Från utbränd till ekonomiskt fri på sex år vid 55 års ålder

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Att komma in på FIRE-resan från olika håll
2. Bakgrunden: 17 år som projektledare och kroppen som sa ifrån
3. Tid, energi och pengar – när energin brast
4. Att hitta orken mitt i utbrändheten
5. Den utforskande fasen och jakten på frihet
6. Utbrändhet, energi och myten om att sluta jobba
7. Projektet Financial Freedom 55
8. Att titta i plånboken: balansräkningen och pensionsprognosen
9. Att dra ner på kostnaderna och rensa enligt Marie Kondo
10. Sonens lägenhet och deadlinen att rensa
11. Save More Tomorrow och att jobba på alla fronter
12. Lifestyle creep och medveten konsumtion
13. 24-timmarsregeln och att låta det som betyder något kosta
14. Ränta på ränta och iPhonen för 50 000
15. Det som betyder något ska få kosta
16. Sparmål, sparkvot och fyraprocentsregeln
17. Att förenkla målet: tre till fem årsutgifter och 50/50-portföljen
18. Att tjäna mer pengar – genvägen till ekonomisk frihet
19. Från anställd till egen konsultfirma
20. Ramavtal med Stockholms stad och turboskillnaden i intjäning
21. "Det är lätt för dig" – och svaret på den
22. Mod, att vara nybörjare och att våga se fånig ut
23. Det första misstaget på börsen: sålde hälften på botten
24. Att sitta på händerna är en underskattad investeringskompetens
25. Portföljen idag: från aktier till allt mer index
26. Att brygga tiden till pension istället för 25 gånger årsutgiften
27. Råd till sig själv för sex år sedan
28. Omgivningens negativitet och blandade grupper
29. Modet att byta boende och att ändra sig
30. Kvinnor, kunskapströskeln och "ready, fire, aim"
31. Planera pensionen vid 50–55
32. Ta lån medan du kan
33. Periodiseringsfonder för företagare nära pension
34. Lyssnarfrågor från Pensionsguiden
35. Höga kassaflöden ger råd att ta högre risk
36. Stay rich och att fortsätta ta risk
37. Riskera inte pengar du behöver för att tjäna pengar du inte behöver
38. Det viktigaste nyckeltalet: tjänstepensionen
39. Hur föreställningen om livet vid 55 förändrats
40. "Another year syndrome" och var gränsen går
41. Hur man peppas att spara långsiktigt
42. Oron för framtiden och FIRE som motreaktion
43. Det har alltid varit osäkert
44. Att lösa fel problem: pengar löser inte allt
45. Handfasta råd om tjänstepensionen
46. Råd till den som redan tar ut pension
47. Privilegier och att spela sina egna kort
48. Arvet som blev en bajspuck
49. Att våga ta steget
50. Barnen som gör en modigare
51. Löneväxling och fyllnadsinbetalning
52. Sämsta rådet och ett boktips
53. Tack och avslutning

Att komma in på FIRE-resan från olika håll

Jan: Det är det som är så spännande med ekonomisk frihet och det här med FIRE, att man kan komma in på den resan på så många olika sätt. För dig handlade den om utbrändhet. För mig handlade det både om en önskan om ekonomisk frihet, att kunna få välja själv, men också den här rädslan för att någonting kan skita sig och att det kan gå åt skogen.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Varmt välkommen, Monica Sjödin. Du delade ju med dig i forumet av en jättefin artikel som kom i Aftonbladet med titeln "Utbrändheten blev en väckarklocka, nu kan jag gå i pension vid 55", och den blev väldigt uppskattad. Vi älskar att prata med människor som har gjort en inspirerande resa och som delar med sig så generöst som du gör. Det är kunskap, särskilt det här med ekonomisk frihet och pension, som kommer fler till nytta. Du har själv beskrivit dig som ekonomientusiast, jobbar som IT-konsult, driver Facebookgruppen Pensionsguiden och har bloggat på Nordnet. Så varmt välkommen.

Monica: Tack så hemskt mycket. Det är jättekul att vara här, och jättehärligt att ha fyllt 55.

Jan: Ja, grattis, för det är vi då nu i dagarna. Grattis i efterskott.

Monica: Ja, förra veckan.

Caroline: Lite äldre än vad du är.

Monica: Ja, men det är ju klyschan, att ålder är som vin, det blir bara bättre med åren.

Caroline: Precis. Det är så.

Bakgrunden: 17 år som projektledare och kroppen som sa ifrån

Jan: Men du, jag tänker så här, vi hoppar rakt in i det. Den här Aftonbladet-artikeln som vi har länkat i beskrivningen börjar så här, första meningarna: "Monica Sjödin var en 49-årig högavlönad ensamstående mamma med ett allt högre arbetstempo när kroppen till sist sa ifrån. Under sjukskrivningen bestämde hon sig för att förändra sitt liv och att kunna gå i pension när hon är 55." Det är ju så mycket i det här. Kan du inte ge oss bakgrunden? Vad är sammanhanget?

Monica: Jag hade jobbat inom IT som projektledare i 17 år på den arbetsplatsen. Jag älskar mitt jobb. Lite för mycket, eller väldigt mycket jobb. För mycket tjänsteresor utomlands i för många år. Ensamstående med tonåring hemma. Det fanns inte så mycket utrymme för mitt privatliv, och när jag väl var hemma så var jag så himla trött. Jag låg i soffan och orkade varken träffa vänner eller någonting annat. Och ständigt dåligt samvete för radhuset som jag inte hann sköta om. Har man hus så vet man att det alltid är saker som behöver göras, även om det bara är man själv som ser dem. Sen är det andra saker som syns lite mer, när saker går sönder utvändigt.

Monica: Nej, så att det blev sämre och sämre. Min gräns för vad jag tålde blev lägre. Jag var trött, så jag gick in på toaletten och grät på dagarna. Jag pratade med min chef, men det blev ingen ändring. Och till slut kommer man till den nivån när det inte går att bita ihop och komma vidare. Så då var det bara att gå hem och bli sjukskriven. Supertufft där och då. Jag är fostrad i typiskt duktig flicka-syndrom. Man tar bekräftelse i sitt arbete och inte i sin privatperson. Så det här var en jättebaksmälla för mig, att inte mäkta med, att inte klara av att jobba helt enkelt. Så där var grunden. Bara hemma.

Jan: Och hur gick det? För det är alltid så där himla... Jag är själv skyldig till det här. Men när man ibland berättar en historia: ja, detta var problemet och sen blev det jättebra. Det kommer bli jättebra, men vi kan stanna kvar lite. Hur kom du på de här funderingarna? Hur gick funderingarna där och då? För det är inte så att nu har jag gått hem och är sjukskriven, nu ska jag bli FIRE. Där händer förmodligen någonting i den processen däremellan.

Tid, energi och pengar – när energin brast

Monica: Ja, och det hade börjat hända redan innan, typ något år innan. Då var det framför allt, om man tittar på tid, energi och pengar, att det var energin som brast. Jag orkar ingenting. Jag måste kunna umgås mer med min son och mina vänner. Och det var där jag började titta på olika alternativ i frihetsbiten. Och då blev utbrändheten the tipping point. Okej, det här är inte hållbart. Vad finns det för andra alternativ?

Jan: Det stod också i artikeln att du ville ha en enklare tillvaro. Kan du säga någonting om det? Var det också där i samband? Jag blir alltid så nyfiken på motivationen.

Monica: Det var i den här energibiten, att jag kände att det spelade ingen roll om jag jobbade 16 timmar om dagen eller om jag höll på hemma ytterligare fyra eller fem timmar per dag. Jag räckte aldrig till. Har man hus kostar det pengar och det kostar energi. När jag köpte radhuset från början, typ vid millennieskiftet, då var det min fristad. Jag kom hem, jag var lugn och avslappnad, jag hade ett stressigt jobb men jag kom hem, jag fixade i trädgården, man chillade. Allt var målat i kräm. Lugnt och stilla. Och det var inte längre så. Det blev ett dåligt samvete.

Monica: Och i samband med hela den här energidiskussionen med mig själv hittade jag KonMari, den japanska organiseringsmetoden där man rensar ut. Man behåller bara sådant som ger Spark Joy. Och i det här fallet tilltalade det mig att ha en enklare tillvaro. Ju mindre måsten, ju mindre jag äger, desto lättare kan jag andas. Jag vet inte, det låter superfint.

Jan: Jo, men vi vet precis.

Att hitta orken mitt i utbrändheten

Caroline: Men vänta lite här nu. Så du blev utbränd och gick hem. Och det står i artikeln att du gick hem och grät och mådde dåligt i flera månader. Det är ju någonting där man inte känner sig stark, eller hur? Jag kan tänka mig att man är villrådig. Jag vet inte hur du mådde, om du redan hade påbörjat din resa mentalt innan du blev utbränd. Hur skulle du beskriva det? För sen vid något tillfälle måste du ju ha känt: nej, jag ska göra ett skifte. Kan du inte berätta lite om det? Jag kan tänka mig att när man är utbränd så har man nog inte ork riktigt. Var hittar man den orken då?

Jan: Ja, var hittade du orken?

Monica: En kombination. Dels de här utbildningarna som jag gick. Och sen att man jobbade på att titta på olika alternativa sätt att hitta inkomster.

Jan: För det gjorde du på fritiden. Hur gick du utbildningen för att hitta alternativa inkomster?

Monica: På slutet, de sista veckorna innan jag blev sjukskriven, då veckopendlade jag mellan Thailand och Stockholm för att gå den här utbildningen. Jag flög hem till Sverige en gång i veckan för att gå utbildningen och så flög jag tillbaka dagen efter.

Jan: Oj, vad var det för utbildning? Det här bara apropå att jag flyger till Thailand en gång. Hade de den i Thailand?

Monica: Nej, jag jobbade i Thailand.

Jan: Du jobbade i Thailand. Okej, så du kom hit till Sverige för att gå utbildning. Det är commitment. Men det där tycker jag också är spännande. Vänta här nu. Okej, förlåt. Vi är kvar där i... ja, kör du, Caroline.

Den utforskande fasen och jakten på frihet

Caroline: Ja, att du pendlade och utbildade dig samtidigt och var intresserad av hur man skaffar sig alternativa inkomster. Och det var precis innan du blev sjukskriven.

Monica: Då var jag med i den utforskande fasen. Vad finns det för alternativ? Vad kan man göra? Och framför allt, det jag var sugen på, det som lockade mig, det var frihetsbiten. För jag kände att jag inte hade någon möjlighet att styra min egen fritid. Jag hade ingen möjlighet att lagra upp energi och bli återhämtad någon gång, utan det var hela tiden fullt fokus på jobbet. Så det var nog något som låg och gnagde, på ett bra sätt vid rätt tillfälle för mig.

Caroline: Men när kom då det där? Var skiftet en process, skulle du säga, under tiden som du var utbränd?

Jan: Nej, men det började ju innan, sa du.

