En emotionell aspekt på pengar och din ekonomiska plan

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Det mest populära avsnittet handlade om känslor, inte bitcoin
2. Balansen mellan det ekonomiska och det emotionella
3. Pengar förstärker bara det du redan håller på med
4. När blir man ekonomiskt trygg?
5. Den villkorade kärleken till sig själv
6. Målsnöret som hela tiden flyttas
7. Vad är självkänsla egentligen?
8. Den inre kritikern och "get your shit together"
9. Arvet som inte vågar röras
10. "Det här är inte för dig"
11. Skammen och rädslan att inte få vara med
12. Brené Brown och motgiftet mot skam
13. Framgång på ett område, tomhet på ett annat
14. När yttre framgång inte räcker
15. Vad vill jag känna, och vad behöver jag göra?
16. Att inte ens vara van att känna efter
17. Hur kommer man igång med att känna efter?
18. Att inte ge vidare den känslomässiga handikappen till barnen
19. "Var inte ledsen" är samma sak som "get your shit together"
20. Att låta barnet utforska känslan
21. Kontrasten: från storgråt till bästa dagen i mitt liv
22. Känslorna är din GPS
23. Worst case: kroppen ökar volymen tills något brister
24. Blixten från klar himmel och de tre typerna av par
25. De fem kärleksspråken
26. Hur kan man vara ett föredöme för någon annan?
27. Gapet mellan vad man vill känna och hur man lever
28. Vi är bara flockdjur som vill bli sedda
29. Att komplettera varandras blinda fläckar
30. Att inventera sin egen arbetsmiljö
31. Sårbarhet stöter inte bort, den drar till sig
32. Vilken avkastning ger sårbarheten?
33. De tio sakerna man ångrar på dödsbädden
34. Varför man vill ge tillbaka
35. Sammanfattning: hur vill jag känna, och vad behöver jag göra?
36. Checklista inför nästa år

Det mest populära avsnittet handlade om känslor, inte bitcoin

Jan: Välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. Jag heter Jan Bolmeson och idag är det avsnitt 28. Jag är jätteglad att du, Moa, är tillbaka. Det jag tycker är så himla roligt är att jag normalt sett bara skriver om indexfonder och ekonomi och sådant. När vi gjorde det där avsnittet för ett par veckor sedan, som handlade om att pengar inte är en lösning utan bara en förstärkare, så blev det faktiskt det mest populära avsnittet. Mer populärt än bitcoin. Det är fantastiskt.

Moa Diseborn: Ja, eller hur? I dessa tider.

Jan: Jag tänkte att det kom så mycket frågor efteråt, som handlade just om den här kombinationen av den emotionella sidan och det här med att förvalta pengar. Det var egentligen så jag kom i kontakt med dig från början. Jag kommer ihåg att jag placerade mina pengar, men sedan var det så här klockan kvart i åtta på kvällen, när Rapport gick och berättade att idag har börsen gått så här, då var det antingen så att jag mådde jättebra eller jättedåligt. För då kunde jag tänka: gud, idag förlorar jag 10 000, lönt att jag var på jobbet hela veckan. Och då kommer jag ihåg att Caroline sa till mig: Jan, nu måste du antingen skärpa dig, ändra och skifta attityd till pengar, eller så får du sluta investera. Jag sa: nej, jag vill inte sluta investera. Jag bara insåg att det finns en emotionell sida av pengar.

Balansen mellan det ekonomiska och det emotionella

Jan: Under de senaste åren har jag insett att det inte är det ena eller det andra, utan att det handlar om balansen. Det handlar om båda två. Du kan inte bara må bra, eller bara vara duktig på att förvalta dina pengar. Där tänker jag att det måste vara ganska vanligt för ganska många människor, att man burkar åt det ena eller det andra hållet. Vad är din upplevelse av riskerna, om man bortser från den emotionella sidan?

Moa Diseborn: Precis som du säger så är det också min observation att man har en tendens att vara stark på det ena eller det andra fältet. Det är få jag känner till och känner som är duktiga på att ha en balans däremellan. Det är nästan så att de som har tjänster, eller är duktiga på just att ha den balansen, hjälper folk att röra sig mellan de här två fälten. Jag är visuell, så jag tänker att det är ungefär som en liggande åtta. Det handlar om att röra sig mellan de här två sfärerna, det ekonomiska och det emotionella förhållandet till pengar.

Jan: Där är du en av väldigt få. Jag är ju expert på den emotionella sidan, och sedan jobbar du med kapitalförvaltning både här i Sverige och utomlands. Men vad är problemet om jag inte tar hand om den emotionella sidan, utan bara går all in på förvaltning, bästa avkastningen, bästa portföljen? Vad är det jag kan förlora?

Pengar förstärker bara det du redan håller på med

Moa Diseborn: Jag träffar ju alltid folk, precis som du beskrev själv, som känner att nu har vi kört fast lite grann. Jag är inte lika glad som jag skulle vilja vara, eller inte lika avslappnad i förhållandet till det här. Ju större kapital man har, desto större blir också rädslan. Har jag någonting, så kan jag förlora det. Oavsett om det är kärlek eller pengar. De kunder jag träffar i det sammanhanget fortsätter ju bara göra det de har gjort innan. Lite kopplat till det vi sa förra gången, att pengar bara är en förstärkare för det man redan håller på med. Det blir liksom multiplicerat. Man fastnar i samma ekorrhjul. Det vi inte gick in så mycket djupare på förra gången, men kan titta lite mer på nu, är att det är väldigt mycket kopplat till självvärde. Och till den här kulturen vi har av att det aldrig är tillräckligt. En otillräcklighetskultur som genomsyrar samhället.

Jan: Säg något mer om det. Vad tänker du?

Moa Diseborn: Hela konsumtionssamhället bygger ju på det. På otillräckligheten. Att vi inte har tillräckligt, att vi ska konsumera oss till att bli lyckligare. Kapitalismen bygger på det, och det blir det som driver oss. Precis som jag pratade om förra gången: oavsett om man har 20 000 kr på banken och vill tjäna mer, eller om man har 12 miljoner, så har man alltid otillräckligt. Det hänger ihop väldigt mycket med självvärde.

När blir man ekonomiskt trygg?

Jan: Precis, det där är ganska intressant. Det är ju en av de vanligaste frågorna, både som jag själv har haft och som andra läsare har skrivit till mig: när blir man trygg? När blir man ekonomiskt trygg? Som jag delade förra gången trodde jag först att det handlade om en summa. Om jag bara har 20 000 eller 100 000. Men jag inser att den summan bara förflyttas hela tiden. Vad är lösningen, tänker du då?

