När livsgnistan släcks av att bli dollar-miljonär!!?

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Kreativa lösningar och en hälsning till lyssnaren
2. Vad vi tog med oss från avsnittet
3. Småförändringar och ett brett avsnitt
4. Slå ett slag för Patreon-communityn
5. Välkommen, Elisabeth Svensson
6. Aktieköpet som tolvåring
7. Bristtänket och samtalen kring pengar
8. Begränsningar och drivkraft
9. Ordval till barnen
10. Vad är bristtänk?
11. Historierna vi bär på
12. Lösryckta citat från bloggen
13. Impulshandel och medveten konsumtion
14. Utgifter på 25 000 i månaden
15. Kassaboken i Excel
16. Budgeten som mål
17. När två ekonomier närmar sig
18. Genomlysningen av Björns ekonomi
19. Jobbet på bank
20. Att skriva om sig själv i tredje person
21. Legobitar och låga utgifter
22. Misstagen i början
23. Att förlora pengar som ett steg
24. Tacksam för misstagen
25. Att tjäna mer pengar
26. Husprojektet
27. Banken och de 30 sidorna
28. Tre och ett halvt år av letande
29. Hyresintäkter och Airbnb
30. Begagnade och låsbara möbler
31. Många bäckar små
32. Delningsekonomi och bilpool
33. Att hyra ut parkeringen i ett villaområde
34. Att omvärdera huset
35. Värdehöjande åtgärder och förhandling
36. Snart fem år
37. Sockerbiten och myrorna
38. Att bli dollarmiljonär och känna tomhet
39. Matten som inte gick ihop
40. En tuff vår och en tom känsla
41. Energin tog slut
42. Pengar som ett medel
43. Vad ska jag göra nu?
44. Att acceptera tomheten
45. Att hitta formen för kursen
46. Valfriheten som blir svår
47. Björn och hans passion
48. Att hitta det meningsfulla
49. Den digitala kursen och drömkunden
50. Att hitta sin nisch
51. Det sämsta finansiella rådet
52. Pitcha enskilda aktier
53. Boktips
54. Vad boken påminde om
55. Tack och avrundning
56. Bonus: missuppfattningen kring FIRE
57. FI snarare än RE
58. Att vara fast i en situation
59. FI-biten snarare än RE-biten
60. RE-biten är överskattad
61. Self-talk och självförtroende
62. Att bita ihop och göra
63. Felaktig uppfattning men igång
64. FIRE som motreaktion
65. Att skala av
66. Avskalningsprocessen
67. Vad händer när man blir ekonomiskt fri?

Kreativa lösningar och en hälsning till lyssnaren

Caroline: Men det är det som jag tycker är så himla coolt med er, för ni är så himla kreativa. Ni är bara så här: vi har ingen bil, men vi har en garageuppfart. Ja, men då hyr vi ut den. Medan jag hade hittat på hundra anledningar till att man inte kan göra det.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag är det dags för avsnitt 225, och idag har vi med en av våra vänner, Elisabeth Svensson, som driver bloggen rikakvinnor.se. Och detta är ju lite pinsamt, att ibland ser man inte skogen för alla träden. Elisabeth har ju varit med för länge sedan, och så såg jag en artikel i Aftonbladet: blev ekonomiskt fri och kände en viss tomhet kring det där. Vad är nästa steg? Hon pratade mycket om jämställt kvinnligt sparande. Och sen var det så här: ja, men varför har vi inte haft med Elisabeth?

Caroline: Ja, men det är väl också det att vi har inte heller pratat så mycket privat om resan. Och då kommer man inte till det, om vad som händer under tiden eller när man når sitt mål. Och det kommer vi ändå prata om idag tillsammans.

Vad vi tog med oss från avsnittet

Jan: Vad tog du med dig från det här avsnittet med Elisabeth?

Caroline: Ja, men vi pratade om väldigt mycket, inte bara den här resan mot ekonomisk frihet, utan jag tyckte det var roligt och lite in my face, det här med att hon är så duktig på cirkulär ekonomi. De har ingen bil, utan de lånar den när de behöver den. De hade mycket som de gör, som jag inte gör, fast jag vill ju vara duktig på cirkulär ekonomi. Men det är bara när jag själv behöver det. När jag inte har den där häcksaxen, då hyr jag den. Men det är en gång om året, typ. De tar det ju till nästa nivå.

Caroline: Det är det som jag verkligen älskar med Elisabeth också. De tittade på: ja, men boendet är vår största utgift, den måste vi hantera. Och så i tre år letar de efter rätt boende, där de har en uthyrningsdel som de kan hyra ut för att få ner kostnaderna, eller kanske inte få ner kostnaderna, utan få upp intäkterna för att täcka kostnaderna. Men sen slutar hon inte där, utan då är hon så här: ja, men vi har ingen bil, vi har en garageuppfart. Man borde väl kunna hyra ut garageuppfarten. Mitt i ett villaområde.

Jan: Mitt i ett villaområde.

Caroline: Inte mitt i stan, utan det är ett villaområde, en bit bort. Vem kommer på det?

Jan: Men det funkar ju.

Caroline: Det funkar ju. Och sen, du vet, när vi inredde vår lägenhet, vi har ju en sommarstuga vi gillar, så jag letar efter mycket möbler med låsmöjlighet, för då blir det väldigt enkelt att hyra ut vår egen lägenhet på Airbnb. Och jag är så här: alltså ni bor ju inte ens centralt, liksom i ett villaområde i Malmö. Men hon är fantastiskt duktig.

Småförändringar och ett brett avsnitt

Caroline: Och sen gillar jag också många av de här små mentala förändringarna som hon och Björn, hennes fästman, har gjort. Som att Björn är utbildad läkare och haft ett stort musikintresse. Men numera jobbar han väldigt lite som läkare och säger så här: jag är musiker, och sen är jag läkare på sidan, på fritiden. Och jag tycker det är magiskt.

Caroline: Så det blir ett ganska brett avsnitt idag. Vi pratar mycket om jämlikt sparande, kvinnor sparar. Hon brinner verkligen för det. Vi pratar om att det finns ett spargap, att kvinnor inte sparar alls lika mycket som män. För Avanza kommer någon siffra nu, att kvinnor sparar 2 300 kronor i månaden i genomsnitt, medan en man sparar 3 000 kronor. Och att det kan kosta uppemot en halv miljon kronor, liksom när man får barn. Så det är ett viktigt ämne. Så jag tänker, vi behöver inte prata så mycket mer om Elisabeth, utan du kommer få lyssna på avsnittet eller titta på det.

Slå ett slag för Patreon-communityn

Jan: Det som jag däremot gärna vill slå ett litet slag för, det är vår Patreon-community. Där händer jättemycket. Det är vår RikaTillsammans-community för dig som vill ha lite extra material. Vi har typ 20, nästan 25 extra poddavsnitt. Vi hade ett avsnitt med allt från lite roligt, som en kul grej, investera i vin, men vi har även haft Coelis Private Banking och Wellington Management som varit och pratat.

Jan: Och nu i slutet av oktober, november, kommer vi presentera, för att det finns ett stort önskemål om alternativa investeringsmöjligheter. Det vill säga: när jag nu har mitt indexfondssparande, jag har min fondrobot, jag har min lekhink, men vad ska jag välja i lekhinken? Och då har vi dessutom ett läroperspektiv på det, att vi tittar på vissa investeringar tillsammans och sen utvärderar vi dem för att se både vad som är bra och vad som är dåligt. Så att det får du på Patreon just nu. Sen händer det alltid andra grejer. Men det kan man kolla på patreon.com/rikatillsammans eller rikatillsammans.se/patreon. Man kan välja precis vad man vill. Så jag hoppas att vi ses där. Det hade varit väldigt, väldigt roligt. Men jag tänker att då behöver inte vi prata mer, utan vi släpper på Elisabeth.

Välkommen, Elisabeth Svensson

Jan: Varmt välkommen, Elisabeth Svensson. Du är ju civilekonom, du har investerat sedan 1997, du är ekonomiskt fri sedan 2018 som 35-åring, och du driver bloggen och instagramkontot Rika kvinnor, eller bloggen på rikakvinnor.se, och ett par grupper på Facebook under Fearless Woman. Sen har jag sett att, ja, jag kan ju inte vara med i grupperna, men jag har sett att där är ett par olika om privatekonomi och personlig utveckling. Varmt, varmt välkommen.

Elisabeth: Tack, Jan och Caroline. Kul att vara tillbaka.

Jan: Ja, men exakt. Förra gången du var här, det var ju ett tag sen nu, men då pratade vi lite om ekonomi, om man delar ekonomi eller har gemensam ekonomi.

Elisabeth: Ja, precis, i förhållandet.

Jan: Sen skulle jag också säga att vi känner varandra sedan ett par år tillbaka. Men jag tänkte att detta var roligt, för vi har ju aldrig... det är väl som man säger, skomakarens barn. Att de som är närmast, det är dem man aldrig tänker på. Och så var det så här, sen läste jag den här artikeln i Aftonbladet, och så var det så här: men vänta, jag känner ju Elisabeth.

Caroline: Vilken artikel var det nu då?

Jan: Ja, men det kommer vi till. Om ditt mål som dollarmiljonär. Men jag tänkte att vi skulle börja på ett annat ställe.

Aktieköpet som tolvåring

Jan: Det var så här att jag läste, jag tror det var på din blogg, att du bad din mamma att köpa aktier åt dig som tolvåring.

Elisabeth: Japp.

Jan: Berätta. Hur kom du på det?

Elisabeth: Ja, nej, men jag tänkte någonstans, när man såg på nyheterna, så pratade de om ekonomi och så såg man de här upp och ner, och Stockholmsbörsen och ditt och datt. Och så var jag så här: men jag vill ju bli rik. Och det där känns ju som rätt väg att gå. Så jag gick till mamma och bara: mamma, jag vill jättegärna köpa aktier. Och då var det i H&M. Men det var ju på den tiden, det fanns ju inte Avanza och Nordnet. Så mamma fick ringa en bank, och så skulle hon flytta de fonderna som de hade sparat till oss, för att ta en liten del av dem och köpa aktierna. Och det gjorde hon. Och det blev en bra affär. H&M på 90-talet var en bra affär.

Jan: Det var en bra affär, absolut.

Elisabeth: Men det var inte så att jag gjorde så mycket mer. Utan det var det köpet då, och sen inte så mycket mer. Förrän vi rullade fram bandet.

Caroline: Men hade ni samtal om ekonomi och sånt i er familj?

Elisabeth: Aldrig.

Caroline: Men varför ville du bli rik?

Bristtänket och samtalen kring pengar

Elisabeth: Nej, men samtalen kring pengar hemma var mycket mer fokuserade kring... alltså de kom ur ett bristtänk. Det var mycket så här: åh, titta, grannarna har köpt ny bil. Ja, det kan ju de. Det kan ju inte vi. Lite så. Inte för att vi hade det dåligt ställt på något sätt, utan typ en medelklassfamilj. Dock med föräldrar från arbetarklassen. Vi bodde i hus, vi hade bil, vi åkte på semester varje år. Men det var ändå den här känslan av att vi har inte det riktigt lika bra som de andra. Det var den feelingen jag fick. Och då var jag så här: jag hatar när folk ska berätta för mig vad jag kan och inte kan göra. Så jag var så här, så ska det aldrig vara för mig. Jag ska alltid kunna köpa det jag vill.

Jan: Men var det någonting som du tänkte på redan då? Att det var annorlunda? För jag upplever också att mina föräldrar kom från Tjeckien, hade inte så mycket pengar, jobbade extra. Men jag tror inte riktigt jag upplevde det alls. Hur tänkte du?

Elisabeth: Och när du säger upplevde...

Jan: Att det inte fanns pengar.

Elisabeth: Ja, precis. Att det var brist.

Jan: Jag vet inte. Jag tycker detta är fascinerande. Vi hade det också så att folk jobbade häcken av sig för att vi inte hade pengar. Och är det samtalen hemma?