Monica: Jo, men sen under tiden också. När jag var hemma, om jag inte gjorde någonting, då antingen låg jag halvt neddrogad — man får ju insomningstabletter och lite sånt, så man blir ganska avtrubbad — eller så låg jag och tänkte på jobbet. Och det här att fokusera på något annat var ett sätt att inte tänka på jobbet. För annars satt jag och tänkte: hur ska det bli när jag kommer tillbaka? Vad ska jag göra? Och gud vad jobbigt. Och så får man alla de här känslorna igen, de bara rinner igenom en. Det är inte läkande direkt.

Monica: Nej, så för mig var det så att jag var med i en grupp tjejer som gillade aktier. Tobbe Rosén hade någon aktiekurs online. Då satt jag i min morgonrock och tittade på det de timmarna jag orkade. Då tänkte jag inte på jobbet. Så det var mer en flyktväg från början, som sedan blev ett intresse och som sedan blev en passion.

Utbrändhet, energi och myten om att sluta jobba

Jan: För det är faktiskt inte första gången jag har hört det med utbrändhet, att man behöver göra något helt annat som inte stressar en och som får en att sluta tänka på vad det nu kan vara. För det där är också så roligt. Jag upplever ibland att det finns en missuppfattning. Till exempel just när man pratar om FIRE, Financial Independence, Retire Early, att vissa tänker: ja, men jag ska göra det för att jag ska sluta jobba. Men jag hör att det inte var drivkraften för dig. Det har inte varit drivkraften för oss heller. Utan att FIRE, den här ekonomiska friheten, egentligen blir en bieffekt. Pengarna är ett resultat av ens beteende.

Pengarna är ett resultat av ens beteende. Den energi man har är den viktigaste resursen.

Jan: Och det handlar väldigt mycket om att, ja, du talar rakt in i min värld, att man ska managera sin energi. Den energi man har är den viktigaste resursen, tänker jag.

Monica: Och för mig blev det här målet, att sätta upp det här målet, ett sätt för mig att kunna gå tillbaka. Därför att jag visste att det fanns en väg ut. Jag hade kunnat säga att jag skulle gå i pension vid 60, men det hade ju inte varit någon utmaning, eller 65. Jag var tvungen att dra tillbaka det i tid, så att det var så pass nära som möjligt. Och att det skulle kräva något extraordinärt, att jag verkligen var tvungen att göra saker annorlunda, för att det skulle ske.

Projektet Financial Freedom 55

Jan: Och då startade du ett projekt som hette Financial Freedom 55. Då var du 49 år gammal. Så det var sex år, ganska aggressivt skulle jag säga. Berätta, hur gick dina egna tankar?

Monica: Det var lite det som vi sa tidigare, att jag var tvungen att vara aggressiv, dels för att det skulle bli gjort. Jag har ju för gott om tid annars. Det är lite Parkinsons lag-varianten, att man tar den tid som finns. Sätter jag en kortare tid så löser jag det ändå. Så det var en stor del. Och att jag ville känna att jag aldrig skulle behöva vara på en arbetsplats där jag inte trivdes, eller att jag måste göra någonting för pengar som jag inte vill göra.

Jan: Nu låter det som en prostitutionsareal.

Monica: Nej, men att jag är på ett ställe där jag inte känner att jag kommer till min rätt och där jag inte mår bra. Utan att det alltid ska finnas ett frihetskapital, en bortre gräns, någonting som gör att jag har möjlighet att kliva därifrån.

Jan: Men det där är också väldigt ofta den här myten. Var det ett mål för dig, jag ska kunna pensionera mig och sen lägga mig i en solstol och dricka paraplydrinkar?

Monica: Målet ska vara att jag ska ha möjlighet. Det har aldrig varit att jag ska pensionera mig, men jag ska inte känna ett tvång över att jag måste jobba till 65 för att jag faktiskt inte har ekonomin att göra någonting annat. Nu har jag haft förmånen, genom att vara högavlönad, att ha en bra tjänstepension, så det skulle inte vara en issue på det viset. Men att jag skulle kunna gå vid 55 var inte givet, i alla fall inte när man tittade på min pension.

Att titta i plånboken: balansräkningen och pensionsprognosen

Jan: Vi gjorde prognosen där då.

Monica: Precis.

Jan: Och då var det också så här, kan du inte guida oss igenom hur startläget såg ut, eller hur räknade du? Berätta, hur var processen?

Monica: Det första var att titta i plånboken. Jag hade börjat något år tidigare att följa upp alla mina tillgångar och skulder, en vanlig balansräkning om man pratar företagsspråk. Jag hade inga pengar direkt sparade. Allt gick in i det här sjuka 60-talshuset som bara rasar. Så det fanns inte så mycket i regelrätt sparande. Det fanns pengar i huset och sen fanns det min tjänstepension. Så det första var en prognos på min pension. Jag konstaterade att, shit shit pommes frites, nej, här måste jag göra något extraordinärt. Det här är ingenting som funkar.

Jan: Hur såg det ut när du kollade på Min pension? Minns du hur det var då?

Monica: Jag har tyvärr ingen skärmdump från det. Man önskar man hade det i efterhand. Jag hade någon prognos från 2018. Då skulle jag få, jag tror det var 32 om jag gick vid 65. Och så skulle jag få, jag vet inte om det var 28 om jag gick vid 55. Och då sa jag: easy peasy, 55 it is. Är man hyfsat driftig så kan du fortfarande ha timjobb eller göra någonting annat och dryga ut. Det är betydligt lättare att få in de där extra tusenlapparna på det sättet än att vänta två år till för att få en tusenlapp mer i pension. Det är för mig helt, nej.

Jan: Nej.

Att dra ner på kostnaderna och rensa enligt Marie Kondo

Monica: Nej, men jag räknade. Jag räknade på hur mycket jag kostade.

Jan: Ja. För det var också så, i alla fall i artikeln, att du downsizade. Det stod att du sålde, slängde och skänkte bort ägodelar som inte uppfyllde den här Spark Joy av Marie Kondo. Och du sålde radhuset. Var det så?

Monica: Ja, efter ett tag. Men det började med att jag, om man backar tillbaka, kollade vad jag kostade i månaden. Jag lade ungefär 10 000 i månaden på reparationer i snitt under de 17 åren på huset. Jag var ganska vårdslös med pengar överlag. De pengar vi hade, de gick in och de gick ut. Jag orkade inte engagera mig och jag är inte uppfostrad eller uppvuxen med något spartänk. Det fanns inte. Men jag hade kommit så långt att jag tittade på vad jag kostade. Och då blev det så att här finns det utrymme att dra ner ganska mycket. Så det började med att dra ner på kostnadssidan.

Monica: En av delarna var att jag satte ett mål att jag ska ha 2 500 kronor i inkomst varje månad. Men jag hade ingen aning om varifrån det skulle komma. Det fick jag upptäcka allt eftersom. Jag satte målet.

Jan: Och då var det så här, då ska du ha 30 000 utöver din vanliga lön varje år. Lös det bara, Monica.

Monica: Ja.

Jan: Och det skulle vara pengar som sparades extra.

Monica: Ja, eller i det här första sparandet.

Monica: Och när jag hittade Marie Kondo-metoden att rensa bort, då gav det pengar. Det gav också en tillfredsställelse att lämna bort mycket till andra som inte har samma förutsättningar. Antingen skänka till välgörenhetsorganisationer, mycket gick till Myrorna. Eller sälja på Marketplace eller Blocket. Det är galet billigt att köpa typ soffor, bord eller möbler om man köper begagnat. Och det var någon som var ute och sa: jag älskar sådana som dig, som säljer sådant som jag vill ha för inga pengar alls. Nej, men screw you. Då känns det ändå bra att man lämnar grejer vidare till någon som verkligen vill ha de här sakerna.

Monica: Jag gjorde någon genomgång med skor. Vad hade jag, 40 skor, varav 20 som jag inte använt på över tio år. Gamla gympadojor, pumps eller något. Och bara i takt med att jag rensade så blev det färre saker att underhålla, färre saker att hantera och ett mycket större motstånd mot att köpa nytt. Och då blev det lägre på kostnadssidan och bättre på intäktssidan. Så det var en härlig win-win.

Sonens lägenhet och deadlinen att rensa

Monica: Sonen skulle ha en lägenhet. Han hade sparat en del till handpenning, men det räckte inte för en insats. Jag menar, är man 20 plus och har ett vanligt standardjobb och bor i Stockholms län, så går det i stort sett inte att köpa en lägenhet utan att få hjälp av föräldrar. Antingen som medlåntagare eller att de cashar in. Och jag kände att, varför ska jag sitta i ett radhus helt själv ute i Jakobsberg, som jag inte riktigt gillade längre som förort? Jag tyckte att det började bli för stökigt där ute. Så då köpte vi två lägenheter i samma bostadsrättsförening, nyproduktion i Rissne, Sundbyberg. Så det var lite närmare stan. Inflyttning två år senare. Och då hade jag en deadline på två år att sälja så mycket jag kunde, att rensa. Jag hade ett garage fullt med kakelskärmaskin, vedkap, vedklyv, tre borrmaskiner. Det var bra att det fanns två år att rensa.

Save More Tomorrow och att jobba på alla fronter

Jan: Jag gillar det jättemycket, för det är ett sånt här koncept. Det finns faktiskt ett TED-talk som heter Save More Tomorrow. Det är många som inte alltid har möjlighet att spara direkt. Metoden går ut på att man sparar när det kommer en löneförhöjning, ett traktamente, ett utlägg, skatteåterbäring, eller när man sålt grejer. Så att man inte sparar direkt på sin befintliga lön, utan det blir som ett extrasparande. Och det coola är att du gjorde allt samtidigt. Du jobbade på att öka inkomsterna, sänka utgifterna, sälja grejer. Hela...

Monica: På alla fronter, ja.

Jan: På alla fronter. Vilket jag tycker är... Det måste ge jättemycket energi också.

Monica: Ja, där var det precis som du säger, Jan, att man gör saker som ger energi, som ger mer energi. Och genom att gå på flera fronter samtidigt behövde jag inte göra så stora insatser. Följdeffekten blev väldigt stark. Jag satte till exempel av lönen den 24:e varje månad, så tömde jag lönekontot och satte in det som var kvar på sparande. Och det kanske var 1 500 spänn, eller några hundra, eller några tusen, beroende på hur månaden hade gått. Men det blev ju ganska mycket pengar också, att spara på många håll.

Lifestyle creep och medveten konsumtion

Monica: Och just som du säger, den här livsstilsökningen blir lätt att ta till. När jag var gift och vi bodde i villa och alla i grannskapet hade två bilar, ett gäng barn, det skulle vara fina grillar, fina renoveringar. Det glider iväg. Jag tror att det krävs ganska mycket för att backa bort från det. Jag reflekterade inte över hur sjukt mycket pengar man bränner när man faktiskt har två inkomster och ändå lyckas göra av med allt.

Jan: Men det där är ju klassisk lifestyle creep. Det har jag och Caroline pratat om många gånger. Vi träffades när vi var studenter och då levde vi på 15 000 kronor i månaden totalt, 7 000 på Caroline och 7 000 på mig. Och vi hade det jättebra. Och idag kan det vara så att en månad, landar vi på slutet av månaden under 50 000 i utgifter så tycker vi att det var en bra månad. Och det är helt bisarrt. Okej, nu är det ändå 15 år sedan vi var studenter.

