Önska inte att det var enklare – önska att du var mer kompetent

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Inre principer för rikedom, en fortsättning
2. Samskapandet med communityn
3. Yttre verktyg och inre principer
4. En inbjudan till undersökning, inte facit
5. Vad stack ut från de förra avsnitten?
6. Rätta i word-filen, inte i utskrifterna
7. Princip 1: Väx dig större än dina problem
8. Den yttre världen speglar den inre
9. Princip 2: Du lever in i din egen berättelse
10. Vi tror inte att vi är värda att ta emot
11. Princip 3: För varje givare måste det finnas en mottagare
12. Den som inte kan ta emot ger inte rent
13. Caroline om att berätta om sig själv
14. När parterapin synliggjorde mönstren
15. Princip 4: Pengar förstärker bara den du redan är
16. Pengar som förstärkning, på gott och ont
17. Princip 5: Hur du gör en sak gör du allting
18. Hur du gör en sak avslöjar dig för andra
19. Princip 6: En jämn lön kan stå i vägen för det du är värd
20. Att ta betalt i resultat eller i timme
21. Att leva på trygghet är att leva på rädsla
22. Storebror, lillebror och lillasyster
23. Caroline: hur kan du vara risk-avers och ändå driva blogg?
24. Rädslan håller en fångad
25. Entreprenör eller intraprenör spelar mindre roll
26. Avrundning och vad som väntar

Inre principer för rikedom, en fortsättning

Jan: Man behöver gilla den typen av problem som en investering för med sig. En aktie kommer aldrig att ringa till dig på en lördagskväll, men å andra sidan kommer en fastighet aldrig att falla med 50 procent i värde på en period på ett till tre år.

Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 137. Och idag är det egentligen en fortsättning på en serie avsnitt som vi började i höstas, som handlar om inre principer för rikedom. Du ser måttligt road ut.

Caroline: I höstas var det väl inte... ja, det var i vinter i alla fall, innan vi körde igång med den här trifectan.

Jan: Ja.

Caroline: Som måste komma varje januari.

Jan: Ja, precis. Hur gick portföljerna, bästa fonderna, ombalansering och fyra hinkar? Du är ganska nöjd att de är klara nu, va?

Caroline: Ja, gud, det har varit sånt slit för dig.

Jan: Ja. Men det har blivit bra.

Caroline: Det har blivit superbra.

Samskapandet med communityn

Jan: Det har gått så sjukt mycket över förväntan. Framför allt det som jag är så himla stolt över, det är det här samskapandet.

Caroline: Ja, vad tänker du?

Jan: Vi la ut den här frågan: kan vi inte göra portföljerna tillsammans, i stället för att göra det klassiskt ingenjörigt? Du vet, jag försvinner i en grotta och sen kommer jag: titta här, här är det jag har gjort. Är det okej?

Caroline: Ja, är det okej?

Jan: Och sen behöver man försvara någonting där. Medan här var det så här: jag la ut det på tisdagen, och så var det: okej, detta är vad vi tänkte göra på söndag. Kan vi inte testa tillsammans? Och skapa portföljerna tillsammans. Jag kom med ett första förslag, och sen kom folk: ja, men du kan tänka så här, och så kan du göra så här i stället. Det blev typ över 300 kommentarer. Och då är det inte kommentarer som "åh, bra jobbat" eller bara en smiley, utan det är: "har du tänkt på att det är överlapp mellan de här två fonderna?" Eller: "om man tittar på det här globala indexets komponenter, så passar inte det riktigt ihop."

Caroline: Ja, ni är väldigt insatta. Läser det och lyssnar.

Jan: Väldigt många. Och sen är det jättemånga som bara var så här: "Åh, bra jobbat, jag kan inte bidra i kommentarer, men jag kommer vänta på resultatet." Detta ska vi definitivt göra om, och det visar verkligen i den här... Jag hade nog någon dröm om det här för tio år sedan. Tillsammans, rika tillsammans. Och det börjar verkligen materialiseras. Både på Patreon, som är vår community, och i kommentarerna. Detta tänker jag att vi ska göra mer av.

Jag hade nog någon dröm om det här för tio år sedan. Tillsammans, rika tillsammans. Och det börjar verkligen materialiseras.

Caroline: Ja, det är jätteskönt att det är över, för det har varit så att jag lugnt har lagt över 40 timmar per artikel.

Jan: Så ibland tänker jag på de som säger: "Ja, men att blogga, det är inte ett riktigt yrke." Så bara: yeah, right.

Caroline: Det beror på vilken nivå, va?

Jan: Ja.

Yttre verktyg och inre principer

Caroline: Men det är inte det vi ska prata om idag. Idag blir det ett soft avsnitt, va?

Jan: Ja, men inte mindre viktigt för det.

Caroline: Nej, det menar inte jag heller.

Jan: Detta är egentligen en fortsättning, som vi sa innan, på avsnitt 126, 127 och 129. Det handlade om att vi nu, de här senaste veckorna i början av 2020, har pratat kring bästa fonderna, bästa portföljerna, portföljteori, korrelation och sannolikheter. Väldigt mycket yttre framgångsprinciper.

Caroline: Ja, verktyg. Jättebra.

Jan: Men sen har vi inte pratat alls om de inre principerna. Vem är jag när jag använder det här verktyget? Du bara smajlar. Jag ska inte glida iväg här nu, men det finns ett avsnitt med den här hundtränaren. Vad heter han? Cesar Millan. Han coachar hundägare med besvärliga hundar. Och så säger han i ett avsnitt, och detta kommer jag alltid ihåg när du pratar om det här med "vem är jag när jag använder det här verktyget"... Han använder en kvast på hunden, alltså föser iväg hunden. Cesar Millan använder en kvast och hundarna mår jättebra. De blir harmoniska.

Caroline: Jo, men så.

Jan: Och så säger hundägaren: kan jag inte få behålla kvasten? Alltid?

Caroline: Ja, alltid. Kan jag inte få behålla kvasten? De slår inte hundarna eller nåt sånt, utan de bara visar: hit, där är gränsen. Där jag håller kvasten.

Jan: Ja, precis. Och så säger Cesar Millan: "It's not about the broom, it's who you are when you're holding the broom." Det kan man använda när som helst.

Caroline: Ja, det är faktiskt därför jag... Det var ju dit jag var på också. Vem är det när jag använder verktygen?

Jan: Vad roligt att vi fick samma association. Det här tror folk ibland, att du och jag förbereder avsnitt så här: vad ska vi prata om? Och så är det inte riktigt.

Caroline: Nej, det gör vi aldrig.

Jan: Jag gör slides. Jag kommer hit och glider in: vad ska vi prata om idag?

Caroline: Ja, men lite så. Det är skönt.

En inbjudan till undersökning, inte facit

Jan: I alla fall. Idag ska vi prata om: vem är jag när jag använder kvasten? Vem är jag när jag tittar på min ekonomi? Och för att försöka hålla någon struktur på det, valde vi T. Harv Eckers bok "The Secrets of the Millionaire Mind". Vi har pratat om hans principer. Tanken med de här avsnitten är att se det som en inbjudan till en undersökning, eller som vår goda vän Helena brukar säga, som en tankespjärn. Att det kanske är ett nytt sätt att tänka. Man får något nytt i hjärnan och måste hålla på och, vad ska man säga, jobba med det lite innan det faller på plats.

Caroline: Lägger sig till rätta.

Jan: Och det är viktigt att veta när man pratar om det här. Jag kan säga: korrelationen mellan guldet och amerikanska börsen är 0,07. Det är inte mycket att ha en åsikt om, där finns ett rätt svar. Så är det inte här. Här är det inte sant eller falskt, rätt eller fel, bra eller dåligt, utan det är bara olika. Olika synsätt. Och eftersom han är... jag tänkte först säga amerikan, men han är kanadensare, nordamerikan. I vissa fall är boken väldigt provocerande och väldigt generaliserande.

Caroline: Ja, och det kan lätt bli att våra diskussioner också blir lite överdrivna för att göra en poäng. Det bör man ha i bakhuvudet.

