Hjärnkoll på pengarna – så skaffar du det

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Att lura hjärnan att spara
2. Vägen till sparpsykologi
3. Varför just pengar
4. Finansbranschens blinda fläck
5. Fem år på tekniken, 25 på sig själv
6. En straffränta på 700 kronor
7. Lampan och bilen
8. En serie av olika jag över tid
9. Att göra framtiden konkret
10. Konkreta mål slår abstrakta
11. Hot, rädsla och skam som drivkraft
12. Att möta sitt äldre jag i VR
13. Börja med varför
14. Framtiden som ett oskrivet blad
15. Vad innebär målet för mina beslut
16. Du har mer pengar än du tror
17. Fikat, lunchen och miljonerna
18. Vad varje vana kostar på 20 år
19. Att välja medvetet
20. Medvetna beslut framför extrema mål
21. Löneförhandling som det viktigaste verktyget
22. När ledighet kostar mer än hemstäd
23. Självkostnad per timme
24. Ekonomisk jämställdhet i hemmet
25. Pengar som frihetskapital
26. Att designa sitt liv
27. Bucket list och falska drömmar
28. Lastbilen och minigrisen
29. Ekonomi i parrelationer
30. Fejkanledningarna bakom besluten
31. Kompensera den som är hemma
32. Nästa avsnitt: dina pengars största fiende

Att lura hjärnan att spara

Elin Helander: Då blir det också mer verkligt för hjärnan, och det gör att vi ökar empatin för oss själva i framtiden. För vi förstår att en dag kommer det här att hända och bli verkligt, och därför måste jag ta beslut idag som också blir bra för mig själv i framtiden.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 84, som ska handla om att lura hjärnan att spara: känslor, pengar, tankefällor. Dagens gäst är Elin Helander, så varmt välkommen.

Elin Helander: Tack, det är kul att vara här.

Jan: Du är kognitionsvetare. Jag har sett titlar som sparpsykolog och författare, och du har skrivit boken "Järnkoll på pengarna för råd med dina drömmar". Du är forskningschef på Dreams och appen med samma namn. Du är även grundare till forskningsinitiativet MoneyMind.se. Du bloggar på elinhellander.se, du föreläser och är en flitig gäst i många andra poddar och i media. Är det något du vill tillägga?

Elin Helander: Nej, det låter som att jag jobbar hela tiden, men det gör jag inte.

Jan: Nej, du har ju varit mammaledig med Olivia, som är knappt ett år gammal.

Elin Helander: Precis, så det är min första månad tillbaka i arbetslivet.

Jan: Ja, välkommen tillbaka, skulle jag säga. Och jag måste bara fråga, för jag tycker själv att de här ämnena är superspännande. Hur kommer det sig att det blev psykologi och ekonomi?

Vägen till sparpsykologi

Elin Helander: Det började med psykologi. Det har alltid varit ett intresse jag haft så länge jag kan minnas. En fascination för vår hjärna, hur den fungerar, och hur vår miljö påverkar oss, våra tankar, känslor och beslut. Jag har en väldigt stor fascination för det där, som var grunden till de studieval jag gjorde. Jag har alltid varit inriktad på att jag ska bli professor, ha mitt eget labb och forska inom kognitiv neurovetenskap. Men någonstans på vägen upptäckte jag två saker. Den ena är att det är för mycket forskning som görs men inte kommer till nytta. Den måste ut i samhället, den måste tillämpas. Och det är lite svårt att göra inom akademin. Kanske behöver man röra sig utanför akademin.

Och sen det här med beslutsfattandet, som ekonomi i grunden handlar om: vilka beslut vi tar. Rent teoretiskt vet vi vilka beslut vi behöver ta i livet, och vi har all tillgänglig information vi kan tänkas behöva. Men ändå tar vi andra beslut. Och just för ekonomi råder det för ganska många ett glapp mellan hur man vill att ens privatekonomi och liv ska se ut och hur det faktiskt ser ut. Då kände jag att nej, det här måste vi ändra på, och göra det genom att använda oss av den forskning som finns inom hjärnforskning, psykologi och beteendeekonomi.

Jan: Precis. Och varför blev det just ekonomibiten? Det finns ju massa annat med beslutsfattande som det hade kunnat bli. Men varför blev det just pengar?

Varför just pengar

Elin Helander: Jag tror att det finns två svar på den frågan, en väldigt bra fråga. Det tråkiga svaret är att när man studerar beslutsfattande i forskning är det just ekonomiska beslut man ofta studerar, för det är väldigt lätt att sätta upp experiment. Jämför med att testa hur vi väljer partner och tar relationsbeslut. Det är mycket svårare att sätta upp en studie och testa tusen personer i hur de väljer partner och skiljer sig, till exempel. Det är en anledning till att när man sätter sig in i litteraturen är det sådana experiment man framförallt har gjort.

Och sen också ett privat intresse, att jag själv började tänka på min egen privatekonomi och kände att, men gud, de val och beslut jag tar idag kommer vara på ett sätt livsavgörande för hur resten av mitt liv kommer se ut. När jag är 40, 50 eller 60 finns det olika stigar eller vägar framåt nu som jag kan välja att ta. Då kändes det jätteviktigt att tänka på och kanske sätta sig in i lite mer. Och jag kände att när jag gjorde det saknades den här infallsvinkeln att prata om vår psykologi, vår emotionella koppling till sparande och så vidare, och inte bara utbilda folk i olika fondtyper. Det är jätteviktigt och bra, men för att få folk att ta mer aktiva beslut och engagera sig mer måste vi prata om andra saker också. Till exempel hur man förändrar sina beteenden.

Jan: Det där är ju superspännande. Vi kommer prata om det här med tankefällor och sånt senare. Jag kan ändå tycka att jag är relativt smart, men jag har insett att jag har gjort så dumma beslut i min ekonomi. Ibland känns det som att hjärnan inte drar åt samma håll som man vill. Du sa något spännande: ofta fokuserar man så mycket på fondtyperna och det tekniska i sparandet, medan det känslomässiga, som egentligen kanske spelar minst lika stor roll, pratar man väldigt sällan om. Varför tror du att det är så?

Finansbranschens blinda fläck

Elin Helander: Jag tror att det har att göra med att man inom finansbranschen inte har sett sig själv, och än idag inte ser sig själv, som att man jobbar med människor. Man tänker att man jobbar med ekonomi och pengar. Men i grund och botten jobbar du med människor. Det är människor som kommer använda dina tjänster och produkter. Då måste man förstå hur människan funkar. Det innebär att förstå de här sakerna, till exempel hur våra känslor påverkar vårt beslutsfattande. Men den infallsvinkeln har man inte haft, och har inte en idag heller, om det än håller på att förändras. Jag skulle säga att det är en stor okunskap.