Caroline: Jo, men samtidigt försöker vi vara medvetna hela tiden om vår konsumtion. Men jag tror att det inte är hela tiden som vi är det.

Jan: Nej. Och jag gillar jättemycket det du säger. Jag ska ställa två frågor där, Monica. För det första: det finns mycket åsikter inom FIRE och det finns olika sätt. Men ett av de som jag upplever att vi alla inom FIRE-rörelsen håller med om är att det handlar om medveten konsumtion. Skulle du säga så här, att vara medveten: detta ger mig energi, detta lägger jag pengar på. Och sen kan vi ha olika åsikter om hur mycket det är värt. Nu har vi köpt ny bil för 700 000–800 000. Och en stor del av FIRE-rörelsen kan tycka: är ni helt sjuka i huvudet som köper en ny bil? Men för oss var det så att jag aldrig hade ägt en ny bil. Jag ville checka av det där lite. Och nu gillar vi den. Men i grunden handlade det ändå om att det inte var ett impulsköp. Håller du med om att det är medveten konsumtion?

24-timmarsregeln och att låta det som betyder något kosta

Monica: Definitivt. Den gör jättestor skillnad. Jag hade en 24-timmarsregel som jag fortfarande använder ibland. Vill jag köpa något, då tänker jag 24 timmar. Ligger det fortfarande kvar att jag vill ha det, då kan jag köpa det. Och det ska ge någonting. Ni gillar er Tesla. När min bil — jag krockade, eller jag blev påkörd av en buss, så de löste in den — och så skulle jag köpa en ny bil. Innan hade jag en liten Peugeot, 207 G tror jag, med skinnklädsel och panoramatak, liten och läcker som jag tyckte jag skulle unna mig. Men nästa bil blev också en Peugeot, fast utan lull-lull. Tråkig att köra. Den tar mig från A till B. Men den kostar inte 1 500 i skatt, den kostar 300. Det var en nybils... gud, vad heter den?

Jan: Garanti.

Monica: Vagnskadebil, ja. Och den drar 0,4 tror jag, eller något sånt, istället för 0,9 som den lilla sportiga. Det är 2 000 spänn i månaden i skillnad. Jag letade annonser och köpte. Jag köpte den uppe i Borlänge, för priserna där var typ 15 000 billigare.

Ränta på ränta och iPhonen för 50 000

Jan: Det där är ju roligt. Vi älskar ju alla ränta på ränta. Och jag kommer ihåg att detta var för ett par år sedan, när nya iPhonen släpptes. Det var första iPhonen som kostade mer än 10 000. Det var en stor grej då, telefon över 10 000. Och så köpte jag den, för jag gillar teknik. Sen hade jag en kompis som var över, som sa: ja, Jan, jag visste inte att du hade råd att köpa en telefon för 50 000. Och jag bara, va? Nej, nej, den kostar inte 50 000, den kostar 10 000. Ja, fast hade du placerat de här pengarna i en indexfond i 20 år, så hade det på tio år dubblats till 20 000 och sen dubblats från 20 000 till 50 000.

Monica: Ja, jag har varit nere i det kaninhålet.

Jan: Min poäng var att man inte kan fundera så på alla utgifter. Men det blir väldigt intressant på det där med bil. Vad värderar jag mest? Att spara de där 2 000 kronorna i månaden som blir en jättestor summa i framtiden? Eller att ha den här belöningen eller känslan idag? Och det upplever jag att vi i FIRE-rörelsen är ganska duktiga på. Medan generellt tror jag att man där ute inte tänker så.

Caroline: Nej, men har du känt att du har fått dra ner på din livsenergi? Att du hade en sportig, snärtig liten bil och nu har en tråkig. Är det jobbigt på något vis? Eller känner du så?

Monica: Nej, för de pengarna är det värt det. Jag vet vad jag sparar och vad det kommer att bli i framtiden. Mer pengar i framtiden är mer värt än den känslan jag har i bilen.

Jan: Precis som du säger, att man känslomässigt byter av.

Det som betyder något ska få kosta

Caroline: Hur tänker du?

Monica: Jag tänker nog inte så mycket på besparingen, utan mer på det som vi har pratat om tidigare, att det som betyder något ska få kosta och det som inte betyder något ska inte få kosta. Besparingen kunde ha varit lägre, men det är inte viktigt för mig vad jag åker i. Däremot vill jag lägga pengar på resor med min son till exempel. Det får kosta nästan hur mycket som helst. Där är det ingen begränsning på samma sätt. Men bilen är bara, ta mig från A till B.

Det som betyder något ska få kosta. Det som inte betyder något ska inte få kosta.

Jan: Men jag älskar detta, för det går i linje med många andra. Vi brukar också driva den här Ramit Sethi, amerikanen. Hans linje är att spendera extravagant på det som ger dig energi. På ett ansvarigt sätt såklart, så inga sms-lån. Spendera extravagant på det som ger dig energi, var brutalt snål i det som inte ger dig energi. Och sen, jag vet inte, det har vi inte pratat så mycket om, Caroline, men han har också linjen att ha något område i livet där du inte har någon begränsning i vad det kostar. Det är roligt, för det är precis det du säger. Resor får kosta det de kostar.

Monica: Ja, det tycker jag är coolt.

Sparmål, sparkvot och fyraprocentsregeln

Jan: Gjorde du något sånt här mål? Att du satte att detta är målet jag ska uppnå, det här sparandet per månad eller det här frihetskapitalet? Den här som man pratar om, fyraprocentsregeln. Hur gick dina tankar?

Monica: I början var det en jätteomställning eftersom jag kommer från spenderarfacket. Så jag satte mer bara tidsmålet till att börja med. Och sen blev det så att jag ska prestera bättre än OMXS30, eller jag ska ha en avkastning på kapitalet som går bättre än AP7 SÅFA, med PPM och lite sånt. Sen, ju mer jag slimmade in det och ju mer jag såg siffrorna och kunde se hur mycket jag hade sparat historiskt, och vilken lön jag skulle ha framöver och hur jag skulle jobba, då kunde jag sätta...

Jan: Vad kunde du sätta då?

Monica: Det blev mer sparmål, sparkvotsmässigt.

Jan: Och vad hade du som mål?

Monica: Första året tror jag det blev 18. Andra året blev 35. Sen tror jag att jag satte 50.

Jan: 50 procent av?

Monica: Min disponibla inkomst.

Jan: Alltså man sparar 50 eller 60 procent av pengarna som kommer in. Det är det som vi kallar för sparkvot.

Monica: Och det som har blivit nu, sista året har jag turboladdat. Eftersom det här är sista året jag har en lön. Nu har jag fått min sista lön. Jag kommer aldrig få lön igen som det ser ut nu, utan nu kommer jag ha pension och eventuellt ta ut lite lön från mitt företag. Och genom att jag startade företaget och kunde ta utdelning därifrån, så blev det ett par hundratusen per år. Och de åker rakt in. Och då sköt sparkvoten i höjden, genom att det blev så mycket pengar in.

Att förenkla målet: tre till fem årsutgifter och 50/50-portföljen

Jan: Men du, jag tänker så här. Hold that thought. Vi ska komma tillbaka till det. Jag har tänkt på det här. Jag fastnade ju också för det här med ekonomisk frihet 2006–2008. Och nu 15 år senare är tricket att göra det enklare och enklare. Just nu är det som jag har hjälpt kompisar med när det gäller mål — och oftast är detta kompisar som har sålt sitt företag eller fått en stor summa pengar, så där har vi gjort det rent konkret — men jag insåg att det funkar bra som mål. Då har jag sagt så här: ha typ mellan tre och fem års utgifter på ett konto. Låg risk, typ bankkonto med insättningsgaranti. Och redan där vill jag, för de som inte tänkte på det, säga att jag sa inte inkomster, jag sa utgifter. Vilket betyder att ju lägre utgifter du har, desto mindre behöver du spara ihop, desto lägre avkastning behöver du.

Den som tjänar minst har enklast att bli ekonomiskt fri, för hen har lägst utgifter.

Jan: Så ibland får jag folk som säger: ja men är detta bara för höginkomsttagare? Och då säger jag tvärtom: nej, den som tjänar minst har enklast att bli ekonomiskt fri, för de har lägst utgifter. Så de behöver lägst summa, för de har inte haft den här lifestyle creepen som vi som tjänat mycket pengar har. Så tre till fem års utgifter, och sen brukar jag säga: ha 25–33 årsutgifter i en 50/50-portfölj. För har du 25 gånger en årsutgift, då är det räknat på den här fyraprocentsregeln. Om jag har 4 procents avkastning på det kapitalet, så ger det en årsutgift om året i avkastning. Då kan man leva på det. Och sen är detta safe, och det bygger på att man inte ens använder hela kapitalet. När man dör är det egentligen en ännu lägre summa som behövs.

Jan: Och min upplevelse är att då blir allt annat optional. Vill jag ta jättehög risk så kan jag göra det. Vill jag inte ta någon risk alls så behöver jag inte. Vill jag jobba mer så kan jag, vill jag inte så behöver jag inte.

Monica: Ja, friheten då.

Jan: Ja, friheten. Det är ganska enkelt att tänka så här: tre till fem årsutgifter på ett bankkonto, 25–33 gånger årsutgifterna och så 4 procents avkastning på det. Har du någon tanke, Monica? Resonerar du åt det hållet också, eller hur tänkte du?

Monica: Ja, fast jag har inte sett det på bankkonto. Jag upplever nog att jag har marginalen att kunna ha dem på börsen, men kanske med lite mindre risk. Och sen har jag på bankkonto också. Men jag skulle inte sätta tre årsutgifter.

Jan: Vad roligt, för till vissa kompisar har jag sagt fem. Men det ska vi också prata om, för det var roligt, du fick ju in lite frågor. Jag tror att där vi skiljer oss är att vi nog är väldigt mycket i riskaversion.

Att tjäna mer pengar – genvägen till ekonomisk frihet

Jan: Får jag bara fråga, kommer vi komma tillbaka till det att du startade företag och jobbade genom det sen?

Monica: Ja, men vi kan ta det nu.

Caroline: Ni är ju för söta.

Jan: Ja, det här är internkommunikationen.

Caroline: Ja, men det får vi ta här in public.

Jan: Men då tänker jag så här, en av... jag är lite nervös att ta upp det här. Detta är en sån sak där jag säkert kommer göra mig ovän med någon. Jag har gjort mig ovän med FIRE-rörelsen så många gånger. Men jag upplever att mycket av myten i FIRE-rörelsen är att man ska spara 50, 60, 70, 80 procent av sin lön och sen investera den, medan det pratas väldigt lite om att tjäna mer pengar. Och jag upplever ändå — nu är detta offentlig uppgift, så jag slog faktiskt på ditt bolag, och du har en bra omsättning och en bra vinst, ganska likt oss. Typ du omsatte två miljoner, du har din egen lön på typ 45 000-ish skulle jag gissa, och sen har du en vinst på över en miljon. Och så kan man använda den som utdelning. Och då menar jag att det där är genvägen till ekonomisk frihet. Det går mycket snabbare att göra det än att ha ett vanligt jobb och spara 30...

