Ekonomisk frihet? Ja. FIRE? Tveksamt

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Dagens ämne: ekonomisk frihet, FIRE och drömmar
2. Charlies definition: passiva inkomster över kostnaderna
3. Varför ekonomiskt fri? Den klurigare frågan
4. "Varför vill du bli ekonomiskt fri? För att sluta jobba"
5. Kassaflöde är underskattat
6. Det största njutningsögonblicket: godis utan att kontrollväga
7. Visioner, dödssiffror och hälsa
8. Att piska kroppen, och ekonomin, till lydnad
9. Morfar, kriget och tacksamheten
10. Utbildning eller semester? Fel fråga
11. Bröllopsfonden: 120 000 kronor på tolv månader
12. Du kan max spara 100 procent av din lön
13. Kaffe-exemplet och den enkla vägen ut
14. Vem sitter på informationsmakten?
15. Uppskjuten belöning kontra att njuta nu
16. Liknelsen med att klia
17. Att behandla sin ekonomi och sin tid med kärlek
18. Varför vill man tjäna sin första miljon?
19. Även en felaktig tes leder en framåt
20. Ett rikt liv i alla aspekter
21. Självförtroende: tron på sig själv
22. Risken med FIRE: att aldrig skifta beteende
23. Vad skiftar man till efter 75 procent?
24. Du blir genomsnittet av dem du umgås med
25. Människor som utmanar och ställer obekväma frågor
26. 25 000 kronor och buffertens magi
27. Kapital som falsk trygghet
28. Drivkrafterna under ytan
29. Att släppa taget och bli en bättre investerare
30. Att plocka ihop hela livet
31. Chipspåsen och det känslomässiga
32. Ge upp att du beter dig rationellt
33. "Skärp dig" är det sämsta man kan säga
34. Utgår vi från att vi själva är fel?
35. Hållbarhet i beteenden
36. Att skänka pengar redan som student
37. Att behöva hjälp och en spegling
38. Att fråga, i stället för att tro att det är en vägg
39. Lyxfällan, boken och presenten
40. Avrundning och samarbetet med Balansekonomi

Dagens ämne: ekonomisk frihet, FIRE och drömmar

Jan: Absolut, jag håller helt med. Det finns bättre sätt än att svälta sig rik. Idag är det dags för avsnitt 90, och det är ett samarbete tillsammans med Balansekonomi. Vi har gäst från Balansekonomi, Charlie Söderberg. Välkommen!

Charlie Söderberg: Tack för att jag fick komma hit.

Jan: Idag ska det handla om ekonomisk frihet, FIRE och ekonomiska mål och drömmar, tänker jag. Jag kan ge en kort introduktion för dem som inte har träffat dig. Du var med innan jul i ett avsnitt som blev väldigt uppskattat, så ni kan pausa det här och gå tillbaka och lyssna på det först. Det handlar ju om rikedom i livet, om rikedom mer än bara pengar, vilket var väldigt viktigt och uppskattat. Sen har du gjort massa tv-program, Lyxfällan, SVT Plus. Men framför allt har du och jag jobbat i Balansekonomi i tio år.

Charlie Söderberg: Det har jag noterat.

Jan: Vi var på samma kontor för tio år sedan. Och där handlar det väldigt mycket om att många av deltagarna hade det här målet med ekonomisk frihet. Så kan vi inte börja där? Hur skulle du definiera ekonomisk frihet? Och sen tänker jag att vi pratar om varför, vad det är, hur man gör.

Caroline: Vi måste prata om det där med FIRE också, vad det är för någonting. Det är ju liksom inte eld.

Jan: Nej, FIRE kan jag säga. Det är ju financial independence, retire early.

Caroline: Ja, och det har blivit en jättestor grej. Media har plockat upp det.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Men det är inte alla som har hört det. Låt oss börja.

Jan: Hur tänker du, Charlie?

Charlies definition: passiva inkomster över kostnaderna

Charlie Söderberg: Första frågan var hur jag definierar ekonomiskt fri. Väldigt enkelt: passiva inkomster överstiger de totala kostnaderna. Det vill säga när det kommer in mer pengar när jag sover varje månad än vad jag gör av med totalt under en månad. Om jag har den situationen löpande, då skulle jag säga att jag är ekonomiskt fri.

Det handlar alltså inte om hur mycket kapital man har på banken, utan om vilket flöde man har av pengar och hur mycket energi man behöver lägga ner för att ta tag i det flödet. Då kan man antingen jobba på olika sätt, skapa kapital som man investerar, få en avkastning och få passiv inkomst så. Man kan sätta upp andra typer av system som är passiv inkomst så att man ökar flödet av passiva inkomster in. Eller man kan minska de totala kostnaderna. Man kan flytta från huset till en husvagn, man kan sluta dricka vin och man kan gå i stället för att ta bilen. Och helt plötsligt krävs det inte lika mycket passiv inkomst.

Caroline: Nej, man kan vara passivt fri till en viss del. Man behöver inte vara passivt fri totalt. Man kan vara 100 procent ekonomiskt fri. Eller 20 procent eller 50 procent. Så att de passiva intäkterna täcker 50 procent.

Charlie Söderberg: Men har du en annan definition, JB?

Jan: Ja, nej, jag tänker egentligen på det att det ena är det här formella, precis som du är inne på. Passiv inkomst som överstiger de totala utgifterna. Men sen tänker jag också, skulle man inte kunna prata om det mer som en upplevelse? För det är väl ingen som tänker så här: åh, nu har jag en kvot över 1,1 eller 1,5.

Varför ekonomiskt fri? Den klurigare frågan

Charlie Söderberg: Nej, det är väl kanske tyvärr många som tänker så. Men det du är inne på är kanske följdfrågan, och det är varför ekonomiskt fri? Det är någonting helt annat, tänker jag. Och då blir det klurigare, för då blir det individuellt. Varför vill jag ha det? Vad är det för liv jag vill designa?

Jag vill ju inte bli ekonomiskt fri till vilket pris som helst. Det finns ingen poäng för mig att banta ner min ekonomi så pass mycket att jag kan påstå att jag inte behöver jobba. Ska jag sitta på en stubbe i skogen, aldrig kunna träffa dig, inte kunna åka någonstans, bara för att hävda att jag är ekonomiskt fri? Då tar jag hellre och gör en massa roliga jobb. Saker som jag tycker är kul att göra och som ger mig pengar. Sen använder jag de pengarna, en del till att investera, men annat till att köpa champagne, för jag gillar champagne.

Mitt mål är inte att vara ekonomiskt fri. Mitt mål är att ha en långsiktigt hållbar livsstil som ger mig det livet jag har.

Caroline: Men jag tänker också det där när du säger att sitta på en stubbe i skogen. Att det kan bli så antingen eller i den här diskussionen. Att man tror att det är hemskt att sitta på en stubbe i skogen. Eller att det är hemskt att inte kunna köpa champagne på ett par år. Men vissa gillar ju det där, att få banta ner sin ekonomi för att sen kunna köpa en champagne.

"Varför vill du bli ekonomiskt fri? För att sluta jobba"

Jan: Fast handlar det inte om att min upplevelse, från att ta in både i Balansekonomi och från att vi träffade många deltagare och fick mycket mejl och kommentarer på bloggen, handlar om varför man vill bli ekonomiskt fri. Det vanligaste svaret är: för att jag ska sluta jobba. Det är det vanligaste svaret. Varför vill du bli ekonomiskt fri? Jag vill sluta jobba, jag vill gå i pension. Och jag vet inte om det här är min arbetsnarkomani som är så här: nej, jag vill inte hamna i situationen där jag bara slutar. För mig blir det snarare så här: men är man kanske inte på fel jobb?