Jan: Hur skulle du, helt ovetenskapligt, säga att det ser ut för en småsparare: hur mycket skulle jag behöva kunna det tekniska och hur mycket behöver jag lära känna mig själv eller hur min hjärna fungerar? Vad skulle du säga är viktigast? Hur skulle du ranka de två?

Elin Helander: Gud, vilken bra fråga. Jag skulle ranka dem som att båda två är lika viktiga. Men ursäkta, jag skulle säga så här: har du faktakunskapen så leder den inte till att du får till rätt beteende, att du faktiskt tar ett aktivt beslut. Det behövs någonting annat för det. Så man måste börja med psykologin, skulle jag säga.

Till exempel: har jag lågt eller högt ekonomiskt självförtroende? För de allra flesta, väldigt många, har lågt ekonomiskt självförtroende. Man tror inte på sin egen förmåga att kunna ta bra, adekvata privatekonomiska beslut, och kanske inte ens på sin förmåga att lära sig nya saker. En sådan osäkerhet kan leda till massa saker, till exempel någonting som kallas information avoidance. Det betyder att vi har tillgång till information, till exempel om vår pension. Alla kan logga in på minpension.se och kolla hur den ser ut, men väldigt många gör det inte, för vi tycker att informationen är jobbig. Den väcker jobbiga känslor i oss, och då hamnar vi i ett undvikande eller uppskjutande beteende.

Händer de där mekanismerna fast du har kunskapen, så gör kunskapen ingen nytta.

Så jag skulle säga att det finns viss grundläggande kunskap eller förståelse som är bra att ha, men sen handlar det om att kunna ta sig vidare och ta till sig nödvändig information.

Fem år på tekniken, 25 på sig själv

Jan: Om jag testar att påstå någonting, så får du bara säga utifrån din erfarenhet. Jag träffade en hedgefondförvaltare för många år sedan. Han hade jobbat i finans i 40 år, var väl i 60-årsåldern. Och han sa så här: "Det tog mig typ fem år att lära mig allt det tekniska, och sen tog det 25 år att lära känna mig själv." Jag påstår väl kanske också att det tekniska är relativt enkelt. Om vi tar den berömda 80–20-regeln: 20 procent att sätta ihop det tekniska, men 80 procent att lära känna sig själv och undvika att göra dumma grejer med sina pengar.

Elin Helander: Jag håller helt med. Man skulle kunna se det här kunskapsmässiga mer som ett projekt som du påbörjar, och sen kan du mer eller mindre avsluta det när du känner att nu har jag nått en tillräcklig kunskapsnivå för det jag vill göra. Medan det här att lära känna sig själv är inget projekt som avslutas. Det är en pågående process som sker hela tiden.

Jag brukar få frågan: hur är du själv då, fastnar du i tankefällor, fast du kan allt det här? Och svaret är ju absolut, det gör jag. Sen kan jag sätta ord på tankefällorna. "Nu gör jag det här." Kanske gör jag det ändå, men förhoppningsvis upptäcker jag det innan, lite mer ofta, och kan faktiskt stoppa mig själv. Men det betyder inte att jag aldrig trillar dit.

Jan: Nej. Jag tycker det är jättekul. Vi ska prata lite om det senare i avsnittet, men det här med att läsa boken "Tänka, snabbt och långsamt". Där läser man och inser att man blir utsatt för en tankefälla. "Nu kommer du bli lurad på nästa sida." Man läser den och blir lurad. Så det är super.

En straffränta på 700 kronor

Elin Helander: Men jag trillade dit i en tankefälla precis nu, idag och igår. Ska jag berätta om det?

Jan: Ja, jättegärna.

Elin Helander: Vi sålde vår bostad förra året, så vi ska betala vinstskatt. Det har vi vetat om väldigt länge att vi ska göra. Och har suttit och hållit på de där pengarna och inte betalat. Vi kunde lika gärna ha betalat lite i förväg in på skattekontot, men väntade till sista dagen. När jag ska föra över pengarna inser jag att jag måste föra över till ett annat konto, det tar en viss tid, jag har inte tillräckligt. Och då blir det förskjutet en dag. Så kollar jag nu i morse: du har fått straffränta på 700 kronor. Min första tanke är att den andra summan är ganska stor, så 700 kronor känns som ingenting.

Jan: Där hör man, mental bokföring.

Elin Helander: Ja, absolut. Men sen när jag såg det här i morse, då såg jag 700 kronor framför mig i kontanter, och hur jag tappar dem på vägen till jobbet, eller hur någon tar dem från mig för ingenting. Det svider ju mycket mer. Och jag får påminna mig själv: det är precis det som händer nu. 700 spänn som bara försvann på ingenting. Men det är ju en...

Lampan och bilen

Jan: Precis. Jag brukar använda det där exemplet med lampan. Du ska åka till en affär och köpa en lampa för tusen spänn. Precis när du står i kassan ser du att du kan köpa samma lampa i en affär två kilometer bort för halva priset, du sparar 500 spänn. På föreläsningar brukar jag fråga: hur många hade åkt till den andra affären och sparat 500 spänn? Alla hade gjort det. Ta exempel nummer två: du ska köpa en ny bil för 300 000. Du står och betalar, och så får du veta att du kan få samma bil för 299 500 två kilometer bort. Hur många hade åkt till den andra bilhandlaren? Typ ingen.

Elin Helander: Jag älskar de där exemplen. För det visar verkligen på hur inkonsekventa vi är. Pengar borde ju vara någonting konstant. 500 kronor är alltid 500 kronor, och det värdet ändras inte. Men det är inte emotionellt konstant, som du visade i exemplet. Så 500 kronor är ibland mycket och ibland lite. 700 kronor för mig, med den där skatten på skattekontot, var inte så mycket helt plötsligt.

Jan: Ja, precis. Jag tänker på att du i många artiklar brukar uttrycka att man alltid kan hitta en anledning att inte spara, och att det går igen i alla samhällsklasser. Och att det på något sätt är en kamp mellan ditt nuvarande jag och ditt framtida jag. Kan du inte utveckla det resonemanget?

En serie av olika jag över tid

Elin Helander: Ja, absolut. Det kommer från en forskargrupp på UCLA som vi samarbetar med på Dreams. De intresserar sig för att förstå hur vi kan få folk att ta beslut som också är bra på lång sikt, för vi är väldigt bra på att ta beslut som är bra för oss här och nu. Det man har sett är att vi bör se på oss själva som en serie av olika jag utspridda över tid. Min uppgift är att ta hand om alla mina olika jag, så att jag mår bra idag men också så att mitt framtida jag mår bra. Och där har man sett att vi behöver känna empati för vårt framtida jag. De människor som känner mer empati för sitt framtida jag är också bättre på att ta beslut som är bra på sikt.

