Varför är det ibland klurigt att prata om pengar?

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Får man ha problem som rik?
2. Cheat code-liknelsen och spelet Age of Empires
3. Mina pengar eller våra pengar
4. En e-postlista och idén om ett läger
5. Välkommen tillbaka Moa Diesen
6. En positiv kris
7. Vaktmästaren och de tolv fastigheterna
8. Vad är en livsplanskickoff?
9. Det handlar inte alltid om mängden pengar
10. Att vara strategisk uppfattas som fusk
11. Pengar väcker känslor
12. Empati med dem som inte haft intresset
13. Att kommunicera förbi varandra
14. Dubbel skam
15. Mattis och pensionssamtalet
16. Att gå ur flocken
17. Varför kommer inte den nyfikna motfrågan?
18. Vad är självmedkänsla?
19. Att hålla sig själv i famnen
20. Mindfulness och hur det låter på insidan
21. Vad kan jag göra som har varit strategisk?
22. Att vara medveten om sitt eget behov
23. Ekonomisk EQ
24. Ekonomisk asymmetri mot omgivningen
25. Robert och rädslan för att uppfattas som skryt
26. Att lära barnen att inte skryta
27. En inbjudan, inte ett skryt
28. Att vara fri med resultatet
29. Rädslan för att uppfattas som att man tigger
30. Hobbyfotografen och naturfotografseffekten
31. Jämförelsetänket och att springa sitt eget lopp
32. Att inte skilja ut sig ur flocken
33. Vad är syftet med att jag berättar?
34. Vad är skam – funktionen bakom
35. Marianne Williamsons dikt
36. Ledarskap och mänsklig värme
37. Intentionen bakom
38. Hur kommer jag ut som miljonär?
39. Ens partner behöver inte vara ens allt
40. Standards när man reser tillsammans
41. Oförståelse för att man inte vill ha mer
42. Vem berättar man det för?
43. Att ligga i diket och be om hjälp
44. Ett problem som diskvalificeras
45. Normalbemedlad: när jag får tid och pengar löser sig livet
46. Gliringar och passiv aggressivitet
47. Krösus Sork-grejen i samhället
48. Jante och Luther på axlarna
49. Avundsjuk eller avundsfrisk
50. Pappan och cirkelsågen
51. Pengar löser allt – och omtanke
52. Asymmetri när pengarna kommer från ena parten
53. Olika laddningar på pengar
54. När man inte vågar ta del av den gemensamma ekonomin
55. Jan och Carolines egen ekonomi
56. Sommarklänningen för 3 000
57. Den emotionella pengacontainern
58. Migränen och att inte kunna ta emot
59. Klänningen för 15 000
60. En klänning är ju bara en klänning
61. Krävande tacksamhetsskuld
62. Vasen från Svenskt Tenn
63. En möjlighet att omdefiniera
64. Att ge sig själv som personlig utveckling
65. Duktig på att samla, svårt att spendera
66. Vilka nötter vill jag samla?
67. Att göra leken till allvar
68. Handikapp eller miljoner på golftävlingen
69. Förväntningar och kulturell baseline
70. Alla har ju doktorerat
71. Man jämför sig alltid uppåt
72. Det handlar om inåt – vem är jag, vad vill jag
73. Var är du, vart vill du, och den yttre förväntningen
74. Det yttre ögat
75. Mod att göra de stora livsvalen
76. Prao – prova på i en liten portion
77. Säkerhet och hotbild
78. Var hittar man Moa och livsplanskickoffen?
79. Vi får komma tillbaka till ämnet
80. Deltagarna är det stora utbytet

Får man ha problem som rik?

Jan: För det här är ju ofta personer som man gillar mycket och som man hänger med. Men helt plötsligt när man pratar ekonomi så blir det så här konstig stämning.

Caroline: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag är det dags för avsnitt 207. Och idag ska vi prata med vår goda vän Moa Diesen, som är coach och beteendevetare. Hon jobbar inte med finansiell rådgivning, hon jobbar i team med finansiella rådgivare med sådana som man brukar kalla ultra high net worth individuals. Och vi ska prata om en grej som jag har gått och funderat på ett tag. Vi spelade till och med in ett avsnitt som vi inte publicerade tidigare, för jag var lite dålig. Men det handlar om: får man ha problem som rik? Eller det här att man ibland känner sig lite ensam om att prata om pengar, eller att det ibland blir svårt att få en connection med andra människor. För att man kanske har olika intresse för ekonomi, man har olika ekonomisk situation. Vad tänker du?

Caroline: Ja, men absolut, det är en jätteviktig fråga. Och det finns nog många som sitter med den. För har man problem när man är rik? Eller slutar problemen komma när man blir rik?

Jan: Ja, och lite mer. Med Moa brukar vi alltid prata om den emotionella delen av pengar. För att ta ett konkret exempel, som vi tar i avsnittet: vi har en bekant som har en jättefin ekonomisk situation efter 35 års hårt jobb. Men så frågar man, vad gör du, vad jobbar du med? Så säger han, jag är vaktmästare. Sen berättar han inte att han äger de tolv fastigheterna som han är vaktmästare i.

Caroline: När han träffar människor ute?

Jan: Ja, för att det blir svårt för andra att förhålla sig till det.

Cheat code-liknelsen och spelet Age of Empires

Jan: Och jag läste faktiskt häromdagen en artikel som jag tyckte kastade ljus på det här med pengar. För han var så här: när jag var liten spelade jag ett spel som hette Age of Empires. Och vi är ungefär lika gamla, han är också 80-talist. Age of Empires, det var ju ett sånt där spel där man skulle bygga upp en...

Caroline: En civilisation?

Jan: Ja, typ. Man kunde vara romare och så byggde man upp sitt slott och samlade på resurser. Men sen kunde man skriva in i konsolen "Lumberjack" och så fick du 10 000 träd. Och plötsligt var man överlägsen och man kunde bygga den bästa armén.

Caroline: Var det ett fusk då?

Jan: Ja, det var ett fusk. En cheat code. Det finns i alla spel.

Caroline: Det finns i alla spel, ja.

Jan: Men det ledde ju till att både han och jag slutade spela. Det var inget kul att spela sen.

Caroline: Nej, det blir inget spel.

Jan: Nej, det blir inget spel. Och om man får mycket pengar, så kan det ibland vara som att man fick en cheat code i livet. Är du med? Och så blir det inget kul med pengar. Eller man får problem, att man har mycket, och då kan det lätt komma från andra: ja, men ska du klaga på att du har mycket pengar? Du kan ju alltid ge dem till mig. Eller att det blir svårt att prata om de funderingar man har. Men det blir ju inte som att om du har massor av pengar, plötsligt är alla problem borta.

Caroline: Nej, precis.

Jan: Tänker jag. Du bara skrattar åt mig då?

Caroline: Nej, jag skrattar inte alls åt dig. Jag tycker att det här var en jätterolig inspelning faktiskt. Med Moa. Det brukar alltid vara det. När vi pratar med Moa blir det ganska avslappnat. Men ändå att vi tar upp jätteviktiga frågor.

Mina pengar eller våra pengar

Jan: Ja, och även ganska konkreta grejer. Till exempel om man är i en situation där den ena parten har fått ett arv, eller har byggt upp en förmögenhet eller sålt sitt bolag, så är det lätt att man pratar om det som dina pengar. Trots att det kanske är våra pengar. Så det blir väldigt konkret. Jag tror förhoppningsvis att många kommer att känna igen sig. Och sen pratar vi också om att i forumet var det många som hade en längtan efter att träffa andra ibland och prata om pengar och kanske inte bli dömd för det.

Caroline: Men om man nu inte har pengar, varför ska man kolla på det här avsnittet då?

Jan: För att jag tror att om man lyssnar på oss så har man nog ändå någon ambition i området pengar. Jag tror att det här är ett sätt att undvika vanliga misstag. Man kan förbereda sig för vissa saker. Man kan ta genvägar. Man kan vara proaktiv snarare än reaktiv under sin resa. Och sen se också att pengar inte är lösningen, utan pengar är en förstärkare. Har du ett beteende, en impuls... Jag tror inte vi tog upp det i avsnittet, men har du problem med impulshandling till exempel, så kanske man impulshandlar på Zalando, medan Moa berättade att hon hade en klient som impulshandlade 40 travhästar. Och sen ringde hon och sa: jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och så kan man lite skratta åt det. Impulshandlar 40 travhästar. Men beteendet är ju precis samma som när jag impulshandlar på Zalando.

Caroline: Ja, lite destruktivt.

Jan: Ja, precis. Så det tror jag, lite avdramatisera pengar. Det är nog vad det handlar om, faktiskt. Men vi kan väl köra?

En e-postlista och idén om ett läger

Jan: Jo, men jag ska säga en sak till. Just one thing I'm thinking. Om man känner att man inte har så många att prata om pengar med, eller man känner sig lite ensam i det, så tänkte jag att jag ska försöka göra en e-postlista där man kan anmäla sig. Och sen när corona är över, så kommer vi försöka göra någon sån här Mr. Money Mustache. Han hade nåt sånt här, man åkte iväg och det var ett camp. Och så kunde man träffa andra.

Caroline: Och det blev du inspirerad av? Att sitta runt elden och prata om...

Jan: Ja, om pengar. Eller livet eller andra saker. Så det här är ingen klar idé, utan det är något som vi pratade om lite under avsnittet. Och jag och Moa har haft de tankarna, att ibland handlar det bara om att sammanföra olika människor. Man sitter på sin egen kammare och känner sig ensam. Men om vi bara kan få vara den som kopplar samman, då blir det win-win för alla. Så det är en länk i beskrivningen till en sån e-postlista. Man förbinder sig inte till något överhuvudtaget, utan det är mest att se om det finns ett intresse.

Caroline: Bra! Jag tänker att vi kör igång.

Jan: Vi släpper på Moa och, som vanligt, fortsätt gärna diskussionen i forumet. Vi läser allt, Moa hänger också i forumet. Så tar vi det därifrån.

Välkommen tillbaka Moa Diesen

Jan: Varmt välkommen tillbaka, Moa Diesen. Det är jättekul att du gör återbesök på bloggen. Du är beteendevetare, du är coach, du har jobbat tillsammans med finansiella rådgivare, både i Sverige och internationellt, framförallt kring frågor som handlar om beteende i kombination med ekonomi och finansiella frågor. Allt det här från "när har man nog", "vad är det med pengar som gör en lycklig", och det som vi hade ett avsnitt om på bloggen som heter "pengar är inte lösningen, utan pengar är bara en förstärkare". Och sen håller vi ju också den här livsplanskickoffen tillsammans, två gånger om året, som egentligen är upphovet till den här konversationen. För det började när vi hade det här året på våren 2021. Då hade vi en livsplanskickoff och då var det många av deltagarna där vi pratade om just det här att man ibland känner sig ensam att prata om pengar, eller man hade till och med den här tanken: får man ibland ha problem om man har pengar? Och det här avsnittet är väl egentligen ett provprat, tänker jag, Caroline. En fortsättning på den konversationen. Så jag tänker att det här får bli lite provprat, vi får testa oss lite fram.

Caroline: Det har rört upp mycket diskussioner och känslor, tror jag. I och med att du startade tråden på vårt forum och på Facebook, så märker vi att ämnet är ganska brett. Det är många som berörs av det där att vi har pengar, men vem kan jag diskutera det med? Eller jag har varit strategisk, men andra har inte det.

Jan: Ja, vi kommer ju gå in lite djupare på det nu.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Så att, ja, förlåt Moa, nu har vi pratat. Till dig.

En positiv kris

Moa: Jätteroligt ämne. Fantastiskt roligt. Och precis som ni säger så är det något som behöver tas upp. För jag har med jämna mellanrum personer som ringer och bara: hej, jag har hört att det är dig man ska prata med. Jag har jättemycket pengar. Det är också personer som har ringt anonymt: kan jag få ringa dig från en anonym linje? Och jag tänker, hjälp, är det en känd person? Men ofta är det bara att man känner att man behöver vara lite försiktig och man vet inte vem man kan prata med. Man vet inte riktigt vad man ska göra, och det blir ett riktigt problem som man inte tycker själv att man borde ha.

Jan: Ja, precis.

Moa: Så det är därför. Jag brukar säga ibland att det är som en positiv kris. Att komma upp i en viss summa, eller att man ärver, eller att man får pengar, eller att man vinner en tvist, eller att man säljer ett bolag och gör en exit. Vad det nu beror på att man har kommit upp i en viss summa, så hamnar man i någon slags kris och det händer massor av saker. Det ska vi prata om idag. Vad händer? Och vad är det som gör att det kan vara svårt att prata om sitt kapital, om sina pengar, men också om livet? För det är ju det. Plötsligt blir det svårt att prata om utmaningar man har överlag. Det blir ofta en diskvalificering från omgivningen: du som har så mycket pengar, eller mer pengar än mig, du kan väl inte ha de här problemen. Du har ingenting att klaga på. Att man inte har rätt att ha utmaningar.

