Verktyg:farligast just nu, mentalt överskott & problemet före lösning

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Introduktion: verktyg för problem som ständigt förändras
2. Linjära och olinjära problem
3. Principer vi redan använder
4. Mentalt överskott och problemet före lösningen
5. Välkommen, Jonathan Stolzenberg
6. Från öknen till svenska bolag
7. Linjära och olinjära problem, definierade
8. Checklistor för linjärt, principer för olinjärt
9. Problem och lösning hänger ihop
10. Spelplanen har många spelare
11. Empati med sig själv
12. Farligast och troligast
13. Att definiera vad som är farligt
14. Farligast just nu i vardagen
15. Tillräckliga resurser
16. Du väljer samma val igen
17. Farligast just nu i privatekonomin
18. Nästa problem, nästa resurs
19. Recency bias och pandemin
20. När sannolikheten överskattas
21. Dagishämtning som olinjärt problem
22. Troligt och farligt misslyckande
23. Att öva principerna
24. Mentalt överskott
25. Tajming i kommunikation
26. Simkortet som inte byttes
27. Att managera sin energi
28. Överskott i skarpt läge
29. Att höja gruppens överskott
30. Att läsa signaler
31. Acceptans bevarar överskott
32. Det stora värdet ligger i det delade språket
33. När gränsen kommer tidigare än man tror
34. Mentalt överskott och AI
35. De två principerna flätas samman
36. Problemet före lösningen
37. Indexfond är fel lösning på fel problem
38. Inget är bra eller dåligt i ett vakuum
39. En god intention med fel lösning
40. Problemet ger svar allt eftersom
41. Den begränsande faktorn är instruktören
42. Att göra det omedvetna medvetet
43. Farligast just nu skiftar hela tiden
44. Auktoritetsargumentet
45. Argumentationsfel och odefinierade problem
46. Hellre ingen karta än en fel karta
47. Att rita sin egen karta
48. Trust but verify
49. Hur ofta behöver kartan ritas om?
50. Feedbacken som kommer efter några veckor
51. När checklistan ändå är rätt
52. Avrundning och kontaktuppgifter

Introduktion: verktyg för problem som ständigt förändras

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Detta är dagens avsnitt. Idag blir det ett jättespännande avsnitt, tycker jag, för vi kommer att prata om en typ av mentala modeller och verktyg som jag tror att alla har nytta av, oavsett om man är chef, förälder, har en partner hemma, är företagare eller jobbar på ett vanligt jobb. Jonathan beskrev det vid något tillfälle som: hur fortsätter man vinna även när spelet eller reglerna förändras?

Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jan: Vi kommer att prata om två typer av problem: linjära och olinjära problem. Det här blir ett ganska teoretiskt avsnitt, så det blir lite hjärngympa, för jag tror att det är ovant. Ovant för oss att tänka så här. Många av principerna använder vi redan idag utan att tänka på det. Det vi gör i avsnittet, och det Jonathan gör, är att sätta etikett på dem. Och genom att sätta etikett kan vi använda dem. Bara det här att prata om linjära och olinjära problem är ovant. Ingen av oss tänker så i vardagen.

Linjära och olinjära problem

Jan: Det blir tydligt om man säger så här: ett linjärt problem är sådant där jag kan följa ett recept, jag gör det steg för steg och jag får alltid samma resultat. Att koka spagetti är ett väldigt linjärt problem. Jag tar fram spagettin, jag tar fram kastrullen, jag fyller den med vatten, jag lägger i spagettin, jag kokar vattnet i åtta minuter, sen tar jag ut den.

Ett olinjärt problem är ett problem där någon annan påverkar, till exempel sport eller schack. Jag drar ett drag, sen drar någon annan ett drag. Vi spelar fotboll, vi sparkar upp bollen och där är en backlinje som försöker ta den. Det här återkommer i alla områden. Vi har ganska många sådana olinjära problem. Jag vill att barnen ska gå och lägga sig, men de har något att säga till om i frågan. Börsen: jag vill köpa en aktie för 100 kronor, men börsen värderar den till 200 kronor, då kommer ingen sälja den till mig. Säger jag att jag vill köpa den för 300 kronor, då kommer alla försöka sälja den till mig. Gå på en arbetsintervju eller en dejt. Där kan jag inte säga så här: okej, efter åtta minuter när vi tar av pastan, då säger jag "hästhage". För det blir jättekonstigt om jag inte vet vad som har sagts, eller hur interaktionen har sett ut.