Elisabeth: Nej, inga samtal. Inte direkt så samtal, utan det är mer att man plockar upp...

Jan: Vad var det det kunde vara?

Elisabeth: Det kunde vara kommentarer. "Det har vi inte råd med." Eller: "Pengar växer faktiskt inte på träd." Och man skulle ta hand om sina grejer.

Jan: Det var bra, tycker jag.

Caroline: Ja.

Jan: Hemma hos oss tror jag vi var så här: ja, men det viktiga är inte pengar, det är att vi har varandra. Eller att vi har hälsan. Vilket var ju så bisarrt. Sen när jag träffade Charlie, jag var så här: men du Jan, vad betyder det? Att man inte kan ha både hälsa och pengar? Att man måste välja. Okej, men Jan, du är ganska logisk. Är det så här att rika människor är sjuka? Jag bara: nej, jag ser att logiken haltar. Och forskningen visar dessutom tvärtom.

Elisabeth: Ja, precis.

Jan: Jag tror att i Stockholm hade de inte så här att livslängden ökar beroende på var längs tunnelbanan man bor. Det är skillnad på tio år mellan två olika områden. De välbärgade och de som inte är så välbärgade.

Begränsningar och drivkraft

Caroline: Men kände du att det var jobbigt att inte ha pengar, eller att familjen liksom... Var du så här: nej, jag ska minsann... För så hör man ju till exempel äldre generationer. Min mentor var ju så här: nej, men du vet, när jag var tolv så fick jag jobba för att dra in pengar till familjen. Det var på 40-talet.

Elisabeth: Ja, nej, så var det aldrig, kan jag tillägga. Nej, utan det var nog mer känslan av att ha begränsningar. Och jag har aldrig gillat det. Jag har alltid varit så här: jag kan själv! Och Kajsa Kavat. Eller Pippi Långstrump. Så jag avskydde när någon, eller i detta fallet var det då mina föräldrar, bara: nej, men det kan inte vi för att... Och så var det alltid på grund av pengarna. Istället för att säga: men detta prioriterar inte vi. Vilket nog hade varit ett bättre ordval i det fallet. För som sagt, vi hade det inte dåligt ställt. Utan det var verkligen en typisk medelklassfamilj. Men tanken, eller samtalet, kom ur ett bristtänk.

Jan: Men det där tycker jag är jättespännande. Och det är roligt, så nu kommer folk att vara så här: skulle inte ni prata om ekonomisk frihet och FIRE? Vi ska komma till det. Vi kommer prata om det också.

Ordval till barnen

Jan: Ordval. Jag tänker att det där är jätteviktigt. För det insåg vi, vi bestämde oss ganska snabbt: vi ska inte ljuga för Freja. Men det kommer jag ihåg, det är ju mycket enklare framförallt till sina barn. Man är på Lekia och så vill de ha någonting. Och så säger man: vi har inte råd, eller vi har inte pengar. Det är ju mycket enklare att säga än: nej, men jag vill inte köpa det till dig. Eller: vi prioriterar inte det.

Jan: Och jag kommer ihåg första gången jag började säga "nej, men vi prioriterar inte det", eller vad jag sen kom på, min lösning ur det där, för jag tyckte det var skitjobbigt att säga "nej, men vi prioriterar inte det". Det var så här: ja, men skitkul att du vill ha det, berätta, och sen låt oss göra detta tillsammans, så att vi kan tjäna pengar till detta tillsammans. Och då är det ju en skillnad. Så jag vet inte om man får säga att man lurar sitt barn, men jag insåg ganska snabbt att entusiasmen falnar ganska snabbt för den där prylen. Men man gör den i vilket fall.

Caroline: Men jag kom att tänka på en sak som jag upplevde i gymnasiet. Jag hade någon klasskamrat som hette Karin, som berättade om när de skulle på semester. Och hennes pappa, alltså hon var så frustrerad över sin pappa, som då hade ransonerat müslin.

Jan: Va?

Caroline: Jo, man fick bara ta tre matskedar var per dag.

Folk hade olika sätt att tackla de här bristproblemen.

Caroline: Och så har det fastnat på något vis, så tänk alltså, shit, det var ju inte bara vi, som... ja, men vi åkte inte på semester typ heller, nästan.

Vad är bristtänk?

Jan: Men om vi ska kasta lite ljus på det där med brist, för det är superspännande. För där upplever jag att vi har fått jobba ganska mycket. Hur skulle du definiera de här bristtankarna, eller bristtänket?

Caroline: Tre matskedar müsli.

Elisabeth: Ja, precis. Alltså du menar var det kommer ifrån?

Jan: Nej, men hur ser det ut? Om någon sitter och lyssnar: har jag ett bristtänk eller inte?

Elisabeth: Ja, men det är ju någonting i ens tankar, och hur man skapar, vad det är man säger, vilka ord man använder. Så jag tänker att jag har verkligen drivits ur ett bristtänk, definitivt.

Jan: Nej, men nu blir jag lite snillen spekulerad, men för mig tror jag att mycket det här med bristtänket återspeglar sig fortfarande. När jag inte är medveten om det. Och då är det så här: det kommer gå åt helvete. Jag är alltid så här, du vet, när jag gör antaganden.

Caroline: Vad är det som kommer gå åt helvete?

Jan: Börsen kommer gå åt helvete. Folk kommer sluta lyssna på podden. Jag kommer inte hitta ett jobb.

Caroline: Tänker du så?

Jan: Ja, när jag inte är medveten.

Caroline: I dina mörka stunder kanske?

Jan: I mina mörka stunder. Så att för mig är det fortfarande min default.

Historierna vi bär på

Jan: Och jag tror att i mitt fall så hittar jag på att det där kommer från när min pappa dog. Att mattan kan ryckas undan när som helst. Och du behöver vara förberedd.

Caroline: Ja, det är ju den historien du har nu. Som du tror på.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Men it makes sense.

Jan: Ja, du gräver inte i det.

Caroline: Nej, men jag tänker så att det är en historia som du har, som man tror på, och som kan vara det som är grunden till det.

Jan: Ja, absolut. Precis. Men jag tänker att den återkommer, som en sol ner som en pannkaka. Alltså att det är lite de här negotankarna. Vilket är väldigt roligt, för vi har en gemensam bekant i Niklas, som jag ibland tänker så här: Niklas, vet du ens att det finns något som heter risk och nedsida? För han ser ju bara positivt på allting. Och jag märker så här: det är ju inte allt som jag tänker kommer gå åt helvete som går åt helvete.

Caroline: Nej, 90 procent gör ju inte det.

Jan: Nej, och särskilt inte när man jobbar och lägger. Men jag är liksom alltid så här: det kommer ta slut, det kommer hända någonting.

Caroline: Jo, men så tänker jag också. De kommer tacka nej.

Jan: Men det är ju vanliga mänskliga rädslor. Det finns olika nivåer där förmodligen. Vanliga mänskliga rädslor. Och sen den här osunda rädslan som man har varje dag för att mattan ska ryckas undan. Och det kan ju vara väldigt förlamande.

Caroline: Men jag tror inte det är förlamande för dig.

Jan: På sätt och vis har det ju varit det.

Elisabeth: Men för mig har det också varit den här drivkraften att faktiskt skapa en bra ekonomisk situation. För det var ju så här: om jag ändå blir ekonomiskt fri, ja, då har man i alla fall fixat en del områden i livet.

Jan: Vi får prata om det med ekonomiskt fri och ekonomiskt oberoende och sånt. Skillnaderna på det. Så vi kommer ihåg att definiera det sen. Men jag vill hålla med dig, Caroline, för jag tror att många, inklusive jag själv, känner igen sig i de här tankarna, hamnar i dem. För att vi är människor, och jag tror, om man skulle titta, vi är programmerade lite grann att fokusera på det negativa.

Lösryckta citat från bloggen

Jan: Men jag tänker så här, detta var roligt, för nu kommer jag ta... detta är en av de här intervjuerna, jag har inte så mycket frågor, men jag har ganska mycket lösryckta citat från din blogg.

Elisabeth: Gud, vad intressant. Lösryckta.

Jan: Så att du får kommentera dem. En av de roliga som jag tyckte var ju detta att du köpte dina H&M-aktier som tolvåring. Men sen var det också så här: "Sedan har jag alltid fört kassabok och sommarjobbat varje år sedan jag var 14. Jag har också varit duktig på att spara." Kan du inte kommentera? Hur ser den vardagen ut? Jag har hört lite om hur det går till när du är ekonomisk på det viset. Berätta.

Elisabeth: Nej, men jag har alltid varit intresserad av pengar. Och jag kan inte säga om det kommer ifrån den här känslan av att jag aldrig vill ha begränsningar, eller bara snacket hemma. Svårt att säga. Men jag har alltid tänkt så här: jag är typ född i fel familj. Jag borde varit född i en rik familj. Och så har jag tänkt så här: okej, men det är jag ju inte. Så då får jag fixa det själv. Och så har det bara fascinerat mig på något sätt.

Jan: Du slösar ju inte med pengar.

Elisabeth: Nej, det gör jag inte.

Jan: För jag har förstått det som att, vi pratar om det här med jeans och skor och sånt, konsumtion då, att det ska inte ske utan att det finns en planering inblandad i detta. Helst inte, ska jag tillägga. Men berätta, vad har du för tryck? Är det så här typ 48 timmar, och jag kommer på något...

Impulshandel och medveten konsumtion

Caroline: Men får inte du sådana här urges, typ att jag vill gå in på Kjell och köpa sladdar?

Jan: Jo, exakt. Just sladdar.

Caroline: Det får Elisabeth eftersom hon är väldigt händig i sitt hus.

Jan: Men nu pratar vi inte om Kjell & Co.

Elisabeth: Nej, men det är väl klart att jag får. Det är väl klart att jag trillar dit och tänker så här: oj, oj, oj.

Jan: Men du har ingen impuls, handlar det?

Elisabeth: Nej, till 90 procent inte. Men det är klart att jag också trillar dit. Jag sitter där, oftast kanske online-shoppar. Jag skulle köpa någonting till katten, och så är man så här: men jag får ju gratis frakt om jag också beställer en pool till dem.

Caroline: Vilken katt behöver en pool?

Elisabeth: Men då tyckte jag så här: tänk om de tycker det är kul?

Caroline: Nej, jag vet inte. De brukar inte vilja det.

Elisabeth: Nej, de dricker mest ur den.

Caroline: Tycker de om maten?

Elisabeth: Ja, men de dricker ur den. Så att absolut, det händer mig också. Men jag tror att jag i nio av tio fall är ganska medveten om när jag köper någonting, att jag behöver det eller verkligen vill ha det. Och definitivt har tänkt på det en längre tid.

Jag brukar ha som regel för mig själv att inte handla någonting på impuls, utan faktiskt se det, prova det kanske, gilla det och sen gå hem. Och har jag glömt bort det dagen efter, då ska jag inte ha det.

Elisabeth: Men om det har lagt sig som en sån "åh, det kändes bra", eller "det var fint", eller "jag gillade det", så att tanken finns kvar, då tillåter jag mig själv att köpa det. Men oftast.

Caroline: Hur har det hjälpt din ekonomi då?

Jan: Alltså, jag kan svara på den frågan. För Elisabeth har ett blogginlägg som heter "Vad är normala utgifter för ett hushåll?". Och jag kan säga att det var halva utgifterna mot oss.

Caroline: Ja, men vi tycker om att konsumera. Jag skäms inte för att vi konsumerar. Det ska inte finnas konsumtionsskam. Men jag tror att tricket handlar om medveten konsumtion. Du är ju ganska duktig också. Sen har vi här han som impulshandlar. Sladdar och alla möjliga tekniska prylar. Klockan nio på kvällen.

Jan: Ja, men sluta nu!

Caroline: Dessa sladdar är ett sånt här återkommande tema, känner jag.

