Din inkomst står i direkt proportion till det värde du skapar

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Inledning och en vecka som ensamförälder
2. Stoltheten i de små sakerna
3. Inre och yttre principer för rikedom
4. Inget rätt eller fel, bara det som känns rätt för dig
5. Reklamfritt tack vare communityn
6. Repetition: avsnitt 126 och 127
7. Den finansiella termostaten
8. Filerna i hjärnan
9. Pengar, klagande och åtagande
10. Lagen om inkomst
11. Tillgång, efterfrågan, kvalitet och kvantitet
12. Kvantiteten som de flesta missar
13. Hur många bidrar du till?
14. Att inte spela smått
15. Marianne Williamsons dikt
16. Möjligheter eller hinder?
17. Tre attityder till det man vill ha
18. Att inte vänta på garantin
19. Ready, fire, aim
20. "Some day this will be just another story"
21. Du bestämmer hur storyn slutar
22. Tjäna, behålla och investera
23. Du som lyssnar har redan filerna
24. Kompetenstrappan
25. Inkompetensen är smärtsam
26. Bless that which you want
27. Du är genomsnittet av de tio du umgås med
28. Relativ rikedom
29. Grupptryck funkar på vuxna också
30. Att våga umgås uppåt
31. Ledare och följare
32. Producent eller konsument?
33. Försäljning som en inbjudan
34. "You lead, you don't follow"
35. Avrundning

Inledning och en vecka som ensamförälder

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå, på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 129, och vi fortsätter egentligen på det där samtalet om inre principer för rikedom som vi gjorde för två veckor sedan. Då hade vi avsnitt 126 och 127, och sen hade vi en paus förra veckan för avsnittet om elavtal och elfakturor och sånt.

Caroline: Men du har ju varit iväg en vecka, så jag har varit hemma.

Jan: Du har varit hemma själv med två barn. Så jag kan säga att jag har full respekt för ensamstående föräldrar. Vissa av dem har ju tre barn.

Caroline: Ja, det är helt oförståeligt.

Jan: Ja, de hittar nog sätt.

Caroline: Vi är ju totalt ovana, egentligen, vid att vara själva i flera dagar. Jag har glömt hur det är att ha en ettochetthalvtåring som man ska skugga på två meters avstånd.

Jan: Men det var ändå ganska roligt, för jag gjorde en sån här first. Jag skickade till mina kompisar, till Niklas och Moa: "Du vet, jag har gjort en first idag."

Caroline: "Vad har du gjort? Har du hoppat från femmans höjd på badhuset? Eller har du pussat en pingvin?"

Jan: "Nej, nej, jag har tvättat för första gången sen vi flyttade till huset." Och de bara: "Åh nej!" Moa blev lite upprörd.

Caroline: Ja, jag märker ju att jämlikhet är viktigt för mig.

Jan: Ja, då ska vi säga så här, att jämlikhet är viktigt för oss. Det är bara det att jag gillar att tvätta. Du gör inte det. Du gillar att storhandla. Jag gör inte det.

Caroline: Och det gjorde vi ju faktiskt. Vi har liksom bara delat upp det som vi gillar och det som vi inte gillar.

Jan: Ja, precis. Så då har vi sagt så här: det där är okej för dig, det där är okej för mig. Och sen vissa saker är inte okej för någon av oss. Och sen på städning, då har vi tagit hjälp.

Stoltheten i de små sakerna

Jan: Men min poäng var i alla fall att jag var så där barnsligt förtjust när jag tog ut Frejas filtar ur tvättmaskinen och de var rena.

Caroline: Du hade haft någon fläck där som du hade konsulterat mig om, när jag egentligen var bortrest utan telefon och utan dator.

Jan: Ja, men du fick bort fläcken, och du blev...

Caroline: Ja, men skit i fläcken. Jag menar så här, jag blev glad.

Jan: Jag var så här: gud, den här stolthetskänslan har inte känts på så himla länge. Så jag tänker egentligen att det hänger lite ihop med det som vi ska prata om. Att faktiskt vara lycklig, att vara stolt över sig själv och det man gör. Sen kan det vara de små grejerna. Sen fattar jag att det kan vara pinsamt, men jag är så här, fuck it. Det finns saker jag är bra på, det finns saker jag inte är bra på överhuvudtaget. Men jag tänker, vi ska inte prata så mycket om min tvättkompetens, utan jag tänkte vi skulle prata om avsnittet.

Caroline: Vill du smäda lite de andra?

Jan: Ja, precis.

Caroline: Säg någonting om dem.

Jan: Det kommer vi göra.

Inre och yttre principer för rikedom

Jan: Så jag tänker egentligen, det här avsnittet är precis som innan. Det handlar om de inre och yttre principerna. Och de yttre principerna då, för rikedom eller för att investera, det är ju många gånger verktygen. Så här fondrobot och sharpekvot och Morningstar-stjärnor och liksom det som är det yttre. Medan de inre principerna är så här: vem är jag som använder de här verktygen? Helt enkelt.

Jan: Och på sätt och vis kan de yttre principerna, det är det vi pratar om i alla andra avsnitt, som till exempel elavtalsavsnittet, de kan många gånger vara lite mer kluriga. Alltså, vad är det för programmering? Vad är det för filer? Vad är det för beteende? Vad är det för känslor jag har i mig?

Caroline: Tankar. Som styr mitt beteende med verktygen.

Jan: Ja, precis. Så då har vi gjort det här utifrån, för att få någon struktur, någon röd tråd. Vi har använt boken "Secrets of the Millionaire Mind", som är skriven av en kanadensisk coach som heter T. Harv Eker. Och hela den här serien, jag tror det blir ett avsnitt till, handlar egentligen om en inbjudan till tankespjärn. Tankespjärn för mig är att man tänker någonting nytt, att man får ett nytt perspektiv.

Jan: Och det är lite roligt, för det är många som har kommenterat på de gamla avsnitten, bara så här: "Gud vad bra, jag skrev ner vissa av de här sakerna som ni sa, för att använda dem för min egen inspiration, jag har det i plånboken." Sen skrev inte den här personen vilka saker det var, så då blev jag nyfiken.

Inget rätt eller fel, bara det som känns rätt för dig

Caroline: Och när man pratar om de här inre principerna, tankarna och känslorna, så är det ju alltid så att det är inget som är sant eller falskt, rätt eller fel, bra eller dåligt. Utan det handlar helt enkelt så här: går det i linje med det som genuint känns rätt för mig? Och sen, titta efter så här: ger det här beteendet mig de resultat som jag vill ha eller inte?

Jan: Ja, och då kan man börja...

Caroline: Ja, då kan man välja. Vill jag fortsätta med det här, eller vill jag göra något annat?

Jan: Och sen ibland kan det här upplevas provocerande. Och det är generaliserande, ibland är det överdrivet. Men det är just också för att illustrera det. Många gånger när vi upplever saker som provocerande, så är det ju en försvarssignal. Det var ju som när vi var på kurs i London. Kommer du ihåg att de sa till oss så här: när du blir trött och irriterad och provocerad, då är det dags att pay attention.

Caroline: Ja, för då kan det vara någonting som man sysslar med själv. Som en försvarsmekanism mot det man hör, att man inte vill ta in det. Men det kanske är någonting som man verkligen bör ta in.

Jan: Ja, det var ju någon som sa också så här: pay attention, or pay with pain.

Caroline: Ja, så är det absolut.

Jan: Så att det är en undersökning, det är vår egen tolkning. Många gånger har vi tagit principerna från boken, och sen pratar vi om dem utifrån våra egna upplevelser, våra egna tankar. Så att ibland kan det förmodligen vara så att vi bara misstolkar.

Caroline: Menar du nu att du misstolkar, eller att vi generellt...

Jan: Nej, men att vi kanske inte tar exakt det som han hade menat.

Caroline: Det är ju ingen recension på boken.

Jan: Nej, vi pratar mest om hans principer utifrån hur vi tänker.

Jan: Och jag tror att antingen i det här eller nästa avsnitt så är det vissa principer som var så här, jag blir trött. Till och med funderar på att skippa dem. Och då var det för mig så här, men jag kan ju... Pay attention!

Caroline: Ja, precis. Pay attention.

Reklamfritt tack vare communityn

Jan: Det här är inget samarbete, så det är ingen länk till boken. Jag vet att han i boken skriver om någon utbildning. Vi har inte gått den utbildningen. Det är ingen reklam, utan det här är helt enkelt en diskussion. Mycket av de här avsnitten, som inte alls är sponsrade, kan vi göra tack vare Patreon-communityn, som är skitrolig, tycker jag. Vi är ett gäng som har gått ihop, jag tror vi är 200 personer nu, där vi varje vecka har lite olika inlägg, och jag kommer med lite förhandstips, och vi har digitala fikor tillsammans. Man kan gå in på patreon.com/rikatillsammans.