Moa Diseborn: Det vi ofta jobbar med tillsammans med mina kunder är att titta på egenvärdet. Hur styr den här känslan av otillräcklighet mitt sätt att placera och konsumera idag? Hur styr det mitt liv? Hur styr mina rädslor mitt liv? Vi tittar på det. När man kan bena ut det lite mer, våga vara mer sårbar, se sina egna rädslor och också bygga sin egen självkänsla mer aktivt, då behöver man inte kompensera det man upplevt som sina tillkortakommanden med sina pengar. Eller med det man gör med sina pengar. Det är lätt att det blir sammankopplat där annars. Precis som du säger, det var ett otroligt bra exempel, det här med börsen. Att ditt självvärde, ditt egenvärde eller din egen prestation kopplas till hur det gick. Gick börsen upp mådde du bra, gick den ner mådde du dåligt.

Den villkorade kärleken till sig själv

Jan: Men det där är ju så himla svårt. Det är ju det du och jag har pratat om i så många samtal. För mig är det här en grej jag fattar rationellt, och en grej jag liksom inte fattar känslomässigt. Jag är ju prestationsorienterad och aktivitetsorienterad, så jag gör sjukt mycket grejer. Du får gärna fylla i här, men jag tänker att jag är osäker på mig själv i det där. Om jag tar Caroline som exempel: jag fattar inte riktigt varför Caroline älskar mig. I mina stunder kan jag säga, gud, hon tycker nog om mig för att jag åtminstone är duktig på att tjäna pengar, eller åtminstone har en bra karriär. Det gör att jag hela tiden gör grejer, för jag tror att om jag gör grejer så kommer människor tycka om mig.

Moa Diseborn: Då kommer hon att älska dig.

Jan: Och sedan kommer jag ihåg, när jag berättade det för Caroline, att det ju är helt vansinnigt. Hon är inte gift med mig för pengarna eller för karriären. Vi träffades långt innan vi hade pengar. Men jag har så svårt att förstå det där.

Moa Diseborn: Det är som att vår egen kärlek är villkorad. Vi pratar ju om ovillkorlig kärlek, men vi villkorar också vår kärlek till oss själva. Vi ser allting genom det rastret: om jag sköter mig, om jag gör saker på det här sättet, om jag är lyckad i andras ögon, får den här positionen, har de här pengarna på banken, kan investera på det här sättet, då är jag värd någonting i mina egna ögon. Och då kan jag också acceptera att andra älskar mig.

Målsnöret som hela tiden flyttas

Jan: Men myten är väl egentligen att det aldrig händer? Att man kommer fram?

Moa Diseborn: Nej, precis. Det är lite som det här målsnöret som man alltid flyttar fram. Det handlar om att träna upp sin egen självkänsla. Att jag är bra oavsett vad jag presterar. Att det inte är kopplat till prestation, eller till att saker ska vara perfekt, eller vad man nu kopplar det till.

Jan: Jag tänker på det du säger om ovillkorlig kärlek. Jag fick tag på en nystan i det där när Freja, min dotter, föddes. Jag tänkte: men gud, jag älskar det här knyttet, och hon har ju inte presterat någonting. Men det är ändå som att jag inte kan applicera det på mig själv. Jag vet egentligen inte själv vad det är jag jagar. Det kan vara min frustration ibland, att det aldrig tar slut.

Moa Diseborn: Vi lever ju också i ett så kvantifierbart samhälle. Allting ska vara mätbart, och det är svårt att mäta självkänsla. Man kan inte ta tempen och säga: ja, idag är självkänslan bra. Det är någonting vi behöver jobba på hela tiden. Det är lättare att mäta hur mycket jag har tjänat i år, vilken position jag fått, om jag gjort framsteg inom sporten, eller vad man nu vill mäta sig själv på. Det är lättare att mäta än mitt eget lyckoindex. Eller mitt eget tycka-om-mig-själv-index. Hur har det gått där?

Vad är självkänsla egentligen?

Jan: Men om man skulle säga så här, vad är självkänsla då?

Moa Diseborn: Känsla för sig själv. Det jag tränar på själv, för det blir mer konkret där, är att vara varsam med mig själv. Vi pratade lite grann innan podden startade, du frågade hur det går på crawlkursen. Det går så himla dåligt. Jag tyckte att det gick så himla bra, och så var jag lite kaxig, och nu får jag någon slags panik när jag är under vattnet. Jag känner att jag inte får luft. Jag är rädd för väldigt lite, men det var därför jag valde att göra det också, för att utmana mig lite. Igår simmade jag en och en halv längd, och sedan blev det panik över att inte kunna andas. Jag ville bara upp, och jag kunde inte häva det där. Då började jag känna en sådan skuld över att jag inte kunde kontrollera mitt eget sinne. Det handlar inte om att jag inte kan, utan om känslan. Jag fick en massa skuld över att alla andra verkar klara det hur bra som helst och simma de längderna vi skulle, i de sekvenserna. Jag klarade det inte och tänkte: nu går jag upp och går härifrån.

Det finns tre vanliga saker som händer när man känner sig pressad. Fight, flight eller freeze. Och jag är absolut flight. Jag vill bara gå därifrån.

Moa Diseborn: Så hade du och jag bråkat, Jan, så hade jag varit mest benägen att bara gå. Gått ut lite drama queen, slängt i dörren och inte stannat kvar. Jag tänker att i en sådan situation som igår är det så lätt att tänka: gud, vad jag är dålig. Om jag inte klarar det här, hur ska jag då klara något annat jag vill klara av i livet? Men att vara varsam med sig själv är att ge sig tid och säga: jag är bra. Om jag ser det som en prestation var det inte bra, men jag är ju modig som tog mig an det här. Att träna sig själv att tänka: vad vill jag uppskatta mig själv för? Jag uppskattar mig själv för att jag tar mig an någonting som är svårt.

Den inre kritikern och "get your shit together"

Jan: Jag kommer ihåg att vi pratade om det där, precis som du är inne på: vad säger vi till oss själva? I många sådana situationer kan jag vara ganska hård. Min vanligaste sådana som pågår i mitt huvud är: get your shit together. Håll inte på att lipa. Upp igen, upp igen, lös det. Sitt tills du löser det. Och det där har varit en framgångsfaktor i mitt liv, absolut. Det är många saker jag inte gett upp, utan jag har get my shit together. Då sa du, jag tror du sa till mig: men gud, nu när du har personalansvar, hade du sagt så till dina medarbetare? Jag bara: nej, det hade jag ju aldrig gjort. Och du blev: men varför säger du det till dig själv? Hade du varit kvar hos en chef som sa get your shit together? Då var jag: gud nej. Att man är, eller att vi är, så himla hårda.