Jan: Ja, men precis.

Caroline: Nej, men prata nu, Jan. Jag ska inte avbryta dig.

Utgifter på 25 000 i månaden

Jan: Ja, men då hade du ju liksom så här att, jag tror att du och Björn, din fästman, jag vet inte om den är aktuell, jag känner faktiskt inte datumet på den artikeln, men då var det så att ni hade utgifter för typ 25 000 kronor i månaden. Att det var typ 10 fast och 15 rörligt. Och då hade du ändå budget på typ 7 000 i balla grejer.

Elisabeth: Exakt. Ja, men den stämmer väl hyfsat bra, skulle jag säga. Vi ligger nog lite över nu faktiskt. Och då hade vi inte katt heller. Så katterna kostar lite i försäkringen. Och sen har ju elpriserna gått upp jättemycket. Jag vet inte hur det kommer påverka än. Men om vi låg på 10 då, så ligger vi väl kanske på 11–12 nu, max, skulle jag säga. I fasta, vilket innebär att allt annat är ju bara...

Caroline: Men hur har du gjort? Vi är ju inte i närheten av de här utgifterna. Jag blir ju så nyfiken, vad är det du gör som inte vi gör?

Jan: Som inte ni gör.

Caroline: Men om du skulle liksom, hur tänker du kring det där? Är det liksom, ja, men jag har stenkoll på, för jag vet att du har världens Excel-fil. Är det kassaboken då?

Kassaboken i Excel

Elisabeth: Ja, den är en mardröm för utomstående. Jag älskar den.

Caroline: Hur ser den ut?

Elisabeth: Den består av en budgetsida.

Caroline: Du är ju inte för budget.

Jan: Jag gillar ju budget.

Elisabeth: En budgetsida där jag egentligen tittar på föregående år. Och sen justeras den efter hur det faktiskt såg ut.

Caroline: I Excel då?

Elisabeth: I Excel, ja. Och sen har jag en balansräkning, en resultaträkning. Och sen lägger jag in mina utgifter från de korten som vi använder och handlar från. Och så följs allting upp, in i minsta detalj.

Jan: Superkul.

Caroline: Men måste man vara civilekonom för att klara detta?

Elisabeth: Nej. Däremot behöver man gilla Excel. Om man vill göra det på Excel som jag har valt att göra det. Men det är ju för att jag visste inte om något verktyg när jag började. Den här är ju från 2010. Och sen har den ju utvecklats. Det finns ju många appar för det där i dagsläget. Sådana som bankappar.

Caroline: Man kan börja se från första blick.

Elisabeth: Sen inser man ganska snabbt att de är ganska begränsade.

Caroline: Exakt. Så att man vill gå vidare med det där. Men det jag hör är medveten konsumtion. Det jag hör är uppföljning. Budget. Men har det så bara: nej, men denna månaden har vi bara 200 kronor kvar på mat. Då är det havregryn.

Elisabeth: Nej, nej, nej, nej.

Caroline: Men vad händer då? Hur jobbar du med budget? Går ni över budget?

Budgeten som mål

Elisabeth: Ja, men det händer ju absolut. Men tittar vi på snittet... Alltså nu har jag ändå gjort det här. Både för mig själv rätt länge, och även när Björn kom in i mitt liv för sju år sedan. Det är någonting med att sätta en budget som gör att du håller dig till den. Hur du än vänder och vrider. För det är ett mål.

Caroline: Ja, det är liksom någon form av mentalt mål.

Elisabeth: Ja, jo, men jag fattar vad du menar. Och det är precis som att det styrs dit. Och jag kan inte förklara det.

Jan: Men det där är ju jättekonstigt. För jag ogillar ju budget. För att det blir en begränsning.

Caroline: Jag gillar budget också.

Jan: Men det går ju inte att ha tillsammans med dig.

Caroline: Om man väljer att det blir en begränsning. Jag kanske skulle haft en egen del av en egen budget.

Elisabeth: Men jag tänker, vänd på det, Jan. Precis som att du vill tjäna pengar. Och så sätter du den här kantarellen liksom på... Ja, jakten liksom. Och på något sätt så hamnar du där. Men det är ju samma sak med en budget. Du behöver liksom inte bry dig så mycket. Du sätter upp den och så har du ett mål. Och sen, i mitt fall så är det så, det blir nästan alltid... i mitt budget.

Jan: För mig också om jag har budget. Om jag har mål så kan jag hamna där.

När två ekonomier närmar sig

Elisabeth: Ja, och en sak som jag tycker är jätteintressant som jag har upptäckt. Det är att jag och Björn, när vi träffades så hade vi väldigt olika ekonomier. Det har vi pratat om tidigare. Och nu märker jag att även om han... Vi har ju fortfarande separerade... vi har semi-gemensam ekonomi, så kan man väl säga. Men jag är den som följer upp den. Och det är helt bisarrt, men de senaste tre åren så har vår ekonomi närmat sig. Alltså så att vi gör av med nästan exakt samma summa ibland. Samma peng. Oavsett om vi handlar, han lägger mycket pengar på sina intressen och jag på mina. Och så ändå landar vi i någon slags...

Caroline: Men då måste ni också prata om det så att ni synkar er på något vis. Men hur gjorde ni där? För det tror jag är en spännande fråga för många. För det är en vanlig fråga som kommer upp från tid till annan: men min partner är inte lika intresserad. Min partner vill inte göra denna resa. Hur har ni gjort? Vi var ju tillsammans ganska länge innan vi började vår resa. Men jag upplevde ju så här att ni har ju gnuggat och fått göra det där mycket mer medvetet, den resan.

Elisabeth: Ja och nej. Nu är det väldigt... kanske inte jag sitter med receptet. För jag har ju en väldigt anpassningsbar, ur ekonomisk synpunkt, partner. Som är så här, han bryr sig inte om pengar. Han är så här: jag är lycklig om jag bor med dig i en koja. Det är på den nivån. Så att för mig har det varit ganska enkelt att nudga honom i den riktningen som är viktig för mig.

Caroline: Men du har liksom inte hållit ekonomiföreläsningar för Björn hemma med powerpoints.

Elisabeth: Nej, absolut inte. Nej, nej, nej. Däremot, när vi då väldigt tidigt i vår relation var på en fika som han inte kunde betala för, som jag fick betala för... jag tror vi pratade om det. Så fick jag lite kalla fötter och var så här: okej, nu måste vi sätta oss ner och prata om det här. Och då gjorde jag en genomlysning av hela hans ekonomi.

Jan: Ja, du fick lov att göra det.

Genomlysningen av Björns ekonomi

Elisabeth: Ja, men han är ju väldigt så. Det var därför jag menade att jag kanske inte har receptet. För att det är ju personlighetsrelaterat, och han är väldigt öppen. Så han var så här: I give it to you. Så vi satt ju där och tittade och pratade igenom hans utgifter senaste året. Är det rimligt att du lägger, som ensamstående, 10 000 i månaden på mat, till exempel?

Caroline: Jo, men också prestigelöst.

Elisabeth: Han är väldigt prestigelös. Och efter det så gick han från att, för han är ändå läkare, det är inte så att han hade eller har en dålig lön, men han gjorde av med alla pengar varje månad. Men då gick han från det till att varje månad kunna spara 10 000 istället. Och utan att ha någon skillnad. För jag ställde ju verkligen frågan: men känner du någon skillnad? Han bara, nej. Det var bara den här planeringen, alltså budgeten då, som skulle till, och lite eftertanke. Och ibland nu är han ju så här, han kan ju överraska mig, där jag bara: wow, hjärtat. Du överraskar mig. Nu är du värre än vad jag är på vissa plan. Han har gjort något väldigt ekonomiskt, tagit ekonomiska beslut. Ibland mer än vad jag typ skulle ha gjort.

Elisabeth: Sen vill jag ändå kasta ljus på det, för det kommer säkert vara någon som tänker: ja, men det är ju lätt för dem. Hon är civilekonom, han är läkare, de är så här fucking overachievers. Sådana kommentarer brukar vi få. Då ska det också sägas att Björn jobbar ju inte heltid. Han har ju ett stort intresse för musik. Så att det är inte så.

Jobbet på bank

Jan: Men jag tänker att, för det var också en av de här grejerna du har skrivit någonstans på din blogg: "Elisabeth var då student med deltidsarbete på bank." Jag visste inte att du hade jobbat på bank. Jag blir nyfiken, varför tog du inte jobb på bank sen?

Elisabeth: Ja, men okej, helt ärligt, jag tyckte det var ganska stelt. Och kände så här att jag är ju rätt framåt och entreprenöriell och vill att det ska hända grejer. Så jag kände bara att nej. Och så tyckte jag det var lite dåligt betalt.

Jan: För det där är också roligt, för folk tror att bara man jobbar på bank så kan man pengar. Jag är tvärtom: hade man kunnat om pengar så hade man inte jobbat på bank. Men jag behöver inte göra mig ovän med våra banklyssnare. Naturligtvis finns det undantag.

Jan: Men nu jobbar du på ett annat ställe. Nu jobbar du på E.ON.

Elisabeth: Ja, precis.

Jan: Och det är också skitviktigt, för vi hade ju förra avsnittet med Monica. Ja, men du vet så här, IT-konsult. För du jobbar ju också som projektledare. Agil projektledare får vi säga.

Elisabeth: Scrum master, om man ska vara väldigt korrekt.

Jan: Men det är bara IT-folk som känner till den termen, har jag förstått. Men inom IT. Det är inte så att du har egen IT-konsultfirma som Monica, som omsätter massa tusen. Utan du jobbar ju på E.ON som anställd.

Elisabeth: Ja.

Jan: Så det kommer vi också till sen.

Att skriva om sig själv i tredje person

Jan: Men då stod det så här: "Elisabeth var då student med deltidsarbete på bank." Och då är det inte att du skriver om dig själv i tredje person.

Elisabeth: Nej, jag var lite så här: det här måste vara någon artikel.

Jan: Ja, detta kommer från Expressen. Eller Aftonbladet.

Caroline: Fan vad skönt, bara skriva om sig själv i tredje person.

Jan: Men det måste vissa göra när de skriver på sin hemsida.

Caroline: Du kanske ska testa det.

Jan: Jag känner samma sak. Vad stod det nu i Expressen? Jo, men då stod det så här: "Med ungefär 13 000 kronor i månaden att leva på. När hon sedan började arbeta heltid behöll hon samma utgifter och satte allt överskott i investeringar."

Det är mycket viktigare att skapa det där överskottet i sin ekonomi och sätta dem i arbete, än att jaga hög avkastning.

Jan: Alltså, folk tror ibland att det är hög avkastning. Sen, vad tänker du själv? Mycket frågor från dina läsare och sånt?

Legobitar och låga utgifter

Elisabeth: Absolut. Jag brukar säga legobitar. Att få så många extra legobitar som möjligt som du kan sätta i arbete. Så du kan bygga coolare legoslott och sånt där. Och det börjar ju i den änden att man drar ner på utgifter som inte är viktiga för en. Eller så började det för mig. Jag menar, jag hade 13 000 som student. Jag var typ den rikaste studenten jag kände. Jag levde gott som student. Men eftersom jag också upplevde att jag levde gott, så var det inte heller så när jag började jobba. Jag tror jag hade en månad där jag bara: woho! Gick all in. Ja, men man behöver det också. Men sen gick jag tillbaka till att jag hade ett rätt schyst liv.

Caroline: Då satte du av sparande varje månad?

Elisabeth: Ja. Varför skulle jag göra av med en massa pengar på saker som kanske inte är så viktiga för mig? Jag vet folk kunde spendera tusenlappar på en utekväll. Det gjorde aldrig jag. Dels för att jag inte är så glad för att dricka alkohol och hela den biten. Så för mig var en utekväll inträdet, och sen that's it.

Caroline: Men du, vad gör dina legobitar för att tjäna pengar? Vad gör du nu? Hur sätter du dem i arbete? För jag tänker att det är en viktig fråga också.