Charlie Söderberg: Jag förstår hur du tänker. Med risk för att skapa dålig stämning kan jag börja med att säga att, mig veterligen, har du ju aldrig haft ett jobb.

Jan: Nej, så kan man ju säga också.

Charlie Söderberg: Vad de säger då är, tror jag, inte att gå upp på dagarna och göra kreativa saker i närheten av en dator. Utan kanske att vara fast i en struktur under en chef, där jag jobbar mycket och inte känner mig uppskattad mer än att jag får betalt, och sen får jag göra det någon annan säger åt mig, oavsett om det känns värdefullt eller inte. Så det är klart att det finns en massa andra faktorer i det där. Men jag känner väldigt få människor som har slutat jobba. Däremot känner jag många människor, inklusive mig, som upplever en enorm frihet i att inte behöva jobba.

Caroline: Man kan välja vad man vill jobba med på ett annat sätt.

Kassaflöde är underskattat

Charlie Söderberg: Ja, precis. Man kan helt klart säga att när man kommer till en punkt där ens kassaflöde eller ens kapital, fast kassaflöde är underskattat, många fokuserar på kapital, men kassaflöde är underskattat. När kassaflödet eller kapitalet kommer till en viss nivå, då är det som en brytpunkt. Du kan göra andra saker. Du kan anställa den där läxhjälpen i stället för att sitta där själv, om du upplever att det ger bättre resultat för barnen. Du kan låta någon annan klippa gräset och lägga de timmarna på att göra något annat. Då helt plötsligt skiftar hela ekonomin. Du kan göra andra typer av affärer, köpa fastigheter i Spanien som jag gör i dag, som hade varit omöjligt. Hade jag inte kunnat göra för tio år sedan, för jag hade inte det kassaflödet.

Caroline: Men vad menar du med kassaflöde? Ett kapital förstår jag, det är att ha en bunt pengar. Men kassaflöde, det är pengar som kommer? Det är pengar som flödar in?

Charlie Söderberg: Pengar som kommer. Jag har designat min ekonomi så att det kommer in 10 000 kronor oavsett vad jag gör varje månad, eller 100 000 kronor, eller en miljon. Har man inga kronor som kommer in automatiskt varje månad, eller 100 000 som kommer in varje månad, så är det helt olika spel i vad man kan göra med sin ekonomi och vad man kan göra med sitt liv.

Jag har människor i min närhet med stora motorbåtar som kostar många miljoner. Så räknar jag på det och konstaterar att jag skulle kunna ta lån och köpa den här båten, men det kostar 300 000 kronor att tanka den. Då behöver man ha en sån, en person som köper en sån motorbåt måste rimligtvis ha ett liv där det kommer in mer än 300 000 kronor varje månad utan att han eller hon engagerar sig, så att 300 000 i drivmedel är okej. Så man byter liga.

Det största njutningsögonblicket: godis utan att kontrollväga

Charlie Söderberg: Nu har det varit en motorbåt, men jag har gjort en resa från student till arbetande. Jag kommer ihåg när jag köpte lösgodis för första gången och inte gick och kontrollvägde hur mycket jag är uppe i, utan upplevde den ekonomiska friheten av att nu tar jag de godisar jag vill ha, och sen går jag ut ur affären. Hur mycket är det uppe i nu? Hur mycket är det nu? Och sen dess har det där levlat till olika nivåer, men egentligen är det fortfarande mitt största ekonomiska njutningsögonblick, när jag kunde köpa godis utan att kontrollera skålen om du hade råd.

Jan: Jag hade ett sånt ögonblick också. Det kanske inte handlade så mycket om pengarna. Jag gick på Ica, och så gick jag förbi glassdisken. Jag älskar ju glass. Och så var jag så här: alltså, jag kan köpa vilken glass jag vill. Jag är vuxen. Jag kan äta den innan jag äter mat.

Visioner, dödssiffror och hälsa

Charlie Söderberg: Ja, precis. Men det jag tänker när du säger så här. Jag har varit ganska engagerad, eller ganska, jag är engagerad i ett hälsoprojekt i mitt liv. Jag satte upp en vision för lite drygt ett halvår sedan som handlar om att jag ska vara hel och frisk när min son gifter sig. Han är tio år nu. Hur vet jag att han kommer gifta sig? Men visionen är att jag ska vara där. Det var nytt för mig, för jag har alltid haft en bild om att jag kommer dö ung.

Jan: Du hade någon sån där siffra, att du skulle dö när du var 57?

Charlie Söderberg: Ja, 56.

Caroline: Men jag har också en sån siffra som jag bara måste ta mig förbi. Och då kan jag tänka så här.

Jan: Vad är den?

Caroline: 43.

Jan: Va? Okej.

Caroline: Och jag känner fler som har en sån siffra, som bara, jag kommer nog dö då. Och så vill man ta sig förbi den siffran. Och då kan man leva hur länge som helst.

Jan: Då brukar du säga att man får ett sånt one-up. Ett extraliv, har man passerat.

Caroline: Ja, okej. Men skönt att inte du har det i alla fall. En sån siffra. Anyway.

Charlie Söderberg: Jan jobbar på sin odödlighet.

Att piska kroppen, och ekonomin, till lydnad

Charlie Söderberg: Poängen i alla fall. Jag har engagerat mig mycket i min hälsa utifrån den visionen. Och det första jag noterade då var att jag i ganska många år har relaterat till min kropp som någonting jag ska piska till lydnad. Den måste börja äta bättre, den måste röra på sig, den ska minsann äta spenat. Det har kommit till någon bootcamp-grej där det står och skriker, kan jag åka med några andra och bara köra skiten ur mig. Det där har provats om och om igen i mitt liv utan några resultat.

För när jag inte njuter av den träningen jag gör, när jag inte känner att jag ger min kropp kärlek, när jag käkar grönkål utan att jag biter ihop en månad med GI-metoden, då ger det heller inga långsiktiga resultat. Och min spaning här är att det finns en trend i dag kring pengar som ser lite likadan ut. Jag ska bita ihop nu i sex år och piska min ekonomi till lydnad. Jag ska jobba trippla jobb. Jag ska ha 80 procent av allt kapital som kommer in, det ska jag spara. Och sen ska jag be alla att dra åt helvete med mitt fuck you-kapital.

Och inte bara utsätter man sig för risken, som Caroline och jag är närvarande till, att man kan dra över i 43 eller 56, och sen hade man gjort sina piskår men man gjorde aldrig de andra åren. Utan jag tror dessutom att det formar vem man blir.

Det du programmerar dig själv med, speciellt under de här åren när du är mellan 20 och 30, där många går all in på ekonomi, det sitter ju med dig sen.

Morfar, kriget och tacksamheten

Charlie Söderberg: Min morfar levde under väldigt tuffa förhållanden. Han snålade hela livet för att han behövde det, inte för att nå något fuck you-kapital, utan för att det var så det såg ut när han växte upp. Han var med i kriget. Så när han var gammal och hade det gott ställt och hade färdtjänst, så hade han svårt att ta färdtjänsten för att hälsa på sina barnbarn. Han satt en timme efter att han kom fram, och det kostade 356 kronor.

Caroline: Men det är ju inte du som betalar, det är ju färdtjänsten.