Jan: Och slutligen, detta är mycket vår tolkning. Det är inte som att det är en recension av hans bok. Det kan mycket väl vara att vi gör en helt annan tolkning av en princip.

Caroline: Ja.

Vad stack ut från de förra avsnitten?

Jan: Förr repeterade vi alltid det gamla avsnittet. Men då skulle vi behöva repetera tre avsnitt.

Caroline: Det behöver vi kanske inte göra.

Jan: Man kan gå tillbaka och titta på de andra, det rekommenderas. Sen behöver man inte se dem i ordning, för de bygger inte så mycket på varandra. Men vad minns du?

Caroline: Jag minns inte. Jag vet inte. Jag vet inte riktigt vad jag minns just nu. Jag ska också gå tillbaka och titta på dem. Men jag minns det som att det inte var något som stack ut.

Jan: För mig, det som stack ut...

Caroline: Ja, vad stack ut för dig? Det var egentligen det jag ville säga. Nej, jag bara skojar. Men för mig är det många saker. För det första det här med att din inkomst beror på efterfrågan, på priset du kan ta betalt och kvantiteten, alltså mängden människor du kan hjälpa. Det där är en sån grej som jag tror att de flesta inte har tänkt på. Men du har ju tänkt på det i 15 år, Jan.

Jan: Ja, ja. Att skapa ett värde. Hur mycket värde kan jag skapa? För hur många kan jag skapa ett värde?

Caroline: Det kan nog vara så att det sticker ut för dig, för att det jackar in i det som du tänker och tror.

Jan: Att det inte handlar om att tjäna pengar. Att ställa sig frågan "hur kan jag tjäna så mycket pengar som möjligt" är felställt. Frågan jag behöver ställa mig är: hur kan jag skapa värde för andra människor? Och om jag hjälper tillräckligt många andra människor att få det som de vill ha, så kommer de hjälpa mig att få det som jag vill ha. Det handlar om att ge först.

Frågan jag behöver ställa mig är inte hur jag kan tjäna så mycket pengar som möjligt, utan hur jag kan skapa värde för andra människor.

Caroline: Ja, och det finns faktiskt en del bloggar som börjar med ingen följare.

Jan: Så börjar vi. Har man en, så har man en som man servar. Jag vill hellre få kvalitet än många och okvalitet. Är det något med det?

Caroline: Nej, jag har ingenting just nu. Det har jag inte. Och det är för att min hjärna är oorganiserad. Who I am. Så jag får nästan gå tillbaka och titta, och då kommer det nog vara någon som sticker ut.

Jan: Du får säga till om det associeras.

Caroline: Om jag kommer på något.

Rätta i word-filen, inte i utskrifterna

Jan: Och sen gillar jag också det här med trädet, eller han med skrivaren. Han sa att vi många gånger behöver ta tag i rotorsaken till ett beteende. Om det är fel i word-filen, så spelar det ingen roll att vi skriver ut 10, 100 eller 2 000 kopior och sen försöker rätta till symtomet, det vill säga gå och rätta på den utskrivna word-kopian. Det är mycket bättre att du ändrar i word-filen, för då blir det rätt på alla.

Caroline: Det låter jättesmart, men hur menar du att man gör det i verkliga livet? Att man har något som är ett stavfel i sin programmering?

Jan: Ja, precis. Det är det vi har pratat om. Och det får man hela tiden ta itu med i sitt liv. Det kan vara svårt att se vilka stavfelen är. Man får bara skitresultat hela tiden.

Caroline: Dåliga relationer eller dålig ekonomi. Man tycker inte att det är ens eget fel.

Jan: Precis. Det var ett ansvar som vi pratade om.

Caroline: Jag var ju på en kurs, och det var så himla fantastiskt. Jag frågade föreläsaren: varför är du här? Och så fick man prata två och två och sen dela med sig. En person reste sig upp: "Jag är 55 år gammal, nu har jag skilt mig för tredje gången, och jag har haft samma problem med alla tre kvinnorna. Så nu tänker jag att det kanske inte handlar om dem."

Jan: Bara en parentes, det är jättemodigt. Att veta att tre kraschade äktenskap kanske var ens eget fel. Alltså, vilken hjärtsnörp.

Caroline: Ja, att vara modig. Att kanske veta att det var ens eget fel. Det är jättemodigt att säga det.

Jan: Det är ett typiskt sånt här exempel. Jag kanske ska fixa word-filen i stället för att fixa utskrifterna.

Caroline: För man kanske inte har ekonomiprogrammet. Och så måste man lägga till det i sitt bibliotek i hjärnan.

Jan: Ja, precis.

Princip 1: Väx dig större än dina problem

Jan: Så jag tänker att vi hoppar in i dagens principer.

Caroline: Ja, direkt. Jag har tjuvkikat på de här.

Jan: Ja, det är klart du har.

Caroline: Jag tycker att det är några här i början som jag tycker är lite knökiga.

Jan: Det är jättebra. Det är alltid roligt, för då är jag alltid på väg att ta bort dem.

Caroline: Du kan inte ta bort existerande principer som vi ska prata om.

Jan: Jo, jag brukar censurera T. Harv Eckers bok.

Caroline: Okej, men vi pratar om den första nu då. Ska du läsa?

Jan: Okej, det är på engelska som vanligt här. Den här principen låter så här: "The secret to success is not to try to avoid or get rid of or shrink from your problems. The secret is to grow yourself so that you are bigger than any problem." Om vi bara översätter: hemligheten till framgång är inte att försöka bli av med eller förminska problemen. Hemligheten är att du blir så mycket större än dina egna problem. Väx bortom dem.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Om vi bara skulle ta ett enkelt exempel på detta. Tänker du på något?

Caroline: Jag vet inte. Jag fick något, men så försvann det.

Jan: Jag tänker att det måste finnas något konkret exempel som vi har.

Caroline: Jo, men jag har massor att tänka kring. Jag tänker att vi alltid kommer ha problem så länge vi lever. Det kommer alltid finnas problem att lösa. Vi kommer alltid få betala räkningar i slutet av månaden så länge vi lever.

Jan: Okej, så varför inte försöka lösa dem en gång för alla? Eller skaffa sig ett större problem? Om vi ska ta ett sånt här exempel: jag håller på, eller har hållit på snart i ett år, med den här bokföringsappen för privatpersoner som ska passa ihop med de fyra hinkarna och portföljerna.

Caroline: Allting blir enklare i livet. Man ska ha koll på sin ekonomi.

Jan: Och grejen är, jag har drivit företag i tio år, jag har aldrig gjort bokföring själv utan jag har haft en bokföringsfirma. Jag har tyckt att jag aldrig kommer ihåg, ska det vara debet eller kredit? Plötsligt får jag för mig att jag ska göra en app som bygger på bokföringsprinciperna. Att göra bokföring i den egna firman är betydligt enklare än att försöka göra ett bokföringsprogram. Förstår du?

Caroline: Ja, det blir ett mycket större problem.

Jan: Och plötsligt blir det andra problemet mycket, mycket mindre. Det där skojar jag med ibland: vill du lösa det problem du har, skaffa dig ett större. För då blir det andra mycket mindre. Men jag undrar om det är det de menar.

Caroline: Nej, säkert inte.

Jan: "Grow yourself so that you are bigger than any problem." Han säger det rakt ut i boken: "The size of the problem is never the issue, the problem is the size of you." Det handlar om hur jag kan växa bortom det där problemet. Kan jag ta mig an det? Är jag beredd att göra det som krävs? Jag tänker på det ibland: är jag sugen och inspirerad på de problem som mitt mål för med sig?

Caroline: Ja, det är nog dithän jag tänker. Om man är jättedålig på att laga mat, hade jag själv gått den vägen att jag försökt inspirera mig själv att bli duktig på det. Jag hade tänkt: jag tar den roligaste matlagningskursen i stan, för då lär jag mig det och det blir roligt. Andra kanske hade tyckt att det verkar vara ett idiotiskt sätt att lösa det på. Men jag hade nog känt att jag måste inspireras för att lösa problemet.