Vaktmästaren och de tolv fastigheterna

Jan: Nej, men precis. Och om jag ska ta från eget liv, så börjar jag tänka på det, för jag träffade en kompis som sa så här: nej, men jag brukar säga att jag är vaktmästare, och sen brukar jag inte berätta att jag äger de tolv fastigheterna som jag är vaktmästare i. Eller vi hade en kompis också på middag som sa att hon hamnade på en middag där man pratade om att huspriserna har ökat och att det är så svårt att köpa någonting. Ja, vi tjänade mer pengar än vad de husen kostade förra året. Eller där det faktiskt riktigt berörde mig: vår dotter Freja, som är tio, kom och frågade hur mycket pengar har jag? Och jag ljög för henne.

Caroline: Ja, och varför gjorde du det?

Jan: Det vet vi inte riktigt, men det var väl en blandning av anledningar.

Caroline: Ja, men precis.

Vad är en livsplanskickoff?

Jan: Och det tycker jag är spännande. Och sen särskilt, med tanke på det, när vi pratar om livsplanskickoffen. Jag kan lägga en länk till livsplanskickoffen. Hur skulle man sammanfatta livsplanskickoffen? Kan man säga att där pratar vi om den här kombinationen av vad är det som är viktigt i mitt liv, vad är mina drivkrafter, vad är det vi vill tillsammans i ett parförhållande? Och sen kombinera det med den ekonomiska biten, att faktiskt sätta en prislapp på drömmar och mål och göra en ekonomisk plan.

Moa: Det är precis vad det låter som, det är som en kickoff, och det bör man göra med jämna mellanrum, själv eller tillsammans. Titta på: vem är jag, vad vill jag? Och hur tar jag mig dit? Och hur kan jag använda mitt kapital som en språngbräda eller en hävstång för att ta mig dit? Det är ju då kapitalet verkligen får värde.

Caroline: Men måste man ha mycket pengar egentligen för att gå livsplanskickoffen? Jag får känslan av att man kan ha det, men det kan också vara så att man inte har, men vill vara lite strategisk med sitt liv och planera, både på det privata planet och för sina pengar.

Jan: Om man har kommit igång. Och kanske har tittat, lyssnat, involverats i allting som vi gör med RikaTillsammans, och har ganska bra koll på sina saker. Vi kommer inte att prata så mycket om olika investeringsformer, utan det är snarare kring livet. Sen har man möjlighet att prata om det också, men det blir lite mer...

Moa: De personer som har varit med hittills, och den som har varit målgrupp, är de som har ganska bra koll på sin ekonomi redan idag. Men vad gör jag nu? Pengarna i sig själva är ju fantastiska. Man är jätteglad och tacksam för det. Men jag vill komma lite vidare. Hur får jag ännu mer? Mer pengar gör mig inte lyckligare, så nu måste jag göra någonting annat.

Jan: Ja, men jättebra.

Moa: Ja, framförallt också att vissa gör det tillsammans med sin partner, eller gör det ensamma. Att man vill göra det tillsammans.

Det handlar inte alltid om mängden pengar

Jan: Men jag tänker att många gånger, så som vi kommer prata om i det här avsnittet, handlar det kanske inte alltid om mängden pengar. För vissa kan ju uppleva detta med en miljon, vissa kan uppleva det på 10 miljoner, och vissa upplever det inte med 100 miljoner.

Caroline: Nej, men vad är det man upplever specifikt, menar du? Att det är svårt att prata med andra?

Jan: Nej, men att det är svårt att prata, eller när man har... det är liksom det som jag också tänker på. Om vi tar det som du var inne på, Caroline, det här med strategiskt, så tänkte jag faktiskt citera professor Kalkyl, eller Semino. Det är en användare på forumet, så det är inte någon som heter professor Kalkyl. Jag bara tänkte att det lät som...

Caroline: Jag tyckte att det är en fiktiv karaktär.

Jan: Ja, du vet, i Tintin.

Caroline: Jaha, är det så?

Jan: Ja, en stor tänkare i Tintin, en stor tänkare på vårt forum.

Caroline: Ja, för jag tänkte att det precis lät som en sån här seriefigur. Vad säger han?

Att vara strategisk uppfattas som fusk

Jan: Nej, han skriver så här: något jag upplever att man måste hålla ganska tyst om är hur strategisk man är. Vissa människor verkar nästan uppleva det som fusk när man tänker strategiskt och planerar. Och sen ger han exempel att det kan vara allt från hur man tar ut föräldradagar till hur man får upp sin lön, eller utnyttjar regelverk till sin fördel, eller tänker strategiskt inför sin pension, 20 år innan det är aktuellt. Och sen säger han också så här: ja, men sen blir ju resultaten därefter. Men då är det som att en del inte vill gå med på att det fanns smarta sätt eller obetänksamma sätt, utan då blir det snarare: ja, men det var ju tur. Du hade ju bara sån tur. Eller: det där berättade ju ingen för mig.

Caroline: Ja, det blir märkliga känslor, verkar det som.

Jan: Och fler än professor Kalkyl har berättat detta, att det blir knepiga diskussioner för att man har tänkt lite före, att man har försökt vara strategisk med sina pengar.

Pengar väcker känslor

Moa: Det är det som är så spännande, tänker jag också, att det sätter igång så mycket känslor, pengar. Det är därför jag tycker det är roligt att jobba med det. Den här aspekten av att det egentligen inte handlar om pengarna i sig, utan om andra känslor som vi drar upp. Som att det kan bli skuld och skam som kommer fram, och avundsjuka och rädsla. Så det är otroligt mycket som är kopplat till pengar. Jag brukar säga att det måste vara otacksamt att vara pengar. Vi kan projicera alla våra förhoppningar och drömmar på pengar, våra största rädslor och andra saker på de här pengarna. Eftersom pengar bara är pengar, ofta bara siffror på ett digitalt konto. Vi håller inte ens i våra pengar längre. Så det är ett väldigt abstrakt koncept, även för någon som är normalbemedlad. Och att det sätter igång så mycket.

Jan: Men jag kan ändå bli fascinerad, för det där kan ju göra något med mig. Alltså roligt, som du säger, känslor, för jag känner hur jag går igång direkt. Jag blir så här provocerad. För jag tänker, men det är klart, om man ska prata om pension. Det är klart att du måste prata om pension 25 år innan pension. Det är då du kan göra något åt det. Att börja tänka på sin pension när man är 64, och man har tänkt gå i pension när man är 65... ja, sorry, då behöver du spara. Det är lugnt, då behöver du bara spara tio gånger din årslön och ha 100 procents avkastning. Då funkar det ju inte.

Empati med dem som inte haft intresset

Caroline: Nej, men jag tänkte...

Jan: Jag tänker lite grann så här, att det är så många olika saker som spelar in. För vissa har inte intresset. Man har inte intresset för sina pengar. Man har kanske inte tid med det. Vissa har inte intresset och tar sig inte tid till det. Och det känner jag ändå att jag har empati med. Nu när vi pratar om det så här. Innan har jag nog också varit så här: ja, men du måste ju tänka på din pension en lång tid innan. Men ju mer jag funderar på det här, desto mer empati får jag med att vissa kanske inte har haft utrymme för det i sitt liv, eller haft intresse för det, eller känt att det är för mig att intressera mig för pengar.

Moa: Men många tänker att det är mycket mer komplicerat än vad det är.

Jan: Ja, precis.

Moa: Man känner rädsla, och det känns så här när jag är 20, 30, 40, 50: men gud, jag borde ha tagit tag i det med pensionen. Men det känns så abstrakt, och det kommer från olika håll, och jag förstår inte.

Jan: Jag orkar inte.

Moa: Och också att det blir en rädsla inför framtiden som det drar upp överhuvudtaget. Kring min hälsa, kring mina relationer, kring min ekonomi. Då blir det som en oforcerbar vägg. Och jag tänker att där kommer ni med så otroligt mycket bra tips. Ni säger ju att det ska vara tråkigt. Automatisera det och sätt upp det. Och sen behöver du inte göra så mycket mer. Och inte heller vara för... det behöver inte vara en emotionell investering, utan bara gör det. Och sen kan du oroa dig och ha alla de här tankarna och känslorna också. Men då har du redan gjort det.

Jan: Är det precis så?

Att kommunicera förbi varandra

Jan: Men hur kan... Det var ju många som skrev så här, det var Monica också som skrev: ja, att vara strategisk kan nästan upplevas som att man fuskar eller gör något brottsligt. Och jag tror nog att, nu ska jag inte springa det här avsnittet i förväg, men jag tror att problematiken handlar om att man kommunicerar så förbi varandra. Att den som är strategisk, egentligen många gånger, så är min allra högsta önskan bara: men vet du vad, jag tycker ju det här är kul. Du kan ju bara kopiera min strategi. Medan upplevelsen blir så här: nej, men, och så om ni tycker att jag fuskar eller gör något brottsligt, ja, då skiter jag i att berätta någonting. Och så blir det att jag sluter mig istället.

Moa: Men jag tror att det blir en asymmetri. För att man vill berätta så otroligt mycket, och man kanske kan så otroligt mycket, för man är påläst, och så vill man ge det till den andra. Men ofta kanske den andra bara... man vill bjuda på en hel buffé av förslag och idéer, men den andra kanske bara kan ta emot råd, pepp, stöd i pipettform.

Dubbel skam

Caroline: Exakt som du säger, Moa. Jag tror också, som du var inne på innan, att det är så mycket känslor, skam och skuld. Och sen har du fixat biffen, för du tänkte på det här för 20 år sedan, men jag gjorde inte det. Det är så dubbel skam. Och så kommer de här knepiga samtalen. Som Moa sa, det blir en oforcerbar vägg, och sen kommer du med råd och tips. Och du vet, man är helt, jag kan inte ta emot, det är så mycket skam och skuld kanske i det.

Jan: Varför skam och skuld?

Caroline: Jo, för att man skulle tagit tag i det för 20 år sedan. Jag skulle gjort det och du har gjort det, men ingen sa det till mig. Man vill helst inte kännas vid att man själv ens har ett ansvar.

Mattis och pensionssamtalet

Jan: Jag fattar, men då blir det som Mattis skriver här. Han skriver så här: vi var några på jobbet, där en går i pension men jobbar kvar, och en som precis skulle gå i pension till sommaren, och vi stod och pratade om pension och hur de hade tänkt ta ut den. Och då svarade den personen, Mattis: ja, men så här har jag tänkt göra. Och direkt svarade de alla andra: men du har ju över 30 år kvar. Och så sa han: ja, men jag vill inte vara den som står där när jag är 65 år och diskuterar min dåliga pension, utan man vill vara förberedd. Och så skriver Mattis att de andra tyckte att detta var jättekonstigt. Som att man fuskar, att man som 30-åring...

Caroline: Jag fattar att man blir irriterad när det är kört. Då är man så här: ja, men det här kunde du sagt för 30 år sedan.

Jan: Det som jag hatar är att ställas inför att fatta kompletta... ja, men det här borde du gjort för 30 år sedan. Ja, men fuck you. Vad kan jag göra nu?

Att gå ur flocken

Caroline: Men jag upplever att den här reaktionen som du kom med, skam och skuld, den kommer ju till och med innan.

Jan: Ja, för nu har den här personen, rätta mig om jag har fel, Moa, för jag tror du är duktigare på det här. Den här personen som stod och sa: ja, men jag vill göra detta nu, 30 år innan jag ska gå i pension. Han eller hon har ju gått ur flocken, och de vill ha tillbaka. Det är en flock som står och pratar om sin dåliga pension, och du står utanför och säger: men jag vill ju göra det nu, 30 år innan, så jag slipper stå och prata här. Han är utanför flocken.

Caroline: Det låter som att dra ner byxorna på dem.

Jan: Ja, det är därför en jättekonstig diskussion.

Moa: Och det som händer är också att, du vet, det blir skam och skuld och kanske genans, att någon som är så mycket äldre, så man borde ha haft koll på det där, och sen blir det ofta ett försvar. Så här tänker jag: nej, men vadå, det där är fel, eller så får man inte göra, eller det måste vara ett fusk. Eller: varför sa inte... Det händer massa på insidan. Och det skapar väldigt mycket känslor. Då har det också lätt hänt att man projicerar den där ilskan, irritationen, skulden, skammen på den här personen som säger att hen är pensionssparad.

Caroline: Ja, det kan komma tillbaka som en bumerang.

Moa: Ja.

Varför kommer inte den nyfikna motfrågan?

Jan: Men vad är det som hindrar... förlåt, okunskap här, men jag hade försökt reagera så här, jag säger inte att jag hade lyckats, men i min drömvärld, där bara jag finns och jag är perfekt, så hade jag tänkt: men vad spännande, kan du inte berätta mer, hur har du gjort? Vad är det som gör att inte den motfrågan kommer upp?