Det jag menar med att känna empati för sig själv i framtiden är att känna en slags connectedness. Att jag förstår att jag imorgon också kommer behöva göra de här sakerna, och jag kan se mig själv i framtiden.

Jag kan ge ett konkret exempel som jag själv drabbas av på daglig basis. Mitt kvällsjag och mitt morgonjag står ofta i konflikt med varandra. Jag är en kvällsmänniska som älskar att vara uppe sent på kvällarna.

Jan: Jag med.

Elin Helander: Ja, skönt. Jag var ju lite sen idag, det beror på det. Det är mitt kvällsjags fel. Jag vet att nu kommer jag vara trött imorgon, jag har jättesvårt att ta mig upp och komma i tid. Det vet jag om på kvällen, så jag vet att jag bör gå och lägga mig nu. Men ändå gör jag inte det. Och sen när jag vaknar nästa morgon, som nu i morse, ligger jag och snoozar jättelänge för att jag är trött. Jag vet ju att nu hinner jag inte med, nu blir det jättestressigt när jag går upp. Men ändå ligger jag kvar och snoozar. Och sen när jag går upp blir jag arg på både mitt kvällsjag och mitt snoozande jag. Varför gick jag inte upp en kvart tidigare? Varför la jag mig inte en halvtimme tidigare? Det är nästan som att jag är tre olika personer. Jag är ju samma människa, men jag har tre helt olika resonemang i mitt huvud, och behov som står i konflikt med varandra. Och det här händer mig gång på gång på gång. Jag lär mig aldrig. Så det är ett exempel på hur man kan se på sig själv som en serie av olika jag, med olika behov över tid.

Att göra framtiden konkret

Elin Helander: Det forskarna har sett är att vissa känner ingen empati till sitt framtida jag. De kan inte riktigt se sig själva i framtiden. Frågar man "vad gör du om ett år, vad gör du nästa sommar, hur ser ditt liv ut som pensionär?" är det helt svart när de tänker på framtiden. För andra är det väldigt lätt att visualisera sig själva, och de som har lätt för det sparar också mer pengar, sparar mer till pensionen. Då är frågan: om jag känner att jag inte har så mycket empati för mitt framtida jag, är det kört då? Svaret är lyckligtvis nej, det är inte kört. Man kan förändra det här, alltså öka sin empati för sig själv i framtiden.

Det gör man genom att väldigt konkret göra framtiden konkret. Det är lite därför vår app ser ut som den gör, att man sätter upp konkreta sparmål med bild, namn och slutdatum.

Ju mer vi tänker på framtiden, och ju mer detaljerat vi tänker på den, desto mer verkligt blir det för hjärnan. Och det gör att vi ökar empatin för oss själva i framtiden.

För vi förstår att en dag kommer det här att hända och bli verkligt, och därför måste jag ta beslut idag som också blir bra för mig själv i framtiden.

Jan: Men hur tänker du kring till exempel pension, eller dig själv, ditt framtida jag?

Elin Helander: Jättebra fråga. Jag måste ha väldigt konkreta sparmål för att känna mig motiverad att spara. Jag visualiserar hur jag som pensionär vill leva när jag blir äldre. Jag vill kanske kunna bo utomlands, ha en lägenhet eller ett hus utomlands, kunna resa en del, hålla på med vissa hobbies. Då förutsätter det att jag ska ha en viss standard, och då måste jag ha ett visst sparande. Då blir jag motiverad att spara. Om jag bara tänker på pension som någonting abstrakt som kommer i framtiden, och jag inte har någon aning om hur mitt liv kommer se ut, då blir jag inte så motiverad att lägga undan pengar, att avstå från att konsumera idag för att jag ska få dem om 30–40 år.

Konkreta mål slår abstrakta

Elin Helander: Det gäller även för kortsiktigt sparande. Jag måste ha specifika resmål. Inte bara "semester", utan "vi ska till Öland" eller "vi ska hyra en stuga här". Och även för fondsparande, att man kopplar det till konkreta saker. Sen kanske pengarna används till någonting annat. Men det som händer när jag gör det väldigt konkret är att om jag står inför ett konsumtionsbeslut idag, "vill jag handla den här tröjan på rea, eller vill jag spara pengarna till vår Ölandsresa med familjen?", då är det två emotionella saker som väger mot varandra, väldigt konkreta saker. Då är det mycket lättare att tänka "nej, strunta i det här spontanköpet, för det är ju 500 kronor som tas från familjesemestern", och då kanske jag inte är beredd att ta det beslutet.

Jan: Du pratar väldigt mycket... Jag brukar från beteendepsykologin säga att vi gör saker av två anledningar. Antingen för att vi är inspirerade av ett framtida mål, som en sådan där Ölandsresa, du vet att om jag får åka till Öland med familjen kommer jag må så bra. Det andra är mer att jag är lite trött, det här hotet. Jag är mycket hotmotiverad, brukar jag kalla det. Jag kan inte räkna med någon pension från staten, så jag behöver ta hand om det själv. Hur ser du på det här med att vara rädsledriven kontra inspirationsdriven?

Hot, rädsla och skam som drivkraft

Elin Helander: Båda är jättebra drivkrafter. Man ska inte underskatta "det kommer gå åt helvete"-grejen, det ska man inte göra. Det är en viktig drivkraft för hela mänskligheten sen vår begynnelse, som har tagit oss väldigt långt. Både hot och rädsla, men också skam faktiskt. Om man skulle känna att det är lite skamligt att inte ha koll på sin pension, att bland mina vänner ska man ha koll på det, eller man ska ha lite koll på sitt sparande, då skaffar jag koll. Det kan också vara en drivkraft.

Men problemet är att för dig tror jag det kan funka väldigt väldigt bra, det här med hotet. Men du har också ett visst självförtroende för att du kan lösa det här, och ett visst intresse för att sätta dig in i de här frågorna och informationen. För människor som inte har det, som tänker "jag vill inte tänka på pengar och spara, det är bara att det händer automatiskt", och som inte känner sig oroliga för att ta dåliga och fel beslut, där leder den där känslan som hot till att förstärka ett uppskjutande beteende. "Jag förstår att det är viktigt, jag ska ta tag i det någon gång, men det får bli i framtiden. Det passar sig inte nu idag, kanske till helgen, kanske till semestern." Och så blir det aldrig av. Det kan också leda till det vi pratade om tidigare, information avoidance, att jag inte ens vill ta till mig informationen, kanske inte ens kolla hur mycket pengar jag egentligen har.

Jan: Inte öppna PPM-kuvertet.

Elin Helander: Precis. Och inte kolla, eller göra en budget, för man fattar att det inte kommer se bra ut, och då bara struntar jag i det. Så för de människorna blir den här positiva, drömmande inspirationen vägen framåt, i alla fall till att börja med.