Caroline: Kan man läsa lite mer där också?

Jan: Ja, precis. Så det är en liten community.

Caroline: Snyggt.

Repetition: avsnitt 126 och 127

Jan: Så om vi ska ta kort, kort repetition. Jag tänker att vi inte ska hamna i att prata om de här, utan vi bara går igenom. I avsnitt 126 pratade vi mycket om orsak och verkan.

Caroline: Ta bara något exempel där.

Jan: Ja, men att allt som händer i vårt liv är ett resultat av någonting annat. Så om jag är miljonär, så är det ett resultat av saker jag har gjort och saker jag inte har gjort. Om jag inte är miljonär, eller om jag är sjuk, eller jag har andra resultat i mitt liv, så är det också en följd av saker jag har gjort eller inte har gjort.

Caroline: Precis.

Jan: Och sen pratade vi mycket om drivkrafterna. Vi pratade om att många av oss är rädslodrivna kring pengar. Att vi inte vill förlora pengar.

Caroline: Ja, eller att vi har någon fråga, varför är det viktigt att spara? Så kommer man till, ja men det är viktigt för mig att ha en ekonomisk trygghet. Jag vill inte oroa mig för pengar. Och då är det ju rädslobaserat.

Jan: Problemet med att vara rädslobaserad, som det har varit för mig, är att det spelar ingen roll hur mycket pengar det finns, för man är fortfarande rädd. Rädslan försvinner inte med pengarna. Tvärtom, det tillkom en ny rädsla som var så här: gud, men jag kan ju förlora pengarna. Tänk om jag investerar dem dåligt, tänk om börsen går ner, tänk om vi blir bestulna. Det kommer ju massa andra rädslor. Så det pratade vi om i avsnitt 126, och en massa andra saker.

Den finansiella termostaten

Jan: I avsnitt 127 pratade vi om den här finansiella termostaten. Att alla har varsin finansiell termostat. Och att den är liksom inställd, det är vad vi tycker är en bra lön, eller vad vi tycker är en dålig lön, eller vad vi tycker är mycket pengar, eller vad vi tycker är lite pengar. Och den kan förändras.

Caroline: Över tid också.

Jan: Javisst.

Caroline: Det var så roligt, jag satt i bilen med Freja häromdagen, och för henne kom vi in på och pratade om tusen kronor. Och det var ju för Freja jättemycket pengar. Det var så mycket pengar att hon knappt kunde föreställa sig så mycket. Jag tror att om tio år så kommer inte tusen kronor vara lika mycket pengar, när hon upptäcker att du knappt kan köpa en vinterjacka för tusen kronor.

Jan: Så det är en finansiell termostat. Och den har vi egentligen inom alla områden. Det är väl liksom, vad är vi vana vid? Till exempel, vad är ett dyrt vin? Folk har en termostat kring vad ett dyrt vin är. För vissa är det 60 kronor, för andra 400 kronor, för andra 20 000. Och poängen... ja, vi behöver inte återskapa avsnittet.

Jan: Men när vi pratar om den finansiella termostaten, sen pratar vi också om att när vi hamnar i stresskonen, så blir vi våra föräldrar.

Caroline: Man går in i gamla invanda mönster, ja. När man är i stress.

Jan: Ja, precis. Så vi går in i de mönster vi ofta lärt oss när vi var små.

Caroline: Kring pengar då, tänker du?

Jan: Ja, inom alla områden, men framför allt här.

Filerna i hjärnan

Jan: Och sen är det också så här, vi pratade om att utifrån den här datorn som vi har i huvudet, hjärnan, programmeringen, så kan vi bara fatta beslut utifrån de filerna eller den kunskapen vi har. Så att till exempel, det kan man ju säga i Lyxfällan, där är det folk som kanske inte har den där filen som heter "konsumera inte på kredit när du redan är i kredit". Men har jag inte filen... Eller jag har den kanske, och kommer på att jag ska spara mina pengar, det är kanske det bästa jag kan göra. Men jag investerar dem inte, för jag har inte filen "investera pengar".

Caroline: Man kan skaffa sig nya filer.

Jan: Absolut, det är ju hela det vi pratar om här.

Jan: Sen pratar vi så här: skapar jag mitt liv, eller drabbas jag av livet? Är jag en person som köper lotter för att hoppas att livet ska drabba mig så att jag vinner? Eller investerar jag, sparar jag, för att jag tror att jag skapar mitt liv och min framtid?

Caroline: Här måste jag ändå flika in att vi gillar det stora mysteriet, och att saker kan hoppa på en. Den stora lyckan kan hoppa på en.

Jan: Men okej, låt oss bara vara helt ärliga kring pengar, så det gör oftast inte det.

Caroline: Man kan söka mysteriet i andra delar av sitt liv.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Särskilt om man har ett behov av mysterium.

Jan: Ja, det har nog alla, tror jag. Eller du bara så här, va? Du kollar ju på film!

Caroline: Ja, men... Det är också... ja, whatever.

Pengar, klagande och åtagande

Jan: Sen pratar vi så här, att pengar är extremt viktiga inom de områden där de funkar, och extremt oviktiga där de inte funkar.

Caroline: Det går inte att betala en räkning med kärlek. Men du har inte ett rikt liv om du inte har fina relationer i ditt liv.

Jan: Och sen, om vi klagar, så blir vi crap-magnets. Vi attraherar...

Caroline: Andra som gillar att klaga.

Jan: Ja.

Jan: Och sen, det sista vi pratade om, var att om vi pratar med folk och får frågan: vill du bli rik? Så kommer alla säga ja. Men det är få av dem som säger att de vill, som bestämmer sig. Och ännu färre av dem som bestämmer sig, som åtar sig. Och jag använder ju exemplet med min träning. Jag vill gå ner i vikt, för jag tycker jag väger lite för mycket. Har jag bestämt mig för att gå ner i vikt? Nej, för jag sitter, jag äter glass, jag rör mig för lite. Och ännu färre åtar sig. Vi pratar om way of the warrior. Jag ska göra det här, om det så är det sista jag gör i mitt liv.

Caroline: Jag tycker det är jätteskönt att hamna i det. Eller att ta sig till det, att man åtar sig något. För det blir en sån kristallklarhet i livet. Men det är inte superofta som jag kommer till det.

Jan: Nej, jag tror inte jag har något sånt område i livet just nu.

Caroline: Ja, bra.

Jan: Så det var en kort sammanfattning, för det var ändå två veckor sedan. Är det så att du inte har lyssnat på avsnitt 126 och 127, så är tipset: du kommer kunna lyssna och hänga med i det här, men lyssna gärna på de andra två, för det bygger ändå lite på varandra.

Caroline: Snyggt. Ska vi köra på del tre nu då?

Jan: Ja, det tycker jag.

Lagen om inkomst

Caroline: Så ska du läsa den första?

Jan: Det här är då T. Harv Ekers princip, som lyder så här: The law of income. You will be paid in direct proportion to the value you deliver according to the marketplace.

Caroline: Okej. Så vad säger han här? Du kommer bli betald?

Jan: Ja, du kommer tjäna i direkt proportion till det värde som du kan ge.

Caroline: Ja, på marknadsplatsen.

Jan: Alltså, jag älskar ju det här. Det är din stora styrka, att se: vad är värdet jag kan ge? Vad är behoven där ute? Men det här började väl egentligen när jag hade placeraexamen. Och så pratade vi om det här. Jag ville ju tjäna pengar, jag ville bli rik.

Caroline: Sa du det till honom?

Jan: Ja, eller... det framgick.

Caroline: Och få lov att säga det.

Jan: Ja, men precis. Men då var det i alla fall... då ställde jag frågan så här: hur blir man rik? Eller hur tjänar man mycket pengar? Och då var han på den linjen att frågan är felställd. Du ska inte ställa frågan "hur kan jag tjäna mycket pengar?", för du kommer inte hitta några svar i den frågan. Utan frågan att ställa sig istället är: hur skapar jag värde för andra människor? Eller, hur kan jag bidra med värde till andra?

Jan: För, och då hänger det ihop med en annan sån här universell princip, att om du hjälper andra människor att få det som de vill ha, så kommer de hjälpa dig att få det som du vill ha. Är det här sant? Ingen aning. Men är det en princip som verkar funka för mig? Absolut. Så för mig blir det så här, livet blir roligare, mitt liv blir enklare, om jag väljer att tro på sanningen att det inte handlar om hur jag tjänar pengar, utan om hur jag skapar värde för andra. Och då kan jag hela tiden fundera på hur jag skapar massivt värde. Är det här värdefullt för andra människor? Är det här bra för andra företag?