Moa: Ja, och jag tänker att jag hade en kompis som sa något så himla bra. Jag sa: men du är så himla bra på att ta emot beröm, och att bli bjuden på middag och en drink. Jag vill verkligen bli bättre. Och då sa han: men Moa, det är lätt att ta emot när man har. Då tänkte jag, ja, men det är samma sak där. När man känner sig trygg och lugn i sig själv, man har den här inre stabiliteten, man vet att man är bra. Jag kan göra jätteknäppa och dumma grejer och göra val, men jag är bra. Mitt beteende kanske inte alltid är på topp, men jag är bra. Och när man är landad i det, det är då man vågar ställa de där frågorna, Jan. Jag kanske har varit, rent ut sagt, en idiot när det gäller att ta hand om min pension. Men jag är fortfarande bra som person. Det är då jag vågar säga att jag har självmedkänsla med mig själv. Det är då jag vågar säga: men intressant, berätta, hur har du tänkt? För det här är helt nytt för mig. Det betyder inte att jag är dum. Men har man inte landat lika bra i sig själv, då är det ganska svårt att ställa de där frågorna, för det blir indirekt eller direkt ett hot. Definitionen av att jag är dum, eller osmart, eller oaktsam, eller inte ansvarstagande. Man blandar ihop beteende och person.

Vad är självmedkänsla?

Jan: Kan du säga något mer? Du säger så här, självmedkänsla. Det är så bra uttryckt. Jag försöker fortfarande öva och fatta. Tio år, jag har till och med gått kurs i det flera dagar.

Moa: Ja, och åtta psykologtanter. Så de tyckte ju det var fantastiskt.

Jan: Ja.

Moa: Självmedkänsla är ju känsla med sig själv. En känsla med sig själv, speciellt när man går igenom något svårt. När man upplever något som är stressande, pressande, svårt. Att jag alltid är på mitt eget lag och tänker: vänta lite här nu. Att man inte slår på sig själv. För det är det som är så himla lätt hänt. Det gör vi ju, jag också, som jobbar med det jag gör. Man gör någonting, till exempel att man inte har hanterat sin pension på ett bra sätt, och så tänker man: men jävla idiot, jag borde ha tänkt annorlunda. Så går man med det här lilla gisslet på insidan. Jag skulle kunnat göra annorlunda, vilken jubelidiot jag är, vad oansvarstagande jag är. Det där händer på insidan. Samtidigt som jag har den ekonomiska verkligheten på utsidan som jag behöver ta tag i. Jag behöver leva efter det kapitalet jag har. Men samtidigt slår jag mig själv på insidan.

Jag brukar tänka att det är som en hamburgare. Det är tryck från båda håll. Samtidigt som du behöver hantera den yttre realiteten, har du också det här gisslet från insidan, att du slår på dig själv. Och då blir det väldigt lite andningsutrymme i mitten.

Moa: Det kan ske i andra situationer också. Att man har gjort något som förälder eller som partner eller som vän som man inte tycker om, och att man slår på sig själv väldigt hårt samtidigt som man behöver lösa relationen eller situationen.

Att hålla sig själv i famnen

Jan: Jag tänker att självmedkänslan... jag har en känsla av att man släpper på det där. I alla fall.

Moa: Man gör. Moa, det var jättedumt gjort. Jag håller med. Men nu är vi det vi är. Och du gjorde så bra du kunde utifrån den erfarenhet, kompetens och information som du hade då. Jag önskar att det hade varit bättre. Men det är okej. Och nu går vi framåt. Att man nästan håller sig själv i famnen. Som man skulle gjort med ett barn, eller en kusin, någon som är nära en. Och ha samma kärlek och omsorg och förståelse för sig själv på insidan. De allra flesta av oss är himla hårda mot oss själva på insidan. Vi har det här gisslet att vi slår på oss själva.

Jan: Bra sagt.

Moa: Det är självmedkänsla för mig.

Caroline: Jag tänker också att i de situationerna när det händer så är man ju i stress. Och det gör det också svårt. Man måste verkligen andas lite och komma till det med självmedkänsla. Och det är väl en övningssak, antar jag.

Moa: Ja, absolut. Att man bara övar på det. Igen och igen och igen, och man kommer inte lyckas alltid.

Mindfulness och hur det låter på insidan

Caroline: Men just i den stressiga situationen, vad är ditt tips då, Moa? Att man ska ta en timeout med sig själv? Jag tänker, ofta kan det bli att man agerar i affekt i situationen.

Moa: Men det är här jag tänker att mindfulness och meditation är så viktigt. Det är de här små depåstoppen där man stannar upp och bara: hur låter det på insidan? Jag kan säga att de allra flesta av oss, i alla fall på Moa AB, brukar jag tänka, om det är en arbetsplats här, så behöver vi kolla över arbetsmiljön här inne. Om Arbetsmiljöverket skulle höra hur jag pratar med mig själv som chef, med min medarbetare inuti, då skulle den här arbetsplatsen haft stora problem. Arbetsrättsfall. "Du, din jävla idiot." Hur jag pratar med mig själv. Det skulle aldrig vara okej på en arbetsplats. Man kan få tag på hur det låter på insidan, och det är då man kan göra ett nytt val, när man pratar med sig själv.

Jan: Men jag tänker, om vi hoppar tillbaka, så det är skitbra, de här tipsen. För då kan jag tänka att när jag vill prata om pengar och den andra inte tar emot det, så kan jag säga: din idiot, öka din självmedkänsla.

Moa: Och hoppa tillbaka. Och du kan också öka din medkänsla till den andra.

Jan: Ja, men jag skojar ju bara.

Vad kan jag göra som har varit strategisk?

Jan: Men jag tänker så här, vi tog det väldigt mycket från den andra personens perspektiv. Men vad kan jag göra som sitter där på den andra sidan? På den som har en bra pension. Och som har varit strategisk.

Moa: Det handlar om att ge på det sätt som den andra kan ta emot. Och att man inte går saker i förväg. Man måste ge i den takt som den andra är villig att ta emot. Att också växla perspektiv. För det är det som är svårt för oss flesta, att vi har sån... man vill verka intressant och påläst. Då handlar det ju om mig fortfarande. Men när jag är genuint intresserad av dig, då lyssnar jag ju på dig.

Att vara intresserad istället för att vara intressant.

Moa: Verkligen vara intresserad och säga: men gud, vad händer hos dig när jag säger allt det här? Jag blir förbannad, eller jag vill inte prata om det. Vad är det som gör att du inte vill? När du vill prata om det så finns jag här. Då har du verkligen gett utrymme för den andra. Jag har massa kunskap och jag vill mer än gärna dela med mig till dig, för jag vill absolut det bästa för dig, och jag vet att det kan vara jobbigt att prata om pengar. När du är redo och när du vill det och när du är intresserad, så vill jag jättegärna prata med dig. Då har man lämnat det öppet för den andra. Det är tajmingen, och också mängden av information.

Man behöver hämta folk vid busshållplatser. Där de är. Kanske inte där jag vill att de ska vara.

Moa: Så det kräver mycket av dig, det ska jag inte sticka under stol med. Om man är den som har varit strategisk med sina pengar och får höra från andra: det var ingen som sa det till mig. Det kräver mycket av dig att du ska kunna hämta den andra där den står. Och vara empatisk.

Att vara medveten om sitt eget behov

Caroline: Ja, okej, det här handlar inte om pengar. Utan om mig ens.

Moa: Fast jag tror också att man behöver vara medveten om vad som är ens behov. För ibland är kanske inte mitt behov att nu är jag supercoach och hämtar dem där de är för att jag vill hjälpa dig genuint. Utan, där jag tror att vi började samtalet, för om man har problem som rik, så börjar jag ju redan på att jag är i diket själv. Och så vill jag ha hjälp eller prata med någon. Och sen, till exempel, här skriver Marcus, eller gul ketchup: ja, men jag känner mig träffad av det här, jag är ung och jag har mer än de flesta i min ålder, men jag är inte rik i någon generell definition. Och han skriver så här: många i min ålder är intresserade av aktier, så det är inte så svårt att få igång ett samtal. Men när jag är öppen med hur jag har det ställt, då upplever jag att det blir en märklig stämning och viljan att diskutera dör ut. Så han skriver: tråkig ekonomi ska nästan ses som en tävling, och det är kopplat till skam, bara för att någon annan har mer. Vad tänker du, Moa?

Ekonomisk EQ

Moa: Jag tänker att det finns mycket föreställningar om pengar, och att man inte kan veta vad den andra menar och tänker när man säger ekonomi och pengar, och vad rikedom ens är. Man vet inte ens egentligen vad den andra tänker och tycker om det. Och då kan det bli att diskussionen dör ut, för att det är ingen som pratar om vad det är som pågår.

Jan: Nej.

Moa: Man vet inte ens att det pågår någonting kanske.

Jan: Nej, precis.

Moa: Jag tänker att det är därför jag tycker det är så roligt att få prata om just den emotionella delen av pengar, ekonomisk EQ, ibland kallar jag det för det. För vi har så lite vokabulär. Det kanske också är därför det blir tyst. Åh, jag fick en obekväm känsla, men jag vet inte ens vad det var. Jag har bara tryckt undan det med en gång. Ofta handlar det om det. Man har inte ett högre EQ, en emotionell kompetens, att man förstår sina egna känslor, kan sätta ord på dem och kanske läsa av andras. Det är därför de där konversationerna ofta dör ut.

Ekonomisk asymmetri mot omgivningen

Jan: Och jag tänker att det ni pratar om nu, och som den här läsaren, bidragaren, säger, det är den här ekonomiska asymmetrin med omgivningen. För det är många som upplever det. Vad gör jag åt det? Och någon annan skrev också något intelligent på forumet, just om att är man öppen med vad man har för ekonomisk status, så kan man på en minut gå från att vara generös till att vara snål i andras ögon. För att man inte spenderar dem.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Men jag tänker, för det här var så intressant, det är flera repliker, jag ska se om jag kan återge det på ett schysst sätt. Att det är från båda hållen, att den här misskommunikationen sker både från den som har pengar till den som inte har pengar, och från den som inte har pengar till den som har pengar.

Caroline: Och där hörde du, Jan, du sa det så himla snyggt: det är bara en misskommunikation.

Det här är ju ofta personer som man gillar mycket och som man hänger med. Men helt plötsligt när man pratar ekonomi blir det så här konstig stämning. Det är bara en misskommunikation från båda håll.

Caroline: Där sätter du huvudet på spiken. Ofta blir det precis det.

Robert och rädslan för att uppfattas som skryt

Jan: Får jag ta exemplet här. Robert, han skriver så här: jag pratar i princip aldrig om pengar med någon av mina vänner. Jag tycker att det lätt misstolkas som skryt. Och till saken hör, skrev han, att jag har haft väldigt god inkomst i förhållande till mina vänner. När jag var 31 år jobbade jag utomlands, hade 80 000 efter skatt, och jag umgicks med kollegor som tjänade samma. Och då var det inga problem. Men han sa: när jag flög hem så minns jag att jag försökte vara försiktig och hålla mig i bakgrunden. Men sen skrev han också: däremot upplever jag att det är mycket lättare att prata om pengar öppet med personer som jag vet har lika mycket eller bättre inkomster. En brittisk vän till mig är ekonomiskt oberoende efter ett mycket stort arv. Vi är båda intresserade av ekonomi. Och ibland när jag nämner belopp när jag pratar med honom, då blir det exakt noll risk att summan uppfattas som skryt. Så där är det mycket enklare att prata med någon som har mer pengar, upplever han, för rädslan.

Att lära barnen att inte skryta

Jan: Och jag tror att det där kan jag också känna igen. När jag säger till Freja, när Freja frågar hur mycket pengar har jag, då sa jag vid ett tillfälle sanningen till henne: du har 60 000 i din depå, men du behöver inte berätta det för dina kompisar. Och då är det just den här rädslan för att det ska uppfattas som skryt eller att man är förmer.

Caroline: Jag har precis samma. Vi pratar mycket ekonomi hemma, och speciellt vår äldsta son som är elva är väldigt intresserad av pengar och köper billiga klubbor på ett sätt och säljer dem för dubbla eller trippla priset på ett annat ställe. Och har förstått det där och tycker att det är jättekul. Vi pratar mycket om det, och han sparar på Lysa själv. Det händer vid matbordet. Vi har alltid en massa andra barn här, så vi pratar om ekonomi. Och jag vill inte heller... vi pratar ju om, precis som du säger, ni måste inte säga hur mycket pengar ni har, eller att vi har den här aktiegrejen i familjen och hur mycket det har ökat. Vi behöver inte prata om det. Jag vill inte heller sätta dem i en situation där deras kompisar tycker att de borde bjuda för att de har så mycket pengar. Så jag fattar det.

Moa: Vad säger vi till barnen? Och att man försöker hålla det hemligt. Men det blir också någon slags skuld och skam.

