, för det skrev du också i boken, då skriver du så här: det är en stor styrka i att kunna säga "jag kan inte det här, men det är intressant, och jag vill lära mig mer, hjälp mig". Att be om hjälp, att be andra människor om hjälp, för att det är svårt, om inte omöjligt skulle jag säga, att tänka en ny tanke själv. Det har jag kört på föreläsningar, ibland sagt till folk så här: vet du vad, vänd dig till personen som sitter bredvid och berätta en tanke du aldrig har tänkt förut. Och det går ju inte, utan vi måste ha input från andra människor.

Jan: Och det är ju därför, till exempel, förra avsnittet som vi hade på bloggen, på RikaTillsammans-forumet, där jag får jättemycket hjälp, när man är där mitt i den där grottan och tycker att allt är mörkt, så är det andra människor som antingen garvar åt en, eller hjälper en, eller säger: det är inte så allvarligt. Lite som äpplet. Är det där verkligen sant?

Prestige och beginner's mindset

Caroline: Men får jag bara flika in något som jag också behöver jobba mycket med? Nu är jag 45, och jag har märkt att ju äldre jag blir, desto mer prestige har jag i att jag borde veta, jag borde kunna. En sån som jag borde. Och så tänker jag, tänk om man är 70 och helt nybörjare på det här med pengar. Då måste man ju få lov att vara nybörjare. Och lägga undan den prestigen också, att man borde veta allting redan.

Jan: Ja, men jag brukar också säga så här på föreläsningar: det är svårt att lära sig nya saker och se snygg ut samtidigt.

Caroline: Ja.

Jan: Och det där ser jag faktiskt i vår omgivning nu, där folk börjar bli 40, har gjort sina 15 år på ett företag eller börjar komma upp i karriären. Sjukt många som inte är nybörjare någonstans. Det här beginner's mindset. Det är det där dynamiska sättet, jag vill lära mig, att jag kan inte det.

Israelisk kampsport och statiskt mindset på fem sekunder

Caroline: Men det tyckte ju vi, när vi började på israelisk kampsport, det var så här, totala nybörjare.

Jan: Och vänta, detta är det roligaste. Vi har tränat i två år i Malmö, och sen vill vår tränare i Malmö inte ha fler grupper, så då börjar vi träna i Lund. Och sen kommer jag dit, första träningen i Lund, och så är jag så här: ni gör fel. Och det var så jävla roligt, för jag fångade, det var min första, det var så här statiskt.

Caroline: Du lät det gå fem sekunder.

Jan: Exakt, jag bara så här: ni gör fel. Och det var statiskt mindset till 110. Och sen tog det ett par minuter, så insåg jag att jag är ny till sporten, jag är ny i klubben, vem fan är jag att ha en åsikt om huruvida de gör rätt eller fel. Och sen kunde jag bli ödmjuk, och bara så här: så här gör de, då kör vi.

Ödmjukhet och hybris

Christoffer: Men jag tror att jag är väldigt ödmjuk, och det är också någonting jag lyfter fram, att drabbas aldrig av hybris. Vi vet alla vad som hände med Ikaros. Han flög lite väl nära solen och föll pladask med sina vaxvingar. Men att alltid vara ödmjuk och inse att jag kommer aldrig att kunna allt om alla. Det kommer jag aldrig. Jag kommer aldrig kunna allt om allt eller allt om alla. Fine, okej, bra. Då har jag accepterat det och jag förhåller mig till det. Acceptance and commitment therapy.

Det är ingenting att skämmas för. Jag är 36 idag. Jag älskar att laga mat, men jag är långt ifrån den bästa.

Christoffer: Nu har jag nördat in mig på att göra tortellini. Jag har stått varenda helg i fyra, fem veckor och försökt få till den där perfekta. Jag blir aldrig nöjd, men jag utvecklas.

Jan: Men det där tänker jag, för det pratade du också om, jag tror i det kapitlet om hybris. Om vi tar det från tortellini till börsen, med övertro på egen förmåga. Hur skulle du beskriva det?