Jan: Jag tror att det handlar om: har jag fokus på problemet eller har jag fokus på målet?

Caroline: Ja, på lösningen.

Jan: Kanske inte ens lösningen, men målet. Lösningen har jag kanske inte från början. Då behöver jag fråga: okej, varför vill jag laga mat?

Caroline: Det där är en sån diskussion hemma hos oss rätt ofta. Jag är egentligen inte så intresserad av själva matlagningen.

Jan: Medan det är ganska viktigt att vi har maten.

Caroline: Ja. Men det är viktigt för dig att laga mat, och du har sagt att du vill att vi ska laga mat tillsammans.

Jan: Ja, det är kul att göra det ibland. Och då kan man applicera det. Ett sätt är, som du säger, att ta den roligaste, mest inspirerande matkursen. Ett annat: men behöver jag verkligen bli duktig på detta? Börja jobba på en restaurang. Då blir plötsligt ditt eget problem, att laga mat hemma, ganska litet.

Caroline: Och då känns det som en jättejobbig lösning på det här problemet. Det känns inte inspirerande överhuvudtaget för mig. Det känns som att nu ska vi rulla upp ett stenblock för en brant, i stället för att ta den lilla stenen i handen. Jag hade inte alls blivit inspirerad av att börja på en restaurang.

Jan: Det beror på om du kan välja eller inte. Vissa grejer kan du inte välja i livet.

Den yttre världen speglar den inre

Jan: Poängen här är, det pratade vi om i ett av de förra avsnitten, att vår yttre värld är en reflektion av den inre världen. Allt som händer i vårt liv är ett resultat av saker jag har gjort och inte har gjort. Och då kan man säga: eftersom allt där ute är en reflektion av vårt inre, så kan jag växa. Jag tänker på detta i investeringssammanhang. Folk frågar mig ibland: varför investerar du inte i fastigheter? Då säger jag: nej, men jag gillar inte de problem som en fastighet för med sig. Jag gillar inte att växa i det området. Jag är inte intresserad av att ha hyresgäster som ringer, eller att sköta underhåll, eller att hålla på med människor i den kontakten. Är du med? Så då väljer jag att inte investera i fastigheter. Om vi däremot tar att jag gillar att investera i fonder och värdepapper, är de problemfria? Nej, det är de inte. Men jag gillar det. Jag kan bättre ta hand om de problemen. Vad är problemen med aktier och värdepapper? Jo, där är problemet att de kan falla i värde med 50 procent på två eller tre år. Det är en annan typ av problem. Men en aktie kommer aldrig att ringa till dig en lördagskväll och säga att det är en vattenläcka i källaren.

Caroline: Nej, det kommer den inte. Men handlar inte det också om att du är van vid de problem som aktier och värdepapper medför? Du hade ju bara kunnat outsourca hela vaktmästeriet.

Jan: Ja, säkert. Men strunt samma.

Caroline: Det känns inte som att vi är klockrena.

Jan: Nej, det känns inte som att vi är klockrena. Det var därför jag ville ta bort den. Men vänta här nu. Skrev han någonting mer kring den här principen? Han skrev inte att problemen måste bli större, utan att du måste bli större än dina problem. Det handlar om att växa. Den här klassiska saken i universum: antingen utvecklas saker eller avvecklas de. Antingen växer de eller så dör de. Det är ganska intressant, för det har jag tänkt i många styrelsemöten. Utvecklas det här företaget, eller är det en slow death? Håller vi på att vandra det här företaget till slutet? Och Ramit Sethi sa det vid något tillfälle: det finns vissa företag, tjänster och leverantörer som blir bättre över tid, som hela tiden överraskar dig positivt. Och sen är det andra som hela tiden överraskar dig negativt. Är du med? Jag tänker att det handlar om växt.

Caroline: Ja, det kan det vara. Och växt är alltid lite knökigt.

Jan: Absolut. Har du något problem som du knökar med nu, där du känner att du behöver växa?

Caroline: Ja, det har jag definitivt.

Jan: Var behöver du växa?

Caroline: Det är spännande. Det är mycket i relationer. Acceptans, både för mig själv och att acceptera andra precis som de är. Att komma från kärlek i stället för någon slags frustration över att ge och ta och att det inte funkar ibland.

Jan: Det känns som att du har något specifikt i åtanke.

Caroline: Nej, det har jag inte. Jag tänker inte säga det här, det är väldigt privat. Men jag kan tänka mig att andra också kan känna igen sig. Det är inte lätt med relationer alltid. Och då måste man växa eller avveckla. Det är bara så för mig. Rött eller grönt. Jag kan inte hålla på med något mittemellan. Jag måste ta det vidare.

Jan: Jag minns en presentation av en australiensisk föreläsare som presenterade sig själv: "Jag har två bröder. Jag har en bror som jobbar på något företag och är det här och det här. Och sen har jag en annan bror, och han ger mig många möjligheter att träna på förlåtelse."

Caroline: Ja, jo, jag känner igen det där. Det är att se det från ett annat håll. Han är dum och jag blir arg på honom varje dag.

Jan: Ja, precis.

Princip 2: Du lever in i din egen berättelse

Jan: Ska vi ta nästa princip? Då låter den så här: "If you say you are worthy, you are. If you say you are not worthy, you are not. Either way you will live into your story."

Caroline: Ja, okej, så det är väl detsamma som det Ford sa. Om du tror att du kan, så kan du. Tror du inte att du kan, så kan du inte.

Jan: Ja. Så vad är din tolkning av det?

Caroline: Det är att man måste tro. Det låter så klyschigt, men man måste tro på sig själv. Om man vill klara av en grej, måste man tro att man kan göra det. För då öppnar sig hjärnan och hittar möjligheter att göra det man vill. Men annars stänger man sig. Man tänker att det är omöjligt, jag klarar inte det. Då stänger man sig. Hjärnan gör det åt en bakom ryggen nästan.

Jan: Ja, jag tror precis det är som du säger, vem är jag att be om hjälp, eller vem är jag att säga de här grejerna? Jag borde skärpa mig. Där är jag ofta. Jag borde skärpa mig.

Caroline: Vänta här nu, jag kände att det var ett annat spår där du öppnade.

Jan: Vadå? Jag borde skärpa mig.

Caroline: Okej, men vad är det? Är det så att du tycker att du inte kan? Du borde skärpa dig. Du gör inte detta bra.

Jan: Ja, men jag tror att det är som den där lilla sagan om tuff-tuff-tåget. "Jag tror att jag kan, jag tror att jag kan."

Caroline: Jag har aldrig hört den sagan.

Jan: Ja, men det lilla tåget som skulle upp för kullen. "Jag tror att jag kan, jag tror att jag kan." Och sen till slut kommer det upp: "Jag kan!"

Caroline: Mm. Den var jättegullig, den får vi ta till våra barn.

Jan: Jag trodde att du...

Caroline: Nej, jag har aldrig hört den. Det lilla tuff-tuff-tåget. Eller så är det bara någon metafor som någon berättar, och det är inte alls en saga. Vi kollar upp det sen.

Jan: Jag tror att en majoritet av oss går och säger icke-stödjande grejer.

Caroline: Till oss själva?

Jan: Ja, och många gånger tror vi att lösningen bara är att jag ska anstränga mig mer, eller skärpa mig. Och jag tror inte att det funkar. Vad tänker du kring det?

Caroline: Nej, jag tror inte att det funkar.

Jan: Att man måste skärpa sig? Jag brukar säga, när jag pratar med folk och lösningen hamnar i häraden "jag ska skärpa mig, jag ska bli bättre, jag ska börja göra detta": nej, men detta kommer garanterat inte funka. Det måste lösas på ett annat sätt.

Caroline: Det är också för att min erfarenhet är att både jag själv och andra kanske går in med kraft. Och det är så dränerande på energi. I stället för att man slappnar av.

Jan: Vad går man in i?

