Om dokumentären PUSH: hur bostäder blev investeringar

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Svensk förort till salu
2. Insikten som förändrade hur jag ser på fastighetsfonder
3. En filmvisning som ett "fika tillsammans"
4. Inte orättvisor – en undersökning av varför
5. Att flytta fokus – från Dole till Trump
6. Rädslokulturen och advokaterna
7. Hur man uthärdar en mediastorm
8. Underifrånperspektivet som grundhållning
9. Journalistik som demokratins renhållningsarbete
10. När forskare blir attackerade – tobaksindustrins metod
11. Vinkel, tes och gråskalor
12. Vad Push egentligen handlar om
13. En film som känns i magen hos oss själva
14. Varken höger eller vänster
15. Knightsbridge – tomma hus värda miljoner
16. När bra delar bildar en cykel
17. Vad är meningen om allt blir dyrare?
18. Stiglitz och berättelsen om vad som är fel
19. Landgrabbing – pengar på speed
20. Blackstone, Akelius och bruksvärdesprincipen
21. Hur man gör livet surt för hyresgäster
22. Luxury condos och slagna stadsstrukturer
23. Land som den ultimata tillgången
24. Helheten ingen tänker på
25. Kan det hända i Sverige?
26. Det landar till sist på kommunens bord
27. Boende som en mänsklig rättighet
28. Tröstlöshet och hopp i FN-salen
29. Vad ska tittaren göra?
30. Divest-rörelsen och makten som konsument
31. Var och hur man ser filmen
32. Säg till nästa gång – vi vill stötta
33. Ett filmtips och en dokumentärfilms äventyr
34. Hyresgästen är inte kunden – investeraren är det
35. Sälj två lägenheter för att bygga en
36. Att bestämma sig för sin stad
37. De som aldrig har ett eget hem
38. London utan arbetarklass
39. Även din villa skyddar inte dina barn
40. Konkurrens, monopol och upphävd konkurrens
41. Berlin köper tillbaka – en ny frontlinje
42. Pengar utan nationalitet – via skatteparadis
43. Osund konkurrens med sparade, beskattade pengar

Svensk förort till salu

Fredrik: Det finns mycket svensk förort till salu. Och då kommer de här bolagen in. Man köper dem, renoverar upp dem och höjer hyrorna. Så det blir dyrare och dyrare att bo. Och detta är numera ett svenskt problem.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag är det dags för avsnitt 117, och det handlar om dokumentären Push, som är Fredrik Gerttens nya film. Och för dem som inte är bekanta med Fredrik Gertten och vad han har gjort tidigare: han har gjort Bananas, som handlar om de här nicaraguanska bönderna som jobbar på Doles plantage.

Caroline: Och utsätts för gift.

Jan: Ja, precis. Och sen blev han stämd av Dole, och det pratar vi om. Sen har han gjort andra filmer, Bikes vs Cars.

Caroline: Ja, och kanske en väldigt känd film han har gjort, det är ju Blådårar. Och det var väl 98 eller något?

Jan: Ja, du vet, det är då med Zlatan. Zlatan när han är ung och precis ska börja, kanske få sitt genombrott. Och om MFF, Malmö FF.

Caroline: Precis. Och den här dokumentären handlar ju om…

Jan: Push nu alltså.

Caroline: Ja, precis. Om fastighetsmarknaden. Hur bostäder har gått från att bli någonting man bor i, till att bli finansiella investeringar. Och hur fastighets… Stora, stora företag. Vi pratar inte den lilla människan som äger…

Jan: Den lilla, lokala fastighetsägaren. Tre villor eller tre lägenheter.

Caroline: Utan det är stora aktörer det handlar om.

Insikten som förändrade hur jag ser på fastighetsfonder

Jan: Precis. Och hur det leder till att människorna inte har råd att bo kvar i våra städer. Hur man trängs ut. Och det är inte bara de fattiga vi pratar om. Där var ju ett exempel från London, där de här gamla stora husen i centrala London, väldigt nära Buckingham Palace, där lorder och deras familjer har bott. De människorna har också trängts ut. Så det står helt tomt.

Caroline: Precis. För mig var det lite samma insikt som när vi hade Sören här och pratade om klimatet. Att jag bara insåg att jag är en klimatbov. Trots att jag tyckte, ta cykeln i stället för bilen och försök äta ekologiskt. Och sen bidrar jag ändå ganska mycket till det.

Jan: Ja, med våra sparpengar.

Caroline: Ja. Och samma sak här. Jag kommer nog aldrig se på en fastighetsfond på samma sätt efter den här dokumentären som innan. Och jag kan känna mig väldigt tacksam, faktiskt, för att ha sett den här dokumentären Push. För då kan jag ta andra beslut om var mina pengar ska jobba.

Jan: Ja, precis. Så jag tänker att i stället för att vi sitter här och spekulerar om filmen, så släpper vi på Fredrik. Det blir en intervju med honom.

Caroline: Ja, där vi egentligen pratar mycket om just det här, om städerna och hur det har gått till, och får följa hur han har intervjuat FN:s sändebud för mänskliga rättigheter, där boende faktiskt var en mänsklig rättighet. Och sedan tänkte jag också tipsa om att läsa i anslutning till avsnittet, för vi kommer försöka arrangera en sådan här visning. En filmvisning.

Jan: Ja, en filmvisning.

En filmvisning som ett "fika tillsammans"

Caroline: Och jag tänker att vi har haft våra fika tillsammans-tillfällen. Detta hade kanske varit ett kul annat sätt att göra ett sådant här fika tillsammans. Det är inte riktigt bestämt, för vi filmar ju detta innan premiär. Vi måste kolla upp det med biografer och sådant. Så kolla gärna i anslutning till avsnittet, för då blir det ett sådant här fika tillsammans där vi kollar på filmen. Då lägger vi ut en länk.

Jan: Ja. Bra, så jag tänker att vi släpper på Fredrik.

Caroline: Varmt välkommen, Fredrik Gertten.

Jan: Du är svensk filmare, filmproducent och journalist. Och din kanske mest kända film, Bananas, fick för ett antal år sedan bokstavligen företaget Dole att stämma både dig och filmbolaget. Sen har du varit sommarpratare. Du har vunnit massor av priser för dina dokumentärfilmer, visats i över hundra länder, blivit hedersdoktor vid Malmö universitet. Och idag är du aktuell med en ny dokumentär som handlar om fastighetsmarknaden, vilket är det vi ska prata om idag. Så varmt välkommen!

Fredrik: Tack så mycket.

Caroline: Är det något du vill lägga till? Du är ju Malmöbo, och det är ju viktigt för oss.

Fredrik: Malmöbo och cyklist. Nej, alltså, Malmöbo är ju bra nog. Och Malmö FF.

Jan: Ja, precis. För du har ju också gjort den här Bikes vs Cars och Blådårar och Zlatan. Alltså, du har gjort hur mycket?

Caroline: Jo, men det är många filmer, ser man ju om man bara kollar på Wikipedia på dig. Men det är vissa filmer som sticker ut och är mer kända än andra.

Inte orättvisor – en undersökning av varför

Jan: Ja, men innan vi går in lite på dagens ämne: jag har sett de flesta av dina filmer och gillar dem jättemycket. Men om jag skulle söka sammanfatta det, så skulle jag säga att de handlar ganska mycket om orättvisor. Eller åtminstone de senaste filmerna handlar väldigt mycket om orättvisor, eller globala företeelser. Skulle du hålla med?

Fredrik: Jag skulle inte beskriva det riktigt så för mig. Den här filmen, och den förra, och den som var innan, som hette Big Boys Gone Bananas, de är mer en sorts undersökning i varför ser det ut som det gör. Jag försökte förstå. Den förra hette ju Bikes vs Cars, som börjar med en enkel fråga: varför är städerna helt proppfulla med bilar och ingen kommer någonstans? Varför står liksom alla gathörn så här? Och då är Malmö ganska lugnt jämfört med Los Angeles.

Caroline: Ja, där finns ju knappt trottoarer.

Fredrik: Nej. Och varför ser det ut så? Vi har haft städer i 2 000 år, och så på 60–70 år har städerna helt förändrats av den här extremt stora, klumpiga maskinen som är extremt ytkrävande och som gör att platsen tar slut i städerna. Jag börjar med en enkel fråga, det är inte en orättvisefråga. Det är bara: hur kunde vi människor organisera vårt liv så här?

Fredrik: Den som hette Big Boys Gone Bananas handlade om att jag ville förstå hur Dole gjorde när de försökte flytta fokus. Från att de hade använt ett bekämpningsmedel som gjorde sina arbetare sterila, till att säga: en svensk dokumentärfilmare har gjort en skurk till en hjälte i sin film. De lyckades flytta fokus. Och det gjorde de med kända tekniker. De kontaktade journalister, de sålde in stories, de skapade en rolig historia om att den här svensken nog klantade till det. Som väldigt många trodde på.

