Om ekonomiskt självförtroende, ekonomi i skolan m.m.

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: en intervju om ekonomiskt självförtroende
2. Varför det blev en bok om privatekonomi
3. Skillnaden mellan ekonomi och pengar
4. Energiekonomi: tjuvar, skulder och tillgångar
5. Hur ekonomin hänger ihop med möjligheter
6. "Mer okej att prata om sex än om pengar"
7. Du är inte din lön
8. Var tredje svensk har lågt ekonomiskt självförtroende
9. Ekonomiskt självförtroende och att äga sitt liv
10. "Jag vill inte till Ica" – om att inte veta sina mål
11. Att packa bilen innan man åker
12. Vanligt misstag: att ta för stor grej
13. Intressera sig – och prata med någon
14. Att sätta upp sig själv för att lyckas
15. Lilla stegets kraft
16. Vi jämför oss alltid uppåt
17. Att tänka om: konstruktivt tänkande
18. "Jag kan inte detta – än"
19. En gåva viktigare än pengar på bankkontot
20. Hur vet man att man har gott ekonomiskt självförtroende?
21. Vanligaste misstaget: att vara passiv
22. Matsvinnet – var femte matkasse
23. Att våga drömma större
24. Mål kontra standarder
25. Självkännedom och att räkna i kronor
26. SMART-modellen på två minuter
27. Det extra A:et – aggressivt
28. Debattartikeln: "Skolan sviker unga"
29. Pengar som folkhälsa
30. En kvarts miljon barn i ekonomisk utsatthet
31. Varför är privatekonomin en så liten bit?
32. "Tänk om det inte är ekonomi, utan din ekonomi som är tråkig"
33. Belöningspass i skolan
34. Tre elever: A, B och C
35. "De vet inte vad en fond är"
36. En bättre relation till eleverna
37. Tre tips för att engagera tonåringen
38. Brödsmulor och Gimi-appen
39. Tre delar: jobba ihop, sparpengar och aktier
40. Väntetid och att lära sig vänta med impulser
41. Behöver jag detta eller vill jag ha det?
42. Avrundning: på en skala 1–10, hur konstig är du?
43. Boktips och förebilder
44. "Jag är lite trygghetsnarkoman"
45. Premiärfrågan: den garanterade avkastningen
46. Budgetdebatten: "alla finansexperters råd som ingen följer"
47. Budget kontra uppföljning
48. Pengarna som skådespelare i en film
49. Sparandet först, sen flytande
50. Budget som något begränsande
51. Mobilbatteriet som metafor
52. Erik och hans 15 konton
53. "Jag hatar dig lite – exemplet är så bra"
54. "Skulle vår ekonomi bli bättre?"
55. Brist kontra överflöd
56. Avrundning

Intro: en intervju om ekonomiskt självförtroende

Erik Wennstam: Jag väver in det överallt. Men grejen är att jag har det här som belöningspass. Jag måste ju sköta mitt jobb såklart.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 115. Idag har vi en intervju med Erik Wennstam. Han är gymnasielärare och författare till boken Du och dina pengar. Vi spelar alltid in introt efter att vi har haft själva intervjun, för då vet vi vad intervjun handlar om. Jag tyckte att detta var en spännande, lite längre intervju. Framförallt ska jag säga att vi pratade väldigt mycket om ekonomiskt självförtroende. Och inte bara utifrån ett barnperspektiv, som jag normalt pratar, utan faktiskt även ett vuxenperspektiv. Sen pratar vi om mål, mjuka värden, och vi pratar om vanliga misstag.

Caroline: Belöningslektioner pratar vi om.

Jan: Ja, vi pratar om svenska skolan. Det är ju en sån vanlig feedback.

Caroline: En vanlig fråga från läsare och tittare. Varför lär man inte ut om ekonomi i skolan? Och nu ska vi få svaret.

Jan: Ja, precis. Och sen pratar vi dessutom, där vi blev lite oense, om budget. Eller hur? Han var väldigt mycket för budget. Jag vet inte, jag har någon grej kring budget som gör att jag inte gillar budget. Men det kommer vi till.

Caroline: Men en intressant diskussion. Det är två ståndpunkter, kan man säga.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Det skulle vara kul att höra vad ni som lyssnar och tittar tycker om budget.

Jan: Särskilt efter att ni har hört mina och Eriks åsikter där i slutet. Men grymt, jag tänker att vi kör igång intervjun och släpper på Erik. Varmt välkommen, Erik Wennstam. Du är gymnasielärare i Uddevalla. Du undervisar i svenska och psykologi. Du är föreläsare, och framförallt har du skrivit den här boken Du och dina pengar – den enkla vägen till en bättre ekonomi. Idag tänkte jag att vi skulle prata om boken, vi ska prata om dina erfarenheter och dina tips, men framförallt ska vi också prata om ekonomiskt självförtroende. Och lite om utbildning och skola, varför vi inte pratar om pengar i skolan. Så varmt välkommen hit! Tack så jättemycket! Är det något du vill lägga till i presentationen? Något som vi borde veta om dig.

Erik Wennstam: Jag tycker du täckte in det jättefint.

Varför det blev en bok om privatekonomi

Jan: Då tänker jag att vi kör. Hur kommer det sig att det blev privatekonomi? Att du dessutom tog ett ganska stort steg och skrev en bok om det?

Erik Wennstam: Ja, den är lite udda, eller otippad. Jag har alltid varit intresserad av pengar egentligen. Jag sålde jultidningar och julkort och letade pant och sånt där. Men jag har inte varit engagerad i min ekonomi förrän i vuxen ålder i alla fall. Och då, när jag själv tyckte det var kul att börja prata med kollegor och vänner och så, märkte jag att det är väldigt många som är väldigt osäkra på det området. Så det är egentligen någon sorts… Att det blev en bok var ju att det rann över i någon form av frustration. Att det finns så mycket att prata om. Jag måste skriva detta.

Caroline: Men vad samlade du pant för, när du var liten?

Erik Wennstam: Det är jättekul att samla pant. Men det är inte alla barn som tycker det.

Caroline: Eller hade du så att du skulle spara ihop till cyklop?

Erik Wennstam: När man är liten behövs det inte så mycket för att göra en glad heller. Det kan vara kul med en femma, och så kunde jag köpa en godis för det. Men det var kul att se pengar växa. Man kunde räkna dem och föra lite kassabok och så. Men det gör en ju inte egentligen ekonomisk.

Skillnaden mellan ekonomi och pengar

Jan: Det var mest att det var kul med pengar. För det skiljer du också på i boken. Det var någonting jag tänkte på, för det är ganska många… Nu kommer jag att beskriva det som en nybörjarbok, så jag hoppas att det är okej. Den tar verkligen grunderna. Och där är det en sak också, att du skiljer på ekonomi och pengar. Kan du ta en kort förklaring för den som känner sig oklar på skillnaden?

Erik Wennstam: Ja, det kan jag göra. Pengar har vi ju alla i viss grad att göra med varje dag. Våra inkomster, våra utgifter. Att du har mycket eller lite pengar säger ju ingenting om hur bra du är på att hantera dem och vad du får ut av dem. Om vi tar de pengar som vi jobbar ihop och som vi ger ut i olika utgifter, så vill vi ju ha någon form av värde tillbaka, helst. Då är man ju mer ekonomisk om man lyckas pricka det, än om man bara låter det hända från månad till månad till exempel.

Jan: Jag gillar det här sättet att se ekonomi mer som en managering eller hushållning med resurser. Jag tror också du skriver i boken om bränsleekonomi. Men jag brukar ibland tänka tidsekonomi eller kärleksekonomi, att man egentligen kan applicera ekonomibegreppet mycket bredare än att bara tänka att ekonomi och pengar är samma sak.

Erik Wennstam: Det handlar om att vara resurssmart, tänker jag. Det är ork och energi, pengar, relationer. Allt möjligt går det att, det låter ju snålt, men betala så lite som möjligt i onödan, men ändå få så mycket värde som möjligt.

Caroline: Ja, exakt. För jag kan också känna så att när vi pratar om att man ska vara duktig på ekonomi, eller kunna ekonomi, så blir det som att man tänker, oj ja, men då ska man ju liksom…

Jan: Ha läst på Handels.

Caroline: Nej, det kan vara att… det är inte för mig i alla fall, det är inte det jag tänker, utan jag får associationer till att man ska vara sparsam och dygdig på något vis. Medan vi pratade ju om Ramit Sethis bok för ett tag sedan, och då framgick det att man kan vara väldigt medvetet ekonomisk men ändå bara spendera jättemycket pengar på uteliv och restaurang och sånt, men spendera väldigt lite på något annat som inte betyder så mycket för en. Och det känner jag, det är så himla skönt att man kan… då kan man också vara ekonomisk, ekonomiskt medveten. Det behöver inte betyda att man är så himla dygdig på det traditionella sättet.

Erik Wennstam: Det är väl två ben. Ett, få det att gå ihop. Två, var medveten i dina val. Så lägg pengar på det som ger dig värde, ger dig glädje.

Energiekonomi: tjuvar, skulder och tillgångar

Jan: Men nu tänkte jag vara lite jobbig. För nu har ni snöat in på pengar båda två, och jag tänkte hålla i ekonomiperspektivet. Om vi tar energi. Ja, men ta det. Jo, jag tänker att ekonomi för mig handlar om hushållning, till exempel med energi. Och precis som du säger, jag vill hålla nere kostnader, jag vill ha så få energitjuvar som möjligt. Det är ett ganska vanligt begrepp, energitjuvar. Men vi kan också prata om energiskulder.

Caroline: Vad är det då?

Jan: En energiskuld kan vara olika saker. Det kan vara en person, till exempel, som är arg på en, eller som man själv är arg på. Eller det kan vara ett löfte man har gett som man inte har hållit. Det kan vara någonting i trädgården som inte är färdigt. Något som ger upphov till en energiutgift i form av dåligt samvete eller skuld. Man kan ju bli fysiskt trött. Ja, men precis. Men eftersom vi pratar om energitjuven, om energiskulder, då tänker jag så här: ja, men då har man ju energitillgångar också.

Caroline: Ja, det tänker man kanske inte så ofta på.

Jan: Och ofta pratar vi, som jag sa, om energitjuven. Men jag säger, varför inte investera i energitillgångarna? Alltså i det som verkligen ger, om det är ett husdjur eller familjen eller barnen. Och sen kan ju barnen – nu får vi vara lite opolitiskt korrekta – både vara energitillgångar och energiskulder, faktiskt. Och då tänker jag att av energitillgångarna, till exempel träning, ja, då känns det bra, jag får gott samvete, jag blir glad, jag blir inspirerad. Så jag gillar, precis som du är inne på, att ekonomi inte är ett begrepp som bara behöver handla om kronor in och kronor ut. Det var mitt lilla brandtal här.

Erik Wennstam: Jag tycker mer det handlar om livskvalitet. Och jag pratar mycket om att ha ett ekonomiskt mindset, och det handlar inte om att räkna allting i kronor och ören, utan just att det mesta man kan göra kan man se som en investering eller en kostnad. Alltså även i ork och energi, eller tid och så. Och jag tror man får ut betydligt mycket mer av mycket i livet om man tänker så. I många fall. Inte alltid kan man göra det.