Charlie Söderberg: Ja, men det var det på tacksamhet, 356 kronor. Så jag tror så här, du programmerar dig själv, speciellt under de här åren när du är mellan 20 och 30. Många av de här går all in på ekonomi. Jag har sett ganska många som totalt går in för att slimma sitt liv, inte spendera en krona, jobba hårt som sjutton, och sen lägga ner det. Bara för att de har nått två miljoner. Eller tolv miljoner. Du tror det sitter med?

Jan: Det tror jag sitter med.

Charlie Söderberg: Så jag är, som du hör, ganska skeptisk till den här attityden att man ska, som jag säger då, snålat sig till det. Eller piska sin ekonomi.

Utbildning eller semester? Fel fråga

Jan: Det där minns jag. Det var en av de stora insikterna när vi träffades för tio år sedan, på din föreläsning i Balansekonomi, där vi pratade om drömmar. Jag kommer ihåg att jag stod i valet och kvalet. Ska jag karva bort utbildningen eller ska jag gå den? För jag tänkte så här: antingen blir det utbildning i år, eller så blir det semester. Att det var antingen eller. Och då sa du den briljanta. Det var första gången i livet jag hörde: men Jan, du ställer ju frågan fel. Frågan är inte utbildning eller semester. Den mer intressanta frågan är hur du kan göra utbildning och semester. Och det var första gången i livet jag fattade att tänk om det inte behöver vara antingen eller, utan tänk om det kan vara både och.

Charlie Söderberg: Och det blev ditt första sms-lån.

Jan: Jan skulle aldrig ta ett sms-lån.

Charlie Söderberg: Det beror på, hade man kunnat tjäna mer var det.

Jan: Jag förstår.

Charlie Söderberg: Det var klokt sagt av mig, därför att jag tycker att, och det är väl också en sån sak, att kreativiteten som uppstår när man bemöter ett område med entusiasm och kärlek i stället för att jag ska piska det till lydnad, den är ju oöverträffad. Och den sitter ju kvar sen.

Caroline: Ja, det är jättespännande. Jag tror heller inte det är så många som tänker så, hur kan jag ha både och. Vi tänkte absolut inte så på det sättet, och vi är fortfarande så att vi behöver anstränga oss ibland, tror jag, för att tänka på det viset. För det är så spännande också när man väl möter det, som vi gjorde då för tio år sedan.

Bröllopsfonden: 120 000 kronor på tolv månader

Charlie Söderberg: Det här kom från att jag och Andrea, när vi bestämde att vi skulle lyfta oss, då hade vi inga pengar överhuvudtaget. Hon jobbade som Manpower-uthyrd till att sitta i receptionen på Trafikverkets coachprojekt. Det gick ju inte alls. Så vi levde på i stort sett ingenting. Och vi bestämde oss för att vi ville gifta oss. Vi hade hittat ett slott som vi älskade, som vi ville hyra i tre dagar dessutom. Och köra en busslast från Stockholm, en busslast från Göteborg, en busslast från Malmö, och ha 120 gäster i tre dagar. Det fanns inga ekonomiska förutsättningar för det.

Vad vi gjorde då var att vi satte igång ett projekt som vi kallade för Bröllopsfonden, där vi sa så här: okej, nu ska vi se om vi med en kreativitet tillsammans kan skapa 120 000 på ett år, på tolv månader då. Och vi testade allt. Vi provade nätverk, vi testade egenföretagande, vi testade investeringar. De sista pengarna fick vi ihop genom att vi målade om någon sommarstuga ute i skärgården. Vi gjorde allt. Men det bästa av allt var att vi lärde oss vad vi kan orsaka tillsammans och hur kul vi hade. Och de kontakterna vi hade byggt upp och de lärdomarna vi hade gjort fanns kvar när vi kom hem efter bröllopet också.

Egentligen är det jag har gjort sedan dess att fortsätta tillsammans med Andrea på olika sätt göra det där. Men det kom från ett kreativt utrymme som inte handlade om hur billig köttfärs vi kan köpa nu i tolv månader. För vi kunde inte spara ihop pengarna på tolv månader, utan vi behövde få ett genombrott i hur vi skapar pengar. Och det vet jag, du har ju pratat om den här matematiken, om den stora nackdelen med att använda svångremmen som sitt verktyg för att förbättra sin ekonomi.

Du kan max spara 100 procent av din lön

Jan: Precis. Det är mina kompisar som har mycket pengar som säger så här: men Jan, du kan ju max spara 100 procent av din lön. Men om du tittar på andra sidan, om du tittar på inkomsterna, så kan du ju tjäna hur mycket som helst, där finns ingen begränsning. Jag tror att det handlar precis så, att vi är så, jag blir så fascinerad av det här bristtänket, att vi hela tiden utgår från att det inte kommer räcka, det finns inte tillräckligt, och då måste jag spara, jag måste snåla.

Caroline: Jag är fortfarande i det. Det är nog så att jag är programmerad. Jag ska spara, för jag kommer ångra mig sen annars, sådana tankar kommer. Men jag tycker det är mycket mer spännande med hur man kan vara kreativ för att få ihop det man behöver.

Jan: Jag tror att det handlar om att default för oss är att skruva ner. Det är det vi alltid hör i media. Drick en kopp kaffe mindre om dagen.

Caroline: Man utgår från att folk är slösaktiga.

Jan: Alltså, det gör man ju.

Caroline: Att du slösar bort dina pengar och nu måste du piska.

Kaffe-exemplet och den enkla vägen ut

Jan: Till att bygga ihop ligan. Det är en uppenbar fråga. Det är så här klassiskt, jag hatar det exemplet: drick en kopp kaffe mindre om dagen, så har du sparat 30 kronor om dagen, och så på ett år blir det 9 000 spänn.

Charlie Söderberg: Och så investerar du. Eller dricka på Jan-kontot.

Jan: Ja, precis. Och så blir det så här: ja, men tänk om man gillar kaffe då. Så jag tror att det handlar om den här defaulten att ta den enkla vägen ut. Som vi pratade om i förra avsnittet, tre tips funkar ju inte för människor.

Charlie Söderberg: Två nackdelar med det här är ju att media driver det där så kraftfullt, och media är ju vi, så att vi på riktigt tror att vi är dåliga och att ekonomi är farligt och att här gäller det att skärpa sig och att vi inte kan hantera det. Man pratar om hur fort det kan gå illa, man pratar inte om hur fort det kan gå bra. Och när vi pratar om att det går bra, då blir det alltid hjälte i stora bokstäver. Han gick ner 40 kilo över en sommar, och då är det någon annan.

Caroline: Ingen kan klara det egentligen, men han gjorde det för han är en hjälte.

Vem sitter på informationsmakten?

Charlie Söderberg: Om man skulle vara lite konspiratoriskt lagd så kan man säga att det här är, jag tror inte att det är en strategi, men det spelar de som sitter med mycket av informationsmakten kring ekonomi i händerna något enormt. För vi lär oss ju alla att man ska gå till någon annan som ska berätta vad som gäller. Någon som har bankpalats och slips och som för bara 3 procent per år i avgift kan se till att förvalta det här nu, så att det inte går illa. Och så att du inte förlorar.