Att flytta fokus – från Dole till Trump

Fredrik: Och den där "shift the focus"-storyn, det är ju det vi ser mer och mer av idag. Vi har mästerdomptören nu, Donald Trump. Året Trump blev vald som president, 2016, minskar rapporteringen av klimatförändringarna i amerikansk tv med 60 procent. För mig säger den matematiken någonting. Även media har ett givet utrymme. Kan du fylla det utrymmet med någonting annat, ja, då är det någonting annat som åker ut.

Fredrik: Just nu är Trump ett bra exempel, men det finns också svenska imitatörer som försöker skapa väldigt mycket konflikt kring sin egen person.

Caroline: Ja, Boris Johnson är ju också en sådan person.

Fredrik: Boris har lite av det också. Men vi har svenska politiker, jag behöver inte namnge dem, som också är väldigt provokativa. Och då pratar folk om dem, hur dumma de är eller hur bra de är. Och då pratar vi inte om annat som vi kanske borde prata om. Så det är också det här att flytta fokus bort från det vi borde prata om. Och jag tycker det är intressant.

Caroline: Intressant, ja. Men kunde du bli arg när Dole gjorde så? Eller tänker du, ja okej, de har använt det här verktyget?

Fredrik: Jag var så jävla arg. Det är klart jag var arg. När vi pratade om Bananas var jag i Los Angeles, det var premiär på min film, jag var uttagen till tävlan. Det var sju filmer, 50 000 dollar i pris. Jag blev introducerad till Hollywoodstjärnor varenda dag. Peter Fonda dog nu i förra veckan, jag satt en hel kväll med honom och drack tequila. Det var hela den där Hollywoodmiljön. Samtidigt som de kör ut en story om att jag har gjort något fel.

Rädslokulturen och advokaterna

Fredrik: De lyckas få hela festivalen att backa. De blir skiträdda, för Dole attackerar, och de gjorde det på ett så aggressivt sätt. Och USA är väldigt mycket en rädslokultur. Folk är rädda att förlora det de har. Det är lättare för dem att förlora det de har också.

Caroline: Ja. Är det inte så?

Fredrik: Ja. Och det är också så att det de jobbar med, de här punitive damages, straffande skadestånd, innebär att ju större ett företag är, desto större straff kan man ge dem. Så det kan plötsligt handla om hur många miljoner som helst. Och det gör att alla drar in sina advokater, och advokaternas första åtgärd är bara att hålla avstånd.

Caroline: Ja.

Fredrik: Och jag hamnade i det. Jag blev en sådan som folk höll avstånd till. Och jag trodde själv, som naiv svensk, att nu kommer mina journalistkollegor, de duktiga på LA Times och alla de andra, nu kommer de rycka ut. Men de sa bara till mig: Fredrik, vi kan inte göra någonting. Våra advokater säger att vi inte kan skriva. Alla journalister blev bara försiktiga för att det blev så stort. Jag tänkte: all fakta finns där, ni kan se hur riggat detta är. De sa: vi ser det, men vi kan inte göra någonting. Och det var ganska obehagligt. Och som sagt, du undrade om jag blev arg, jag var väldigt arg.

Caroline: Så det är obehagligt, som med Sören. Och Jan och jag har funderat över hur man gör när man får den massiva kritiken. Jag har under tio år fått typ tre negativa artiklar i media. Och det har varit jobbigt. Och då tänker jag så här, om jag hade fått det du fick, alltså, jag hade ju freakat ut. Om människor tar avstånd, så vi måste hålla ett avstånd till dig.

Jan: Ja, men det har vi också gjort.

Caroline: Men jag menar, hur gjorde du? Hur hämtade du kraft där?

Hur man uthärdar en mediastorm

Fredrik: Det var ju inte så kul. Det är oerhört stressande. Så det är ingenting jag önskar någon. Det är inte coolt.

Caroline: Jo, det är jättecoolt.

Fredrik: Det är det faktiskt inte. Det är väldigt jobbigt.

Caroline: Det är väldigt jobbigt, för att… svärordet är helt okej. Jan svärde också.

Fredrik: Jag var ju där i Los Angeles med min producent. Min filmklippare var också med, råkade vara med. Jag har en amerikansk pressagent. Och när jag skulle upp inför media där, så gjorde vi nästan en intern mediaträning med mig. Och grundregeln var: visa inte hur arg du är.

Caroline: Ja, ja.

Fredrik: Jag kommer ihåg att AP var bland de första ute med att verkligen skriva en lögnaktig historia som gick ut i tidningar i hela världen. De skickade en fotograf som skulle ta en bild på mig. Jag sitter där på ett hotellrum, och han monterar upp ljus och allt sådant. Och så ser jag hur han bara vill ha en bild där jag ser ledsen ut. Det är hans direktiv. Kom ut med en bild på en kille som ser skyldig ut, som sitter på en hotellsäng. Här har vi en story som är beslutad. En vinkel. Och det är ganska obehagligt.

Caroline: Ja.

Fredrik: För plötsligt är man ju… Och journalister från The Economist och Bloomberg, allt vad de hette, alla skulle bara säga: kom igen, du gjorde ett misstag. Men det har jag inte. När vi sen vinner mot Dole i rättegången, och Dole i sin stämning inte har ett enda faktafel, de lyckas inte hitta ett enda faktafel i min film. Faktafel är inte kriminellt. Du skulle kunna ha många faktafel och ändå ha i huvudsak rätt. De hittar inte ett enda.

Caroline: Ja. Och tror du att någon av de här journalisterna sen har kommit ut och sagt: sorry, we were wrong?

Fredrik: Nej, men det är klart att de inte gör det.

Underifrånperspektivet som grundhållning

Caroline: Jag beundrar dig i det där, Fredrik. För det är också lätt att sitta ett par år senare och berätta om det. Men när man är i det är det inte så himla roligt. Men jag tänker så här, för att knyta tillbaka: du tar ju väldigt många gånger, skulle jag säga, den lilla människans perspektiv. De som kanske inte alltid har en röst. Kan jag beskriva det så? För så var det ju i Bananas, med de nicaraguanska, svårt ord det där, bönderna. Och samma sak nu, när vi i The Push pratar om människorna som knuffas ut från fastighetsmarknaden, som inte längre har råd att bo kvar i sin stad.

Fredrik: Jag tror att det är en ganska bra grundhållning om man vill berätta om vad som pågår i ett samhälle. Att ändå ha en sorts underifrånperspektiv. Att göra journalistik som bara utgår från de mäktigas behov och deras perspektiv blir ganska ointressant. Det blir mycket maktens budskap.

Caroline: Och de kommer ut ändå.

Fredrik: De kommer ut ändå, ja. Man kan ju visa upp hur mycket som helst, människor som är framgångsrika och har makt och glamour. Det finns ju en, vad ska man säga, man vill ju se det. Men jag tror att det är roligare, eller roligare är inte rätt ord, kanske mer intressant och givande, att se vad det egentligen är som pågår under allt det här.

Jan: Och jag gillar ju, som du sa, hur blev det så här?

Fredrik: Ja, hur blev det så här? Och jag tror också att kloka människor som råkar ha mycket pengar och mycket makt också är intresserade av att få berättelser som kommer lite underifrån. För det sätter också deras egen position på spel. Annars är man kanske bara omgiven av folk som dunkar en i ryggen.

Journalistik som demokratins renhållningsarbete

Fredrik: Jag tror att samhället som helhet behöver de berättelserna. För medias eller journalisternas roll i ett samhälle är ju, om vi ska prata ur det idealistiska perspektivet, att hjälpa till att reparera misstag i samhället. Man säger: ja, men det är en spricka i den där väggen, vi måste nog fixa den här fasaden, annars kommer den trilla ner. Och så kanske det blir att när du skriver om det, så blir vaktmästaren skitsur. Och så är det någon annan fastighetsägare som säger att det där är inte alls bra. Men i grunden är det ju en sorts demokratins renhållningsarbete. Vi kan upptäcka problem, så kan vi fixa dem.

Caroline: Precis.

Fredrik: Och det är klart att när man påpekar ett problem, säger att din fabrik sprutar ut gift i floden, då vill fabriksägaren kanske inte att det ska komma ut. Eller han tänker: jag ska fixa det där om två år, jag har inte råd just nu.

Jan: Så brukar det vara.

Fredrik: Så brukar det vara.

Jan: Typ Volkswagens dieselskandal. Det handlar ju inte om att de älskar att spruta ut diesel.

Fredrik: Nej, de är inte onda. Det handlar om andra grejer. Det handlar om att de behövde ett antal år till för att hinna i fatt japanerna. Under tiden måste vi få skita ner lite mer. Och det är klart att när detta avslöjas, så gör det ont, och då kommer de oftast med…

Caroline: Ja, de går till attack.

Fredrik: De går till attack. Och då letar man efter sätt att flytta fokus eller attackera budbäraren. Shoot the messenger.

Caroline: Ja, nej, men precis.

När forskare blir attackerade – tobaksindustrins metod

Fredrik: Men det kan ju också vara en vetenskaplig rapport. Så vetenskapsmän och folk som forskar och publicerar saker kan ibland också bli väldigt attackerade.