Tillgång, efterfrågan, kvalitet och kvantitet

Jan: Och då handlar det egentligen, tänker jag i sin enklaste form, om tillgång, efterfrågan, kvalitet och kvantitet. Och då tänker jag så här, tillgång: om jag erbjuder något som det finns massor av tillgång på, ja, då är det svårt att skapa mycket värde. Man kan inte ta så mycket betalt för det.

Caroline: Kanske inget.

Jan: Nej, precis. Det skapar ju inte så mycket värde. Samma sak, lite beroende på, om efterfrågan är liten. Att det är bara jag i hela världen som kan prata tjeckiska med svensk brytning om ekonomi.

Caroline: Och folk gärna vill ha det.

Jan: Ja, precis. Men det är ingen som vill ha det. Och då kommer jag inte heller få särskilt mycket betalt för det.

Jan: Sen handlar det om, om vi väl då hittar en balans mellan tillgång och efterfrågan: är jag den som kan göra till exempel det bästa coachingsamtalet, eller den bästa rådgivningen? Eller, vad är kvalitet? Är det här de bästa jeansen? Är det här den bästa bilen? Så kvaliteten påverkar också. Och där gillar jag ju då naturligtvis att kanske ligga ibland i den högre prissättningen. För när det gäller pris så kan man bara vara på tre ställen. Du kan vara billigare än alla andra. Problemet är att är du billigare än alla andra, så är det alltid någon jäkel som kommer underprisa dig med en kampanj eller rabatt, eller vilja ta lägre lön. Har du samma pris som alla andra, ja, då särskiljer du ju inte dig. Det sista stället är att vara dyrare än alla andra. Då kommer du få svårare att sälja, men å andra sidan kan du skapa mer värde.

Caroline: Du måste ju tillhandahålla i paritet.

Jan: Ja, precis. Och då kan du ofta lägga in det där lilla extra. Till exempel, jag betalar hellre mer pengar för en hantverkare som kommer i tid, städar undan efter sig och är trevlig, än någon som... ja, jag fick det lite billigare, men jag vet inte när hantverkaren kommer.

Caroline: Fördomar om hantverkare.

Jan: Men, ja.

Kvantiteten som de flesta missar

Jan: Och sen det sista, där jag egentligen tror att de flesta trillar i fällan, och som tog mig jättemånga år att fatta, det är ju kvantitet.

Caroline: Ja, vadå, menar du?

Jan: Så, hur många kan jag göra det här åt? Om jag till exempel är tandläkare, ja, men jag kan inte... Du kan bara ha en patient åt gången, och bara ett visst antal patienter per dag. Och då blir det liksom, den här sista multiplikatorn kan ju sabba det. Kan jag bara göra det för tio personer, så kommer jag aldrig kunna få betalt som om jag hade gjort det för tusen personer.

Caroline: Man kan inte skala upp det. Det är oftast det man pratar om i sådana här entreprenörssammanhang. Kan du skala upp den här affären? För då ser folk att, ja, då kan man tjäna pengar.

Jan: Precis, men jag tänker att det här handlar kanske inte heller bara om företag, även om det är det vi pratar om nu. Det här är ju till exempel förklaringen till varför Zlatan, eller de här stora artisterna, tjänar så sjukt mycket pengar. Jo, för de bidrar med ett värde för en väldigt stor kvantitet av människor. Det är ju så till exempel Spotify, Adele, hon får typ bara något öre, skulle jag gissa, per spelning. Men eftersom vi är många, eller jag gillar Adele, så är det ju många som lyssnar. Kvantiteten är väldigt, väldigt hög. Och då kan priset vara lågt. Tillgång och efterfrågan, där finns ju hur mycket musik som helst. Men hon har liksom skapat det på kvantitet.

Caroline: Ja, hon tjänar pengar på 100 miljoner lyssningar.

Hur många bidrar du till?

Jan: Så en bra fråga att ställa sig, även om man är anställd: hur många människor bidrar jag med värde till? Är du med?

Caroline: Nu satt jag och funderade en sekund, men jag vet inte om jag förstår frågan riktigt.

Jan: Jo, men säg.

Caroline: Frågan var, hur många människor bidrar jag med värde till?

Jan: Ja.

Caroline: Vad tänker du? För jag kan inte svara. Jag kan i och för sig tänka så. Okej, hur många lyssnar på podden? Någon procent av dem tycker att det är bra, och då får de ju ett värde från oss.

Jan: Ja, precis. Så är det. I podden har du jättehög kvantitet. Vi har ju typ 20 000 personer varje vecka som lyssnar eller tittar. Det är ju jättemycket. Om du tar till exempel ditt bokprojekt, så är värdet till människor du bidrar till, det är exakt noll.

Caroline: Är det till mig bara, själv?

Jan: Ja, precis. Det gör ju också så här, du får inget betalt för den boken, eller för det skrivandet just nu. Men säg att det blir en jättebra bok, som går ut till många, ja då blir det ju samma princip där. Du får inte jättemycket betalt per bok, men eftersom kvantiteten är så hög, så får du ju det. Och sen naturligtvis tillgång och efterfrågan. Häng med.

Jan: Så det där är en bra fråga att ställa sig. Vad bidrar jag med för värde? Hur många bidrar jag till med det här värdet? Har jag rätt pris på det här jag bidrar med?

Caroline: Bra.

Jan: Och där fanns ju... jag vet inte om det var någon amerikansk filosof eller tänkare, men han hette Buckminster Fuller.

Caroline: Ja, men var inte han kemist?

Jan: Ja, som du säger. Jag vet inte, jag tänker på den där bollen av kolatomer som heter buckminsterfulleren, eller något sånt.

Caroline: Jaha, ingen aning.

Jan: Jag vet inte heller, jag kommer inte ihåg. Men du kan läsa vad han har sagt i alla fall.

Caroline: Ja, the purpose of our lives is to add value to the people of this generation and those that follow.

Jan: Ja. Så jag gillar ju det här jättemycket. Det handlar om, jag tror så här, ska man tjäna mycket pengar i sitt liv, då ska man skapa massivt värde. Då funderar jag på, hur skapar jag massivt värde för många människor?

Caroline: Bra. Ska vi gå vidare till nästa princip?

Att inte spela smått

Caroline: Ja, och här tänkte jag faktiskt att det här handlar också om att inte hålla sig liten, utan att faktiskt vara så här: nej, men jag är duktig på det här, jag kan erbjuda det här, jag kan skapa det här värdet. Oftast vet vi när vi behöver hålla oss själva tillbaka.

Jan: Ja, fast jag tror inte att vi ska hålla oss själva tillbaka.

Caroline: Nej, jag tror inte heller det. Men jag tänker att de som lyssnar eller tittar nu, som tänker så, vad menar de liksom?

Jan: Nej, men jag tror att många av oss spelar smått. Vi spelar inte värdigt. Jag brukar ibland på utbildningar be folk räcka upp handen. Och du som lyssnar kan göra det här, räck upp handen. Och sen så här, räck upp handen lite till. Och sen räck upp handen lite till.

Caroline: Ja, man kan räcka upp handen lite eller mycket, eller hur?

Jan: Och det var så här, men varför räckte jag inte upp handen ordentligt direkt från början?

Caroline: Åh, för att då skulle alla andra räcka upp lite bara. Ska jag räcka upp handen mer?

Jan: Ja, eller skit i alla andra. För att jag spelar inte värdigt. Jag tror genuint...

Caroline: Nej, men jag tror inte att det är så att man skiter i alla andra. Det är ju därför man spelar smått, det är ju med tanke på alla andra.

Jan: Min poäng är att vi inte gör saker. Eller jag ska inte säga att vi inte gör saker. Jag ska säga så här istället: jag tror att de flesta av oss skulle kunna spela våra liv på en nivå högre. Minst. Att vi inte utnyttjar vår fulla potential. Vi går inte fullt ut. Utan vi är så här, räcker de upp handen så räcker jag upp handen. Och det blir lite mjä. Det är inte så här, jag räcker upp handen det bästa jag kan, jag går fullt ut.

Marianne Williamsons dikt

Jan: Och det här är ju inget nytt. Det här pratar ju faktiskt Nelson Mandela om i sitt installationstal. Och då citerade han en dikt av Marianne Williamson, från hennes bok som heter "A Return to Love". Och jag tänkte att vi ska läsa den. Du kan ju läsa dikten.

Caroline: Mm. Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness, that most frightens us. We ask ourselves: Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us, it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Jan: Vad tänker du om den?

Caroline: Den är jättefin, en väldigt fin dikt. Som citeras då och då, gör den ju. Den belyser väldigt bra att vi har inget att vinna på att spela smått. För att kanske andra inte ska känna sig osäkra tillsammans med oss. Eller för att man ska passa in.

Jan: Precis, jag gillar den jättemycket. Den fanns faktiskt översatt till svenska, men den var inte alls lika bra, den svenska översättningen. Så vi tog den engelska. Jag kan ju ha lite problem med det där med Child of God, God, bla bla bla.