Ja, man vill inte förlora de pengarna man har. De flesta tar ju för liten risk i sitt sparande och sin investering, och det är därför att man är så rädd för att förlora pengar på det sättet. Men att köpa en bil som man förlorar hundratusen på direkt, det är garanterat. Det är ingen som upplever att man köper en platt-tv för att den var halva priset, men så konstaterar man inte att den bara är värd en tiondel tjugo minuter senare än vad man köpte den för. Det räknar man inte, för så gör alla andra. Att man sitter och jobbar för en arbetsgivare där man får en väldigt dålig utväxling per timme på hur mycket man får betalt, det räknar man inte som förluster, för det är ju så man ska göra.

Jag i alla fall vill slå ett slag för kreativiteten och möjligheten. Det börjar med att, precis som du gör, Caroline, stanna upp och ställa sig den frågan. Gud vad jag är i bristtänk. Hur påverkar mitt bristtänk mina möjligheter att få det jag vill få i livet, och att ha kul? Vi pratar ju den där balansen mellan uppskjuten belöning och att njuta av att vara närvarande nu. Det är på något sätt vad det här samtalet handlar om.

Uppskjuten belöning kontra att njuta nu

Caroline: Jag tycker det är svårt ibland, det här med uppskjuten belöning. Att inte spendera pengarna nu, för att jag vill ju ha mer sen. Och att njuta nu. Jag tycker det är, för jag vill ju ha de där grejerna nu. Så hur tänker ni?

Jan: Jag tycker det där är lite klurigt också. Jag tror att det handlar, för mig, om jag ska ta det helt ärligt, för mig är ofta en stor drivkraft när jag inte kan. När jag inte kan köpa den bil jag vill ha, eller när banken sa nej.

Caroline: Du gillar att få lite motstånd och går igång på det.

Jan: Precis. Medan när jag sen lyckas, så blir jag ganska blasé, det behöver jag inte. Så jag tror att för mig handlar det om att hitta, vad är min drivkraft? Vad handlar det om egentligen? Vad är det som gör att, vi har pratat i flera avsnitt där jag får så här urge att nu ska jag köpa ny bil, för vi har ju vår V70 som är från 2009, och sen autentiskt så är det så här: nej, men jag vill visa att det går bra för mig.

Caroline: Och då vill du inte köpa bilen.

Jan: Nej, för då inser jag så här: nej, men det där är ju egentligen inte jag, utan det är ju något kortsiktigt behov jag har, för att jag inte har tillräckligt med självförtroende, eller att jag vill ge fuck you till någon. Men det är inte min innersta drivkraft. Eller min innersta värdering, att visa upp en ny bil. Utan jag vill hellre bidra.

Caroline: Det kommer någon annanstans ifrån.

Jan: Precis. Jag tror att det handlar om den här kampen inuti en, mellan de kortsiktiga behoven, och vem är jag när jag är på ett harmoniskt och långsiktigt sånt ställe.

Liknelsen med att klia

Charlie Söderberg: Var det flummigt?

Jan: Nej, det var inte flummigt. Det var jättebra.

Charlie Söderberg: Jag tänker att det är lite som att klia. Okej, om man har något ställe på kroppen som kliar, då tänker man så här, här behöver det klias. Det behöver du ju inte, för det är ändå så att det kommer hända att det kliar mer. Så är det ju med mycket konsumtion. Man tänker så här, det kommer en ny iPhone, jag vill ha den, och då kliar det. Lösningen på det är ju inte att klia, för om jag köper den, då kommer jag, åh, jag vill ha AirPods, och sen går det så här, åh, nu vill jag ha den nya. Så man vill alltid ha nästa grej. Tricket är att kunna lära sig: vill jag verkligen ha det här?

Min strategi är enkel. Jag håller mig borta. Fråga mig om den senaste iPhonen, och jag har inte ens sett den. Jag har inte läst på, jag går inte dit och tittar, för då kommer det börja klia. Vad är vårens modefärg? Fråga mig inte, för jag går inte i affärer. För jag vill inte. Om jag är engagerad i saker, då kommer min energi flöda dit. Och flödar min energi dit, så flödar pengarna dit. Så hur jag gör för att hantera uppskjuten belöning, det är att jag undviker att lära mig om saker som jag vill ha.

Just nu har jag ett fast litna gamla gymnastikskor när jag är ute och springer. Jag springer ganska mycket. Hade jag gått in på Löplabbet eller något och frågat dem, finns det några skor som är bättre för mina fötter, för det gör det säkert, då skulle jag leva ett liv där 6 000 kronor för gymnastikskor var sjätte månad helt plötsligt är rimligt. Och jag tycker att det finns en alternativ investering jag kan göra för de pengarna som är mer intressant.

Om du inte vill äta skit, så ta inte hem det då.

Att behandla sin ekonomi och sin tid med kärlek

Caroline: Jag gör samma sak, engagerar man sig inte så mycket i det. Men sen tänker jag också det där med att behandla sin ekonomi med kärlek, som vi säger. Man kan ju faktiskt äta kakorna och ha dem kvar. Och säga så här: det här är vad jag kan shoppa för, och det här lägger jag undan. Det har vi pratat om innan. Men jag glömmer det ibland. Jag glömmer det ibland. Och så kliar det.

Charlie Söderberg: Jag har samma sak med tid nu. Jag har insett att jag inte behandlar min tid med kärlek, utan att min tid har halkat in till att vara en bristfaktor som ska fördelas mellan olika projekt. Om jag är framgångsrik eller inte beror på hur många som blir besvikna på vilken tid de fick av mig när veckan var slut. Och så konstaterar jag att återigen har jag bara, det tog slut i kalendern och jag har inte tagit ansvar för att investera min tid i vad som är viktigt för mig.

Så nu har jag återigen satt av en halv dag i veckan, kalenderlagd. De här är kvalitetstid för mig. Då får jag gå och spa, eller gå på bio helt omotiverat, eller göra någonting. Vad är det för poäng att ha de här 365 dagarna om det bara handlar om hur många av dem jag delade ut till vem, i stället för vad jag själv upplever.

Jan: Och hur snabbt du turar till 57.

Charlie Söderberg: Ja.

Varför vill man tjäna sin första miljon?

Charlie Söderberg: Och samma sak blir det med pengar. Jag tror att det är viktigt. Varför vill man tjäna sin första miljon? Det är inte för att när man väl har miljonen så kommer mat att smaka annorlunda, eller då får jag tillgång till andra affärer. Det gör inte en miljon. Utan man vill skaffa sin första miljon därför att det du lärde dig på att skaffa din första miljon gör att du kan skaffa de kommande nio miljonerna på lika lång tid som det tog att skaffa den första, om du lärde dig någonting. Om allt du lärde dig på din första miljon var att man kan leva på riskakor, snabbpasta och ta trippla jobb, då kommer inte den strategin ta dig från en till tio.

Caroline: Nej, håller med.

Charlie Söderberg: Jag vet att du tycker jag är onödigt kritisk mot den här FIRE.

Jan: Nej, nej, nej. Men jag vill också säga så här, även de.

Även en felaktig tes leder en framåt

Charlie Söderberg: Tror jag kommer att nå långt. Därför att även en felaktig tes leder en framåt. Att gå in med hull och hår. Det fanns ju en lotto-reklam som snurrade mycket när jag jobbade. Kommer ni ihåg den?

Jan: Jag kommer ihåg den.

Charlie Söderberg: Han kommer in till chefen, och så säger chefen så här: du måste jobba över i helgen. Och så svarade han: du har hela helgen på dig, sa chefen om rapporten. Och då förstår man att han precis vunnit på lotto, så att han kan be chefen att dra åt helvete. Jag tänker inte vara här längre. Och för många i min generation blev det där som en symbol. Det är det där jag vill ha. Jag ska bygga en ekonomi.