Christoffer: Ja, framförallt bland män.

Jan: Hårdskrivet in i den mänskliga koden. Men hur skulle du beskriva den här övertro på egen förmåga?

Övertro på egen förmåga: Plejd-exemplet

Christoffer: Ni var inne på en väldigt intressant diskussion tidigare där. Jan, du sa att man tenderar ofta att utvärdera utfall, medan man istället ska lägga fokus på processen. Ofta är det så att man kanske är ny på börsen och man lyckas få till den där investeringen. Man har läst, alla har hyllat Plejd. Den är rätt viral, eller var viral under 2020. Nu är den inte lika viral. Vad är detta för företag? Det är ett företag som gör dimrar som är automatiska. Du kan ställa in. Typ som Hue. Du köpte in, du tog mer eller mindre rygg. Gjorde inte direkt någon egen analys. Du går 30 procent vinst. Vi säger att du har investerat 100 000. Det är ju ett spel. Pengar. Det kan ju inte gå ner. Börsen kunde 2020 inte gå ner. I alla fall inte efter mars.

Christoffer: Och tar ut vinst på 30 procent. Wow, 30 000. Jag kommer att vara miljonär innan det här året är slut. Varför håller inte alla på med det här? Jag är en naturbegåvning. Nu ska vi leta upp nästa Plejd. Och så går man in i någonting som man läser om på Aktieraketer. In med allt. Jag är bäst. Alla säger att det kommer att gå upp med 100 procent. Det är bara att trycka in allting. Det är lika bra att belåna sig. Och sen, pang, kommer käftsmällen. I det här fallet brukar många, som Jan säger, säga att det här är ett spel, jag ska inte hålla på med det, det var börsens fel, det var inte mitt fel.

Fooled by randomness

Christoffer: Det där brukar jag skoja om. Det roligaste är att träffa människorna. Det är skicklighet när det går upp och det är otur när det går ner. Och det där heter ju fooled by randomness. Jag skriver om det i min bok Mer börspsykologi. Det är nästa avsnitt som vi ska ta.

Jan: Ja, men det är jag jättepositiv till.

Christoffer: Men fooled by randomness är ju att så fort allting går bra, då är det min förtjänst. Så att det är jag som är ansvarig för det. När det går dåligt på börsen eller i livet, då är det otur. Det var rätt kul att jag skriver en metafor för det. Tycker ni om fotboll? Får jag fråga vilket lag du hejar på? Tänk på vad du svarar nu, Jan.

Jan: MFF.

Christoffer: Ja, det är väl rätt svar. Jag ska visa min inkompetens. För vid ett tillfälle så frågade någon mig: ett lag hejar du på. Malmö, MFF. Och de bara: Jan, det heter inte så, du kan ingenting om fotboll.

Jan: Malmö fotbollsklubb.

Christoffer: Ja, men exakt. Men jag lyfter fram, jag är Liverpool. Men Sverige, svenskt, Malmö, det köper jag.

Liverpool i Istanbul: skicklighet eller tur?

Christoffer: Liverpool mötte ju Milan i Champions League-finalen 2005. Finalen spelades i Istanbul. Oavgjort, så straffar skulle avgöra. Och vi vet många att straffar, visst, det handlar om ett starkt psyke. Men ofta är det ju faktiskt tur. Men ändå skicklighet, till syvende och sist. För det är den som har kylan att slå bästa straffen. Eller den som har kylan som målvakt att verkligen agera rätt. Men ofta brukar man säga att det är en slump. Det är som att kasta tärning. Liverpool låg under med 3-1 i matchen. 3-3, full tid, förlängning, nu straffar. Liverpool vinner allt på straffar. I Liverpool sa jag: vad duktiga vi var. Kolla vad bra vi var. Vad tror du man sa i Milans omklädningsrum?

Jan: Vilken otur vi hade.

Christoffer: Ja, vilken otur vi hade. Men det är det ju faktiskt inte. Straffar är ju faktiskt inte tur och otur. Det är väldigt mycket skicklighet.