Misstagen i början

Elisabeth: Ja. Och det har ju för mig varit en resa. Det var ju inte så att jag bara: åh, nu har jag gjort alla rätt. Jag skrattade lite när jag lyssnade på er om Ratos. Jag satte ju alla mina pengar i Ratos i princip. 2011. Det gick ju käpprätt.

Jan: Alltså, hade du ingen sån diversifiering? Kom du också in på över 100 kronor aktien?

Elisabeth: Jag tror jag köpte dem i 121 eller något.

Jan: Det är fan på toppen.

Elisabeth: Så det var verkligen på toppen. Och det var liksom min första så här, nu ska jag ta mod till mig. För innan har det ju varit mycket fonder. Nu ska jag ta mod till mig. Och så har jag läst boken och så bara: all in.

Jan: Vilken bok var det då?

Elisabeth: Det var Vägen till din första miljon av Tobias Kihlfors.

Jan: Det är ganska mycket ironi i det där. Vägen till din första miljon gick rakt ut. Alltså, jag vet inte om det där är någon sån där grej, att folk inte berättar. Men vår första miljon var ju också så här. Det var en miljon back.

Elisabeth: Jag tycker det är så underbart.

Jan: Ja, vi gjorde många misstag i början. Och ibland också nu.

Att förlora pengar som ett steg

Jan: Så jag tänker, i mångt och mycket kan det också vara en tröst för de som börjar. Och detta är faktiskt, jag tror inte ens vi har haft detta med. Detta är faktiskt ett samtal jag har haft med en kompis, Charlie Söderberg. För i början gjorde vi ju stendumma grejer. Saker som, om Freja hade kommit och gjort det, så hade jag ju verkligen så här: okej, här tar det stopp.

Elisabeth: Ja, vad är det för stendumma grejer? Du kan inte bara säga det.

Jan: Nej, men allt möjligt. Man köper något som inte egentligen har kanske...

Elisabeth: Ja, men enskilda investeringar.

Jan: Allt från, du vet, MultiQ, medialabb under 90-talet, till våra investeringar i lägenhet i Turkiet, och en massa annat skit. Men det intressanta är, som Charlie sa: men Jan, om du inte hade gjort alla de grejerna, så hade du inte haft den erfarenheten, och till exempel varit en sån fantast av indexfonder. För du kan ju prata om indexfonder, för du har ju typ testat allt annat. Jag har ju varit på alla de där skumma mötena på liksom en folkhögskola mitt i natten.

Elisabeth: På kvällstid, ja.

Jan: Ja, men det finns ju mycket sådant.

Elisabeth: Det finns en anledning till att de ringer dig.

Jan: Ja, men liksom sådär. Och då menar jag, på det sättet kan man ju nästan se det som en stepping. Att det var viktigt att förlora pengarna för att sen komma dit, att man inte hade varit där man är idag. Och då kan jag nästan börja tänka att det är kanske viktigt att göra det, att kanske inte hindra till exempel våra barn från att göra det. Och när folk kommer: "jag har lagt alla mina pengar i detta", "för helvete, ta en fondrobot." För jag försöker ju hjälpa folk till en genväg. Du behöver inte göra alla misstag, men de kommer ju aldrig känna samma trygghet i en fondrobot, för de har ju inte varit på den andra skiten. Vad tänker du?

Tacksam för misstagen

Elisabeth: Nej, men jag har precis samma. Så mycket med facit i hand, som man absolut inte skulle ha gjort. Köpa enskilda aktier i för stora portioner. Satsa på utdelningsaktier när börsen börjar gå ner. Och H&M typ behöver låna pengar för att kunna ge utdelning. Lite sådana klassiker. Så att, nej, jag är också landad i att jag är tacksam för mina misstag.

Elisabeth: Men jag tror att, och det är också sådana grejer jag håller på att jobba på nu, att skapa en kurs primärt för kvinnor. Jag tror att man behöver berätta om de här misstagen, men jag skulle kunna hjälpa andra att inte behöva göra alla de där misstagen. Om man inte är så intresserad. För många är ju inte så intresserade, men tror att man behöver kunna sådär supermycket och vara jätteinsatt och läsa på. Och så säger forskningen tvärtom.

Caroline: Ja, för vissa kan det kosta väldigt mycket att göra misstag, att man typ aldrig kommer tillbaka.

Elisabeth: Ja, för det är det värsta. Man måste studsa tillbaka och känna att man är stöttad kanske.

Att tjäna mer pengar

Caroline: Vi har ju pratat ganska mycket om att du är duktig på att ha koll på pengarna, på medveten konsumtion, hålla kostnaderna låga, förhandla med bank och annat. Men sen vet jag att ni har lagt ganska mycket tid på att dessutom tjäna mer pengar. Och jag tyckte det var rätt roligt att du skrev någon artikel om att du hade sett någon Facebook-uppdatering. Nu vet du inte vad som kommer.

Elisabeth: Nej, nu är jag så här: oh, vad gött.

Caroline: Att du hade sett någon uppdatering på Facebook från någon gammal bekant som var så här: "Skuldsatta for life, äntligen husägare." Kan du inte berätta?

Elisabeth: Det var en riktig rubrik. Ja, jag kommer ihåg att jag fick sån ångest. Det roliga var att hon hörde av sig sen, för hon kände igen sig. "Var det jag?" Nej, men jag fick verkligen... och det här var ju innan vi hade köpt hus. Jag bara kände, gud, vilken obehaglig känsla att känna "skuldsatt for life". Och jag har ju alltid tänkt att så vill jag aldrig ha det. Det för mig blir en sån begränsning i mitt huvud som bara skapar ångest. Och ofrihet.

Caroline: Ja, det låter fruktansvärt.

Elisabeth: Ja, för mig var det verkligen en jobbig känsla. Och jag vill aldrig hamna i den.

Husprojektet

Caroline: Och för att sen köpte ni ju hus. Och sen gjorde ni det lite annorlunda än de flesta andra. Så kan du inte berätta lite om ert husprojekt?

Jan: Jag har ett husprojekt: ett tre och ett halvt år långt letande efter huset.

Caroline: Ja, och som dessutom sen gjorde er ekonomiskt fria.

Elisabeth: Ja, precis.

Jan: Det tänker jag inte att ett hus gör.

Elisabeth: Nej, men vi, eller så här, jag tänkte väl ganska länge, men den största utgiften vi hade i vår ekonomi var vårt boende.

Caroline: Då bodde ni i bostadsrätt i Malmö.

Elisabeth: Då bodde vi i bostadsrätt, ja. Och jag tänkte: okej, men hur ska vi minska den här utgiften? Men jag vill ändå bo i ett hus. Och då hade inte tanken landat i mig så mycket, utan det var faktiskt när jag hemnetade. Det är ingenting jag ägnar mig så mycket åt, men jag gjorde det då. Och jag hamnade på ett fantastiskt objekt, faktiskt i Falsterbo. Som var så här, det var tre fastigheter på en, alltså en fastighet fast tre byggnader.

Jan: Nej, tre byggnader, tre hus.

Elisabeth: Och jag bara: shit, wow! Här skulle man ju kunna bo och hyra ut de andra och ha typ en yogastudio eller meditationsstudio i det tredje. Och då började den tanken väckas, och jag började räkna.

Banken och de 30 sidorna

Elisabeth: Och det slutade med, för jag lämnade in ett, jag tror att det var ett 30-sidigt dokument till vår bankman. Han vill inte vara vår bankman sen, ska jag tillägga. Där jag bara så här: men är ni helt dumma i huvudet som inte ser att det är mycket mindre risk för er att låna ut pengar till oss? För de ville inte låna ut pengar.

Jan: Vad kostade det då?

Elisabeth: I don't take no for an answer.

Jan: Du känner igen dig.

Elisabeth: De skulle ha 6,9 för det huset. Och då var jag så här: men titta på de här graferna. Jag hade gjort grafer och visualiserat och dragit ut det på en 50-årsperiod, tror jag. Där huset bara skulle generera, generera, generera, generera. Och lägenheten blev bara dyrare och dyrare. Och till slut fick de med sig, så vi fick lånelöfte. Men vi tyckte att det var ett för stort steg att ta, dels ville vi inte vara bilbundna, vi gillar ju inte att köra bil någon av oss. Vilket är anledningen till att vi inte äger någon bil heller. Och sen tyckte vi att vi har ju alla våra vänner i stan, det känns lite jobbigt att närmsta busshållplats då är fyra kilometer bort. Det funkar inte riktigt med vår livsstil. Så det var lite så, jättebra objekt, men det väckte tanken.

Tre och ett halvt år av letande

Elisabeth: Vi började leta när vi väl hade bestämt oss för att nu ska vi flytta till hus. Och det tog tre och ett halvt år. Det skulle vara något liknande, en liknande setup. Någon form av, där vi kunde ha en uthyrning. Där vi kunde hyra ut en lägenhet eller en stuga på tomten. Eller någon form av tvåfamiljshus. Och det tog tre och ett halvt år. Sen när objektet dök upp, då hade vi tittat på rätt mycket. Och vi visste vad vi ville ha och vad vi inte ville ha. Och då var det bara så här.

Caroline: Och ni hade räknat på affären.

Elisabeth: O ja. Vi var ju omklädda till matchen. Vi var väldigt ombytta till matchen. Så det var bara att ringa mäklaren. Hej, vi vill gärna komma på förhandsvisning. Och sen var det tjuff, tjuff, tjuff. Och klart.

Jan: Coolt. Och nu har ni ett hus här, inte långt från oss, vid Rosengård. Och då är det ett radhus?

Elisabeth: Det är ett radhus på hörnan. Och som består av två lägenheter, skulle man kunna säga. Och sen hyr vi ut ovanvåningen till vår fantastiska hyresgäst. Och sen bor vi på första plan, som vi också ska bygga ut lite. Och även hela källaren, för vi har inrett hela källaren. Så Björn har ju sin musikstudio och jag har min massagestudio, mitt kontor och allt sådär.

Jan: Och kan man säga att då har ni liksom plus minus noll?

Elisabeth: Nej. Plus, mycket plus.

Jan: Mycket plus, ja.

Hyresintäkter och Airbnb

Jan: För detta måste jag också säga, detta är ju jävligt smart. För dessutom är det ju så att ni hyr ut huset på sommaren på Airbnb.

Elisabeth: Exakt. Bland annat. Och sen är det ju också så att Björn har företag och jag har företag. Och våra företag får ju hyra sina platser i vårt hus, av oss. Så snälla är vi.

Jan: Ja, man har liksom sitt kontor.

Elisabeth: Exakt. Så vi har hyresintäkter på, ja, vi ligger över 300 000 på hyresintäkter. Och sen ska det skattas naturligtvis. Men jag räknade på 18 000, tror jag, som vi drar in om vi snittar det över året. Och sen är det mer på sommaren för att vi Airbnb:ar.

Jan: För där har ju ni också gjort sådana här smarta grejer. För det vet jag också att när ni renoverade eller inredde så var det så här, nej, men ni köpte grejer, eller hittade grejer på Blocket eller saker som skänkts bort. Och sen hade ni dessutom att ni inredde, var det inte så att ni har två kylskåp?

Elisabeth: Jo.

Caroline: Det var också så här, vad, två kylskåp?

Elisabeth: Det ena är ett Airbnb-kylskåp.

Jan: Det ena är ett Airbnb-kylskåp.

Elisabeth: Ja, för sommaren åtminstone.

Begagnade och låsbara möbler

Caroline: Jag börjar ju så här, tänker jag och letar möbler. Alla möbler som vi har köpt i princip är begagnade från Blocket och Marketplace.

Elisabeth: Det är ju fantastiskt. Man hittar hur mycket bra grejer som helst. Och då är ett krav på de möblerna jag köper att de ska vara låsbara. Och det finns ganska många sådana möbler. För att det ska vara enkelt att bara låsa in våra privata grejer och ta nyckel och ha alla nycklar samlade i en burk.