Att möta sitt äldre jag i VR

Jan: Du skrev också i boken att det fanns en studie där man i VR, virtual reality, fick träffa sig själv i ett framtida år. Man gick in i ett rum och tittade sig själv i en spegel, men då såg man en äldre version av sig själv.

Elin Helander: Precis, det är de forskare vi samarbetar med som gjorde den studien. Det de testade var att det ökar empatin för dig själv i framtiden, och gör också att du sparar mer pengar. Vår hjärna kan på ett teoretiskt plan förstå att det finns en framtid, att jag kommer existera imorgon, eller om tio år förhoppningsvis, och också bli pensionär. Men bara för att vi kan tänka på det känns det fortfarande väldigt overkligt.

Om jag ska dra det till sin spets kan vi tänka på att vi en dag kommer gå bort. Jag kan sitta här och säga det, men min hjärna intalar mig samtidigt att nej, det är inte riktigt sant. Det är väldigt abstrakt, som en skyddsmekanism.

Jan: Ja, det är jättekul. Vad skulle du säga till någon som ska komma igång och spara?

Börja med varför

Elin Helander: Då skulle jag säga: börja med att tänka på varför du vill spara och komma igång. Vad skulle det innebära för dig att ha ett sparande? Om vi tar en person som kanske inte har ett sparande överhuvudtaget idag, vad skulle det medföra för bra kvaliteter? Ett exempel på vad det ofta medför är peace of mind. Att du känner att jag kan känna mig trygg här och nu, om jag vet att jag kan hantera oförutsägbara saker i framtiden. Och det här med oförutsägbara saker handlar inte bara om negativa saker, att man blir av med jobbet, skiljer sig, eller att någonting går sönder, utan också positiva saker. Att man kan åka iväg på en spontan resa med sin familj eller sina vänner. Det är också en viktig anledning till att ha sparande, för det ökar våra valmöjligheter, och det ger frihet, känslan av frihet.

Men vi har lite problem med hur vi ser på tid. Vi ser ofta tiden som att nutiden, där vi är här och nu, är ett block. Sen har vi framtiden, och dåtiden här. Vi har dåtid, nutid och framtid, och tänker att de är separerade från varandra. Det är de inte. Vår framtid påverkas i högsta grad av nutiden, vilket betyder att nutiden på ett sätt också är framtid. Det låter nästan flummigt och filosofiskt.

Jan: Alltså, det jag gör idag påverkar det jag har imorgon.

Framtiden som ett oskrivet blad

Elin Helander: Ja. Framtiden är inte någonting som bara ligger där och väntar på mig, utan den är som ett oskrivet blad, som i högsta grad påverkas av alla beslut jag tar idag. Så när man ska komma igång med sitt sparande, tänk på hur du vill att din framtid ska se ut. Du har alla möjligheter att designa din framtid precis som du vill ha den. Sätt dig ner och tänk på hur du vill att den ska se ut, och bryt sen ner det till: vad behöver jag göra idag? Vad är första steget redan den här dagen?

Jan: Ja, det där är jättekul. Det där känner jag igen från mycket av det jag gjort. Jag har gått mycket kurser i personlig utveckling, och där pratar man också om att börja. Ofta när man sätter mål gör man i klassisk mening så att man tittar "var är jag idag?", och sen "var kan jag vara om ett år, om fem år?". Men det är mycket smartare att göra precis som du säger, att börja i framtiden. Om jag vill ha det där huset i Frankrike i framtiden, vad behöver jag göra idag för att få det? Man backtrackar snarare än att man gör en väderleksprognos.

Elin Helander: Jag beskriver en sådan metod i min bok också, som bygger på forskare som har kommit fram till hur man kan sätta upp mål som ökar chanserna att man når dem. Det är en metod som används för olika typer av målsättning, om man vill sluta röka eller leva mer hälsosamt och gå ner i vikt. Och sparande är också en typ av målsättning, absolut. Ett misstag som många ofta gör, även om man skulle säga att man är en ganska bra sparare men kanske vill bli bättre, är att vi inte sätter upp mål riktigt på rätt sätt. Vi ger oss själva inte rätt förutsättningar för att lyckas, vi ger inte vår hjärna rätt förutsättningar. Så misslyckas man med målen, och då tänker man "det var svårt" eller "tråkigt" eller "jag är inte så bra på det här".

I grund och botten handlar det ofta bara om metodiken, alltså verktygen du använder. Du hade inte rätt verktyg. Det handlar inte om din motivation eller din viljestyrka.

Jan: Det låter ju optimistiskt.

Vad innebär målet för mina beslut

Elin Helander: Ja. Och det här som du pratar om är en viktig grund i det: du måste göra det konkret för din hjärna vad målet innebär. När du sätter upp ett mål tänker vi ofta på slutresultatet, men vi har inte gjort klart för oss själva eller för vår hjärna vad det innebär för beteenden. Vad innebär det för beslut som jag behöver ta för att nå det här målet? Vad behöver jag ta för andra beslut än de jag tar idag? Den biten missar vi ofta. Vi bara sätter upp ett mål. Ett träningsmål kan vara "jag ska åka Vasaloppet", men då har vi inte tänkt på vad det innebär för mig idag, att jag kanske måste göra vissa förberedelser för att lyckas med det.

Jan: Jag brukar tänka på det så här: vad behöver jag börja göra, vad behöver jag sluta göra, och vad behöver jag fortsätta göra?

Elin Helander: Jag håller helt med. Och vill man vara lite snällare mot sig själv kan man ställa frågan: vad kan jag göra mer av och vad kan jag göra mindre av? Ibland är det faktiskt svårt att sluta med saker helt och hållet. Då tänker man "nu ska jag sluta helt med det här", och så misslyckas man, och då tappar man motivationen. Så då kan man bara göra lite mindre av det. Kanske shoppar och konsumerar jag fortfarande, fast jag inte vill, men jag försöker konsumera lite mindre.

Du har mer pengar än du tror

Jan: Utifrån det här med sparandet, du har ju så fantastiska rubriker i din bok, jag gillade dem jättemycket. Ett kapitel hette "Du har mer pengar än du tror". Kan du inte säga något mer om det?

Elin Helander: Absolut. Det är kanske en bra titel. Jag ville inge lite optimism och trycka på det positiva, inte rädslan.

Jan: Ja precis, den är väldigt möjlighetsorienterad och positiv, din bok. Så vad tänker du där, att du har mer pengar än du tror?

Elin Helander: Det har återigen att göra med hur vår hjärna funkar. Vi har svårigheter med att förstå den ackumulativa effekten av småsummor över tid, och det här spelar oss ett spratt. Både när det kommer till att konsumera och till att spara. Det gör att de allra flesta av oss lägger pengar på saker som faktiskt inte betyder någonting för oss, som inte är så viktiga. Vad det är för saker är olika för olika människor, men det är små summor här och där, där man tänker "20 kronor kan jag lätt avvara, det är ingenting". Men så kollar man på en hel månad, ett halvår eller ett år, och det är en jättestor summa. Det är 9 000 som vi har lagt på någonting som faktiskt inte medför något. Vi gör oss inte lyckligare och behöver det inte.