Caroline: Jag har aldrig tänkt de här tankarna medvetet. Jag har bara slappnat av och börjat tänka i kärlek till mig själv och till andra. Och då har det blivit lättare med de saker man vill göra. Om jag någonsin tänker tanken "jag ska skärpa mig", då vet jag att det inte kommer funka.

Jan: Nej, det kommer inte funka. Det är helt glädjelöst.

Caroline: Och "skärpa", det är inte ofta för ens egen skull ens. Det är för andra. Andra ska säga att man har ansträngt sig. Andra ser att man är dålig. Jag måste skärpa mig för deras skull.

Jan: Det handlar inte om att skärpa sig. Men det kan låta så, "skärpa mig", jag ser det på så många möten. "Jag ska börja göra detta." Vi sa det för två veckor sedan. "Nej, jag har inte gjort det. Jag ska börja göra det." För mig hamnar det i kategorin "ska skärpa sig". Och det funkar inte. För mig är det oftast så här: har du testat detta innan och det inte har funkat, ja, då kommer det inte funka av att du skärper dig. Man behöver hitta en annan lösning.

Vi tror inte att vi är värda att ta emot

Jan: Och jag tror att problemet här också är att vi inte är så himla duktiga på att ta emot hjälp, för att vi upplever oss inte värda den.

Caroline: Nej.

Jan: Han har en metafor i boken: en ekorre skulle ju aldrig säga de grejer som vi människor säger till oss själva. Här är ett ekollon, den kommer ta ekollonet. Den kommer inte säga: "Åh, inte ska väl jag ta det, ta du det i stället." Eller lämna den sista kakan på bordet för att ingen kan ta den.

Caroline: Ja. Spännande diskussion. Jag vet inte om vi är rätt på det. Men det kändes som det tände till här när du sa att de flesta av oss kanske inte tror att vi är värda att få och ta emot hjälp.

Jan: Att be om hjälp med vissa saker. Man måste alltid klara det själv, och sen gör man kanske inte det. Vi har en massa konstiga ordspråk i Sverige: "Ensam är stark", "själv är bästa dräng" och "god kvinna reder sig själv". Och jag är så här: vilket bullshit. Jag har aldrig sett en Oscarsgala där någon går fram och säger: "Först vill jag tacka mig själv, för jag är så himla grym och har gjort detta helt på egen hand, det var ingen som hjälpte mig." Tvärtom handlar det om människorna man har runt om sig.

Caroline: Teamet, ja.

Jan: Mamma och pappa och alla.

Caroline: Ja, absolut.

Princip 3: För varje givare måste det finnas en mottagare

Jan: Jag tror att detta hänger ihop med en annan av hans principer.

Caroline: Ja, så du kan läsa den.

Jan: Då är det en annan princip här: "For every giver there must be a receiver, and for every receiver there must be a giver." För varje människa som ger, måste det finnas någon som tar emot. Och för varje människa som tar emot, måste det finnas någon som har gett.

Caroline: Ja. Här blir jag så störd.

Jan: Ja, men du vet, för att du ska kunna köpa en aktie så måste det vara någon som säljer en aktie.

Caroline: Vi har lite olika associationer. Du är helt galen.

Jan: Ja, vi har lite olika associationer här. Men jag tycker denna är jättespännande, för jag brukar göra den ibland på våra workshoppar. Jag ber folk räcka upp handen: är du en person som gillar att hjälpa andra människor? Mår du bra av att hjälpa andra människor? Då räcker nästan alla upp handen. Det är som Maslows behovstrappa, att vi tycker om att hjälpa andra.

Caroline: Jag tror nästan oavsett...

Jan: Nästan oavsett var vi befinner oss på den trappan, så är det skönt att hjälpa någon annan.

Caroline: Absolut, och det finns en massa anledningar till att man får socialt kapital och det ökar ens chans för överlevnad.

Jan: Du vet, det är en massa andra biologiska grejer som ingår.

Caroline: Det finns mycket hjärnforskning som visar att vi får en belöning i hjärnan, kemiskt, när vi hjälper andra människor.

Jan: Men det intressanta är när man ställer frågan: brukar du aktivt på vardaglig basis be om hjälp? Då är det inte alls lika många. Det är kanske 10 procent av dem som räckte upp handen första gången, som aktivt, medvetet och med flit ber om hjälp varje dag. Väldigt få. Och då brukar jag skoja: hade vi pratat nationalekonomi, så är utbudet av människor som vill hjälpa ganska stort, men utbudet av människor som vill ha hjälp är ganska litet.

Utbudet av människor som vill hjälpa är ganska stort. Men utbudet av människor som vågar ta emot hjälp är ganska litet.

Den som inte kan ta emot ger inte rent

Jan: Detta var en sån där magsup jag fick förra året, av Niklas och Moa: "Men Jan, du gillar ju att ge."

Caroline: Ja, absolut.

Jan: "Men om det är så att du inte kan ta emot, då är det inte som att du ger rent heller. Du ger inte autentiskt, utan du har kanske någon omedveten förväntan om att få något tillbaka."

Caroline: Får man bara en person som ger och inte tar emot. Men du vill ändå ta emot?

Jan: Nej, jag är jättedålig på att ta emot.

Caroline: Detta är så svårt för mig att fatta. Du ger inte rent, men du har förväntan på att få pluspoäng eller något sånt?

Jan: Ja, kanske. Eller att få något behov tillfredsställt. Jag har inte listat ut detta än i mitt liv. Det är något jag undersöker. Men jag är där att jag överväger möjligheten att om jag inte kan ta emot, så kan jag inte ge. Förstår du? Jag är en sån person, till exempel på en middag. Jag pratar jättemycket om jag kan hjälpa någon annan person, eller bidra. Men jag ogillar att prata om mig själv.

Caroline: Du pratar ju om dig själv.

Jan: Nej, väldigt sällan.

Caroline: Du pratar om dina tjänster, eller vad pratar du om?

Jan: I alla de här poddavsnitten pratar jag väldigt ofta om hur man kan hjälpa andra.

Caroline: Men om du skulle prata om dig själv, vad skulle komma ut då?

Jan: Jag vet inte. Jag tycker inte om att prata om mig själv. Jag kan prata om fonder och portföljer och om hur folk borde utveckla sin business, eller hur man kan tänka. Men allt det handlar ofta om att jag vill hjälpa den andra personen. Jag är en sån profil som gillar att hjälpa. Och det kan vara på bekostnad av att jag inte gillar att prata om mig själv, för det är obehagligt. Jag kan vara sårbar, jag kan prata om jobbiga saker om mig själv.

Caroline: Jo, men det är ju att prata om sig själv.

Jan: Precis, men det är alltid med syfte att göra en poäng hos någon annan. Det känns nästan som att vi borde stänga av kamerorna, för jag vill gå djupare in på detta.

Caroline: Okej, men shoot då.

Jan: Så testar vi, så får vi se. Annars klipper vi bort det.

Caroline om att berätta om sig själv

Jan: Men vad skulle du berätta om dig själv, om du inte skulle göra någon poäng alls? Du bara berättar om dig själv?

Caroline: Det är därför jag på vissa middagar sitter helt tyst. För där finns inget utrymme, för där är ingen som vill bli hjälpt. Där är ingen som vill lyssna.

Jan: Ingen som vill lyssna? Klart det finns.

Caroline: Nej, inte på det som jag vill berätta om.

Jan: Vad vill folk lyssna på då?

Caroline: Då pratas det om tv-serier, om historia, saker som har hänt.

Jan: Men du kollar ju på tv-serier.

Caroline: Inte jättemycket. Inte tv-serier, Netflix-serier. Ja, knappt det.

Jan: Vi har ju kollat på grejer. The Witcher senast.

Caroline: Ja, det var jul.

Jan: Men det var ändå så att du inte kan säga något om det?

Caroline: Jo, det är klart jag kan, men det är inte det som är poängen. Jag tycker det är en ganska ointressant konversation.

Jan: Det är jätteintressant detta. För jag gillar att berätta: vad jag tänkte, vad jag kände, och vad tror du om den scenen?

Caroline: Men jag är jätteintresserad av att demontera kultur och bygga upp det igen.