Caroline: Men hur menar du låsbara möbler?

Elisabeth: Tänk en sekretär som har en nyckel. Då kan man låsa in den. Och så har den lådor, och varje låda har ett nyckellås. Sådana möbler har jag fyndat och fyllt vårt hus med. Så i princip alla möbler vi har är låsbara.

Caroline: Sjukt bra organisation, system för nycklar.

Elisabeth: Ja, men man hittar sina vägar. Och sen, när vi renoverade köket så var vi först i tankarna att, vi hade ju ett puttelitet kök när vi flyttade in i huset. Så det var en sån grej som vi var tvungna att åtgärda, för vi ville också ha ett extra sovrum. Så när vi flyttade köket så ville vi ha hel kyl och hel frys. Vi hade ju bara haft en liten kyl och en liten frys. Men så istället för att ha en kyl och en frys så sa jag: vänta nu här, det är ju rätt skönt att slippa hålla på och springa ner till kylen i källaren och tömma och städa varje gång vi ska hyra ut. Ibland är det bara en helg och vi sticker iväg till sommarstugan. Nej, men låt oss då göra en kyl, och så kan vi tömma den och städa den, och den är fin. Och så är den till hyresgästerna.

Caroline: Så har ni lås på er egen kyl?

Elisabeth: Nej, det har vi inte.

Caroline: Har de tagit mjölk från er?

Elisabeth: Så långt har vi inte gått, Caroline.

Jan: Då känner jag så här, där går min gräns.

Caroline: Jag tycker också det hade varit lite väl.

Elisabeth: Där går min gräns. Vinflaskorna är inlåsta, men kylen... vill de ha lite tomatpuré eller vad är det mer man har? Mjölk till kaffet är ett sånt klassiker. Då får de ta det. Jag bjuder på det.

Många bäckar små

Jan: Jag tycker att det där är så himla smart. För det går att göra smarta grejer på den här vägen till ekonomisk frihet. Och precis som du säger. Många små smarta grejer. Jag tänker så att boendet är ju den största kostnaden för de flesta. Sen kommer ju bil nummer två. Så det är ju inte så jäkla konstigt. När du säger att vi har låga kostnader. För det var ju också så här, vi lägger ju ganska mycket pengar på bil. Särskilt nu när vi har köpt ny bil.

Elisabeth: Ja. Vin, by the way, jag såg den.

Jan: Tack.

Elisabeth: Nej, men det gäller ibland, återigen, att prioritera. Och sen kör ju ni mycket sådana här, typ, vad är det, inte GoMore, men någon sån här...

Jan: Green Mobility.

Elisabeth: Ja, det är ju fantastiskt. Kan jag varmt rekommendera.

Jan: Det känns ju som att ni har gått mycket mer... jag vet inte, jag är inte så mycket äldre än dig. Men där känns det som att du har anammat hela delningsekonomin.

Delningsekonomi och bilpool

Elisabeth: Ja, jag älskar delningsekonomi. I love it. Och det var ju väldigt tacksamt. Vi visste ju inte när vi flyttade till stan just det här med bil. Och vi har tänkt så här, vi kan låna våra föräldrars om vi behöver. Vi hyrde faktiskt en bil i somras i sex veckor. Det var jätteskönt eftersom vi åker rätt mycket och nu har vi katterna, och de behövde lämnas hos kattvakt. Men just när vi fick reda på det här med Green Mobility, för de etablerade sig bara för ett och ett halvt år sedan... att kunna ha tillgång till en bil utan att betala för den. Du betalar när du använder den. För mig är det så briljant. Och det är aldrig typ mer än tio minuters gångväg till en bil. Och sen kan jag lämna den utanför huset. Och sen bara, ja, ta någon annan när de behöver den. Det är ju ändå 90 procent av tiden. Så hyr vi istället ut parkeringsplatserna.

Jan: Så vi har parkeringsplatser som vi hyr ut.

Elisabeth: Också.

Jan: Vi har två parkeringsplatser, stora.

Elisabeth: På allvar?

Jan: På allvar, ja.

Att hyra ut parkeringen i ett villaområde

Elisabeth: För ni bor ju ändå... okej, ni bor centralt. Men det är inte centralt bredvid kontor. Det är ändå ett villaområde. Men vem parkerar sin bil där?

Jan: Jo, men tänk så här. Du bor i kanske Slottsstaden. Och överallt har de infört boendeparkering. Vilket innebär att det är ganska dyrt att parkera. Plus att du måste flytta din bil inom 24 timmar, därför att annars får du en p-bot. Och de är ganska snabba nu på att böta.

Elisabeth: Ja, de är snabba.

Jan: Och så använder du din bil på helgen. Varför vill du ha den parkerad där? När du betalar lägre pris hos mig. Du får en fin cykeltur. Och så kan du ha den där och vara trygg med att den aldrig får en p-bot. Den kommer aldrig vara felparkerad. Så att det är faktiskt det jag får många svar på, mina parkeringsannonser, kan jag säga.

Caroline: Vi hade också kunnat göra det här. Men det är bara det att vi har parkering. Då är det lite svårare. Vi har dem bredvid varandra. Vi kan ju bara asfaltera gräsmattan.

Jan: Vi fick en ny businessidé här.

Jan: Jag skulle säga att det är inte det vi tjänar mest pengar på. Men det är liksom det. Många bäckar små. Det är 600 spänn extra i månaden.

Caroline: Många bäckar små, tycker vi också. Men det är ju det som jag tycker är så himla coolt. Som vi pratade om innan. Det är liksom: vi hyr ut en del av huset, vi hyr ut parkeringsplatserna, vi hyr ut på Airbnb, vi håller kostnaderna låga. Och då har ni liksom inte maxat inkomsterna heller, på det sättet att Björn till exempel skulle jobba heltid som ambulerande läkare.

Elisabeth: Nej, precis.

Caroline: Och då sa ju du också så här, ja, men det är många som har det så som vi, som kanske tjänar till och med mer än vad vi gör, men som kanske inte har tänkt så här med utgifterna. Då blir det inte så himla mycket över trots att man har bra löner på kanske 40 000 eller 45 000 i månaden.

Att omvärdera huset

Caroline: Men det tycker jag är jättekul. Har du några fler sådana här trick som folk inte... Säkert. Jag vet att du är om dig och kring dig. Att du fick huset omvärderat trots att det inte hade gått fem år.

Elisabeth: Exakt, och det fick jag igenom.

Caroline: Och var omvärderar man huset?

Elisabeth: På banken. Eller man får ju gå via en mäklare då, som måste skriva ett bankintyg. Och det var ju inte självklart. Där gjorde jag ytterligare en sån här 25-sidig Excel. Eller PowerPoint. Som jag levererade till banken.

Jan: Hur funkar det? För jag har liksom lite gett upp. Och jag är så här, nej, men den jag pratar med kommer ändå inte fatta. Så jag är så här: vad vill du höra? Och sen är jag så här: okej, här får du det du vill.

Elisabeth: Ja. Och det var väl lite så jag gjorde också. Jag tänkte så här, det här kommer nog inte gå. Men jag är lite envis och jag gillar inte att få ett nej. Så dels tog vi in en mäklare som värderade upp huset. Ganska mycket mer än vad vi hade köpt det för. Och vi har ju gjort mycket. Vi har bytt tak, vi har bytt alla fönster, inklusive källaren, flyttat ett kök, vi har fått ett extra sovrum, vi har byggt trädäck. Många grejer. Och då behövs det ju att det ska vara en värdehöjande åtgärd.

Värdehöjande åtgärder och förhandling

Elisabeth: Och vad är det? Det finns ingen så här, "detta är en värdehöjande åtgärd". Det enda som finns är att det är en renovering av ett badrum, eller ett kök. Och sen är det liksom en överenskommelse. Så efter att jag hade mejlat banken ett par gånger, så kom vi ändå fram till att de behövde det här intyget från mäklaren. För jag var lite så: kan ni inte ge en indikation på vartåt det lutar? För jag vill inte betala de här pengarna om vi inte ens har möjlighet att få ett ja. Och så sa banken: fast vi måste ändå ha det. Jag bara: okej, vi provar. Och det gick igenom.

Jan: Vänta lite här nu. Låt Elisabeth svara på varför man vill ha en omvärdering av sitt hus.

Elisabeth: Ja, men i vårt fall så handlar det om att vi vill komma ner i amorteringsgrad. För vi har ju legat på 2 procent, vilket ändå är rätt mycket. Det är nästan 10 000 för oss i månaden. Och då kommer vi ner på halva den. Det är ju en utgift, fast det är ett sparande. Så jag vet inte riktigt hur jag ska... Jag ser det som ett sparande. Men det är fortfarande pengar som måste ut varje månad. Och då tänker jag att då kan vi ju samla de pengarna istället. Det blir ju 60 000 extra om året. Och faktiskt använda dem till investeringar. Och då får vi ut mer av dem. För att så låg som boräntan är idag, så är det ju liksom...

Jan: Ja, och plus att jag vill låna mer pengar.

Elisabeth: Men det skrev jag ett meddelande om igår. Vi får se hur de reagerar på det. Och resten kan vi få låna mer pengar. Det var lite så bara.

Snart fem år

Jan: Ja, men det där är lite roligt. För det där har jag inte ens jag gjort.

Caroline: Nej, jag pallar inte.

Jan: Så vi ska ju göra det nu i november. Ja, nu är det snart fem år sedan.

Caroline: Ja, för oss är det första november.

Jan: Ja, det är om två veckor. Se där. Shit, vad fort det går.

Caroline: Ja, det är bisarrt.

Elisabeth: Ja, men vi hade ju bara bott i huset i två år. Eller, ja precis, exakt två år nu i princip. Så det går att göra.

Jan: Ja, men det jag älskar med dig där, Elisabeth, det är de här många små steg. Att verkligen vara så här: nej, men här är en möjlighet, här kan man göra det. Jag vet ju också att du har löneförhandlat på jobbet och varit lite om dig och kring dig i alla områden. Och många små grejer. Och tro att man kan påverka.

Elisabeth: Ja, och våga att inte ta ett nej. Att vara så här: nej, men fan, detta är ju viktigt.

Sockerbiten och myrorna

Jan: Jag tänker ibland att, jag vet inte om det var Tony Robbins, amerikansk coach, som sa en metafor: typ Gud sitter med en sockerbit, och så är det massa myror, och så håller han sockerbiten, och så sträcker sig myran och så tar man undan sockerbiten. Och sen tar man dit den igen, myran sträcker sig, tar man undan den. Till slut blir den leken ganska tråkig. Det blir så här: här är sockerbiten, gå iväg med dig. Så att det gäller att vara...

Caroline: Man orkar inte liksom...

Jan: Man orkar inte vara den som säger nej hela tiden heller. Man vill nog ändå hjälpa den som vill något. Och så gjorde vi länge också på banken. Vi bytte ju bankman åtta gånger på samma bank. Så vi bytte inte bank, utan var så här: nej, men jag pallar inte att byta bank, utan jag får bara ha någon annan. Och till slut hittar man ju dem, och då blir livet enklare.

Att bli dollarmiljonär och känna tomhet

Jan: Men jag tänker, det sista som vi ska prata om, det var ju det som faktiskt fångade mitt svar, varför har vi inte bjudit in Elisabeth tidigare? Och det var den här artikeln, "blev dollarmiljonär och det blev lite tomt". Om jag läser från Aftonbladet-artikeln, så var det så här: "Den första miljonen nådde Elisabeth ett år och fyra månader efter sin 30:e födelsedag."

Elisabeth: Det var lite surt. Jag hade ju satt 30 som mål.

Jan: Det är klart att det är surt.

Jan: "Samma dag som Elisabeth nådde målet satte hon upp ett nytt. Excel-filen där hon följde upp sin ekonomi döpte hon om till nästa mål: två miljoner till frihetsmaskinen." Och sen var det så här: "Men på whiteboardtavlan hemma i radhuset, där hon bor med sin man och deras två katter, skrev hon: dollarmiljonär innan december 2025."