Samtidigt känner vi att det är ingen idé att jag sparar, eller sparar så mycket, för jag har inte tillräckligt med pengar att spara. Det är en jättevanlig ursäkt jag möter i mitt arbete på Dreams, att folk känner att de inte har några pengar att spara. För de förstår inte att om du lägger undan 15 kronor ibland, 20 kronor ibland, 70 kronor ibland, så har du på en månad kanske fått ihop 500 kronor, och på ett år så här mycket.

Fikat, lunchen och miljonerna

Elin Helander: Jag ger några exempel i boken på beteendeförändringar och vad man kan göra. Om du lägger så här mycket på fika i veckan, så blir det på ett år så här mycket på kaffe ute. Istället för att dricka kaffe på jobbet, i skolan eller hemma, så blir det på ett år så här mycket. Samma sak med lunch ute, för att påvisa effekten att det över tid kanske är 12 000 kronor. Samtidigt känner man att "åh, jag vill åka på en resa, men jag har inte råd". Så det handlar det kapitlet om.

Jan: Det jag tolkar in i det är att det handlar mycket om det här mikrosparandet, de små summorna. Och där är jag väl lite nördig, det är väl ingenjören i mig, men då tänker jag 10 000 på ett år, och så räknar man på 20 år med ränta på ränta, och kanske 8 procent som jag brukar utgå från i en indexfond. Då är det 50 000 helt plötsligt. För de där 10 000 gångas ju med fem på 20 år, med en faktor fem ungefär.

Elin Helander: Ja, och jag tänkte just på det där själv. Jag är som sagt precis tillbaka och arbetar, och vi har en liten bebis hemma som sover väldigt dåligt på nätterna, så vi har blivit sämre på att laga mat. Jag har blivit sämre på att ta med matlådor till jobbet, så jag köper, nu när jag kom tillbaka från föräldraledigheten, väldigt mycket mat ute. Då tänkte jag att det kanske får vara värt det, i det här skedet i livet prioriterar vi den kostnaden. Och så tänkte jag snabbt: vad blir det här? Äter man ute jämt, alltså 2 000 på en månad? Ja, men det kanske är rimligt då.

Jan: Alltså, det kostar att ha barn, säger de ju. Det här är en kostnad, men det är lugnt. Det är bara 125 000 på 20 år.

Vad varje vana kostar på 20 år

Elin Helander: Ja, det var precis det. Jag tänkte att över ett år är det så här mycket pengar, 24 000 på ett år. Är jag beredd att ta den kostnaden? Det skulle kunna vara 24 000 som istället går till Olivias sparande.

Jan: Precis, som till hennes 18-årsdag hade det varit 125 000.

Elin Helander: Ja, och då blir det ett helt annat perspektiv. Så det är bra att göra de här uträkningarna.

Jan: Det finns en räntoräknare, och då brukar jag säga att pengarna fördubblas på tio år, och på ytterligare tio år, alltså på 20 år, då fördubblas de en gång till. Så det blir en faktor på 4,7 vid 8 procents genomsnittlig avkastning. För det är svårt att räkna i huvudet vad något blir på 8 procent.

Elin Helander: Ja, men du ska alltså tänka så nästa gång jag köper lunch ute: det här beteendet kostar Olivia 120 000 kronor.

Jan: Ja, precis. På tal om ångest. Jag hade ju ett avsnitt i höstas med Charlie Söderberg. När han var programledare i Lyxfällan använde han det här greppet: "Du röker? Aha, så du röker upp barnens pengar." Eller pengarna man fått från farmor. "Berättar du för farmor att du röker upp barnens pengar?" Man mår lite dåligt. Jag tror man behöver, som du säger, zooma ut. Lyfta blicken.

Att välja medvetet

Elin Helander: Precis, så att man inte faller in i vanor och beteenden som man faktiskt kan ändra och justera. Det kanske fortfarande är så för oss att vi kommer laga mindre mat, men vi behöver göra någon justering. Att vi alltid på söndagar gör storkok, till exempel.

Jan: Jag tror egentligen att det handlar om att välja medvetet, precis som du var inne på. Det kan vara okej, under en viss period, att vissa kostnader eller utgifter vill man ha, för att de ger tid, energi eller en upplevelse. För vänder man på det, där har vi ju den här trenden, FIRE, där man har folk som extremsparar. Där har jag gjort mig ovän med många.

Elin Helander: Är det så? Vad spännande. Det vill jag höra.

Jan: Ja, för trots att jag är mycket för ekonomisk frihet, min pappa dog ju när jag var 13, så jag har ju fattat att vi inte kommer leva för alltid. Och så tänker jag att det ändå bara är 90 procent sannolikhet att en man lever bortom sin 60-årsdag. Då menar jag, ska man då extremspara? Det finns många nackdelar med det. Lever du ett rikt liv under den tiden? Och sen är det en massa andra nackdelar.

Elin Helander: Jag tror, om jag får hoppa in, att de som gör det faktiskt lever ett rikt liv. Jag tror de verkligen kickar på hela den grejen och det beteendet. Deras belöningscentra går igång på det här, de mår bra av det, och kanske till och med också mår bra av att skilja sig från mängden.

Jan: Det är ett sätt att vara signifikant.

Elin Helander: Ja, precis. Så för att vara diplomaten och allt det där, så tror jag att ni båda har rätt.

Medvetna beslut framför extrema mål

Jan: Jag är ju så här att vi gillar folk. Jag brukar säga att bara folk tar medvetna beslut, så kan de få ta vilket beslut som helst. Jag gillar den där liberala tanken, att så länge det inte skadar andra, gör vad du vill. Sen tror jag att det handlar mycket om balans.

Elin Helander: Jag tror också att människor gillar extrema saker. Både att sätta upp extrema mål, vilket gör att vi som gemene man kan misslyckas med våra mål, för vi vill att de ska vara så extrema. Vi ska spara 8 000 i månaden, istället för att du kan spara 2 500 i månaden över längre tid. Istället sätter du upp ett extremt mål, och sen tappar du motivationen efter ett tag. Men också det här med, om vi kallar dem FIRE-människorna, att folk gillar att inspireras av dem. De som följer dem är ganska få som faktiskt vill leva så och försöker leva så, men man plockar tio procent här och där till sitt eget liv.

Jan: Min invändning är väl att jag har lärt känna många människor som har väldigt mycket pengar, alltså hundratals miljoner, och det alla de säger gemensamt är att om du ska spara, så kan du max bara spara 100 procent. Men om du tittar istället på hur mycket pengar du kan tjäna, så finns det ingen begränsning i uppsidan, medan det är en begränsning i nedsidan. Så för mig handlar det också mycket om en attityd. Vi pratar i podden väldigt mycket om att spara pengar, inte att få in pengar.