Jan: Men det där är ju din story. Precis som jag gillar att prata om att hjälpa andra människor att utvecklas i sina företag eller ge feedback, så gillar du att prata om historia. Det är därför du skriver bok och vill skriva filmmanus och sånt.

Caroline: Samtidigt känns det väldigt intimt för mig. Jag har nästan aldrig pratat med människor om detta, för jag har trott att människor inte är intresserade. Och nu har jag människor som är intresserade av det, så då känns det fantastiskt. Men det har tagit lång tid, Jan. Det känns som en stor del av mig, att prata om det här med kultur.

Jan: Låt oss bara säga så här: det med aktier och att utveckla business, det kanske är en stor del av dig.

Caroline: Absolut.

Jan: Och du behöver kanske inte prata så mycket om annat som rör sig, om det inte rör sig så mycket.

Caroline: Nej.

Jan: Det är helt okej, tänker jag. Men jag blir så här: varför skulle någon vilja lyssna på mig? Och där kommer min självkänsla in.

Caroline: Men jag upplever samma grej. Jag slår vad om att det är så många som lyssnar och tittar som känner exakt samma sak. Varför skulle någon vilja höra vad jag känner och tänker?

När parterapin synliggjorde mönstren

Jan: Det där hade vi i avsnittet med parterapeuten, när vi gick i parterapi. Det var väldigt länge som jag var så här: jag fattar inte varför du är gift med mig. Så tänkte jag: jag tjänar åtminstone bra med pengar.

Caroline: Ja, det var ju därför som jag är gift med dig. Tack för den, Jan. Tack för förtroendet.

Jan: Och jag fattade inte vad du hade mig till, för jag är dålig på att prestera.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och så tänkte jag, Jan gillar ju bara människor som pratar, så jag skulle leva upp till det. Det var bara fruktansvärt.

Caroline: Nu har vi det bättre.

Jan: Mycket, mycket bättre. Vi accepterar varandra som vi är.

Caroline: Ja, så om vi ska hoppa tillbaka.

Jan: Okej, den här principen: för varje givare måste det finnas en tagare, och för varje tagare måste det finnas en givare. Jag är till exempel väldigt dålig på att ta emot. Det var där vi egentligen började.

Caroline: Vad är det du är dålig på att ta emot?

Jan: Hjälp från andra.

Caroline: Men du gillar ju... Jo, men du får ju hjälp av mig när jag lagar mat, till exempel.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Jag vet inte om du kanske inte ser den hjälpen som jag ger. Jag tvättar ju också, jag gillar att tvätta. Det är också en hjälp.

Jan: Ja, fast nu handlar det om något annat. Nu börjar det handla om dig och ditt behov av att inte bli tagen för given.

Caroline: Nej, nej, jag bara skojar.

Jan: Men du, jag fattar fortfarande inte vad det är för någonting som du inte kan ta emot.

Caroline: Men då gör vi så här.

Jan: Jag tänker så här: vi pausar den konversationen. Vi kommer ha hit Moa, min coach, i veckan.

Caroline: Ja, det var jättebra. Då tar vi det då.

Jan: Vi hamnade i diket i ett annat avsnitt. Så berätta här nu, Moa, hur funkar jag? I alla fall, poängen här är att det är en myt att det är bättre att ge än att få. För man kan inte hjälpa andra människor att ge. Det är många som vill ge, men inte så många som är bra på att ta emot hjälp.

Caroline: Ja, så man kan till och med öva.

Jan: Skruvar man upp volymen, kan man säga att det är snålt att inte be om eller ta emot hjälp. För man missunnar den andra personen en möjlighet att få ge.

Caroline: Likadant tänker jag med vännerna, innan vi går vidare till nästa princip. Man har vänner också för att kunna få vara liten ibland, be om hjälp och berätta hur det känns. Och det har jag heller inte utövat. Nu skrattar jag, för det är skitjobbigt att erkänna att jag har vänner som jag inte har bett om hjälp. För jag har tänkt att de inte behöver se mig så här.

Jan: Ja, precis. Sjukt.

Caroline: Ja.

Princip 4: Pengar förstärker bara den du redan är

Jan: Let's move on. Då behöver vi inte prata mer om detta.

Caroline: Nej, jag sa ju att vi skulle ta bort dem.

Jan: Nej, vi tar inte bort dem. Okej, nästa princip: "Money will only make you more of what you already are." Så vad tänker du om det? Att pengar gör dig bara mer av det du redan är?

Caroline: Jag vet inte, det känns helt... Jag blir helt förvirrad. De är inte utvecklande för personligheten, antar jag, pengar.

Jan: Jag tänker så här. Det som vi hade i avsnittet med Moa, min coach och vän nu, för så många år tillbaka: att pengar inte är lösningen, utan pengar är bara en förstärkare. Är jag olycklig och får massor av pengar, så kommer jag fortfarande vara olycklig.

Caroline: Bara kanske på en grandiosare skala.

Jan: Ja, precis. Pengar förstärker ens beteende. Och något som slog mig: vi började engagera oss lite i välgörenhet när vi pluggade. Vi skaffade fadderbarn, en sån här SOS-barnby, trots att vi gick på studiemedel. Vi tyckte att det var viktigt, och sen har vi fortsatt med att stödja hjärtevärmande projekt, både med investeringar och i andra sammanhang. Då hade vi kompisar som sa: "Nej, men jag har inte råd nu, jag kommer göra det sen när jag får lön." Att börja stödja välgörenhet. Tror du att de började stödja välgörenhet när de fick lön? Nej, det gjorde de inte. Det handlar bara om volymen du gör saker på.

Caroline: Ja.

Jan: Detta har jag kämpat med i många år. Det var verkligen så här: ja, men om jag bara har X, så kommer allt bli bra. Om jag bara har summan X i pengar, då kommer livet... Men summan höjs hela tiden.

Pengar som förstärkning, på gott och ont

Caroline: Men jag får sådana extrema visioner för mitt inre här.

Jan: Jaså, berätta.

Caroline: Om vi säger att man är en person som tycker det är jobbigt att växa. Om man har massor med pengar, då kan man faktiskt medicinera bort sina problem. Tillfälligt i alla fall.

Jan: Okej. På vilket sätt?

Caroline: Man kan handla droger, till exempel. Jag tänker på den här tv-serien som vi precis har sett. Exit. Oh my god.

Jan: Du får berätta om serien för de som inte vet vad det är.

Caroline: Den utspelar sig i den norska finansvärlden. Det är fyra män som man får följa.

Jan: Början till det var en intervju som gjordes i Norge, med journalister och verkliga finansmän. De här historierna de berättade var så sjuka, så de bestämde sig för att göra en tv-serie. Den är baserad på verkligheten. Den finns på SVT Play och heter Exit. Bara för att ge något över the top: det är en av de här finansmännen som är gift med en kvinna. De ska skaffa barn och hon vill väldigt gärna ha barn. Det är bara det att han inte har berättat att han för fyra år sedan, efter att de börjat försöka skaffa barn, har steriliserat sig. Vilket är helt sjukt.

Caroline: Ja, det är många skithögar i den serien. Man förstår att flera av dem är så jävla olyckliga. Men det är inte som att de tar tag i sina problem, utan det är bara att dricka bort det. Och de har så mycket pengar också, så de kan göra alla de här grejerna som bara snurrar ner dem i en vortex av olycka. Och det är det jag får framför mina ögon när jag säger "money will only make you more of what you already are". Och tyvärr är det en negativ bit. Det kan säkert också vara i det positiva spektrat.

Jan: Ja.

Caroline: Jag kan bara inte komma på något just nu.

Jan: Volymknappen är ju samma. Det förändras inte. Är man olycklig innan, så kommer du bli mer olycklig. För vad jag upplever att du säger omedvetet är: "Ja, men om du får mycket pengar, så kommer du börja knarka och bli olycklig."

Caroline: Nej, det är bra att du tar upp det, för det är inte det jag vill säga. Det är att jag såg att vissa kanske inte ens behöver ta tag i sina problem, om pengarna bara kan lösa det.