Monica: Jag har full respekt för dem som gör det på det sättet. För det är ett svårare sätt än att göra det via företagshållet och tjäna mer pengar.

Jan: Förlåt, jag ska släppa in dig, det är så här jag tänker samtidigt som jag pratar. Det bygger på tesen att ska du spara på dina utgifter så kan du max spara 100 procent av dina utgifter. Men inkomstmässigt finns det ingen gräns uppåt. Vad tänker du om mitt lilla rant här?

Från anställd till egen konsultfirma

Monica: Nej, men jag håller fullständigt med. När jag satte målet fanns det inte på kartan att jag skulle ha eget bolag. Då var det anställd till 55. Och sen i takt med att jag gick tillbaka och konstaterade att det här skavde, jag blev fortfarande stressad av miljön och av historiken, även om jag fick enklare arbetsuppgifter. Och jag kände verkligen att jag inte ville ut och söka nytt jobb och köra det racet i sju år. Och i samma veva, likadant som om man tittar på balansekonomin, tog jag hjälp av affärscoacher för att titta på vad jag skulle kunna tjäna pengar på. Och de sa: du, du jobbar med någonting idag, folk behöver den tjänsten, det är ingen rocket science. Och då beslöt jag att starta egen konsultfirma istället.

Monica: Jag gick runt till ett antal konsultbolag, och istället för att komma med min CV i hand och säga att jag söker uppdrag, så sa jag: ja, jag driver en konsultmäklarbyrå. Jag letar efter samarbetspartner, och jag tänkte att vi kunde ta en diskussion och se om ni kan vara en lämplig partner till mig. Att man vänder på steken: vad jag vill ha för uppdrag, vilka krav jag har, provisionsdiskussioner och sånt.

Jan: Förlåt, jag avbryter. Det är ju det där att gå från att gå med mössan i hand. Nu kommer det sådana här saker jag aldrig har sagt i podden. Men jag tänker så här att istället för att gå med mössan i hand, så blir det en attityd. Du är lite töntig om du inte jobbar med mig, för vi kommer båda tjäna pengar och detta kommer vara en bra affär.

Monica: Ja, det är en attitydförändring.

Jan: Det är en attitydförändring.

Monica: Som gör jättestor skillnad ekonomiskt.

Ramavtal med Stockholms stad och turboskillnaden i intjäning

Jan: Ja, säg någonting mer om det.

Monica: I det här fallet fick jag ett uppdrag. Jag blev även kontaktad en hel del på LinkedIn av andra företag, jag har ett projektledarcertifikat som var väldigt attraktivt. Så tillsammans med några andra bolag vann jag en ramavtalsupphandling med digitala tjänster mot Stockholms stad. Och helt plötsligt var man på en helt annan marknad än den lilla singelkonsulten. Att få de här månatliga faktureringarna, att ha möjlighet att ta in andra konsulter — vilket jag inte har gjort än så länge, men jag har möjligheten — det är verkligen en galen turboskillnad i min intjäningsförmåga. Pengarna ligger nu i mitt bolag. Hade jag inte haft det här, då hade jag tragglat på någonstans.

Jan: Ja. För det är så här, nu bara hittar jag på, men jag kan utgå från mig själv, jag tror att vår resa har sett ganska lik ut. Min tanke, mitt mål, har alltid varit att jag vill fakturera två miljoner om året. Och det tog många år innan jag kom upp i den summan. Då är det så här: okej, en lön på 45 000 kostar typ 700 000 om året, med sociala avgifter, skatt, pensioner, hela kittet. Sen har man lite extra utgifter för redovisning och så vidare. Men säg att man har en miljon i vinst, vilket inte är ovanligt i sådana här konsultlådor. Då har jag egentligen på ett år tjänat in två årslöner. För jag har den jag har betalat ut, och sen har jag köpt mig ett år ekonomisk frihet som jag kan ta ut senare.

Monica: Du menar utdelning då?

Jan: Nej, där är en miljon i vinst. Och den miljonen i vinst kan jag använda året efter om jag skulle vilja. Antingen som utdelning eller så gör jag en periodiseringsfond och tar ut det som lön år två. Så det är därför som jag till exempel tjatar i de här avsnitten ibland: tjäna mer pengar. Lägg hellre fokus på att tjäna mer pengar, för det är betydligt snabbare än att till exempel vara aktiv med sina investeringar. Det går fort. Folk kan lägga ner hundratals timmar för att få 0,1 eller 1 procents högre avkastning. Medan om du la de hundra timmarna på att fakturera 1 000 kronor i timmen, då är det långt mycket mer för de flesta än vad du hade fått på den där procenten extra avkastning.

Jan: Och dessutom gör du det, som Monica sa, att du turboladdar genom att du slipper dina onödiga utgifter. Det tjänar man jättemånga procents avkastning på, om man sätter dem i relation. Men jag upplever inte att det är så många som gör det där, utan det blir så mycket fokus på att jag ska ha 1 procents högre avkastning. Så det där är ett jäkligt coolt sätt att göra det på.

"Det är lätt för dig" – och svaret på den

Jan: Men jag vill faktiskt ta upp en grej här. För det är säkert någon som lyssnar och tänker: ja men det är lätt för dig, Jan, du är civilingenjör, du har jobbat med programmering, det är lätt för dig Monica, du har jobbat som projektledare, men för mig kommer det inte att gå. Vad tänker du där?

Monica: Jag har ett tydligt svar i mitt eget huvud. Dels kan jag tycka att det är lite trist om man väljer att sälja sig själv så kort, att man inte har större tilltro till sin egen förmåga. Alla kan göra pengar på något. Alla kan inte driva en konsultlåda, till exempel. Men det finns alltid någonting som man är bra på, som någon annan behöver. Var och en efter vars och ens förmåga. Om man bara har viljan, då får man titta på det. Jag har för mig att du sa någon gång att istället för "jag har inte råd", så vänder man på frågan till "hur får jag råd?" Hur ska jag göra för att få fram kapitalet? Det här är precis samma sak. Jag sätter ett inkomstmål, okej, hur ska jag lösa det?

Caroline: Men får jag bara säga en sak där. Det kan vara så att man är ovan vid att tänka på sig själv, som att man ska ut och testa en trail man inte har gått förut. Andra kanske gör det, men man vet inte själv hur den ser ut, och det kan vara skämmigt när man gör bort sig. Det kräver att någonting annat är viktigare. Som det här målet kanske som du hade, eller att man bara ska lära sig att tjäna pengar på något annat sätt. Någonting annat är viktigare.

Jan: Exakt, och det är därför... Det är detta som jag ibland försöker berätta, men inte riktigt når fram med. Att tricket här... att bli ekonomiskt fri är egentligen mer en personlig resa än det är en ekonomisk resa. Återigen, din ekonomi är en följd av ditt beteende.

Mod, att vara nybörjare och att våga se fånig ut

Jan: Och jag skulle säga att det som jag tycker är så coolt med dig, Monica, är att det handlar om mod. Jag hade inget bolag. Du gick och träffade de här affärscoacherna. Och bara den prestigelösheten, att säga: ja, jag är 49 år gammal, jag är rattad, jag hade kunnat fortsätta som projektledare inom IT, men jag blir nybörjare som 49-åring. Jag har kompisar som är 40, lika gamla, som har slutat göra nya saker.

Monica: Ja, men eller hur? Det är väl också det, att ju äldre man blir, desto mer har man att förlora, tycker man. Eller jag borde veta, jag borde vara rattad, som du säger. Men det behöver man inte vara. Och jag tror att det är när man vågar släppa taget om den här kanten och visa att man är nybörjare, det är då resultaten kommer.

Jan: För vad jag tänker, Monica, är att jag har hört den här historien som du berättar från andra i andra branscher. Så jag är verkligen så här: nej, det handlar inte om att det inte går för dig, det handlar om att vi behöver träna på mod, vi behöver våga be om hjälp, vi behöver våga misslyckas, vi behöver våga se lite fåniga ut ibland.

Monica: Det har varit stort för mig, att våga se fånig ut, ja.

Jan: Jag har till exempel en kompis, Linda, som är sjuksköterska. Och det har jag alltid pratat med henne om, att sjuksköterskor har haft dåligt betalt. Hon hoppade av och började jobba som hyrsjuksköterska och gick från 30 000 i månaden till 60 000 i månaden. Och nu är de på henne: kan inte du ta in dina kompisar? Så då kan hon dessutom skära emellan på att höja sina kompisars löner. Klockrent.

Caroline: Ja, jag tycker det är så himla coolt, Monica.

Det första misstaget på börsen: sålde hälften på botten

Jan: Jag tänker här, du skrev i artikeln, eller det stod så här: Monica berättade att hon i början var ganska osäker på börsen, gjorde många misstag och gick för mycket på magkänsla. Som vid ett tillfälle när hon la ett större belopp på börsen, efter att ha lyssnat på "time in market beats timing the market" — det är sånt som jag brukar säga. Efter det kom en korrektion och du tappade 15 procent. Och så sa du: jag kunde inte sova på nätterna och sålde hälften på botten. Berätta.

Monica: Rub it in, gör det bara.

Jan: Ska vi titta på detta nu?

Monica: Ja, vi har varit där alla.

Jan: Jag brukar alltid skoja om att i den här FIRE-rörelsen pratar man alltid om den första miljonen. Min första miljon, eller vår första miljon, var en miljon back.

Caroline: Så vi hade ett mål sen att det skulle vara plus minus noll?

Jan: Ja, det hade vi ett tag.

Caroline: Ja, ett tag hade vi det. Det var en bra början.

Monica: Nej, men det var det här att när man inte riktigt har respekt för marknaden och man är nybörjare, girig, ser bara möjligheter. Och det här liksom, frågan är om det inte var från dig det kom, det här med "time in the market beats timing the market".

Jan: Ja, jag säger ju det.

Monica: Ja, nej, men det var det jag hörde första gången. Så jag tog ett djupt andetag och knuffade in den. Och i aktier, eftersom det var aktier jag höll på med då, eller lärde mig med, genom att jag hade fått aktier via Tobbe Rosén. Då hade jag inte... fonder var lite B, lite sådär mesigt. Det är inte riktigt att investera, då ska det vara genomtänkt och det ska vara aktier. Det ska inte vara något så jävla simpelt som fonder.

Monica: Jag hade valt övervägande stora bolag. Men hela börsen gick ner då och jag var inte van vid det. Och där kom också tanken att när jag låg på nätterna kunde jag logga in på telefonen, på natten, bara för att se de här röda siffrorna och rub it in ännu mer, och känna att det här går inte, det här går åt skogen. Så jag rådgjorde med lite olika personer och valde sen att sälja hälften. Och sen vänder det typ några dagar senare, förstås.

Jan: Classic.

Att sitta på händerna är en underskattad investeringskompetens

Monica: Ja, men 50/50, då gör du ju 50 procent fel oavsett vad du väljer. Men då har jag åtminstone gjort någonting. Idag skulle jag ha gjort... antingen hade jag fyllt på på nedvägen, eller så hade jag bara suttit still. För man behöver inte alltid göra någonting.