Caroline: Jag har inga problem med det. Det är inte som att jag är jättekristen. Utan det handlar väl om att man är en del av skapelsen. Och skapelsen är ju fantastisk. Det är inte som att Gud, inom citationstecken, kände att nu får det nog räcka här. Det finns tusentals olika sorters grantyper. Det räcker aldrig någonsin, utan det finns hur mycket som helst. Skapelsen är fantastisk.

Jan: Och så tänker jag, sen om det är livet, eller Gud, eller universum, man kan använda vilket ord man vill. Det finns liksom ingen begränsning där.

När man dör ska man trilla ner i graven med skrapsår. Shit, vilken resa det här var.

Jan: Jag gillar ju det här jättemycket också, att verkligen gå fullt ut. Som någon sa, när man dör ska man trilla ner i graven med skrapsår. Shit, vilken resa det här var. Jag gillar ju jättemycket också det där att när jag vågar säga saker, när vi är sårbara, ja, då ger jag andra människor också tillåtelse att prata om sårbarhet. Eller att säga att det är okej att prata om pengar. Ja, då är det okej för andra människor också att prata om pengar. Jag gillar den jättemycket. Är det något mer vi ska säga, eller går vi vidare?

Caroline: Ja, vi kan gå vidare.

Jan: Du som lyssnar eller tittar, har du någon åsikt, eller tänker du någonting, så är det supervälkommet.

Caroline: Ja, kommentera gärna.

Möjligheter eller hinder?

Jan: Så, då tar vi nästa princip. Do you focus on opportunities or obstacles? Så, fokuserar du på möjligheter eller på vad som ligger i vägen? Hinder?

Caroline: Ja, jag tror det här är en klassiker. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Jan: Ja, men den tål det.

Caroline: Alltså, det är ju som man kan fråga sig varje dag.

Jan: Det roliga var... jag vet inte om det bara är jag som tycker. Glaset är halvfullt ibland, jag kan ju säga att jag fattade inte det här på skitlänge.

Caroline: Eller halvtomt.

Jan: Ja, jag var länge... vilket var det nu?

Caroline: Ja, precis, halvtomt.

Jan: Men det är vissa ordspråk som var så här...

Caroline: Men fattade du inte den?

Jan: Nej, och samma sak med den här, smaken är som baken. Jag var så här, I don't get it. Det var bara typ sex, sju år sedan. Jag var långt över 30.

Caroline: Varför har du... jag har inte hört det här, Janne.

Jan: Ja, men jag trodde att jag fattade. Men tänk om det är jag som inte har fattat nu. Sitter jag här och bara, ja.

Caroline: Precis, bara en sån mindfuck.

Tre attityder till det man vill ha

Jan: Nej, men jag tror att det är en stor skillnad på att tänka så här: tänk om jag ska göra någonting, jag ska starta eget, jag ska starta ett projekt, jag ska fråga en tjej och gå ut på dejt. Jag vill ha någonting, jag vill ha ett resultat som jag inte har i mitt liv. Och då kan det vara olika nivåer på det här, som vi pratade om innan. Jag kan resonera som "tänk om det inte fungerar". Eller jag kan tänka så här, "jag hoppas att det här kommer gå". Eller jag kan ha den sista nivån, "jag kommer se till att det här fungerar". Så för mig hamnar det här lite i samma kategori som innan. Är det här något jag vill? Är det här något jag verkligen har bestämt mig för? Eller har jag åtagit mig? Jag kommer se till att det här kommer hända, om jag så ska dö på kuppen. Den här way of the warrior.

Caroline: Vad? Du bara skrattar åt mig.

Jan: Ja, du tar det väldigt långt. Du tar det väldigt långt, om du så ska dö på kuppen.

Caroline: Jag tänker att man kan använda det här, det är ju focus on opportunities or obstacles, på varenda litet problem i tillvaron. Så tänker jag, det är så jag applicerar det. För man upplever ju att man har problem då och då. Man är uppstressad för någonting. Och egentligen är det ju sådana möjligheter till helt andra tankar.

Jan: Vad ska vi ta för exempel?

Caroline: Jag tänker att det är en väldigt stor skillnad på vilken attityd... och det är väl egentligen det som jag har tolkat nu, glaset halvtomt eller halvfullt över. Vilken attityd möter jag det där problemet med?

Jan: Ja, absolut. "Det här kommer nog inte gå, så det är knappt lönt att jag försöker." Eller "tänk om det skiter sig". Eller så här, "okej, jag gör mitt bästa försök, jag hoppas att det här fungerar".

Caroline: Jag tycker inte alls att det är det det handlar om, det tycker jag inte. Låt oss säga att man har ett problem på jobbet med en kollega. Det är ett stort problem.

Jan: Ja, han sitter mitt emot mig.

Caroline: Ja, man stör sig mer och mer. Och så tar man inte upp problemet. Men egentligen så är det ju ett utomordentligt utmärkt tillfälle att fördjupa relationen med den kollegan. Och bli bättre på konflikthantering. Och lyssna på andra människor, vad de egentligen säger. Antingen så är man inställd på att kollegan är dum i huvudet, eller på att nu har jag och kollegan ett tillfälle att få växa som personer. Så tolkar jag det. Och det är klart, man måste ju ha rätt attityd till problemet då.

Jan: Ja, fast jag skulle nog säga att det där är mer än så. Är jag ansvarig för det som händer och inte händer i mitt liv?

Caroline: Nej, det är det här. Att det handlar om ett personligt ansvar.

Jan: Okej.

Caroline: Skojar du med mig? Du tycker att det är så way of the warrior.

Jan: Jag tycker att det är så.

Caroline: Vänd problemen till fördelar.

Jan: Ja, ja, ja. Ja, absolut.

Caroline: Det verkar som att man kan tolka den här, do you focus on opportunities or obstacles, på väldigt olika sätt.

Att inte vänta på garantin

Jan: Ja, precis. Jag tror att syftet här i boken var ju liksom att jag vill ha ett resultat som jag inte har. Jag ska påbörja en resa, ett projekt eller någonting. Och då är min upplevelse att väldigt många människor, inklusive jag själv i mångt och mycket, så jag är lika dålig kålsupare som alla andra, vill innan jag sätter igång gärna ha typ en garanti för att det här kommer att funka. Som att "jag kan inte börja för jag har listat ut alla sakerna i förväg". Som att jag inte kan investera förrän jag vet att börsen kommer att gå upp. Jag hoppas att det kommer funka nu med investeringarna.

Jan: Men sen tänker jag också att om vi tar det i ett annat område i livet, så är det ju inte så vi lever våra liv. Säg att jag ska åka på en resa, nu bor vi i Malmö, säg att jag ska åka till Lund. Och så skulle jag säga så här: nej, men jag sätter mig inte i bilen och åker, för jag vet inte att alla trafikljus mellan Malmö och Lund är gröna. Det är ju inte så det funkar. Utan jag sätter mig i bilen, sen kör jag till första trafikljuset, och sen hanterar jag det som behöver hanteras där.

Jan: Och jag kommer ihåg att jag sa det här på en utbildning i Borlänge också. Så här var jag liksom upprörd, engagerad, så sa jag: för att ni provpackar väl inte bilen innan ni åker på semester? Och då var det... naturligtvis en äldre dam som bara så här: ja, det är klart att vi provpackar bilen innan vi åker på semester.

Caroline: Det är det vissa som gör ju.

Ready, fire, aim

Jan: Och någonting jag gillade jättemycket i boken, när han har det här resonemanget om att många av oss inte sätter igång innan vi har allting i förväg, så sa han så här: I get ready, I fire, and I aim.

Caroline: Nu ser du väldigt frågande ut. Ska man inte aima innan man fires?

Jan: Nej, och det var exakt det som var poängen. De flesta av oss är liksom så här, jag gör mig klar, jag byter om till matchen, jag står där och siktar, och släpper aldrig den där pilen. Det där är klassiskt. Jag vet inte hur många som har öppnat ett Nordnet-konto, eller Avanza till exempel, fört över pengar, men sen inte investerat pengarna. Är du med? Att man har gjort det, men man har inte släppt pilen. Och det där tänker jag väldigt ofta på. Att du kan inte lista ut alla sakerna i förväg. Du behöver get ready, du behöver släppa pilen, och sen får du korrigera pilen när den väl är i luften. Precis så som jag gör med bilresan.

Caroline: Jag fattar det här. Men jag tycker ju också så här, principen är ju focus on opportunities or obstacles. Och opportunities ser du då som en möjlighet, om man sätter in pengar på sitt konto så investerar man och tjänar pengar. Medan jag är då mycket mer andlig kring det här. Jag tänker så, jag tänker på det som att man tar sina flaws, sina dåliga sidor, och gör dem till en tillgång. Att man har vunnit jättemycket på att man hade någonting som inte var till gagn för någon egentligen. Så tänker jag. Medan du tänker på det som hur man sätter igång projekt och hur man går tillväga med de projekten.