Caroline: Så man får kanske lyssna på det här två gånger. Man får ta det, om man gillar det. Annars är det lite allmänbildning. Och jag tycker så här, vi använder de här modellerna nästan varje vecka, faktiskt.

Principer vi redan använder

Jan: Du använder dem kanske lite mer än jag, för du är mer van vid dem. Du har ju pratat med Jonathan.

Caroline: I avsnittet kan jag ibland känna att jag tycker det här är svårt. Men jag har hört om principerna ett tag nu, och jag tycker det är så fint. Till exempel principen "farligast just nu", eller "mentalt överskott", eller "problemet före lösningen". Det låter ju som gåtor, men det är det inte. Det jag tycker är fint, som Jonathan har gjort, är att han har medvetandegjort vilka problem som finns och vilka principer man kan tillämpa på dem. Så att det blir lättare att gå från problem till lösning.

Jan: Ja, att nå det han säger: att vinna spelet även när spelet förändras. De här modellerna är verktyg för att lösa de olinjära problemen. Det är verktygen för att lösa de föränderliga problemen, där mitt recept, rutinen vi har på jobbet, inte funkar längre för att världen har förändrats. Och jag tror vi upplever en allt snabbare förändringstakt.

I avsnittet kommer vi prata om farligast just nu och troligast. Att ställa sig frågan, till exempel i sin ekonomi: vad är farligast i min ekonomi om det inträffar? Men också: vad är troligast? Jag kan ställa den när vi ska på en resa: vad är det farligaste som kan hända? Det kan vara att vi glömmer passen, så vi inte får gå ombord på flyget. Har vi med passen? Vi kan ställa "farligast just nu" med barnen: okej, vad är viktigast just nu?

Mentalt överskott och problemet före lösningen

Jan: Vi pratar om mentalt överskott, som är en princip som handlar om: har jag kapaciteten att ta in? Till exempel, jag kommer hem, du har precis hämtat barnen, du lagar mat, vår äldsta dotter skriker och vill ha något, och så kommer jag in och ska berätta att nu har jag gjort den här coola affären. Då blir det bara stopp. Det går inte att ta in mer.

Caroline: Då pratar vi om mentalt överskott, hur man kan jobba med det, hur man kan identifiera det hos sig själv, hur man kan hjälpa andra till mentalt överskott. Bara att ställa frågan: kan du ta in just nu? Lite det vi ibland slarvigt kallar för tajming.

Jan: Och avslutningsvis pratar vi om problemet före lösningen. Till exempel i forumet är det många som frågar: hur ska jag spara? Och vi rider indexfond. Indexfond är ett jättebra recept, men det funkar inte om personen ska köpa ett hus nästa vecka. Då är indexfond en väldigt dålig lösning. Vi måste hela tiden identifiera problemet innan vi ger en lösning.

Värdet ligger i att ställa sig frågan. Det är ett klurigt avsnitt, men det är ett väldigt roligt avsnitt. Det kan i vissa avseenden vara livsförändrande, för man får ett språk för något man inte hade ett språk för innan.

Caroline: Snyggt.

Jan: Nu tänker jag inte att vi behöver prata mer, utan vi släpper på Jonathan. Och så ses vi sen.

Välkommen, Jonathan Stolzenberg

Jan: Varmt välkommen, Jonathan Stolzenberg. Du har jobbat inom Försvarsmakten i många år, bland annat som livvakt i högriskområden. Du har jobbat mycket med att utveckla grupper och ledare, att hantera olika situationer med okända förutsättningar och hög komplexitet. Och just nu upplever jag att du lever ditt bästa liv, där du slutför din utbildning som sjuksköterska samtidigt som du hjälper företag med föreläsningar, workshoppar, rådgivning och framför allt konkreta verktyg för att hantera det som inte går att förutse. Eller som du själv pratar om: att skapa rutiner för orutin. Varmt välkommen!