Caroline: Nej, man vill gärna göra något.

Att sitta på händerna är en underskattad investeringskompetens.

Jan: Och det här att sitta på händerna är en underskattad investeringskompetens.

Caroline: Förlåt att jag skrattar, det är så himla roligt. Alla vi som har gjort detta ett tag säger att det känns som att vi alla gör samma misstag. Och så hör man det från början. Men man måste uppleva det själv. Och man måste prata om vad som kom ut av det. För det är inte som att du kommer göra detta igen.

Monica: Nej, du kommer ha en helt annan strategi. Eller att ha en strategi — jag hade ju ingen strategi riktigt. Och det är något som växer fram i takt med de misstag man gör och det som går bra, oavsett om det är på grund av tur eller skicklighet. När någon frågar mig "ska jag stoppa in alla pengar på en gång?", då säger jag: vad känner du själv? Hur mycket pengar är det i förhållande till din totala ekonomi? Då kanske det är bättre att pytsa in under X månader. Eller om du stoppar in det, lägg det åtminstone i någonting som är väldigt låg risk, och så ökar du risken månad för månad istället.

Jan: Ja, precis.

Portföljen idag: från aktier till allt mer index

Jan: Jag tänker så här, om du skulle beskriva din portfölj idag. Hur ser den ut i grova drag? Är det fortfarande så att fonder är B? Du vet att jag förväntar mig att du måste säga indexfonder, och så vet jag någonstans att det kommer du nog inte göra. Det är ju där du och jag har vår stora grej, hatkärlek.

Monica: Jag gick SD3, en ettårig tradingutbildning, i det här mellantinget. Så då var det aktier och framför allt kortsiktig handel. Men i takt med konsultandet och pensionerna kände jag att jag inte har tid med det här. Jag har inte tid att lägga den energin. Men det betyder inte att jag vill stå utanför marknaden. Och därav att jag pytsade över mer och mer till fonder allt eftersom. När jag började titta på det, det har inte funnits så himla mycket indexfonder som har varit intressanta, tycker jag. Jag kommer från IT-branschen, så teknikfonderna har varit det som har varit intressant för mig. Och det är först på senare år som vi hittar indexfonder där, om man inte ska gå på börshandlade fonder. Och då är vi ändå väldigt avancerade för att vara nybörjare. Så därför har jag haft mycket aktivt förvaltade fonder.

Monica: Så idag: mycket svenska småbolag. Därefter skulle jag säga teknik. En del fastighet, en hel del globalt. Några små spets-ETF:er. Men det är inte något Latinamerika, inte Ryssland, inte Indien, inget sånt där supervolatilt. Det håller jag mig borta från. Jag sålde av Kina här innan, i somras tror jag det var. Jag orkar inte med den politiska oron och krånglet. Jag vill att det ska vara enkelt.

Jan: Vi kanske kan lägga ett pajdiagram i procent i anslutning till artikeln. Det är alltid mycket enklare att se än att lyssna. Men hur skulle du beskriva det — är det en hybrid idag mellan aktivt och passivt, eller 100 procent aktivt? Hur tänker du?

Monica: Det blir mer och mer passivt faktiskt med åren.

Jan: Jag vet att du ler som en katt i... förlåt.

Monica: Ja. Nej, men det är likadant. De försäkringar som jag vill ta ut nu, de ligger ju i global indexfond, stora delar av dem. Medan det som jag ska ta ut om 20–30 år ligger i blandat.

Att brygga tiden till pension istället för 25 gånger årsutgiften

Jan: Jo, men jag tänker egentligen två grejer. För detta är ju jättefånigt, det känns som en sån grej som borde ha fattats för många år sedan, men det stod mig nu när jag fyllde 40 och vi tittade på vår ekonomi. När man räknar till FIRE, om man har haft ett jobb och tjänstepension, så behöver man egentligen inte tänka resten av livet. Vid 65, eller den ålder man väljer att gå i pension, kickar pensionerna in. Så egentligen behöver man inte ens den där 25 gånger årsutgiften, utan du behöver bara brygga tiden från att du väljer att gå i förtidspension tills din pension går ihop. Hänger du med på hur jag tänker?

Monica: Det är ju så jag har räknat. Genom att jag sa 55 har jag ingen bryggtid som jag behöver täcka. Däremot mellan tjänstepensionen och min önskade levnadsnivå. Men nu har börsen gått så sjukt bra, så egentligen skulle jag kunna klara mig nästan på tjänstepensionen bara.

Jan: Jag tror att jag skulle välja att titta på när man ska gå in på börsen. För sex år sedan var ett jäkligt bra tillfälle. De här åren har varit magiskt bra.

Monica: Ja, ja.

Jan: Jag brukar säga att det inte är någon tillfällighet att intresset för FIRE eller ekonomisk frihet är som störst nu. Vi har haft tio års uppgång, mer eller mindre.

Råd till sig själv för sex år sedan

Jan: Men jag tänker så här, om du skulle titta tillbaka och prata med dig själv för sex år sedan. Vad hade du gett dig själv för tips? Eller vad önskar du att du visste för sex år sedan som du vet idag?

Monica: Åh, superbra fråga. Dels att göra det jag gjorde, att jobba på flera fronter. För då blir inte varje enskild front så jobbig. Det handlar inte om att spara 60–70 procent, utan om att spara lite mindre, eller om att dra ner på kostnaderna, så att man totalt sett kommer dit. Ta in hjälp, som jag har gjort både i utbildningar, inom investeringar och med annat. Och välj attityd. Du kan välja att det här är svårt, det här är jobbigt, det här kommer vara tungt att lära sig. Eller så kan jag ha attityden att det här är inget jag kan än idag, men jag kommer, jag antar utmaningen. Och se det som en utmaning som ska hanteras istället för en svårighet. Så mycket är mentalt.

Monica: Och inte lyssna så mycket på andra.

Jan: Nej, den är bra. Och det gäller både att ta investeringsråd och...

Monica: Ja, men "varför snålar du så mycket?", eller "det där kommer aldrig gå", eller "gud vad tramsigt", eller "det är väl inget problem för dig som tjänar så mycket pengar". Den här negativiteten.

Omgivningens negativitet och blandade grupper

Jan: Var det en del sånt för dig? Det här som omgivningen säger när vi är på en resa? Det pratar vi inte så mycket om. Tittar man på Twitter till exempel så är det ganska negativ ton, kan jag tycka.

Monica: Det är väl dagens underdrift, tänker jag.

Jan: Det är som ett slagfält. Jag hänger på Twitter ibland men jag har slutat skriva. Men ibland läser jag, och senast igår var det något med Ivar Arpi och någon yxhöger. Man undrar hur folk orkar.

Monica: Nej, men de här Facebookgrupperna där det är blandat. Jag tror på blandade grupper överlag. Men aktiegrupper på Facebook där det är ungtuppar, de kan vara ganska taskiga överlag. Så att man ska inte utsättas för det. Och det här var också ett av skälen att jag valde att skapa min egen grupp. Jag ville hitta någonting där jag kunde få nörda in på pension och där jag kunde sätta nivån på hur vi tilltalar varandra.

Modet att byta boende och att ändra sig

Caroline: Absolut, men det gäller i alla fall att hitta styrkan i sig själv. Och inte vara rädd att byta läge, alltså byta bort boendet. Många gånger är boendet verkligen så här "me, myself and I". Mitt boende. Att välja bort det.

Monica: I mitt fall var radhuset mitt första stora egna boende efter min skilsmässa. Så det var mitt hem, min borg. Och det fyllde sin uppgift ett tag, men det kostade också en massa pengar varje månad. Och det är där återigen modet kommer in. Modet att säga: detta var bra då, nu är det inte bra längre, då gör jag något nytt.

Jan: Och jag älskar det som jag brukar återkomma till, den bästa coachingen jag har fått. Det var när min coach sa: Jan, ta ett beslut. Gillar du inte beslutet, ändra dig. Och så sa han: if you don't like it, move, you're not a fucking tree. Och jag återkommer till det hela tiden. Jag kan byta. Och inte ha någon prestige.

If you don't like it, move – you're not a fucking tree.

Monica: Jag tänkte så igår, nu är jag lite klokare, då tänker jag på ett annat sätt.

Jan: Men det ska liksom hållas emot en i samhället idag, att det är fult att ändra sig. Du vet, de hade den här Morgan Johansson-intervjun, apropå Twitter. För 20 år sedan sa du det här, och han har tänkt om. Det var den värsta skandalen, att han hade tänkt om och blivit klokare. Det är jättefånigt. Många gånger handlar det om att bara ta ett beslut baserat på den kunskap man har.

Kvinnor, kunskapströskeln och "ready, fire, aim"

Jan: Jag upplever att många av de tjejerna som jag kommer i kontakt med, de kommer inte igång att investera, därför att de inte har all kunskap. Jag upplever att kvinnor har mycket större tröskel in. Du ska kunna allt, medan killar killgissar eller kör på. Det är inte så stor grej. Jag gillar också det en coach sa till mig på engelska: ready, fire, aim. Medan man alltid pratar om ready, aim, fire. Du kan tolka det så olika.

Monica: Om jag generaliserar så vill kanske kvinnor ha mer trygghet, och män är mer drivna av sitt testosteron. Om vi bara generaliserar. Och kvinnor gör ju bättre på börsen när de väl är inne. Så det är inget dåligt att tveka lite och vilja veta mer, också för att komma igång.

Caroline: Ja, men det handlar om modet att komma igång, det tror jag.

Planera pensionen vid 50–55

Jan: Jag tänker, här var också en fråga, tyvärr har jag inte skrivit vem det var som frågade, men: finns det något generellt att tänka på som är viktigt för 50–55-åringar?

Monica: Vad menar du med betänkande?

Jan: Nej, men något som är, för ofta pratar man om FIRE och då är det ofta 20-åringar.

Monica: Du menar de som har 25 år på sig?

Jan: Nej, men något speciellt som du upplever är viktigt att tänka på, som när du gjorde det här när du var 50–55.

Monica: Göra en plan. Att man blir pensionär är inte rocket science, det händer alla i stort sett. Men ändå är så pass många förvånade över att de får så lite, eller vad de ska göra på dagarna. Hur ser din totalekonomi ut? Vad är det du vill göra? Vad ska du ha råd med? Vad kostar du idag? Vad kommer du kosta som pensionär? Jag kan kosta 15 000 i månaden om jag är min snik-Monica. Jag kan kosta 25 000 i månaden om jag är mitt vanliga jag och får resa lite. Men jag skulle kunna klara mig på 15 000. Då får jag räkna på det. Men vill jag ha 25 000, då måste jag lägga en plan som håller för det. Det kanske är att flytta från boendet. Det kanske är att höja bolånen medan man fortfarande jobbar, för att få loss kapital.

Ta lån medan du kan

Monica: Där är det två helt skilda läger. Vissa tycker att man är en idiot som belånar sig. Eller så ser man att det är kapital som jag har bundit men som jag vill få loss, samtidigt som jag vill bo kvar i mitt hus.