Moa Diseborn: Det är vi allihop. När vi börjar lägga märke till den här inre dialogen som sker, kan man bli nästan lite chockad över vad vi faktiskt säger till oss själva. Vi har en inre kritiker som finns där hela tiden och talar om för oss att vi inte klarar av saker, att det inte går, och som också hittar bevis historiskt tillbaka för varför det inte kommer funka, eller varför vi inte är tillräckliga. Men frågan är: vill vi lyssna på den eller inte? Kopplat till pengar är det väldigt mycket den här brännpunkten, vad det är vi säger till oss själva. Sedan får det utlopp i handling, hur vi hanterar verkligheten omkring oss. Och pengar är ett otroligt intressant och bra ämne att prata om, för där blir det otroligt tydligt.

Arvet som inte vågar röras

Jan: Kan du ge något exempel?

Moa Diseborn: Jag pratade med en kund igår. Hon har fått ett stort arv nyligen, ärvt sin pappa och det stora bolaget och allting. Nu är hon rädd för att röra de här pengarna. De skapar möjlighet för henne att resa och göra saker, hon har jättefina planer på vad hon vill göra. Hon har tagit över ett hus i Nice i Frankrike och kan göra väldigt mycket mer av sina drömmar. Men det finns också en rädsla för att hon inte räcker till. För att röra sig utanför boxen och inte vara till lags. Där blir det kämpigt för henne. Det sätter igång så mycket, vi är så otroligt styrda av våra känslor. Det vi jobbar på är att titta på vad som verkligen är viktigt för henne. Vad är hennes intentioner, vad är hennes värderingar, och hur kan hon konsumera mer i linje med dem? Det handlar mycket om egenvärde. Är hon värd det här? Hon har ju inte gjort någonting för att få de här pengarna själv, utan ärvt dem. Har hon då rätt att konsumera dem?

"Det här är inte för dig"

Jan: Det som först dök upp för mig när du sa det: när man börjar investera, så går ju börsen upp och ner. Perioder kommer man tjäna pengar, perioder kommer man förlora pengar. Då är det också så himla lätt att säga, som jag sa till mig själv: du är inte tillräckligt smart för det här. Eller: nej, det går ju ändå inte, det här är inte till för dig. Det är så himla lätt att man ger upp.

Moa Diseborn: Det är en träning, träning, träning. Att titta på sin egen arbetsmiljö. På Jan AB och på Moa AB. Hur är arbetsmiljön på det här arbetet? Har man en chef som står och skriker: du är ju totalt värdelös, vad tänkte du egentligen när du gav dig in i det här projektet, du har ju inte ens doktorerat inom det. Så här låter det i mitt huvud: du kan ju inte gå till podden, du kan ju ingenting om det här ämnet egentligen, hur länge har du jobbat med det här, har du doktorerat inom det här ämnet, du kan räkna upp minst tre personer som är mer kvalificerade att prata om det här. Så går dialogen i mig hela tiden, och då är det lätt att också lyssna på den. Men jag tänker att det här handlar om skam, lite grann. Att inte vara tillräcklig, som är en av de vanligaste övergripande sakerna.

Skammen och rädslan att inte få vara med

Jan: Så är det definitivt för mig. Att jag inte är värd det, eller att jag inte är tillräckligt framgångsrik. Jag har nära vänner som är yngre än mig och har jättestora förmögenheter. Några har ärvt, några har byggt upp det själva. Jag tänker: han är ju 28 och har gjort allt det där, det är knappt jag vågar ringa dem ibland. Det är himla klurigt. Det där med skam har vi också pratat om en del. Jag kommer ihåg min spontana tanke när du sa att det handlar om skam: nej, men det berör inte mig, jag har ingen skam i kroppen. Men sedan vet jag inte ens var jag ska börja. Var det inte skamligt, rädslan att inte få vara med, eller rädslan att inte bygga till?

Moa Diseborn: Precis, skam är ju den inre kritikern som finns där och hela tiden talar om för oss vad som inte är möjligt. Vad vi inte räcker till eller klarar av, att det inte är perfekt. Det är kopplat till det här avundet som vi pratat om tidigare. Den är väldigt sneaky, för den formulerar sig på det sätt som håller oss tystast, som tystar oss och hindrar oss från att göra det som faktiskt kanske är vår storhet.

Brené Brown och motgiftet mot skam

Jan: Men det låter abstrakt till och med för mig. Hur är kopplingen mellan skam och att vara snäll mot sig själv?

Moa Diseborn: Jag tänker att här är ju Brené Brown min gudinna. Hon är extremt duktig på det här och har forskat länge på det. Det är så spännande, jag har lyssnat på en av hennes otroligt bejublade TED Talks. Ni som lyssnar, har ni inte gjort det, så gör jättegärna det. Kolla på TED Talk och sök på Brené Brown, otroligt bra. Det hon kommit fram till i sin forskning, hon började forska på just skam, är att motgiftet mot skuld och skam är att leva ett helhjärtat liv. Att våga vara sårbar. Att våga sätta sig i situationer där man kanske inte vet allt, kan allt.

Jan: Jag kollade faktiskt på det i morse. Att det handlar om att ge upp kontrollen. Att sluta försöka förutse. Att vara den som säger att jag älskar dig först. Eller att våga göra saker utan att veta om det kommer att fungera.

Moa Diseborn: Och det är därför jag tycker det är så viktigt att känna till sina livsintentioner, värderingar och grundläggande egenskaper, vad som talar igenom en. För då har man en väldigt bra bas för att sedan våga vara sårbar och våga säga jag älskar dig. För man vet också att man säger det utifrån sin grund, utifrån vad som är sant om en själv, oavsett om man får ett jag älskar dig tillbaka. Eller om man säger jag vill ha befordran, jag vill ha den här tjänsten. Även om man får ett nej, så vet jag att jag har försökt, och att det var i linje med vad som var viktigt för mig.

Framgång på ett område, tomhet på ett annat

Jan: Lite som du sa innan, att jag var modig på den här crawlkursen. Om jag tittar på mitt eget liv, så har jag på ett område haft fantastisk framgång. Samtidigt uppstår kostnaden ofta i känslan av att känna sig levande, eller i fantastiska relationer, i den här tillhörigheten.

Moa Diseborn: Det är det allra vanligaste för den målgruppen, om man säger så, som är väldigt duktiga på att placera sina pengar, tänka strukturerat, logiskt och analytiskt. Det är en känsla av tomhet. Det är det jag hör mest i de samtal jag har: jag vill ha ett liv som känns lika bra som det ser ut. Även om man har allting på pappret, en fantastisk fru eller man som älskar en, fina barn, den där bilen man drömt om, bor i det där huset, har ett bra jobb, så blev det aldrig den där känslan man eftersträvade.