Caroline: Ja, och de är visserligen vana vid kritik inbördes från andra kollegor. Men när det kommer massivt någon annanstans ifrån, tror jag inte att de är så förberedda, faktiskt. Och säger: jag ska inte befatta mig med media mer. Det blir nog en slags rädsla.

Fredrik: Jag kommer från universitetsvärlden, så jag har sett lite. Det är tobaksindustrin, faktiskt, som började med den tekniken. När forskningen sa att tobaksindustrin dödar, då publicerade tobaksindustrin egna undersökningar som sa: det är inte säkert att det är tobaken som dödar, det kanske är någonting annat. Man börjar så tvivel, annan rapportering som skapade någon sorts: den ena säger så här och den andra säger så här. Och den här journalistiken har också en tendens att säga den ena sidan och den andra sidan.

Fredrik: Och det hände ju mig med Dole också. Nu har vi två stycken olika versioner här. Vi har Dole, värt en årsvinst på 6 miljarder dollar. Och så har vi Gertten, som tjänar 30 000 i månaden. Och man jämställde oss, va? Vilket ju är ganska sinnessjukt. Eller hur?

Caroline: Och så jobbar man också med vetenskapliga rapporter. Alltså, nu har vi de här klimat…

Fredrik: Ja, men precis. Man har 97 forskare som håller med, och sen tre som är emot. Och så lägger man en mot en, som att det är jämbördigt. Det är helt orimligt.

Vinkel, tes och gråskalor

Caroline: Jag tänkte bara fråga, för du påtalar det här med vilken vinkel man har. Och jag undrar, när är det man egentligen bestämmer sig för vilken vinkel man ska ha? Och hur sann är den vinkeln? Förstår du vad jag menar? När vet man att detta är totalt sant, den här vinklingen jag gör nu? För man gör ju alltid det, oavsett vilken sorts journalist man är, eller politiker. Vi vinklar ju här också.

Fredrik: Jag vet inte om jag använder mig av det begreppet när jag gör film på det sättet.

Caroline: Nej, för man ska ju kunna säga att det är negativt…

Fredrik: Nej, men vinkling. Det är klart att man måste bestämma sig. Du ska skriva en artikel, du ska göra en film, du måste ha någon sorts anslag, någon sorts tes. Men om man skulle jämföra mina filmer med Janne Josefssons Uppdrag granskning: Uppdrag granskning är väldigt tydliga. Här har vi en skurk, för det här och det här. Och sen gör man 30 minuter där man bevisar sin tes om och om och om igen. Men jag skulle inte beskriva min verksamhet så.

Caroline: Nej, inte jag heller.

Fredrik: Utan jag är mer intresserad av gråskalor, komplexitet. Det är inte lika sexigt. Och att försöka förstå lite hur saker och ting hänger samman.

Caroline: Men är det inte också så, jag upplever att dina filmer växer fram? Det är inte solklart från början.

Fredrik: Det är inte solklart.

Caroline: Man är så här, okej, vart var det där på väg? Och jag kan gilla det. Det blir inte så svart och vitt.

Vad Push egentligen handlar om

Jan: Men jag tänker faktiskt att vi ska hoppa in i filmen. I Push.

Fredrik: Ja, men ni bestämmer. Jag är bara här och dricker kaffe.

Caroline: Men nu kommer jag göra en sådan här sak som jag själv ogillar i intervjuer. Det är så här: du har sagt något, och så citerar man. Då vet man aldrig, när man sitter i andra änden, vad kommer han säga nu? Har jag sagt detta överhuvudtaget? Men det var något i den här riktningen: att den här fastighetskrisen påverkar medelklassfamiljer runt om i världen. Och så var det också att du har sagt att utan tvekan kommer detta bli en av de större politiska utmaningarna de kommande åren. Vill du utveckla? För jag tror så här, innan man har sett filmen säger man "va?", och efter man har sett filmen blir man "ja, så är det".

Fredrik: Överhuvudtaget kan jag säga, du nämnde ordet medelklass här, och jag tycker det är intressant. Rent politiskt tycker jag att medelklassen kanske är den viktigaste klassen. Vänstern pratar väldigt mycket om arbetarklassen, men jag tycker medelklassen är… När jag har jobbat i Latinamerika eller Afrika, så är det oftast de som lever längst ner i slumområdet som kämpar för dagen, för att överleva. Men medelklassen har ett lite högre perspektiv. De kämpar också för att göra sina liv bättre, och för att deras barn ska få utbildning. De är egentligen den klassen som tar störst ansvar för samhället. De allra rikaste, de flyttar sina pengar till Schweiz eller någon annanstans, och tar väldigt lite ansvar.

En film som känns i magen hos oss själva

Fredrik: Och det perspektivet, jag har gjort väldigt många filmer som har en sorts medelklassperspektiv i grunden. Även i den här filmen, Push, hade det varit enkelt att göra en film där vi bara visade upp väldigt mycket hemlösa. Den här bostadskrisen skapar ju en extrem hemlöshet. Jag skulle kunna filma under broarna i San Francisco, där folk bor i bilar och tältläger, som är en konsekvens av att it-industrin trycker ut alla människor från stan. Det hade varit lätt att göra de där chockstoriesarna. Men jag vill hellre göra en film som känns också i magen hos sådana som oss själva. Att man kan relatera till det man ser.

Fredrik: För jag tror att det som håller på att hända med den här fastighetskrisen, konsekvenserna av de här investeringarna, är att det finns en sorts ägandeförflyttning av hela vårt samhälle iväg. Färre och färre av våra hem, våra hus i städerna, ägs av folk som bor i städerna. Ägarna finns någon annanstans, i andra länder. Och de som äger våra hus, de vet inte att de äger dem, för de har bara köpt in sig i någon sorts finansiell produkt någonstans. Och samma gäller väldigt mycket av butikerna, fler och fler butiker och kedjor som också är ägda på samma sätt. Stadens medborgare äger inte längre staden.

Stadens medborgare äger inte längre staden.

Varken höger eller vänster

Fredrik: Och då, om man ser det där, är vi ganska långt borta från höger eller vänster. Det är ju faktiskt så att alla människor som bryr sig om sin stad, och som är stolta över sin stads historia, vare sig du kommer från en köpmannafamilj eller en arbetarfamilj, har i grunden samma utmaning. Och det är dit jag vill nå med den här filmen. Att skapa ett samtal och säga: okej, någonting är på väg att hända här. Det är inte bra för någon av oss. Vare sig du sitter i en bra villa, eller i en lägenhet någonstans, eller om du hyr. Det är skadligt för oss alla.

Caroline: Du har ju berört kärnan i Push. Men vi har egentligen inte gått in på vad filmen handlar om.

Fredrik: Det får ni berätta. Berätta vad ni tycker att den handlar om.

Jan: Ja, men det jag tycker att den handlar om, nu är jag ju finansnörd, så den handlar om hur boende plötsligt, efter 2008, har blivit en finansiell tillgång, blivit en investering. Och hur den där investeringen har fått vissa oanade konsekvenser. Att man snarare är intresserad av att maximera vinsten av fastigheten, än av att ha nöjda hyresgäster eller att de ska vara kvar.

Caroline: Och sen handlar den också om den här kanadensiska advokaten, som kämpar för att göra boendet… eller berätta för människor att boendet är en mänsklig rättighet. Adequate standard of living. Att undersöka hur det ser ut i olika delar av världen.

Jan: Ja, precis. Vart det är på väg.

Knightsbridge – tomma hus värda miljoner

Caroline: Jag har saker som jag blev lite överraskad av. Det var ju det här när det är en scen där de går i London, i ett av Londons finaste områden, och så är det helt dött. Och då var det så här, okej, de här fastigheterna har blivit investeringar. Det var någon Mr Qatari som har köpt upp hela de här, och han säger så här: detta är centrala London, jag kan stå mitt ute i gatan, och där är inga bilar.

Fredrik: Just det, den delen av London, det är Knightsbridge. Det är liksom några kvarter från Buckingham Palace. Där är väldigt mycket tomma hus. Där bodde innan lorderna, och lordernas barn bodde där. De är också pushed away.

Caroline: Det är överraskande att höra att de kan bli pushed away också.

Fredrik: Och då var jag inne i det hus som några husockupanter hade tagit, som ligger verkligen nära Buckingham Palace. Det står tomt i 20 år, var köpt för 25 miljoner pund. Och det var, om det var max 2 000 kvadratmeter, helt nedgånget, muggigt, ett ruttet hus. Du skulle aldrig kunna hyra ut det, eller få tillbaka några pengar. Men det står tomt, för det är liksom bara en finansiell tillgång.

Caroline: En finansiell tillgång, ja. Och någon som kan säga, jag har ett hus på den adressen.

Fredrik: Ja, och han vet förmodligen inte ens om det. För det är bara en del av en större portfölj av någonting.

Caroline: Ja, för det fattade jag först inte. Jag bara, men Jan, varför hyr de inte? Varför vill de inte tjäna pengar? De tjänar pengar redan, sa du.