Jan: Ja, att komma igång. Att komma igång och köra på, och sen så får man korrigera längs vägen.

Caroline: Ja, det är väldigt, väldigt, väldigt spännande hur man ser på den här principen på olika sätt.

Jan: Ja, men poängen är, jag tror så här, att ser man möjligheter, så till exempel, jag ser ju sjukt mycket möjligheter hela tiden. För mig är det så här, min tid räcker inte till för alla möjligheter. Jag ser hur man skulle kunna göra, så jag sorterar dem efter vad som är absolut roligast. Ser man hinder, ja, då ser man ju hinder överallt. Jag träffar ibland människor som kommer så här: ja, men du vet, jag har en affärsidé, men jag kan inte berätta den för dig. Och då är jag så här, okej, varför? Ja, men för då kommer någon sno den. Det är typ implicit att jag skulle sno den.

Caroline: Du kommer sno den, ja.

Jan: Varför skulle jag sno? Om jag inte ens har kommit på din affärsidé, så är det förmodligen inte något jag tycker är kul. Men då är jag ju en person som ser möjligheter överallt.

Caroline: Det är ingen brist på möjligheter för dig.

Jan: Jag har ingen brist på möjligheter. Medan en person som ser fiender överallt, och att någon kommer sno de här grejerna, ja, då blir det ju knökigt. För då är det ju det enda man ser.

Caroline: Det är jättesvårt.

Jan: Jag tror också så här, man tolkar den här principen så som det passar en i livet.

Caroline: För jag tycker jag har ett mycket roligare och bättre liv av att jag ska ut på resor, och det kommer vara skitmycket obstacles på den resan. Men det kommer vara så att jag får upplevelser, så jag kan skriva om dem sen. Skitmycket bättre resa får jag då. Jättemycket bättre liv.

Jan: Absolut, men då måste du ju komma igång. Du fire, och sen amar du ju längs vägen. Och bara så här, åh, hinder. Ja, men vad spännande.

"Some day this will be just another story"

Jan: Sen kommer vi in också på en annan attityd som vi inte har här.

Caroline: Ja, berätta, berätta.

Jan: Ja, men det här var ju liksom ett sidospår. Men det här var ju jättekul. Kommer du ihåg när jag ville lära mig fotografera för många år sedan? Och det var ju ett av de bästa tipsen jag har fått någonsin. Vill du bli bra på något, gå till de som redan är bra och fråga hur de gör. Så jag gick ju till en fotograf, eller flera faktiskt. Och så sa jag så här: du, jag jobbar gratis för dig en vecka som assistent, i utbyte mot att jag bara får hänga i din studio och vara med och fotografera och lära mig.

Jan: Och då var jag på en sån här fotografering, och då var det en svensexa för ett homosexuellt par som hade sina kompisar där, och de skulle då fotograferas lättklädda.

Caroline: Det här minns jag. Jag var ju inte med, men jag har hört din berättelse. De var lättklädda på fotot, inte nakna.

Jan: Nästan. Vissa var. Och de var ju så sjukt vältränade och snygga, så man fick ju bara ångest.

Caroline: Homosexuella män är oftast det.

Jan: Men i alla fall, då fotades de, och så hade de olika skyltar. Det var ofta skyltarna som täckte grejen. Och jag minns att på en av de skyltarna hade de skrivit en så sjukt bra grej. Och det kommer i nästa avsnitt. Nej, jag bara skojar. Då hade de skrivit så här: "Some day this will be just another story." Och jag älskade det. För när jag då har gjort bort mig, till exempel när jag skulle börja springa...

Jan: Och så hade jag varit ute och sprungit. Och sen pratade jag... i entusiasm.

Caroline: I entusiasm.

Jan: Och sen pratade jag med Dominika.

Caroline: Vår vän Dominika.

Jan: Så hon där, ja men vet du vad, jag ska vara med i ett lopp här nästa vecka. Så vad kul att du också är igång och springer. Och jag bara tänkte så här. Ja, men det loppet, det var fem kilometer, det går. Jag kollade upp på nätet, man kunde efteranmäla sig. Så kommer den här måndagen, jag käkar pasta, jag byter om, jag går ner till stadion, där de har det här sekretariatet. Jag ska efteranmäla mig. Och så går jag dit och säger så här: ja men hej, går det att efteranmäla sig? Och de där, ja. Bra, då skulle jag vilja anmäla mig till det här loppet. Och sen bara tittar de på mig, och säger: du, Vårruset är bara till för kvinnor.

Caroline: De fick sig ett gott skratt. "Vet ni vad, det var en kille som ville springa idag."

Jan: Och det roliga var så här, du vet, det var samma känsla som när man var i skolgården.

Caroline: Skämdes du? Man kände sån djup skam över att du hade tagit dig dit. Djup skam! Hur gick du hem? Tog dig hem snabbast möjligt.

Jan: Ja, men jag gick därifrån. Och det var så pinsamt.

Caroline: Vad sa du till dem?

Jan: Och bara, jag bara skämtade. Jag är tjej egentligen, innerst inne.

Caroline: Ja, det var innan det hela där med...

Jan: Ja, i alla fall. Ja, det var så pinsamt. Men då kom jag, när jag gick därifrån, på just det här: "Some day this will be just another story." Precis som det är nu. Och det gör också att när man upplever något skit, så tänker man så här, fan vad vi kommer skratta åt det här sen. Och tänk när den och den ska få höra det här.

Caroline: Exakt.

Jan: Det gör ju att livet blir roligare.

Caroline: Ja, jättemycket roligare.

Jan: Och jag minns när jag gick senare, när den värsta skamkänslan hade försvunnit, så minns jag att jag började ringa till mina kompisar. "Vet du vad jag var med om precis nu?" För mig är det ett sätt att bara avdramatisera.

Caroline: Ja, men det är ett välkänt sätt, att ta och berätta om det som man skäms över, för att man exponerar det då. Skammen får inte plats då längre.

Jan: Nej, precis.

Caroline: Och att skratta åt det.

Du bestämmer hur storyn slutar

Jan: Ja, precis. Och det roliga var, sen något år senare, så var jag på en kurs, och så berättade jag den här...

Caroline: Du berättade om den här historien?

Jan: Nej, nej, jag berättade bara om det här, "some day this will be just another story". Och då sa kursledaren: vet du vad, Jan? Det bästa är, det är ju du som bestämmer hur den storyn ska sluta. Så när man väl är i den där, man träffar på det där hindret, eller man har råkat ut för det...

Caroline: Ja, det är nästa nivå.

Jan: Det är nästa nivå. Hur vill jag att den här storyn ska sluta, när man har blivit rånad och inte har varken telefon eller något annat? Okej, hur vill jag att det här ska sluta? Att jag bestämmer, för jag är ju huvudpersonen i den storyn. Så jag kan där och då bestämma.

Caroline: Hade du en lärare som sa det?

Jan: Ja, för jag var ju på en kurs, det var om storytelling, och då var det läraren som pratade om det här.

Caroline: Vad hette han? Adam Sarkin?

Jan: Nej, Eric Edmeads. Han hade ju varit i Afrika, i Kalahari tror jag, i bushen med sin fru. Och de hade varit med bushmännen och tagit foton och film, hela veckan. Ute i det vilda. Och sen hade de åkt in till någon stad och parkerat sin van, gått och ätit middag, och blivit bestulna. Allting, alla kameror och datorer, var stulet sen. Och hans fru bara grät och sa, det var den sämsta semestern någonsin, vad ska vi nu göra? Och han var ju tränad i det här, att okej, men nu är det jag som bestämmer hur den här storyn ska sluta. Så han sa till sin fru: du, vi kommer ha den bästa semestern någonsin. Ingen telefon, ingen dator, bara du och jag. Nu går vi till vårt hotell, och så sätter vi oss i poolen. The end. Och de hade en jättebra semester. De fick aldrig tillbaka sina bilder och filmer, men de kom ju ihåg det.

Caroline: Och de hade en bra semester. Så det gäller väl att fånga sig själv där i misären.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Ja, det var ju ett sidospår.

Jan: Ja, det var det. Ska vi känna oss nöjda med den principen?

Caroline: Ja, du är ju focus on opportunities or obstacles.

Jan: Ja, men bra. Vi tar jättegärna emot din feedback. Kanske någon mer som har sprungit Vårruset, eller försökt springa Vårruset.

Tjäna, behålla och investera

Caroline: Ska vi ta nästa?

Jan: Ja, då lyder den så här: Simple but rare advice. If you want to get rich, focus on making, keeping and investing your money. If you want to be poor, focus on spending your money. It all boils down to that. What you focus on expands.