En inbjudan, inte ett skryt

Moa: Caroline, jag vet att du har sagt något så himla bra som jag verkligen har burit med mig. När du pratade om pengar och hur du och ni har investerat, sparat, konsumerat, då är det en direkt inbjudan att ta del av den strategin och den glädje som ni har skapat tillsammans.

Caroline: Ja, men precis. Det är en inbjudan. Men nu när vi har pratat så mycket om det här med att hämta den man pratar med på den hållplats där den är, så känns det som att man behöver tänka så också när man sträcker ut den här inbjudan. Jag försöker tajma det med situationen, med människan, med dennes frågor. Jag behöver vara så himla finkänslig och lyssnande kring att om jag har en inbjudan här, så måste den, precis som du säger, sträckas ut lite i pipettform ibland och ibland en liter. Men jag känner att jag måste vara lite känslig där och lyssna in. Hur tas denna inbjudan emot? Och hur mycket vill den personen ha?

Att vara fri med resultatet

Moa: Ja, men sen tror jag också framförallt att det handlar om att vara fri. Något jag tänker mycket på, att vara fri med resultatet.

Jan: Berätta lite mer kring det, så att det blir konkret.

Moa: Att det är okej att den andra tackar ja, eller tackar nej. Att jag inte har en agenda, utan att jag har en åsikt. För ibland kan man vara så här: jag formulerar det som en inbjudan, men jag vill egentligen att du tackar ja, och jag kommer bli förbannad om du inte tackar ja. Vi tycker att det inte är rätt. Gör så här annars.

Rädslan för att uppfattas som att man tigger

Jan: Jag tänkte hoppa tillbaka till det jag sa, för då hade vi den här kommunikationen att den ena inte ville att det skulle uppfattas som skryt, och sa: det är enklare för mig att prata med den som har pengar. Men sen skriver Marie-Louise Lind på Facebook: jag har en nära vän som är gift, stenrik. Och själv lever jag ekonomiskt, vilket hen också gör, fast ekonomiskt är det helt olika i våra fall. Och jag känner att jag ibland kan undvika att prata pengar, eftersom jag är rädd att hen ska tro att jag försöker tigga pengar. Det kommer från det hållet. Den ena är rädd att det ska uppfattas som skryt eller att man är förmer. Och den andra vill inte prata om det, man är rädd att det uppfattas som att jag tigger pengar eller vill ha något.

Moa: Ja, och jag tänker att det kan vara bra att vara sårbar där, och bara säga: vet du, jag tycker om att prata pengar med dig, men ibland är jag rädd för att göra det. För jag tänker, min värsta, worst case scenario, är att du ska tänka att jag tigger pengar när jag säger så här, eller min oro kring pengar. Att försöka bara säga det högt. Så här låter det i mitt inre drama, brukar jag använda ibland. Jag vet att det kanske inte är logiskt, realistiskt, smart, men får jag bara provprata lite? Så här låter det på insidan av mig. Vi är så bra på att uppfatta det här, men nu blev det stel stämning, eller minfält här. Man märker att det är något ganska fort.

Hobbyfotografen och naturfotografseffekten

Jan: Om jag fortsätter på den här tråden, misskommunikation, för jag upplever att det här är ett väldigt tydligt exempel, då är det Robert fortfarande på forumet som delar med sig. Jag är hobbyfotograf, och de flesta som känner mig vet om detta. Och sen sa han att jag kom i kontakt med en riktigt duktig naturfotograf som hade en utställning på ett konstmuseum. Otroligt fint. Och han var så imponerad av den här naturfotografens bilder att han sa: nej, men det är inte lönt, jag lägger ner min egen kamera på hyllan. Och så sa han: poängen här är att vi hade en tråd i forumet som var så här, hur mycket månadssparar du? Och då skrev folk, ja, men jag månadssparar 5 000, eller 3 000, eller 500 kronor. Och då skrev han: nej, men jag upptäckte snart att jag hade ett mycket högre månadssparande än alla andra. Och av den anledningen valde jag att inte svara själv. För om vi månadssparar, som han skrev, i vårt fall typ 29 000 i månaden, så hade det dödat det för alla andra.

Caroline: Ja, det hade varit... vad heter det?

Jan: Ja, att jag vill inte ge den här naturfotografseffekten till någon, att någon ska känna: ja, ja, det är inte lönt, jag kastar in handduken, walk over. Varför behöver jag spara? Jag sparar för lite. Ja, du vinner.

Caroline: Jag tycker det är jätteempatiskt, faktiskt.

Jan: Ja, men å andra sidan inte.

Caroline: Ja, jag tänker inte heller att det är empatiskt. Jag bara tänker, ja, jag tycker det. Jag fattar det.

Jämförelsetänket och att springa sitt eget lopp

Moa: Det jag hör händer, det är att man går in i ett jämförelsetänk. Det är som att bara för att någon annan har bestigit Mont Blanc eller Mount Everest innan mig, så tänker jag inte ens försöka. Och då blir det en jämförelse: de har redan gjort det, och jag orkar springa två mil, då är jag ju så himla långt efter, så då skiter jag i det överhuvudtaget. Men då är man inne i någon slags tävling och jämförelse. Men tänker jag så här: jag gör ju mitt lopp, jag ska klättra upp på mitt berg. Och gud vad härligt att det är andra som har gjort det här innan mig, för då finns det så mycket kunskap och inspiration att hämta från andra som har misslyckats och som har klarat det. Det handlar mycket om själva inställningen där. Och tänker man: jag vill inte dela med mig av hur mycket jag sparar, då har man ju redan tänkt att de här personerna kommer bara gå in i jämförelse. För det var det han gjorde i den här fotografgrejen. Och därför tänker man inte ens ge dem chansen att säga att jag är en person som sparar så här mycket. Vilket kan vara en fantastisk inspiration för många.

Jan: Men 30 000 eller 50 000, eller vad det var. Det är ju helt fantastiskt. Det är så långt bortom min horisont. Jag vill veta mer.

Moa: De flesta tänker inte så.

Att inte skilja ut sig ur flocken

Jan: Jag ska bara berätta en sak här nu. För jag känner igen mig i det här, inte med pengar, utan i andra sammanhang känner jag så väl igen det där.

Caroline: Säg vilket sammanhang.

Jan: När jag har vuxit upp och det har varit betyg eller något, och jag har haft bättre betyg än en grupp andra, så har jag inte sagt: ja, jag fick femma. På den tiden var det femma. Och då skiljer jag mig inte ut från den flocken, utan vi är tillsammans ett tag. Och så kanske diskussionen kommer igen. Och när vi är i flocken, och alla mår bra i den flocken och vi har kul tillsammans, då kan jag säga: ja, men jag fick faktiskt femma i det ämnet. Och jag har jobbat jättehårt för det. Alltså att man inte lindar in det i bomull, det är inte det. Utan att jag förklarar att jag jobbade för det och gjorde si och så. Det var jobbigt i början, men sen pratade jag med läraren. Förstår ni vad jag menar? För mig har det alltid varit att vara lite finkänslig kring situationen. Inte skilja ut mig direkt och bara, jag gör så här, eller jag fick det. Så att de andra har ett glapp till mig. För det kommer aldrig hjälpa dem, känner jag. Så har jag agerat i mitt liv.

Vad är syftet med att jag berättar?

Moa: Precis, så jag tänker också att där får man känna in situationen. Vad är syftet med att jag berättar det just nu? Att jag behöver pepp och stöd, eller är det att jag vill ha bekräftelse och beröm? Eller är det för att jag vill dela med mig av andra och säga att jag har kompetens och erfarenhet att hjälpa dig komma vidare? Att jag kan dela med mig av de strategier som har fungerat för mig. Oavsett om det har varit betyg, ekonomi, pension eller något annat.

Jan: Eller jag vill trycka till dig.

Moa: Eller jag vill trycka till dig. Att jag vill köra mitt... Det är svårt. Man kan säga: Jan, jag vill verkligen vara generös mot dig, så nu vill jag berätta hur jag har gjort. Att jag kan säga en sak, men min intention är något annat. Folk känner ju det.

Jan: Ja, folk känner det på en gång.

Moa: Om du är där för att trycka till dem eller visa hur bra du är, eller om du bara vill... jag vill bara vara med dig. Och så, ja, 20 minuter senare, förresten, så gjorde jag så här. För att hjälpa till, eller inspirera. Det handlar om det här med management på insidan. Att jobba med sig själv. Alla märker stor skillnad, oavsett om man har ett vokabulär för det eller inte. Eller om man tycker att det känns flummigt eller perfekt. Är vi alla normalstörda på psykologiskt språk, då har vi en känsla för det här. Nu är det något som känns konstigt eller off. För vi kan läsa av intentionen bakom. Och om det blir en koherens, att det skiljer sig mellan vad man säger och hur man agerar, det kan de allra flesta av oss läsa av ganska snabbt. Oavsett om vi kan sätta ord på det eller inte. Så det är viktigt att göra jobbet på insidan, så att det blir så rent och enkelt för någon annan att avkoda vad vi säger och varför vi säger det.

Vad är skam – funktionen bakom

Jan: Men jag tänker två grejer. Jag tänker det här att vi ska återkomma till det med skatt. Eller vi kan ta det nu. Jag var länge så här: jag fattar inte känslan av skam. Jag har inte skam, jag skäms inte.

Caroline: Ja, jag minns att du har sagt det. För jag har jättemycket skam kring allt möjligt, kan jag erkänna.

Jan: Och då fick jag ju hjälp av dig, Moa, i ett coachsamtal där du sa till mig: skam, titta på den här Brené Brown, den här konsten att vara sårbar. Och att skam är egentligen en känsla av att inte sticka ut, så att man kan få vara med i gruppen. Hur skulle du, som är proffs, tänka kring det här med skam? För någon som lyssnar, som jag, kan vara så här: med skam, vad är det ni snackar om? Det måste vara konkret.

Moa: Ja, men precis. Ett exempel: vad är funktionen med skam? Funktionen med en sund skam är ju att vi ska hålla oss, som du säger, inom gruppen, att vi ska förstå de sociala reglerna, vad som fungerar, så att vi kan vara med i byn, i communityt. Vilket gör att vi klarar oss längre, vi överlever mer, så slipper vi både producera skor och mjöl och en hatt. Så att vi kan byta med varandra och vara med där, om man tittar på det rent psykologiskt, långt tillbaka. Och att man också får vara med, att man överlevde länge på savannen, eller i grottan, eller var man levde. Så det är bra, men det kan också hålla oss tillbaka. Vi har en del i hjärnan, jag tänker att det är både skuld och skam, men också rädsla, som heter, på neuropsykologiskt språk, amygdala, som är prediktorn för allt som kan gå fel. Det är väl där också tankarna finns om jämförelse med andra människor, rädslan för vad andra ska tycka och tänka, och att det håller oss tillbaka. Det har en funktion, men just när det står i vägen för att vi ska ta oss någonstans dit vi vill, det är då vi behöver identifiera vad det är för någonting, för inre dialog som pågår, om det är skuld, om det är skam, om det är jämförelse, om det är något annat. Det finns massa olika sätt som det här kan ge sig uttryck på. Men att det är det som håller oss tillbaka från det vi egentligen vill uppnå. Ibland är det, som vi pratar om nu, att prata om ekonomi, prata om glädje, prata om möjligheter, att det får trumfa den här rädslan, skulden och skammen. Och det blir aldrig bra när det får stå i vägen för en god och kanske också djup relation med en annan människa.

Marianne Williamsons dikt

Jan: Precis, för jag tänker att det är det. Nu ska jag inte göra någon psykoanalys på Robert, för jag upplever precis den här i all empati: jag berättar inte detta för jag vill att människor ska kunna göra sin resa, jag vill inte slå ihjäl dem och att de ska ha samma känsla som jag. Men samtidigt tänkte jag faktiskt direkt när jag läste det på den här Mary Williamsons dikt, det som man brukar säga är Nelson Mandelas öppningstal. För hon har skrivit en dikt som är så här: att det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga, utan att det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter. Och sen fortsätter hon, bla, bla, bla. Och sen säger hon: när vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vi andra genom vår närvaro. Jag kan lägga in hela dikten. Att vi är skapta för att briljera, att det inte är något stort i att hålla sig liten, att låta sitt eget ljus skina. Och jag tänker precis så, att genom att berätta: ja, men jag månadssparar 30 000, ja, då blir det kanske enklare för mig att säga, men vet du vad, jag månadssparar också i den kategorin, kanske 50 000. Så plötsligt har jag fått tillåtelse att säga att jag också är så, och man kanske till och med ger alla mer än mig. Shit, de sparar bara 30 000 eller 50 000. Wow, det kanske går för mig också. Lite enligt den här när man sprang engelska milen. Ingen kan springa milen på fyra minuter. Och sen gjorde någon det, och plötsligt året efter var det 100 personer som hade gjort det.