Caroline: För man är så sugen på att göra så.

Charlie Söderberg: Där jag kan be min chef, vet inte vad han heter, att dra åt helvete. Sen, efter att jag byggde den ekonomin, så var jag klokare och insåg att det är inget fel på chefen, och jag vill inte be någon dra åt helvete. Jag vill bygga något eget, jag vill göra det här, det behöver jag inte vänta på till fuck you-kapitalet är på plats. Och sen hade jag en situation där jag definitivt inte ville be någon dra åt helvete, långt långt innan jag hade fått ihop pengarna. Men det var den felaktiga tesen, att det var det där jag ville ha, som ändå förde mig framåt.

Allt det här som pågår i media nu kring fuck off-kapital och FIRE, jag tycker att det är bra, men man vill vara en röst som säger: när ni har kommit tillräckligt långt, som Will Smith säger, jag hoppas att alla kan få bli rika och berömda så att de inser att det inte är det som livet handlar om.

Charlie Söderberg: Så att de kan få engagera sig i det det egentligen handlar om. Så då finns vi här på andra sidan, när man inser hur kul det då är att leva på nudelpaket i tolv år.

Ett rikt liv i alla aspekter

Jan: Nej, men precis. Det är ju det vi pratade om i förra avsnittet. Är det ett rikt liv i alla aspekter? Liksom, ja, du har pengarna, men har man relationerna, eller har man tiden, eller har man möjligheten? Så det handlar inte om något slags rätt eller fel, utan det handlar snarare om att titta autentiskt. Lite som jag sa innan, okej, vad är det som gör att jag vill göra detta? tror jag.

Men en klurig grej som jag ofta möter, det är att det är lätt för er att säga att det är lätt att skapa de pengarna, när man har ett ekonomiskt självförtroende, när man har pengarna. Medan jag alltid med en dålig envishet försöker hävda att först kommer den ekonomiska kompetensen och självförtroendet, och sen kommer pengarna som ett resultat. Det är inte som att man har kasst självförtroende eller kasst ekonomiskt flöde, och sen när pengarna har blivit bra, då skiftar man. Vad tänker ni? Vad tänker du, Charlie?

Caroline: Jo, men jag tänker också att man behöver få lite resultat. Om man sitter där med ett dåligt ekonomiskt självförtroende, behöver man ändå skapa lite resultat som man ser. Man får bygga sitt självförtroende, tänker jag.

Självförtroende: tron på sig själv

Charlie Söderberg: Jag håller med dig helt. Nyckeln är, självförtroende består av två delar. Förtroende, som handlar om att vara litad på. Och sen det som många missar: själv. Jag. Så vem är det som ska jobba på ditt självförtroende? Det är ju du som ska göra det. Många säger så här, det blir som ett moment 22: jag har dåligt självförtroende, så jag kan inte göra det. Okej, men du stannade där då. Ha bättre självförtroende då. Det är inte så lätt, nej, absolut inte. Men att göra en månads inköpslista och shoppa är inte så lätt heller, men det görs ändå varenda dag.

Och hur man tränar på självförtroende, det är ju precis som du säger, genom att skaffa sig en tes, jobba i den riktningen, och sen lyckas, och sen visar det att det går. Det är därför jag säger att även sådana här felaktiga teser funkar alldeles utmärkt. Därför att den som lyckas spara ihop hundratusen på att panta burkar, kommer ha självförtroende i att jag kan skapa hundratusen. Så när jag träffar en person och säger så här, är du beredd att kliva in i ett bolag med mig, du får ingen lön första året, men vi har en fantastisk möjlighet, då kommer den personen tänka: ja, jag vet att jag kan skapa hundratusen om det kniper, för det har jag gjort förut. Och då för det den personen vidare.

Risken med FIRE: att aldrig skifta beteende

Jan: För där ser jag det många gånger som det positiva med det här FIRE, att folk får den här wow eller inspiration eller kickstart till att ändra sitt beteende. Men risken tror jag blir när man fortsätter med det där beteendet hela vägen, utan att någonstans skifta det. Så att det blir liksom en kickstart. Nu sparar jag, nu lever jag på 50 procent av min lön. Man kan ha mycket energi i det. Och det skapar jättemycket inspiration för många. Jag har ju läsare som sparar 75 procent av sin lön, jag trodde aldrig det var möjligt, för innan så satt jag med skulder. Och det tycker jag är fantastiskt. Men om man väljer upp i 75 procent.

Charlie Söderberg: Då tycker jag att man ska använda det självförtroendet till att titta på, vad är det annat jag kan göra då? Vad vore nästa nivå, i stället för att tänka att 75 procent var fantastiskt, då kommer 76 procent vara ännu mer fantastiskt, då 77 procent. Det är som människor som har en hund. Jag förstår att man har en hund, och så förstår jag att man har en hund till, för man vill att den ska hålla sällskap med den första hunden. Men när någon är ute med fyra hundar, då tänker jag så här: vad ger hund fyra som du inte fick ut av hund ett, två och tre?

Caroline: Det gjorde du väl inte, att ha haft fyra hundar? Nej, men det ligger något i det där. Att man tror att det kommer bli ännu mer fantastiskt om jag kan spara ännu mer. Men som sagt, det är en bra kickstart.

Vad skiftar man till efter 75 procent?

Jan: Men vad är skillnaden? Om vi bara skulle spekulera, för här har jag inget rätt svar just nu. Är det skillnaden?

Caroline: Mellan 75 procent och 77 procent?

Jan: Nej, men vad skiftar man till? Om vi skulle säga så här: grattis, alla ni som har startat med FIRE, här är ett förslag på nästa steg. I stället för att öka till 77 procent. Jättebra.

Charlie Söderberg: Och det är ju precis det man inte vill svara på. Det är det som är hela grejen. Nu har jag gjort den här förändringen, vad skiftar jag nu? Det är ju undersökande. Det är det som är personlig utveckling. Det är där ekonomi och personlig utveckling möts. Så är det om du driver företag, så är det om du håller på med en idrott, så här: nu kan jag springa lika fort som de andra, okej, vad är det nu jag ska skifta för att bli en bättre fotbollsspelare, i stället för att fortsätta? Och sen helt plötsligt inser man att man är en hundrameterslöpare, fast fotboll är ju idrotten man håller på med. Där finns det ingen sån expresslista, så här tre tips. Tipset är ju att börja titta, förstå att man ska bli kär i sin metod.

Caroline: När man hör om din historia med Andrea, och hur ni skulle få ihop till bröllopet. Att man kan få något uppslag på, vart är det jag ska gå egentligen? Är du med? För jag tänker så, om man är kreativt tillbakahållen där, så är det svårt att komma igång. Om man inte vet exakt, ja, men det är åt det hållet man kan gå. Ni målade hus eller startade eget företag, och så. Var kreativa på det viset. Jag tror det är svårt. Var kreativ, bara för att man kanske behöver ett sånt litet insteg.

Du blir genomsnittet av dem du umgås med

Jan: Men är det inte som allt annat, att vi påverkas av människorna vi har omkring oss?

Charlie Söderberg: Absolut.

Jan: För det vet jag, som att vi pratade mycket om i Balansekonomi, att du är genomsnittet av de människor du umgås med. Det handlar om att kanske försöka lyfta blicken, sätta sig i nya sammanhang och sådant. Men det är ju där jag tycker det blir så spännande, för plötsligt, och det kan jag säga väldigt tydligt i min egen resa, först handlar det väldigt mycket om pengarna och själva görandet, det tekniska. Men sen någonstans längs vägen blir det väldigt mycket skifte på inåtblicken eller den personliga utvecklingen.