Caroline: Jag vet inte om vi ska säga någonting mer om det här.

Jan: Jo, men det ska vi absolut göra. What you focus on expands. Det är det här fokuset igen.

Caroline: Ja, det finns ju en annan princip också, som kommer lite längre fram. Where your focus goes, your attention flows, typ.

Jan: Men det här är ju svårare än det låter.

Caroline: Men det här är ju svårare än det låter. Om du vill bli rik, fokusera på att tjäna pengar, behålla dem och investera dem. Spara dem och investera dem. Vi har ju ibland mönster i våra liv som gör att vi gör helt andra grejer med pengarna. Och det gäller ju att bryta dem och se att någonting är mycket viktigare. Att fokusera på det som är viktigt här i sammanhanget.

Jan: Och då är det ju så fint att då blir det liksom...

Caroline: Ja, det får ta mer plats. Ju mer plats det får ta, desto bättre.

Jan: Ja, och desto mer fokus blir det ju.

Du som lyssnar har redan filerna

Jan: Det är ju två saker också. Så brukar jag säga till några kompisar som jag pratar med. Förmodligen gäller det här även dig som lyssnar eller tittar. Alltså bara det att du lyssnar på den här typen av poddar och är intresserad av sparande, du har förmodligen en summa sparad. Det gör att du kommer aldrig hamna i en sån här lyxfälla-situation, som folk ibland är rädda för. Eller så här, nej men du vet, jag vet inte om jag kommer ha pengar som pensionär. Nej, men de som inte kommer ha pengar som pensionär, de lyssnar inte ens på den här typen av avsnitt. De fokuserar inte på det här. Så att ibland tycker jag att folk oroar sig lite i onödan. För de har redan filer som kommer göra dem framgångsrika i det området. Som kommer hålla dem ifrån den värsta skiten.

Jan: Men sen finns det ju olika nivåer på det där. Jag tror att i ett av de förra avsnitten delade jag med mig av det där med Teslan. Att jag var på väg att lägga massa hundratusenlappar på en bil. Bara för att jag fick en skön känsla när vår kompis Carl-Johan hade sin bil på vår uppfart. Och folk sa så här, vilken snygg bil. Så det är lite pay attention.

Jan: Jag vet inte, för mig kan det här vara så ingrained. För mig är det så, det är klart att det handlar om att tjäna pengar, se till att de inte försvinner och investera dem. Så därför har jag inte ens skrivit någon anteckning.

Caroline: Nej, men det finns ju något väldigt fint med det du säger, att det är ingrained. Att det ligger så djupt i dig nu. Men det kan ha varit så att för flera år sedan så var det inte så djupt. Utan du höll på med det lite ytligare. Och då, ju mer man jobbar med någonting, desto mer får man in det i systemet, i hjärtat.

Kompetenstrappan

Jan: Precis, men man brukar ju prata om en kompetenstrappa. Det första, lägsta steget på kompetenstrappan, det är ju omedveten inkompetens. Man vet inte ens att man inte kan. Ja, typ om vi tar våra barn. Elsa, som är ettochetthalvt år, hon har ingen aning om att hon inte kan köra bil.

Caroline: Nej.

Jan: Det finns inte på världskartan för en ettochetthalvtåring, bilkörande, det är inget "tänk att det kan inte jag".

Caroline: Nej.

Jan: Sen kommer man väl till nästa nivå, som är medveten inkompetens. Som är så här, jag fattar att jag inte kan det här. Om jag tar till exempel vår andra dotter, som är åtta år gammal. Hon fattar idag att hon inte kan köra bil. Hon hjälper till och växlar ibland när vi kör bil, men hon vet att hon inte kan. Nästa nivå handlar om medveten kompetens. Det är då man börjar gå i körskola, och sen börjar man få koll på det där med växling och väg och trafik. Man lär sig det. Och sen den sista nivån på den här trappan är ju omedveten kompetens. Där, till exempel, jag skulle säga att jag har en omedveten kompetens i bilkörning. Jag har haft körkort i 20 år. Jag sitter inte och tänker på att nu ska jag växla, eller jag måste titta vänster eller höger.

Caroline: Du bara gör det.

Jan: Jag bara gör det. Det är ingrained. Jag sätter mig i bilen och det går av sig självt.

Inkompetensen är smärtsam

Jan: Så på det sättet tror jag också att vi är på olika ställen. Och jag var ju väldigt länge, jag minns att jag var så här, både omedvetet inkompetent kring att investera. Sen blev jag medvetet inkompetent flera gånger om. Jag trodde att jag var medvetet kompetent under IT-bubblan, så förlorade jag pengar. Blev smärtsamt medveten om att jag är medvetet inkompetent. Samma sak hände 2008. Och sen, de här senaste tio åren, ja, då har vi sakta men säkert byggt på den här medvetna kompetensen. Och idag är det så att investera, det hade känts konstigt att inte investera.

Caroline: Jag vill säga det också, att det gäller ju att inte ge upp. För man kan ju hålla på ett bra tag och känna att det är fanta mig lönlöst, jag har inte löst den här koden. Men så är det ju oftast. Man måste hålla på ett tag.

Jan: Men sen tänker jag också att utmaningen är att de här stegen, framför allt de första två, att gå från omedveten inkompetens till medveten inkompetens, kan ju ofta vara väldigt smärtsamma. För man fattar att det är någonting man inte kan. Och man värderar också sig själv utifrån det, att jag är dålig på det. Och det är jättejobbigt att tänka, så man vill inte ha med det att göra.

Jan: Jag var ju också på en annan utbildning, där det var en man som var typ i 50-årsåldern, som bara reser sig upp och säger så här: ja, alltså, anledningen till att jag går den här kursen är att nu har jag skilt mig för tredje gången. Och jag börjar väl inse att eftersom det var samma problem med alla tre kvinnorna, så kanske det inte handlar om dem.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Och för mig var det så himla fint.

Caroline: Jo, för det har nog varit en smärtsam insikt för honom. Sjukt jobbigt. Nej, tänk om det inte handlar om dem. Det kan komma så mycket sorg kring det också, vad man har gjort och vem man har gjort ledsen.

Jan: Ja, precis. Just i det fallet, tänker jag, blev det liksom plötsligt, från en omedveten inkompetens, "de är dumma i huvudet", till en medveten inkompetens, "tänk om det är jag som är dum i huvudet, och vad fan ska jag göra med det nu?"

Caroline: Ja, och det är nog det smärtsamma också, att man inte vet vad man ska göra med det.

Jan: Precis, och sen ta sig till nästa nivå då, som är medveten kompetens. Okej, men det här handlar om ett mönster som jag har. Det här vill jag kanske inte ha, det behöver jag göra på ett annat sätt i min relation. Och då blir det kanske knökigt i början, för det är som bilkörning med växlingen. Att jag kanske behöver göra saker jag inte har gjort innan. Och sen, efter tio år, så blir det helt naturligt. Då behöver man inte ens tänka på det.

Caroline: Ja, det var ändå ganska mycket vi sa om den här. Ska vi ta nästa?

Bless that which you want

Jan: Ja, då är det den här som faktiskt nästan inte kom med.

Caroline: Nej, som du kände dig irriterad över.

Jan: Ja, du kände dig irriterad. Ska du läsa den?

Caroline: Ja, jag läser den. "Bless that which you want."

Jan: Mm. Och det här var för mig lite hawaiiansk spiritualism.

Caroline: Vadå lite? Vad sa du att det var?

Jan: Hawaiiansk, från Hawaii.

Caroline: Ja, okej, så det är taget från Hawaii.

Jan: Ja, och jag vet det. Jag brukar ju säga så att, på en skala ett till tio, så är spiritualism och andlighet inte där jag sätter några höga betyg.

Caroline: Nej, det tror jag inte, men du är lite hård mot dig själv ändå, tycker jag. Jag tror du ändå fattar lite, men det kanske ändå kan gå lite så över det. Vad tänker du om den här? Bless that which you want.

Jan: Ja, nej, men jag tänker egentligen inte så himla mycket själv, utan jag tar det exemplet som han hade i boken. Och då tog han så här att, om man till exempel ser en person som har en väldigt fin bil, en Ferrari eller en Lamborghini eller något som man skulle vilja ha, så istället för att bli avundsjuk, eller istället för att bli bitter, så ska man liksom välsigna bilen. Eller äga den, eller tänka så här, fan vad gött för henne eller honom.

Caroline: Ja, precis. Att önska dem välgång, tänker jag.

Jan: Ja, det låter ju inte helt fel.

Caroline: Jag tror varken du eller jag egentligen drabbas så jätteofta av avundsjuka eller bitterhet. Det händer väl ibland, men det var länge sedan jag var avundsjuk.

Jan: Jag kan ju bli så. Jag kanske inte önskar den välgång, men jag kan tänka så, oh...

Caroline: Hoppas du dör, motherfucker.