Jonathan: Tack så mycket.

Jan: Vill du lägga till något?

Jonathan: Jag har en fantastiskt god äggröra. Det är lika stor anledning att lyssna på något jag har att säga som det andra, skulle jag tro.

Jan: Berätta dina tips.

Jonathan: Det kommer vi också komma in på. Från Stockholm, sambo hos Helena.

Jan: Jag tänker så här, det är så mycket bara i den här presentationen som jag hade velat börja prata om. Livvakt i högriskområden. Låt oss ta elefanten i rummet. Berätta, hur hamnar man där? Vad innebär det? Varför?

Jonathan: Jättebra fråga. Jobbet i försvaret har jag gjort i tio år. Det var en av de delarna som jag såg mest fram emot. Den typen av mindre grupper, att få ta lite mer eget ansvar, mer initiativ. Det fanns säkert en hel del romantiserade bilder av hur det är att jobba som livvakt, men det var något jag ville utforska i alla fall. Jag tror absolut att det är det bästa jobbet jag har haft. Otroliga utmaningar man ställs inför, som man inte ens visste existerade.

Jan: Som vadå?

Från öknen till svenska bolag

Jonathan: Det kan vara allt från att du har spillt senap på slipsen på diplomatmiddagen och behöver byta den, till att du är ute i öknen någonstans och verkligen behöver fatta ett snabbt beslut.

Jan: Och steget därifrån till att börja jobba med svenska bolag och hjälpa dem med hur man förutser det som inte går att förutse. Hur var steget från livvakt ute i öknen, hantera "shit happens", till det där?

Jonathan: För mig blev det ett intresse för komplexitet. Mycket av planerna och förberedelserna vi ägnade oss åt höll sällan. Man behövde ha ett alternativ som kunde klara av förändringstakten i stället. Ganska tidigt insåg jag att det här funkar på andra områden också, där företagen är en sådan del. Att kunna hjälpa andra på samma sätt som vi hjälpte i försvaret, att hantera komplexitet och förändringstakt, blev ett naturligt nästa steg. Det blev bara en ny exponeringsyta för att göra samma sak. Kombinationen mellan att få lösa problem och det pedagogiska, att få utbilda andra, blev en perfekt match helt enkelt.

Jan: Det vi ska prata om idag är principer. Och om jag förstått det rätt, tänker jag att du brukar prata om att det finns två typer av problem. Det finns, vad ska vi kalla det, kamremsproblemet. Ska du beskriva det?

Jonathan: Absolut. Att byta en kamrem på en bil är ett problem där vi kan ta fram en tydlig best practice. Jag kan titta på ett YouTube-klipp och säga: så här gör man i steg ett, det här är steg två, det här är steg tre. Jag kan följa det och det kommer bli likadant. Jag kan pausa vid minut fem för nu har jag inte riktigt hängt med, spola tillbaka, och det kommer vara samma process.

Jan: Eller du brukar säga: att bygga en IKEA-möbel.

Jonathan: Exakt. Väldigt tydligt exempel på samma sak.

Linjära och olinjära problem, definierade

Jan: Det här är en typ av steg-för-steg-problem, ett linjärt problem.

Jonathan: Precis, man kan dra en linje från punkt ett till punkt två till punkt tre rakt igenom. Ett linjärt problem.

Jan: Och så kan man säga att resultatet blir nästan alltid samma. Följer jag det blir det samma sak. Den andra typen av problem är de du brukar kalla olinjära problem.

Jonathan: Icke-linjära eller olinjära.

Jan: Kan du ge ett exempel på ett sådant?

Jonathan: Absolut. Ett exempel kan vara en arbetsintervju. Jag kan titta på ett YouTube-klipp på någon annan som genomför en arbetsintervju, och se att vid minut fem säger de att svaret är "två barn" eller "Frankrike".