Jan: Den kom inte. Precis. Så har det varit för mig många gånger. Jag kommer ihåg: gud, när jag har första miljonen. Och sedan, okej, nu har jag första miljonen, nu är sporten: kan jag tjäna en miljon på ett år? Och så gör man det, tjänar en miljon på ett år. Och sedan plötsligt bara: jaha. Sedan börjar man hitta på nya mål: okej, kan jag tjäna en miljon dollar på ett år? Det målet har jag inte nått, men jag inser att högst sannolikt kommer det vara precis samma sak. Lite samma upplevelse av tomhet.

När yttre framgång inte räcker

Jan: När man läser om miljardärer, eller många människor som har mycket pengar, så känner jag ändå en hel del människor som upplever att de aldrig riktigt tagit den här emotionella sidan. De pratar mycket om att de inte är så himla lyckliga. Jag tänker på Robin Williams också, ett sådant exempel. Extremt framgångsrik på alla sätt och vis, och sedan tar han livet av sig. Då tänker jag: där är någonting annat som man nog också behöver kasta ljus på.

Moa Diseborn: Vi skulle säga att det är egenvärdet som är grunden. Att hela tiden fylla på sitt egenvärde är en väldigt god grund. Till hälsa, samhörighet, mycket av det som de allra flesta längtar efter i livet. Och att omge sig med personer som kommer ihåg vem man är när man själv tvivlar på att man är värd att älska, eller att man är tillräcklig. Både att ge det till sig själv, men också att omge sig med andra som kan ge det till en, eller påminna en om att man faktiskt är älskvärd och tillräcklig. Men jag kom på en intressant sak där, som har varit väldigt mycket en utmaning för mig själv, och som jag ser som en lite smärtsam insikt för många jag pratar med. Det är just det här: den logiska planen för hur jag ska driva mitt liv, vad jag ska tjäna härnäst, vad jag ska göra härnäst. Men sedan börjar man nosa lite på den emotionella delen av pengar. Vad vill jag egentligen? Eller av livet, vad vill jag egentligen? Då kan det komma upp: hur vill jag känna? Det är ofta där jag brukar starta konversationen. Vad är det du vill känna? Då kan det vara: jag vill känna kärlek. Jag vill känna tillit. Jag vill känna att jag är duktig på det jag gör.

Vad vill jag känna, och vad behöver jag göra?

Jan: Eller bidrag. Kanske kan det också vara bidrag i världen.

Moa Diseborn: Absolut. Att jag vill bidra till andra människor. Det kan vara både i familjen, i communityt, eller i det lilla samhället man bor i. Eller i världen. Här har vi alla våra olika önskningar. Sedan blir nästa fråga: om man frågar hur vill du känna, och vad behöver du göra för att känna som du vill känna? Då kan det helt plötsligt vara någonting helt annat än det man gör till vardags. Det kan vara lite av ett tufft uppvaknande för en del personer. Men gud, jag vill ju verkligen ha en nära relation till min familj. Hur ofta träffar du dem? Jag jobbar ju så mycket, jag träffar mina barn två dagar i veckan. Fast vi bor i samma hus. Det blir som en gapanalys mellan var man vill vara, vad man behöver göra för att känna som man vill känna, och vad man faktiskt gör. Man handlar inte på det sätt som gör att man får det man vill ha.

Att inte ens vara van att känna efter

Jan: Gud, det där är ju det man tänker på. Det första jag tänker när du pratar om det är att det makes sense, och samtidigt kan jag tänka att jag inte ens är van att känna efter. Jag kommer ihåg att det var en av anledningarna till att jag och Caroline gick i parterapi för ett par år sedan. Caroline har ett väldigt stort känslospektrum och väldigt många nyanser, och när hon frågade mig ibland hur jag mådde, så sa jag bara: bra eller dåligt. Där upplevde hon ibland att jag inte ville prata med henne. Det var först när vi var hos parterapeuten som jag bara insåg: gud, jag har inte en skala. Min skala är väldigt grov. Det är bra eller dåligt. När hon frågar om jag kan berätta mer om dåligt, så är jag: men jag har ju precis sagt, jag mår dåligt.

Moa Diseborn: Och då vill jag inte prata om det, förstår du. Vi ska inte ner och gräva där.

Jan: Nej, precis. Men om man inte ens har varit i kontakt med det här, hur gör man? Första gången du rekommenderade Brené Brown, jag har sett många TED Talks, jag älskar TED Talks, men jag kunde inte ens se färdigt det. Jag tror många lyssnare redan stängt av, för att det här blir för flummigt. Jag kommer ihåg att det var ett av de första tipsen jag fick på en utbildning: när du vill stänga av, eller när du är irriterad eller blir trött, då är det dags att pay attention.

Moa Diseborn: Ja, då finns det någonting där som är en guldklimp för dig. För det är någonting som väcker någonting hos dig.

Jan: Absolut, precis så är det.

Hur kommer man igång med att känna efter?

Jan: Men hur kommer man igång, om man inte ens vet svaret? Så har det varit för mig väldigt länge, jag vet inte ens hur jag vill känna mig. Jag vill känna mig glad, eller jag vill känna mig älskad. Hur börjar man ens känna efter?

Moa Diseborn: Jag tror att det är som i allting annat. Det är träning som gäller. Att kanske stanna upp och skriva. Jag gillar att ha övningar, till exempel att skriva varje dag: hur känner jag mig just nu? Bara sitta ner två minuter och skriva. Hur känner jag? Jag känner mig glad. Jag känner att jag behöver gå på toaletten. Jag känner mig stressad över att jag behöver göra den här övningen. Det är också en känsla. Jag känner mig obekväm med det här. Vart ska det här leda? Det är inte riktigt logiskt. Skriv ner det då. Känner irritation.

Jan: Och vad gör jag med det sedan?

Moa Diseborn: Jag tror att bara träna upp det för sig själv först. Det handlar om att få ett större vokabulär för hur jag känner. Jag har nog fått med mig det här från början. Min mamma är psykolog, så jag blev tränad redan från start: hur känner du? Vad är viktigt för dig? Min bror och jag brukar skratta och skämta om de här sakerna, och säga de fraserna som vår mamma alltid sagt till oss, som sitter där i benmärgen numera. Jag har fått förmånen att ta med mig det från början. Min man har absolut inte det. Han kommer från en familj där allt som är jobbigt har man tryckt ner. Det är fortfarande så att: nej, men våra barn har väl inte varit sjuka under hösten? Det har de inte varit. Och så skickar man ett sms, och kan se i konversationshistoriken till förskolan: jo, men det har varit fyra tillfällen under hösten. Det finns liksom inte i hans inre.

Jan: Ungefär som dottern Freja bakom mig. Pappa, jag har springmask.

Moa Diseborn: Precis. Ingen censur.

Jan: Nej, precis.

Att inte ge vidare den känslomässiga handikappen till barnen

Jan: Men hur gör man apropå barn? Det har varit en av mina rädslor också. Gud, jag vill ju inte att Freja ska vara känslomässigt handikappad. Nu har jag turen att ha en fantastisk Caroline som är jätteduktig på det där. Men vad är... Vi tar en fråga i taget.