Charlie Söderberg: Men det läskiga med att säga det är att vad folk inte ska höra är att först skaffade jag pengar, men sen slutade jag med det, och så satt jag i lotusställning någonstans och odlade min inre trädgård. För grejen är att det som gjorde att det skiftade var bland annat att skiftet gjorde att det skapades mer pengar. Därför att det var inte att springa fortare på fotbollsplanen som var tricket. Sen skapade det en massa andra effekter också. Men det är ju en komplex kaka att titta på, hur man utvecklar sig själv.

Människor som utmanar och ställer obekväma frågor

Charlie Söderberg: Du har ju skapat Balansekonomi av en anledning. Jag sitter ju inte som representant där om jag inte brann för att, om människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat. Hur går du vidare när du har gjort dina 70 procent? Hitta människor som tänker på andra sätt. Hitta människor som kommer utmana dig, ställa obekväma frågor, inspirerande frågor, och få dig att tänka i de där tankarna.

Jag fick en fråga nu i några ledningsgrupper där jag jobbar, som jag tyckte var så intressant: vilken fråga vill du inte ha? Så det har jag som en fråga till de operativa cheferna inför mötet. Förbered dig på tre frågor som du inte vill ha på mötet. För det är där vi har något intressant att hämta. Fråga inte mig om det här projektet, för där har jag inga bra svar. Men låt oss hjälpa till att hitta svaren då.

25 000 kronor och buffertens magi

Jan: För jag tror också, om jag tittar på mig själv, det är kanske förvrängt när man tittar bakåt, det är det alltid, men jag minns när vi var studenter att jag tänkte att 25 000 var en jättestor summa. Jag var så här, när jag har 25 000 på kontot, då, då, då kommer livet lösa sig. Och sen blev det 50 000, och sen blev det 100 000, och sen blev det 250 000. Frågan, var det inte du som var så här: okej, om du bor i en hyresrätt, du har 250 000 i buffert, vad kan realistiskt gå sönder i en hyresrätt som skulle kosta dig 250 000 på ett enskilt år?

Caroline: Vad tänkte du då när du fick den frågan?

Jan: Jag insåg väl att jag var lite skruvad. Att det var en skruvlös. Nej, men det slutade vara rationellt, och plötsligt insåg jag, nej, men det handlar så mycket mer om mitt beteende.

Charlie Söderberg: Du slutade tro att det var rationellt.

Jan: Ja, så kanske. Nej, det var det kanske inte ens från början.

Kapital som falsk trygghet

Charlie Söderberg: Precis. Om man får prata om det, det kommer ju från att din pappa gick bort när du var ung. Och du som barn drog en rad slutsatser om det. Att livet är farligt, det här kan hända när som helst. Och då står folk där på bar backe och säger, jag måste se till att det här aldrig kan hända i mitt liv. Så kapitalet har ju för dig, delvis i alla fall, varit en trygghet.

Jan: Ja, eller någon typ av trygghet.

Charlie Söderberg: Falsk trygghet. Som om det skulle vara någon typ av kevlarväst mot kulor. Om jag bara har tillräckligt mycket pengar, då är jag säker. Och om man inte ser det, då kommer man ju fortsätta i det spåret, då kommer man skaffa sig tjockare och tjockare väst. Och sen helt plötsligt sitter man helt isolerad där inne i sin väst. Eller så ser man det på vägen och konstaterar att, det här, jag behöver kunna hänga av mig västen. Jag kanske behöver bygga andra saker än bara västar.

Och jag är intresserad av att ta det här vidare, det är ju ett ständigt arbete. Jag säger inte det för att jag är i mål och du har en bit kvar, utan det dyker upp nya saker för mig. Det är därför jag fortsätter engagera mig i att hitta olika utbildningar, kurser, människor som kan hjälpa mig att se nya saker.

Drivkrafterna under ytan

Jan: Precis, för det är också roligt. Vi hade ju Angelica Alm här som gäst i ett avsnitt. Hon gick i Balansekonomi också för många år sedan. Hon berättade ju att, för hon är också en framgångsrik bloggprofil om sparande och sånt, hon berättade den här historien i avsnittet, när hon var typ 11 år gammal och hennes föräldrar hade brakat ihop. Det var hennes pappa som tjänade mest pengar. Och så hade mamman frågat så här, men vi behöver en overall till Angelica. Och pappan hade sagt så här, nej, men det ska inte bli en overall. Och så hade mamman blivit arg och ledsen, tagit med sig Angelica ut, och så sagt till Angelica: lyssna nu, nu ska du förhöra. Och Angelica berättade så här, ja, men då stod jag 11 år gammal och tänkte, nu kommer jag få en livsvisdom. Och så säger hennes mamma så här: förlita dig aldrig på en man ekonomiskt.

Och hon berättade hur det där styrde henne. Precis som att min pappa, han var ekonomiskt osäker i många år, hade en fantastisk ekonomi, men i grunden var det den där drivkraften. När jag lyssnar och träffar många människor, så hör jag att det är olika sådana här grejer under ytan.

Charlie Söderberg: Och de är inte fel. Jag menar, Kavastu har ju en sån historia om hur han var mobbad och inte populär i skolan. Och till slut hade de någon aktietävling som han lyckades vinna. Han beskriver väldigt tydligt hur han fick gå fram inför klassen och berätta hur han hade gjort, och han fick en applåd till och med. Och hur det förstås satt djupa spår i vem man är i dag. Det där pågår med oss allihopa, och det är inte som att det där är fel. Vad mamma sa när jag var liten ska jag inte påverkas av? Det kommer alltid påverka. Men om du är närvarande till det, då kan du köra bilen i stället för att bilen kör dig.

Att släppa taget och bli en bättre investerare

Jan: Precis. Och det är där jag tror att jag verkligen vill slå ett slag för personlig utveckling, eller det som vi gör i Balansekonomi. För jag tror att man blir en bättre, så här om jag ska vara krass, jag har blivit en bättre investerare när jag kunde släppa taget om de här grejerna som pågår, till exempel den här prestigen. Jag har ju alltid haft supermycket prestige i att jag ska vara duktig, att jag ska ha rätt.

Caroline: Det här kommer som nyheter för mig. Jag har aldrig märkt det.

Jan: Jag vet inte om ni är sarkastiska eller vänliga?

Caroline: Nej, men alltså, vi har aldrig varit med om att du alltid ska ha rätt.

Jan: Och om vi tar börsen, så är det ju direkt en recipe for disaster. Du och jag skojade om det där vid något tillfälle. Ju fortare man inser att man är medelmåttig och kan släppa taget, desto bättre investerare blir man.

Att plocka ihop hela livet

Charlie Söderberg: Men jag tror, när du beskriver det, då tänker jag så här, vad är grejen då? För det är så lätt att man ställer personlig utveckling där borta, och så ställer man liksom spara kapital ifrån varandra. Jag tror att det som gör att man blir en bättre investerare är därför att man börjar plocka ihop alltihop. Därför att annars har man det så här: jag har ett projekt där borta som handlar om min kropp, och det är inget svårt, jag vet, jag ska äta det här och göra det här. Men sen plockar man inte in det i sitt liv, och därför misslyckas det. Och sen har jag, jag ska spara häcken av mig här borta, och sen är det inte en del av hur jag lever mitt liv i övrigt och hur jag vill ha det i min relation.