Elin Helander: Ja, precis.

Jan: Medan det är en helt annan planhalva som handlar om att tjäna mer pengar. Men den är betydligt svårare.

Löneförhandling som det viktigaste verktyget

Elin Helander: Jag håller helt med dig. Jag tar upp det i boken, i något av kapitlen, jag tror i "Du har mer pengar än du tror". Hur man kan tänka på utgifter, men också på inkomster. Det kan man få in på olika sätt, men i alla fall genom lön. Och en löneförhandling är någonting många tycker är jobbigt och obehagligt, och drar sig för att göra. Men det är ju jätteviktigt.

Jan: Jag skulle säga att det nästan är det viktigaste du har. Ibland tänker jag big wins. Istället för att dricka en kopp kaffe mindre i veckan, så är jag så här: se till att löneförhandla, så att du får upp lönen så mycket som möjligt. Sen kan du dricka hur mycket 15-kronorskaffe du vill.

Elin Helander: Precis, och du kommer behöva löneförhandla så länge du har ett arbete. Så gör dig bekväm med den situationen. Jag tror många känner att "nu är det dags för lönesamtal", som det heter, och sen när det är avklarat är det "oh, skönt, nu behöver jag inte tänka på det där", och så lever man på. Men det är återkommande. Är du ganska ung idag och tänker att du ska arbeta tills du är 60 eller 70 år, så är det många lönesamtal du kommer att ha. Varför inte se till att du blir riktigt, riktigt bra på det och bekväm, åtminstone lite mindre obekväm? Så jag tar upp lite forskning och statistik inom det, och vad man kan tänka på för att det ska bli ett bra samtal.

När ledighet kostar mer än hemstäd

Elin Helander: Det är ett jätteintressant ämne, och även det har en personlig koppling, till att jag och min mamma tänker väldigt olika. Bland annat kan hon tycka att vi slösar pengar på ett sätt som hon inte skulle göra. Vi har inte hemstäd idag, men det är någonting vi överväger att skaffa och som jag gärna vill ha. För min mamma är det en väldigt onödig utgift, hon tycker det är lyxkonsumtion. Medan hon själv har jobbat deltid väldigt, väldigt länge. Både när vi var små, vilket var väldigt klassiskt då, att kvinnan jobbade deltid, men även när vi var äldre, och även nu på äldre dagar har hon jobbat 80 procent för att hon tycker det är skönt. Och det är inga konstigheter för henne. Men jag tycker att det, om något, är lyxkonsumtion att välja att gå ner i tid. Räknar man på vad hennes ledighet kostar kontra hemstäd, så är hennes ledighet mycket dyrare. Och sen kallar hon hemstäd lyxkonsumtion.

På ett sätt är det också ett väldigt bra beslut. Tid är riktigt viktigt, det ska vi vara rädda om. Men jag ser hur olika vi ser på saker. För henne är det inga konstigheter, ingen lyxkonsumtion, att gå ner till 80 procent. Medan för mig skulle det vara att "nu jävla lyxar jag till det".

Jan: Ja, precis. Gud vad roligt. För jag ser på det där på ett tredje sätt.

Elin Helander: Ja, berätta.

Självkostnad per timme

Jan: Vi har hemstäd, och vi har hjälp med barnvakt, och jag jobbar 80 procent. Nej, nej, ish. Och så har vi folk som klipper gräset. Kan vi köpa in en tjänst, så köper vi in den tjänsten. Det här tragglar min mentor med mig: självkostnad. Vad kostar du en timme, och vad kostar någon annan en timme? Jag har räknat att jag ligger en bit över 500 kronor i timmen när jag jobbar, det är vad jag tjänar. Det betyder att om jag ska städa eller klippa gräsmattan i två timmar, ja då är det en kostnad på tusen. Om jag istället hade jobbat. Det betyder att kan jag köpa in en sådan här, till exempel Jeppster, jag gillar den appen, där det är ungdomar som får hundra kronor i timmen, så har jag de facto inte spenderat utan tjänat 800 kronor på att jag fortsätter jobba och sen någon annan klipper gräsmattan.

Elin Helander: En tanke som kommer upp i mitt huvud nu: tänk vad både roligt och sorgligt om man i en relation kommer fram till att "jag kostar så här mycket per timme, så jag kan inte stå och diska och laga mat, men du däremot har ju lägre lön, så du får diska och laga mat".

Jan: Ja, precis. Allt kan man som sagt inte räkna i pengar. Men om vi bygger vidare, nu är inte Caroline med, hon hänger med Elsa i Malmö, men så resonerade vi faktiskt ett tag. Caroline gjorde till exempel mycket hemma, men då sa vi så här: nej, en timme jobb hemma är lika mycket värt som en timme som jag jobbar.

Elin Helander: Precis.

Ekonomisk jämställdhet i hemmet

Jan: Det där är spännande, för jag tänkte att vi skulle prata om det här med kvinnor och män, för det är mycket i ekonomisk jämställdhet. Då sa vi så att i vårt liv passar det just nu väldigt bra att Caroline är hemma och jobbar mer i hemmet, medan jag fokuserar på att jobba. Sen kompenserar vi ut det, för det ger oss båda ett rikare liv. Hon får jättemycket energi av att vara med barnen och sköta hemmet, jag får mycket energi av jobbet. Och så har vi en fas i livet. Men det var ju jättejobbigt för Caroline. Hon var så här: jag har inte doktorerat för att bli hemmafru. Och hur många andra i vår omgivning har tittat på det där, att Caroline bara jobbar, nu är hon mammaledig på heltid, eller att hon jobbade bara 50 procent?

Elin Helander: Jätteintressant ämne. Jag måste sticka in en fråga, för jag och min sambo är lite oense. Vi börjar mötas, men det här med att outsourca tjänster, jag är helt på din planhalva. Kan inte du säga några kloka ord, som jag har ohyfsat att lyssna på den här podden sen?

Jan: Jag tror, nu kommer jag vara så tråkig och diplomatisk, att det handlar om varför. Att ha mycket samtal. Varför ska vi göra det på det här sättet?

Elin Helander: Lite status quo. "Så här har det alltid varit förut." Man måste ifrågasätta det idag.

Pengar som frihetskapital

Jan: Ja, precis. Är detta vad vi vill egentligen? Både, vad blir möjligt, och vad slipper jag? Det var lite som du var inne på innan, det här med att pengar skapar möjligheter. Jag älskar Länsförsäkringar, de har ett ord de kallar frihetskapital. För oss är detta frihetskapital, att vi tar in en barnvakt, till exempel på två timmar på eftermiddagen, så Caroline kan gå och träna. Alternativet hade varit att jag tar Elsa då, men nu har vi en barnvakt som kommer och tar Elsa i två timmar. Och sen när jag, Caroline och familjen spenderar tid, då kan vi spendera kvalitetstid, istället för att en är med barnen och den andra står och diskar.