Moa Diseborn: Härligt att du är så engagerad.

Jan: Ja, precis. Vad gör man för att inte ge bort detta till barnen? Är det något man kan göra? Vad var det för frågor ni fick?

Moa Diseborn: Jag tror att de har blivit så internaliserade att jag inte riktigt hör dem längre, bara att de är där. Men de kommer säkert under samtalet ändå, för de finns där. Jag tänker att det handlar mer om att stanna upp. Vad upplever du i den här situationen? Vad är det som är viktigt för dig? Hur känns det nu?

Jan: Vad lägger du märke till? Det var också en av mina stora insikter när du och jag pratade om att jag värderar känslor. Jag kommer ihåg, särskilt i helgen hade vi en incident, jag och Freja. Vi spelar ju Pokémon, det är en av våra söndagsaktiviteter. Vi åker iväg klockan 15.30, så ska man vara på ett ställe i stan, och så är det ett gym där man kan fånga dem. Det var en sådan här Pokémon vi inte lyckades fånga, och du vet hur Freja är, hon började storgråta. Hon var så ledsen.

Moa Diseborn: Vilken Pokémon var det?

Jan: Jag vet inte, det var någon ny som inte hade någon Genju eller något. Hon var jätteledsen, och jag bara, du vet, försökte trösta henne. Jag ville ju inte att hon skulle vara ledsen.

Moa Diseborn: Ja, där kan vi stanna med en gång.

Jan: Okej.

"Var inte ledsen" är samma sak som "get your shit together"

Moa Diseborn: Vi stannar där. Just det där är ju också ett sätt att ge det vidare. Var inte ledsen.

Jan: Var fail direkt.

Moa Diseborn: Ja, men jag tänker att det var ett otroligt bra exempel. Det där har vi ju med oss mycket, att man ska vara glad. Jag tänker lite efter krigstiden, min mormor har mycket det där: munnen ska skratta och vara glad. Att det finns mycket kvar i vår kultur, att alla ska hjälpas åt och nu biter vi ihop allihop. Och var inte ledsen.

Jan: Get your shit together.

Moa Diseborn: Precis, det var lite snällare, var inte ledsen. Nu menar jag get your shit together.

Jan: Jaha, vad jobbigt.

Moa Diseborn: Ja, men det är ju jobbigt att vara förälder. Man får syna sig själv tusen gånger om. Just att det är okej att vara ledsen, och att faktiskt också kunna stanna kvar där. Är du ledsen? Ja. Hur känns det? Nej, men jag är skitledsen. Och att också bara höra efter det.

Jan: Jag känner mig så handikappad.

Moa Diseborn: Ja.

Jan: Alltså du vet, jag blir så här: jaha, liksom. Hon sitter där i bilen bredvid, och jag bara... Ja, men seriöst, jag känner mig helt handlingsförlamad.

Att låta barnet utforska känslan

Moa Diseborn: Det man kan göra när någon är inne i en känsla, och speciellt barn är väldigt tacksamt här, är att bara låta dem vara i det. Och ställa frågor så de får utforska den där känslan. Hur känns det? Ja, men jag är jätteledsen för att vi inte fångar den här Pokémonen. Vad är det värsta med att vi inte fångar den? Ja, men för det blev så här.

Jan: Men gör man inte det bara värre då? Det är min känsla.

Moa Diseborn: Vissa gånger behöver man bara göra någonting annat och kolla på en fågel. Men att också bara...

Jan: Eller så är det bara jag som målar upp att det är en rädsla.

Moa Diseborn: Jag tror att du själv är rädd för att vara ledsen. Det är bara det det handlar om. Hon kanske inte är rädd för det, för hon kan gråta. Hon är ju sex. Och det är okej att vara en sexårig tjej och gråta. Det är värre att vara 36 som man och börja gråta. Men bara det att låta dem stanna kvar. Man behöver inte trösta hela tiden. Det är okej att vara ledsen. Och det är okej att vara superglad. Det är okej att leva hela sitt känsloregister. Hur känns det nu? Vad var det som blev jobbigt? Att också dela med dig: gud, jag känner mig också jätteledsen när du är ledsen. Jag kan börja gråta ibland när mina barn gråter över någonting som är känsligt för mig. Vet du vad, jag blir jätteledsen också. Gud, vad jobbigt det här blev. Vad gör vi nu, tycker du? Hur tror du att vi kan fånga den här Pokémonen senare?

Kontrasten: från storgråt till bästa dagen i mitt liv

Jan: Precis, för det var det som blev en sådan kontrast. Först misslyckades vi. Och sedan fick vi en del supertekniskt, vi fick en sådan här X-ray-passer. Man fick en VIP-inbjudan till en superspeciell Pokémon, Mewtwo. Då skulle vi vara på ett visst ställe klockan 16.30 dagen efter, och den är så supersällsynt. Det var ett fräckt drömfynd. Det sjuka var att jag på måndagen satt vid lunch och bara: gud, jag känner mig nervös. Det är som när man hade en viktig tenta eller ett viktigt möte. Gud, vad är det jag är nervös för? Jo, det är för att vi ska åka och fånga den där Pokémon. Så jag åkte ut och skulle träna, och bara: gud, vad håller jag på med? Sedan åker vi dit, Caro är också med, och så ska vi försöka och misslyckas, och bara: gud, du vet, nu kommer hon bli skitledsen. Men jag har ändå inte så mycket prestige, så jag bara frågar den andra killen bredvid som verkligen vet vad han gör: kan du inte hjälpa oss? Och så hjälpte han oss, och så fångade vi den här. Och Freja, om hon var så ledsen dagen innan, blev hon så glad. Hon bara kramade den här främlingen och: tack, det är den bästa dagen i mitt liv. Och bara: gud.

Moa Diseborn: Vilket känsloregister.

Jan: Ja, eller hur? Och jag själv var: detta var ju bra.

Moa Diseborn: Vad trevligt. Tummen upp. Jag tror att just det där, att man tittar på känslospektrumet, att vi som vuxna också behöver utöka vårt känsloregister och våga känna mer, om det är det vi vill. Det är ofta där vi har möjlighet att känna mer i livet.

Känslorna är din GPS

Jan: Men en dum fråga nu. Måste man känna efter?

Moa Diseborn: Det är klart att du inte måste, men det är ju din bästa kompass.

Känslorna är vår GPS. När du börjar känna att du inte kan andas riktigt, då är det ofta någonting i dina känslor som säger: nu är jag på fel plats.