Tricket är att lyfta frågan, hur vill jag investera alla mina resurser? Min tid, mina pengar, min energi, mina relationer, min kärlek, min självkärlek, mitt självförtroende, min självkänsla. Och det här är förstås en mycket svårare fråga än att bara skaffa en indexfond och sitta still. Men om man tar den frågan värdigt, så blir det så mycket bättre resultat. För då hänger plötsligt pusslet ihop. Och det är ju det vi vill. Vi vill ju ha ett liv där vi kan gå i pension tidigare, kan unna oss och jobba med välgörenhet, kan ta våra sabbatsår och segla med barnen innan de sitter fast i skolväsendet. Därför att vi har lagt de här sakerna på rad så att det hänger ihop. Och den som bara fokuserar på kapitalet här och sätter resten av sitt liv på paus tills kapitalet är klart, tror jag riskerar att sluta väldigt haltande. Och dessutom inte med lika mycket pengar som den som har tagit in detta tillsammans med alla resurser.

Chipspåsen och det känslomässiga

Caroline: Men jag tänker också på det du säger, eller som vi pratade om precis. Att se vad det är som driver en. För jag tänker också det där när man vill gå ner i vikt till exempel. Och så är det ändå så att man dras till chipspåsen. Och chipspåsen dras man till, inte vi, men rent teoretiskt.

Jan: Nej, inte vi, men rent teoretiskt, ja.

Caroline: Chipspåsen dras man till därför att den tillfredsställer något känslomässigt. Och man investerar och så för att det tillfredsställer något känslomässigt. Så man måste också titta där, precis som vi sa innan. Vad är det nu som kör min bil? Jag tror att det inte är så många som gör det i alla sina områden i livet. Vad är det som driver mig känslomässigt i chipspåsen? Eller till att vilja ha den där bilen? Och jag tror inte man kan bli framgångsrik om man inte tittar där och undersöker, vad är det som driver mig? Och man kanske behöver gå i terapi, eller ta en coach, eller någonting annat.

Ge upp att du beter dig rationellt

Charlie Söderberg: Vill du ha ett lättare liv? Det första är att ge upp att du i något område beter dig rationellt. Det är så här, jag är känslomässigt driven, och sen har jag, det är sakligt, du är alltid, även den mest excel-iga investeraren du kan hitta, är känslomässigt driven. Sen har vi hittat olika taktiker för det, om vi är medvetna om det. Men så länge du inte kör bilen, så kör bilen dig. Och att ge upp att vi skulle vara sakliga är en enorm frihet. Därför att då kan jag titta efter, varför känns det viktigt för mig? Och börja respektera och hedra det.

Caroline: Ja, och med kärleken.

Charlie Söderberg: Ja, i stället för att säga så här, det är bara jag som har hittat på det.

Caroline: Jo, för jag tycker också att vårt samhälle är väldigt mycket inriktat på, som du säger, man ska piska sig själv till lydnad på något vis. Det är rationellt alltihop. Man får liksom inte känna så mycket.

Charlie Söderberg: Nej, feber är ju sjukt. Och ont i magen är ju bara bit ihop, för du är lite svag själv.

Caroline: Ja. Och kanske är det också därför som vi har massa utbrända människor som inte har känt efter tillräckligt. Jag vet inte, det är bara en spekulation.

"Skärp dig" är det sämsta man kan säga

Jan: Men där har du en ganska intressant tes som jag gillar, där du säger så här, det här att skärp dig, att det är ju det sämsta man kan göra.

Charlie Söderberg: Ja, eller, min tes är väl att man inte kan det. Så det är det sämsta du kan säga. Om din slutsats av att ha hört någonting inspirerande, eller lärt dig någonting nyttigt, är: ja, nu ska jag gå hem och skärpa mig, då kan man ställa sig frågan, hur ofta har det funkat? Hur ofta har det funkat? Då är vi tillbaka på att piska sig själv till lydnad. Det funkar ju en vecka eller två. Om du inte har byggt strukturer kring det, partnerskap kring det, eller i grunden förändrat hur du ser på en fråga, då spelar det ingen roll hur många gymkort folk köper i januari, om de inte med liv och lust går in i detta och har ett system och en strategi och har designat sitt övriga liv så att träning får plats och blir en naturlig del. Då kommer det ändå inte att hända.

Caroline: Balansekonomi har gjort något väldigt bra, för man tar en bit av livet, investeringar eller pengar till exempel, och sätter ihop det med det här med personlig utveckling, och att man kan behandla sig själv och sina olika delar i livet med kärlek. Och som jag sa innan, vårt samhälle är inte byggt på det viset. Du ska skärpa dig.

Utgår vi från att vi själva är fel?

Jan: Eller utgå från att det är någonting som är fel. Upplever du att vi utgår från att vi inte själva är fel?

Caroline: Jo, jag tror att det är många som utgår från att vi är fel, och att det är något som är sönder, och att det är något som ska fixas till. Man duger inte.

Charlie Söderberg: Och att det är, man ska jaga ikapp. Många är där i ekonomi, hur ska jag komma ikapp det där som alla andra håller på med? Prova det på dansgolvet. Hur skulle jag ha det på dansgolvet om jag ska försöka dansa ikapp de andra, i stället för att bara njuta av musiken?

Hållbarhet i beteenden

Jan: Men vad skulle vi säga, vad är tipset? Sluta kolla på Instagram?

Charlie Söderberg: Ja, men det är lite roligt, för det hänger ju ihop med det där som du sa, jag går inte dit, för jag blir inte lockad.

Jan: Du har ju tagit bort dig själv från både Facebook och Instagram. Och det är roligt, för vi har i tidigare avsnitt promotat så här, men följ oss i sociala medier, och sen har vi sagt så här, vi är ju inte där.

Caroline: Vi är inte så mycket i sociala medier.

Charlie Söderberg: Jag tycker att det finns ett väldigt modernt ord just nu som jag hoppas kommer att vara modernt i många, många år. I min bok har det alltid varit modernt, och det handlar om hållbarhet. Jag tycker att vi ska tänka i våra beteenden, är det här ett hållbart beteende? Jag tycker vi behöver lägga ner bootcamp-idén. Jag behandlar mig själv på sätt som är hållbart långsiktigt, för mig själv, för mina nära och kära, för miljön, för den avkastning jag vill ha. Eller tar jag genvägar och biter ihop?

Det är lika illa om man tar ett sms-lån för att kunna åka till Thailand som att man sparar 80 procent av sin inkomst för att få ihop en miljon. Om svaret är, det här är inte långsiktigt hållbart.

Charlie Söderberg: Jag har ju en PT nu, jag har gjort ett stort skifte för att få ett liv där jag kan vara när Primus lever. Och mitt krav på honom var, jag gör vad helst du säger, men det du säger måste vara saker som jag kan göra 20 år framöver. Inte något jag gör tillfälligt nu i tre veckor, bara käkar ägg och står i planka. Utan jag måste kunna se mig själv göra det 20 år framåt. Och det tycker jag.

Caroline: Vad spännande. Jag vill bara säga, vad fick du för svar på det? Fick du något svar?