När bra delar bildar en cykel

Jan: Men vet du vad, jag tänkte egentligen att detta var en fråga vi skulle ta lite senare i podden. Men nu blir jag så här…

Caroline: Strukturen här är ju vår.

Fredrik: Ja, men den ser ut så här, som en diskussion.

Jan: Men till exempel: vi når ju ut till många människor som investerar, som tycker det är kul med pengar, som investerar. Och jag vet att de flesta som lyssnar och följer tycker det är viktigt att ens pengar ska göra gott. Och det var nog egentligen det som fick mig att må lite dåligt efter filmen. Jag kan till exempel säga: nej, men vi borde investera i fastighetsfonder, för det är ett bra tillgångsslag. Men då har jag inte tänkt på att den där fastighetsfonden, för det tar ju du också upp, att det var något amerikanskt pensionsbolag, som i all välmening, för att de vill öka avkastningen till sina pensionärer, plötsligt köper upp stora kvarter. Och det bästa sättet att öka värdet, ja, det är ju att renovera och höja hyrorna. Och när de höjer hyrorna, då har ju de som bor där inte råd att vara kvar. Och så blir det den här pushen ut.

Jan: Och förlåt, det sista, min poäng var så här: jag tror att många av oss inte har tänkt på att det blir effekten. Det är ungefär som en cykel. Man har hjulen och man har tramporna för sig. Och så tittar alla: tramporna är bra, hjulen är bra. Och sen sätter vi ihop dem, och plötsligt får den en cykelegenskap.

Fredrik: Ja, men så är det ju. Jag tror inte att investerare är onda människor. Jag har ju också pensionsbesparingar och äger fonder och sådant. Jag är inte lika medveten som er, så jag har knappt koll på var de sitter.

Vad är meningen om allt blir dyrare?

Fredrik: Men man kan väl säga så här: om mina pensionsbesparingar går upp väldigt mycket, och det samtidigt innebär att mina levnadsomkostnader går upp, mitt glas vin på baren, min kaffe blir dyrare, allting blir dyrare, så kan man ju fråga sig, vad är meningen? Vad är meningen med att jag nominellt får mer pengar, om mina utgifter ökar i samma tempo? Och så vet vi att det finns någon sorts mellanhänder som tjänar pengar på detta hela tiden, som egentligen plockar pengar ur den lokala ekonomin och placerar dem någon helt annanstans.

Caroline: Det var ju också en grej som man förstod i filmen, att pengarna försvinner bort från staden. I stället för att cirkulera och bidra till nya grejer och till människorna som bor där.

Jan: Ja, men vi pratar ju väldigt mycket om att det är viktigt att vi konsumerar. Och jag är helt med där. Men det är klart att vi ska helst konsumera saker som blir bra för tillsammans. Rika tillsammans.

Caroline: Ja, precis.

Fredrik: Och då har vi ju… Det är ju lite märkligt att vi ska behöva ha en Nobelpristagare i filmen som säger att man kan tjäna väldigt mycket pengar på att förstöra jordklotet. Men det är något fel på det.

Jan: Ja.

Fredrik: Jag menar, det finns folk som tjänar pengar på att Amazonas brinner.

Caroline: Precis.

Fredrik: Men det är något fel på det.

Stiglitz och berättelsen om vad som är fel

Jan: Jag gillar det du säger, att man behöver ha någon som berättar. Men det är fel, det här sättet vi tjänar pengar på.

Fredrik: Jag tycker det är helt okej att man har det.

Jan: Fast jag tror egentligen inte att du säger att det är fel. Utan du får ju bara fram: så här ser det ut. Var det så du hade tänkt?

Fredrik: Jag får, från honom, Stiglitz, så känner jag: ja, han har rätt. Det är inte rätt sätt att göra saker på.

Caroline: Men jag tänker så här, att ett återkommande tema i det här är ju det som man kallar för gentrifiering. Skulle du kunna… för jag fick både tänka efter en och två gånger innan jag förstod vad…

Jan: Jag visste ju vad det var, så jag kunde berätta.

Caroline: Ja, jag vet. Men hur skulle du förklara det här konceptet, gentrifiering?

Fredrik: Alltså, som jag skulle uppfatta ordet gentrifiering, så är det när en stadsdel byter invånare. Och det rustas upp på olika sätt. Och det är ganska vanligt: man pratar om att konstnärerna kommer in i slumområdet, sen kommer den coola klädbutiken, och sen, steg för steg, förändras en stadsdel. Det är normalt sett en ganska långsam, på ett sätt naturlig utveckling. Man kan också säga att engagerade grannar i ett område, som säger "vi vill inte ha knarkhandlare här, vi vill inte ha kanyler i sandlådorna", på Möllan till exempel. Om de som bor där tar tag i det och stannar kvar, om det området blir säkrare, då bidrar det till en sorts gentrifiering.

Landgrabbing – pengar på speed

Fredrik: Men det som Saskia Sassen säger i filmen, en amerikansk professor och en av världens ledande tänkare, hon är listad bland de hundra främsta. När jag intervjuade henne första gången, sa hon: jag har inte tid, jag ska till påven i Rom här om ett tag. Men, alltså, hon… Nu tappade jag tråden bara för det.

Caroline: Ja, det är ingen fara. Vi pratade om det här med gentrifiering, att i grunden är det ju en bra grej. Att man rustar upp.

Fredrik: Så det Saskia Sassen säger, den amerikanska professorn, är att visst, gentrifiering har sina problem. Det tränger ut fattiga, det blir svårt att bo kvar och sådär. Men det vi ser nu har liksom ingenting med gentrifiering att göra. Detta är en sorts… Hon skulle snarare jämföra det med landgrabbing. Det är som man säger i Afrika, när man går in och köper. Det finns så mycket pengar där ute som bara letar efter ställen att placera sig på. Och det är liksom på speed på något sätt. Det finns otroligt mycket människor som nästan är scouter åt pensionsfonder och andra, för att hitta ställen att placera pengar på. Den aktiviteten i sig har inget med gentrifiering att göra. Det är en helt annan energi.

Fredrik: Och i och med att en traditionell fastighetsägare växer ju lite med värdet av sitt företag. Man kan inte växa hur snabbt som helst, det behövs pengar för att växa. Men de här stora kapitalfonderna, de kan växa hur snabbt som helst. För de bara öppnar upp en ny finansiell produkt, och bom, så trillar det in tre miljarder från den koreanska pensionsfonden. Från ett antal skatteparadis. Du vet inte var pengarna har varit innan. Om det är människohandeln, eller om det är knarkhandel, eller om det bara är vanligt skattefiffel. Det är enorma pengar som bara rusar in. Och det skakar om samhällen.

Blackstone, Akelius och bruksvärdesprincipen

Fredrik: Den här amerikanska kapitalfonden som jag nämner i filmen, Blackstone, de har köpt in sig i stor stil i Danmark till exempel. Och i Köpenhamn. Och i Uppsala också, tror jag. Och de är nu den största privata ägaren av svensk förort. Men i Danmark har de skakat om ordentligt. Där ser man det som stor politik, och deras namn är i nyheterna hela tiden. För man uppfattar det som en amerikansk invasion. För det förändrar liksom regelverket.

Caroline: Ja, det var liksom aldrig tänkt att det skulle bli så. Att någon skulle… för jag såg också att de kom in och köpte flera tusen lägenheter. Renoverar upp dem och sen bara höjer hyrorna med 50 procent.

Fredrik: Ja, i bästa fall bara 50.

Caroline: Ja.

Fredrik: Det de gör, de är väldigt kapitalstarka. De har ju i princip oändligt med pengar. Men de köper också på sig en väldigt stark lokal expertis, för att hitta sätt att runda lagstiftningen. I Sverige har man förstått att bruksvärdesprincipen är ett sätt du kan runda det på. Så om du gör ett visst antal åtgärder i en lägenhet, så kan du höja hyran jättemycket. Ni är här nära Kronprinsen i Malmö, som nu är köpt av Akelius. Akelius är ju också ett sådant…

Caroline: Vad har vi hört talas om Akelius innan?

Fredrik: Jo, de har ju haft massa fonder och grejer. Nu är de en av världens största fastighetsägare. De har massor med hus i Kanada, USA, Irland, Spanien. Alla de här ställena som är drabbade av finanskrisen, de är väldigt starka. Och de gör precis likadant överallt. Och det resulterar i ganska, alltså 50, 60, 100 procents hyreshöjningar. Men deras insats för att få den hyreshöjningen motsvarar inte alls… De gör precis det de måste.

Hur man gör livet surt för hyresgäster

Caroline: Men de kan inte höja hyrorna så mycket i Sverige, eller? Kan de det?

Fredrik: Jo, det kan de. Inte för den befintliga hyresgästen. Tyvärr funkar det så i Sverige. Du kan inte höja den för den befintliga. Men gör du vissa av de här renoveringarna, så kan du sen till nästa hyresgäst höja hur mycket som helst. Och metoden är då att göra livet surt för dem som sitter med de låga hyrorna. Så då svarar man inte i telefon. Då droppar det in från grannens toa nedanför, och så gör man ingenting. Och då tycker folk här i Malmö kanske: oj, jag har en dålig vaktmästare, han svarar inte. Men det jag ser här, tillsammans med Leilani Farha, som är FN:s speciella sändebud, är att detta händer överallt.