Elin Helander: Det är också ett argument jag använder. Varje timme vi lägger på, kalla det hushållsarbete, är också en timme vi inte är lika närvarande med Olivia. Så den är minst lika viktig, om man bortser från pengafrågan och kostnadsfrågan. Jag jobbar med i mitt liv att ta bort hela det här mellanlagret. Man har arbetslivet, jag vill arbeta mycket, och så vill jag vara mycket med min familj. Och jag gör både och, arbetar mycket och är mycket med familjen. Det här mellanskiktet får skalas bort. Det tänker jag på i alla delar av mitt liv. Jag har byggt en klädgarderob som är väldigt effektiv, där allt passar till allt, så det behöver läggas så lite tid som möjligt på att planera kläder och packa. Vi har matkassar som kommer hem automatiskt, vi abonnerar på mat så vi inte ska behöva gå och handla. Och så finns det ännu fler saker man kan göra.

Jan: Det där är roligt, för vi har också, fast matkassar skippar vi, för jag tycker det är kul att gå och handla.

Elin Helander: Jag har hört fler som är som du, jag kan inte alls förstå det.

Jan: Ja, det är så trevligt att gå där och fylla på kylen och titta på olika matvaror.

Elin Helander: Jag blir lite inspirerad och sånt.

Att designa sitt liv

Jan: Jag tror att det handlar mycket om att designa sitt liv. Och jag håller helt med dig, jag gör ingen skillnad på min arbetstid eller fritid. Egentligen var det ju ett koncept som kom, jag tror på 1800-talet, med industrialiseringen. Frågar du en bonde på 1600-talet "hur mycket fritid har du?", så hade de tittat konstigt på oss. Det är ju bara tid. Sen tror jag, till exempel, att jag och Caroline rationaliserade bort tv:n för tio år sedan. Vi följer folk, "vad tycker du om Idol?", och jag bara: jag visste inte ens att Idol gick.

Elin Helander: Tittar du inte ens på Netflix?

Jan: Jo, ibland, men då är det specifika saker, den filmen, så det är inget slötittande.

Elin Helander: Nej, det är bara att man har det på och så passar man tiden.

Jan: Precis. Så jag tror att det handlar, precis som du säger, om att det svåra är att ställa sig frågan: vad är det som är viktigt för mig, vad är det jag vill, vad är det vi vill?

Elin Helander: Jag tror att fler skulle må bättre om de gjorde det, att man som familj sätter sig ner och tar bort alla föreställningar om hur en vardag ska se ut. Och så börjar man från noll, som du säger med ett vitt papper. Hur vill jag att det ska se ut? Då tror jag att många skulle leva annorlunda än vad de gör idag, och också må bättre. För de flesta bara faller in i det klassiska, ekorrhjulet. Vi följer in i vanor, "så här gör man", och reflekterar inte. Man kan nästan ifrågasätta vad som helst. Jag ifrågasätter julen nu, och det får man tydligen inte göra.

Jan: Där går gränsen.

Elin Helander: Där går gränsen. Jag får så mycket motstånd, både hemma, från släkt och på jobbet, om jag ifrågasätter julen.

Bucket list och falska drömmar

Jan: Jag förstår det. Jag tänker också att det som blir ännu klurigare, jag hade ett avsnitt i höstas, avsnitt 78, där jag pratade med Sabina Andersdotter om bucket list. Det var ganska spännande, för det handlar verkligen om drömmar. En bucket list är att man sätter upp saker man vill uppleva, saker vi vill göra i livet. Och vad vi insåg, eller vad hon kastade ljus på, är att de flesta sådana drömmar vi sätter upp är fejk. Man sätter sig och skriver "jag ska flyga helikopter över Manhattan, och jag ska gå på Roskilde", och sen är det så här: men jag vill ju inte de grejerna egentligen.

Elin Helander: Jag älskar det här. Jag tar upp det i min bok, för jag insåg det här, det jag skrev: vi måste prata om falska drömmar, som jag kallar det. Det är just det där, saker man tror att man vill göra för att andra vill göra det, eller för att det är socialt accepterat.

Jan: Eller socialt rätt.

Elin Helander: Precis, socialt rätt. Och det tror jag är jättevanligt, att man har så kallade falska drömmar man strävar efter.

Det som forskning visar gör oss absolut lyckligast, det är att spendera pengar på upplevelser. Men framförallt upplevelser med andra människor. Och att ge pengar till andra.

Och upplevelser med andra människor innebär ju tid, att kanske ta extra ledigt över julen, om man nu ska fira julen, och vara med nära och kära. Det är det som får oss att må bra. Och vi lever i ett konsumtionssamhälle där många av oss jagar faktiska ting istället, alltså kläder, prylar, inredning, bilar. Vilket jag tror är en del av att många mår inte så bra idag. Allt ifrån riktigt dålig psykisk ohälsa och depression till en liten nedstämdhet, att livet känns bara mediokert och inte så kul. Det tror jag har att göra med reklam, sociala medier, influencers och så vidare, som får oss att rikta vårt fokus mot saker som faktiskt inte riktigt var vårt fokus.

Lastbilen och minigrisen

Elin Helander: Jag har tänkt på det själv, jag berättar i boken: vad är det jag faktiskt vill göra för mina pengar, vad tycker jag om? Många tycker om bilar, snabba bilar. Jag tycker också om det, men jag är framförallt fascinerad av starka motorer. Så jag fick en sådan här upplevelsepresent att köra lastbil. Lyckligaste dagen i mitt liv, det är det. Det är Scania som har deras testbana, det är tre kilometer väg de har där man får köra. Så jag har kört inte bara brandbil, utan stadsbuss, långdistansbuss och deras nya senaste lastbilsmodell, som är 24 meter lång med släp, 64 ton fullastad. Så jävla kul. Jag tror att fler skulle tycka sånt var kul, men man tänker inte så mycket "fan, vad kul att köra lastbil". Jag vill inte ha en hund, jag vill ha en gris, jag vill ha en minigris. Men det är också en sådan sak som det inte är någon som marknadsför, "köp en minigris, det är häftigt".

Jan: Nej, precis. Jag bara skrattar, för jag känner igen mig. Folk som vill ha ett hus i Spanien eller utomlands. Vi var i våras två veckor i Spanien, och folk är så här "det är säsong, åka skidor". Då testade vi att vara där två veckor, och efter sju dagar säger min dotter Freja: "Pappa, jag vill hem." Jag bara tittar på henne: Freja, jag också. Egentligen det jag gillar är att sitta hemma och pyssla vid datorn eller effektivisera saker.