Ledarskap och mänsklig värme

Moa: Jo, men absolut. Men det är ju en ledarskapsfråga egentligen. Att våga vara den ledaren. Men en ledare är ju intresserad av andra människor och är empatisk och använder sin skam och skuld på ett väldigt positivt sätt. Som att förstå att nu känner jag att jag skiljer ut mig från gruppen här. Och det gör jag. Jag är en ledare i det här området kanske. Jag har sparat 30 000 i månaden. Men att man då får använda det för att visa: jag är som du. Det är bara det att jag sparar mer. Men vi är fortfarande människor. För om man bara skriver, jag bara låtsas nu, jag sparar 30 000, punkt, då har du inte skapat en connection mellan dig själv och de andra som sparar 1 000 kronor eller 200 kronor. Det blir ett så otroligt stort glapp mellan ledaren och de andra. Så man måste brygga över det och visa att du och jag är samma. Du kan också göra detta. Och då tror jag att alla kan känna sig inspirerade. Jag vill också kunna spara 30 000. Hur gjorde du nu? Därför att man känner inte att det glappet mellan dig och mig finns. Förstår du? Att det är ett ledarskapsglapp, men det är ändå överbryggat med mänsklig värme. Jag vet inte om jag gör mig förstådd. För det är så i mitt huvud att ledaren måste...

Jan: Men tänk om jag inte vill vara ledare.

Moa: Fast du är det. I vissa situationer.

Jan: Jo, men jag fattar.

Intentionen bakom

Moa: Men det handlar ju om intentionen.

Jan: För ibland kan jag ju säga att jag behöver inte sitta på någon jävla piedestal. Men ja, ibland vill jag ju trycka till folk.

Moa: Ja, men...

Jan: Liksom. Så jag tror att det bara...

Moa: Varför vill du det?

Jan: Nej, men att man hamnar i en konfliktyta på Twitter. Vi hamnar i argumentation. Vi hamnar ibland i de här Yoda-argumenten. Yoda says. Forskningen... Buffett säger. Så jag tror att det handlar om: vad vill jag uppnå? Och då blir det ju den frågan. Vill jag ha autentiska samtal? Vill jag inte ha misskommunikation? Ja, men då behöver jag ta mitt ansvar. Jag behöver ställa precis den fråga som du sa, Moa. Men jag märker att du reagerar. Eller jag märker att detta skapade en distans. Eller nu märkte jag att det hände någonting.

Moa: Man kan inte heller förvänta sig att man ska få ha den typen av kommunikation och närhet och öppenhet och sårbarhet med alla. Utan man får välja några personer som man märker att här finns det samma intention. Att vi vill ha en öppen dialog där vi kan växa och utmanas tillsammans. Uppåt. Och också att det inte handlar om person, utan om beteende. Eller vad man gör. Att det finns ett intresse och en nyfikenhet. Och att vara på samma lag och växa ihop. Precis som det är i forumet, där det finns den nyfikenheten. Men att man väljer några väl betrodda där.

Hur kommer jag ut som miljonär?

Moa: En fråga som jag brukar få oftast är, men lite placerad på ett annat sätt: hur kommer jag ut som miljonär? Vem ska jag prata med? Vad ska jag säga? Hur kommer folk se på mig då? Så brukar jag tänka: men måste du det?

Jan: Mm.

Caroline: Exakt min fråga. Ja, måste man det?

Moa: Och så är det klart att man vill ha några, för det finns ett stort eget behov av att få prata om de här sakerna. Farhågorna, skuld, skam, glädje. Fira tillsammans. Kanske också, när vi kommer in på konkreta saker, att kunna resa tillsammans på samma standard, eller bo på hotell, eller äta en middag och inte tänka på ekonomin. Självklart behöver man väl ha det. Men det är ju ett eget behov. Att man inte behöver dela det med alla om man inte känner det.

Jan: Nej, absolut. Man måste ju kunna gå ut som miljonär.

Ens partner behöver inte vara ens allt

Jan: Handlar inte det lite också, som du brukar säga, som gjort jättestor skillnad för mig? För du sa ju: men tänk på att ens partner behöver inte vara ens allt. Att vissa behov som jag har, de kan jag tillfredsställa med andra. Att om jag har det här samtalet, jag kanske vill prata, det är okej att jag pratar med de här tre kompisarna, de här tre andra kompisarna behöver jag inte ha de här samtalen med, utan vi dricker öl tillsammans.

Standards när man reser tillsammans

Moa: Och sen tänker jag, just med den här ekonomiska asymmetrin som finns mot omgivningen, som kan uppstå på olika sätt. Att också jobba med något som du och jag har pratat om, Jan, standards. Hur gör vi då? Jag pratade om ett par som hade rest tillsammans med andra familjer, och de hade valt premiumstandarden, vilket gjorde att de hamnade i en annan del av hotellområdet än alla andra som bodde nära varandra, som hade valt någon annan standard. Det blev en avskildhet dem emellan, och som var opraktisk också. Så de skapade i samtal då som standard att alltid välja samma som den grupp de reser med. För att göra det lätt och enkelt för sig själv, att också ta mindre energi. Att man bara så här, men det är så vi gör. Sen kan vi göra andra resor där vi har en annan standard.

Jan: Ja, jag tycker det låter intelligent.

Moa: Ja.

Oförståelse för att man inte vill ha mer

Jan: Jag tänker också, om jag tar några andra exempel här från forumet. Chris, eller K1, han skriver så här: personligen upplever jag ofta, även här på forumet tyvärr, en oförståelse för att man inte vill ha mer. Han skriver: jag är ganska frikopplad från konsumtionshets, men även här på forumet har jag fått kommentaren, men om du inte behöver pengarna så kan du väl ge dem till någon annan? Och jag vet att du och jag också pratade om det där vid något tillfälle. Jag vet inte hur vi formulerade det. Känner du igen detta, Moa? Att man kan få den här, om man säger, jag har de här problemen med pengarna, så kan man få sådana här idiotkommentarer: då kan du ge dem till mig, här är mitt kontonummer.

Moa: Ja, precis så. När man har fått den några gånger, då är det inte lika kul längre när man delar med sig av det. Men jag har de här pengarna, jag vet inte vad jag ska göra, jag har ärvt, fått, förvärvat. "Jaha, men är det det som är ett problem? Här är mitt bankkonto, eller du kan få bankkontonumret till min kompis. Han eller hon behöver de här pengarna." Det handlar ju inte om pengarna i sig. Och det dödar ju på något sätt konversationen. Men det är vanligt att få det tillbaka, vilket gör att man blir ganska tyst.

Vem berättar man det för?

Caroline: Men varför, vem berättar man nu detta för? Förlåt att jag avbryter. Precis som vi sa innan, man får väl välja vem man berättar. Eller vem man anförtror sig till för att få lite feedback på sitt problem.

Jan: Nu känner jag mig som en idiot här faktiskt.

Caroline: Det är jättebra.

Jan: Och dum mot dem som har skrivit så att jag får det här tillbaka.

Moa: Ja, men precis, Caroline, som du säger. När du sitter på en tanke, så är det någon annan som har den tanken. Jag vill också koppla det till han som inte delade med sig av hur mycket han månadssparade, för han var rädd för vad det skulle väcka för känslor hos andra. Sitter han och inte skriver något, då kan jag slå vad om att det finns andra som månadssparar ännu mer än honom, eller lika mycket, som inte heller har skrivit något av samma anledning.

Jan: Ja.

Caroline: Säg din fråga igen, Caroline... jo, men det handlar väl också om vem man berättar för att man har fått ett arv. För att få feedback på sina tankar och sitt problem. Att man väljer väl vem man berättar för.

Att ligga i diket och be om hjälp

Jan: Men det handlar inte om att välja, Caroline. Det handlar om att man hamnar i ett problem. Och sen har man det problemet. Man ligger där i diket och ber om hjälp. Men det här, man hamnar snett, återigen i en misskommunikation. För jag upplever, då är vi tillbaka på frågan: får man lov att ha problem som rik? Och när jag då berättar om det som är ett genuint problem för mig, så landar inte det hos andra. För de kan inte se det problemet eller ens relatera till det. Utan då blir det: ja, men om du har problem att du har för mycket pengar, ge de här till mig. Och då har jag inte tänkt vara någon sån här buddha som har, nu ska jag hämta folk där de är, och min självmedkänsla. Nej, jag förstår det. För jag ligger i diket och vill ha hjälp.

Caroline: Vem vill du ha hjälp av, Jan?

Jan: Ja, av vem som helst. Jag ligger här i diket.

Caroline: Du vill gå ner i vikt. Då frågar du väl inte någon som inte vet hur man gör det?

Jan: Jag har inte energi att vara där. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk och inte varit nere i stresskonen, då hade jag ringt till Moa, eller ringt till någon som kan ta emot det där. Men där är man ju inte. Och många gånger har man inte ens det nätverket, utan man har kanske inte ens kommit ut som miljonär. Och plötsligt säger man det. Man har laddat mod och tar sina första steg: jag har fått det här arvet, jag vet inte vad jag ska göra med de här pengarna. Och det första du möts av är att då kan du ge dem till mig. Och då är man där i diket, och sen blir man kissad på, upplever man. Så hade jag upplevt det.

Ett problem som diskvalificeras

Moa: Det är ett problem som ofta diskvalificeras.

Jan: Det kanske är du, Caroline, som är så smart, snäll och kontaktbar. För jag känner mig jättedum nu.

Caroline: Jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med dig, för du tänker annorlunda än mig. Och jag tror att det är det som är bra med dig, att du inte förstår det. Jag tänker så här, du är inte den vännen som om jag skulle ringa till dig och bara, Caroline, hjälp. Jag har ärvt 10 miljoner. Jag vet inte om jag vill ha de här pengarna, det förändrar hela min idé om livet. Jag är rädd och förtvivlad och känner att jag är inkompetent över det här. Mina känslor svallar mellan, borde jag betala av mina föräldrars lån? Borde jag bjuda min bror på semester? Ska vi flytta? Ska jag skilja mig? Det är bara känslostormar på insidan. Hjälp, vad ska jag göra?

Moa: Då tror jag att, varför du svarar som du svarar, då skulle du verkligen sätta dig ner och säga, men gud, berätta. Många möts då av den här, är det pengar som är problemet, sätt över dem till mig. Och så har man inte ens fått prata om att det här är ett riktigt problem. Men det diskvalificeras hårt av många.

Normalbemedlad: när jag får tid och pengar löser sig livet

Moa: Jag brukar kalla det för normalbemedlad, som de flesta rör sig runt. Då brukar man ofta tänka: när jag får tid och när jag får pengar, då kommer mitt liv lösa sig. Man kan leva i den här idén om att det kommer lösa sig, det kommer bli bra, om jag får tiden och pengarna. Och så träffar man de som har både pengarna och som kan köpa sig tiden. Då tänker man, du har ju everything set. Men det är de allra flesta som jag möter, som får de här pengarna, som inte är så emotionellt förberedda på det, märker att livet är livet, oavsett pengar eller inte. Och det är det vi missar på något sätt. Jag har samma fysik, jag har samma relationer, jag har kanske kvar samma jobb, jag har samma vanor, oavsett de här pengarna på kontot eller inte. Och det är det som många som är normalbemedlade har kvar drömmen av, att det där ska ändras när jag får pengarna och när jag får tiden. Och därför tänker man, tar bort pengarna ur ekvationen så är det löst. Egentligen är det ett försök till hjälp, men det är ett skruttigt sånt.

Jan: Precis, och det är lite det vi pratar om, att pengar inte är lösningen, utan pengar är bara en förstärkning.

Gliringar och passiv aggressivitet

Jan: Jag tror också att det är några som kastar ljus. Mattis här skriver så här: jag har en bror som inte alls har varit så ekonomisk, trots höga löner både för honom och hans fru. Men ibland får jag gliringar från hans sida, som nu när de köpte hus och fick låna till i stort sett allt. Och då hade brorsan sagt: ja, alla har ju inte en miljon på banken. Och då skrev Mattis: då tänkte jag för mig själv, du skulle också haft en miljon om du inte hade spenderat allt utan eftertanke. Och jag upplever de här gliringarna lite passivt aggressivt. Jag får det mycket i intervjuer från journalister, där jag ofta får, ja, mycket vill ha mer. Och jag blir så...

Caroline: Ja, frågar de inte så, varför säger du så?

Jan: Jag hade också blivit provocerad.

Caroline: Varför säger du så? Eller det behöver inte stämma alltid, eller är det inte en provokativ fråga bara? Just i de sammanhangen. Jag har aldrig fått gliringar någonsin faktiskt.

Jan: Jo, men du sa, Caroline, du fattar inte när du får dem. I'm sorry.

Caroline: Vad är det för gliringar jag har fått? För då kommer jag sätta ner foten.

Jan: Nej, men du är så söt. Det är som när folk raggar på dig. Du ser inte det heller.

Caroline: Men jag tycker det är... du har en sån här... Vi kan ta det utanför här. När jag får gliringar, av vem? Så att jag får syn på det.