Hur ekonomin hänger ihop med möjligheter

Caroline: Men hur kom du dit?

Erik Wennstam: Varför blev det viktigt? Därför att det gick upp för mig att ekonomi hänger ihop med möjligheter, eller valmöjligheter, för det första. Och jag tror många kan känna igen sig i att livet inte är exakt så som man skulle vilja. Man vill göra någonting mer, eller om det bara vore si eller så. Och det är ju inte mycket mer till det än att man får nog göra en förändring för att nå dit man vill. Eller i alla fall närmare dit man vill. Och då kommer ekonomibiten in, både i hårda och mjuka värden.

Jan: För du var inne på också att det blev någon slags frustration som ledde till boken.

Erik Wennstam: Ja, jag tyckte att det var så roligt att prata om detta med vänner, kollegor och så vidare.

Caroline: Du kände att du hade saker att säga.

Erik Wennstam: Ja, och de här sakerna angår ju allihopa. Vi håller på med pengar varje dag på olika sätt, och det har att göra med hur vi kan leva vårt vardagsliv. Men det är en vit fläck på mångas karta. Och varför tror du att det är en vit fläck? Det hänger nog ihop med ganska många saker. Dels det här med att vi har ett klimat av att vi pratar inte ekonomi. Vi kan prata pengar lite grann, men man pratar inte med folk om vad de har för räntor, eller hur de gör i sin privatekonomi och så vidare. Så det har vi ju inte. Men det är väldigt privat. Ja, precis. Det är verkligen privatekonomi.

"Mer okej att prata om sex än om pengar"

Jan: Jag blir ju, jag förväntar mig inget svar, utan det är mest en sån här: hur kommer det sig… Vi har ju suttit på middag med bekanta, och vi insåg det att det är mer okej att prata om sex än det är att prata om pengar. Och jag var så här: alltså, jag pratar mycket hellre om pengar. Ja, eller hur?

Erik Wennstam: Nej, men det är märkligt egentligen, men jag håller helt med dig. Och även, om du tänker på bussen, du kan ju höra folk prata om vad som helst där också.

Caroline: Men det har ju mycket att göra med vårt egenvärde på något vis. Det här med vad får du i lön. Det har vi pratat om tidigare, att man kan koppla sitt värde till lönen. De hänger ju egentligen inte ihop.

Erik Wennstam: Nej. Det är väl mycket fokus på just siffran. Vi vet att en hög lön automatiskt är någonting bra, och en låg lön skulle vara någonting dåligt. Men det säger ju ingenting om vår ekonomi egentligen. Alltså hur jag hanterar pengarna och vad jag får ut av det. Men kan jag lära mig av min kompis hur de förhandlade räntan? Eller har ni gjort så här? Har ni det här abonnemanget? Det här kreditkortet? Eller har ni det här upplägget för er ekonomi, och det gör detta för er? Det är ju fantastiskt att kunna dela det. Vi delar ju hantverkare.

Caroline: Jag tror bara man måste vara lite prestigelös kring att man inte har en aning om vad räntan ska ligga på, på bolån. Och att man får råd av varandra.

Erik Wennstam: Och sen är det ju kul, för nästan alla har någonting att ge. Vi gillar ju att få lära andra, eller få komma med någonting. Och vi har mycket att lära också. Så det blir ett väldigt stimulerande ämne att prata om.

Du är inte din lön

Jan: Någonting som slår mig nu när du pratar, detta har jag inte tänkt på innan. För även om vi har pratat om värdet, att nej, du är inte värdet…

Caroline: Du är inte din lön.

Jan: Du är inte din lön. Och eftersom vi inte får så mycket feedback i andra sammanhang, så blir ju lönen typ den enda feedbacken, fast vi inte pratar om den. Precis som du säger, hög lön bra, låg lön dåligt. Men grejen är, varför tänker inte jag så? Eller vad är det jag har lärt mig att tänka annorlunda? Spännande. Jag tror faktiskt att det där är Klas-Erik igen, min gamla mentor. För han var så här: din ersättning är en feedback från dina kunder på vilket värde du skapar för dem. Skapar du mycket värde kommer de betala mycket. Skapar du lite värde betalar de lite. Och då är det liksom inte mig det handlar om, utan det handlar om värdet. Och i samhället har vi valt att värdera vissa saker lägre. Men det handlar ju inte om den som utför. Jag kan ju också utföra en tjänst som har väldigt lågt värde. Eller hur? Och sen tror jag att det andra som hänger ihop, det är att jag har lärt mig att om du hjälper människor, om du skapar ett värde som hjälper människor att få det de vill ha, så kommer de hjälpa dig att få det du vill ha. Jag vet inte om det makes sense. Men nej, ni ser helt… Jo, absolut. Det var bara ett sidospår.

Erik Wennstam: Jag tänker att ekonomin hänger ihop med våra möjligheter att förverkliga olika delar av livet som vi vill ha. Och det är man ju värd. Och även om man inte själv tycker att man är värd det, så är kanske ens barn det. Eller ens partner. Man har ju dels mig själv idag, men man har också ett framtida jag. Och det finns så mycket man kan göra om man börjar tänka framåt lite grann, för att ge sig själv en bra framtid.

Var tredje svensk har lågt ekonomiskt självförtroende

Caroline: Men får jag bara fråga, det kanske är en för tidig fråga men vi kör ändå. Hur tycker du man kan göra då, om man kanske inte har ett ekonomiskt självförtroende och tänker att man själv är värd en högre lön till exempel, eller att man har pengar på sparkontot? Så kan det ju vara att man inte känner att man är värd det. Vad gör man då, för att ens framtida jag ska få ha det?

Erik Wennstam: Det är ju knäckfrågan också. Det finns ju undersökningar som visar att otroligt många, nästan var tredje svensk, har ett lågt självförtroende kring ekonomi. Man känner oro, man känner ångest. Och jag vet inte hur man ska ta siffran, men det verkar vara som att kvinnor generellt sett har ännu lägre ekonomiskt självförtroende. Och det är inte så lätt att bara börja. Du kan också ha en bakgrund som hindrar dig.

Caroline: Man har kanske ett bagage.

Erik Wennstam: Ja, till exempel social bakgrund, eller dåliga erfarenheter. Och det är inte lätt att bara börja. Det kan låta så lätt att säga det. Samtidigt är det så att ganska små förändringar kan göra väldigt stor skillnad, som man märker ganska fort. Det är ju inte så att man vänder om sin ekonomi på en femöring.

Caroline: Nej. Men vad är det för förändringar då?

Erik Wennstam: Jämfört med om du ska börja springa eller träna till exempel. Det som krävs är att du måste börja intressera dig för vad det är du vill uppnå. Eller hur?

Caroline: Du menar sätta ett mål?

Erik Wennstam: Ja, dels mål, men också bestämma sig. Vill jag i den riktningen, så måste jag nog ta mig dit. Eller ta mig i den riktningen, ta ett steg. Sen ska man inte vara så rädd för att misslyckas. Eller jag ska inte säga misslyckas, men… Våga.

Jan: Våga testa. Jag brukar säga: våga lyckas missa.

Erik Wennstam: Ja, det var väldigt bra.

Ekonomiskt självförtroende och att äga sitt liv

Jan: Ja, ibland. I boken skriver du om att ett ekonomiskt självförtroende är förknippat med ett allmänt välbefinnande och att äga sitt liv. Kan du utveckla det resonemanget? Hur tänker du?

Erik Wennstam: Jo, men eftersom mycket kokar ner till ekonomin och pengar – även om vi inte alltid vill erkänna det – så sätter de ramarna för vad vi kan göra. Så är det mycket lättare att nå någonstans om du vet vart du vill och är på väg. Och vågar tro på att du är värd det.

Jan: Och jag tror, precis som du säger, att det många gånger handlar om att våga ta beslutet, att veta varför det här är viktigt. För det är ju min upplevelse att det ibland handlar om att jag är trött på att ha det som jag har det, och att där kan jag hitta energin till att göra förändringar. Och ibland kan det handla om att jag är inspirerad av att jag vill ha en annan framtid, och därför tar jag tag i det. Men du, ja?

Erik Wennstam: Jag tror att det är många som fastnar i just det här med att jag är trött på att ha det som jag har det. Men man tänker kanske inte lika mycket på hur skulle jag vilja ha det istället? Precis. Att börja tänka i de banorna och säga: så här skulle jag vilja att det är, och så här skulle jag vilja att det är. Och jag kanske inte når dit den här veckan. Men vad skulle första steget för att komma i den riktningen vara? Då är man ju på väg.

"Jag vill inte till Ica" – om att inte veta sina mål

Jan: Jag tänker två grejer när du säger det. Det första är att många – och när jag säger många handlar det alltid om mig – det är ju så att när man inte vet sina mål, då blir det: jag vill i alla fall inte ha det som det är nu. Och då blir det som om någon hade frågat: vart vill du resa på semester? Jag vill inte till Ica. Jag fattar att du inte vill. Det blir svårt att till och med hitta.

Caroline: Men jag tror också att det är en träningsfråga. Och när man har tränat upp det här med att inspireras av sina mål, att sätta upp mål och inspireras, så kan man göra en sån double whammy. Så att man både säger: jag vill inte ha det som jag har det nu, men jag skulle vilja ha det…

Jan: …på det viset. Och det är en träningsfråga.

Caroline: Tror jag faktiskt.

Jan: Jag tror inte bara det är en träning. Jag tror dessutom att det handlar om det vi pratade om innan, att man behöver prata med andra människor, våga ta hjälp, faktiskt. Och sen, förlåt, jag måste också säga, jag satt och läste på en blogg som jag har hittat, Barking Up the Wrong Tree. Jag vet inte om ni känner till den. Eric Barker, fantastisk blogg. Där intervjuar han en sån här amerikansk soldat som desarmerar bomber, en sån här EOD-tekniker. Och då pratar de om: okej, men hur håller man sig lugn i en stressad eller jobbig situation? Och det enda de säger är: fokusera på det som funkar i ditt liv, hur litet det än är. Det kan vara: jag kan andas, jag kan andas nu. Han berättar att han var en sån här… den höll på att sprängas, det var 15 sekunder kvar, och du vet, han var insnörd under vatten, och det var så här: jag kan fortfarande andas. Och så var han: detta är bra, då kan jag ta nästa steg.

Fokusera på det positiva. Och fokusera på nästa steg. Inte tio steg fram eller tretton.

Jan: För det är ju ofta så vi gör. Vi vill att alla trafikljus ska vara gröna innan vi sätter oss i bilen på en ekonomisk resa. Men vi gör ju inte så nere i stan. "Nu ska jag ner till centralstationen, men jag vrider inte om nyckeln, för alla trafikljus är gröna."

Erik Wennstam: Sen är det ju så här också att nästan alltid är det så att gör du någonting, så kommer du få ut någonting av det. För de flesta väljer kanske att inte göra någon förändring alls, och då blir det ingen förändring. Jag skriver i boken här att Columbus till exempel var helt fel ute. Han tog fel kontinent, men det blev ju någonting i alla fall. Så man måste inte… det är bra att veta vart man vill, men man kanske inte alltid vet vart man hamnar. Men det blir ju någonting.