Jan: Jag tyckte inte Foppa, när han gjorde sin legendariska straff 94 i Lillehammer, jag tyckte inte det såg ut som tur.

Christoffer: Nej, men precis.

När universum belönar dåliga beslut

Jan: Jag kan tycka att detta är spännande. Och jag håller med. Det värsta som kan hända en ny investerare, det är att ta ett bet som egentligen, utifrån ett rationellt och beslutsmässigt perspektiv, är case. Och sen lyckas med det bettet. Och det kan jag ibland sitta på sidlinjen och undra: varför belönar universum eller Gud eller börsen sånt här beteende? Men ännu värre kan jag säga att det blir för mitt ego. Jag tror du pratar också om det någonstans i boken. Det är när de sen kommer till mig och säger så här: Jan, du är dum i huvudet, du kan ingenting. Titta här, du skulle ha gjort det här. Och du vet, jag får alltid bita mig i...

Christoffer: Säger de verkligen att du är dum i huvudet?

Jan: Jo, jo, jo. De sa så. Alltså nu är jag ju inte så mycket i sociala medier. Men jag har fått höra så här: Jan och Caroline i RikaTillsammans pratar om indexfonder för att de kan inget om aktier. Och jag är så bara, mm. Eller kanske inte.

Dunning-Kruger-effekten

Jan: Men jag tänker också, där har man ju också Dunning-Kruger. Hur uttalas det där? Dunning-Kruger-effekten. Är det Dunning-Kruger-effekten?

Christoffer: Ja, precis.

Jan: Men vi bara säger vad den är för något. Alla vet inte. Christoffer var på väg dit.

Christoffer: Ja, okej, förlåt mig. Ju mindre man vet, desto mer brukar man tro sig veta egentligen. Och sen ju mer du läser på, ju mer insatt du blir, desto mer inser du att det var inte mycket jag kunde. Och det här är ju också kunskapsparadoxen som de antika grekerna lyfte fram. Ju mer jag vet, desto mer inser jag att jag inte vet.

Jag har lyft på en sten och så tror jag att jag kan allting nu. Men så började jag lyfta på andra stenen och ser att under den så finns det fyra stenar. Under de fyra finns det åtta nya. Under de åtta finns det 16.

Christoffer: Om till exempel Plejd, bolaget jag nämnde. Jag lyfte på en sten. Jag kan allt nu om Plejd. Wow, oj, det är ju väldigt mycket jag inte kan. Och med mer kunskap så kommer också mer ödmjukheten.

Tillbaka till indexfonder med ödmjukhet

Christoffer: Men ofta är det så att när man är ny och börjar, som i det här fallet all in, Plejd, jag gick med 30 procent i vinst, jag är störst, bäst och vackrast. Men ju mer man läser på, och ju mer man som ny går mot indexfonder med mera, det är ju en enorm ödmjukhet. För det man vet är att i långa loppet går index historiskt upp med allt från 7 till 8 procent per år. Räkna bort inflationen som har snittat 2 procent. Då har du netto på 6 procent. I långa loppet är det vad börsen har gett. Vad som händer 1, 2, 3, 4, 5 år är egentligen irrelevant om det är långsiktigt. Så även jag förespråkar indexfonder, eller om man vill hålla på med aktier, kanske börja med investmentbolag och låt dem vara en bas i portföljen.

Jan: Exakt.

Midwit-memet och Mount Stupid

Jan: Och det där är också roligt, för det har jag tänkt på mycket på sistone. Det har kommit ett sånt här meme på nätet som heter midwit-memet. Och där kan jag gilla så här att man börjar med indexfonder. Om vi tar PPM. Då börjar det, kan du ingenting om PPM, du har aldrig gjort någonting, så har du en indexfond, du har sjunde AP-fonden. Sen börjar man få upp ett intresse, man är på väg upp för Mount Stupid i den här Dunning-Kruger-effekten. Jag kan göra detta bättre än sjunde AP-fonden, man börjar vara aktiv. Och sen inser man efter ett tag: fan, det går ju mycket sämre här än om jag bara hade haft kvar AP7. Och sen slutar man efter ett tag så här: nu har jag bytt tillbaka till AP7. Men nu är det ett aktivt, medvetet, välinformerat beslut.