Jan: Precis.

Moa: Jan, du kan inte säga något. Han bara, det är bra att hon inte vet om det.

Caroline: Ja, ja.

Krösus Sork-grejen i samhället

Jan: Ja, men precis. Nej, men jag upplever att det är någon sån här Krösus Sork-grej i samhället. Att man är avundad för att man har... eller, Krösus Sork var ju avundad.

Caroline: Ja, men precis.

Jan: Nu hittar jag inte vem det var som skrev det, men att om man har pengar så har man gjort det på någon annans bekostnad. Man har varit egocentrisk. Man har utnyttjat andra. Det är någon som har förlorat. Man har säkert inte betalat skatt ordentligt.

Caroline: Ja, men det är precis som någon skrev här.

Jan: Anders skrev så här: försök säga till någon att du skatteplanerar i ditt företag ett tag, då är man ju skattesmitare. Och att det är ett helt paket. Och jag vet inte om det kommer från den här bristtanken.

Jante och Luther på axlarna

Moa: Jag tänker också att vi vet, i vår kultur har vi också så starkt, jag tänker speciellt vi som är 40 och äldre, så har man Jante på ena axeln, det här, du ska inte tro att du är någon. Och så har vi Luther på den andra, där man ska jobba i sin anletes svett. Man jobbar, det är då man är en bra person. Och jag tänker många gånger på hur jag hör någon slags internaliserad röst på insidan, som kommer från mamma och pappa, mina svärföräldrar, mina morföräldrar, och att det finns regler i både min och min mans familj, hur man ska vara och vad man ska göra. Och det väger lite tungt på axlarna. Jante, du ska inte tro att du är någon. Det sitter väldigt hårt, det är lite nerskruvat i axeln nästan, av en själv.

Jan: Jag tycker yngre generationer har mindre av det där.

Moa: Jag tänker att vi som är 40 och äldre har Jante på ena axeln och Luther på den andra. Du ska inte tro att du är någon. Luther är mer det här, man ska jobba i sin anletes svett och inte kräva något. Ni vet de som jobbade, fortfarande säkert, inom kommunen i 25 år, så fick man en guldklocka. Och det har varit det tänket, att det är väldigt fint att göra något för alla och att man ska bidra. Och att det präglar oss mycket, värderingar från tidiga generationer, från hur samhället har varit uppbyggt. Att det sitter ganska hårt på våra axlar. Det är inbundet mycket i kulturen att man har jobbat hårt.

Avundsjuk eller avundsfrisk

Jan: Jag kan ibland tänka på det som avundsjuka. Jag kan tycka att det är klurigt. Gliringarna är avundsjuka.

Moa: Ja.

Jan: Att det kan vara också så här, jag vet inte hur man ska relatera. Jag försöker tänka avundsjuk själv, när jag tänker kring andra. Jag gillar ju vår kompis Niklas, han brukar ju säga avundsfrisk eller avundsglad.

Moa: Ja, han lägger en positiv touch på det, att man vill något och att det är positivt. Man ser att någon annan har.

Pappan och cirkelsågen

Jan: För det upplever jag, till exempel Mattis är också här inne: han säger, ja, men jag känner igen mig enormt. Bara igår var min pappa på mig med en sak som gjorde mig irriterad. Vi ska bygga saker hemma och jag skulle låna en kapsåg och en cirkelsåg. Och då sa min pappa: men är det inte bättre att köpa en? Han vet om att jag har pengar och därför tycker han att det är onödigt att låna en. Och så sa Mattis: men varför ska jag köpa en när jag kan låna? Det är ju därför. Och då hade pappan sagt: ja, men du har ju råd. Så tänker han, men jag har ju råd just för att jag inte köper den. Varenda grej jag vill ha. Och att det blir någon sån här kombination, ja, men du har ju pengar, du kan ju köpa det. Och det som dyker upp för mig är avundsjuka. Och jag blir alltid så här ställd. Men hur kan det då finnas avundsjuka i nära relationer? Då har man ju inte pratat om det. Han kunde ju sagt till sin pappa: ja, fast jag köper ju inte allting. Om vi bara leker med tanken att han sa det till sin pappa. Det är därför jag kan spara lite mer. Att man har en diskussion i sin relation som gör att man kan förstå varandra. För mig låter det som att många bara låter det vara vid tanken, och sen går man inte vidare i den här relationen, när man fick en gliring, eller det kom avundsjuka, eller något annat.

Caroline: Ja, men jag tänker att det är lite som att... varför är du ute och springer, du som är så smal? Ja, men jag är ju ute och springer. Och varför är du på gymmet, du är så jävla tjock? Ja, det är därför jag är på gymmet. Man gör ju saker för att uppnå något. Och jag tycker det är så konstigt att vi inte pratar om det i nära relationer. Varför gör du så?

Pengar löser allt – och omtanke

Jan: Vad tänker du, Moa, vad tänker du om detta och avundsjuka?

Moa: Jag tänker så mycket. Men det finns ju det här antagandet från pappan, att pengar löser allt. Då köper vi det, det är enkelt. Det är ett visst tänkande och en viss värdering i det, och varför man tänker så. Och det är säkert med omtanke, men det är enklast. Då gör vi det. Då har vi det nästa gång vi ska bygga. Det behöver inte alls vara den intentionen bakom. Men jag tror att jag hör mer om... hette han Niklas?

Jan: Mattis.

Moa: Jag hör ju mer egentligen Mattis omtanke om sin pappa. Att han vill att pappan ska ha ett liknande ekonomiskt tänk som han själv. Du vet, om du hade sparat de pengar som du kunde. Nu sa han i och för sig, jag läste den kommentaren, att pappan hade lånat själv. Att samma värderingar får gälla oavsett om man har pengar eller inte.

Asymmetri när pengarna kommer från ena parten

Moa: Men hörni, jag tycker att det är så intressant och jag har så många uppslag.

Jan: Ja, shoot, bara kör på dem.

Caroline: Kör på, Moa.

Moa: Just det här också när det finns en asymmetri i relationen mellan pengar. Något som ofta kommer upp när man pratar kring pengar. Nu använder jag asymmetri mycket, men just det här att när pengarna kommer från ena parten, om man lever i en parrelation. Att det kommer från den ena personens familjeföretag som den personen har förvärvat eller jobbar i eller ärvt. Eller att den ena har en större intäktsström än den andra. Eller att den ena personen intresserar sig för den sakens skull väldigt mycket mer än den andra. Att det finns en ojämvikt i relationen. Och det är ofta något man behöver prata om. Jag hör det så ofta när jag träffar par tillsammans, att vissa personer säger "våra pengar", men andra personer har delat upp det i olika potter och säger "mina pengar och dina pengar", "hans pengar och hennes pengar", eller "hens pengar och hens pengar". Och att det är något man behöver prata om också, vad man ska ha för inställning, hur man har kategoriserat eller lagt det i olika påsar och vad man har för värderingar kring det. Bara att man är överens. Men ofta tycker jag att det finns mycket att prata om där. Många har inte pratat om det tillräckligt.

Olika laddningar på pengar

Jan: Ja, och sen blir det dessutom klurigare eftersom man kan ha olika betydelser. Man har laddat de här pengarna med olika grejer. Vi har ett gemensamt kompispar där den ena, för den ena är pengar trygghet, och har ett jättestort företag med många miljoner. Och för henne är pengar välmående, vi ska må bra i familjen, vi ska kunna göra resor tillsammans, vi ska kunna ha ett fint hus och vi ska kunna inreda. Och varje gång hon handlar något för att familjen ska må bra, så upplever han det som att min frihet minskar, eller min trygghet minskar. Och vice versa. Och hon tänker, men vad fan, vill du inte att vi ska må bra i familjen? Att du sitter där och håller på pengarna, medan vi mår dåligt, vi har för lite glädje av om vi har pengarna bara för att de står på ett konto. De ska väl ändå komma till användning. Och så blir det återigen den här misskommunikationen, för båda vill ju väl, men familjen ska vara trygg och inget ska kunna hända oss, vi ska kunna ha det liv vi vill ha. Båda vill väl samma sak.

Moa: Båda vill samma sak, men man har två helt olika laddningar på pengar, och det blir så att man drar inte åt samma håll.

När man inte vågar ta del av den gemensamma ekonomin

Moa: Nej, och det kan vara åt andra hållet också, att den ena är den som skapar inkomstströmmarna på olika sätt och säger: men gå i pension tidigt, eller ta ett sabbatsår, eller köp det du behöver och vill ha till hemmet, om det är det som är viktigt. Den andra känner att det inte är deras pengar, jag har inte varit med och tjänat in dem, så jag känner att det känns jobbigt att använda de där pengarna, för det är dina eller pappas eller företagets pengar. Det är också ett problem. Du är ju så trött, ta ett sabbatsår, och fundera på vad du vill jobba med, jag vill byta riktning, eller omskola dig. Eller, nej, jag vågar inte, jag kan inte ta del av den ekonomi som man har rent juridiskt i paret.

Jan och Carolines egen ekonomi

Jan: Ja, det där har ju vi två fått jobba på ganska mycket och jobbar fortfarande på. Vad du ser helt frågande ut, Caroline.

Caroline: Ja, vad bra att du tar upp vår privatekonomi här, vad jobbigt det blev nu. Och skam har jag över att jag har haft skam kring det här. Jag tjänar ju också pengar, men Jan tjänar mer. Jan är duktig på att tjäna pengar och se affärer. Och så kan det vara så att vi behöver något, eller jag vill ha något, och så vill jag inte spendera pengarna, för jag känner inte att de är...

Sommarklänningen för 3 000

Jan: Ja, men grejen var så här, om vi ska ta ett typiskt exempel. Detta var en insikt för mig. Du kom till mig, och du hade hittat någon sommarklänning för 3 000 kronor, och så frågade du mig. Och du bara, 3 000?

Caroline: Nej, så sa han inte.

Jan: Jag sa bara, men köp den. Och det var typ på väg in i hallen. För mig var det verkligen ingen grej.

Caroline: Du viftade bort det.

Jan: Jag bara viftade bort det, köp den. För i min värld var det verkligen ett icke-problem. Bara, köp den. Medan du upplevde, du hade verkligen laddat för det här, tagit mod till dig. Bara, gud, ska jag unna mig en klänning för 3 000? Det är jättemycket pengar. Bara, viftar jag bort det.

Caroline: Ja, men det var för att vi inte pratade om vad det egentligen handlade om.

Jan: Ja, och jag fattade inte det i all välmening. För jag var genuint så här, köp den.

Caroline: Du tyckte att lösningen var att köpa den. Fast jag hade problemet att jag inte vågade det.

Jan: Ja, precis.

Den emotionella pengacontainern

Moa: Jag tänker att det där handlar om... jag försöker sätta ord på allting som händer på insidan i såna där konversationer. Det är som att man har en emotionell pengacontainer på insidan. Man kan unna sig olika saker. Det kan vara saker som är vackra för hemmet, kläder, makeup, skönhetsvård, sådana saker. Som man vet att den andra kanske inte värderar lika högt. Då kan det vara, men gud, det får inte ligga så mycket i den här potten. Jag klarar inte av att hålla så mycket glädje, energi och unna mig det. I min värld innebär det så många andra saker.

Migränen och att inte kunna ta emot

Moa: Jag kan ge ett exempel från mig och min man. Jag hade migrän och hade tagit migräntabletter. Jag kände att jag verkligen inte ska köra bil. Kan inte du åka och hämta det där? Jag hade köpt något skrivbord på Marketplace. Okej. Men då när du är borta kan jag städa och tvätta och göra det här och det här. Han bara, va? Nej, men då kommer du vara lika trött som om du hade åkt iväg, när jag kommer hem. Ja, men du måste ju inte betala mig och kompensera. Jag gör det här för dig. Och jag hade inte ens sett att det var det jag försökte göra. Jag hade svårt att ta emot och fortsätta ligga på soffan med en våt handduk över huvudet och bara, va? Medan han gjorde det för mig. Jag kände att jag behövde kompensera. Eller om vi pratar ekonomi, betala tillbaka. Vara på ett visst sätt, göra något på ett speciellt sätt. Och det är väl där det är igen. Nu hade jag det här att har man mycket, då är det lättare. Men då hade jag så lite energi, så då kände jag att jag behövde betala för det jag fick. Jag tror att det handlar om att tänka på det som en behållare på insidan. Hur kan jag vidga min behållare för att ta emot mer kärlek, omtanke i det här fallet? Eller ekonomi. Hur kan jag härbärgera ännu mer?

Klänningen för 15 000

Moa: Hur skulle det kännas att köpa en klänning för 15 000, Caroline? Bara som ett experiment.

Caroline: Ja, som ett tankeexperiment. Eller som att göra det. Jag hade aldrig vågat ha den. Och grejen är att jag tycker att det ska vara kul. Allting man skaffar sig ska vara kul och roligt. Jag vill kunna gå med mina kläder till sandlådan.