Jan: När var detta?

Elisabeth: Det satte jag upp... oh, nu måste jag tänka. När köpte jag min whiteboard? Det kan ha varit lite mer än ett år sedan?

Jan: Okej. "Och i våras stod det klart att paret skulle nå sin första dollarmiljon redan i år. Åtta år tidigare än beräknat." Och nu kommer det spännande: "Det var lite som att luften gick ur. Målet hade varit som en stor ledstjärna genom i stort sett hela mitt vuxna liv." Känslan hon fick när hon blev mångmiljonär beskrev hon istället som att livsgnistan släcktes.

Matten som inte gick ihop

Jan: Och sen, om vi börjar där. Jag tänkte så här, jag fick inte ihop matten.

Caroline: Nej, inte jag heller.

Elisabeth: Nej, precis. Och det är för att jag har haft en Excel-fil som jag har följt upp. Och i den så skulle det vara om åtta år. Men däremot är jag ju så här, jag vill ju sikta mot stjärnorna. Så jag pressar det lite, och därför skiljer det sig från det här uträknade målet mot vad jag sätter som mål.

Jan: Det var generöst. Jag hade skyllt på journalisten.

Caroline: Ja, men berätta.

Jan: Och sen, för du skrev ju detta jättefint både på din blogg och på Instagram. Att du skrev så här: "Jag har en fantastisk man som jag älskar över allt annat, och han älskar mig villkorslöst. Vi har fantastiska familjer som ställer upp i vått och torrt. Vi bor i drömhuset, vi odlar vår egen mat. Har dessutom utökat familjen med två små ljuvligt bedårande pälsbollar."

Elisabeth: Förlåt.

Jan: "Jag borde, med allt detta i bagaget, känna glädje, eufori, tacksamhet. Ändå har jag mest känt meningslöshet och tomhet. Och med detta kom också skammen över att må dåligt. När allt egentligen är så fantastiskt bra, att det inte finns något överhuvudtaget att må dåligt för." Berätta.

En tuff vår och en tom känsla

Elisabeth: Jag hade liksom en, ska tilläggas, en ganska tuff vår. Jag jobbade mycket och vi höll på med renoveringar i huset. Plötsligt så går min morfar bort. Klart han var gammal, men det var varken från en dag till en annan. Så väldigt chockerande. Och mitt i allt det här så loggade jag in på våra konton. Pengarna ökade i princip varje månad jag gjorde bokslut. Och det hände liksom ingenting inom mig. Jag tittade fortfarande bara på de där siffrorna och tänkte: jag borde vara glad. Och jag har det jättebra. Men jag mår inte så bra.

Elisabeth: Och det kanske inte var så konstigt, just för att jag höll på att bli utbränd igen.

Caroline: Ja, hur hade det egentligen med pengarna att göra just där?

Elisabeth: Nej, men å andra sidan så tänker man kanske ändå att om man når ett mål som man har strävat efter ganska länge, att någonting ska hända. Någon form av glädje, eufori eller någonting. Men det var bara helt blankt här. Och då kommer de här känslorna av skam. Att man bara, shit, det här är ju världens största ilandsproblem. Men också att jag inte hade... ingenting kändes meningsfullt. Det var verkligen så här, jag bara... jag borde skriva bloggartiklar, jag borde göra detta och detta och tusen saker. Men det fanns ingenting här inne som kunde motivera mig.

Energin tog slut

Jan: Alltså förlåt mig nu, Elisabeth. Du jobbade mycket, din släkting hade gått bort. För mig låter det som att du var... man har ju bara så mycket energi.

Elisabeth: Absolut. Och jag säger att det är en del av det. Jag hade bara kanske förväntat mig, när vi skulle nå det här målet...

Jan: Du hade förväntat dig att det skulle hända någonting?

Elisabeth: Att det skulle kännas mer. Men det var ju så. Det var ju inget annat i livet som hade förändrats. Det är ju bara siffror på en skärm.

Jan: Ja, precis ja.

Elisabeth: Det är ju så surrealistiskt på något sätt.

Jan: Jag tycker att detta är fascinerande. För jag hamnar ju där också, för ett par år sedan. Precis bara så här: ja, ja, nu har jag tjänat massor av pengar. Och nu då? Och jag är ju nästan så här: ja, ja, då kan man bocka av det. Det var ju skönt att det var färdigt.

Elisabeth: Ja, precis. Check på den.

Jan: Nej, men lite så. Jag tänkte på det nu när jag fyllde 40. Att jag vet att det är många som så här på nätet, miljonärer, ekonomiskt fri innan 40. Och så var det så här: ja, fan, ja, men den ribban klarar man ju. Men det var inte så här "oh, oh", utan det var väl liksom så här... jag vill inte säga att det var väntat.

Pengar som ett medel

Jan: Titta, nu sitter här Caroline och skruvar på sig. Ja, säg nu vad du tänker.

Caroline: Men vi har ju pratat om det innan, att pengar är ju ett medel.

Elisabeth: Ja, men pengar är ju bara en förstärkare. Det är ju inte en lösning.

Caroline: Nej. Jag tänker att vi har massa annat i det mänskliga livet som ger mening. Och det är inte bara resurser.

För stenåldersmänniskan var det säkert jätteskönt att se alla resurser inför vintern. Men om man hade varit själv då, så hade det ju inte varit så kul. Man vill ju inte sitta där med sina resurser själv inför vintern. Man vill dela det med någon annan.

Caroline: Så tänker jag. För att relationer är viktigt för mig. Jag vet inte hur viktig relationen är för dig, Jan. Det kan jag inte svara på. Men jag tror att för de flesta så vill man ju ändå kunna dela sina resurser eller sin tid med andra människor. Att det är det som gör att det känns meningsfullt. Vad tänker du, Elisabeth?

Vad ska jag göra nu?

Elisabeth: Det jag upplevde att jag hamnade mycket i var: vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra med min tid och mitt liv nu? För det var lite som du var inne på, nu har jag satt check på det här. Ska jag höja ribban? Och det kändes också totalt meningslöst.

Caroline: Eller hur? För då kan man säga: jag ska ha 10 procent mer nästa år.

Elisabeth: Ja, det kan man göra, men varför då?

Caroline: Ja, men exakt.

Elisabeth: Det blir så här: det kommer ju ändå hända.

Caroline: Men är det för litet mål man sätter då?

Elisabeth: Nej, det handlar bara om att... det kommer ju ändå hända. Nej, men det var ingenting som kittlade här inne. Jag kände verkligen så här: det finns ingenting som känns kul. Vad jag än hade för tankar om vad jag skulle göra med mitt liv. Allt ifrån att bara hålla på och odla i trädgården till att typ bli katttämjare. Så kändes det inte på något sätt värdeskapande eller engagerande eller roligt.

Att acceptera tomheten

Jan: Men är du glad för detta nu?

Elisabeth: För vad?

Jan: För den tomhetskänslan.

Elisabeth: Jaha, och det var ju det som hände. Sen fick jag ju låta den här tomhetskänslan vara. Jag fick acceptera att den är där. Nu var den där mycket längre än vad jag upplever att den brukar vara hos mig. Och det var åtta månader som jag gick runt med den här, minst. Det var säkert även lite i slutet av förra året. Men det som jag landade i sen... det var när mina tankar började formas om att, ja, men vänta nu här, jag har ju gjort det här. Jag kan ju hjälpa andra att göra detta. Men så har jag liksom inte fattat på vilket sätt. Och sen är det det där med universum och saker landar i ens knä och hela den biten.

Elisabeth: Dels var det samtalet från Niklas, som gjorde att jag kunde erbjuda den typen av investeringar, som har hjälpt oss jättemycket, till mitt nätverk. Vilket är fantastiskt. Men sen också att skapa den här kursen för kvinnor. Där jag har varit så här totalt villrådig. Men hur ska jag göra det? Jag vill inte åka runt i hela Sverige och hålla utbildningar. För jag är väldigt driven av lust och passion och vilja. Och om inte jag har det, så kan inte jag ge mitt allt. Och då tappar jag energi, och så är jag rädd för att bli utbränd igen.

Att hitta formen för kursen

Elisabeth: Men hur ska jag då göra detta så att det passar mig? Och att jag fortfarande kan ge det jag vill och leverera ett värde. Och när det landade i mig hur jag skulle göra det igen, att ha en digital kurs som kanske kommer gå en gång om året, max två, så var det så här: ja, men så kan man ju göra.

Caroline: Och vad var det för någonting då egentligen? Var det inte att det blev meningsfullt att hjälpa andra människor? Det vet jag att du också upplever, Jan. Att det är meningsfullt för dig att få hjälpa.

Jan: Ja, men jag tror att det där är ju det sista steget i Maslows behovstrappa. Självförverkligande, ge bort till nästa generation, ge bort till andra. Vi hade ju det på fika tillsammans häromdagen. Så fick jag frågan så här: men du vet, om du fick ett bud på RikaTillsammans, skulle du sålt det då? Och jag var så här... nej, det tror jag inte. Jag tror inte det.

Valfriheten som blir svår

Elisabeth: Men jag håller ju med att det är klurigt, att man i alla år har längtat efter att inte vara begränsad. Att ha valfriheten. Och sen plötsligt sitter man där med valfriheten. Och så blir det nästan svårt att välja. För att innan var ju riktningen mycket, mycket enklare. För då fanns det ju bara en riktning.

Jan: Två valfriheter.

Elisabeth: Ja, absolut. Och det är ju en anledning till att jag också har valt att vara kvar på mitt jobb. Nu har jag förvisso ett väldigt roligt jobb, som är väldigt tacksamt. Men jag har ju varit så här: men om jag slutar jobba, vad ska jag göra då? Vad känns kul? Vad känns meningsfullt att göra då? Och jag har inte landat i den tanken förrän jag började fundera på det här. Så nu sitter jag väl i en lite sån dividerad situation. Men jag tänker att det utkristalliserar sig, och saker och ting blir som de ska bli.

Björn och hans passion

Caroline: Vad säger Björn då? Eftersom jag upplever ändå att ni två är lite lika. Och Björn och jag är lite lika.

Elisabeth: Ni är väldigt lika.

Caroline: Jag och Jan är väldigt lika. Så man gifter sig oftast med någon, eller blir tillsammans med någon, som man känner att det är någonting som drar. För att du är ju så annorlunda från hur jag är. Man kan lära sig något från varandra. Vad säger Björn om det hela?

Elisabeth: Vi pratar ju mycket om det här. Och där kan jag vara jätteavundsjuk på Björn. Att han har sin passion så tydligt utkristalliserad. Det är musik. Han älskar att göra musik. Skriva låtar, spela instrument, sjunga, göra musikvideos, hela kittet. Och det är det han gör på sin... han har ju vänt på det nu, att han jobbar som läkare på sin fritid och är musiker på sin arbetstid.

Jan: Exakt.

Elisabeth: Sen att det är tvärtom i intjäningen, det behöver vi inte diskutera.

Jan: Man väljer ju själv vad man vill ha för titel.

Elisabeth: Ja, visst.

Jan: Fan vad skönt. "Jag är musiker. Och sen är min Batman-karriär, jag är läkare ibland." Det kommer alltid sist.

Att hitta det meningsfulla

Elisabeth: Och det har jag varit avundsjuk på, för jag har inte känt någon sån. Ja, visst, jag har min blogg, men jag skulle inte vilja sitta och skriva bloggartiklar dagarna i ända. Jag har inte varit så sugen på att starta en podd, och jag har väl tänkt att jag borde hålla föreläsningar, men då ska man resa runt, det är jag inte så sugen på. Jag är ju en hemmakatt. Och liksom, jaha, vad ska jag, vad känns meningsfullt? För jag tror ändå att även om man vill hjälpa andra, så handlar det ju också om att är det inte meningsfullt för mig, så kommer jag ändå inte kunna hjälpa någon annan. Det måste liksom resonera i mig.