Jan: Så där i mitten, när man tror sig veta, så är man en midwit.

Christoffer: Då är man en midwit, då har man övertro på sin egen förmåga.

Jan: Men det roliga är att ibland kan den här totala nybörjaren och den totala experten komma fram till samma slutsats. På två helt olika sätt.

Att utgå från att alla kan det du kan

Christoffer: Det finns en annan intressant aspekt av den här effekten. Det är att ju mer du läser, desto mer tar du för givet och utgår även från att alla andra har samma kunskap som du. Så det gör ju också att när du lyssnar på någon som kanske är i början, som är här uppe och tror sig vara bäst, och du befinner dig där du har mer erfarenhet, mer kunskaper, så kan han någonting jämfört, jag inte kan, eller hon kan någonting jag inte kan. Så man måste...

Jan: Ja, det är klurigt.

Christoffer: Ja, det är skitklurigt. Men det är det jag älskar med det här. För varje mynt har två sidor. Och sätter du dig själv i en position att du kan vrida och vända på det och titta från olika håll, då sitter du i en större, bättre sannolikhetssits att du kommer att agera mer klokt än inte klokt.

Jan: Mm. Ja, men precis.

Kognitiv dissonans och Pinocchio

Jan: Jag tänker så här, du hade också i boken ett kapitel som heter Kognitiv dissonans och Pinocchio. Kan du inte berätta lite vad det handlar om?

Christoffer: Kognitiv dissonans är någonting vi upplever ständigt, dygnet runt. Men det är att du har satt upp regler som du ska förhålla dig till. I det här fallet kan det ju vara att jag får bara investera en gång i månaden och det är för månadslönen. Jag får inte sälja. Och jag ska bara investera i bolag som gör vinst och delar ut. Det är mina regler. Sen hittar jag det där bolaget. Ni vet det där bolaget. Allt: marginaler. Bruttomarginalen. Vinsten. Ingen nettoskuld. Stabila ägare. Men de delar inte ut. Okej. Jag har regler, men ju mer jag läser, jag bara vill. Jag vill investera. Men det betyder att då går jag mot min tillfälliga vilja som är emot mina regler. Mina regler har jag skapat under flera år, för jag har gått på flera minor. Men vad gör jag då? För nu blev det obehagligt här inne.

"Bara idag" – hjärnan vill spara energi

Christoffer: Nu blev det obehagligt. Kommer ni ihåg att hjärnan vill spara på energi? Så vad gör vi då? Bara idag. Bara idag. Jag har regler. Jag ska inte äta godis, för jag ska spara mig till beach 2022. Jag kommer hem. Det var en helvetes jobbig dag. Chefen har varit på mig hela veckan och tro tusan att det står en godisskål framme här nu. Nej, bara idag. Jag är värd det. Bara idag. Det är kognitiv dissonans. Det är när vi har bestämt oss för någonting, satt upp regler, men när det kommer ett tillfälle, när vi lockas av någonting och viljan säger "jag vill det här nu". Hjärnan gör då det snabba för att spara på energi, istället för att ta kampen och säga: håll ut. Du ska inte äta godis. Långsiktigt har du lovat dig själv att långsiktigt kommer du att vara vinnare på att inte äta godis. Men det är tusan jobbigt.

Jan: Det är jobbigt. Vi tar det. En dubbel.

Christoffer: Vi tar två. Och där var skålen slut.

Jan: Köp inte, snitta inte ner dig. Och så blir det så här: nu blev det ju billigare. Jag köper lite till. Nu har det gått ner ännu mer. Nu är det ju på rea på riktigt. Jag borde inte köpa nu. Och så köper man då. Eller så här: jag ska inte ha den här riktkursen på detta bolaget. Ja, men det har ju gått så bra. Den har ju ökat.