Charlie Söderberg: Ja, han förstår. Han är ju otroligt tacksam om han slipper hitta på en massa bootcamp-grejer som ska göra att folk känner sig duktiga i sex veckor, och sen ser han dem aldrig igen. Och det är likadant, tycker jag, med finansieringen av vårt liv. Jag tycker vi ska tänka, åker pengarna in, gör jag detta på ett sätt som är hållbart, eller rättfärdigar jag saker just nu för att jag ska skifta det sen? Sen ska jag ge till välgörenhet, sen ska jag ha ett etiskt sparande, sen ska jag åka på semester med min fru.

Att skänka pengar redan som student

Jan: Men nu ska vi byta in det här.

Charlie Söderberg: Det där är superspännande.

Jan: Vi började skänka pengar till välgörenhet när vi gick på universitetet. När vi levde på CSN.

Caroline: Det var ju den här SOS Barnbyar.

Jan: SOS Barnbyar. 200 spänn i månaden.

Caroline: Ja, precis. Och det har ju.

Jan: Tickat på. Ja, vi har gjort det. Det är ju 15 år sedan vi började med det.

Caroline: Ja, vi hade den lille treåringen.

Jan: Som nu är 18.

Caroline: Vi bildar honom när han är 18.

Jan: Men min poäng var så här, att många av våra kompisar sa då så här, nej, men vi kommer börja med det när vi får lön. Och mig veterligen har ingen gjort det. Så det där att göra sen, det funkar dåligt.

Att behöva hjälp och en spegling

Jan: Och sen, jag tror mycket på det här att man behöver hjälp. Att vissa saker ser man inte själv, skulle jag säga, utan man behöver någon som speglar det. Det är därför det är lite roligt, för vi har inte pratat så mycket om det, Caroline, men alla vi tre har coacher, vi går utbildningar, vi har gått i terapi och sådant. Inte för att fixa till så mycket, tror jag, som för att, vad ska man säga, få en spegling.

Caroline: En spegling, och liksom bli framgångsrika i det som vi vill, utan att de där oförutsägbara känslorna kommer, som man bara inte fattar var de kommer ifrån, som hindrar en från att nå dit man vill.

Charlie Söderberg: För mig handlar det om att vara ombytt till matchen. Nu ska jag åka skidor tillsammans med Hanna, Johan, Andrea och Primus här om någon vecka. Då ser jag till att jag har skidbyxor som gör att jag kan hålla värmen, att det finns en hjälm som skyddar mig, och så vidare. Och jag upplever att de flesta människor kastas ut i backen i livet utan att se till att de har en uppgraderad, fungerande utrustning. Och det är personlig utveckling för mig. Att hela tiden ge mig själv schyssta förutsättningar. Jag ska inte dra med bilen till Alperna utan att se till att det finns vinterdäck och att den är tankad. Men vi är tillbaka i att skärpa sig och jag kan själv, och det ska klaras ut i garaget, när det kommer till den viktigaste personen.

Caroline: Men för mig har det varit väldigt mycket i att jag har stött på motstånd och hinder, och jag har inte fattat, vad är det som pågår?

Att fråga, i stället för att tro att det är en vägg

Charlie Söderberg: Men då är du bra på att fråga. Det är ofta, du kan ju ringa mig och säga. Men det är jättebra, för många människor hittar på att motståndet är en vägg, eller att det inte går, eller att det är något fel på dem. Det är inte så många som har det där som du har, som är så här, det här måste jag lista ut, finns det en bok, finns det en kurs, finns det någon jag kan ringa, för det är något som gör att jag fastnar här. Många noterar inte ens att de fastnar, de tänker att det är så livet är, man kan inte lita på karlar, eller det går inte i Sverige.

Caroline: Det var nog när vi var studenter och gick den där Balansekonomi-kursen som jag förstod att, jag läste den här boken som ni hade skrivit, du och Lennart. Då förstod jag att det finns andra sätt att göra saker på. Det är till och med så att jag kan fråga, ställa frågor själv och lista ut grejer. Vad som är viktigt i mitt liv. Och det hade jag aldrig någonsin gjort. Så det var ändå det som öppnade den stora dörren. Till att det inte är fel på mig. Jag hade bara trott att det var det.

Lyxfällan, boken och presenten

Jan: Jag måste skärpa mig. Jag tycker det är så fantastiskt. Jag får bara sitta här och smila. För, kommer du ihåg att den hösten, jag tror det var 2007, du började göra Lyxfällan? Jag tittade på tv, jag var ju intresserad av privatekonomi redan då, eller hade bristtankar redan då. Jag kollade på Lyxfällan och blev så här, wow, äntligen ett tv-program om ekonomi. Och du gillade ju inte Lyxfällan.

Caroline: Nej, jag tyckte det var jobbigt med alla de här människorna.

Jan: Och det roliga var, sen släppte ju du och Lennart boken. Och jag kommer ihåg, Ett rikare liv. Ett rikare liv. Och jag köpte den i julklapp till dig. Du visste ju inte om det. Men jag läste den innan jag slog in presenten.

Caroline: Vi gör så i vår familj.

Jan: Ja, precis. Och det roliga var att på något sätt måste du ha listat ut detta ett par dagar innan julafton. Så säger du till mig så här, hoppas att du inte har köpt någon jävla självhjälpsbok till mig. Och jag tänkte så här, gud, hur vet hon det? Så fick jag springa och köpa, jag kommer ha köpt en pulsklocka till dig.

Caroline: Det listar jag också ut.

Jan: Men det roliga är att tio år senare kommer det ändå fram att du gillar det.

Caroline: Jag gjorde ju övningarna i boken. Man ska alltid göra övningarna när de kommer i en bok. För det var det som gjorde att vi sen gick på föreläsningen i Lund.

Jan: Och sen tog du beslutet åt oss att gå kursen. Tyvärr finns ju inte boken att köpa längre.

Caroline: Nej, det får du kanske kolla upp.

Charlie Söderberg: Den är slut, den är restnoterad.

Jan: Precis, överallt.

Avrundning och samarbetet med Balansekonomi

Jan: Men jag tänker så här, vi behöver runda av detta. Det är alltid så spännande samtal med dig, Charlie, så tack för det.

Charlie Söderberg: Tack.

Jan: Och sen, jag vet också, vi har ju ett samarbete med Balansekonomi. Om du är intresserad av att ta hjälp, inte kasta dig ut i backen i livet utan hjälp, utan vill se, skulle den här utbildningen kunna vara någonting för dig, vill du ha ett sånt här, en halvtimme?

Charlie Söderberg: Nu har vi en halvtimmes telefonsamtal där vi går igenom, var är du någonstans i dag? Vart vill du i framtiden? Vad tror du skulle göra störst skillnad? Och sen kollar vi vad vi gör och vad den personen gör, och ser om vi är en bra match. Vi tar inte in vem som helst, utan vi gör en värdig studie tillsammans.

Jan: Det gillar jag också med Balansekonomi, att det är ett utbildningsföretag som inte tar in hur många deltagare som helst, utan det är typ 40 platser på en termin, och sen är det that's it. Och det är kostnadsfritt. Så det kan man anmäla sig via en sån här länk, och sen blir man kontaktad av någon på Balansekonomi, en rikedomscoach. Och sen får man ett förutsättningslöst coachsamtal, kan man säga.

Charlie Söderberg: Perfekt.

Jan: Alltså, tack så hemskt mycket, Charlie. Jag hoppas att du tyckte att detta var lika kul som vi. Och jag hoppas att du vill komma tillbaka i framtiden igen.

Charlie Söderberg: Det är klart. Tack så mycket.

Jan: Tack.

Charlie Söderberg: Tack. Tack.