Jan: Ja, fast du behöver inte ta tag i dina problem. Man behöver inte ta tag i sina problem oavsett. Jag tycker det är lite ett sidospår.

Caroline: Ja, det kanske det var. Men å andra sidan tycker jag att den serien var intressant. Jag fick med mig ganska många grejer från den, bland annat sånt där jag upplever att min gräns går. Där saker är oacceptabla.

Jan: Du förstod var den var, alltså? Din gräns gick då?

Caroline: Ja, och de bara: "Den tittar de inte ens på."

Jan: Nej, du tyckte det var ganska fascinerande.

Caroline: Ja, jag har till exempel tvekat i över två år på en bil. Och han var så här: "Ja, Porsche släppte en ny bil i morse, så jag köpte den." Jag var så här: du kan inte impulsköpa en ny Porsche? Men obviously, det kunde man.

Jan: Och sen är den ganska, samtidigt som den är tragisk, så är den ganska humoristisk i vissa avseenden.

Caroline: Absolut, man kan nästan skratta åt den.

Jan: Men om man skulle ta detta i ett mer positivt sammanhang? Jag tror att det är så här: att se till att ha ett fantastiskt liv redan idag. Många av de saker som är viktigast i livet är gratis. Och får du ditt liv att funka när du inte har pengar, då kommer du få ditt liv att funka ännu bättre när du har pengar. Du får bara fler valmöjligheter.

Caroline: Ja, det är det jag tänker. Att inte ha någon förväntan om att pengarna kommer förändra dig. Att det kommer bli bra när jag får så mycket pengar.

Jan: Ja, om det inte är bra idag. Om du inte kan hitta det inom dig, kommer ingen mängd pengar övertyga dig.

Får du ditt liv att funka när du inte har pengar, då kommer du få det att funka ännu bättre när du har pengar. Kan du inte hitta det inom dig, kommer ingen mängd pengar övertyga dig.

Caroline: Nej.

Princip 5: Hur du gör en sak gör du allting

Jan: Det finns mycket att säga om det där. Ska vi gå vidare? Nästa princip: "How you do one thing is how you do everything." Den har man hört innan. Hur du gör en sak, gör du alla saker. Vad tänker du kring den?

Caroline: Jag vet inte. Jag har så himla svårt. Jag måste tänka en stund innan jag kan översätta sådana generella påståenden till konkreta exempel i min vardag. Det tar ett tag för mig att komma på hur det jackar in i mitt liv.

Jan: Så du säger att jag är smartare, trots att jag inte har doktorerat?

Caroline: Nej, det säger jag inte.

Jan: Jag tänker så här: om jag är dålig på att prioritera mig själv i ett område, så kommer jag vara dålig på att prioritera mig själv i ett annat område också. Eller om jag är slarvig i ett område, så kommer jag sannolikt vara slarvig i andra områden också. Stämmer det för dig?

Caroline: Jag upplever det. Jag kanske är i förnekelse kring detta. Jag vill nog inte att den ska vara en sanning för mig. Jag sitter här och förnekar att den stämmer.

Jan: Berätta. Vad var det du...

Caroline: Jag blir lite provocerad och tänker att det inte stämmer. Jag tänker också på min röra i mina skåp. Ibland städar jag upp där, och jag får för mig att detta inte är så som jag är i de här skåpen. Men 95 procent av tiden är det rörigt där. Jag är ju rörig i mitt huvud också. Det är jag. Och jag har börjat acceptera det. För vet du vad som hände en gång när jag var på en kurs? Jag gick förbi ett rum där någon bodde. Jag skäms för att jag är rörig, men det var rörigare på det rummet, och jag var helt så här: men vänta, den personen som bor där verkar trevlig. Det är helt okej att ha det rörigt. Så jag börjar acceptera det nu, och det känns skönt.

Jan: Ja.

Caroline: Men jag har varit mycket i förnekelse, för det har stämt in på mig.

Jan: Jag har till exempel bra koll på mina prylar.

Caroline: Ja, det har du.

Jan: Jag har bra koll på min dator, mina filer och struktur.

Caroline: Din e-mail, alla mappar.

Jan: Jag har bra koll. Men sen är min grej att prioritera mig själv. Det är svårt att gå och göra någonting för mig själv. Kommer det in mejl eller kommentarer, så vill jag gärna svara på dem innan jag går och tränar, eller gör någonting annat. Så jag upplever, återigen, inte så mycket rätt eller fel, bra eller dåligt, sant eller falskt. Snarare konstaterar jag: så här beter jag mig. Jag gillar inte att ta risk, till exempel när jag investerar. Jag gillar inte att ta risk i andra sammanhang heller. Jag safear när vi investerar pengar och har räntefonder och guld. Jag safear när vi kör bil, jag safear genom det här med preppingtips, jag safear genom de företag som jag är engagerad i. Är jag en person som safear, så kommer jag safea överallt. Jag gillar det.

Caroline: Det gäller nog att pinpointa, om man skulle hitta ett beteende, och se om det gäller över hela ens tillvaro. Det är nog det man behöver göra för att se om man tycker att denna stämmer.

Jan: Ja. Och sen ställer man sig frågan: är jag okej med det här? Ger detta mig de resultat jag vill ha? Jag kan vara slarvig, i smågrejer, med mindre belopp. Och då är det också: okej, men måste jag optimera på den lägsta avgiften när jag väljer en fond? Nej, det måste jag inte. Men det kan också vara: jag får böter eller någonting, ja, men fuck it, jag skiter i det. Jag vill inte engagera mig i det. För mig är detta väldigt tydligt, att det är ett beteende. Jag har en uppsättning beteenden eller program, och de programmen kör man i alla områden. På gott och ont.

Caroline: Jo, men jag håller med. Men jag har nog värderat mina beteenden otroligt mycket och inte velat lära känna dem. Det har varit dåligt att vara lite rörig. Så jag tror att det handlar om, precis som du säger, mycket acceptans. Och sen ställa sig frågan: tar detta mig dit jag vill? Och först då kan man börja titta: okej, vill jag göra en förändring?

Hur du gör en sak avslöjar dig för andra

Jan: Det är en väldigt bra grej att komma ihåg. Och det är ganska intressant, för den säger ganska mycket om andra. Detta har använts som en klassisk rekryteringsmetod. Man har intervjun, och sen med den man tycker är kandidaten går man och äter lunch. Kanske fattar inte kandidaten att intervjun fortsätter på lunchen. Och så tittar man: hur beter sig personen mot Uber-föraren? Eller mot receptionisten, eller mot serveringspersonalen? För beter den sig inte snällt mot serveringspersonalen, ja, då kommer den inte bete sig snällt i andra sammanhang heller. Man kan få reda på ganska mycket genom att iaktta hur man gör.

Caroline: Ja, intressant. Det känns som att man kan prata ganska länge om alla de här olika principerna, men vi måste kanske gå vidare.

Jan: Ja, om du inte har något mer att säga.

Caroline: Nej, jag tycker det är intressant det du säger, att du kan se det så tydligt. Jag kan inte se det tydligt, också för att jag har haft så mycket åsikter om mig själv. En sista grej här: jag tycker det är jättespännande, när man väl inte börjar döma sig själv, att titta: vad sysslar jag med egentligen?

Jan: Ja.

Caroline: Då är det jättespännande. För då har jag det rörigt i mina skåp, och sen får jag nog och städar upp, och så njuter jag av det städade ett tag, och sen blir det rörigt igen, och då är jag okej med det, för jag hittar ju ändå det jag ska. Jag hittar i röran.

Jan: Då kan man fråga sig, är det rörigt då egentligen?

Caroline: Men vi ska inte gå dit. Det är det. Någon gång har jag lärt mig att man kan ha ordning på saker, och ha ordning för någon annan. Nej, det kommer inte hända. Ha ordning för mig själv? Ja, då händer det sporadiskt, var tredje vecka. Och det beteendet har jag inte sett förrän jag började titta och inte värdera.

Jan: Ja. Okej. Då går vi vidare.

Caroline: Ja.

Jan: Hoppas att det har gett dig något, du som lyssnar.