Moa Diseborn: Jag känner ofta i magen, och nu börjar det kännas lite så här, då är det ofta någonting som säger att nu går mina värderingar ifrån det vi pratar om, eller nu har jag ingått ett kontrakt med någon att göra någonting som jag egentligen inte vill. Det börjar alltid med att jag känner någonting. Känslan är ungefär som GPS:en i bilen som säger: gör en u-sväng, gör en u-sväng. Och den kommer hålla på att tjata, tillbaka till rutten, ända tills vi är tillbaka igen och lever i linje med vad som är viktigt för oss.

Jan: För det är ju det Brené Brown säger i sitt TED Talk också, att vi inte bara kan förtrycka en känsla. Om vi förtrycker en känsla, så förtrycker vi alla känslor. Om vi skulle skruva upp volymen, verkligen, säg att jag inte hade haft Caroline, att jag inte hade haft dig, som verkligen puttar mig i detta med att känna efter. Vad är mardrömsscenariot om man inte känner efter?

Worst case: kroppen ökar volymen tills något brister

Moa Diseborn: Om vi tar GPS-metaforen igen, så hinner du köra väldigt långt innan du inser att du är på helt fel rutt. Ofta är det i form av någonting som inte går att ignorera. Att man blir sjuk. Att man blir utbränd, till exempel, fast kroppen har ropat att återhämtning är en bra grej. Man börjar få lite ont i huvudet, sedan kanske svimningskänslor. Kroppen ökar volymen hela tiden. Vi är så mycket i våra hjärnor, men kroppen är ju faktiskt en del av vår varelse, tro det eller ej. Det är inte bara det som jobbar på gymmet. Kroppen hjälper oss, vi är en hel organisk varelse. Så worst case scenario är att man blir sjuk, råkar ut för en olycka, eller att det händer någonting i familjen. Att man inte tar hand om sina relationer, så helt plötsligt säger ens partner: vet du vad, jag vill skiljas. Va? Och så har man inte haft något känselspröt eller lagt någon energi där, fast det var jätteviktigt med relationen.

Jan: Så oftast blir det liksom hårdare och hårdare.

Moa Diseborn: Det är det som är förhärdare.

Blixten från klar himmel och de tre typerna av par

Jan: Så var det verkligen för oss. Caroline kom till mig och sa: jag vet inte om vi ska fortsätta vara gifta. Och du vet, för mig var det verkligen som en blixt från klar himmel. Jag kommer ihåg att Caroline ändå kämpade, så att vi bestämde att vi går i parterapi. Vi satt hos den här parterapeuten, och han sa: det kommer tre typer av par till mig. Den första typen är de som inte kan sluta bråka, utan de bråkar även här framför mig, skriker och kastar grejer, det är drama. Ni är inte dem. Okej, skönt. Den andra typen av par är de som inte pratar med varandra. De har aldrig bråkat, och när de kommer är det ofta för sent. Ni är inte dem heller. Okej. Den tredje typen, som är vanligast, är liksom frustrerad kvinna och oförstående man. Då var jag: men verkligen så här. Jag hade inte alls varit så himla perceptiv för Carolines behov, jag drev så himla mycket. Det är där det blir en sådan ironi också. Gud, om jag bara presterar så kommer Caroline tycka om mig, medan det är svårt att prata om Caroline när hon inte är här, men hennes grej är bara: jag vill ju ha tid tillsammans. Och så är jag borta och ska prestera massa grejer.

De fem kärleksspråken

Moa Diseborn: Det här har vi pratat om också, med Gary Chapmans fem kärleksspråk. Det är fem sätt som vi känner oss älskade på. Gåvor, tid, tjänster. Jag kommer på tre här.

Jan: Jag kan ta ett exempel, för jag brukar komma ihåg det. När Caro sa att du älskar inte mig, så blev jag helt vansinnig. Men jag har ju kört dig till Sturup, och jag har gjort massa tjänster för dig, och jag skickar sms till dig, den här verbala bekräftelsen. Sedan konstaterar jag att hennes kärleksspråk är tid tillsammans och fysisk närhet. Och det sista är presenter, som vi insett att Freja har. Det är roligt, för man får alltid det. Partnern har ofta det kärleksspråk som man själv inte har, vilket gör att det inte fyller på.

Moa Diseborn: Det är ju ofta så det blir osynkat. Man ger kärlek på det språk som man själv har, för det är där man vill ha kärlek. Precis som att du gett henne tjänster och gjort saker för henne, medan hon bara vill ha tid med dig och sitta i soffan hemma, medan du känner dig helt passiv. Du gör ju ingenting.

Hur kan man vara ett föredöme för någon annan?

Jan: Ja, precis. Det där är också någonting som jag kan säga: gud, jag vet inte hur man gör när man hänger. Men sedan tänker jag, och vi ska börja runda av också, om jag tar mig själv som exempel: jag fattar ju inte ens att jag inte fattar. Jag kan ibland se det med folk runt omkring mig, och tänka: gud, den där personen är så fokuserad på pengar, och det är ju inte det som kommer lösa biffen. Man kan ju inte förändra någon annan än sig själv. Hur kan man börja? Eller hur kan man vara ett föredöme, om man ser att min partner eller någon i min närhet kör 110 på det där spåret?

Moa Diseborn: Ibland måste man börja låta folk göra det. Man vill ju så gärna rädda folk och hjälpa till: jag ser vart du är på väg, akta dig för stupet. Men ofta går det inte in, hur mycket man än tjatar. Folk måste få göra sina egna erfarenheter, precis som med barn. Oj, oj, oj, spring inte så fort på rullgruset, du kommer ramla. Och där ramlar du. Och så borstar man av knäna. Så jag tror att dels bara vara medveten och vara kärleksfull när den här personen har ramlat med näsan i gruset, oavsett hur hårt eller mjukt det är. Borsta av och finnas där. Men om man vill vara ett föredöme själv, börja titta på de mjuka aspekterna av pengar. Titta på vad som är värdefullt för mig. Bara stanna upp egentligen. Köra in på en mötesplats i fickan, eller en parkering, och bara titta: vart är jag på väg? Är det dit jag ska? Att bara köra en check med sig själv, helt enkelt. Det är så lätt att man blir mentalt driven, men titta också på: hur tar det mig dit jag vill emotionellt? Vad är det jag vill känna, och vad behöver jag göra för att känna som jag vill känna?

Gapet mellan vad man vill känna och hur man lever

Jan: Vad är det jag vill känna, och vad är det jag behöver göra för att känna det?

Moa Diseborn: Om jag tar ett exempel från en av mina kunder, som vill känna samhörighet med andra människor. Men han jobbar, vad är en normal vecka, 40 timmar? Han jobbar i alla fall 65 timmar i veckan. Han vill gärna ha en relation, det är jätteviktigt för honom. Men han gör ingenting som är i linje med det, för att skapa sig utrymme för att göra det, för han är också väldigt prestationsdriven. Där blir det att börja handla mer i linje, så att det finns utrymme och möjlighet att ha relationer utanför arbetsplatsen. Att börja titta på var jag är på väg, och om det leder mig dit jag vill gå.