Att packa bilen innan man åker

Jan: Man betalar sig ändå framåt. Jag höll en föreläsning, jag tror det var i Umeå vid något tillfälle. Och så sa jag det här: ja, vi sätter oss i bilen och kör till första trafikljuset och hanterar det som behöver hanteras. För jag sa så här: ni provpackar väl inte bilen innan ni åker på semester? Men då var det naturligtvis en dam som räckte upp handen och bara: jo, det gör jag. Men jag tänker så här, i boken skriver du att det finns olika sätt att träna sitt ekonomiska självförtroende. Och då skriver du att det handlar om: ett, sluta skjuta upp. Två, intressera sig. Tre, avdramatisera. Och så skriver du: våga, våga, våga. Att tänka om och inspireras av andra, men jämför dig med dig själv. Så jag tänker, kan vi inte bara ta dem, så att du säger en kommentar om var och en? Så om vi tar den första: sluta skjuta upp.

Erik Wennstam: Ja, och man kommer ju inte ifrån det. Någon gång måste man ta steget. Precis som vi sa här med träning, att dra ut och springa.

Caroline: Vad är det man kan skjuta upp då? Kanske sitt sparande?

Erik Wennstam: Klassisk grej, eller hur? Jag skulle vilja spara, men jag har inte gjort det. Eller jag vet att jag borde ta tag i det där. Eller jag borde hålla bättre koll på min ekonomi så att jag inte får det här månadsslutet som jag brukar ha. Eller hur? Ofta vet man ju vilka frågetecken man har, eller vad som är problemet. Och det är jättebra. Folk brukar kanske ducka för dem, men jag tänker att frågetecken eller problem är det bästa, för då vet du faktiskt vart ditt första steg skulle kunna vara.

Vanligt misstag: att ta för stor grej

Jan: Kan det också vara så här, tror jag, att ett vanligt misstag i det här läget är att man tar för stor grej? Att man är så här: jag har inte tränat på tio år, nu ska jag träna fyra gånger i veckan. Not gonna happen.

Erik Wennstam: Det är ju som alla nyårslöften. Alla går ut pigga och köper gymkort och allting. Så vad är ditt tips där? Vi är ju ganska olika. Nu är jag igång, men jag tyckte ju om att ta ett stort helhetsgrepp. Men jag kände mig inte heller hotad av situationen, utan jag tyckte att det var utmanande. Men tycker man att det är lite hög tröskel att gå över, så ta någonting väldigt litet. Alla har ju olika situationer, men sätt ett jättelitet sparmål på en vecka då, och försök få ihop det. Och ge dig en klapp på axeln för att du fick ihop 50 eller 200 kronor eller 500 kronor.

Jan: Ett tips jag brukar ge där: jag gillar de här gratis kreditkorten med mikrosparfunktion, där man kan ställa in att, ja, spara 5 kronor om dagen, och så drar de 5 kronor om dagen, eller 10 kronor om dagen, till ett annat konto. Och då märker man liksom inte ens dem. Jag gillar mikrosparande. Och trots att vi har mycket pengar, så håller jag fortfarande på med mikrosparande. Så det var att sluta skjuta upp. Nummer två, intressera sig.

Intressera sig – och prata med någon

Erik Wennstam: Ja, man måste välja att intressera sig. Det är lite grann samma sak där som att sluta skjuta upp, ta tag i det. För det mesta är ju svårt när vi inte är intresserade eller inte har förstått grejen. Då blir det också tråkigt och hotande. Men om jag tar den här saken, som hur funkar pensionen, eller hur skulle jag kunna mikrospara, eller vad det nu kan vara. Och så intresserar jag mig för den saken.

Caroline: Ta reda på det.

Erik Wennstam: Ja, ta reda på det, så att jag förstår vad det handlar om. Då är sannolikheten att det blir lite kul också, därför att det kommer bli kopplat till att jag kan klara saker.

Jan: Och jag kan uppnå det här och det här. Det tänker jag också. För ibland kan det vara svårt att säga vad det innebär rent konkret. Men ett tips som jag brukar ge när jag får den frågan, det är att prata med en annan person. Säg så här: vet du vad, jag tycker det här med sparande är skittråkigt, men nu har jag bestämt mig för att den här månaden ska jag lära mig någonting. Och så väntar man på vad den andra säger. Så vad är ditt tips, eller hur gör du?

Caroline: Garanterat får man något tillbaka.

Jan: Ja, men vet du, bara samtalet kommer göra att det blir roligare. För plötsligt är man inte ensam. Man har en dialog. Man kan fika om det.

Erik Wennstam: Man kan fika om det. Och man behöver inte ha så mycket svar.

Jan: Man behöver inte kunna komma med så mycket.

Erik Wennstam: Att snacka gör ju att det sätter igång någonting i huvudet.

Att sätta upp sig själv för att lyckas

Jan: Ja. Jag har gjort varenda misstag i boken. Men jag kommer ihåg när jag skulle göra en sån, då skulle jag köpa Runner's World. Och sen läser man, och det första man läser om är ultramaraton. Jag kan inte springa fem minuter. Alltså, det är så att man…

Caroline: …försöker ta jättestora kliv.

Jan: Ja. Och där fick jag – jag vet inte om det var Moa som sa det till min coach – som sa så här: men Jan, sätter du upp dig själv för att lyckas, eller sätter du upp dig själv för att misslyckas? Alltså har du ett track record i det här området? Alltså så här: förtjänar du att köpa Runner's World? Förtjänar du att köpa Dagens Industri, eller gå med i Aktiespararna? Har du den historiken? Eller pratar vi liksom om att ladda ner ett kort och sätta igång ett mikrosparande?

Erik Wennstam: Ja, men det är rätt nivå. Det är därför vi har trappor egentligen. Alltså när vi ska upp från en våning till en annan, så är det ingen som ger sig på att hoppa, för det går inte. Utan vi tar steg för steg, eller hur? Man märker knappt hur högt man kommer. Men vänder man sig om efter tre, fyra, fem steg, så är det ett ganska stort hopp ner om man skulle hoppa. Och så är det ju mycket även i personlig utveckling och ekonomi också. Tar man de här små stegen och vänder sig om efter ett tag, så ser man att du har ändå gjort ganska mycket.

Lilla stegets kraft

Jan: Vår vän Niklas Delmar pratar ju alltid om lilla stegets kraft. Han säger så här, att tricket är att ta otillräckliga steg. Och han sa: ett otillräckligt steg, till exempel att ta tag i räkningar, det kan vara att flytta pappret från köket till skrivbordet. Och det är helt good enough. För han sa: gör du ett otillräckligt steg om dagen, så har du på ett år tagit 365 otillräckliga steg. Och 365 var och ett otillräckliga steg tillsammans blir väldigt tillräckliga. Jag tror till och med att du har det citatet i boken, på en vänstersida.

Jan: Jo, faktiskt – att framgång är summan av många små… Något åt det hållet.

Erik Wennstam: Och sen kommer vi in nästan på sista punkten där också: att ta inspiration av andra. Se hur andra gör, följ poddar, bloggar, kolla på Insta och så vidare, och höra hur andra gör. Men man ska inte jämföra så mycket med andra. Det är väldigt viktigt också. Det är jämförelsetider här nu. Ja. Vi tittar gärna på dem som har lyckats bättre, och automatiskt kommer du känna dig sämre. Så inspireras av andra, men jämför bara med dig själv, de här trappstegen. För ganska snart får man självförtroende och mer pepp att ta fler steg, för man märker att det går ju.

Vi jämför oss alltid uppåt

Jan: Nej, men jag håller helt med. Vi är så himla sneda när vi jämför oss. Vi jämför oss alltid uppåt, och vi jämför oss alltid på ett sätt så att vi mår dåligt. Och vi har, helt ärligt, ingen aning.

Caroline: För det är bara någon slags fasad man får se.

Jan: Men jag brukar ta det här exemplet. Jag tror att genomsnittslönen i Sverige är 28 000 kronor, eller något sånt. Och då kan vissa tycka att det är mycket, vissa tycker att det är lite. Men med 28 000 kronor tjänar du mer än 99,2 procent av jordens befolkning. Tjänar du 38 000 kronor i Sverige, så tjänar du mer än 92 procent av alla svenskar, och mer än 99,8 procent av jordens befolkning. Och det där är roligt, för ibland hör man dokumentärer eller på nyheterna så här: ja, man protesterar mot Wall Street, den där ena procenten. Och jag tror inte det är så ofta vi tänker att den där ena procenten, det är vi. Utan det där är ju alltid någon annan.

Caroline: Men jag måste säga att jag tyckte att de här punkterna är jättebra. Och jag tycker den som är mest spännande är det där med att bestämma sig för att intressera sig. För det tror man kanske inte att man kan. Att man kan ha herravälde över sin hjärnas intressen.

Erik Wennstam: Ja, det är ju som att ta en relation. Så fort förälskelsen är över, så bygger den på att man väljer att intressera sig. Och man väljer att fortsätta bygga på den och bygga på kärleken, eller hur? Det är samma grej som vi gör hela tiden. Så vi kan ju det egentligen. Ja, vi kan det.

Jan: Om allt, nästan.

Erik Wennstam: Men inte pengar.

Att tänka om: konstruktivt tänkande

Jan: För det ska vi inte prata om. Nej. Men där är ju en grej vi inte har tagit, och det är den fjärde: tänka om. Kan du säga någonting mer om den fjärde grejen för ett ekonomiskt självförtroende, att tänka om?

Erik Wennstam: De flesta banorna vi tänker i är ju automatiserade. Vad tar man med sig från mitt liv som lärare, vad hör man i skolan? Nu raljerar jag lite grann, men: jag är trött, jag fattar inget, jag fryser, när slutar vi? Det är det här automatiska tänket som är igång hos många, och det skapar kanske inte de bästa förutsättningarna för att bli pepp eller lyckas så bra som man skulle kunna i skolan. Och på samma sätt är det kanske i ekonomin också. Så här skulle jag vilja ha det, men nej, vi har inte råd. Eller hur? Det kan vi inte göra. Det är också en automatiserad tanke. Istället för att tänka: hur kan vi få råd med det där? Eller hur? Så om man… man behöver inte vara dumpositiv. Ibland är livet skit, och ibland är det besvärligt. Annars försöker man låtsas att det inte är det.

Caroline: Jag håller med.

Jan: Jag älskar att du sa det. Dumpositiv?

Erik Wennstam: Jag gillar kanske inte alltid att säga positivt tänkande, men jag gillar att säga konstruktivt tänkande. Därför att vi kan ta makten över de här automatiska tankarna som kommer upp, och tänka annorlunda. Till exempel om vi tar den här skolsituationen: om jag säger att det här är svårt, eller jag fattar inte, då har du sagt till hjärnan att det här förstår du inte, och därför är den smart nog att stänga ner. För varför slösa energi på något som inte kommer gå? Istället för att säga att det här var lurigt, hur ska vi kunna lösa den här biten? Då sätter du igång hjärnan istället. Och du har ofta mer kapacitet och mer svar än vad man tror, om man ställer rätt frågor till hjärnan.