Caroline: Högst tveksam.

Princip 6: En jämn lön kan stå i vägen för det du är värd

Jan: Ska vi ta en? Nu kommer två riktigt bra. De här fattar du.

Caroline: De här fattar jag, och de här har jag liksom... Ja, shit.

Jan: "There is nothing wrong with getting a steady paycheck unless it interferes with your ability to earn what you're worth. And there is a rub. It usually does."

Caroline: Jag fattar inte. "There is a rub."

Jan: Om jag skulle översätta denna...

Caroline: Ja, ta du och översätt.

Jan: Det är inget fel på att skaffa sig en jämn, återkommande inkomst i form av en lön. Så länge det inte står i vägen för att du ska kunna tjäna det som du egentligen är värd. Problemet är att det gör det ofta.

Caroline: Ja, det håller jag helt med om. Det gör det ju. De flesta är underbetalda, med hur mycket man lägger in. Hur mycket engagemang, hur mycket tid. Man svarar på e-mail klockan halv elva på kvällen.

Jan: Du behöver inte göra det, så tänker jag.

Caroline: Det är så roligt, för du tolkar något helt annat.

Jan: Ja, men ta du ditt om en stund.

Caroline: Jag ska bara säga en sak som jag har tänkt mycket på. Jag har sett så många kvinnor i universitetet som jobbar för en manlig professor. De lägger in så mycket tid, energi och engagemang, de sitter på kvällen och håller på över helgerna. Och vad får de för det? De är coordinators eller assistenter, eller något annat som inte ger så mycket betalt. Jag tycker det är orättvist. Jag tycker att man ska ta sig någon annanstans där den typen av engagemang värderas, och där man har koll på allting.

Jan: Ja. Okej, ta du ditt nu.

Caroline: Vad roligt att du blev så engagerad. Jag har varit där och jag har tagit mig vidare. Det är inte allas önskan, såklart.

Jan: Nej, okej. Ta du din tolkning, det kanske är mycket bättre.

Att ta betalt i resultat eller i timme

Caroline: Nej, jag uppskattar när du blir engagerad i ditt lilla brandtal, och jag håller med. Men det är inte det som jag tolkade i hans grej. För han säger: det är inget fel med att skaffa sig en jämn, återkommande inkomst. Han säger inget om storleken på den. Och så länge det inte står i vägen för att du ska kunna tjäna det som du egentligen är värd. Problemet är att det gör det ofta.

Caroline: Berätta nu vad du tolkar in i det här. Konkret.

Jan: Det jag tänker i detta, jag bara hittar på: jag har kanske en potential att tjäna 50 000 kronor i månaden. Men jag är på ett jobb som betalar mig 25 000. Då kommer jag aldrig kunna komma upp i 50 000, eller utnyttja den potentialen, så länge jag är kvar på det jobbet, eller så länge jag gör de grejerna.

Caroline: Jag hänger med. Jag tycker att jag har sagt detta.

Jan: Jag tänker till exempel så här. Säg att man har en affärsidé, du ska sälja någonting. Vad skulle du helst vilja ha? Vill du sälja 50 000 pennor eller 50 000 massageklienter?

Caroline: Pennorna.

Jan: Varför det?

Caroline: För det är jobbigt att ha 50 000 massageklienter.

Jan: För det kan man inte hinna med.

Caroline: Okej, men jag skulle tagit 50 då.

Jan: Ja, okej. Så min poäng är att man kissar i sängen. Man tar ett kortsiktigt beslut för det känns varmt och skönt. Och sen blir det jäkligt äckligt över tid. Jag är kvar på det här jobbet, till exempel, för att jag vågar inte starta eget. Jag har en rädsla för att jag inte kommer kunna tjäna tillräckligt, eller att jag inte kommer kunna ändra affärsmodell, så jag kommer inte kunna tjäna pengar på kvantitet i stället för tid. Detta är en sån grej som jag upplever, som till exempel att vi valde att göra så här: okej, bloggen är en mycket bättre affärsmodell än att vara konsult, som jag varit innan. Men jag kan inte leva på bloggen från första början. Det kan jag däremot göra som konsult. Förstår du? För som konsult, när den timmen är slut, så är den slut.

Att leva på trygghet är att leva på rädsla

Jan: Han skriver uttryckligen: "Living based on security is living based on fear." Att försöka leva på trygghet, som de flesta gör. Jag har min anställningstrygghet, jag har tre månaders uppsägningstid, och går företaget i konkurs så finns det statlig lönegaranti. Då säger han att det är samma sak som att säga: "I am afraid I won't be able to earn enough on my performance, so I'll settle for earning just enough to be comfortable or to survive." Tar du betalt i resultat eller tar du betalt per timme? De flesta vågar inte ta betalt på resultat. Då tar man betalt per timme, och då tjänar man inte det man skulle kunna tjäna. Precis det du säger där med koordinatorerna. Det värde de skapar är egentligen mycket större, men de vågar inte ta betalt på det resultatet. Så de tar betalt per timme i stället, eller inte ens det.

Att leva på trygghet är att leva på rädsla. Tar du betalt i timme i stället för i resultat, tjänar du sällan det du faktiskt är värd.

Jan: Jag hade ett samtal med Niklas, du vet min bästa kompis, som är en jätteduktig föreläsare och får bra betalt för sina föreläsningar ute på företag runt om i Sverige. Jag sa till honom: "Det är inget fel på att föreläsa, för det ger en stadig inkomst varje månad, så länge det inte står i vägen för ditt långsiktiga mål, där du inte alltid vill resa till Växjö en onsdagsmorgon och inte kunna lämna barnen på skolan." Och så sa jag: "Problemet är att varje gång du är ute och håller en föreläsning, så kan du inte jobba på din långsiktiga plan." Så den står i vägen. Det är ett kortsiktigt beslut baserat på trygghet. Jag måste lösa problemet här och nu, jag måste betala mina räkningar här och nu, i stället för att skapa en långsiktig lösning. Och så blir det: nej, men jag har inte tid att jobba på den långsiktiga lösningen, för jag måste släcka branden här och nu.

Caroline: Det tror jag många känner igen sig i. Som har ambitioner.

Jan: Ja. Och sen finns det vissa som säger: "Ja, men sluta där. Sluta föreläsa och börja jobba på din långsiktiga plan."

Caroline: Ja, fast det kanske inte är hållbart för alla. Man måste göra bägge på något vis.

Storebror, lillebror och lillasyster

Jan: Man måste göra bägge. Det är där jag gillar den här modellen som vi har tagit upp i så många avsnitt, med storebror, lillebror och lillasyster. I Niklas fall är storebror föreläsningarna, det är det som försörjer honom här och nu. Och det är samma sak, jobbet är storebror för de flesta av oss. Men du kan påbörja ett sidoprojekt. Sluta titta på de där tv-serierna på Netflix, eller prioritera annorlunda, så att du kan påbörja någonting. Det behöver inte ersätta din lön här och nu, men på sikt. Det var ju så, jag brukar säga, de första sju åren tjänade vi inte en krona på bloggen. Men jag hade ändå ett mål. Sen var det för att jag tycker att det är så förbaskat roligt, och gillar att hjälpa människor, som vi pratade om innan. Men se till att inte göra saker på bekostnad av något annat. Ha inte en lön på bekostnad av att du skulle kunna ta betalt i resultat. Och ofta handlar det om rädsla.

Caroline: Då kommer mitt lilla rant här.

Jan: Ja, berätta.

Caroline: Människor som säger: "Jag värderas inte på mitt jobb, jag borde ha en högre lön." Eller: "Jag borde ha lika mycket som vd:n."

Jan: Då brukar jag säga: perfekt, säg upp dig och starta eget. För då får du direkt ett bevis på vad marknaden tycker att du är värd. För vissa kommer marknaden tycka: du är mycket mer värd, för du skapar ett större värde, och då kommer den betala dig högre, antingen på ett annat jobb eller i ett eget företag. Eller så kommer inte marknaden tycka att det värde du skapar är tillräckligt stort, och då får du den lön som du får. Det handlar inte om att chefen är dum eller någonting, utan ofta handlar det om den här rädslan.