Jan: Nej, jag blir nyfiken. Sabba inte nu för mig här. Jag brukar bli nyfiken, hur kan den personen ha den fina relationen? Eller hur har de gjort för att få ha den bilen? Och tänka så, inte tänka så att det inte är för mig.

Caroline: Ja.

Jan: Nej, men så är det nog för mig också, att jag hamnar inte så himla ofta i den här avundsjuka eller bitter. Det är klart att jag trillar dit, så jag ska inte sitta och, "jag är en sådan person som aldrig blir avundsjuk". Utan jag tror att det handlar om att fånga sig själv när jag trillar dit. Och för mig är det så att jag hittar inget i avundsjuka eller bitterhet. För jag har varit avundsjuk. Det är som en sån här dead end på något vis.

Caroline: Vad gör man där, där det är lite sopor?

Jan: Ja, men precis. Det var ju någon som sa det, att hata någon annan, det är som att ta cyanid själv och hoppas att den andra ska dö. Det finns inte så mycket att hitta där. Så att, ja, jag vet inte, det är så mycket att säga.

Caroline: Jo, men vad kan bli resultatet då, av att man önskar välgång till den som har en fin relation med sina föräldrar, eller med sina barn, eller en Ferrari på uppfarten? Whatever det kan vara. Frågan är då, vad blir konsekvensen av att man inte ägnar sig åt avundsjuka, utan snarare åt positiva tankar?

Jan: Jag tror att det blir en så mycket enklare fråga: hur gjorde du? Det blir mycket enklare att hänga med de personerna. För jag tror att någon man är avundsjuk eller bitter på, undviker man. Och vi kommer prata om sen också, att du är genomsnittet av de personer du hänger med. Jag tror att det här är en förutsättning för att kunna hänga med personer som är mer framgångsrika än en själv. Jag blir mer nyfiken på hur man gör. Och därmed också få deras hjälp.

Caroline: Men just nu känner jag så att det här är lite snillen spekulerar.

Jan: Nej, jag tycker inte alls att det är snillen spekulerar. Jag tror vi är bra på det här, Caroline. Du får inte... vi tar nästa. Du tror att du är så dålig på sånt där.

Caroline: Okej, nästa.

Du är genomsnittet av de tio du umgås med

Jan: Princip. Du är genomsnittet av de tio personer som du spenderar mest tid med.

Caroline: Ja. Det är ju jättebra, för jag spenderar ju mest tid med dig, Freja, Elsa och vår katt.

Jan: Ja, men det här är faktiskt inte från Eker, utan det här är en tes som vi har haft i Balanserad ekonomi, utbildningsföretaget här i Sverige. Där hade vi en övning som var så här. Han pratar ju också om det här, om your peer group, Eker. Och jag minns när jag träffade Charlie Söderberg för första gången, för mer än tio år sedan, så sa han så här: ja, men du tjänar inom 10–20 procent av genomsnittslönen som ditt närmaste umgänge.

Caroline: Ja, och du kände så, nej, jag tjänar nog mycket mer.

Jan: Nej, nej.

Caroline: Sen så kollade du vad de hade.

Jan: Ja, precis. Jag ringde ju till våra kompisar. Du Magnus, vad tjänar du? Du Niklas, vad tjänar du? Dominika, vad tjänar du?

Caroline: Ja, du drog dig inte för det.

Jan: Nej, jag skyllde på att det var en övning jag skulle göra. Sen så lade jag ihop... Det sjuka var att då tjänade jag kanske 10 procent mer. Marginellt mer än vad de gjorde. Och så kände jag mig stolt. Vilket...

Caroline: Jan! Var det här så ett korsord att säga? Varför kände du dig stolt?

Jan: Jo, för att jag tjänade mer än genomsnittet. Men min poäng var inte att jag var bättre än dem. Min poäng var så här, att jag jämförde mig ju inte med de som tjänar mycket mer än mig själv.

Caroline: Nej, för det var kallsupen som kom sen.

Relativ rikedom

Jan: Ja, men precis. Vänta här nu, jag vill ju tjäna mycket mer. Och det finns ju studier som visar precis den här reaktionen. Att människor, om de får två alternativ. Du tjänar 30 000 kronor i ett område där alla andra tjänar 25 000 kronor, det är alternativ A. Det andra alternativet är att du tjänar 45 000 men alla andra tjänar 60 000. Så du är fattigast i det andra området. Och då kommer folk att välja att hellre tjäna 30 000 i sitt område där alla andra tjänar 25 000. För att den relativa rikedomen är att de är bättre än de andra. Hellre det än att vara den som är sämst. Att inte ha samma grej som de andra, eller inte ha samma fina hus. Trots att du egentligen hade haft 50 procent mer, om du bara hade justerat perspektivet lite.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och den här principen, att du är genomsnittet av de tio personer som du spenderar mest tid med, den är egentligen ganska logisk. Ett: det finns ju likheter, annars hade vi ju inte hängt. Våra kompisar har barn i samma ålder. De har liknande värderingar, liknande utbildning. Eller är i samma fas i livet. Man har mycket gemensamt, annars hade man ju inte hängt. Vi gillar ju människor som är samma sak som oss.

Grupptryck funkar på vuxna också

Jan: Och sen tror jag också att, det är ju ingen konstighet om jag skulle säga grupptryck för barn. Att man inte vill att de ska hamna i fel grupp och utsättas för grupptrycket. Och då pratar vi ofta om grupptryck som något negativt. Medan jag tänker att grupptryck är ju varken positivt eller negativt. Det beror på vad grupptrycket används till. Och grupptrycket funkar ju lika bra på vuxna som på barn.

Caroline: Ja, och det är väl också, om man är medveten om vilket grupptryck man är utsatt för, så kan man välja om man vill vara utsatt för det eller inte.

Jan: Ja, nej, men till exempel, jag brukar ibland ta det som ett exempel. Börjar du umgås med tio människor som alla har fastigheter, då kommer det pratas om fastigheter, det kommer tittas på fastigheter, och det kommer bara sluta på ett eller annat sätt. Man blir sugen på att skaffa sig en fastighet. Antingen kommer du ha en fastighet, eller så slutar du umgås med dem. Är du med? Det är inte bara tillgångar, utan det är hur vältränad du är.

Caroline: Vad kan det mer vara? Vart du reser?

Jan: Alltså allt möjligt. Vill jag börja träna, börjar jag hänga med människor som tränar, så kommer jag också börja träna.

Caroline: Det öppnar ju en jättefin möjlighet. Man tittar på sitt liv och ser vad man vill utveckla, och bli bättre på. Jag vill bli mer vältränad.

Jan: Ja, men då får man ju hänga mer med människor som gillar att träna, och som är vältränade. Så man kan medvetet...

Caroline: Liksom skräddarsy.

Jan: Både medvetet och omedvetet. För vi kopierar ju attityder i och med att vi pratar.

Caroline: Ja, men man kan skräddarsy sitt liv i alla fall, om man vill det.

Jan: Ja, precis. Och vi gör ju det här omedvetet, så egentligen pratar vi bara om att göra det medvetet.

Caroline: Jo, men man blir liksom inte heller det offret längre.

Jan: Nej.

Caroline: Okej, jag vill gå ner i vikt, jag vill bli vältränad. Inte bara hoppas att det ska ske, utan man kan se till att det sker på många plan.

Jan: Ja, precis. Att sätta sig i olika sammanhang. Häng med de människor som har det som du vill ha. Det är ett sätt att göra sig själv framgångsrik. Och det kan vara precis vilket område som helst. För det märker jag när jag pratar med min bror, han är ju framgångsrik i området träning. Han tränar varje dag, han är vältränad, han tycker det är kul. Pratar jag med honom, är det svårt att prata med honom utan att han kommer in på träning. Att han antingen har varit och spelat fotboll med sina kompisar, eller varit på gymmet. Oftast när jag ringer honom så är han ju på gymmet.

Caroline: Ja, eller på väg till eller från.

Jan: Ja, precis. Så på det sättet blir det, till exempel nu när jag också börjar träna, så har vi plötsligt mycket mer att prata om. Så jag tror att man kopierar de här värderingarna, man kopierar attityderna, man kopierar själva hjärnan. För han kommer fråga, ska du hänga med till gymmet? Ja, då hamnar jag plötsligt på gymmet. Sannolikheten, jämfört med om jag inte umgås med några människor och plötsligt ska gå till gymmet... ja, det är svårare.

Caroline: Men det behöver inte vara personer.

Jan: Nej, nej, nej.

Caroline: Det kan vara bloggar.

Jan: Ja, fast jag tror att det är svårare.

Caroline: Du kan absolut få nya resultat.

Jan: Jo, men det kan vara som en ingång i alla fall.