Jan: Om vi ska ta fler exempel: vad är vanliga, du vet, om man inte ens har orden för det, vad är några vanliga saker som man skulle vilja känna? Om man hör ett par exempel, så kan man tänka: gud, det där vill jag också ha. Vad skulle du säga är vanliga mänskliga svar?

Vi är bara flockdjur som vill bli sedda

Moa Diseborn: Jag tänker att vi brukar säga att vi bara är 40 000-åriga djur som vill leva i flock. Så det är väldigt mycket: jag vill känna att jag bidrar. Jag vill känna samhörighet. Jag vill känna mig sedd och bekräftad. Jag vill känna mig hörd. Jag skulle säga att det är övergripande. Sedan kan det vara olika teman på det.

Jan: Hur tänker du då?

Moa Diseborn: Det kan vara mer specifika saker, som att jag vill att andra ska säga att jag är bra. Då behöver man ofta börja säga det till sig själv först. Men det är övergripande, skulle jag säga: samhörighet. Och jag tänker att den här otillräckligheten, om vi var inne på att nudda lite vid skam, och att vi har den här otillräcklighetskulturen, det gör att vi blir separerade från varandra. För känner vi skam och skuld och känner oss otillräckliga, då är vi mindre benägna att söka stöd och kontakt med andra människor, eftersom vi skäms. Det är lite som att visa sig naken.

Jan: Precis. Jag gillar jättemycket det du säger, men det är liksom inte som att topp tre, du vet, det första, vad vill du känna? Jag vill känna samhörighet. Innan jag började prata med dig eller Caroline eller andra, så visste jag inte ens att det ordet fanns, i den betydelsen. Men sedan hänger man med, när du beskriver det. Det är klart att jag vill ha samhörighet med dem jag tycker om.

Att komplettera varandras blinda fläckar

Moa Diseborn: Det här är så bra, Jan. Jag tror att vi kompletterar varandra. Jag är ju lite överaktiv på den andra spelhalvan, den emotionella, och behöver kanske stärka upp mer på det ekonomiska. Jag tänker mer: är jag i balans? Är jag i balans med mig själv och lever efter mina värderingar? Då kommer allt att lösa sig, om jag ska hårddra det. Ekonomin kommer lösa sig, för folk kommer förstå vad jag menar, de kommer se mitt hjärta och mitt engagemang, och därför kommer de vilja jobba med mig. Det är lätt att hamna där. Men sedan behöver jag också titta över mina affärer, hur är min prisstruktur? Där är jag lite mer vilsen och tänker: Jan, var ska jag börja? Vad sa det att det hette nu igen? Och så förlorar jag min egen sårbarhet där i ekonomin.

Jan: Nej, men jag tänker, där vi var, ett ord som samhörighet, det hade ju inte ens dykt upp på min topp tre-lista om jag inte hade haft hjälp från dig, och Caroline och andra människor i mitt liv som har starka muskler i det där. Jag tror att om jag ska vara lite tuff här, med risk att göra mig ovän med halva Twitter-Sverige, så ska jag säga att de flesta inte har den typen av människor runt omkring sig. Det är ju inte naturligt för mig att umgås med en människa som dig. Och sedan inser jag: gud, men du kompletterar ju jättemycket.

Att inventera sin egen arbetsmiljö

Moa Diseborn: Vi ifrågasätter ju också varandras saker. Hur kan du tänka så? Hur kan du inte strukturera ditt bolag på det här sättet? Men hur kan du inte ha ordet samhörighet i ditt vokabulär? Det blir också att sticka hål, lite grann, på att se varandras blinda fläckar. Det är där du och jag vill vara sårbara inför varandra. Men gud, berätta mer, att inte se det som en indirekt kritik. Jag tänker att det handlar om att våga stanna upp och inventera lite grann. Slutet av året är ju jättebra, eller början av 2018, ett jättebra tillfälle att stanna upp och titta lite grann på var det är på väg. Jag tänker att man konsulterar de personer som man tycker har lite mer av det man vill ha mer av. Att börja inventera sin egen arbetsmiljö. Vad har vi för emotionella mål i det här bolaget? Eller med det här sparandet? Eller med det här ackumulerandet av vinst i mitt företag?

Jan: Någonting som jag tänkte på, som det kopplar för mig, är att egentligen bara våga. Då kom vi in på det här med sårbarheten. Ska man våga börja prata om det?

Moa Diseborn: Man behöver inte veta från början. Tänk också, som du säger i förhållande till Freja: jag känner mig jätteobekväm. Att bara sätta ord på det som är där och då. Jag blir ledsen när du är ledsen. Och vad härligt att du blev så glad. Jag önskar att jag kunde bli lika sprudlande glad som du.

Jan: Och bara träna.

Moa Diseborn: Nej, men precis.

Sårbarhet stöter inte bort, den drar till sig

Jan: Här blir jag ju väldigt aktionsorienterad. Det är ju lätt att tro att om jag är sårbar, om jag visar att jag inte kan, så kommer inte människor tycka om mig, utan stöta bort mig. För då är jag inte den här rejäla människan som kan massa grejer. Men det där har jag upptäckt många gånger: när man är autentisk, när jag berättar att jag inte har alla grejer fixade i mitt liv, så upplever inte människor det som "äh, vilken mes", vilket jag trodde att de skulle reagera. Tvärtom har jag upplevt att då delar människor kanske också med sig.

Moa Diseborn: Ja, precis. Det är så otroligt kraftfullt i det där. Att faktiskt våga det, och säga att vi bara är människor båda två. Vår gemensamma vän Niklas är ju otroligt duktig på det. Han och jag gjorde ett uppdrag tillsammans här. Han står på scenen inför hundra personer och säger bara: jag är skitkass på det här i relation till min fru. Och då sa jag: det blev ju inte alls bra, och min första känsla var: nej, han sa det högt, inför hela den här gruppen. Men hans vilja att vara sårbar och dela med sig av det som inte gått bra, även när han gjort bort sig, och vara prestigelös i det, det gör att han skapar en otroligt fin samhörighet med dem han möter. Oavsett om det är one-to-one eller en stor grupp.

Jan: Ja, precis. Han är ju fantastiskt duktig på det, att vara sårbar där. Så kontentan är väl: våga vara sårbar. Det kommer inte bryta ner dig eller sparka dig, du kommer inte hamna i diket. Tvärtom, du kommer lägga till grejer i ditt liv som du kanske inte tror. Så har det i alla fall varit för mig när jag har trevat i det där området.

Vilken avkastning ger sårbarheten?