Jan: Det där är roligt, för det har jag faktiskt som ett av de viktigaste tipsen. Ta lån medan du kan. Sen, konsumera inte upp pengarna, men ha dem, för efter 60 är det i stort sett omöjligt att få lån. Jag har till och med kompisar som hade en lägenhet på Strandvägen som var värderad till 60 miljoner. De hade lån på typ 25. Och så skulle de ta en miljon för att renovera den inför försäljning. Och de fick inte lån.

Monica: De fick inte lån.

Jan: Och det var helt bisarrt, för de var i pension. Nej, ni har inte inkomster för att täcka detta lån. Men vi kommer ju sälja detta och få tillbaka. Nej, nej, vi kan inte låna ut till er.

Monica: Nej, men amortera så lite som möjligt och spara istället samma summa eller mer.

Jan: Ja, precis.

Periodiseringsfonder för företagare nära pension

Jan: Du, ett tips där, jag vet inte om du har tänkt på det, men det är en sån grej som jag inte tänkte på, utan det var andra i forumet som skrev det. Om man har företag och är i 55-årsåldern och planerar där, att sätta av pengar i periodiseringsfonder. Det är inte så ofta man gör det i en sån situation som din, för då tänker man: mitt bolag kommer ju aldrig gå back, hur skulle det gå till? Men just att kunna plocka ut lön på oskattade medel.

Monica: Periodiseringsfonder. Har man företag så kan man prata med sin redovisningskonsult, de kommer fatta vad som menas. Jag har alltid maximala periodiseringsfonder. Jag coachar även småföretagare i just den här pensionsplaneringen. Och då är det just det här att kunna stoppa bort pengarna framåt. Periodiseringsfonderna gör en otrolig skillnad. Kunna ta ut lön därefter, efter 66.

Jan: Ja, precis. Bra.

Lyssnarfrågor från Pensionsguiden

Jan: Jag tänker så här att vi har fått in lite frågor, eller du har fått in frågor.

Monica: Ja, hur har de frågorna kommit in? Via min Pensions-Facebookgrupp.

Jan: Monica har den här gruppen som heter Pensionsguiden, den ligger på Facebook. Man kan söka på Pensionsguiden. Och jag tyckte detta var så briljant. Det här är nog avsnitt 222 eller så, och vi har aldrig haft en gäst som har haft med sig egna frågor. Vissa frågor är riktigt roliga. Så kudos till dina läsare. Caroline, du får läsa upp frågorna. Kan du ta dem?

Caroline: Ja!

Jan: Och sen tänker jag att vissa vill jag också ge replik på. Särskilt de som tycker att jag är superdupermesig, det känner jag att jag ändå har en åsikt om.

Caroline: Ja, då börjar vi här. Christina Svidén Syse skriver så här: Jag har läst din story och insett att du tar en mycket högre risk än vad RikaTillsammans förespråkar med sina fyra hinkar-filosofi. Hur lång tid hade det tagit dig att bli ekonomiskt oberoende om du hade sparat som de förespråkar?

Monica: Det hade gått betydligt längre tid, men det är svårt att uppskatta. Det har gällt två olika investeringsstilar. För mig var det inte så jättehög risk, eftersom jag kom från IT-branschen. Mycket av de här pengarna kom genom teknikfonder. Jag upplevde inte att det var lika riskabelt. Jag är inte en 50/50-människa, mer som Jan.

Höga kassaflöden ger råd att ta högre risk

Jan: Ja, men sen ska jag också säga en hemlighet som man ofta inte pratar om: i och med att vi har höga kassaflöden till våra bolag, så kan du ta en mycket högre risk. För om det går ner...

Monica: Menar du i ditt investerande?

Jan: Ja, precis, kassaflöden i bolaget. Man tjänar mycket mer pengar än vad man gör av med, så man kan alltid lägga in nya pengar. Och då blir man inte heller lika emotionellt kopplad till de här pengarna. Då kan man unna sig en högre risk. Så jag upplever ibland att sådana här jämförelser blir lite sneda. För jag tror att det hade varit annorlunda om du inte hade gjort en stor vinst i ditt bolag, då hade man inte vågat ta samma risk. Eller så reagerar i alla fall jag. När jag tjänar mycket pengar så kan jag ta högre risk. Jag tror att jag har högre risk i min kapitalförsäkring i företaget än vad jag har med mitt privata sparande.

Monica: Ja, exakt.

Jan: Och sen ska jag också, återigen en sån grej som jag inte alltid pratar om, men vi har jättemånga lyssnare och då känner jag ett ansvar. Det är bättre att folk anklagar mig för att vara för försiktig än att jag är för aggressiv.

Caroline: Bryr du dig om vad andra säger?

Jan: Ja, det är klart jag gör.

Monica: Och för mig tar jag inte detta som kritik. Jag tycker detta är superbra. Och framför allt att man ser att det här inte är ett svar, det är många svar. Och det viktigaste är, som vi är så överens om: medveten konsumtion, investera pengar, kom igång hellre än att ha alla grejer på rätt plats, tjäna mer pengar, ha bolag, ha roligt. Det handlar inte om pension och att gå och sluta jobba, utan om möjlighet och valfrihet. Så det är mycket mer överlapp än det vi inte är överens om. Hade det inte varit så hade jag inte varit i ditt forum heller.

Jan: Nej, exakt.

Stay rich och att fortsätta ta risk

Caroline: Ja, okej, det ska vi se här. Hans Palm skriver så här: hur du tänker kring Stay Rich, om det är den superräddhågsna varianten som de förespråkar eller om du fortsätter att ta högre risk.

Jan: Vad är frågan här? Det är svårt med hur folk skriver ibland.

Caroline: Ja, men jag tycker detta är en jättespännande fråga.

Jan: Det är så här: nu när du har blivit ekonomiskt fri, kommer du fortsätta ta hög risk eller kommer du sänka risken? Hur tänker du där? Behöver du fortfarande ta hög risk, eller kan du, du har vunnit spelet, sluta spela? Du kan ta det superräddhågsna.

Monica: Jag har vunnit spelet, men jag vill inte sluta spela.

Jan: Nej, för att det är roligt.

Monica: Ja, jag gillar att investera. Det här är mitt intresse. Jag lägger hur mycket tid som helst på det här, även om jag inte byter fonder eller tradar med aktier. Jag lägger mycket tid på att läsa och hålla mig ajour. Som jag sa tidigare, de pensionsförsäkringar jag tar ut nu, där drar jag ner på risken. Men på det som jag ska ta ut om 20–30 år, jag ska ju leva i 30 år, det finns ingen anledning att jag drar ner på risken. Däremot kan jag fundera på allokeringen lite. Men jag vill ha en hundraprocentig aktieallokering på den biten, det som ska vara långsiktigt i alla fall. Och sen ha mer saker även utanför börsen, så att jag inte blir så beroende av toppar och dalar.

Riskera inte pengar du behöver för att tjäna pengar du inte behöver

Jan: Ja, om vi ska ta de här testosteronstinna hannarna, så upplever jag att ett vanligt fel, och detta har jag verkligen sett bland kompisar, är att de riskerar pengar de behöver för att tjäna pengar de inte behöver.

Ett vanligt fel är att man riskerar pengar man behöver för att tjäna pengar man inte behöver.

Jan: Ett konkret exempel. Jag träffade en person som hade sålt sitt företag i Stockholm. De hade fått ut 80 miljoner. Han och hans fru bad om hjälp: hur ska vi tänka kring placering? Och då sa jag: okej, fem miljoner på... de hade utgifter på ungefär en miljon om året. Så jag sa: fem miljoner på bankkonto, 25 miljoner i en 50/50-portfölj på Lysa. Och han höll på att dö. Han var så här: Lysa, det är så tråkigt så jag dör, det är ju inte detta som har gjort mig rik. Och jag sa: nej, men de här 30 miljonerna kommer ta hand om er resten av livet. Det är de här pengarna ni behöver. Sen har du 50 miljoner till. För han ville återvinna alla 80 i ett nytt bolag som han skulle starta upp. Och hans fru var inte jätteglad i den idén.

Jan: Och det landade för honom, när han väl tackade ja till detta, när jag sa till honom: om du inte kan starta det nya företaget med 50 miljoner istället för 80 miljoner, så är du inte så jävla bra entreprenör som du tror. Och då tog det fart. Då var han: så här gör vi. Och hans fru var också jättenöjd, för hon kände att nu har vi de här pengarna vi behöver. Det gav en trygghet. Och sen kunde han ta maxrisk med de andra pengarna.

Caroline: Det är ett jätteviktigt inspel, att behöver man ta risken eller inte, eller fortsätter man av gammal vana? Att man faktiskt inte ser över sin portfölj när man går över i en annan fas.

Det viktigaste nyckeltalet: tjänstepensionen

Jan: Precis. Och detta är också roligt, för så har vi resonerat. Vår matte, jag gillar ju att förenkla ner någonting till så enkelt det är. Vi har konstaterat att om vårt företag lägger undan 5 000 kronor i tjänstepension varje månad från och med nu tills vi är 65, då kommer vi ha samma pension resten av livet som vi har i lön idag. Så vårt mål, egentligen det viktigaste sparmålet i vår ekonomi, är 5 000 kronor i tjänstepension i månaden, oskattade pengar och allt det där. Och sen spelar det ingen roll hur våra övriga investeringar går från 65-årsdagen och framåt. Vilket för mig också blir lugnt. Då vet man att detta är det viktigaste nyckeltalet, allt annat är en bonus. Så räkna, precis som vi är inne på: vad kostar du, vad behöver du, när behöver du det? Och kan du inte räkna, ta hjälp.

Hur föreställningen om livet vid 55 förändrats

Caroline: Göran Engdahl skriver så här: hur har din föreställning om hur du tänkte dig livet vid 55 förändrats längs vägen?

Monica: Genom att det mer var ett virtuellt mål, eftersom jag inte skulle sluta jobba. Det som har förändrats är att då var jag fortfarande i anställningsmood från början, medan nu är jag i företagar- eller entreprenörsmodet. Och det är en helt annan frihetskänsla. Jag jobbar bara 80 procent idag, till exempel. Jag jobbar inte 100. Och det blir mycket lättare den här övergången att gradvis jobba mindre, än som anställd, för som anställd har man inte den möjligheten. Så jag har inte behövt tänka så mycket på den biten faktiskt. Jag har varit privilegierad nog att det har gått så pass bra.

Caroline: Han fortsätter här: förutom ekonomiska mål, har du jobbat mot något annat mål?

Monica: Det är väl det här frihetsmålet. Jag säger att jag vill kunna bo utomlands december till februari varje år. Det var ett av skälen varför jag köpte lägenheten. Ett hus kan du aldrig bara låsa nyckeln och gå ifrån i några månader, med den oskottade uppfarten och allting. Här kan jag bara ställa ut växterna, eller ordna med växterna, och så bara låsa och åka iväg. Så att kunna jobba var jag vill, när jag vill, är ett viktigt mål för mig.