Moa: Ja, det kan du fortfarande med en klänning för 15 000.

Caroline: Men vet du vad, jag känner folk som har det och de skulle aldrig gå med klänningarna till sandlådan. Aldrig någonsin. Man ska ta hand om sina grejer och sånt. Jag tar inte hand om mina grejer, för jag hade velat gå med den till sandlådan. Ha på den hela tiden.

Moa: Det är klart man ska ha.

Caroline: Men jag upplever det som att jag nog inte vet hur man ska ta hand om saker. Så det är bäst att jag inte har dem.

Jan: Nu får du lyssna på Moa. Hon har försökt säga ett par kloka grejer här nu.

Caroline: Så bara fortsätter jag. Nu är jag tyst.

En klänning är ju bara en klänning

Moa: Det är jättehärligt, Caroline. Jag tänker att det är roligt att det rör upp så mycket. Men det handlar ju bara om olika tankar och idéer, och att det är kopplat till så många andra känslor och föreställningar. Att en klänning för 15 000, den ska ju hänga i garderoben. Den måste man väl kemtvätta och borsta varje dag. Det är liksom ett husdjur.

Caroline: Ja, typ.

Moa: Men jag tänker så här, det går ju att vända på tanken. En klänning för 15 000, det är ju den du ska använda varje dag. Krona per användning.

Caroline: Ja, verkligen.

Moa: Och bara känna dig samman. Jag är en fucking prinsessa. Jag har den här klänningen varje dag. Det är ett sätt att ge sig själv kärlek. Klä sig i material som man gillar. I snitt som man gillar. Att verkligen unna sig det och bara bada i det. Det är ju verkligen ett påtagligt sätt, att ha ett välskuret plagg. Det kan till och med vara ett plagg som är skräddarsytt på dig, för dig. Men det är så otroligt spännande vilka känslor och tankar vi får kring de här sakerna. Det är ju bara en klänning. Verkligen.

Jan: Bra sagt, Moa.

Krävande tacksamhetsskuld

Moa: Och jag tänker att det där är kopplat till något annat som är väldigt vanligt. Ni får stoppa om vi ska...

Jan: Nej, bara kör.

Moa: Jag tänker att det handlar också om något som ofta kommer med arv. Eller att man får pengar, eller att man har getts pengar, eller att man har tjänat in pengar. Det kan vara en krävande tacksamhetsskuld. Det var en kund som sa det så otroligt bra. Och att också känna en stress över att ta tillvara på den möjlighet som man är given, med den ekonomiska status man har. Och det kan vara skitjobbigt att hantera det. Och just med krävande tacksamhetsskuld, det man har ärvt eller fått pengar, så brukar man ofta bygga in tanke- och värderingsmässigt att när jag spenderar, konsumerar, placerar de här pengarna, då behöver jag göra det i linje med givaren. Det kanske inte alls är sant. Men att det kan vara en tanke eller en känsla om att det är villkorat. Att har jag, till exempel för dig, Caroline, har jag tagit de här pengarna från gemensam budget, då borde jag göra så här och så här med den här klänningen. Eller med vad det nu är. Och samma sak också, då borde jag, det är okej att köpa ett hus vid havet, men han skulle inte uppskatta att jag köpte ett penthouse i New York.

Caroline: Nej.

Vasen från Svenskt Tenn

Jan: Det där är ju klurigt. När vi hade det här samtalet, vid något tillfälle, så sa jag: men Caroline, ta och för över en summa pengar. Och de här får inte gå till barnen, det får inte gå till sparande, utan det ska gå till dig.

Moa: Vad var det? Och du bara skrattar. Säg mer.

Jan: Ja, och sen kom det hem en stor jättefin vas från Svenskt Tenn. Någon sån där daggdroppvas eller så. Och jag blev genuint glad. Jag tyckte den var fin, och jag blev glad för att det var något som du uppenbarligen hade tänkt på.

Caroline: Ja. Den tar jag inte med till sandlådan dock.

Jan: Nej. Och sen var det nästan som att du skulle säga tack. Och jag var så här, men...

Caroline: Nej, så var det väl inte.

Jan: Nej, men du gör det ibland. Och jag sa, men det är ju våra pengar. Det är ju något... Att jag upplever att jag hamnar i någon situation att du ska känna någon tacksamhet till mig. Och det är inte alls så jag tänker. Utan jag blir genuint glad när du prioriterar dig själv. Jag vet inte if it makes sense. Att det blir återigen den här misskommunikationen. Att det blir bara missriktat.

En möjlighet att omdefiniera

Moa: Jag tänker att det där kommer ju från tanken att det är Jan som genererar mer kapital än dig, Caroline. Och det är så du har tänkt om saker. Kanske båda två har tänkt om saker på det sättet, pratar om det på det sättet. Men det är också en möjlighet att stanna upp och omdefiniera. För jag tänker, Jan hade ju inte kunnat jobba så mycket som han gör, och göra det han gör, om inte du gör det du gör, och är den du är. Och det är ingenting som du anstränger dig för att vara. Du är ju Caroline. Men ibland är det den största gåvan till människor omkring en. Det kan vara jättesvårt att förstå det. Det gör man nästan inte. Det måste man nästan ha någon utifrån som gör. Och jag tänker ofta på, när ni pratar också om det här, det är så kul att titta på dig, Caroline. Så roligt att vi har en bred range. Ja, din klänning för 3 000.

Caroline: Okej, så här, 15.

Moa: Ja.

Att ge sig själv som personlig utveckling

Caroline: Jag fick frågan för ett tag sedan...

Jan: Starka fysiska reaktioner här. För den som lyssnar bara.

Caroline: Ja, precis. Vi fick frågan för ett tag sedan: vad gör du för personlig utveckling just nu? Och så sa jag, nej, men jag har inte signat upp på någon kurs i år än. Och så började jag tänka kursgård och kurser. Det är ju skitbra också. Fantastiskt. Men jag tänker att det här är ju personlig utveckling också. Att våga stanna kvar i obehaget och ge sig själv som personlig utveckling. Jag ger mig själv den här budgeten. Att slösa, unna mig på bara mig. Som inte är i min roll som partner eller som mamma eller som förälder. Företagsägare eller saker som, det är valida saker. För mig känns det också mycket lättare att använda mitt företagskort eller vårt gemensamma kort. Men ska jag använda mitt eget kort eller vårt gemensamma kort på något som bara har för mig att göra, gå och klippa mig, eller kläder till mig själv, eller något till mig själv, gå ut och äta lunch själv, då tar jag mitt eget kort. Jag tänker att den personliga utvecklingen där ligger i att, har man pratat om det, det är okej och till och med uppmuntrat, faktiskt välja det gemensamma kortet. Det är det som, när man känner, åh, gud, eller köpa en klänning för 15 000.

Moa: Du kan skicka tillbaka den. Bara beställ hem den, titta på den, prova den, gå hemma i den. Bara se vad som händer. Det är det som är jättespännande att utforska. Hur kan en klänning som är i tyg sätta igång så otroligt mycket känslor i mig själv? Och hur kan jag börja andas lite mer in i den där rikedomen och möjligheterna som jag faktiskt har. Oavsett om det är en klänning för 100 kronor eller 10 000 kronor. Eller 15 000. Att det handlar om att utmana sig själv och våga. Ofta handlar det bara om vad som händer här. Inte ens här eller någon annanstans i kroppen. Utan vad jag har för tankar om den givna situationen just här och nu. Och hur man delar in saker i olika fack. Vems är vems pengar och vad är jag värd och hur det funkar. Det där är ju bara saker. Det är ju bara konstruerat.

Caroline: Ja, absolut.

Duktig på att samla, svårt att spendera

Jan: Angränsande till det här fältet som vi har pratat om idag, tycker jag är något som du och jag har hört mycket, från människor som hjälper till att förvalta pengar åt de som har mycket pengar. Och det har du kanske också hört, Moa. Att man vet inte hur man ska spendera pengarna, eller vad man ska lägga pengarna på. Att man är duktig på att samla, men sen är det svårt att göra något med dem. För att man inte är tränad i det. Eller hur, det har vi ju hört flera gånger.

Moa: Ja.

Jan: Och att det är två olika skills. Det ena är, jag ska vara snål, jag ska samla ihop dem, jag ska samla nötter. Men när man har tillräckligt med nötter... jag måste samla nötter, jag måste samla nötter. För jag samlar nötter för att det är det jag har gjort i 30 år. Och så inser man inte att jag har tillräckligt med nötter. Och du kanske ska spendera dem, för nu blir alternativkostnaden för hög, för att du missar tid med dina barn. Du missar upplevelser med dina kompisar. Du missar saker som hade gett dig minnen för livet. Du hade kunnat påverka andra människors liv. För att du är så upptagen med att samla fler nötter.

Vilka nötter vill jag samla?

Moa: Exakt så. Det är också att man under så lång tid bygger vanor och tankemönster som är samla nötter-banan. Och också där blir det den personliga utvecklingen, att utmana sig själv. Hur kan jag göra mer som ger mig ett annat kapital än just pengar? Vilka andra nötter är jag intresserad av? Ibland tänker jag mer som en hund. Vilka ben vill jag springa på? Och helt plötsligt kanske det ändras. Det kanske är andra nötter jag ska samla än hasselnötter. Är det mer de här minnena för livet? Eller är det bidrag till andra människor? Eller hur vill jag att min tid, min energi, mina resurser, mitt kapital ska jobba nu? Och då kopplar jag tillbaka till livsplanskickoffen igen. Det är de konversationerna som vi har där. Just också konversationen deltagarna emellan. Alla har lyft upp det som så otroligt värdefullt. Både de som har deltagit i den digitala men också den fysiska workshopen. Att få möjligheten att prata om de här sakerna i ett forum där alla är lika intresserade.

Att göra leken till allvar

Moa: Och sen tror jag också, ja, jag tror mycket på det här, att göra leken till allvar och göra allvar till lek.

Handikapp eller miljoner på golftävlingen

Jan: Och jag måste dela med mig här av en kommentar från Lasse, som skrev, jag tror det var på forumet på Facebook. Han skrev så här: som många har beskrivit är det i Sverige opassande att berätta hur stor förmögenhet man har. Och så var han inbjuden på en golftävling i Marbella av SEB. Och han berättade att vi blev inbjudna för att vi hade ett ganska stort kapital, och de ville sälja. Och så sa han: när jag kom fram till första tee så stod det ett gäng och pratade. Och då sa den ena, jag har 7,8, jag har 15,2, jag har 24,5. Och sen insåg jag efter en stund att de pratade inte om hur många miljoner de har, utan vilket handikapp de har.

Caroline: Hur inställd man kan vara på något.

Jan: Men det kanske var en lättnad också.

Förväntningar och kulturell baseline

Jan: Ja, men jag tror att ibland handlar det om att inte ta sig själv på så stort allvar kring det där. Och sen tänker jag faktiskt en annan grej som Silvia på Facebook delade.

Moa: Mm, det känner jag igen, det här.

Jan: Hon skrev så här om förväntningar. Hon skrev, nej, men vi kommer från ett annat land och vi har flyttat hit. Och det kan vara så att, jag fattar inte riktigt vad förväntningarna i Sverige är. Hon säger, vi väljer ganska hårt, vi prioriterar resor, men våra kompisar, eller barnens kompisar, har inte råd att åka på samma resor, men deras hus ser ut som Hemnet-annonser. Men då säger hon, om förväntningen är att man lägger till exempel 700 kronor på ett schampo, så blir det en viss förväntning. Men om man inte har koll på förväntningarna, så blir det också, ja, men då är kanske 100 kronor naturligt, eller 2 000 kronor naturligt. Så hon sa, jag vet aldrig vad jag ska behöva motivera, eller om vi spenderar mindre eller mer än vad vi ska.

Caroline: Nej, och det kan väl ta energi, att man inte har den där... vad är det hon skriver? Det kulturella?

Jan: Ja, det kulturella. Och det som jag egentligen tänker mig, bakgrunden, som alla andra svenskar har. Det intressanta är kanske inte så mycket det kulturella, utan det hon pratar om: vad är baseline? Vad är standarden? Vad är den här grunden? Och det är där jag upplever många gånger att jag går fel. Att jag inte vet vad jag ska jämföra mig med.

Alla har ju doktorerat

Caroline: I jämförelse jämför vi alltid. Du sa det en gång när vi var på ICA, alla här har ju doktorerat.

Jan: Ja, det är en dålig dag. Alla har varit på Noma. Ingenting är speciellt längre. Inget av det vi gör är speciellt längre. Och där tänker jag att jag hamnar ofta fel. Att, ja, men det är... om jag bara umgås med folk som har 100 miljoner, då kommer jag alltid tycka att jag är fattig. Och sen missar jag att halva Sveriges befolkning inte har 50 000. Har du någon tanke kring just det här baseline, vad det är man ska jämföra sig med? Eller hur kan man tänka? För att även de rikaste jämför ju sig.