Att vara motarbetad av sig själv

Caroline: Men är man inte lite motarbetad av sig själv?

Jan: Jo!

Caroline: Det är ju också spännande att bryta mot reglerna.

Jan: Jo, men det är så det är. Jag får nog en dopaminkick av det. Jag håller jämt på med det där. Jag håller på med det där med mat. Jag gillar inte reglerna. Det är ett jävla fängelse. Men jag kan ha det för att bryta mot dem, för det är så skönt att göra det.

Christoffer: Jag tror att reglerna har tillkommit av en viss anledning. Du ska alltid utvärdera på processen och utfallen hela tiden. Och regler, de kan ändras. Men sitter du och bara wow, wow, så där i stunden... Däremot om du låter det ta två, tre, fyra veckor att utvecklas, vill jag äga det här bolaget? Ge det en vecka, ge det en helg och tänk på det. Är det samma starka känsla att du vill äga det då, när du har tänkt tillbaka på alla tidigare minor du har gjort med bolag som har varit olönsamma, till exempel?

Kavastus regler och den emotionella biten

Jan: Men du, det där tänkte jag på. För det hade jag ett samtal med Arne Talving, Kavastu på Twitter, för ett tag sedan. Han är jätteduktig investerare. Han hade en utbildning som var superbra. Och så pratade han om massa regler. Han gav upp sådana regler för hur han investerar. Och det är lätt, återigen system 1: titta, nu har jag fått massa regler, nu kommer jag bli lika duktig som Arne. Och jag, som har varit med ett tag i gamet, var så här: Arne, om du tycker att det är fel på en regel, vad gör du då? Och då säger han så här: ja, då gör jag en notis att jag tror att den här regeln är fel. Sen samlar jag data i två, två och ett halvt år. Och sen efter två, två och ett halvt år så utvärderar jag om datan stödjer att det är fel i den här regeln. Och är det då fel, så efter två, tre år byter jag den regeln. Men under de här två och ett halvt åren som jag tror att regeln är fel, så följer jag den i alla fall.

Jan: Och jag var så här: jag kommer aldrig bli en investerare som kan investera enligt de här reglerna. För tycker jag att det är fel på reglerna, då vill jag ju ändra den direkt. Och då insåg jag så här: nej, men hemligheten med Kavastu, som jag tror de flesta har missuppfattat, det är ju den emotionella, den psykologiska biten, att kunna hålla kvar vid sina regler i två och ett halvt år, även om du tror att de är fel. Och det är mycket svårare att se eller tro eller kopiera. Vem som helst kan kopiera regler som står på papper. Men just den här kognitiva dissonansen, det är ju assvårt.

Christoffer: Ja, det är väl ingenting han pratade om på utbildningen heller.

Jan: Nej, men precis, du behöver inte göra detta till ett avsnitt om Kavastu. Men att man förbiser det psykologiska, tänker jag.

Christoffer: Ja, att Arne är ju så mycket bättre än vad han själv tror. Och han är bättre i andra områden, men det är mycket svårare att kvantifiera.

Mjuka värden går inte att stapla i Excel

Jan: Men vet ni vad, jag är grym på, eller en av mina stora fördelar är att jag är duktig på att identifiera kognitiv dissonans, och inte agera på det.

Caroline: Det är skitsvårt att säga, eller ens se hos sig själv. Du kan ju inte stapla upp det i ett Excel-diagram.

Jan: Det går ju inte, utan det är något man själv måste uppleva. Det är ju mjuka värden.

Christoffer: Allt jag skriver om i boken, det är som du sa från baksidan, det är inga siffror eller någonting. Det är mjuka värden. Men utan de här, är du inte psykiskt stabil, så ökar ju risken för att du kommer begå kostsamma felbeslut.

Min upplevelse är att folk förlorar mer pengar på att de gör dumma grejer än att marknaden har gått ner. Vi är större fiender till våra pengar själva än vad marknaden är.