Caroline: Så känner jag det. Det kan vara som en ingång, att man börjar liksom peta på det området, som man vill justera på något vis. Och sen så tar man det därifrån.

Jan: Jag tror inte vi ska underskatta hur vi kopierar andra människor, verkligen.

Att våga umgås uppåt

Jan: Och sen tänker jag också, det var ju inte så himla... eller jag ska säga från mitt eget perspektiv, jag har ju varit himla rädd för massor av människor som har hög status.

Caroline: Vadå rädd, menar du?

Jan: Nej, men vd:ar. Varför ska jag hänga med dem, vem är jag?

Caroline: Varför vill de hänga med dig?

Jan: Ja, varför skulle de vilja hänga med mig? Och då tänkte jag, det var ju därför jag också tog med den här Marianne Williamson-dikten.

Caroline: Marianne Williams.

Jan: Marianne Williamson.

Caroline: Att det är inget stort i att hålla sig själv liten i det där, utan att du har något att erbjuda alltid.

Jan: Och det kanske inte är så att jag behöver umgås med vd:ar för att ge dem råd om att vara vd. Jag kan umgås med vd:ar för att jag tränar, eller för att jag tycker det är kul att prata om politik, eller för att vi har barn i samma ålder. Att våga göra det här, och att verkligen våga be om hjälp. Det kommer vi också prata om lite längre fram.

Caroline: Vi kan känna oss klara.

Jan: Vi kan känna oss klara med den, ja.

Ledare och följare

Caroline: Ska vi ta den sista innan vi rundar av?

Jan: Sista principen för idag, ja. Leaders earn a heck of a lot more money than followers.

Caroline: Vad var det för reaktion? Berätta.

Jan: Jag är inte färdigtänkt på det här med ledare och följare. Vi är ju alla ledare och följare.

Caroline: Absolut, och du kan inte vara ledare...

Jan: Jag vill inte lägga jättemycket värderingar i att det är bättre att vara ledare, eller sämre att vara följare, eller tvärtom. Men jag tycker att det är något väldigt, väldigt spännande med det där. I vilket område är du ledare?

Caroline: Jag skulle säga så här, att du kan inte vara en ledare om du inte kan vara en följare.

Jan: Nej, man måste kunna följa för att kunna vara det.

Caroline: Och varför är det så egentligen?

Jan: Ja, men för att jag tror att det handlar om olika områden i livet.

Caroline: Jo, men varför måste du kunna... vad är det för kompetens du får när du kan följa någon?

Jan: Ja, men till exempel, nu har jag ju inte jobbat i en organisation på det sättet, men jag tror att som följare är min uppgift att till exempel få min chef eller min ledare att se så bra ut som möjligt. Det är ju en sån följa, att bidra in, att komma med feedback, att ibland göra som jag blir tillsagd och ibland komma och göra på ett annat sätt. Alltså, det är olika kompetenser. Jag vill verkligen inte lägga en värdering i det. Jag tror det handlar om människa till människa. Att för att följa någon, jag är en människa, jag ska följa en annan människa, då måste man ändå ha någon typ av...

Caroline: Det är ett samspel.

Jan: Ja.

Caroline: Och förståelse för den som leder, och empati för den personen kanske. Sen använder man det när man själv är ledare, för att andra ska vilja följa. Det finns ju hela poddar på det här, och utbildningar, ledarskap. Men för mig, jag tror det handlar om ett förtroende. Att man måste både kunna ge och få förtroende.

Producent eller konsument?

Jan: Men jag tänker att om jag bara kidnappar det här området in i området pengar. Så tänker jag till exempel utifrån det vi pratade om innan, law of income, att tjäna pengar genom att skapa värde. Så det är också så här, är jag en producent eller är jag en konsument? Är jag en person som skapar för många? Eller är jag en person som bara konsumerar? För är jag en person som bara konsumerar och bara följer, ja då skapar jag ju inte så himla mycket värde utifrån det vi pratade om innan, tillgång, efterfrågan, kvalitet och kvantitet.

Jan: Och sen tänker jag också att vara ledare, för mig handlar det väldigt mycket om försäljning. Att sälja budskap. Eller sälja en vision. Eller sälja en bild av framtiden. Och det där är också en sån sak, att ibland träffar jag folk som säger, jag är dålig på att sälja, jag har aldrig sålt någonting. Och så tänker jag, nej, men vi säljer ju hela tiden. Vi säljer till våra barn att de ska ta på sig och ta sig till skolan. Vi säljer in, vad ska vi käka till lunch idag? Och kommer med argument, vad skulle du tycka om den salladen? Det är en slags försäljning. Och det pågår hela tiden.

Caroline: Och det är därför som det är många säljare som är stolta över sitt yrke. För det handlar också om ett samspel och en respekt. En respekt för den man säljer till. Förstå den personen.

Försäljning som en inbjudan

Jan: Ja, en av de... när jag gick en säljutbildning, en av de bästa frågorna som jag tar med mig, och som jag brukar säga till andra, det är så här: vad är försäljning för dig? Och det är jättespännande att se vad som kommer ut.

Caroline: Vad brukar komma ut då? Eller vad har du hört?

Jan: Ja, många säger övertala, argumentera. Och för mig blir det så här, ja, det är klart att då har man ju inte så positiv relation, om jag ska liksom slå ihjäl dig med argument.

Caroline: Nej, man säljer ingenting då.

Jan: Men då säljer man ingenting. Utan för mig är försäljning... mitt svar på frågan "vad är försäljning för mig?" är en inbjudan. Det är en inbjudan, och sen får människor tacka ja eller tacka nej. Det måste vara upp till dem.

Caroline: Ja, och jag har ingen åsikt, jag är fri med resultatet. Människor kan tacka ja eller tacka nej.

Jan: Men min uppgift är att se till att de har fått en inbjudan. De har fått en inbjudan att ta sin privatekonomi till nästa nivå. De har fått en inbjudan att börja spara i till exempel fondrobot. Sen om man väljer eller väljer inte, det är helt okej för mig. Men för mig är det mån om att ingen ska kunna säga så här, men jag fick aldrig möjligheten. Så för mig är försäljning att presentera en möjlighet. Ska vi käka den salladen eller inte? Ska vi ta på oss eller inte? Ska vi göra det där eller inte? Vad tänker du? Du bara skrattar åt mig.

"You lead, you don't follow"

Caroline: Nej, men absolut. Jag bara kom att tänka på det här med ledare och följare, som har förföljt mig lite genom åren. Och det var när jag tittade på Career-sidan på Net-a-Porter, som är en sajt för mode. Exklusivt mode, det är jeans för 10 000 och sånt. Så tittade jag på deras karriärsida, och så stod det på någon post där, att du är en sån som leder, inte följer. Och jag har aldrig sett det sen efter det på någon jobbeskrivning någonsin. Och jag tyckte det var fantastiskt. Och nu var det ju mode. Självklart vill man ju ha människor på Net-a-Porter som är säkra i sig själva, kör sitt eget mode och vet vad som funkar. Men det gäller ju överallt. Det här med ledarskap, att när man är säker i sig själv och kör sin grej, man får automatiskt följare.

Jan: Automatiskt, om det kommer från hjärtat.

Caroline: Om man inte är ett arsle.

Jan: Nej, om man inte är ett arsle, det är klart man inte ska vara det.

Caroline: Det är hygien väl?

Jan: Ja. Nej, men jag tänker att man skulle kunna prata jättemycket om... ledarskap är ju inte riktigt vårt expertområde. Men det jag däremot kan känna mig väldigt trygg i, för mig är det så här: är jag en producent eller en konsument? Det där kommer ha jättestor skillnad. Producerar jag, skapar jag värde för andra människor? Eller konsumerar jag värde från andra? Det är helt okej, både och. Men det ger två väldigt olika resultat.

Caroline: Ja, och för mig är den här principen mycket så att, vad är det som pågår i mig, som jag kan få ut där? Och som jag sen kan paketera på något vis, så att jag skulle kunna tjäna pengar så småningom. Jag vill ju skriva. Och då måste jag gå in i mig själv och ta bort distraktioner, lyssna på mig själv. Jag måste se mig själv som en ledare på något vis. Nu lät det helt...

Jan: Ja, nej, men jag håller med. Det handlar mycket för mig om att vara mig själv.

Caroline: Ja, men det tror jag absolut.

Jan: Autenticitet.

Avrundning

Caroline: Vet du vad, jag tänker nu rundar vi av.

Jan: Ja visst, vi hade inga fler principer för idag, men vi har ju flera stycken kvar till nästa avsnitt.

Caroline: Ja, jag tror det blir ett avsnitt till.

Jan: Bra, så jag tänker att, som vanligt, vi ser jättemycket fram emot era kommentarer, era frågor och sådant. Så jag tänkte bara säga så här, tack för den här veckan, och så hoppas jag att vi ses nästa söndag igen.

Caroline: Tack.