"Jag kan inte detta – än"

Jan: Det finns en fantastisk bok om det där. Jag fick den när jag skulle bli chef, då fick jag en bok av barnpsykologen Jesper Juul som handlade om Ditt kompetenta barn. Och min mentor var så här: denna funkar lika bra för vuxna som för barn. Och där vet jag att han skrev så här: istället för att säga att det är svårt, säg att det är ovant. Och det kör vi ju med våra barn. Och med varandra. Att nej, detta är inte svårt, detta är bara ovant. Och jag blev så himla glad, för Freja kom häromdagen och sa: pappa, jag kan inte detta… än. Och jag var bara så här, jag ville göra en liten victory dance. För då är det ju liksom det här: nej, jag kan inte detta… än.

Erik Wennstam: Och då har man redan sagt till sig själv att jag kommer kunna det. Så det är konstruktivt tänkande. Eller det här växande mindset, flexibelt mindset, som det kallas.

Jan: Jag tänker, är det någonting mer du tänker kring ekonomiskt självförtroende?

Erik Wennstam: Jag tycker nog att vi summerat det ganska väl där. Alltså välja att intressera sig, våga testa lite grann, även göra fel, och våga fråga, våga snacka, våga ta upp det. Och också träna sig att tänka konstruktivt. Det gör man kanske inte heller över en dag, men man kan göra det över tid. Och sen också att vara försiktig med vem man mäter sig med. Ta intryck av andra, inspireras, men tävla eller jämför dig bara med dig själv. För då är oddsen att man nästan alltid kommer bli bättre.

En gåva viktigare än pengar på bankkontot

Jan: Precis. För jag tänker att jag blev så himla glad när jag läste detta i din bok. För detta är typ den enda andra boken än min egen där jag har sett detta med ekonomiskt självförtroende. För vi tog upp det mycket i sammanhanget av barn. Och nu när vi var ute och käkade lunch, så sa du så här: det handlar ju inte bara om barn, utan det handlar minst i allra högsta grad om både ungdomar och vuxna också. Och att det här ekonomiska självförtroendet egentligen är långt mycket viktigare än summan pengar, faktiskt.

Erik Wennstam: Ja, men du ger dina barn en mycket större, eller viktigare, gåva om du har gett dem ekonomiskt självförtroende och tillit till sin förmåga där, än att de får någonting på bankkontot.

Caroline: Jag tycker också att det börjar med en själv. Om man har barn så är man nästan skyldig att själv skaffa sig ekonomiskt självförtroende. Om man vill ge det till sina barn, om man tänker att det är viktigt för mina barn, då måste man börja med sig själv. Det går liksom inte att tro att de bara ska få det om jag gör någonting. Ge dem pengar.

Erik Wennstam: Pengarna är ju alltid färskvara. Dem kan du förbruka fort. Medan kunskapen sitter ju för livet. Har du kunskap och pengar, så kommer du kunna förvalta dem väl, och då kommer de kunna ge dig förutsättningar att uppfylla drömmarna.

Caroline: Jag tänker också som vuxen att man kan ha ett helt annat samtal med sina barn, om man själv har det ekonomiska självförtroendet och inte bara önskar det åt sina barn.

Hur vet man att man har gott ekonomiskt självförtroende?

Jan: Men kan man vända på det? Hur vet man att man har ett bra ekonomiskt självförtroende?

Caroline: Det känner man.

Jan: Det känner man, ja.

Caroline: Hur vet man det?

Erik Wennstam: Jag skulle nog säga lite snabbt att det är väl när ekonomiska frågor är en kluring eller ett problem snarare än ett hot. Eller hur? När man kan ta dem on top. Jag känner att jag har någonting jag ska lösa här. Jag vet inte hur än, men jag ska fixa det. Snarare än att det är någonting som jag får ångest av. Då kan man nog kalla det att man har gott självförtroende.

Vanligaste misstaget: att vara passiv

Jan: Coolt. Jag tänker att vi tar lite sådana här saker som… Vad ser du som de vanligaste misstagen som människor gör?

Erik Wennstam: I sin ekonomi? Dels säger jag att man inte tar vara på den som man skulle kunna göra. Alltså pengar är egentligen lika med möjligheter. De är man värd att ta vara på. Men de allra flesta är ganska passiva i hur man hanterar sin ekonomi. Både i det här med utgifter kontra inkomster, men även vad man gör av till exempel sparande och investeringar. Att man inte tar tag i de möjligheter som man faktiskt har på bordet.

Jan: Precis. Det jag tolkar i det du säger, det är lite att man låter ekonomin leva sitt eget liv. Det är som att ha en hund. Hunden finns där, men det är inte man själv som håller i kopplet och bestämmer vart man ska.

Caroline: Den springer lite vart den själv vill.

Jan: Eller än värre, att den drar en.

Erik Wennstam: Jo, men visst är det så. Det är jättemånga som är jagade eller dragna av sin ekonomi. Och jämför man med en hund, så tänk vad kul man kan ha med en hund egentligen, vad bra den kan må, om man är med och styr upp den.

Matsvinnet – var femte matkasse

Jan: Vilken konstig metafor detta blev. Men det blev ändå okej. Men det blev väldigt roligt. En sak som jag tänkte, som faktiskt slog mig, som var en sån "just det, det där har jag inte tänkt på" i din bok. Det var ju att du skrev det här med matsvinn. Var det inte du som skrev så här, vad var det, var femte matkasse? Ungefär så.

Erik Wennstam: Av statistik som talar för det. Ungefär var femte matkasse som köps hem. Nu pratar vi inte om vad som finns i affärerna heller, utan vad folk handlar hem, slänger man motsvarande. Alltså i form av rester, eller att det inte äts upp och blir över. Och som jag skriver i boken, handlar du mat för 4 000 så kastar du en tusenlapp. Du äter upp 4 000. Om du köper för 5 000, så äter du upp 4 000 och kastar en tusenlapp i soporna. Det är helt barockt. Och inte minst miljöaspekten.

Caroline: En del av det är att vara passiv i sin ekonomi. Att kanske inte planera ordentligt.

Jan: Ja, men jag tror att det inte bara… För mig blir det så väldigt illustrativt, som du sa, med matsvinnet. För jag har pratat om liknande, när vi alltid ger rådet till folk att spara, automatisera, 10 procent, ett sparande på 10 procent av din lön. Och sen frågar man de här människorna tre månader senare, eller sex månader senare: saknar du de där sista 10 procenten i ditt liv? För nu lever du ju bara på 90 procent av dina inkomster. Det är som att du har fått en lönesänkning. Och de säger: jag märker ingen skillnad. Och då är frågan som dyker upp: så vad gjorde de pengarna innan?

Erik Wennstam: Det kanske var en matkasse som blev kassad. Nej, men det är det som är lite skillnaden i det här med att man kanske har tillräckligt med pengar, men man har inte haft så god ekonomi eller koll på sin ekonomi. Det är för att man inte har optimerat den. Man klarade sig tydligen bra på de där 90 procenten. Och de 10 procenten har bara fladdrat iväg. Jag hävdar till och med i boken att de flesta schabblar bort ungefär 20 procent.

Att våga drömma större

Jan: Ja, precis. Så där finns det ju mycket potential. Är det något mer misstag som du skulle säga? Förutom att man inte pratar med varandra, att man inte tar hjälp av andra, att man är passiv?

Erik Wennstam: Man borde ju våga drömma större. Sätta mål. Och inte bara leva här och nu, eller det här året, utan: hur vill jag ha det om tio år, eller fem år? Det är ju nästan nyckeln till att få en bra ekonomi, att ha någonting att bygga den mot. Vad är dina mål? Mina mål är… mina väldigt långsiktiga mål, alltså, jag har en resa nästa år och så vidare. Men långsiktigt är det att inte vara beroende av lönearbete ända upp i pensionsålder. Därför att det är en stor skillnad för de som måste jobba till 65 eller 67 eller 70, jämfört med de som kan välja hur de vill jobba när de är 55 eller 60. Så det har jag som konkret mål. Coolt. Och varför då?

Jan: En sån här jobbig fråga.

Erik Wennstam: Ja, nej, men det har att göra med att jag vill kunna välja. Och det tycker jag är det stora värdet med att ha en sund ekonomi också, att kunna välja. Jag kanske visst vill jobba vidare, men jag vill inte vara tvungen.

Mål kontra standarder

Caroline: Jag tror att både du och jag tycker det är svårt med det här med mål.

Jan: Jag vet att du skrev mycket om smarta mål. Och jag har lite med flit inte tagit upp det, för jag själv gillar inte mål. Så det var faktiskt en grej jag inte gillade i boken. Men det handlar egentligen om att jag mer… och jag är inte klar med den här processen, så jag säger inte att du har fel, utan tvärtom, den modellen du använder är skitbra. Men jag tänker mer på mål och standarder. Jag vet inte om du har tänkt på det här. Alltså att ett mål är någonting jag uppnår, och så är det färdigt. Och för mig var det så här att en PT funkar jävligt dåligt som ett mål. För jag vill snarare ha en standard, att jag vill leva hälsosamt. Och det blir ju inte tidsatt, för det ska ju pågå från nu tills jag dör. Så därför är det för mig att… nej, det är inte att ett mål är dåligt. Det behöver vara mål och en standard. Så skulle jag nog tänka. Jag vet inte om jag är flummig nu. If it makes sense.

Caroline: Jag sitter och tänker på mitt eget sätt att sätta mål.

Jan: Ja, men berätta.

Caroline: Det är inte heller så att jag skulle vilja ha den typen av bil. Utan då är det mer som en känsla. Jag vill röra mig mot, vad kan det vara, harmoni. Och då är harmoni som ett berg. Och jag rör mig mot berget med olika typer av steg. Jag tror alla människor har lite egna system av målsättning. Och det som gör det svårt att prata om det, det är nog för att de är så olika. Och att alla inte går igång på det där med prylmål, eller hur ska man säga, superkonkreta mål. Utan det är kanske en känsla av hur man vill ha det i vardagen. Det är väldigt flummigt nu. Ska vi släppa in Erik?

Självkännedom och att räkna i kronor

Erik Wennstam: Vi släpper in Erik. Det handlar jättemycket om självkännedom. Ja, självkännedom. Det är jättelätt för oss att sitta och säga: sätt upp mål för det eller det. Men som du säger, man har mål på olika nivå och på olika sätt, och en del mål handlar kanske mer om att uppnå ett tillstånd av någonting, eller en standard. Men om vi nu bara återkommer till det här med att räkna målen i kronor och ören en gång. En person som hittar på att ha 20 000 kronor i lön. För många rinner pengar mellan fingrarna. Skulle man kunna ta vara på, låt säga, 10 procent som försvinner varje månad på oreflekterade utgifter, så har man ju köpt sig knappt en och en halv månadsinkomst per år. Som skulle kunna göra att jag har råd att vara mer ledig, eller jag kan uppnå det eller det. Alltså på ganska kort sikt, ett år. Absolut. Och det tror jag många kan ta till sig. Kortsiktigt, inom ett år kan jag nå detta.

Jan: Och där tror jag att din modell, det här med smarta mål, med specifika, mätbara, tidsatta mål, det funkar ju skitbra. Så här: jag vill ha en buffert på 20 000. Och där tror jag att vi kan vara lite dryga, för där har vi ju haft de målen. Så här: vi ska ha 100 000 på kontot. Och då är det uppnått. Och sen har vi börjat skifta till mer så här: okej, hur vill vi ha det här över tid? Och då har vi knökat med den här smarta målmodellen, för att den passar inte riktigt.