Elisabeth: Och det är egentligen bara en och en halv månad sedan det landade i mig. Och jag känner så här: här har vi någonting som jag verkligen känner, åh, nu kittlar det i magen.

Jan: Men jag tänker så här, Elisabeth, är det här något nytt spel då? Eller något nytt, du har utbildningarna du ska göra. Alltså 90-pipen menar du?

Elisabeth: Ja, eller något sånt här roligt. Som kittlar i magen.

Den digitala kursen och drömkunden

Elisabeth: Det är primärt den här utbildningen som jag nu har påbörjat, och börjat med djupintervjuer med mina drömkunder, eller vad man vill kalla dem. För att ta reda på, för jag kan ju ha en idé, men det kanske inte alls är vad de behöver. Så att ta reda på, men vad är det? Jag har något mål om att det ska vara den bästa digitala kursen, för att lägga grunden för ekonomisk frihet, för kvinnor, bara. Men vilka kvinnor som helst, som egentligen vill skapa sig en ekonomisk grund.

Elisabeth: En sak som jag har på vägen, för jag går ju en utbildning också, för att lära mig hur jag ska göra en digital kurs, för det har jag ju aldrig gjort innan, så då tar jag ju hjälp av proffsen. Jag har en fantastisk tjej i USA, som jag just nu går den här kursen tillsammans med, och en massa andra personer. Och en viktig sak, för det jag har tänkt är ju kanske så, ja, men man får hjälpa alla. Men då är man tillbaka på det här, om du försöker hjälpa alla så hjälper du ingen.

Att hitta sin nisch

Elisabeth: Och då har jag lite fått rannsaka mig själv: men vad kan jag göra störst skillnad? Och då har jag kommit underfund med att jag kan hjälpa de som är lite i min egen situation. För jag har till exempel aldrig gått på bidrag, jag har aldrig varit arbetslös. Jag har väldigt svårt att sätta mig in i den typen av situation och veta hur jag ska bidra där.

Elisabeth: Däremot känner jag att jag verkligen skulle kunna bidra till kvinnor som kanske är i karriären, man kanske har ett ganska bra jobb. Man har det rätt gott, man är lite fat and happy. Men det har inte hänt så mycket på den ekonomiska fronten. Man har lite stoppat huvudet i sanden. Lite så här: borde, men vet inte var jag ska börja. Hon kanske lite skäms för sin situation, även om jag inte tycker man ska göra det. Men man är där, att man har en känsla av att det här borde jag ha lite koll på. Där känner jag att jag kan bidra som mest. För det resonerar med mig också. Och jag tror att de kan identifiera sig med mig och jag kan identifiera mig med dem. Och då tror jag att det blir bättre. För även om jag skulle kunna tänka mig, ja, men jag kan hjälpa alla, så tror jag inte att jag är bäst lämpad för det. Utan då får jag hitta min nisch.

Det sämsta finansiella rådet

Caroline: Som två sådana här frågor, som vi alltid brukar ta i slutet. Vilket är det sämsta rådet du har sett i finansiella sammanhang? Du måste ändå ha stött på en del.

Elisabeth: O ja, gud ja. Var ska jag börja? Jag är inte så glad för de här Forex-, valuta-, "du får en procent per dag"-erbjudandena. För jag kan inte ta det på allvar. När man börjar räkna på det och gör sin hemläxa, så inser man, men vänta nu här, du skulle alltså ha mer pengar än alla pengar som idag finns i hela världen, om tio år, eller tjugo, eller vad det nu är. Det är inte rimligt.

Jan: Nej. Alltså, är det roligt. Jag har aldrig sett dem där. Men det är något i erbjudande att investera.

Elisabeth: Ja, de dyker ju upp från tid till annan. De ringer ju också dessutom.

Jan: Jag har ju hamnat på någon jävla lista i England, så de ringer ju mig hela tiden. Plus 45, då svarar de. Nej, jag är dålig. Men i alla fall nu i Sverige har de ju behövt skriva ut i reklamen, så här: 86 procent av våra kunder förlorar pengar.

Elisabeth: Oh, det var ju ändå äntligen.

Jan: Alltså jag hade ju aldrig ens kunnat köpa en reklamkampanj, om jag var tvungen. "86 procent förlorar pengar på att göra detta, men jag tänker sälja detta i alla fall."

Elisabeth: Ja, men det är väl lite som med trisslotter då?

Jan: Ja, fan. Ja, men precis. Men trisslotten är begränsad till 30 kronors förlust. Medan det här är sjukt mycket.

Pitcha enskilda aktier

Caroline: Är det något mer du brukar höra, så här dåliga råd?

Elisabeth: Ja, men det är ju när folk vill pitcha enskilda aktier. Det känns ju också lite så här, ja, visst, den kanske har gått bra nu, men där är jag väldigt... där kopierar jag ju ditt recept. Hur vet vi att det går bra imorgon?

Jan: Exakt. Och det kan vi göra, för vi har ju sett de där Ratos. Och vi har gjort det. Flera gånger.

Elisabeth: Det har jag, men det är ett annat exempel för mig.

Jan: Ja, men precis.

Elisabeth: Folk vill gärna vara duktiga. Och jag förstår det. Men för mig har det varit viktigt att inse min egen begränsning i hur duktig jag kan vara. När andra människor har mycket mer information och tid, och tycker till och med att det är kul att göra de här analyserna. Jag tycker det är dödstråkigt att läsa en årsredovisning.

Jan: Ja, ja, ja, men precis.

Boktips

Jan: Du, jag tänker... Du sa också så här, ligga i hängmattan och läsa böcker. Vad skulle du tipsa om? Det behöver inte vara en ekonomibok. Om du får tipsa om någon bok.

Elisabeth: Vilken ska jag ta?

Jan: Du får ta flera.

Elisabeth: Jag läste igår kväll ut en bok. Gud, jag kommer aldrig ihåg vad mina böcker heter, för jag bara diggar inte dem. "Hur man... kan man bli rik?" Nej, det heter det inte. "Hur man skaffar vänner och behåller dem." Väldigt basic. Som jag fick...

Jan: Var det en skönlitterär bok? Eller en instruktions... vad ska man säga?

Elisabeth: Det var nästan en instruktionssjälvhjälpsbok. Tydligen så är den här boken...

Jan: Är inte det en sån klassiker?

Elisabeth: Ja, exakt.

Jan: "How to Win Friends and Influence People". Jag vet precis. Den är liksom från... den här Carnegie som skrivit den.

Elisabeth: Ja, så är det. Så är det ja.

Jan: David, eller...

Elisabeth: Dale.

Jan: Dale. Ja.

Caroline: Var den bra?

Vad boken påminde om

Jan: Jag har faktiskt inte läst den.

Elisabeth: Alltså, det var ju så här... det var en bra reminder. Och det kändes också bra att jag faktiskt redan hade några av de här grejerna, utan att jag behövde ha läst boken. Men det var ju ändå så.

Jan: Ja, men det är bra. Vad blev du påmind om då?

Elisabeth: Ja, men just hur viktigt det är att se andra människor. Att inte förminska dem. Återigen, så här, självinsikt. Vad som är basic för mig är inte nödvändigtvis basic för någon annan. Att komma in med insikten att jag kan ha fel. Jag har inte hela bilden. Och vara ödmjuk inför när andra människor, och även om man vet att de har fel, också vara ödmjuk. För att de sitter i samma sits som jag ibland. Och har inte hela bilden.

Jan: Ja, det är fint. Ja, men jättebra påminnelser.

Elisabeth: Men alltså inget nytt och inget revolutionerande. Men ändock, det var ju kul. För det var ju exempel från 1800- och 1900-talet.

Jan: Ja, men den är ju skriven i början av 1900-talet.

Elisabeth: Men det känns ändå som den är lite tidlös.

Jan: Den är tidlös. Med hur människor fungerar och vad de tycker om.

Elisabeth: Ja. Hur vi blir behandlade. Och han har ju gjort ett gediget arbete för att ta fram den här boken. För det är ju en prototyp av flera olika steg. Där han började hålla små föreläsningar, som blev större föreläsningar, och så flera års erfarenhet. Så väldigt, ja, men jag skulle rekommendera den.

Tack och avrundning

Jan: Du, stort tack, Elisabeth.

Elisabeth: Tack.

Jan: För att du ville komma och hälsa på. Det var inte första gången. Och dela med dig generöst. Ja, och om saker som man kanske inte alltid pratar om. Utan det ska ju vara, precis som du säger, lite så hetsigt: jag nådde dig när jag var 30, och sen 35, sen var det 40, och nu ska jag bli miljardär. Allt går så jävla bra. Instagram, yay!

Elisabeth: Ja, men precis.

Jan: Nej, livet är inte ett Instagram-flöde.

Elisabeth: Nej, men verkligen.

Jan: Och jag gillar att du är så autentisk med det där. Och sen gillar jag alla de här små tricken. Som du bara så här, ja, ja. Men så hyr vi ut parkeringsplatsen framför villan. Jag tror att det är många som hade kunnat hyra ut sin parkeringsplats utanför villan, som aldrig ens har tänkt tanken. Och sen handlar det inte bara om att ha tanken, utan sen handlar det ju dessutom om att ta steget och faktiskt göra det. Och där är ju du sjukt cool. Att du gör de här grejerna och väntar tre och ett halvt år på att hitta rätt hus. När de flesta av oss andra så här, nej, pallar inte, det gick inte att hyra ut.

Jan: Så fantastiskt, stort tack, Elisabeth.

Elisabeth: Tack för att jag fick komma.

Jan: Och vill man då följa dig, så på rikakvinnor.se eller sök på Elisabeth Svensson i sociala medier. Och så har du de här Fearless Women.

Elisabeth: Fearless Women på Facebook, och Rika kvinnor på Instagram. Hashtag rika kvinnor.

Jan: Ja, precis. Då ses vi där.

Bonus: missuppfattningen kring FIRE

Jan: Så detta blev lite ett behind the scenes. För detta är någonting vi började prata om när vi hade packat ihop. Så här kommer ett litet bonus. Och det började med Elisabeth som var så här: Jan, detta är vad jag tror att du har missuppfattat kring FIRE. Financial Independence, Retire Early. Så varsågod, Elisabeth. Vill du säga det du sa här? Vi ska ha mitt brandtal här. Gärna som du sa off-camera.

Elisabeth: Ja, nej, men jag tänker, utifrån att du säger ju ofta, till exempel: ja, men det är bara att starta ett företag. Eller det är bara att göra det här. Byt jobb.

Jan: Byt jobb, eller vad det nu må vara. Byta och gilla ditt jobb.

Elisabeth: Precis. Och för en själv, när saker är enkla, så är det ju väldigt enkelt. Då är det liksom solklart. Men för en annan person, så är ju inte det steget, till exempel starta ett företag, ingenting som man gör på rutin.

Caroline: Ja, det tog jättelång tid innan jag startade mitt företag. För jag tyckte, åh gud, vad mycket jag behöver ha.

Jan: Jag vet, jag tjatade ju på det över ett år.

Caroline: Ja, ja, ja.

Jan: Det var nog längre än så.

Caroline: Men jag tyckte att det var ett jättestort steg att ta. Också för att jag var så här, jag visste inte vilka kostnader som skulle tillkomma. Och så ska man ha någon som hjälper en med ekonomi. Det är ett större steg att ta.

FI snarare än RE

Elisabeth: Så om vi kommer tillbaka till det här med FIRE, så tror jag för många att det handlar inte om att man ska pensionera sig. Att man inte trivs på sitt jobb och vill bara skita i det och bestämma själv. Det tror jag att det kan vara. Men jag tror inte att det är "retire early" som är liksom... om man tänker sig pension, så tänker kanske många, ja, men då ska jag sluta jobba helt. Jag ska inte göra någonting. Jag ska ligga på den där stranden och dricka de där drinkarna.