Fredrik: Filmen öppnar ju i en lägenhet i Toronto, där folk berättar om att vi har råttor, vi har kackerlackor, vattnet har inte funkat, saker och ting funkar inte. Och de gör ingenting, de vill bara att vi ska flytta. Och sen kommer jag hem hit till Sverige, och så hör jag exakt samma berättelser. Så detta är ju en affärsmodell. En affärsmodell där man vill att människor ska flytta. Och det är liksom det folk beskriver i hela världen. De vill bara bort oss.

Caroline: Är det också det där att man bygger nya fastigheter där ingen har råd att bo? Är det samma fenomen?

Fredrik: Ja, det är ett parallellt fenomen, men det är inte samma. Men man kan säga att många av de här, det som kallas condos, det byggs stora, fina lägenhetshus, är också i grunden finansiella produkter, som drar till sig pengar på ett sätt som vanliga husbyggen inte gör. Så det är som spekulationsbyggen.

Luxury condos och slagna stadsstrukturer

Fredrik: Och de finns också i hela världen. Åk till Sydostasien, Bangkok eller något sådant. Då river man ett slumområde, 3 000 människor bort. Och så bygger man några stora, ståtliga torn. Och så står det stora skyltar: luxury condos, luxury condos. Om ni spanar efter det när ni är ute i världen. Och många av de här luxury condos köps då av folk som en sorts investeringsobjekt. De bor där inte nödvändigtvis. Många av dem står tomma. Och då innebär det att ett antal tusen människor tvingats bort. Nu måste de sitta på tåg i två timmar i stället för att komma till jobbet. Så det slår sönder stadsstrukturer.

Fredrik: Och det finns ganska lite positivt att komma med detta. Normalt kan vi säga att lyftkranar är positivt.

Caroline: Man tror det, ja.

Fredrik: Det är ju så, jag är också fostrad så. Här finns det energi, det är positivt. Men om du plötsligt bygger någonting som står tomt… Du kan inte ens prata om bostadsbrist. Det är inte ens säkert att det finns bostadsbrist i Sverige. Folk har svårt att hitta hem de har råd att bo i. Men det finns bostäder.

Caroline: Precis, och det var egentligen det jag tänkte på. Du sa så här, åk till Bangkok. Jag är så här, man behöver inte åka längre än till Stockholm, allvarligt talat. För att se att man bygger de här dyra bostadsrätterna som ingen har råd att bo i. Och då har de ju varit spekulationsköp i mångt och mycket. Men jag får känslan av att det är, precis som du säger med det här landgrabbing, att det är marken som blir mer och mer värdefull här på jorden.

Jan: Ja.

Land som den ultimata tillgången

Jan: Och det förklarar det ju precis med också. Att man letar efter sätt att få… Alltså, alla investeringar behöver, eller alla finansiella produkter behöver en sorts tillgång. Och den mest ultimata tillgången är ju land. Och ska du komma åt stadsland, så måste du göra det via fastigheter.

Fredrik: Och hon säger också att man nu, med advokater och sådant, jobbar typ i London. Hittar sätt att komma förbi de här, för det finns ibland hundraåriga avtal, vissa sådana här begränsningar, som man försöker runda på olika sätt. Så man försöker med legala medel också säkra de här ännu längre.

Jan: Så det är ju en… Jag ser ju detta tyvärr som en sådan här, som man kallar emerging property. Att det var saker som inte riktigt var tänkta att bli så här. En stor effekt ser jag detta som, det var ju finanskrisen 2008.

Caroline: Vad tänker du med det då?

Jan: Nej, men om man tar det från ett finansiellt perspektiv: det som händer 2008 var ju att vi fick den här finanskrisen. Och sen, vad man gjorde var att man sänkte räntorna och man började trycka pengar. Och så de här pengarna behöver ju ta vägen någonstans. Och idag finns det inte så många alternativ. Och så var det plötsligt någon som sa, men titta, här är liksom Detroit, en stad som har gått i konkurs. Vi köper upp hela de här kvarteren. Och sen börjar man tänka, okej, så hur höjer vi värdet på de här? Jo, men då renoverar vi upp dem, vi vill ha hyresgäster, och så börjar man byta ut hyresgästerna.

Helheten ingen tänker på

Jan: Det pratar ju våra kompisar som har fastigheter här hemma också. Att man vill utveckla sin fastighet och sådant. Men så är det liksom ingen som tänker på den här helheten. Hur påverkar det staden? Hur påverkar det människorna?

Fredrik: Det är någonting man vill göra. Jag gillar ju folk som vill göra sin stad bättre. Och det är fint med fastighetsägare som också vill vara en del och göra sin stad bättre. Men om vi ska göra Malmö bättre genom att alla Malmöbor ska flytta så andra flyttar in, då blir det något konstigt. Och det gäller ju också politiker. Om jag säger att jag röstar på ett parti för att de ska göra min stad bättre, och sen genomför de en politik som gör att jag inte kan bo kvar, då är det någonting som inte stämmer.

Caroline: Vart tar de här människorna vägen? Om vi bara ska titta på det en kort stund.

Fredrik: Ja, men globalt sett sitter ju folk på tåg i allt större utsträckning. De flyttar ut, i den mån de kan, från staden. Och i fattigare länder föredrar ju folk att bo i ett slumområde, eller att bo ovanpå varandra väldigt trångt, för att ändå ha närmare till jobb, närmare till vettiga skolor för barnen, närmare till vettig sjukvård. För ju längre ut du kommer, desto sämre service får du. I USA pratar vi om trailer parks. Då är du så långt bort att då har du ingenting. Där kan du möjligtvis ha en rimlig kostnad, men du kan inte tjäna några pengar, för där finns inga jobb.

Caroline: Nej, det finns ingenting.

Kan det hända i Sverige?

Caroline: Men det är ju lätt, om vi som sitter här i Sverige, det är lätt att tycka att detta är ett problem i andra länder. Att man tänker, ja, det var ju ett intressant poddavsnitt, och så hade jag inte riktigt tänkt på det när jag investerade i fastighetsfonder, men detta berör inte mig.

Fredrik: Jag pratar ju med svenska forskare som säger att vi kan få se trailer parks också i Sverige. För det perversa här är att de här kapitalfonderna letar ju efter undervärderade tillgångar. Det är deras favorit. Köpa någonting billigt som man sen kan sälja dyrt. Det är ju klassisk kapitalism, eller hur? Och vad är det mest undervärderade just nu? Jo, det är där människor har råd att bo. Där vanliga människor bor, då tar man de husen och så höjer man hyrorna. Och många människor bor kvar, men de tvingas jobba fler timmar, eller de tvingas avstå någonting annat. Folks andel av sin lön som går till hyran har stigit dramatiskt. Och det kommer ju påverka deras konsumtionsförmåga mot andra sektorer av samhället. Vilket inte heller är så bra, eftersom många av de här pengarna sen bara försvinner rakt ut.

Fredrik: Men om vi ser det så: många människor har inte råd att bo kvar, eller kommer inte in. Stockholm har 6 000 hemlösa, varav hälften barnfamiljer. Malmö har 3 000 hemlösa, varav 1 000 barnfamiljer. Detta är en utveckling på bara kanske två år. Hemlöshetskostnaderna för kommunerna har ökat dramatiskt. Och de vet inte vad de ska göra. Och Sverige har ju skrivit under alla de här internationella lagarna på att bostaden är en mänsklig rättighet. Det innebär att barn inte ska bo på gatan. Så då måste vi försöka ta hand om dem, men det blir ju väldigt dyrt.

Det landar till sist på kommunens bord

Fredrik: Så någonstans, när hyrorna trycks upp, så trycks folk ut, och då landar det till sist på kommunens bord. Eller så flyttar man till en kommun som kan ta hand om en, eller hur det nu är. Men det blir politikernas fråga till slut.

Caroline: Det blir det.

Fredrik: Jag reser ju mycket med mitt jobb. Toronto, som jag har varit återkommande i under 15 år, där har jag aldrig sett så mycket hemlösa. Och då ser jag äldre kvinnor på gatorna. Man ser människor som man verkligen inte vill se sova ute. Vi är långt borta ifrån att det bara är mentalsjuka och narkomaner som sover på gatorna. För det är lite det man vill försvara sig med. Att i Sverige behöver ingen vara hemlös som inte vill det. Det är en sådan här klassisk…

Caroline: Nej, och kommunerna jobbar hårt på att vi inte ska behöva se det.

Fredrik: Men det är oundvikligt med den här utvecklingen.