Caroline: Men den är superbra, tycker jag också. Om jag skulle helt börja om…

Jan: …i min ekonomi.

Caroline: …så hade jag absolut följt smarta mål.

SMART-modellen på två minuter

Jan: Kan du inte ta den på två minuter, för den som inte vet vad smarta mål är?

Erik Wennstam: Ja, smart är en förkortning, S-M-A-R-T, som står för att när du sätter ett mål, så ska det inte bara vara en önskan. "Jag vill ha mer pengar" är väldigt diffust, och det är svårt att nå. Så det första S:et står för att det ska vara specifikt. "Mer pengar" är inte särskilt mycket.

Jan: Förlåt, får jag säga på det? Det var någon som skulle lära mig detta, och så sa han: jag vill ha mer pengar. Här har du en tia, varsågod, målet uppnått. Ja, men precis. Jag vill ha uppnått det här.

Erik Wennstam: Det kan röra andra saker också, jag vill ta springexemplet igen. Jag vill kunna springa fem kilometer. Då vet man ju vad det är, specifikt. Och sen mätbart. Som sagt, det ska kunna gå att checka av. Det är lite släkt med varandra. Du vet om när du har nått 10 000 på ditt sparkonto, för det går att kolla. Men du vet ju inte om det har blivit…

Jan: …mer ekonomiskt. Nej, det är objektivt mätbart. Precis.

Erik Wennstam: A:et står för att det ska vara attraktivt för dig också. Det finns ju jättemånga kloka mål som vi kan sätta upp, allt från ekonomi till hälsa, men jag kanske inte bryr mig, och då blir det inget mål som jag kommer kämpa för. Utan det måste slå an någonting hos mig. Och det kan ha att göra med att jag laddar det med någonting som betyder mycket för mig. Om jag uppnår detta, så kommer det betyda det här för mig. Sen är det bra om det är realistiskt. Du bör ju kunna nå det. Vi sätter inte ribban tre meter upp om du inte har en…

Jan: Där är vi tillbaka på det vi pratade om, ett track record innan.

Erik Wennstam: Så sätt realistiska mål på rätt nivå, så kan du höja ribban senare i så fall. Och sen det sista T:et i smart, det är att det ska vara tidsatt. Du måste ha någon gräns där du stämmer av det, om du har uppnått det eller inte, och om du ska fortsätta. Så jag ska uppnå detta på en vecka, eller en månad, ett halvår, ett år, eller vad det kan vara. Men inte "någon gång". Nej, för då jobbar man ju inte så aktivt mot det. Så smart är en modell för att göra det otroligt konkret: vad jag ska uppnå, varför och när.

Det extra A:et – aggressivt

Jan: Jag hade ett långt samtal med Charlie om det här faktiskt, och en kompis till mig. Och vet du vad vi lade till? Ett A, ett sista, så att de ska vara smarta. Och det sista A:et vi lade till var att det ska vara aggressivt. Det går vissa igång på. Vårt resonemang då, om jag inte minns fel, var så här att realistiskt på sätt och vis kan vara begränsande. All forskning visar att självförtroendemuskler kommer när vi anstränger oss lite mer än vår förmåga. Det ska inte vara det här att jag inte har sprungit fem kilometer och anmäler mig till ett ultramaraton, för det är inte realistiskt. Nej, men jag kanske ska börja, istället för att springa 1 000 meter, så kanske jag ska springa 1 250 meter. Så att det ska vara lite aggressivt. Jag ska svettas lite på överläppen, men det ska fortfarande vara inom min förmåga.

Erik Wennstam: Bra poäng. Jag får föra in det.

Jan: Ja, precis. Version 2, den där crazy. Ja, men det är helt rätt.

Debattartikeln: "Skolan sviker unga"

Jan: Du har skrivit en jättebra debattartikel i Aftonbladet. Sen vet jag inte om det var du som satte rubriken, för vi har egen erfarenhet av Aftonbladets sensationsrubriker. Men det var ändå en poäng i den, för du skrev så här, eller de skrev: "Skolan sviker unga, har inte koll på pengar." Kan du inte berätta mer om både debattartikeln och din poäng i det här?

Erik Wennstam: Det kan jag absolut. Och inget ont om skolan heller nu. Jag jobbar ju själv som lärare och tycker att det är oerhört viktigt med olika former av bildning och utbildning som vi får med oss. Men vi kan inte sticka under stol med att de flesta studenter går ut utan att ha fått med sig så mycket på fötterna när det gäller ekonomi, personlig ekonomi, privatekonomi, när man ska ut i vad vi ändå får kalla för vuxenlivet. Och det tycker jag är ett svek. Därför att det här är en sak som angår både individen själv – mina förutsättningar till ett gott liv – för de allra flesta får ju treva sig fram, och så blir man vuxen och får uppfinna det här hjulet. Det kanske tar 5, 6, 7, 8 år för folk att landa i det. Men det är också en samhällsangelägenhet att vi utrustar unga med ett gott ekonomiskt självförtroende och god grundkoll, tänker jag. Vi är väldigt måna om att man ska kunna simma tidigt i skolan, och vi ska ha idrott, och det är fantastiskt viktigt, för vi vet att god fysisk hälsa gynnar oss hela vägen. Men det här är också en folkhälsoaspekt.

Pengar som folkhälsa

Caroline: Hur då, tänker du?

Erik Wennstam: Hur du hanterar pengar, och ditt förhållande till pengar, och ditt känslomässiga förhållande till pengar också, det styr ju så mycket av de beslut som du kommer kunna ta. Dels att undvika att göra dåliga beslut, men också att vi missar väldigt många kloka vägar som man skulle kunna välja. Därför att de flesta av oss får sin lön och lever sitt månadsliv, och så tar pengarna slut, och förhoppningsvis räcker de typ till nästa påfyllning. Och sen gör man samma sak igen. Och det här gör man, om man tar studenten nu och börjar jobba direkt, i 50 år tills man går i pension. Och ingenting händer.

Caroline: Men vad skulle kunna vara annorlunda där, tänker jag, om man nu hade fått lite på fötterna ekonomiskt från skolan? Hur skulle det kunna påverka samhället? Jag blir liksom så intresserad av den här frågan.

Erik Wennstam: Det är på väldigt många plan, men tittar vi till exempel på det här med att det är väldigt många som utnyttjar krediter, smålån, och skuldsätter sig. Men vi har även ett större perspektiv på det. Konsumtionssamhället som vi har idag är inte helt hållbart, varken för planeten eller för vår personliga ekonomi heller. Vi köper ju, eller jag ska inte säga, men många köper ju till största delen sånt som inte ger så mycket värde, eller hur? Och det handlar om att ha självkännedom kring ekonomiska beteenden, och ha en annan känsla för pengars värde. Jag menar, tusen kronor för ett par skor, det är ju jättekul. Men om jag börjar mäta i det vad det kostade mig att få de tusen kronorna från början, hur mycket har jag jobbat till exempel, och är skorna då värda si och så många timmar på jobbet, så kan jag göra mer värderade beslut.

Caroline: Absolut. Det var ett jättebra exempel.

En kvarts miljon barn i ekonomisk utsatthet

Erik Wennstam: Och sen ska man komma ihåg att många barn och unga får ju detta hemifrån. Men väldigt många får det inte. Det var en undersökning jag läste som säger att ungefär en kvarts miljon barn och unga växer upp i hem med ekonomisk utsatthet. Och sen är det många fler som inte får koll hemifrån. Och det gör att alla de här får ju upptäcka saker som de egentligen ganska enkelt kunde fått till sig tidigare.

Caroline: Ja, och det kan hända att man aldrig upptäcker det. Det tog lång tid för mig innan jag började tänka så: okej, nu har jag fått någonting här för tusen kronor, och det har tagit den personen si och så många timmar att jobba ihop det här. För mig själv var det en ögonöppnare på pengars värde. Och det tog väl 30 år innan det skedde.

Erik Wennstam: Sen ska jag inte vara sån att jag utelämnar hemkunskapen och samhällskunskapen i skolan, för det finns jättemånga duktiga lärare som gör jättemycket. Men problemet är att tar vi hemkunskapen, som finns i grundskolan, så är det grundskolans minsta ämne. Det har samma antal timmar som det har haft i årtionden, men man har knutit in ännu mer innehåll, och privatekonomin är en liten del. Man ska kunna laga fisk. Ja, men precis, eller hur?

Caroline: Vi lagade nog bara mat på hemkunskapen. Och diskade, och lärde oss hur man diskade. Vi hade nog ingen ekonomi, vad jag kan minnas.

Erik Wennstam: Nej, men innehållet är större nu, men timmarna är fortfarande samma. Och sen, ja, det är jättebra att få det i grundskolan, men det är ändå årskurs 8–9 kanske som det händer i. Vi saknar det nästan helt i gymnasiet, där du ändå är på gränsen till att ta steget ut. Det finns med i en kurs som heter Samhällskunskap 1, en jätteknökad kurs också, så det blir ju en liten, liten bit.

Varför är privatekonomin en så liten bit?

Caroline: Men varför är det en så liten bit då? Med tanke på samhällsimpakten, eller vad man säger.

Erik Wennstam: Jag skulle gärna vilja se mer siffror och forskning på vad det skulle kunna betyda. För jag är av den meningen att det kostar jättemycket med okunskap. Sen finns det folk som tjänar på människors okunskap också. Men precis som att vi tycker att det kostar mycket om människor inte har en god fysisk hälsa, så kostar det mycket att vi inte har en god ekonomisk hälsa, tänker jag.

Caroline: Men varför tror du att vi inte vill lära barn och ungdomar om ekonomi då?

Erik Wennstam: Jo, men det vill vi säkert. Men det är ju det här tabuet, eller hur? Vi sa ju det tidigare. Om vi tar skolans värld, vi kan prata jättemycket om sex och många personliga frågor, men inte ens i skolan pratar vi om pengarna.

Caroline: För att det är tabu i vuxenvärlden.

Erik Wennstam: Vi kan prata om pengar på det sättet som man gör i ämnena, men vi pratar inte ekonomi kanske på det sättet, och personliga ställningstaganden. Därför att då blir skolan lite grann färgad, och det gillar inte skolan.

"Tänk om det inte är ekonomi, utan din ekonomi som är tråkig"

Jan: Nej, men är det inte också så här? Jag vet inte om jag är lite… nu tänker jag bli politisk. Jag vet inte, det var länge sedan jag kände mig så feisty. Det var kanske förra veckan, det här med Ramit Sethi och sjöjungfrur och zombisar, som jag liksom har… Du har tagit till dig Ramit Sethis tänk. Ja, precis. Till exempel, jag har ju för några år sedan föreläst professionellt 150 dagar om året. Och då var jag så här att, ja men gud, pro bono, jag tycker man ska ha ett pro bono-konto. Och så sa jag: vet du vad, jag kan komma ut till min gamla gymnasieskola, jag kan komma ut till en skola och prata för eleverna. Och jag vet inte, alltså jag lovar, i hälften av fallen så tackade skolorna och lärarna nej. Och så sa de så här: våra elever är inte intresserade av det här. Och jag var så här: va? Och jag har till och med varit på skolor där jag föreläst, där de har sagt så här: nej, men våra elever är inte intresserade. Ge mig chansen. Och så var det så här, två timmar senare, till och med de eleverna som de har problem med satt där. För man säger så här: du vet, hur många av er vill kunna gå i pension när ni är 30? Eller hur många av er vill ha en Ferrari när ni fyller 25? Alltså, du vet.