Jan: Det har jag inget belägg för. Men min upplevelse från att ha varit nära människor i många år, som investerar, så är det att folk förlorar mer pengar på att de gör dumma grejer. Vilket är ganska skönt, för det betyder ändå att vi har mer kontroll än vad vi tror på det sättet.

Skotomisering: den psykiskt blinda fläcken

Jan: Jag gillar din bok, för jag tycker att den är en introduktion, den går väldigt brett och ger en bra intro till många av de här. Men det var faktiskt ett ord som jag, när jag läste detta, var så här: fan, detta vet jag inte ens vad det betyder. Så då fick jag verkligen läsa noga. Men det är skotomisering. Du får förklara, vad är skotomisering?

Christoffer: Det är vår psykiskt blinda fläck. Den blinda fläcken tror jag de flesta har hört talas om. Det är den man testar när man kollar synen hos optikern. Skotomisering, det är egentligen vår psykiskt blinda fläck. Det är att vi ser vad vi tror. Vi tror inte vad vi ser. Så vi har redan på förhand våra värderingar, våra förutfattade meningar. Det är också det vi ser. Istället för att vara den här ödmjuka, öppna och se: vad är det jag ser? Nej, vi har redan på förhand bestämt oss vad det är vi ser.

Jan: Och det kan man ju också koppla till konfirmationsbias. Du får förklara vad det är också.

Konfirmationsbias

Christoffer: Konfirmationsbias är att vi alltid letar efter fakta som stärker vår tes. Som håller med oss. Vi letar efter bevis.

Jan: Och varför är det som så?

Christoffer: Jo, för det är jobbigt att läsa om de som säger emot oss. Det kostar energi. Då är det skönare att hela tiden leta efter de som dunkar oss i ryggen. Det är behagligt. Det kostar ingenting.

Det vi alltid ska sträva efter är att prata med de som är anti det vi tycker och tänker. För det tvingar oss att argumentera emot. Och kan jag inte motivera varför jag ska investera i det här bolaget som jag älskar, då håller ju inte mitt case.

Storskogen: när alla analyser var negativa

Jan: Det där kan jag säga är ett väldigt konkret exempel. Från hösten 2021, när Storskogen skulle börsnoteras. Vi är ett gäng i RikaTillsammans-communityn som har haft en stor position i Storskogen sedan innan det börsnoterades. Och vi har varit entusiastiska. Det har gått skitbra. Och sen ska Storskogen börsnoteras. Och varenda analys är negativ. Alltså varenda en. Du vet, Affärsvärlden hissade flaggor. Dagens industri var så här: Storskogen är den nya snårskogen. Man får ändå ge dem kreativa rubriker.

Jan: Och du vet, vi var så här: är vi helt ute och reser? Vi fick gå tillbaka och slänga alla våra analyser. Och sen la vi två veckor, alltså på riktigt. Vi la två veckor och skrev om alla analyser. Och det var skitjobbigt. Det tog jättemycket tid. Det tog mycket på självförtroendet. Att alla bara tog ens bebis och kissade på den, upplevde vi. Och då var det precis som du säger, en enorm emotionell ansträngning. Att först vara skit, ingen håller med oss, och sen bara gå och göra om allt jobbet. Men gud vad nyttigt det var, skulle jag säga.

Jan: Caroline, du bara sitter här och ser finurlig ut.

Caroline: Nej, jag... vi lyssnar. Och sitter och suger in allting. Jag är ödmjuk.

Ray Dalio och thoughtful disagreement

Jan: Jag tänkte faktiskt också på en annan grej. Ray Dalio, som är hedgefondförvaltare på Bridgewater. Han brukar prata om detta. Du ser inte verkligheten så som den är. Du ser verkligheten så som du tror. Och då är värdet att ha thoughtful disagreement. Att kunna sätta dig med människor som inte ser världen som du, men att kunna prata med dem. För problemet är ju ofta att vi hamnar i argumentation. Eller att man ska bevisa sin poäng. Eller hävda ego. Eller hävda prestige.