Caroline: Ja, bara ett kort sidospår. Det var också en sådan här, Leilani Farha, som är FN:s sändebud i bostadsfrågor. Du följer ju henne mycket. Jag fick faktiskt googla, efter filmen, "är det där verkligen en mänsklig rättighet?". Vi visste inte att det var en mänsklig rättighet. Att ha någonstans att bo. Kan du säga någonting om hur det är? Jag tror inte de flesta tänker…

Boende som en mänsklig rättighet

Fredrik: Det finns ju i FN:s… Det finns en internationell människorättslagstiftning. Det är ju lag. Och hon är ju advokat med den specialiteten. Och alla nationer i vår värld har skrivit under på den här internationella lagstiftningen och gjort den till sin. Också Sverige, naturligtvis. Och hennes jobb är att åka ut till länder och kolla om folk gör sitt jobb. I grunden är det länder som bjuder in henne. Så hon gör två officiella besök per år. Nu ska hon snart till Nigeria, till exempel. Men förra gången var hon i Frankrike. Då träffar hon allt från finansministern till näringslivsbossarna till de som sover på gatan. Hon har ett ganska fritt uppdrag.

Fredrik: Sen gör hon en rapport. Hon meddelar regeringen sin kritik, hon har ett möte med regeringen. Sen har hon presskonferens. Det såg vi i Korea, till exempel, när jag var där. Och sen rapporteras detta i FN:s människorättskommission i Genève, eller i New York. Så där har hon en rapport. Och så får regeringarna förklara varför det är som det är. Och ibland, jag menar, nu var hon i Egypten för inte så länge sedan, då attackerar de ju henne stenhårt, naturligtvis. Så det är ett ganska tufft jobb.

Caroline: Ja, jag skrev faktiskt här i mina förberedelser: om det är någon som vill se hur det är att jobba i uppförsbacke, så är det så här, följ hennes jobb.

Fredrik: Ja, men det är klart. Men det intressanta med henne är ju trots allt att regeringarna måste lyssna och måste svara. Hon är inte bara någon liten tjänsteman. Hon är en oberoende expert som regeringarna måste ta emot och måste svara på det hon säger. Hon ser ju mycket bredare än de flesta, eftersom hon reser över hela världen och pratar med olika skikt i samhället. Då måste man ju ändå lyssna på det.

Tröstlöshet och hopp i FN-salen

Caroline: Men det var två scener som jag tog med mig, framför allt, från dokumentären. Den ena var så här, att hon sitter verkligen och förbereder sig för att hålla något tal i FN. Och så säger hennes kompis… eller, de sitter ändå bara och kollar på sin telefon. Och sen filmar du där, där är någon som sitter och kollar på klockor. Och det var ju så här, gud vad tröstlöst. Men sen slutar du ändå dokumentären med att hon sitter och leder något möte med en massa människor.

Fredrik: Borgmästare.

Caroline: Borgmästare från stora städer, ja. Och då var jag så här, där finns ändå hopp.

Fredrik: Ja, det finns hopp.

Caroline: Och de här ointresserade FN-människorna…

Fredrik: Ja, men hon gör skillnad. Men det är klart att den här killen som sitter och kollar lyxklockor är från Qatar. Så det finns ju naturligtvis folk som är med i FN-systemet som inte bryr sig så mycket ändå.

Caroline: Nej, precis. Jag tänker att vi ska strax runda av lite. Men så här, vad skulle du vilja att man gör när man har sett den här dokumentären? Vad skulle du vilja att man som tittare gör? För jag är gärna så här, intressant samtal, men det har inte hänt någonting förrän man gör någonting.

Vad ska tittaren göra?

Fredrik: Ja, alltså, dels tycker jag att man ska se filmen ihop med sina kompisar. Och den går ju på bio nu, från den 6 september, runt om i Sverige. Och om man missar den, kan man också ta kontakt med oss och boka en egen visning. Om man är ett gäng som vill prata om de här frågorna, så är det fullt möjligt. Jag tycker att man ska försöka se relationen till sina investeringar. Och försöka mäta det på något sätt. Är det här bra eller dåligt?

Fredrik: Jag tycker folk som har pengar i pensionsförsäkringar, som jag har… Till exempel min egen filmklippare upptäckte att hans egen Folksam-pensionsbesparing hade Blackstone-aktier. Så man ska naturligtvis vända sig till de här bolagen och säga: är det här verkligen etiskt? Är det rätt? Och jag tror överhuvudtaget… Pensionsfonderna, jag läste någonstans att om det är hälften av alla pengar på världens börser, så är det pensionspengar. Så det är en enorm maktfaktor. Det innebär att de pengarna också skulle kunna styras mot någonting som är bra för oss alla.

Fredrik: Och det finns en väldigt stark sådan debatt. Man pratar om divest, att man ska ta bort pengar. Det är ju stora fonder, till exempel New Yorks lärare eller andra, som har tagit bort sina pengar från oljefonder, från gas, från fracking. Det finns mycket sådant. Och till och med den norska oljefonden, världens rikaste fond, har ju tagit bort alla investeringar i kol, till exempel. Och jag tror att det kommer att göra skillnad.

Divest-rörelsen och makten som konsument

Fredrik: Och det var ett tips till alla investerare: att ni ska ha koll på den här divest-rörelsen. För förr eller senare kommer också oljeinvesteringar bli olönsamma. För till sist kommer de inte få pengar att borra under Grönland, som de gärna vill. Vilket ju inte är så bra för planeten.

Jan: Precis. Jag tror att där är det viktigt att faktiskt se sin makt som konsument. Och jag kan ta ett konkret exempel. Vi är ju stora fantaster av en svensk fondrobot som heter Lysa. För oss är det ju viktigt med hållbara och etiska investeringar. Så vi pratade mycket om det, det var så här, kan ni inte göra hållbart? Och sen hade vi massa läsare och följare som också mejlade dem. Och då sa de faktiskt så här: ja, det där med hållbart och etiskt, det var på vår lista att göra, men det var inte topp tio. Och sen sa de så här, efter den feedbacken vi fick från alla våra kunder, så prioriterade vi upp det. Och så, sex månader senare, har de en lösning. De säger så här: vi följer Svenska kyrkans regler för ett hållbart sparande.

Fredrik: Kyrkorna var ju först i världen. De började ju gå emot vapeninvesteringar, till exempel. Och sen har de nu flyttat över till olja och kol och sådant. De är intressanta. Och det är därför jag menar att man inte ska underskatta det där att skicka ett mejl eller ringa.

Caroline: Sin egen lilla makt.

Jan: Ja, precis. För kanske jag inte kan göra det bara själv, men är vi många som gör det, så blir det faktiskt en väldigt stor påverkan.

Caroline: Så det där är faktiskt någonting som vi också ska ta upp. Vi har ju både AMF och Sjunde AP-fonden, som vi jobbar på att få hit, att verkligen lyfta de här frågorna.

Var och hur man ser filmen

Caroline: Bara kort, du sa också så här, var kan man se filmen?

Fredrik: Filmen går på bio runt om i Sverige från den 6 september.

Caroline: Ja, och det är typ så här, är det Filmstaden det heter numera?

Fredrik: Ja, det är nog Filmstaden på sina håll. Eller så är det det som är mer, vad ska man kalla det, alternativa kulturbiografer. I Stockholm är det säkert då Zita och Rio, men också Victoria. Vi har Spegeln här i Malmö. Spegeln, Panora i Malmö, men kanske också Filmstaden. Det kommer vara lite olika. Och filmbranschen är också sådan att det finns mer filmer än det finns dukar. Så det gäller att folk kommer iväg och ser filmen tidigt. För ju mer folk som kommer första veckan, desto större chans får man att leva kvar. Så det är en ganska tuff bransch. Och sen har vi ju inte massvis med pengar att lägga på annonser.

Caroline: Nej, för det var en sak jag såg på hemsidan. Du finansierar detta via crowdfunding, delvis?

Fredrik: Delvis, ja. Vår normala finansiering av en sådan här film… den kanske kostar sju miljoner eller något sådant. Och då förhandssäljer vi till tv-bolag runt om i världen. Vi har Svenska Filminstitutet. Vi har något som heter Creative Europe, som är EU:s program. Och sen samproduktioner med andra länder, och så där. Vi har kanadensiska pengar. Det är ett stort och komplicerat system, men då också crowdfunding.

Caroline: Så då kan man stötta dig om man vill, på det viset?

Fredrik: Ja, precis.

Säg till nästa gång – vi vill stötta

Jan: Och framför allt så är det så här: Fredrik, när du gör nya filmer, säg till. För jag tror att det är många som vill stödja, som vi gör det gärna. Men vi visste inte om det då.

Fredrik: Ja, ni är välkomna. Absolut.

Jan: Jag kan skicka ett swishnummer direkt.

Fredrik: Det kan jag göra. Absolut.

Jan: Sen har vi några avslutande frågor som vi alltid brukar ta. Så här, på en skala 1–10, hur konstig skulle du säga att du är?

Fredrik: Oj, oj, oj. Jag tycker att det skulle bli lite… Om jag skulle beskriva mig som skitkonstig, så skulle det också vara lite "vem fan tror han att han är?". Och om jag skulle beskriva mig som helt okonstig, så…

Caroline: Då har du ingen självinsikt.