Caroline: Ja, man måste ändå lägga det på en nivå där de kan relatera till pengar och ekonomi.

Jan: Och då insåg jag så här: det är ju inte eleverna det är fel på. Det är ju liksom lärarna som kanske…

Caroline: …som inte är intresserade?

Jan: Nej, men som kanske tycker att ekonomi är tråkigt. Och i min dåliga stund var jag så här: tänk om det inte är ekonomi, tänk om det är din ekonomi som är tråkig. Och sen projicerar man det på eleverna. För jag misstänker, nu känner jag inte dig, Erik, men jag misstänker att trots att du kanske inte har det på ditt skolämne, så gissar jag att du pratar om ekonomi i dina vanliga ämnen, för att det är en del av dig. Och det går ju alltid att väva in, ekonomi går ju att väva in överallt.

Belöningspass i skolan

Erik Wennstam: Ja, men grejen är, jag har ju det här som belöningspass. Alltså, jag måste ju sköta mitt jobb såklart och göra mina kurser. Men jag märker också att om jag ger något som är viktigt på riktigt för dem – för det är ju som du säger, de vill ju ha detta – då gör vi så att vi flyttar ett moment om folk gör det de ska. Vi har disciplin och vi jobbar aktivt och effektivt. Då ger vi sådana här belöningspass där vi får ägna oss åt sånt som de vill. Och det brukar bli väldigt mycket ekonomifrågor.

Caroline: Men är det som du säger då, ska vi ta ett belöningspass? Nu har vi en kvart över. Då hade jag älskat det.

Tre elever: A, B och C

Erik Wennstam: Jag har ju yrkeselever på vård och omsorg. Och många av dem går ut och jobbar direkt när de har tagit studenten, 20 år gamla. Vi räknar med att de får jobba tills de är 50 i alla fall. Och så räknar vi med att de får 20 000 kronor i lön. Och så tar vi tre elever, A, B och C heter de. A kommer inte göra någonting, utan kommer leva upp sin lön, och jobba tills den är 70. B tänker lite mer: jag ska spara lite pengar, jag ska spara 3 000 i månaden. Det är ju mycket, men ändå görbart. Och då är det så här att vid 50 års ålder har han sparat ihop 1,1 miljoner. Vid 60 år har man 1,5 miljoner. Och det är ju jättefint. Ja, det ger ju guldkant i den åldern. Men tar vi nummer C då, eller bokstav, elev nummer C, som också tar 3 000 kronor – det som den första slösar bort och det som den andra sparar – men den investerar, vi säger att vi kör 9 procent tillväxt per år, som borde vara rimligt. Då har vi ju vid 50 års ålder ungefär 5,1 miljoner. Och det innebär ju att har man en aktieutdelning där, så har man en månadslön på 21 000 i månaden.

Jan: Utan att behöva jobba?

Erik Wennstam: Ja, kör vi vidare till 60, så är det ungefär 12 miljoner, och din månadslön är drygt 50 000 i månaden.

Caroline: Och detta berättar du för eleverna på belöningspassen?

Erik Wennstam: Ja, fast lite mer utvecklat.

Caroline: Ja, jag fattar det. Men vad får du för respons då?

Erik Wennstam: Jag får en fantastisk respons.

Caroline: De blir intresserade, eller de är så här "what"?

Erik Wennstam: Nej, men det här…

Caroline: Hur kan det liksom…

Erik Wennstam: Jag lägger inte in sånt som de lider av på ett belöningspass.

Caroline: Nej, men jag tänker inte heller att de lider på något vis, utan de måste ju bli väldigt intresserade av hur det går till.

"De vet inte vad en fond är"

Erik Wennstam: Ja, men max har väl någon pratat med dem om sparande, till exempel, att lägga pengarna på hög. Sparande förstår man ju.

Caroline: Men det här är andra investeringar.

Erik Wennstam: Till exempel. Och det är ju många som har fonder, alltså föräldrarna har sparat i fonder åt dem, och det vet de om. Men de har inte en susning om vad en fond är, och vad ska jag göra med pengarna när jag får dem. Det är helt blankt. Så det här tycker de är jättespännande.

Jan: Nej, för jag tänker så här, det måste vara en enkel grej. Som att tänka: mina föräldrar är 55. Har de 12 miljoner på kontot? Nej.

Caroline: Det är faktiskt så att man oftast vänder blickarna hemåt när man är barn och ungdom. Det gjorde jag alltid.

Erik Wennstam: Jag brukar ändå fråga dem om just deras föräldrars ålder. Och de är ju runt 50–55. Och jag brukar fråga om de tycker att de är hyfsat fräscha. Ja, men det är de ändå. Och i den åldern skulle du kunna ha det så här. För sparande och investeringar är ju verkligen för alla. Det behöver ju inte vara börsproffs. Nu är jag oförsiktig, men det räcker ju nästan med att du placerar i några olika investmentbolag, så har du mycket vunnit. Eller några breda fonder. Du behöver ju inte sitta och plocka ut aktier hela dagarna. Det här kan du göra otroligt passivt, men över lång tid. Och de här 3 000 kronorna, om du har en lön på 20 000 – många slösar ju bort det, och det får man göra också, men det handlar väl mest om att kunna göra valet.

En bättre relation till eleverna

Jan: Man behöver göra det medvetna valet. Alltså, jag tycker detta är skitbra, Erik. För nu kommer jag från och med idag säga så här: vet du vad, jag känner en lärare i Uddevalla, han lägger in det som belöningspass, får sina elever att jobba fortare, för det ryms ju normalt inte. Och det funkar, de är intresserade. Och det är på yrkesprogram. Och då kommer jag säga att basta. Eller så här.

Erik Wennstam: Du får en annan relation till eleverna, för att du bjuder på någonting som är viktigt på riktigt. Och då får man tillbaka att, då gensvarar vi på det här som de kanske ibland upplever att man är tvingad till att göra i skolan. Men man får större förtroende för det som skolan ger, om skolan också ger någonting som jag kan koppla till det.

Caroline: Ja, absolut. De måste ju älska det.

Erik Wennstam: Och sen är det en viktig bit i jämställdhetsarbete och så vidare också. Alla ska ha samma kunskapsförutsättningar, eller vara upplysta om att möjligheterna finns.

Caroline: Ja, och det är ju ändå målet i skolan, att det ska vara klassutjämnande. Ja, klassutjämnande.

Jan: Det var nog inte politiskt korrekt ord, klassutjämnande.

Caroline: Alltså, vad ska man säga då? Jag tycker att alla nog kan förstå detta.

Tre tips för att engagera tonåringen

Jan: Men jag tänker så här, det är ju för mig många föräldrar som lyssnar på detta som har tonåringar hemma. Vad skulle du säga är dina tre bästa tips eller råd? Hur ska man göra för att få den här 15-åringen som är så här: jag pallar inte, jag fryser, jag är trött, jag vill spela dataspel? Så här: du vill inte ha det som jag när du är 55.

Erik Wennstam: Du kunde ha haft 12 miljoner. Nej, men allt har ju sin tid. Man måste få dregla och spela tv-spel också, det måste vara okej. Men jag förstår vad du menar. Om man vill motivera till någonting, så gäller det att hitta någonting som slår an. Jag kan inte bara prata om de här 12 miljonerna om min 15-åring inte bryr sig, eller hur? Men kanske om man nu till exempel får veckopeng eller månadspeng, så går ju den ofta åt till någonting. Varför inte jobba lite med belöning där? Alltså säga att hälften får du garanterat, hälften kommer vi göra någon form av belöningssystem för. Det är ett ganska enkelt sätt att få någon upp från soffan och aktivera sig. Och man kanske inte bryr sig det första året när man är 15. Men när man blir 16 så märker man att det vore gott att ha lite mer.

Caroline: Ja, för man ska inte ge upp som förälder där. Alltså att det kan ta lång tid innan man får effekt.

Erik Wennstam: Eller att ungdomen bryr sig. Och allt har sin tid också. Man behöver inte få panik över att min sjuåring inte är jätteintresserad av pengar.

Caroline: Eller inte vill spara. Nej, det är lugnt.

Brödsmulor och Gimi-appen

Jan: Vad roligt att du säger det. För det är ju barnpsykologen som vi intervjuade i boken Gör ditt barn rikt. Det handlar för föräldrar om att lägga ut brödsmulor. Och vad skönt att du säger att det som funkar för en sjuåring, att lägga ut brödsmulor, det funkar även för en tonåring för att fånga intresset. Jag såg på din telefon att du också hade den här Gimi-appen. Skitbra app för föräldrar med barn, där man kan ställa in uppgifter och veckopeng. Enda problemet, ska jag säga, som jag upptäckte med den appen nu med Freja: vi gör ju Freja på veckopeng, och så kan man ställa in ränta på pengarna de ska ha. Och jag har nog missuppfattat hur den där räntan beräknas. För Freja får 25 kronor i veckopeng, men det betalades fan 60 kronor i ränta, och så var veckopengen plötsligt 80 kronor. Och då var det liksom inte… Alltså vi pratar inte… vi pratar nog 2 500. Så jag tror att den där procenten räknar på hela beloppet på veckobasis.

Erik Wennstam: Ja, man ska vara försiktig med den. Men det är en väldigt bra sak, om man skulle vilja uppmuntra sparande till exempel för barn. Lägg in en ränta så att ju mer du sparar, desto mer växer pengarna. Eller: ska vi spara till den nya datorn, eller skateboarden, eller cykeln, så kör hälften själv, och så dubblar vi.

Jan: Akta dig bara för ränta på ränta på veckobasis.

Caroline: Vi brukar ju säga till Freja att pengarna kan få barn, så blir det nya pengar.

Jan: Att de växer.

Caroline: Jag tror hon greppar det.

Tre delar: jobba ihop, sparpengar och aktier

Jan: Men vi gör ju med Freja så här, hon är ju åtta nu. Vi har ju gjort allt från filtkulor till nuförtiden, när hon vill ha någonting. För det sa också barnpsykologen till oss här, man kan förstöra för barn på två sätt när de vill ha någonting. Det ena sättet att förstöra för barn, det är att säga ja och ge dem det de vill ha. Och det andra sättet att förstöra för barn, det är att säga nej och inte ge dem det de vill ha. Och då bara så här: ja, men vad ska man göra då? Jo, men då var det liksom att man skulle prata om det, varför det är viktigt och sånt. Och sen gör vi så att vi delar upp det i tre bitar. Och då ser vi så här: en tredjedel får hon jobba ihop, en tredjedel får hon av oss, eller tar vi från sparpengar, och en tredjedel kommer från hennes aktier och fonder. Sen att vi inte tar utdelningen eller så, det spelar ingen roll, det behöver hon inte veta nu. Men för henne lever det ju att fonder och aktier, alltså pengar kan tjäna pengar, och det kan göra att vi kan konsumera. För jag tror att det som du var inne på också, det handlar ju om att man behöver få känna att pengar är roligt. Och att man får konsumera, vad var det du sa, dregla och spela datatv-spel.