Caroline: Men du menar också lyssna på dem.

Jan: Ja, precis. Att inte bara argumentera mot.

Caroline: Ja, och det där är väl också kanske en sån grej som kommer med åldern. Att man lyssnar mer än man pratar.

Jan: Men jag känner så här, ta en partiledardebatt.

Caroline: Men lägg till att man också lyssnar på varandra.

Jan: Där har du det vi ska sträva efter. För de är väldigt duktiga på att argumentera, men de lyssnar ju inte på varandra.

Caroline: Ja, men exakt.

Avrundning och en narr som tror sig vara vis

Jan: Men du, jag tänker att vi ska runda av här lite, Christoffer. Däremot känner jag mig inte riktigt färdig. Jag tänker att vi får ta ett avsnitt till och diskutera vidare. För du har ju dessutom en annan bok som heter Mer börspsykologi. Den ska vara helt andra. Den har jag inte läst än, utan jag läser ju den här, Börspsykologi, så blir du en bättre investerare. Och jag tänker så här, är det något sista tips, när du har pratat med folk som du känner att detta är sånt här?

Christoffer: Ja, jag har ett återkommande citat i boken där jag parafraserar William Shakespeare. Jag översätter här nu. En narr tror sig vara vis. Medan en vis man vet sig vara en narr. A fool thinks of himself as a wise man, but a wise man knows himself to be a fool. Jag tror att man hela tiden ska utgå från det. Oavsett vad du gör, allt från att laga mat till att hjälpa en vän med att packa en väska, så ska det vara en investering.

Richard Feynman: lura inte dig själv

Jan: Det där är spännande. Det är roligt, för många sådana här smarta människor har varianter på detta citat. Jag tänkte på, när jag läste det, då tänkte jag på Richard Feynman, en känd fysiker. Han skrev också så här: kom ihåg, det viktigaste är, lura inte dig själv. Men kom ihåg att du är den enklaste att lura. Så det är samma.

Caroline: Vi kanske får gå in på det mer, hur man då inte ska lura sig själv. För det är lätt att säga att man inte ska det, men sen hur.

Christoffer: Jag vet ju att jag inte lurar mig själv.

Jan: Jag skulle påstå att det är så här: ifrågasätt dig själv. Vänd och vrid, det som du var inne på. Två sidor av myntet. Prata med andra. Sök aktivt upp de som inte håller med dig. Fråga dem: hur ser du på det här? Och se det att det inte handlar om konkurrenter, utan att spelet inte är mot andra, utan spelet är verkligen mot sig själv. Jag vet inte, vad skulle du säga, Christoffer? Nu börjar jag kidnappa dina svar.

Cliffhanger: flockbeteende och FOMO nästa gång

Christoffer: Nej, jag håller med dig där. Det är någonting vi skulle kunna ta i ett annat avsnitt. Kampen är inte mot de andra, för vi kom in väldigt mycket på det här med flockbeteende och FOMO med mera. Nu har vi inte tid för det här, men det skulle vara någonting jag jättegärna skulle vilja diskutera mer om.

Jan: Ja, men då tänker jag att vi sätter punkt här och så fortsätter vi nästa gång på flockbeteende, FOMO och stress. Vi hade ju också någon sån här apekonomi, har du ett kapitel om det i din bok?

Christoffer: Ja.

Jan: Det låter jättespännande. Så vi sparar det för att bli en liten cliffhanger.

Jan: Fantastiskt, stort tack till dig Christoffer. Boken hittar man där böcker finns, tänker jag. Den här börspsykologiboken. Och den är tillbaka i tryck nu från mitten av februari.

Christoffer: Ja, den har kommit nu från att ha varit slut på grund av flaskhalsar med corona och allting. Det dröjde en och en halv månad. Den tog slut vid jul. Men äntligen tillbaka igen.

Jan: Ja, lysande. Stort tack Christoffer och på återseende.

Christoffer: Tack så jättemycket och ha en trevlig kväll. Trevligt att vara med.