Jan: Vet du vad, de flesta känner sig nog ändå lite konstiga, tror jag. Av alla som vi har intervjuat och ställt den frågan till. De flesta har någonting som känns lite konstigt eller avvikande. Eller vad ska man säga? Så det kan man vara.

Fredrik: Ja, jag har inget bra svar. Det är egentligen för andra att beskriva, men det är säkert många som tycker att jag är skitkonstig. Men när jag vaknar på morgonen känner jag mig som… jag är kaffesugen och ganska normal.

Caroline: Ja, precis. Om du ska tipsa om någon film eller bok?

Fredrik: Oj, oj, oj. Det är sådant där som man ska förbereda.

Caroline: Nej, men då blir det så rätt. Ibland är det roligare att bara ta det som kommer.

Ett filmtips och en dokumentärfilms äventyr

Fredrik: Nej, jag kommer inte på någonting på raken här. En film jag ska se snart, åtminstone, en film som går upp nu i höst, är ju också en film om Hasse och Tage. Det skulle jag vilja se.

Caroline: Jaså?

Fredrik: En dokumentär om svenska komiker i historien. Också folk med någon sorts moralisk kompass. Det tycker jag är spännande.

Caroline: Ja, precis. Är det någon fråga som du önskar att vi hade ställt? Är det något vi inte har berört?

Fredrik: Nej, men alltså… Det är intressant. Igår kväll hade jag en första visning av filmen här i Malmö. Den heter Dock Lounge. Det var 200 personer där, och jag fick massor med frågor. Och inga av dem har ställts idag. Så det är klart att det finns ganska mycket att prata om efter att ha sett filmen. Och det kan man säga till alla era lyssnare eller tittare: en dokumentärfilm är som en resa i sig, ett äventyr. Man har inte sett den bara genom att läsa om den. Man måste donera den tiden av sitt liv. Och nu är den 92 minuter, och så får man… Det är en upplevelse om någonting annat finns på andra sidan. Så det är mitt tips. Att se den.

Caroline: Ja, och det kan ju också gälla böcker eller filmer. Det räcker inte att läsa om den, man måste faktiskt ge sig ut och se den.

Caroline: Vad sista? Jag blev ju jättenyfiken. Vad ställde de för frågor?

Hyresgästen är inte kunden – investeraren är det

Fredrik: Nej, men alltså, vi pratar väldigt mycket om effekten in i staden. Alltså folk som bor i Akelius eller Heimstaden eller Victoria Park eller Hembla. Vad de nu heter, de här nya företagen som är finansierade på ett annat sätt. Som jag brukar beskriva: företag där hyresgästen inte är kund, utan kunden är investerare. Det är som ett perspektivskifte som i grunden är ganska dramatiskt. Och i rummet där igår var det ganska mycket unga människor som har den erfarenheten. Så det kom lite närmre dem på det sättet. De känner det.

Fredrik: Att vara ung idag, det är ganska tufft. En mycket större del av sina studiemedel eller sina små löner går till att betala ett boende. Så boendet är en enormt mycket större stress. En större stress än det har varit på många, många generationer. Och detta är i någon sorts globalt perspektiv också. Men även här i Sverige, vilket inte nog kan påtalas. Även här i Sverige. Jag tror att det bara är början.

Fredrik: Och vi ska komma ihåg att detta inte är ett Stockholm-, Göteborg-, Malmö-problem. Utan hela det här flyttas ut till väldigt många andra kommuner. Svenska kommuner måste bygga nytt. Men de har mindre pengar än de någonsin har haft. Vem är det som har mer pengar idag? Jo, det är finansvärlden som har mer pengar. Politiken har mindre pengar. För politiken är mer en spegling av medborgarnas pengar. Och medborgarnas pengar har inte ökat. Och det säger ju professor Stiglitz i filmen, att inkomstskillnaderna har ökat mer än någonsin. De som tjänar mycket tjänar mer, och vi andra tjänar ungefär samma.

Sälj två lägenheter för att bygga en

Fredrik: För politiken innebär det att om en svensk kommun vill bygga nya hem till folk, så måste de sälja tillgångar. Vad säljer de för tillgångar? Mark. Eller fastigheter. Man måste i grunden sälja två lägenheter för att bygga en ny.

Caroline: Ja, och det är ju inte hållbart.

Fredrik: Nej, då gör man kanske inte det. Jo, det gör man kanske. Men då innebär det också att det finns ganska mycket svensk förort till salu. Och då kommer ju de här bolagen in där. Och så köper man dem och renoverar upp dem och höjer hyrorna. Och vi vet vad det kostar att bo i nyproduktion. Så både nyproduktion och det gamla stiger. Så det blir dyrare och dyrare att bo. Och detta är ännu mer ett svenskt problem.

Caroline: Precis. Och det där tycker jag, precis som du säger, för unga människor. Vi pratar ju om det här med utanförskapet. Det är ju väldigt svårt för ungdomar om man inte har föräldrar som man kan låna av för att komma in på bostadsmarknaden. Jag tänker också, som vi pratade om i början, att man kanske kan gilla sin stad, den man bor i. Men om det redan från början finns ett utanförskap, då har man ju ingen känslomässig koppling till sin stad. Varför ska man då jobba på att göra den bättre? Hänger du med på vad jag menar?

Att bestämma sig för sin stad

Fredrik: Jag har känt ett sådant utanförskap, tills jag bestämde mig för att Malmö är min stad. Jag älskar Malmö, jag fick bestämma mig för det. Och det blev ett skifte. Men om man inte har det från början…

Caroline: Det blir en identitetslöshet.

Fredrik: Jag tror vi vill… Det har varit mycket i USA, och det finns massor med fina saker med USA. Men det som är väldigt tydligt med USA är ju att folk sätter sig i sin bil, de kör till en shopping mall, de kör till sin bostad. Det är ett samhälle där folk inte riktigt möts. Det är väldigt separerat på något sätt. Vi är ju vana vid europeiska städer, där man ändå ses på stan, man går och tar en fika, man promenerar, man har en starkare känsla för sin stad. Det är någonting att försvara. Vi ska vara rädda om den mötesplatsen, där vi möter folk som inte har exakt samma berättelser som vi själva.

Vi ska vara rädda om den mötesplatsen, där vi möter folk som inte har exakt samma berättelser som vi själva.

Fredrik: Detta är verkligen ingen höger- eller vänsterfråga. Alla medborgare som bryr sig om sitt land, sin stad, måste kunna mötas. Vi ska skydda det.

Caroline: Det handlar ju om välbefinnande också. Det finns ju många faktorer till varför vi mår dåligt idag. Mer än någonsin. Det här skulle kunna vara en faktor, att vi inte möts på samma sätt som förr.

Fredrik: Vi har inte samma grundläggande trygghet i vårt boende. En, två, tre. Det kan vara 20 faktorer till att vi inte mår bra längre. Men unga människor som känner att de inte kan sätta en fot in någonstans…

De som aldrig har ett eget hem

Fredrik: Från städer runt om i världen har vi berättelser om folk som aldrig har en fast lägenhet. I min research hittar jag folk som är professionella kattvakter eller hundvakter. De bor i folks hem när de är på semester. Och så gör de det hela tiden. De flyttar runt, och så behöver de inte ha något eget hem. Det är ju helt absurda saker. Och sen finns hela den här marknaden av män som söker kvinnlig inneboende. Mellan raderna står det att det är fint om du går naken ibland. Om du vill intressera dig, kan jag skicka massor med sådana. Det finns hela system av detta. Det finns något väldigt obehagligt kring detta. När folk inte längre har… man har inte fullkomlig makt över sin egen livssituation.

Fredrik: Min egen dotter, hon var i London. Delade en lägenhet med några vänner. Då hade de betalat en deposition på sex månader. Två skulle bo där, men de var tre. Då står fastighetsägaren inne i lägenheten, har öppnat med egen nyckel, och säger till min dotter att de ska ut. Och hon ringer mig gråtande från London. Och hon tvingas packa sina grejer och dra. Eller det hon fick med sig.

Fredrik: Och det var kanske en av orsakerna till att jag började dra i detta också, den här storyn. Då la jag ut på Facebook, berättade det här. Jag känner mycket folk i hela världen. Så jag fick massor med svar. Men också advokater som hörde av sig: det här känner vi till, det här är ett mönster. Så de här tjejerna fick då hjälp så att de inte blev av med sin deposition, som han naturligtvis var ute efter. Men den här aggressionen ligger så nära nu. Folk är så pass maktlösa.

London utan arbetarklass

Fredrik: I det här fallet, jag menar, London har nu blivit en stad på många håll utan arbetarklass. Eller en sorts ambulerande arbetarklass. Folk jobbar på tågen. Eller så är det svenska ungdomar som åker till London och jobbar och bor obekvämt under ett antal år. Men sen, när det är dags att skaffa familj, då drar man. Jag läste en intervju med en av cheferna för den här Pret a Manger, som är en stor kafékedja, som tidigare var ägd som McDonald's. De sa: vi kan inte rekrytera brittisk personal, det finns ingen tillgång i London. För att folk inte vill bo där.