Moa Diseborn: Och emotionellt, kopplat till pengar: vad får jag för avkastning på det då? Vad får jag för ROI? Det är den vanligaste frågan. Okej, men jag ska börja gräva i det här.

Jan: Vad får jag för avkastning?

Moa Diseborn: Det är att du kommer öppna dörrar som du inte ens visste fanns. Du kommer hitta människor som du inte ens visste fanns. Du kommer bygga bättre relationer snabbare, skapa tillit och förtroende tillsammans med andra människor så mycket snabbare. Så det kommer öppna upp möjligheter också affärsmässigt, på ett sätt som du inte kunde föreställa dig innan.

Jan: Precis. Det är också min reflektion, att många äldre som listat ut det här har ju jättestora nätverk och utnyttjar det mycket i affärer eller liknande. Jag tänkte på: hänger det också ihop med att många människor som har väldigt mycket pengar sedan börjar engagera sig i att ge bort och i välgörenhet?

De tio sakerna man ångrar på dödsbädden

Moa Diseborn: Jag tror man vill att det ska börja verka enligt de värderingar man har. Jag gillar att det finns tio budord från the dying, eller någonting. Man har sammanställt en lista, det finns flera olika varianter. Men vad är de vanligaste sakerna man tänker på när man ligger på dödsbädden?

Jan: Jag borde ha jobbat mer.

Moa Diseborn: Jag borde ha jobbat mer, precis. Nummer ett. Jag borde ha jobbat mer. Men då är det just: vara mer generös. Lyssna på mig själv. Vara modigare. Spendera mer tid med min familj och mina vänner. Följa mitt hjärta. Det är någonting som tror jag blir enklare ju äldre man blir, att man blir lite mer punk.

Jan: Det där är roligt att du sa. Jag var på Founders Alliance, där jag nätverkar, och där är det typiskt de här A-människorna med mycket pengar, framgångsrika, som byggt upp miljardföretag. Det var roligt, det var en kille, Magnus, som delade med sig och berättade just om den här resan. Han var så himla ödmjuk: jag har gjort mycket saker i mitt liv som har haft positiva privatekonomiska konsekvenser. Det var hans term. Men han sa mycket att det handlar om tid med barnen, tiden med familjen. Att verkligen sätta att jag mellan 17 och 21 inte jobbar, utan då är det helhjärtat för barnen. Han var typ 40 och sa: jag har träffat de här 70-åringarna, och alla säger att jag skulle spendera mer tid. Jag hade inte behövt göra den där företagsköpet. Jag hade inte behövt de där extra miljonerna. Där tänker jag, nu när jag bara pratar om det, att det är lite som filmen Bucket List med Morgan Freeman och Jack Nicholson.

Moa Diseborn: Jag har inte sett den. Vi skriver upp den på mig.

Jan: Den är jättebra. Där är den ena superrik och har typ inga relationer, och den andra har typ inga pengar alls, men jättemycket annat. Och så gör de saker tillsammans. Vissa av de här grejerna är så att du behöver mycket pengar för att göra dem. Men lite kontentan i den filmen är att det som ändå gjorde honom mest lycklig var det som inte kostade några pengar överhuvudtaget.

Varför man vill ge tillbaka

Moa Diseborn: Jag tror det är därför, om vi kopplar tillbaka till din fråga, varför man är benägen att ge bort sin förmögenhet eller se till att den kommer andra till gagn. Det är just vad man ser. Det är väldigt vanligt, och det kan vara frustrerande att upptäcka ibland: hur ska vi använda de här pengarna? Det är många som tror att det är det här vi ska prata om nu. Sedan handlar det om att man kan köpa julklappar till alla i familjen, eller bjuda in alla till sitt hem. Att man kanske har ett så stort hem att man kan göra det. Precis som det var viktigt för dig att kunna ha sådana saker, som egentligen inte kostar väldigt mycket, och som inte ens är drivande på månadsbasis ekonomiskt, utan kan vara engångssaker och småsaker. Jag tror att det är anledningen till att många känner: nu vill jag skänka det här vidare.

Sammanfattning: hur vill jag känna, och vad behöver jag göra?

Jan: Precis. Om vi skulle sammanfatta, så skulle jag säga att de två grejerna jag tar med mig mest, återigen, typ för hundrade gången, för det här är ju inte en nyhet, är: hur vill jag känna, och vad behöver jag göra för att känna det? Och att helt enkelt också säga att det inte är det ena eller det andra. Det handlar inte bara om att må bra, eller att investera mina pengar effektivt, utan de två sakerna hänger faktiskt ihop.

Moa Diseborn: Exakt.

Jan: Är det något sista du vill tillägga? Som du känner: detta har vi glömt, eller detta har vi inte pratat om?

Moa Diseborn: Åh, jag tänker det som jag tänker spontant, det får vi ta vidare, men jag tänker: checklistor.

Jan: Vad gör jag nu? Det känns som att dina lyssnare är väldigt pragmatiska också.

Moa Diseborn: Ja, lite checklista inför...

Jan: ...2018. Kolla av det här.

Checklista inför nästa år

Moa Diseborn: Så tänker jag: vad vill jag uppnå? Det har nog många funderat på, vad vill jag uppnå 2018?

Jan: Jag tror, om jag generaliserar, för jag vet att det inte bara är de lyssnarna, men jag tror det är många som har satt upp ekonomiska mål, och du vet, de är redan klara, de har varit klara i flera år. Så hur gör man lite annorlunda?

Moa Diseborn: Jag tänker: ta den här frågan, hur vill jag känna under nästa år, eller vad vill jag känna i slutet av 2018? Vad behöver jag göra för att känna så? Vilka aktiviteter behöver jag ägna mig åt? Och sedan lägga det som ett raster över det ekonomiska målet också. Behöver jag göra några tweakar där? Vad får det för konsekvenser för den liggande ekonomiska planen jag har? Ska jag investera annorlunda? Ska jag spara mer? Ska jag konsumera mer? Vad är det jag behöver göra? Att också kalibrera utifrån vad som kommer fram i frågan om hur jag vill känna och vad jag behöver göra.

Det tar jag med mig som ett raster på den ekonomiska planen. Gud, det blir nog också rubriken för det här inlägget.

Jan: Coolt. Du, Moa, fantastiskt stort tack. Jätteroligt. Tack för att du ville ställa upp en gång till.

Moa Diseborn: Ja, absolut.

Jan: Och sedan tänker jag att du som lyssnar på det här avsnittet, eller läser, kom gärna med frågor. För jag bjuder gärna tillbaka dig, Moa, att prata om just de här sakerna, som jag tror är jätteviktiga. Som du så fint har på din bok, den här Happy and Rich. Det handlar om både och. Det är inte bara den ena sidan av myntet. Tack så mycket.

Moa Diseborn: Tack så mycket. God jul och gott nytt år.

Jan: Tack, detsamma.