"Another year syndrome" och var gränsen går

Monica: Sen kommer jag bli tvungen att jobba med mig själv, att inte jobba. Jag tycker att det här jag gör är jätteroligt. Men någonstans är jag lite i den här diskussionen, hur mycket pengar behöver man? Jag behöver inte mer pengar just nu. Men sen sker en börskrasch, ja, då försvinner hälften och då är det lite tajtare. Men det här "another year syndrome", att man bara: ja, ett år till, ett år till. 55 kom jäkligt fort.

Caroline: Ja, men jag tänker också att det är klart att man kan gå i pension från sitt jobb, men det kan vara så att man jobbar med något annat. Fast det är inte jobb.

Jan: Nej, precis, det där gillar jag. Vi har ju pratat så mycket om personlig utveckling. Och jag kan tycka att det där är mycket en konstruktion. Varför skiljer vi på fritid och arbetstid? Om jag kan göra meningsfulla grejer, skitsamma vad andra kallar det, tycker jag att det är kul. Som det här samtalet — är detta jobb eller är detta fritid? För mig spelar det ingen roll. Jag hade gärna pratat med dig om detta oavsett om det blir en podd av det eller inte. Är du med? Så ibland tänker jag: jag gör det jag tycker är kul, och sen får andra ha en åsikt om det är jobbtid eller fritid. För mig är det bara livet.

Hur man peppas att spara långsiktigt

Jan: Ska du ta nästa fråga här, Caroline?

Caroline: Från Eva Tartorius: Hur kan alla peppas till att senast efter första bostadsköpet spara långsiktigt? Det upplevs som så tråkigt, att vi alla smaskar i oss marshmallows så fort de dyker upp. För egen del skärpte jag mig först vid 57 års ålder.

Jan: Det är den här klassiska filmen när barnen får marshmallows, psykologiexperimentet.

Caroline: Precis, uppskjuten belöning. Äter man marshmallows nu eller väntar man lite grann?

Jan: Ja, så får man en till.

Caroline: Ja, så får man två. Och så är det barn som är tre år gamla, så söta som helst.

Jan: Ja, det var någon som åt upp inkråmet och lät resten vara.

Caroline: Ja, precis. Vi kan be Caspian lägga in en video, den är magisk.

Jan: Ja, hur kan vi peppas? Man har gjort första bostadsköpet, hur kan vi då peppas till att spara långsiktigt?

Monica: Jag tror att det faktiskt har ändrats lite överlag. Det pratas mycket, mycket mer om sparande idag än vad det gjorde för tio år sedan, generellt. Och om att du måste ta ansvar för din pension. Jag upplever att det finns en ganska stor stress hos typ 30-åringar idag, eller även yngre: jag måste spara till pension. Vilket jag kan tycka är ganska tragiskt, att de inte fokuserar på det här första boendet, och de kommer få barn och det kommer kosta en massa saker, och att det är där borta redan. Så jag tror inte att man generellt behöver spara till pension, utan att man ska ha ett naturligt förhållningssätt till sparande, eller till framtida konsumtion. Lägger jag pengar idag på min bostad, sen säljer jag den och kan använda den till pension. Istället för att bara ha lagt det på ett pensionskonto. Jag vet inte vad ni tycker.

Oron för framtiden och FIRE som motreaktion

Caroline: Jag tänker att om man sparar till pension när man är jätteung, så kanske det vittnar om att man har en oro för framtiden. Så det skulle kunna vara att det finns generellt mer oro för framtiden nu än för 10–15 år sedan, och att det är därför man sparar eller bryr sig om sin ekonomi. Det är inget fel att man oroar sig, men sen kan man också upptäcka att det är spännande och intressant.

Jan: Jag tror att hela den här FIRE-rörelsen är någon slags motreaktion till det här. Jag drev den tesen i Ekonomibyrån och sen blev jag bortklippt. Men att för yngre så är det gig-ekonomi, det är svårt att få en fast anställning, bostadspriserna är höga, man läser att vi lever längre, pensionen är oklar, media är negativ generellt sett. Om jag bara hade pengar så hade mitt liv varit enklare, och så blir det: ja, då får jag väl åtminstone ta hand om den ekonomiska tryggheten. Det är där många börjar, med ekonomisk trygghet, och sen när man har nosat på det och börjat läsa på, då kommer man ganska snabbt till frihet, och så inser man att frihet är mycket roligare än trygghet. Och därför tror jag att FIRE har fått ett uppsving.

Jan: Men jag tänker ibland att folk försöker lösa fel problem. Precis som du säger, om man bara gjorde en plan, så kunde man nog släppa mycket av den här stressen. Det är ju en ganska naturlig progression: vi ska träffa en partner, vi skaffar barn, vi behöver ett större boende. Det är en cykel i livet. Och det som stressar oss i alla områden är när vi inte har koll. Så ibland tror jag att bara skaffa sig koll gör att det blir enklare. Sen kan det vara lite som du beskrev innan, lite som Tony Robbins brukar säga: the truth will set you free, but first it may piss you off. Men då kan man i alla fall börja agera. Just den här osäkerheten tror jag är förlamande.

Det har alltid varit osäkert

Caroline: Genom tiderna, jag ska bara säga en sak innan du... det måste ju ha varit så här genom tiderna. Efter första världskriget, efter andra världskriget. Det har alltid varit osäkert, men människor har klarat av sina liv ändå, haft äventyrliga och modiga liv. Så jag vet inte, jag skulle gärna velat vara med hundra år tillbaka och bara tittat. För det är så att om man bestämmer sig för att vara lite driftig...

Jan: Jo, men Caroline.

Caroline: Ja, men jag tror inte det är unikt bara nu.

Jan: Nej, men det är klart det inte är. Men jag menar att de flesta, förlåt Monica, jag ska bara säga så här. Nu pratar vi istället.

Att lösa fel problem: pengar löser inte allt

Jan: Nej, men om jag säger så här. Mina första tio år i FIRE var rent rädslodrivna. Jag var trött, och en morbror till mig och min pappa dog. Då lärde jag mig att mattan kan ryckas undan när som helst. Om jag bara hade haft pengar så hade allt varit bra. Och så var det det som drev mig. Men då hamnar man på den här: om jag bara x. Om jag bara hade ett annat jobb, eller en annan partner, eller mer pengar, då hade allting varit bra. Så för mig var det kul att det blev en bieffekt, att det blev mycket pengar. Men jag hade haft ett rikare liv om jag kanske hade fångat den känslomässiga, beteendemässiga biten. Jag hade haft mer hjälp av en terapeut än en finansiell rådgivare för att få ett rikare liv. Men så tror jag inte att de flesta tänker, utan man tänker: om jag bara hade pengarna så blir det bättre. Och det är där jag håller med om att man försöker lösa fel problem.

Jag hade haft mer hjälp av en terapeut än en finansiell rådgivare för att få ett rikare liv.

Jan: Ja, förlåt Monica, vad tänker du?

Monica: Nej, men jag tror att ni har sammanfattat det ganska bra. Har man den här planen — för det var min grund, och jag upplever att många i Pensionsguiden-gruppen har den här osäkerheten, den här stressen: kommer jag ha råd, hur länge måste jag jobba? Att inte lägga den här planen och inte ta ansvar för den sen heller. Men när man ser att det här är fakta, och sen kan jag inte påverka det jag inte kan, men jag ser hur mycket jag själv kan göra, just med ganska enkla medel ändå, om man bara börjar i tid. Att byta från traditionell till fondförsäkring om man vill ha högre risk, slå ihop försäkringar. Det finns massor att göra.

Handfasta råd om tjänstepensionen

Jan: Ska vi ta nästa fråga?

Caroline: Den kommer från Thomas Pettersson som skriver: Ge vanliga människor råg i ryggen och handfasta, tydliga råd om hur man ska göra med till exempel sin tjänstepension. Vad är de viktigaste punkterna i tjänstepensionen?

Monica: Det är fortfarande tillbaka till att ta kontrollen. Gör en pensionsplan. Och var medveten om vad du äger. Jag upplever att många har pensioner men inte förstår vad det är. De förstår inte om man själv ska välja, eller varför man har valt det man har valt. Så välj försäkringstyp efter din egen risknivå. Förstå villkoren. Var inte rädd för att ta risk, om man tittar på kollektivavtalet. Om vi pratar aktiva och passiva försäkringar till exempel. Jag har haft Swedbank Robur Ny Teknik. Det kostar 0,42 i förvaltningsavgift, jag har den på Swedbank. Då kan jag tycka att det kan vara värt att ha en aktivt förvaltad fond när den är så pass billig. Förstå vad det är du köper och förstå vad det har för förväntad avkastning. Du kan inte ha en räntefond och sen bli upprörd över att du inte får avkastning. Gör en uttagsplan. Lägg ett pensionspussel, ett uttagspussel. Det är superkul.

Jan: Eller hur? Du och jag är nördiga.

Monica: Det är som legobitar, och så kan man flytta dem sekventiellt eller parallellt.

Jan: Men jag skulle också rekommendera Pensionsguiden på Facebook, det är din grupp. Där kan man ställa frågor. Jag har tjuvkikat, inte via eget konto, men via andras konto.

Monica: Ja.

Jan: Men mitt råd brukar vara: be om hjälp. Sitt inte fast. Vi har något sjukt påhitt i Sverige att ensam är stark och själv är bäste dräng. Och det är sånt bullshit. Be om hjälp, och pension är klurigt. Till och med för oss som är nördiga finns det saker, ska jag vara helt ärlig, som jag inte fattar. Till exempel traditionell livförsäkring och sådant.

Råd till den som redan tar ut pension

Jan: Ska vi ta nästa?

Caroline: Ullakarin Lundberg skriver så här: Vilka råd skulle ni ge en som redan har börjat ta ut sin pension idag, för att bli ekonomiskt oberoende?

Jan: Om man redan är pensionär? Jag skulle säga: tjäna mer pengar. Tjäna pengar på sådant du tycker är roligt. Vad tänker du?

Monica: Ja, om man har de intäkter man har, eller den pension man har, och man vill ha ekonomiskt oberoende, göra något annat. Det kommer ju inte komma in mer pension. Den kanske ökar i värdeutveckling om du tar högre risk på det du har. Men det enklaste är att frigöra bundet kapital, om du har ett boende eller någonting sådant. Men det gör inte att du blir ekonomiskt oberoende för det. Och sen annars är det att tjäna mer pengar. Kan du starta eget inom något? Kan du jobba extra inom något? Roligare än så är det inte.

Privilegier och att spela sina egna kort

Caroline: Ja, Hans Palm skriver: Kan du ta lite förutsättningarna hos olika personer? Har du varit särskilt privilegierad jämfört med många andra? Jag tänker att det är mycket lättare att lyckas då, även om det krävs målmedvetenhet och regler.

Monica: Jag är uppvuxen med ensamstående mor och ganska dålig ekonomi. Jag har klarat mig själv mycket, och det tror jag har hjälpt mig i den här resan. Vill du ha någonting, då får du fixa det själv, jag kommer inte kunna hjälpa dig. Nackdelen har blivit att man inte ber om hjälp, vilket jag har blivit bättre på. Fördelen med den höga lönen är att jag hade möjlighet att göra större förändringar på kortare tid.