Men det är där jag tror att man kanske har missuppfattat det lite. För många handlar det just om, du är på ett ställe, du är fast i en situation. Och du ser inte skogen för alla träden.

Elisabeth: För att du är så fast, så att du kan inte ens tänka hur du skulle kunna byta jobb, eller vad du skulle vilja göra istället. Som i mitt fall, jag jobbade åtta år inom ekonomi och finans. Jag tyckte inte det var kul. Jag hade en period där jag sökte ett jobb i veckan under ett år. Kom på skitmånga intervjuer, hamnade alltid på andra plats. Och de bara: du är jätteduktig, men för du har ju den här inriktningen, så du kan ju inte jobba med det här. Och till slut var jag så dränerad på energi, så att jag orkade inte längre söka jobb, för att jag ville inte längre jobba med det här. Och sen hände det massa andra grejer. Jag träffade en jättefin rekryterare, och jag fick en annan möjlighet, och allting blev mycket bättre.

Att vara fast i en situation

Elisabeth: Men ändock, jag kan verkligen sätta mig in i situationen hos de som sitter där och bara: men det är ju inte det det handlar om. Det är inte att jag vill sluta jobba, utan det handlar mer om att jag är så fast i den situationen jag är i, och jag ser ingen annan utväg mer än att ta tag i det själv genom att skapa den här ekonomin som gör att jag kan säga upp mig eller välja en annan väg. Det tror jag definitivt.

Caroline: Bestämma själv är väl det som...

Elisabeth: Ja, bestämma själv.

Caroline: Det är inte alltid man har... Det är klart att alla möjligheter finns, men det krävs också rätt mycket av en själv. Om man ska ha den energin och det självförtroendet, och har man då fått nej på nej på nej när man söker jobb, då är man inte så himla stor. Då är man rätt liten. Så jag tror inte man ska glömma det.

Elisabeth: Absolut.

FI-biten snarare än RE-biten

Jan: Det jag tänker, men då är det egentligen... den här, du är ju också inne på lite krasst den här FI-biten snarare än RE-biten.

Elisabeth: Ja, det skulle man nog säga.

Jan: Eller säger du... ja, du är väl liksom, du är inte ens 40. Men tror du att du kommer sluta jobba då, eller fort? Nu kommer du ju bara göra dina utbildningar.

Elisabeth: Ja, nej. Men det handlar ju återigen om att kunna göra det jag brinner för och det som känns meningsfullt, utan att vara beroende av att jag behöver tjäna pengar på det. Sen om jag gör det, är det en bonus. Men jag har redan fixat det där.

Jan: Men är inte ironin, som jag upplever, är ju att när du... detta låter ju skitfånigt, det är mycket lättare att vara rik än att vara fattig, men jag menar det utifrån perspektivet att när du inte behöver tjäna pengar, så blir det mycket enklare att tjäna dem. Inkomsterna ökar ju jättemycket, när man väl inte behöver pengarna. Men hur ska du komma dit innan du är där?

Elisabeth: Jo, nej, men exakt. Men å andra sidan, då har vi ju det som vi pratade om innan: njut av resan dit.

RE-biten är överskattad

Jan: Men jag upplever ju RE-biten som högst överskattad.

Elisabeth: Ja, men det gör jag också. Jag köper inte in på den. Jag visste ju inte ens vad FIRE var för typ tre år sedan. Jag hade aldrig hört talas om det, men jag började hitta någon artikel, så jag bara: ja, det är ju ganska likt hur jag själv har tänkt. Men jag tror inte heller egentligen att det handlar om RE, utan det skulle nog istället vara någon form av att välja själv hur jag vill leva mitt liv. För ingen människa vill ligga på en strand och inte göra någonting. Det är inget meningsfullt liv. Så jag trodde snarare bara att det kanske missuppfattas lite, att det ska vara det här, nu ska jag gå i pension, jag ska aldrig mer jobba. Alltså nej, jag vet inte vem som tänker så egentligen.

Jan: Nej, jag tror inte att det är någon som gör det. Det är om man är frustrerad på sitt jobb i fem minuter som man tänker så. Och jag menar, det är ju säkert någon som bara vill ta ett år ledigt och bara åka och surfa. Men det är också någonting man gör. Vad är ett jobb? Och så blir man kanske surflärare, och så blir man jättekänd, och så tjänar man massor med pengar på det. Det är ju ironin i det hela. Eller inte.

Self-talk och självförtroende

Jan: Men det är ju det som är financial independence. För då spelar det ingen roll. Och då blir det ju helt plötsligt kul och du kan släppa taget. Och det är då jag tror att det här självförtroendet, den här tryggheten, den lyser igenom. Och det är det som gör att du då tjänar pengarna. Men du kan inte göra det tvärtom. Eller kan du det?

Elisabeth: När man gör saker som man tycker om, så är det lättare att tjäna pengar.

Jan: Jag upplever att göra det tvärtom är en genväg. Men det kräver mer mentalt överskott eller emotionell energi.

Elisabeth: Ja, och jag tror inte att alla människor... Jag är ju själv trygghetsnarkoman. Och är man det, så i mitt fall har det varit så, jag varken vill eller vågar eller känner att jag kan släppa taget fullt ut. Eller så har det varit i alla fall fram tills nu. Nu är vi i en helt annan ekonomisk situation där jag verkligen skulle kunna släppa taget. Men jag har fortfarande inte landat i den tanken fullt ut.

Jan: Ja, nej, men precis. Nej, jag tror att detta är något vi får återkomma till. Det är i alla fall spännande.

Att bita ihop och göra

Jan: Som du säger, jag brukar nog underskatta självförtroende- och självkänsloaspekten. För då kan jag bli så här: men bara bit ihop och gör.

Caroline: Men apropå self-talk. Vad är det du gör då?

Jan: Ja, men till exempel starta företag. Jag var ju så fascinerad... jag var ju på dig hur länge som helst. Elisabeth, starta företag. Typ varje gång vi träffades så var det: hur går det med ditt företag? Men precis som du...

Elisabeth: Det kunde inte hända förrän det hände.

Jan: Nej, men det är ju det där. Jag menar, jag skulle kunna sitta här och bara, åka iväg på en Vipassana. Det är tio dagar. Du ska sitta still och meditera tio timmar om dagen i tio dagar. Just do it. Det kommer förändra ditt liv. Bit ihop nu, John, och gör det.

Elisabeth: Exakt. Det måste ju landa när tiden är rätt. Och så tror jag det är för många. Därför tror jag att man ser den här rörelsen som ett sätt att faktiskt komma ur det här ekorrhjulet och kunna ha valmöjligheterna. Men att bara ta det steget direkt, för många är inte det så himla enkelt.

Felaktig uppfattning men igång

Jan: Nej, jag fattar det. Och sen tror jag nog att det jag tar med mig här är också att man kan tänka på det precis som vi pratade om, att misslyckas med investeringarna i början. Bättre att du har, inom citationstecken, felaktig uppfattning om FIRE och kommer igång, än att du har korrekt uppfattning om FIRE och inte gör det. Det gäller ju att välja i det där.

Elisabeth: Kan man säga att jag tycker det är konstigt att FIRE-rörelsen inte är större än vad den är? Med tanke på hur världen har förändrats. Sen 40–50-talet när man hade ett jobb för livet. Nu är det ju absolut inte på det viset.

Jan: Men jag har hört att den har vuxit jättemycket.

Elisabeth: Otrygghet och att man vill kunna trygga sig själv. Den kanske är större än vad jag tror.

Jan: Jag försökte göra den poängen i Ekonomibyrån, men min tio minuters intervju blev nedklippt till 17 sekunder. Så det är svårt att göra en poäng på 17 sekunder.

FIRE som motreaktion

Jan: Men jag tror ju på det att FIRE är en motreaktion mot den ekonomiska otrygghet som folk upplever. Det är dyra bostäder, det är svårt att få jobb, man har små besparingar, börsen är dyr. Börsen har fan gått upp i 15 år, eller i 10 år. Så jag tror att, och det är svårt med gigjobb. Eller inte svårt, men svårt att få ett vanligt jobb. Det är mycket gigjobb, det är Foodora, det är Uber. Och då tänker man så här: gud, jag kommer inte få någon hjälp av samhället. Då måste jag fixa det själv. Och börjar man då med att fixa det själv, så ganska snabbt så kommer man tilltalas av FIRE.

Elisabeth: Men jag tror kanske generellt, om man tittar utanför vårt lands gränser... men jag tror i Sverige så är det mycket också att vi har det väldigt bra, och många kanske har en motrörelse snarare till konsumtionshetsen, att vi ska åka på en fin semester på sommaren, vi ska åka skidor, man ska ha en fin bil på uppfarten, hela den här. Där tror jag också det är en motrörelse, som också går mer mot att leva mer hållbart.

Jan: Ja, den aspekten kommer också in.

Att skala av

Elisabeth: Ja, och för min del har det varit mycket så att skala av, att jag vill inte ha så mycket prylar, det är inte viktigt i mitt liv. Jag mår inte bra av att ha för mycket saker hemma, utan jag vill snarare bara, det ska vara luftigt, så att jag får plats med andra saker i mitt liv än prylar. Så det tror jag också är en motreaktion på det. Vad det i alla fall varit för mig.

Jan: Precis, så jag tror att den är nog mycket mer diversifierad än man vill tro.

Caroline: Och sen har vi ju alla, från minimalisterna till sådana här fetischister som jag.

Jan: Maximalisterna.

Caroline: Ja, maximalisterna.

Jan: Som ska ha lite fler sladdar hela tiden. Men jag kan helt ärligt, då hittar jag ju på en ursäkt, att det kan vara ganska skönt när våra barn är större, att bara flytta till ett mindre boende. Jag ser fram emot den där avskalningsfasen.

Caroline: Jag ser också fram emot den. Vi pratar ju ofta om Jan och hans sladdar och sånt. Men jag har ju också grejer som jag handlar. Vi är ju lite maximalister, det är vi. Krukor och sånt tycker jag om.

Avskalningsprocessen

Elisabeth: Men jag hör ändå längtan här i ert prat. Vad är det som hindrar er?

Caroline: Jag vet inte hur många påsar jag har skickat till sälj. Vi är i den avskalningsprocessen redan, Jan.

Jan: Det är bara det att man vill ha det som man vill ha, men inte någonting som man fick av någon som kanske... Ja, men detta passar inte in i vår estetik eller i vårt liv, eller på något annat sätt.

Caroline: Nej, men jag tror så här krasst, jag tror att det som... apropå misstag i efterhand, eller kanske inte misstag, men nu har vi ju testat villa, Volvo, katt och barn. Vi har ju testat det där livet.

Jan: Ja, din fas. Hade vi inte gjort det, så hade i alla fall jag... jag har alltid gått med tanken: hur hade det varit att ha ett hus? Hur hade det varit att ha en ny bil? Ungefär som jag fortfarande, så här 20 år senare i min karriär, går och funderar så här: undrar hur det hade varit om jag hade tackat ja till det där jobbet på McKinsey.

Caroline: Kunde du inte tänka dig in i hur det hade varit, Jan? Sen så hade du kunnat släppa den tanken.

Vad händer när man blir ekonomiskt fri?

Elisabeth: Men är det inte det som FIRE handlar om då? Att tänka sig in i "tänk om, vad händer när jag blir ekonomiskt fri?" Att det kanske också är en sån liksom...

Caroline: Ja, den ska vi ju inte svara på, den frågan.

Jan: Men Jan, det är inte så mycket som händer då. Det är vad vi gör av det.

Caroline: Ja, ja, ja, ja.

Jan: Jag fattar. Och jag fattar inte.

Caroline: Men jag tänker att det är väl...

Jan: Låt mig sköta det.

Caroline: Okej. Det är bra.

Jan: Jag tror att vi sätter punkt där.

Caroline: Vi sätter punkt där.