Elin Helander: Det är en inre konflikt jag också har. Som jag sa om mitt pensionärsliv, jag vill kunna bo utomlands, ha ett hus eller en lägenhet utomlands, samtidigt som jag vet att jag förmodligen inte vill det i praktiken. Jag är också så himla trött på att äga saker. För att äga kostar dig inte bara pengar, det kostar också tid.

Jan: Och energi.

Elin Helander: Ja, och energi, kognitiv energi, vilket jag inte vill dra på mig mer av i mitt liv. Nu är det inte så att jag äger en massa saker, vi äger vår lägenhet och känner att det räcker gott och väl med det. Och sen vara helt fri att inte bekymra sig för en massa saker.

Ekonomi i parrelationer

Jan: Ja, superspännande. I boken, bara en grej, för vi berörde det ämnet precis, det här med man och kvinna i par, ekonomi i parrelationer. Det är ett väldigt viktigt ämne, tycker jag. Kan du inte säga något mer om det?

Elin Helander: Ja. Det flesta statistik och studier finns ju på heterosexuella förhållanden än så länge. Det man ser är att det råder en obalans i ekonomisk makt mellan män och kvinnor, som har flera faktorer att göra med, men en är framförallt vid familjebildning, att kvinnan är hemma mer med barnet. Det i sig behöver inte vara ett problem, för ni har ju pratat igenom det här så himla bra och tänkt "hur gör vi? Vi tar medvetna beslut och säger, om du är hemma så får du lön för det". Men de flesta gör tyvärr inte så. Det leder till att den som är hemma mer får lägre pension, det påverkar pensionen. Det påverkar också löneutvecklingen. Och även när man är hemma kan man ha mindre pengar från föräldraförsäkringen, beroende på hur man delar upp ekonomin däremellan.

Det som studier visar, ett vanligt argument som används är "mannen tjänar mer, så det kostar oss så mycket om han ska vara hemma, det påverkar vår ekonomi". Men även om det inte är så, så kommer man fram till att det är bäst att kvinnan är hemma. Även i par där kvinnan är högst utbildad kommer man fram till samma slutsats, att det är bäst att hon är hemma.

Varje enskilt par tänker att vi har kommit fram till vad som är bäst för oss. Men zoomar man ut ser man att alla tar samma beslut.

Och de anledningar som anges är egentligen fejkanledningar. Då finns det någonting annat här som påverkar oss, och det är ju den här normen kring manligt och kvinnligt.

Fejkanledningarna bakom besluten

Elin Helander: Det jag ville lyfta med det här i boken är att man sätter sig ner och tänker till: hur vill vi att vårt liv ska se ut? Och ifrågasätt det vi kommer fram till. Behöver det verkligen vara så här? Ibland vill den ena vara hemma mer än den andra, och så måste det givetvis också få vara. Men anledningarna är ofta fejk, det är det jag vill skicka med.

Till exempel kvinnor som är egenföretagare. Där resonerar man "då kan jag vara hemma med barnen, fast jag har ett flexibelt arbete". När mannen är egenföretagare går resonemanget åt andra hållet: "eftersom jag är egenföretagare är mitt arbete förknippat med osäkerhet, jag måste vara där, jag är outbytbar." Så det är väldigt intressant.

Framförallt vill jag skicka med att man som familj eller par ska sätta sig ner och bara prata om de här sakerna, för det är väldigt många som inte ens pratar om dem. Jag gjorde en intervju för en tidning för ett tag sedan på det här ämnet, det riktade sig till kvinnor, och handlade om, jag kommer inte ihåg titeln, men just hur man ska se till att om man är hemma, att det blir rättvist ekonomiskt, att man faktiskt ska ha kompensation för det, och gav tips på det. Den lades ut på sociala medier och fick så många kommentarer, och kommentarerna bestod av kvinnor som taggade sina män: "titta här, se här". De använde den här artikeln som ett sätt att kanske få lyfta ämnet, eller få stöd i att de redan haft den här diskussionen. "Titta här, nu kommer en expert som säger någonting och underbygger det här." Jag tyckte att det både var positivt, men också väldigt sorgligt att det behövdes.

Jan: Och vad är huvudpoängerna, skulle du säga, för någon som lyssnar på det här?

Kompensera den som är hemma

Elin Helander: Att den som är hemma måste kompenseras för det. Att man avsätter pensionsrätter till den som är hemma. Att man delar upp ekonomin, eller lägger ihop den, så att den som är hemma också känner att jag har ett kapital som jag kan bestämma över, hur vi gör med våra finanser. För det är ju ett samspel, ett teamwork. Du är ute och får in lön, men jag möjliggör att du kan vara där. Så pengarna är ju kanske bådas.

Jan: Precis. Om man ska sammanfatta, så är det att man kan lämna över pensionsrätter, det gör man via Pensionsmyndighetens hemsida. Prata. Att verkligen ha gemensam ekonomi, men också egna pengar som ger självbestämmande.

Elin Helander: Ja, det tror jag är jätteviktigt. Självbestämmande, och det sista, att verkligen sätta sig ner och prata igenom det här, och ifrågasätta de slutsatser vi kommer fram till. Är det verkligen så här? Behöver det verkligen vara så? Framförallt om det är så att en behöver vara hemma mer än den andra, och kanske känner "jag vill egentligen inte det", då ska man ifrågasätta anledningen till att man ska vara hemma mer, och försöka hitta en annan lösning.

Nästa avsnitt: dina pengars största fiende

Jan: Perfekt. Jag tänker att i nästa avsnitt, det som jag egentligen trodde att vi skulle prata om idag, det var det här med tankefällorna och hur hjärnan lurar oss själva. Vi som ändå, jag kan ändå tycka att jag är ganska smart från tid till annan, men hur jag gör dumma saker med mina pengar. Jag brukar börja där, så är tema "dumma saker Jan gör".

Elin Helander: Ja, precis.

Jan: Det avsnittet finns redan, och det blev inte bara ett, utan det blev två avsnitt om dumma saker jag har gjort. Men jag tänkte mer så här att kanske, för vi sa ju innan, kanske 20 procent är det tekniska men 80 procent handlar om att lära känna sig själv. Jag brukar också i andra avsnitt säga att dina pengars största fiende, det är du själv. Vi vet det här, köper billigt, säljer dyrt, och sen köper vi dyrt och säljer billigt. Vi ska prata lite om de sakerna. Så ett fantastiskt stort tack för det här avsnittet, Elin. Fantastiskt inspirerande. Och jag behöver inte fråga om du vill göra om det här, för vi gör om det direkt.

Elin Helander: Ja, och då går vi in på hur man ska samarbeta med sin hjärna för att lyckas med sina pengamål.

Jan: Lysande, tack så mycket.

Elin Helander: Tack.