Väntetid och att lära sig vänta med impulser

Erik Wennstam: En sak som jag gör med mina barn, det är att även om de har egna pengar och tekniskt sett får köpa någonting som de ser, så tvingar jag dem till lite väntetid. Hittar de någonting som de vill köpa, så bra, då vet vi var det är, och då får du gärna köpa det nästa gång vi är här, om du vill. Det är också en viktig sak att slänga med, tycker jag, till barn, att lära sig att vänta med impulserna. Även om jag har pengar, så kan man vänta lite och se om begäret försvinner eller om man fortfarande vill ha det. Då lär de sig ofta att värdera. Ibland köper de det senare. Men många gånger, min nioåring, när hon kommer hem, så säger hon att ja, den där den vill jag inte ha så mycket egentligen, men den var fin. Då får man ju en ganska god relation till spenderande och till att hålla i sina pengar.

Jan: Jag har ett par andra kompisar som räknar om det i tid också. Där de räknar om hur mycket lektid den här prylen kommer att ha. Och då kunde de kanske ta till exempel att ett dataspel, även om det kostar 600 kronor, var betydligt billigare i längden, för den tiden det användes var mycket längre än någon pryl som bara… Freja köpte en panflöjt på Malmöfestivalen. Hon ville ha en panflöjt, och jag sa nej, det var drama hela kvällen.

Caroline: Jag vet inte om jag köper det riktigt, det här med lektid. För vissa grejer kan ju uppfylla ett behov, man får en känsla, och sen har den uppfyllt sin uppgift, och sen kan den gå vidare. Så kan det vara. Så jag köper inte riktigt det med lektid.

Jan: Nej, men jag sa bara att det är ett sätt att tänka.

Caroline: Ja, det är ett sätt att tänka, absolut.

Behöver jag detta eller vill jag ha det?

Jan: Och sen tänker jag att det där är lika viktigt för oss vuxna, alltså faktiskt. Hur mycket lektid man har med grejerna. Nej, men det här att få en tidsaspekt. Jag kommer ihåg att du och jag införde för något år sedan: behöver vi detta, eller vill jag ha detta? Och sen såg jag på någon blogg, det var någon som hade skrivit så här: jag vill-höver det här.

Erik Wennstam: Jo, men det är ett uttryck. Det är kanske lite fyrkantigt begrepp det här, men det finns något som heter PPA, alltså pris per användning. Vissa saker använder man inte så mycket, en tavla, den använder man ju aldrig, den hänger ju bara. Men till exempel på kläder. En tröja som du köper en gång, eller som du köper och använder en eller få gånger, den blir väldigt dyr, för det kostar mycket varje gång du använder den. Jämfört med någonting som du använder mycket, som med tv-spelet där. Ja, precis.

Caroline: Jag har en annan känslomässig relation till mina prylar, om du frågar mig. Det är ju det där att jag håller inte på med PPA, utan jag kan köpa någonting, och oftast köper jag då någonting som har bra andrahandsvärde. För jag vet, det kan vara så att jag använder det några gånger och sen får det gå vidare. Och helst inte saker som inte har bra andrahandsvärde, för jag har den kännedomen om mig själv nu, att det är lika bra att bara pass it on.

Erik Wennstam: Men då har du gjort ett medvetet val också, eller hur? Så då är vi ju hemma.

Caroline: Jo, men jag har också gjort jättemånga misstag. Köpt saker, och så har jag använt det en gång, och sen har det fullgjort sin uppgift för mig. Nästan så att jag inte ens tagit av prislappen. Och sen inte fått tillbaka värdet överhuvudtaget.

Avrundning: på en skala 1–10, hur konstig är du?

Jan: Ja, spännande. Bra, jag tänker att vi har pratat över en timme, så vi behöver börja runda av här. Vi har någonstans en fråga som vi alltid försöker ta till våra gäster, för de är spännande. Ja, precis. På en skala 1–10, hur konstig är du?

Erik Wennstam: Nej, men det är en femma. En femma? Halvkonstig. Ja, jag kan nog vara lite fyrkantig. Jag vet inte vad jag ska säga. Ja, det är klart du får. Jag har ingenting emot att gå på spa själv. Oh, vad trevligt! Ja, men personalen tycker att det är jättemärkligt. På allvar? Ja, och jag går på ensam bio, tycker det är fantastiskt att göra så. Ja, men annars är det ganska…

Jan: Alltså, det tycker jag förtjänar en högre siffra än en femma.

Caroline: Ja, jag tycker också att ju högre siffra, desto högre status i den här rollen.

Jan: Nej, nej. Eller jo, så är det.

Caroline: Jo, men det är kul att vara lite konstig, att man har sådana grejer. Det är ju också roligt att erkänna det.

Jan: Men jag gillar det. Jag kan grotta. Jag kan fika själv. Så jag gillar det jättemycket.

Boktips och förebilder

Jan: Nästa fråga. Vilken bok? Om du skulle tipsa om en bok, vad skulle du tipsa om? Då tar vi och skön lite där.

Erik Wennstam: Och bryta av. Något som borde passa alla är svårt att säga.

Jan: Nej, men vi kör Björnstad.

Erik Wennstam: Av Fredrik Backman. Den gillar jag. Vad är det för något? Det har jag aldrig hört talas om. Den handlar om ett litet samhälle med ett hockeylag, men det gör den inte alls, utan den handlar om alla människor. Björnstad av Fredrik Backman.

Jan: Spännande. Är det någon som har inspirerat dig inom ekonomi, eller som du har som förebild? En sån här klurig fråga, om man inte funderar på det på dagsbasis.

Erik Wennstam: Nej, faktiskt. Jag skulle nog snarare säga att själva ekonomin i sig inspirerar mig. Jag tycker det är ett roligt område att gräva i och att upptäcka. Men jag har faktiskt inte någon sån här speciell guru. Jag har många ställen som jag tar intryck av.

Jan: Vilka är de då? Det är en vanlig fråga från läsarna. Vad inspireras du av? Vem följer man i sociala medier? Vems nyhetsbrev prenumererar du på?

Erik Wennstam: Jag är väldigt aktiv på Instagram. Om vi ska nämna två stycken, så skulle vi kunna ta Spargurun och Plånboksmart, som har lite olika fokus. Den ena väldigt mycket på att introducera människor på börsen, den andra mer på ett hållbart liv med både tid, pengar och energi. Ja, spännande.

"Jag är lite trygghetsnarkoman"

Jan: Jag är ju inte alls i sociala medier, så jag har ingen aning. Är det något du gör i ditt sparande som nästan ingen annan håller med dig om?

Erik Wennstam: Ja, det kan det nog vara. Alltså, så här är det ju, jag tycker sparande i sig är så fruktansvärt kul. Jag kan ju ta… min fru tycker kanske att det är roligare att uppleva och göra saker. Jag tycker att det är roligast att spara.

Caroline: Att lägga undan pengarna? Eller är det investeringsbiten?

Erik Wennstam: Både och. Jag tycker det är otroligt tillfredsställande att se att det kommer in och att det finns. Det räcker för mig. Så jag tror min fru tycker att jag är lite konstig ibland.

Caroline: Gillar du att det är en stor siffra där på kontot? Att den liksom växer och sådär.

Erik Wennstam: Sen har jag ingenting emot att det tas ut därifrån också. Men jag vill veta att det kommer in.

Caroline: Det kanske är lite neurotiskt. Det är djupt biologiskt i oss egentligen, att veta att när vintern kommer så har jag jättemycket bär. Kolla!

Erik Wennstam: Kolla så mycket bär jag har. Jag är lite så här trygghetsnarkoman.

Caroline: Jag känner samma sak. Vad mycket bär jag har på kontot. Det är helt sjukt.

Jan: Det roliga är ju vårt, där hamnar vi i konflikt ibland. För jag kan ju vara den som konsumerar och spenderar mest pengar. Och du är så här: kan vi inte bara lägga dem? Jag vill bara ha dem.

Erik Wennstam: Jag tycker om att kunna göra saker. Men jag behöver inte göra dem.

Jan: Och sen hatar man att inte kunna göra det. Fan, jag känner igen det.

Premiärfrågan: den garanterade avkastningen

Jan: Här kommer en ny fråga. Detta är en bubblare. Detta är en läsare som skrev så här: kan du inte börja ta upp detta i avsnitten? Så nu får du premiärfrågan. Han skrev så här: om vi leker med tanken, vad är den lägsta årliga garanterade avkastningen du skulle gå med på för att låsa allt sparande för alltid i ett magiskt fasträntekonto?

Erik Wennstam: Oh. Ja, den är bra. Då borde jag ju lägga mig i nivå med börsen, tänker jag. Därför att börsen har ju avkastat historiskt i runda slängar 8–9 procent i snitt. Så ja, då skulle jag vilja ha den garantin.

Jan: Ja, så 8?

Erik Wennstam: Ja.

Jan: Annars tar jag chansen sen. Är det någon fråga som du önskar att vi skulle ha ställt, som vi inte har gjort?

Erik Wennstam: Ja, vi har ju inte pratat någonting om budget, hur man budgeterar smart och roligt.

Budgetdebatten: "alla finansexperters råd som ingen följer"

Jan: Och vet du varför det är? Det är för att jag hatar budget. Men det är ju fantastiskt kul, det är därför vi ska prata om det. Det låter som att vi får ta ett par minuter till här, men okej, bra.

Caroline: Om vi bara säger lite grejer om det då.

Jan: Om budget. Så låt mig börja som den jobbiga jäkeln här. Jag påstår ju så här att budget är alla finansexperters råd, som ingen följer och som ingen någonsin har lyckats med eller hittat någon inspiration kring. Aj då. Det håller jag inte med dig om. Ja, men vad bra. Så kör.

Caroline: Jag har en känsla av att Erik följer sin budget.

Erik Wennstam: Ja. Nej, men budgeten är ju biljetten till dit du vill, tänker jag. Som vi pratade om förut, om man vet vad man vill uppnå. Alla pengar som kommer in till dig, det är dina hundra procent som du får in, oavsett om det är fem tusen i månaden eller hundra tusen i månaden, så har du pengar in. Och jag tänker att alla pengar som kommer in ska budgeteras. Allting ska hamna i ett fack. Så att du har öronmärkta konton för alla pengar som kommer in, dels till ditt sparande, kläder, mat och så vidare. För annars är det som händer att pengar blir liggande på kontot och fladdrar iväg. Eller hur? Nej, men för många. Absolut. Så jag hävdar att med en budget så blir det tydligt. Du synliggör precis vilka pengar du får in, vart allting tar vägen. Och de som börjar tycka att det är kul och tycker om budget, de kan få ut väldigt mycket av det. Du kanske inte…

Budget kontra uppföljning

Jan: Men bra, jag tycker att det är jättespännande. Det är ju här det blir dynamik i det. För jag håller helt med dig, men för mig är inte det budget. Det där är för mig uppföljning, ekonomiuppföljning. Ekonomiuppföljning, påstår jag, är skitviktigt. I RESULTAT vi har, säg vart allting har tagit vägen. Vi har koll på varenda utgift sedan 2006. Alltså, detta är ju nördigt, men vi har koll på vår enda utgift. För mig är budget att jag ska hålla på med någon kuvertmetod, eller att jag har liksom… alltså du vet, det är det framåtriktade. Alltså, budget är så här: det får inte gå åt mer pengar än så på det formatet, det får inte gå åt mer pengar på den räkningen. Och det upplever jag så, det är väl ingen som följer det.

