Rysk roulette borde ju statistiskt fungera…

Har nu läst denna bok. I grunden många kloka tankar, men inte mycket nytt när man har läst mycket annat och tänkt mycket i ämnet. Det mesta han skriver går i linje med mina egna tankar.

Hur som helst, något som förvånade mig var kapitlet om hur han själv investerar. Han har valt att finansiera sitt hus helt utan lån och har dessutom ca 20 % av sin nettoförmögenhet i cash. Han skriver själv att han inte kan försvara dessa val rationellt men att det är värt det för honom för att få sova gott om natten.

Även i kapitlet om rationalitet kontra rimlighet studsade jag till vid en del grejer på samma tema. Saker som jag tycker är självklara val avfärdar han som “cold rationality” som inte är “reasonable”.

Någon mer som reagerade på liknande vis?

Ur mitt perspektiv ser det ut som att han har en blind fläck för sin egen riskaversion, och att han - precis som han inte har uppdaterat sina spenderingsvanor på 20 år - inte heller har uppdaterat sin riskaptit i takt med att han har fått det bättre ställt.

Nu tänkte jag läsa hans “The art of spending money” härnäst, men är lite orolig att den ska landa i “se bara till att hålla dina intressen till promenader, läsning och att lyssna på podcasts, så spenderar du automatiskt lite pengar och kan sova gott om natten!”

Det adresseras något om det vid 1h 21min in i avsnittet. Att man inte kan anta att alla finfluencers befinner sig på samma nivå och har samma ambition med sin ekonomi som lyssnaren.

Vad jag förstått resonerar många att riskaptiten kan vara högre i en uppbyggnadsfas av kapitalet? Sedan handlar det mer om att skydda det. Housel själv kanske är mer i det andra scenariot. Samtidigt vet han att många av läsarna lär vara i första?

Jag är själv skeptisk till att behöva ombalansera aktivt som i olika portföljer, för jag tror inte jag kommer klara det över 20+ år. Jag behöver det där enkla och automatiska även om det inte är optimalt, men det är rimligt givet en helhetsbedömning där jag tar med min karaktär i beräkningen.

Så jag kan ändå gissa vad han syftar på.

Ja det stämmer, ungefär så går hans resonemang. Och att han optimerar först och främst för oberoende, och avbetalt hus gör att han känner sig mer oberoende även om han förlorar på det ekonomiskt.

Men avbetalt hus och 20 % cash samtidigt som man har en aktiv, framgångsrik karriär och flera decennier kvar i yrkeslivet är ju hängslen, livrem och livboj. Det känns för mig mer som ett uppskruvat trygghetsbehov än “reasonable”.

Och sett ur det perspektivet framstår hela boken litegrann som en enda lång rationalisering för att han gör rätt trots att han inte agerar rationellt.

En sak som jag tycker Housel (och många andra) missar är att, allt annat lika, mer pengar = lägre risk. Därmed är en hög avkastning ett sätt att minska risk över tid.

Ett räkneexempel för att illustrera. Säg att båda jag och Morgan tycker oss behöva 10M SEK för att kunna leva bra utan att nödvändigtvis behöva någon inkomst.

När vi nått 10M jobbar vi båda vidare och låter pengarna jobba för sig. Jag fortsätter med allt i globalt index. Morgan däremot, känner att nu när han har kommit upp till denna summa är det dags att prioritera värdebevarande och inte riskera att en stor del försvinner i ett börsras.

Morgan tar 5M för att köpa ett hus kontant och låter 2M ligga på bankkonton. Av de återstående pengarna vill han inte ha 100 % aktier utan kör en 67/33-portfölj. Så 2M hamnar i indexfonder och 1M i räntor.

Tio år går. Morgans 2M i index har dubblats till 4M. 1M i räntor har ökat till 1,3M. Husets värde har ökat från 5M till 6,5M. 2M i cash är fortfarande 2M. Summan blir 13,8M. Kanske har han också adderat en del månadssparande pga låga boendekostnader, så säg 15M.

Morgan är nöjd. Han har sovit gott om natten. Men när han nu blickar framåt ser han i princip samma risker som tidigare. Det blir en liknande uppdelning, nu med 3M cash. Skulle han sätta allt på börsen riskerar han att hamna på 7,5M vid 50 % nedgång, tydligt under målvärdet på 10M som han nådde för tio år sedan. Det vill han verkligen inte.

Samtidigt konstaterar jag att mina 10M på börsen har dubblats till 20M. Även om börsen skulle gå ner med 50% hamnar jag inte under de 10M som jag kan leva bekvämt på. Nöjt konstaterar jag att oro för börskrascher inte längre är applicerbart på min situation.

De nästa tio åren fortsätter Morgan tänka mycket på att undvika risken för en börskrasch, dubbelkollar sin fördelning osv. Medan jag har gått vidare i livet, börsens svängningar utgör inte längre någon reell risk för min livsstil.

När decenniet är slut har Morgan kommit över 20M och möjligen kan han andas ut då. Själv har jag 40M i portföljen och kan leva gott på 1 % uttag. Börsvolatilitet har inte styrt mina beslut på tio år, det vore som att oroa sig över hur elpriset svänger. Medan Morgan har sett till att fortsätta det låta vara en faktor genom att börja bromsa avkastningen precis när den började ta fart ordentligt.

Fönstret där börsens kortsiktiga svängningar har stor reell påverkan är relativt stort men ändå begränsat. Det är ingen dum tanke att sikta på att komma ut på andra sidan, istället för att lägga in en broms när man är mitt i det. Särskilt om man gillar att slippa oroa sig.

Väldigt bra beskrivning på något jag själv tänkt i förbifarten men aldrig orkat formulera eller skriva på samma sätt.

Dock får man ju ha i åtanke att -100% eller åtminstone en väldigt utdragen och långvarig nedgång i aktier som är i paritet med eller värre än 1929 alltid kan teoretiskt inträffa som en svart svan.

Precis som att mer pengar = mindre risk så är ju också marginalnyttan av mer pengar större ju tidigare i sin sparresa man är. Det är inte linjärt.

En 18-åring vars portfölj på 20 000 kr upplever en krasch på -50% har iofs många års arbetsinkomster framför sig och borde glädjas. Men nu har den bara 10 000 kr kvar. Väldig hög risk, om man ser det så