Man jämför sig alltid uppåt

Moa: Ja, och det är så det är, tänker jag. Jag pratar med folk som har extremt mycket pengar, speciellt i England. Där är de som är så här average clients, som precis klarar av det företag man jobbar med där, de har 385 miljoner, tror jag. Och det är, ja, ja, men dem kan vi också ta. Men det är inte de som får verksamheten att gå runt. Och då frågade jag, men är du rik? Nej, men jag är inte rik. Jag har ju inget privatjet. Och så frågar man någon som har privatjet. Nej, men jag är inte rik. Mitt privatjet är så litet. Eller jag har bara en. Eller en yacht, eller vad det är. Nej, men jag har bara tio hästar. Eller, vi har bara så här många fastigheter. Så jag är inte rik. Man jämför sig hela tiden uppåt.

Moa: Jag tänker igen, det är ofrånkomligt att vi jämför oss med andra. Men det där förändras hela tiden. Jag tänker också när man flyttar mellan områden, vad som är baseline. Som du säger, vad är minsta gemensamma nämnare här? När det gäller inredning eller bil eller utbildningsnivå.

Jan: Resa.

Moa: Resa, precis. Det är olika hela tiden. Och att man också själv hela tiden flyttar fram horisonten. Också vad man har för jobb, var man bor. Ålder. Och familj och umgänge.

Det handlar om inåt – vem är jag, vad vill jag

Moa: Jag tänker att det handlar om inåt hela tiden. För att man ska få bästa hävstångseffekt på det kapital man har. Oavsett vad det är, så gäller det att veta vem är jag, vad vill jag. Och så gör man mer av det. Oavsett vad omgivningen... Om hårvård är viktigt för mig, då är det ju välinvesterade pengar att lägga 700 kronor på ett schampo. Men skiter jag i det, eller jag har kort hår, eller vad som helst funkar med mitt hår, då är ju 12,50 rimligt för ett schampo. Så det handlar hela tiden om...

Jan: Men det är ju dumt om jag struntar i hårvård men köper schampo för 700 kronor. Då får jag ju ingen utväxling.

Var är du, vart vill du, och den yttre förväntningen

Moa: Nej.

Jan: Men jag tycker att det där är också... jag har tänkt mycket på det, för det är en övning som vi gör i livsplanskickoffen. Där du sa, men till exempel i det här området i livet, vad är din egen bild? Var du är idag, till exempel hälsa, pengar eller relationer? Och vad vill jag? Det är det klassiska: var är du, vart vill du? Men du har en twist på det, där du säger, ja, men vad är den yttre förväntningen på dig? Att till exempel, okej, vi bor i det här området, här förväntar sig folk att man har en Tesla. Men jag är egentligen inte intresserad av en Tesla. Eller som du tar det i ditt exempel med träning. Att folk har en högre förväntan på dig, för du har sprungit bergsmaraton och du är gift med en dansare. Och då blir det kanske att jag till och med får en dragning åt ett håll som jag egentligen inte själv vill. För att jag är nöjd med en sexa, men andra förväntar sig en åtta. Och eftersom vi människor hela tiden vill uppfylla andras förväntningar, så plötsligt börjar jag träna mer än vad jag vill. Eller jag spenderar mer än vad jag vill. Jag vet inte, jag yrar lite.

Det yttre ögat

Moa: Man ska vara medveten om det. Eller att folk har lägre förväntningar, eller andra förväntningar på var man borde vara någonstans, men att man själv har mycket högre. Det kan vara en differens. Bara så att man är medveten om det, jag brukar kalla det ibland för det yttre ögat, eller de yttre förväntningarna. Man märker hur det påverkar en. Eller om det drar en åt en riktning som egentligen inte stämmer överens med hur det känns här inne, vad jag vill. Bara så att man är medveten om det. Så att det inte blir... För det är också lite... jag brukar säga, när jag utmanar, det där är också lite lathet. Jag borde vilja det här. Jag borde vilja ha en Tesla. Jag borde vilja bo i det här området. Att man inte gör en check med sig själv.

Mod att göra de stora livsvalen

Moa: Det kan vara skitsvårt. Jag tänker att jag har en kund som jobbar i någon bank men helst av allt bara vill säga upp sig och starta ett eget klädmärke. Men det kommer folk tycka är ett dåligt drag karriärsmässigt nu. Nu i min karriär, när jag äntligen har kommit hit, eller tjänar de här pengarna, eller när barnen är små. Att man tänker att andra ska tänka så mycket om mina val. Att det ska vara dumt och dåligt. Och att man ger det egentligen för stor signifikans. Jag brukar tänka, de människor jag träffar, att det behöver hända något ganska signifikant i livet. Att det är någon nära anhörig som dör, eller att man går igenom en kris, eller blir deprimerad, eller känner, det finns ingenting att vänta på, jag måste leva mitt liv och köra mitt race. Att man får mer mod att göra de här mer drastiska, kanske svårare, valen. Att gifta sig, att skilja sig, att skaffa barn, att avstå från att skaffa barn fast förväntan på det är stor. Eller att byta karriär, eller att flytta ut på landet, flytta in till stan igen. Oavsett vad det är, det kan kännas stort och drastiskt, men det krävs mod att göra de här livsvalen som verkligen ger på insidan, som är dina.

Vänta inte tills det händer något som gör att du blir extremt motiverad. Att du får ett sjukdomsbesked, att det händer någon kris i närheten i familjen. Lev nu.

Moa: Det är ofta det som sätter igång, att man blir mer modig och känner att livet är kort. Låt oss ta tillvara på det som finns. Så lev nu.

Prao – prova på i en liten portion

Jan: Precis, Moa, jag gillar dig jättemycket att du säger det, lev nu. Jag kommer ihåg också att jag satte ut en fråga i forumet och på Twitter, om pengarna inte spelade någon roll, vad skulle du gjort? Och då var det många som skrev ganska, jag hade kanske ägnat mer tid åt min hobby, eller gjort den där resan. Och min reflektion från det var att det var ganska många grejer man hade kunnat börja göra redan idag. Man hade inte behövt göra det där stora avbrottet, säga upp sig och starta kläder, men man hade kunnat börja med klädmärket vid sidan av, eller man hade kunnat börja läsa en bok om dagen, eller prata en halvtimme extra, börja träna. Och där gillar jag jättemycket, du sa, prao. Du sa på livsplanskickoffen, du hade ett långt resonemang, men om du säger något att du önskar det, men du inte ens kan tänka dig göra det en halvtimme nu, då är sannolikheten ganska låg att du kommer göra det 100 procent i framtiden.

Moa: Det vi menar med prao, till exempel, så har jag en person som jag pratar med just nu, som sa, men jag vill verkligen bo i ett hus vid havet på västkusten och bara kunna gå ner till hamnen och hämta kräftor och räkor. Men gud vad härligt, hur vill du bo? Jag vill bo med vänner. Bra, hyr ett hus i sommar i en vecka och gör det livet. Va? Va? Prao. För det är då man märker, det här området gillar jag, det här området gillar jag inte. Jag är allergisk mot skaldjur, vad det nu är. Så att göra det man vill, fast med en gång och i kanske en liten portion. Prao. Prova på. Det är också att man samlar information och glädje i det. Eller också märker man, det här är verkligen det jag vill, och då blir man ännu mer motiverad.

Jan: Ja, och kanske märker man också att om man nu inte är supermiljonär, man behöver inte så mycket pengar för vissa saker som man vill.

Moa: Nej, men så är det.

Säkerhet och hotbild

Jan: Jag tänker att vi ska börja runda av. Moa, är det något som du hade med på din lista som du tänkte att det här skulle vi tagit upp eller borde pratat om?

Moa: Jag tänker bara att något jag vill nämna, och som jag tror att ni har haft ett avsnitt om redan, det är säkerhet. Det är också en fråga som brukar komma upp när man kommer upp i ett visst kapital. Att man börjar känna att jag behöver se över säkerheten i mitt hem för familjen. Och det kan också bli, går man ut i sandlådan i en klänning för 15 000 kanske man väcker uppmärksamhet, och vad gör det med hotbilden, om det finns någon hotbild mot mig och min familj? Det brukar också vara tankar som kommer upp. Stämmer det att ni har pratat om det?

Jan: Nej, vi har inte pratat om det där. Och det roliga är att du säger det, för jag tänkte på det där igår innan jag somnade. Men det där handlar väl egentligen också om att ibland kunna sätta sig i ett sammanhang där man kan prata om de här sakerna. Det kan väl vara ett uppslag för kanske ett avsnitt längre fram, och prata med någon som är duktig på det.

Moa: För det behöver inte heller vara så stora saker. Ofta tänker man det med en gång, vi måste ha ett larmsystem eller hyra in en vakt. Och det är inte det. Många gånger är det sådana råd som att parkera allt under en gatlykta när det är mörkt. Små saker som alla kan göra med en gång, oavsett kapital. Det är egentligen inte avhängigt av kapitalet. Men det brukar vara något som blir en återkommande tanke när man samlar på sig ett större kapital.

Jan: Precis.

Moa: En asymmetri mot omgivningen där man bor, eller att man har flyttat in i ett område där det finns de som kanske har extremt mycket mer pengar än man själv har, vilket gör att man kan tas för en sådan person.

Jan: Jag vet, vi har kompisar som berättar att de hade sina barn på samma förskola som prinsessan Estelle. Och de berättade, där var ju liksom säpovakter på förskolan, att de hade en hel byggnad för säkerhetsvakter. Så det känns som det är ena extremen, men det där är ju en jätteviktig fråga.

Caroline: Vi får ta det, Caroline, i ett annat avsnitt.

Var hittar man Moa och livsplanskickoffen?

Jan: Jag tänker så här, Moa, du och jag har ju också, du har ju en egen podd, Molody, där du också pratar bland annat med din bror. Jag har fått vara inbjuden där. Där vet jag också att vi pratat om det här ämnet vidare. Och sen är det så att du jobbar ju med klienter. Du har inte så många klienter, utan du jobbar mer exklusivt och har väntelista. Och vill man komma i kontakt med dig så gör man det enklast via molody.se. Och sen tänker jag också att vi kör livsplanskickoffen två gånger om året. En gång i augusti live i Stockholm och en gång i januari digitalt. Så där kan man också kolla på rikatillsammans.se/plus, och så kan man bläddra sig ner till livsplanskickoffen. Så där är väl lite, om man vill komma i kontakt med dig och man vill läsa mer om livsplanskickoffen.

Vi får komma tillbaka till ämnet

Jan: Och sen tänker jag att vi får komma tillbaka till det här ämnet. För det känns som att det är så mycket mer att säga. Det ska bli spännande att få mer input av lyssnarna kanske i forumet kring de här, att man kan spinna vidare på de här ämnena. Och att vi skapar ett forum för mer av de här frågorna som dyker upp när man kommer ut i kapital. Gräva lite djupare.

Moa: Gräva djupare.

Jan: Men sen tänker jag också något. Jag såg en sån här dokumentär med, jag tror det var Mr. Money Mustache, som jag vet många på bloggen följer, som var en av de första i USA som var så här med FIRE. Ganska lik oss skulle jag säga i personlighet. Och han arrangerade vid något tillfälle, träffar utan någon agenda. Bara att man satt runt en lägereld, eller man var i någon stugby, och sen träffades man och pratade om den här typen av frågor. Så det där tänker jag också att kanske vi skulle arrangera. Vi kan ju sätta upp en e-postlista och så kan man anmäla sig. Så om man tycker att den här typen av samtal är kul, eller att man inte har någon att prata med, eller att man vill träffa fler andra där man kan prata och utbyta erfarenheter. Och så ser vi.

Deltagarna är det stora utbytet

Moa: Vi fick ju sådana kommentarer på senaste livsplanskickoffen, bara, ja, men Moa, i all ära, ni är jätteduktiga på det ni kan och jättekul att ni bjuder in. Men deltagarna!

Jan: Fantastiskt.

Moa: Ja, precis, de som var med där. Att vara otroligt generösa, och det är väl det vi kan bjuda på. Det är nätverket, och vi faciliterar dialogen kring frågor som vi vet är viktiga. Men det stora utbytet brukar vara just den här diskussionen. Och det är otroligt stöttande, peppande.

Jan: Ja, ja. Och det märks. Vi kan faktiskt avslöja att vi har gjort en inspelning på det här avsnittet innan, som jag var så här, nej, men det här blev inte tillräckligt bra. Och så var jag, vad är skillnaden mot idag? Nej, men att vi fick jättemycket input via forumet, via Facebook.

Moa: Det är en giltig fråga.

Jan: Jag gillar ju den här tillsammans-grejen. Så Moa, ett stort tack.

Moa: Tack!

Jan: Tack till dig som har lyssnat och tittat, och det känns som att vi får möjlighet att återbesöka det här igen. Tack så mycket!

Moa: Tack!