Caroline: Men det är ju för att du tycker att de ramarna är jobbiga att ha. Vissa gillar ju att ha dem.

Jan: Men funkar det?

Caroline: Jag tror det funkar för mig. Och vissa måste ha det. För annars blir det liksom fel.

Erik Wennstam: Precis, det ska vi också ta. Det är ju… ju bättre ekonomi man har, desto mer lyx är det att kunna välja hur man gör lite grann. Men grundtipset är ju att få struktur och budgetera, om man inte har det innan.

Pengarna som skådespelare i en film

Erik Wennstam: Men jag brukar tänka så här, att pengarna som kommer in, det är skådespelare i någon film som du har. Och du måste rollbesätta allihopa. Det vill säga, får jag in 10 000, så måste alla de här 10 000 hamna någonstans. Därför att då visar jag vart de ska gå. De ska hjälpa till att öka på bufferten, eller de ska gå till ett resesparande, eller de ska betala det här och så vidare. Så min lön som kommer in, den ska ju vara budgeterad till 100 procent, inkluderat sparande. Därför att då vet jag att alla pengar som kommer in kommer tas tillvara. Ingenting kommer fladdra iväg, utan jag har valt vart allting ska hamna. Och det betyder ju inte att jag inte får köpa mer kläder än si och så, eller mer mat än si och så. Men om det går in en summa på klädkontot, då vet jag att om jag spenderar mer än det, då finns det ju ändå pengar sedan tidigare. Det här blir flummigt, så det här tar vi bort.

Jan: Nej, det var jättebra. Det blir inte flummigt, tvärtom. Jag bara sitter och reflekterar. Fan, vad negativ jag är.

Caroline: Jag tänker på det som film, att man kan ha sin film som ska ske. Men man kan också improvisera lite ibland, utanför de här ramarna.

Erik Wennstam: Och då kan det bli bättre till och med. Om jag sätter upp att jag, för varje utgift jag har, till exempel bil och kläder och mat och nöjen, har någon form av utrymme, och det går in på det kontot, men jag kanske inte gör av med alla de pengarna den månaden, då finns det ju kvar där. Så den där månaden när kläderna kostar mer, då tas det ju därifrån också. Så att det hela tiden finns små öronmärkta konton för varenda sorts utgift jag har i hushållet. Och det låter fyrkantigt, men jag tycker det är jättekul.

Sparandet först, sen flytande

Jan: Jag tycker detta är superspännande, särskilt eftersom jag är så här… det är inte så ofta jag nästan hamnar på kallt och blir så här, nej gud. Jag håller med dig i vissa grejer. Så här tänker jag kring det: pengarna kommer in, absolut. Det första jag gör är sparandet. Så jag säger så här, sparandet, färdigt. Men sen vill jag ha det lite flytande, att de där 80 procenten – vi sparar 20 procent-ish – de där 80 procenten kan spenderas. Eller så ska det delas upp, det där ska till skidresa, eller det där ska dit. Men jag vet inte ens vad jag har för bild av det där. Jag vet bara att budget…

Caroline: Det är för att du gillar inte ramar.

Jan: Nej, så är det nog.

Caroline: Utan det ska liksom… du ska bestämma själv.

Jan: Ja.

Caroline: Och det behöver inte vara så att du skulle gjort annorlunda än om du hade haft budget. Men det är bara känslan av att nu är det bestämt på det här viset, jag får inte göra som jag vill.

Erik Wennstam: Ja, men den tror jag är viktig, just känslan. Många känner ju så inför bara ordet budget, att det låter ju…

Budget som något begränsande

Jan: Det är stramande. Men för mig blev det dessutom så här, att jag upplever att en budget – precis, det här bara slår an en värdering hos mig – att det blir dessutom begränsande. Alltså så här: pengarna räcker inte till, därför måste jag ha en budget. Och då blir jag så här, ja men vet du, hade vi hamnat i en situation… ja, det blir förebrå, jag var så här, ja men Caro, då går jag ut och tjänar 10 000 spänn då, så att vi skiter i den där. Förstår du att jag blir… att budget…

Caroline: Men har du någonsin haft en budget, Jan? Och vad hände?

Jan: Ja, jag har försökt, jag vet inte, jag har nog försökt hur många gånger som helst, sen har jag pratat med massa människor, och ingen… alla har sagt så här, man borde ha en budget, man gör det, men typ jag har aldrig… Detta är nog läsarfrågan efter detta avsnitt: har du en budget, följer du den, vad är din upplevelse av det?

Mobilbatteriet som metafor

Erik Wennstam: Men du skulle säga något mer om batteriet? Ja, nej, men om vi tänker det här mobilbatteriet. Och så tänker vi på att du ska ut och åka tåg, som jag har gjort idag, och så finns det ingen laddare. Du har fullladdat batteri, och såklart vill du göra massa roligt på telefonen. Så du vill maxa vad du får ut av batteriet, eller hur? Då vill du ju helst dra slut på batteriet tills du är framme vid nästa laddstation. Stämmer va? Du vill inte ha 50 procent batteri kvar som du inte har fått använda till någonting, om nu målet är att använda laddningen. Och därför, om du ser pengarna som ett mobilbatteri, då har du 100 procent laddning vid inkomst. Sen går räkningar och sparande iväg, då har du en viss procent kvar, och sen ska du anpassa resten, så att alla pengarna hittar någonstans att vara. Det betyder ju inte att du ska spendera varenda krona.

Jan: Men…

Erik Wennstam: Du kanske sätter in x antal kronor på matkontot, klädkontot, resekontot, sommarkontot och så vidare. Så att det inte är de där olika hinkarna, eller sparkontona, eller buffertkontona, som blir liksom utelämnade.

Erik och hans 15 konton

Caroline: Men har du sådana konton då, där det står kläder, sommar?

Erik Wennstam: Ja, du har det på banken, så har jag sett det. Och det är jättelätt att öppna i appen. Jag tror jag har 15 olika konton, och det låter ju när jag säger det, det låter ju fyrkantigt. Men då vet jag att då ska de in där. Och när det är utgifter som ska gå till kläder, ja, men då är det därifrån det går. Och då vet man ju alltid. Alltså, tänk dig att du har 100 000. Då låter ju 5 000 i utgift som väldigt lite. Men om de här 5 000 rör kläder till exempel, då får du ju kolla på ditt klädkonto istället, och se i relation till de pengarna, är det här mycket eller lite att ge ut? Därför det gör att det ger en bättre relation till vad du har att röra dig med. Alltså, genom att öronmärka den här stora potten med pengar in i mindre fack, så gör det att man blir lite mer medveten.

Caroline: Du vill maxa det liksom. Du är en optimerare, va?

Erik Wennstam: Ja, jag gillar att optimera. Du vill maxa pengarna. Jag vill inte att några ska hamna mellan soffkuddarna. Det som kommer in, det ska få hitta ett litet hem.

"Jag hatar dig lite – exemplet är så bra"

Jan: Jag hatar dig lite, för exemplet är så bra. Men jag tänker också så här. Jag fattar. Jag fattar att det är bra. Jag fattar att det funkar.

Caroline: Jag tror också att det är kopplat till Eriks personlighet.

Jan: Och jag fattar också att det funkar inte alls för mig. Jag blir så less. Och det får väl vara okej? Det är klart det. Och jag tror också att det handlar lite om vad man har för bakgrund. Alltså jag kommer ju mycket från företag, där har man ett konto, och sen kör man bokföring, och sen har man konto. Det är därför ibland när jag tänker konto, då tänker jag bokföringskonto, och inte fysiskt konto. Så jag tror att det som alltid är viktigt är att hitta något som funkar för en själv.

Erik Wennstam: Och grundgrejen är egentligen så här: man kan ju göra det här på tusen olika sätt. Man kan ha budget, man kan inte ha budget. Och man kan också ha det i olika varianter. Men det viktigaste är egentligen att ha koll på in och ut. Absolut. Man gör det inte så mycket om man är fyrkantig som jag, eller om man är lite mer frisinnad.

Jan: Ja, eller var man vill lägga fokuset också. Och så här, jag är ju inte dum i huvudet. Jag fattar att det där hade varit bra för min ekonomi.

"Skulle vår ekonomi bli bättre?"

Caroline: Vi kan prata mer om det sen, Jan. På vilket vis det skulle varit bra för ekonomin.

Jan: Jag blir jättenyfiken. Att vi inte hade haft så mycket utgifter, såklart hade det gjort skillnad på vår ekonomi. Vad tänker du?

Caroline: Det är spännande att du säger det.

Erik Wennstam: Om du vet att du har matutgifter för 8 000 i månaden, försök lägga 8 000 gånger 100 på matkontot varje månad. Då kommer du hela tiden få en liten matbuffert, till exempel.

Jan: Eller så tjänar jag 2 000 spänn extra, och så kan jag lägga 500 spänn extra på maten. Och det är här värderingsskillnaden är. Och det är här vår konflikt också ligger.

Caroline: Jo, men vi har ingen konflikt. Jag tyckte bara det var spännande att vår ekonomi skulle bli bättre. Vår ekonomi är ju bra tack vare att du har den här känslan av att jag måste bara tjäna mer pengar då, om det behövs.

Jan: För mig är ju pengar ett spel. Det är ju en lek.

Caroline: Men det var roligt att du använde de orden, att ekonomin skulle blivit bättre för oss.

Brist kontra överflöd

Jan: Ja, men det skulle den. Men jag skulle må sämre. Ekonomin skulle bli bättre, vi skulle ha mer pengar, men jag skulle må sämre. För att för mig blir det som att jag utgår från att det är brist, det räcker inte till. Då kommer vi in på den här aspekten av ekonomi som jag tycker är trist, hushållning med en resurs i brist. Varför inte hushållning med en resurs i överflöd? Varför inte tjäna mer pengar istället för att dra ner? Men du vet, det är ju en annan… och jag fattar att jag kan låta dryg nu för 99 procent, och så var det för mig också fram till för 15 år sedan. Jag har lärt mig hur jag sparar, men jag hade inte lärt mig hur jag tjänar pengar. Och det är ju där det blev, för mig, det enklare och roligare att tjäna mer pengar än vad det är att spara. Och jag fattar att så är det inte för 99 procent av befolkningen, men det är ju roligt hur engagerad jag blir.

Erik Wennstam: Ja, man kan väl säga så här, att ju mer möjligheter man har, till exempel att jag kan tjäna mer pengar, desto mindre behov har man av att göra det på ett väldigt snävt sätt.

Avrundning

Jan: Precis, budget. Men jag håller hundra procent med dig om att man måste följa upp ekonomin. Det är vi ju helt på det klara med, och det är ju en viktig, viktig del. Detta är en av de längsta intervjuerna vi har gjort. Vi har pratat i över en och en halv timme. Erik, det har varit helt fantastiskt. Det är massor av saker vi har kvar att prata om, varför det står "vänster" på din högerarm. Men det tänker jag att vi tar i nästa avsnitt. Förhoppningsvis vill du komma tillbaka igen.

Erik Wennstam: Det gör jag hemskt gärna. Det har varit jättekul att vara här.

Jan: Tack för att du ville komma. Tack till elever och personal vid Värmland.