Jan: Frankrike.

Jonathan: Tar jag med mig det in i min arbetsintervju, och nu har jag minut fem: Frankrike!

Jan: Det kanske inte är så bra, nej.

Jonathan: Det passar inte där.

Jan: Eller man kollar med någon annan, en dating coach: så här går en bra dejt till. Och så är jag bara så. Det funkar inte, eftersom jag är beroende av en annan part. Det är en dans, kan man säga.

Jonathan: Jag har något jag behöver förhålla mig till. Min förändring orsakar en förändring i dig, och då behöver jag anpassa mig till den. Ett annat sådant exempel kan vara en läkare som träffar sin patient och vill se hur du mår för att kunna fastställa en behandling. Det är ingen som vill gå till en läkare som alltid säger: gipsa höger fot, varsågod, gå.

Jan: Men jag mår ju bra?

Jonathan: Gipsa höger fot. Det är alltid det här läkemedlet oavsett. Utan det är hela tiden den här dansen: hur mår du? Om du beskriver det, hmm, då kan det vara det här, fortsätt berätta om ditt problem. Det var det här också, men då är det inte det. Precis som du säger, en dans, att man närmar sig.

Checklistor för linjärt, principer för olinjärt

Jan: Det här blir väsentligt. Det jag tycker är så himla fint är att för de linjära problemen, kamremsproblemet, kan man använda en checklista, en rutin eller en instruktion. Men för ett olinjärt problem kan jag inte använda en checklista, för då blir det att vid minut fem in i dejten ska jag säga "två barn". Det funkar dåligt. Principerna, som ska vara allmängiltiga, hjälpsamma, alltid fungera och funka i alla områden, blir egentligen verktygen för den typen av problem där jag måste interagera med en annan person eller spelare.

Jonathan: Exakt. Jag kan inte bestämma lösningen i förväg, utan då har jag hjälp av principerna för att hitta lösningen medan jag interagerar med personen eller problemet.

Jan: Jag tänker att det är viktigt nu när vi ska prata om ganska många av principerna att ha det här med sig. Nu behöver vi inte kalla det kamremsproblemet, men vi kallar dem linjära problem, steg för steg. Och så finns det, jag vet att jag och Jonathan har nördat på det här, linjära problem som är enkla. Att klä på mig kläderna. Jag klär på mig i viss ordning, men det är inte särskilt svårt. Medan att byta kamrem på bilen fortfarande är ett linjärt problem, men ganska svårt. Att hämta barnen på dagis är ett olinjärt problem, för jag vet aldrig vad som kommer hända när jag kommer in genom dagisdörren, men fortfarande ganska enkelt. Medan, ni som vill säga så här, att skydda en skyddsperson i en kolonn som kör 120 kilometer i timmen i en afrikansk stad är en betydligt mer komplex uppgift. Så jag tror det är viktigt att redan här säga: det blir inte så att checklistor är dåliga. Nej, checklistor är dåliga för olinjära problem, medan checklistor är superbra för linjära problem.

Problem och lösning hänger ihop

Jan: Bra. Är det något mer vi ska lägga till?

Jonathan: Vill man kan man ta det här ett steg längre, att det är svårt att kategorisera bara problemet. För om jag har för lite kunskap om att bygga en raketmotor, så blir det komplext för mig, även om jag har ett YouTube-klipp.

Jan: Även om jag har ett YouTube-klipp, exakt.

Jonathan: Medan om jag har något som är väldigt komplext, men jag har hur mycket resurser som helst. Jag har ett olinjärt problem, men mina resurser är oändliga. Då kan jag få ett...

Jan: Precis, jag ska bygga en raketmotor, men jag får använda alla på SpaceX.

Jonathan: Exakt. Då blev det ganska enkelt till och med. Så min lösning påverkar. Det går inte helt att frånskilja lösningen från problemet när man ska kategorisera dem.