Caroline: Nej.

Fredrik: Folk kan inte bo i London.

Caroline: Nej, och så har man inte råd. Det är inte ett sådant välbetalt jobb att man kan pendla in.

Fredrik: Nej, det ger ingen mening. Så då blir det ungdomar från hela Europa som kommer dit och jobbar ett tag, och sen försvinner de igen. Och de skapar då heller ingen egen bas eller kultur. Det säger ju Saskia Sassen i filmen, att städerna är en plats där också de fattiga kan bygga sin egen berättelse, sin egen kultur. Till skillnad från landsbygden, på ett annat sätt, där det finns storbonden och det finns mindre spelrum för folk på landsbygden. I städerna, klassiskt sett, kan fattiga ändå bygga sin egen stolthet och sådär. Och det är det som är städer. Det är så vi känner dem. Med de här olika berättelserna, olika kvarteren, olika dialekterna. Det är lite under hot nu. Vill vi det?

Caroline: Precis. Och jag tror att… eller, jag pratar naturligtvis ur mitt eget perspektiv, men jag kämpar hela tiden med att göra det till mitt problem. Jag tänker så här, jag tänker för våra döttrar, när det inte drabbar en direkt, så blir det liksom, gud, nej men så där vill jag inte ha det.

Även din villa skyddar inte dina barn

Caroline: Eller så här, det var inte med… så känner jag väl, som jobbar med det: det var ju inte det som var meningen.

Fredrik: Jag tycker du har precis rätt här. Ni sitter säkert, ni har ett fint hus på en fin adress i Malmö. Men bara för att ni sitter säkert, är det inte säkert att era döttrar sitter säkert. Jag tror de flesta människor i vår medelklass, som har det ganska bra, måste också inse att även om din lägenhet och ditt hus plötsligt är värt 10 miljoner, så har det ingen större betydelse. För dina barn går inte säkra för det. Det är klart att det finns en del som kan frigöra de här miljonerna. Men det är väldigt ovanligt. Ska ni flytta härifrån, ja, men då ska ni ändå flytta in någon annanstans.

Caroline: Ja.

Fredrik: Men på det sättet tycker jag att världen har blivit mindre trygg. För även de rika behöver ju säkra sina barns och barnbarns liv. Och då kan jag också förstå varför pengarna förflyttas dit man inte betalar så mycket skatt, och så vidare. För även de rika sitter och undrar, hur ska det gå?

Jan: Jag skulle egentligen ta det i ett större perspektiv. Något jag har funderat på mycket, det är så här att kapitalismen är jättebra på väldigt många sätt. Men det finns också vissa saker i gränslandet, där den kapitalism som vi har sett på sistone på något sätt blir missbrukad. Och när politiker till exempel inte vågar, eller inte har förmågan att stå kvar, då börjar det, precis som du säger… man förflyttar mycket. Idag är det ju tyvärr så att ju mer pengar du har, desto mer kan du påverka, eller säga till, och få din agenda. Och då blir det att regleringar tas bort.

Konkurrens, monopol och upphävd konkurrens

Jan: Precis som du säger, kommunerna behöver sälja ut en lägenhet för att kunna köpa nytt. Regeringar behöver sälja guld för att göra… Men den klassiska teorin säger ju att kapitalismen är bra, vi kan investera i företag som kan växa, och sen är konkurrens viktigt. Monopol ska vi inte ha. I USA finns det ju en antitrustlagstiftning och så där. Det finns ju i själva teoribildningen någonting som säger att vi måste ha konkurrensen. Men det är ju så att väldigt mycket konkurrens är upphävd, för att företagen är större och större.

Fredrik: Det jag menar är att även en lokal fastighetsägare här i Malmö eller i Stockholm har väldigt lite gemensamt med kapitalfonder som äger fastigheter. För mig är de inte samma sak. Och det tror jag också fastighetsägarna själva måste inse, att de inte har gemensamma intressen med de här främmande kropparna som kommer in. Och det vi saknar helt är allmännyttan, som MKB, som fanns här, som hade en annan uppgift.

Caroline: Ja, men allmännyttan och kommunalt ägda bostäder finns ju nästan i alla länder.

Fredrik: Det är inte heller någon socialdemokratisk grej, det finns ju i USA. Finns det projects? På ganska fina adresser i New York kan du hitta ett project där det bor svarta människor. Länder har alltid tyckt att man behövt bygga också för de fattiga. Och det är ju ett politiskt instrument för att samhället ska fungera. Och därför är också en allmännytta viktig, tycker jag. Och det som händer i Stockholm här, när man säljer ut allmännyttan, så kan man säga att kommunen på ett sätt ger bort sitt eget inflytande över bostadsmarknaden. Man säger: det här vill vi inte vara en del av.

Berlin köper tillbaka – en ny frontlinje

Fredrik: Och tittar du nu på till exempel Berlin, när jag träffar borgmästaren i Berlin, som säger att vi sålde ut, det var fel, nu köper vi tillbaka. Tyvärr är det ju nästan ingen i Sverige som följer den tyska debatten. Men det borde man göra, för den här frågan som jag berättar om är ju gigantisk i Tyskland nu. Och det finns nu ett lagförslag i Berlins senat om att frysa alla hyror i fem år. Jag har ingen aning om detta är bra eller dåligt, jag bara berättar om det. Det var uppe i konstitutionsdomstolen, för fastighetsägare och andra anmälde det dit. Konstitutionsdomstolen sa: det är helt okej med ett hyresstopp, för bostaden är en mänsklig rättighet. Förra veckan. Du kan ju bara kolla upp det.

Fredrik: Så det är en sorts ny frontlinje, där vi plötsligt hör ord som vi inte hört i politiken på väldigt många år. Och jag tror det är en spegling av att politiker nu är under väldigt stor press från sina medborgare. Medborgarna är inte bara de som är längst nere, utan det är också deras egna kompisar, deras kompisars barn. Det är väldigt nära helt plötsligt. Och då känner politikerna pressen att göra någonting. Nya Zeeland har förbjudit utländska investeringar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det har de gjort. Vancouver har infört skatt på tomma lägenheter.

Pengar utan nationalitet – via skatteparadis

Fredrik: Jag tror inte att man ska sätta nationsstämplar på pengar. För de kommer från alla håll. Vi vet inte exakt var de kommer ifrån. Nästan alla fastighetsaffärer görs från skatteparadis. De blir till sist luktlösa. Det kan lika gärna vara svenska pengar som går via fastighetsaffärer.

Caroline: Det finns mycket att prata om. Vi har inte ens pratat om att du intervjuar Roberto Saviano.

Fredrik: Jag ville komma in på det, men man kan säga, se filmen. Saviano ger just perspektivet om skatteparadisen, som jag tycker är ett sätt vi inte riktigt har förstått. Vi pratar väldigt mycket om Paradise Papers, Panama Papers, där svenskar och rika människor smiter från skatt. Det hör man ju, men man hör inte om maffiapengar.

Caroline: Nej, och hur de pengarna sen också går tillbaka till våra samhällen.

Fredrik: Inga pengar ligger i skatteparadis. De passerar skatteparadis. De går rakt in i våra städer. Och just nu går de rakt in i fastighetsbestånd. Och det innebär att ägarna, pengarna som går in i Akelius, Hembla eller you name it, kan också vara de som har smugglat flyktingar över Medelhavet. Kan också vara kokainpengar. För även en illegal kapitalism vill, som alla andra, förränta sina pengar.

Caroline: Såklart.

Fredrik: Precis, och tyvärr är ju fastigheter ett av de bästa sätten. Hur fick du de här pengarna? Jag sålde en fastighet i London. Det blir så himla vitt.

Osund konkurrens med sparade, beskattade pengar

Caroline: Ja, och sen att, precis som du säger, att fastigheten är möglig och det har inte bott någon där på 20 år.

Fredrik: Men tänk också på att de pengarna, pengar som kommer från skatteparadis och köper fastigheter i Sverige, vilket ju är väldigt mycket affärer som görs här också, de konkurrerar ju med pengar som är sparade. Som är sparade, beskattade och redovisade. Det är ju en osund konkurrens med oss andra. Så det är ju också, varför ska vi ha det?

Caroline: Precis. Nu har vi pratat i nästan en och en halv timme. Jag tycker att detta är superintressant. Jag älskar ju detta, som du säger, vad är det som pågår egentligen? Att tänka lite så här, tänka lite längre. Tänka tankens slut. Vad får det för konsekvenser? Hur funkar detta egentligen? Och sen, var det detta som var vår intention? Att börja ifrågasätta. Jag älskar det. Ett fantastiskt stort tack, Fredrik, för att du ville komma hit.

Fredrik: Tack för att jag fick komma hem till er.

Jan: Ja, och jag hoppas, i er studio, menar jag.

Caroline: Ja, precis. Och hemma.

Jan: Jag hoppas att du vill komma tillbaka någon gång i framtiden, för det känns som att det är många sådana här frågor som är kvar att diskutera.

Caroline: Tack så mycket.

Fredrik: Tack.