Jan: Förlåt, Monica, att jag hoppar in. Ja, du hade möjlighet till större förändringar på kortare tid, du hade huset som var värt pengar. Men å andra sidan, det finns alltid en nackdel med det. Har du hög lön så har du höga utgifter. Och har man hög lön och höga utgifter, då har man ofta ganska mycket status, social status. Så jag blir alltid lite provocerad, för det är implicit — nu säger jag inte att det är så för Hans — men ofta när jag får den frågan upplever jag att det är en implicit "det är enkelt för dig, men det är inte lika enkelt för mig". Och jag är så här: nej, vi har alla olika kort. Och det är inte att vissa kort är bättre, de är bara annorlunda. Tricket är att spela sina kort så bra man kan. Och ofta är min upplevelse att vi inte spelar våra egna kort, för vi tänker: om jag bara hade hans kort, då hade mitt liv varit mycket bättre, eller om jag bara hade hennes kort. Och så slutar vi titta på att maxa de kort vi själva har.

Vi har alla olika kort. De är inte bättre, bara annorlunda. Tricket är att spela sina kort så bra man kan.

Jan: Så nej, och detta påstår jag med styrka i Sverige: alla har samma förutsättningar. Sen är det inte så i hela världen, för jag har rest i Afrika, och där har folk inte ens 100 dollar, så du har inte förutsättningarna på riktigt. Men i Sverige påstår jag att summa summarum, över lång tid, om man är modig och vågar växa som människa, så har man i princip identiska förutsättningar.

Arvet som blev en bajspuck

Jan: Jag ska ta ett exempel här. Jag pratade med en person som hade ärvt skog för 50 miljoner. Och det var helt, ja grattis, du har fått ett jättestort arv. Men för henne var det en bajspuck. För den här skogen hade varit i sjätte generationen i släkten. Då är det inte att du är den som säljer skogen, cashar hem 50 miljoner, utan du ska förvalta den till dina barn som ska gå vidare i släkten. Så plötsligt fick hon — hon var inte intresserad av skog — ett stort sjukt ansvar. Hon behövde sätta sig in i någonting som hon inte ens tyckte var roligt, och hela den här känslan: gud, sviker jag, kommer jag vara den felande länken i kedjan mellan dåtid och framtid?

Jan: Och jag tänker så här: ja, vad kul att du får sätta dig in i något som du inte tycker är kul just nu, men det kanske kommer ett intresse. Jag kan bli så här: ja, tack för den bajspucken, nu kör vi. Och det är det jag menar, där kommer växt. Är du med? Hennes utmaning är kanske inte tillgängligt kapital, hennes är i växt. För någon annan är kanske duktig på att växa, men de har inte kapital. Så det är same same. Det är min tro. Sen är det säkert inte sant, men jag väljer att tro det, för det gör livet roligare.

Att våga ta steget

Jan: Vi tar en fråga till här.

Caroline: Susanna Ljungstrand skriver: Vad är det som är avgörande för att verkligen våga ta steget och inte bara stanna vid tanken?

Jan: Jag vet inte exakt vad hon menar, men det kanske du gör, Monica?

Monica: Att komma igång. I mitt fall var det att jag kände att det var mer egentligen överlevnadsinstinkt. Jag kan inte ha det som jag har det idag, jag kommer gå under. Och det var väl där drivkraften var. Någonstans var det någon händelse som gjorde att jag bara måste göra något annat. Och jag tror att motivation, som jag pratade om innan, ibland är det bara enough is enough. Och man måste sparka på sig själv att komma vidare. Hade jag inte gått in i väggen så hade jag fortfarande jobbat där och fortfarande mått dåligt. Så jag är jättetacksam, trots allt, för att det hände.

Jan: Ja, och detta är en sån här bisats. Jag har jobbat som coach, och jag hör det där. "Jag kan vara tacksam för min utbrändhetssjukskrivning." Är du med? Och där är också jättemycket vägg. De flesta tycker inte att min utbrändhet kommer vara min största gåva i livet, som gör mig ekonomiskt fri. Utan man tänker: utbränd, jag är rökt, det finns ingen väg fram för mig. Jag vill bara kasta ljus på den här lilla detaljen som du säger, en bisats. Det är ju det som är kärnan, påstår jag.

Barnen som gör en modigare

Caroline: Får jag bara fråga, du har en son som väl var tonåring?

Monica: Ja.

Caroline: Det är väl också... det är att ens barn, upplever jag, gör en till en lite modigare människa. För man vill vara en bra förälder, man vill finnas där för dem. Då måste man göra saker som man kanske annars inte skulle, om man nu är deprimerad eller utbränd. Man måste bara hitta lösningen där för deras skull, på något vis. Jag upplever att barnen gör mig jättemycket bättre människa, faktiskt.

Monica: Ja, men så är det definitivt. Sebastian är, bortsett från att han är mitt allt, så är det så att hade inte han haft problem att hitta bostad, då hade inte det här varit riktigt lika akut, att sälja boendet. För då hade jag inte behövt låna ut pengar till honom. De pengarna fanns ju inte annars. Nu gick jag med som medlåntagare, jag kommer inte kunna flytta mina bolån så länge det är så. Men det är ett lätt pris att betala, för det är ens barn. Jag vill vara ett föredöme för honom. Och han har fått följa min företagsresa, han sitter i min styrelse, han äger 5 procent, bara för att han ska få öva på att vara entreprenör och vara med på stämma och ta beslut om utdelning. Det växer han av.

Jan: Ja, det är en sån jävla rikedom, tycker jag. Blev du rörd?

Monica: Ja. Jo, men det blev jag, för man vill ju ge någonting vidare, och man vill ge det bästa man kan. Och det är en kunskap som han inte skulle ha annars. Sen att han inte lyssnar på mig när det gäller investeringar, det är en annan sak.

Jan: Ja, men han får göra sin resa där.

Monica: Så är det ju.

Jan: Men oftast lyssnar de mer än man tror.

Monica: Ja, faktiskt.

Jan: Det brukar jag tänka.

Löneväxling och fyllnadsinbetalning

Jan: Du, sista två frågorna. Här var faktiskt en från Martina Harvis, som tycker att RikaTillsammans har en negativ inställning till löneväxling, så det vore fint om du kunde tala dem till rätta. Nej, så stod det inte, men så det vore fint om du kunde visa på ditt fina exempel.

Jan: Jag får bara säga, mitt generella råd kring löneväxling är: jättebra, men du måste tjäna över 45 000 för att det ska vara värt det.

Monica: Ja, men det är ingen kontroversiell kommentar.

Jan: Nej, men har du någon annan åsikt? Har jag missförstått nu?

Monica: Nej, vi har samma åsikt.

Jan: Ja, ja. Men det är grundgrejen. Och sen finns det lite andra saker.

Monica: I mitt fall valde jag, när jag ändrade det här, att maximera min löneväxling. Man får växla upp till 35 procent av bruttolönen, inklusive tjänstepensionen. Och det gjorde att det bekostar ett av de här åren i den tjänstepension jag tar ut nu. Jag kan säga att mellan 55 och 65 är bara den här löneväxlingen.

Jan: Ja, men det är coolt.

Monica: Och sen, faktiskt något som jag fick nys om via forumet. Jag tror att du och någon annan skrev om det här, att man kan göra en fyllnadsinbetalning. Om man har haft låg tjänstepension tidigare så kan man göra en engångsinbetalning i efterhand.

Jan: Vadå i efterhand?

Monica: Om man inte kunde spara tidigare så kan man betala in extra idag. Det finns en sån beräkning som typ Avanza hjälper till med: så här mycket kan du sätta av som en engångsinsättning. Och då kallas det fyllnadsinbetalning.

Jan: Ja, det kan man googla vidare på.

Monica: Som företagare tycker jag att det är roligare, eller mer lönsamt, att ta ut utdelning. Nu har jag min pengamaskin och jag kommer kunna ta ut utdelning tills jag dör i stort sett. Och det är en tia netto i månaden extra. Det är galet. Om jag skulle ha sparat ihop de pengarna, det finns inte. Att ha ett aktiebolag som tar in lite cash och kan hålla kapital i bolaget är ju världens kassako när man själv ska dra sig tillbaka.

Jan: Ja, jag brukar säga: jag önskar att fler förstod det och hade modet att testa. Det underlättar livet så mycket, du får en helt ny spelplan.

Monica: Ja. Det är oändligt.

Jan: Ja, men det är så.

Sämsta rådet och ett boktips

Jan: Du, så här, två av frågorna jag alltid brukar ställa till alla gäster. Det sämsta rådet du brukar höra eller ha sett på Facebook, Twitter eller i finansbranschen.

Monica: Inom pension är det att ta ut pensionen tidigt och investera själv.

Jan: Du tycker det är ett dåligt råd. Berätta. Det där har jag också hört, och jag har inte riktigt ifrågasatt det så mycket. Jag tror inte jag har sagt det själv dock.

Monica: Nej, men det är mer skattemässigt. Det är ju progressiv skatt, och risken att du hamnar över gränsen för statlig skatt är ganska hög. Och dels behöver du ha en rejäl avkastning för att det ska täcka den högre skatten där och då, och dels kompensera för att du inte får den här låga skatten när du fyller 66. Den är ju så otroligt mycket lägre. Har du en låg skatt, då kan du hamna kanske på 7–8 procent i skatt. Och så har du betalat uppåt 40 kanske.

Jan: Ja, i bästa fall.

Monica: Den är verkligen bedrövlig.

Jan: Vilken var den andra frågan, sa du?

Jan: Ja, den andra frågan var tips på en bok. Om du skulle ge ett boktips. Det behöver inte vara ekonomi eller pension.

Monica: Då skulle jag faktiskt säga... något som folk inte läser, det är pensionsplaneringsböcker.

Jan: Nej, det har inte ens jag läst.

Monica: Du har inte det?

Jan: Nej, berätta, vilka ska jag...

Monica: Dennis Bakke, eller vad han heter. "Planera dina pensionsuttag". Jag delar inte allt han skriver, men överlag är det kanonbra.

Jan: Ja, vad roligt. Jag har faktiskt tänkt att vi ska ha honom som gäst. Jag har varit i kontakt med honom, för han hjälpte oss med hur vi skulle betala skatt för vår au pair. Så han har det här med pension, och sen hjälper han folk som har au pair.

Monica: Ja, precis. Men det är också så här, företagare.

Tack och avslutning

Jan: Du, Monica, ett fantastiskt stort tack för att du ville hänga med oss här i nästan två timmar. Och ha tålamod med oss. Och dig kan man hitta via Pensionsguiden. Man går in på Facebook och söker på Pensionsguiden, så kan man vara med i gruppen och ställa frågor. Och sen vet jag också att du hänger ibland på RikaTillsammans-forumet, vilket jag uppskattar. För jag vet att du har hjälpt jättemånga där också, framför allt med pension och mycket frågor om lön och fack. Sådana frågor har du också hjälpt till med. Så stort tack. Och jag hoppas att vi kan göra om detta.

Monica: Tack för att jag fick komma.