Caroline: hur kan du vara risk-avers och ändå driva blogg?

Caroline: Men får jag bara fråga, du säger att du är risk-avers. Och ändå har du en blogg som du jobbar mycket med. Du är inte anställd.

Jan: Nej, jag har aldrig varit anställd.

Caroline: Och då måste det finnas något annat som är starkare, för att undvika riskbeteende.

Jan: Det är för att jag ser på risk lite annorlunda. Ibland tittar jag på saker och säger: jag fattar inte vad alla människor håller på med. Ser de inte att kejsaren är naken? I vårt samhälle idag anses det vara större risk att starta eget än att vara anställd.

Caroline: Ja, det anses vara det.

Jan: Jag tycker det är jättekonstigt. Jag håller med om att under en startperiod är det betydligt bättre att vara anställd än att starta eget. Agree totally. Men när du väl har företaget igång, så har du 100 procent kontroll, eller mycket större kontroll, på ditt eget företag än vad du har som anställd. Folk säger att vara anställd är det säkraste du kan, varför? Du har tre månaders uppsägningstid. Driver du företag, så har du ofta en horisont bortom tre månader, så du har längre framförhållning än det. Och sen, funkar inte ditt företag, då kan du alltid skaffa dig ett jobb som du hade innan.

Caroline: Jag tror att det handlar mycket om hur mycket man själv måste tänka. På ett jobb behöver du inte fundera så mycket över att det läggs undan till din pension. Du behöver inte fundera så mycket över bokföring och sådana saker som man måste lära sig om man ska starta företag.

Jan: Och det går absolut, det är ingen rocket science.

Caroline: Medan om man ska starta företag, så är det mer att fundera ut, bara runt omkring. Och då bara, nej tack.

Jan: Fast jag upplever, som du säger med de där koordinatorerna på universitetet, att många gånger jobbar folk lika mycket på sina jobb som man skulle gjort på ett eget företag. Ha samma känslomässiga kärlek och lojalitet. Det är det som gör att jag blir så... Jag får såna jobbiga känslor här i hjärtrakten. För jag tänker: tänk om du hade lagt lika mycket tid och engagemang, antingen på det jobbet där de hade uppskattat dig, eller i ett eget företag.

Caroline: Ja, då hade man till slut varit förmögen. För det blir man om man lägger mycket tid på ett jobb och gör rätt grejer.

Jan: Ja. Sen ska inte svaret vara att starta eget, det är inte det som är poängen. Utan att hitta kanske en... Att ta betalt i resultat behöver man inte nödvändigtvis... För oss blir preferensen eget företag, för det är så vi har gjort i över 20 år. Men det är därför, till exempel, som vd:ar, man kan ha olika åsikter om detta, ibland förhandlar till sig prestationsbaserad bonus eller lön. Och duktiga säljare går på prestationsbaserade ersättningar.

Caroline: Jo, för de vet, de är beredda att testa det värde de skapar mot marknaden.

Rädslan håller en fångad

Jan: Är du med? Och jag tror att det vi pratar om handlar väldigt mycket om rädsla. Och det är den som håller en fångad.

Caroline: Rädslan är dödande. Jag tänker, det är dödande att om man har ett jobb, nu är detta min åsikt, där man ska sitta ett visst antal timmar, oftast har man det. Och det dödar mig. Dödar mig faktiskt.

Jan: Fast återigen, Caroline, det där är också så här: jag tycker att du gör det lite svart eller vitt. Det är ett jobb för dig nu också att skriva din bok, till exempel, eller göra de grejerna. Det är också ett jobb, men du skulle inte prata om det som dödande.

Caroline: Nej, det är inte dödande.

Jan: Nej, det är bara för att du har gjort fel grejer. Du har gjort fel grejer i 20 år. Du har plöjt, pluggat naturvetenskap och doktorerat i molekylärbiologi, när du egentligen är en konstnär. Men du har aldrig låtit den där konstnärssjälen få komma ut. Tro fan att den konstnären dör, som ska sortera papper.

Caroline: Ja, absolut. Jag har inte sorterat papper. Det som inte var dödande var när jag doktorerade och kunde bestämma själv. Jag ska göra de här experimenten från sju till sju idag, och då vet jag att det kommer gå jättebra. Det var ingen som sa att jag skulle jobba de tolv timmarna. Eller åtta, eller sju. Ibland var det inte tolv. Och då dödar det inte mig. Därför att jag hade sån otrolig kontroll själv, och visste att jag måste åstadkomma det här.

Jan: Ja, eller kreativitet. För dig handlar det om kreativitet. Och får du inte utnyttja din kreativitet, så dör du.

Caroline: Ja, det är möjligt.

Entreprenör eller intraprenör spelar mindre roll

Jan: Och det kommer vi också prata om under våren, att hitta sitt drömjobb. En av de bästa grejer man kan göra är att hitta sitt drömjobb. Sen kan drömjobb vara att starta eget, men det behöver det inte vara. När vi pratar om det här, handlar det oavsett om jag är entreprenör med ett eget företag eller intraprenör på ett företag. Den juridiska formen spelar inte så stor roll. Det är min poäng. För kloka företagsägare skapar möjligheterna för de duktiga anställda. Annars är de ofta inte ett bra företag.

Caroline: Nej. Ja, bra att du har rett ut det.

Jan: Ja, det vet jag inte. Men i alla fall min sista kommentar där: risk-avers blir jag inte i att driva företag, men jag blir det till exempel i hur jag gör det. Jag har alltid överlappat. Jag har aldrig klampat in i ett nytt projekt förrän jag vet att det har funkat, och jag har alltid finansierat det med gamla projekt. Ungefär så som många gör med lägenheter. Man går inte från hyresrätt till den där villan på Djurgården, utan ofta har man gjort ett antal steg däremellan, där man använt resultaten från det gamla till det nya.

Caroline: Absolut. Ja, detta känns som vi kan återkomma till.

Avrundning och vad som väntar

Jan: Vet du vad, nästa är ganska rolig. Den betyder: "Never have a ceiling on your income." Det vill säga, ha inget tak på hur mycket du kan tjäna. Men jag tänker att vi sparar det till del fem i den här serien.

Caroline: Du bara... Du ger bort den, men sen...

Jan: Ja, men vi tar det i nästa avsnitt. Vi har massa fler som är ännu bättre. Jag tänkte att vi kommer fortsätta den här konversationen i det här området med fokus på pengar.

Caroline: Jag tyckte det var lite väl flummigt i början av avsnittet.

Jan: Ja, det har varit flummigt genom hela, känns det som.

Caroline: Men du har räddat upp det, Jan.

Jan: Nej, det vet jag inte. Men har man haft fyra avsnitt om portföljkonstruktion, Sharpe-kvoter och korrelationer, så kan man unna sig ett sånt här avsnitt.

Caroline: Jag tänker så här, att ett stort tack för det här avsnittet.

Jan: Och jag tänker att de kommande veckorna blir det lite blandat. Vi kommer ha Moa här som gäst. Vi har också planerat in Erik Strand, som ska komma tillbaka och prata om guld och marknadsläget och sitt nya fondbolag. Och inte minst det som man kallar för Sveriges mest riskabla fond, eller fonden med högst risk.

Caroline: Spännande.

Jan: Och sen har jag faktiskt börjat, ett stort önskemål har varit pension. Och jag kan avslöja att igår kväll, när jag satt och uppdaterade, letade efter en specifik graf som jag visste att Pensionsmyndigheten hade gett ut, hur sjunde AP-fonden hade gått mot den genomsnittliga spararen. Det kan vi prata om i ett annat avsnitt. Men då hittade jag sjukt bra rapporter kring det här med pension. Så nu känner jag mig för första gången på tio år taggad och inspirerad att ta tag i de här pensionsavsnitten. Så jag tror det blir roligt.

Hoppas att du gillar detta, och att vi ses på antingen Patreon eller på sociala medier. Så ses vi nästa söndag.