Jan: Och sen är det väl också så att jag gissar, eller jag vet, att vissa problem går över i varandra. Ett problem kan ha vissa aspekter som är linjära och vissa olinjära moment i sig. Och en grej till som kan vara bra att ha med sig in i konversationen är, som vi konstaterade efteråt, att du och jag har lite olika utgångspunkt. Du som jobbat mycket i militär och kampsport har en naturlig kontextuell förståelse för att det finns en motspelare. Medan jag tänker aldrig att jag har en motspelare i min egen värld.

Jonathan: I din vardag?

Jan: Ja, precis. Som vi kommer in på i avsnittet kommer Jonathan prata ganska mycket om: om jag gör det här, om jag drar det här schackdraget, så kan jag inte planera nästa schackdrag, för jag vet inte vilket schackdrag motståndaren gör. Men jag tänker sällan att jag har en motståndare.

Spelplanen har många spelare

Jan: Det har jag också märkt i forumet. Vi tänker aldrig att om jag köper eller säljer en aktie, då är det en annan spelare som har sålt den. Varför har den sålt?

Jonathan: Ja, exakt.

Jan: Så jag tror också att det är viktigt att hela tiden komma ihåg att jag rör mig på en spelplan där det är många andra spelare. Andra spelare har också något att säga till om. De kan ta en position i en aktie innan jag tar en position. De tecknar sig. Eller jag har inte tillgång till att vara med på den här börsintroduktionen. Eller jag får inte lov att köpa amerikanska börsfonder, för det är någon spelare som har bestämt att svenska privatsparare inte ska få göra det, om de inte klassas som professionella investerare. Man rör sig inte i ett vakuum. Det tror jag också är en bra grej att ha med sig.

Och kan man säga att principerna egentligen är det du kallar "jag skapar en rutin för orutin"? Ett strukturerat sätt att ta sig an det man inte kan förutse, lite mer systematiskt? Så att vi har en gemensam syn på hur vi hanterar det här på företaget, i gruppen, eller för mig själv?

Jonathan: Absolut. Ska jag byta kamremmen har jag YouTube-klippet som verktyg. Ska jag gå på dejt, eller på en anställningsintervju, eller hämta barn på dagis, eller spela schack, eller spela fotboll, så kommer jag alltid behöva anpassa mig till hur situationen ser ut just nu. Matchen i fotboll: om fem minuter har jag ingen aning om var bollen kommer att ligga. Jag kan inte säga att om fem minuter sparkar vi hörna. Nej, bollen kanske är på helt fel planhalva.

Empati med sig själv

Jan: Grymt. Och sen det sista tänker jag att du, Caroline, kastar ljus på, att ha empati med sig själv. Är det här första gången man hör det? Då kan det vara lite usch, de här principerna. Det kan vara lite mental hjärngympa.

Caroline: Hjärngympa. Och att låta sig få vara kvar i att jag inte fattar allting, eller att det här är något jag kommer tillbaka till. Eller som du också säger, det är något som kan dyka upp lite senare.

Jan: Det roliga är att jag tror du kommer känna igen ganska många av dem, för du och jag använder dem. Nu kommer jag inte ta dem i någon specifik ordning, utan jag tar dem helt utifrån min egen verktygsuppfattning, de jag gillar. Jag tänker så här: tillräckligt bra. Det är en av mina favoriter. Om du skulle ge en kort intro till tillräckligt bra-principen, och sen varför den är viktig och vad man får ut av den?

Jonathan: Jag har ingen aning, det är inte en av mina principer, det är din.

Jan: Fast det är du och jag som har pratat om det.

Jonathan: Det är ju helt din.

Jan: Men du har alltså inte den som princip?

Jonathan: Nej.

Jan: Okej. Har du något som liknar den?

Jonathan: Ja, absolut.

Jan: Vad heter din då?

Jonathan: Vi brukar prata om "farligast just nu".

Jan: Det hade jag som nummer två. Farligast just nu?

Caroline: Ja, det kan vi också ha i vår vardag, Jan.

Jan: Ja, precis. Absolut.

Farligast och troligast

Jonathan: Det är mycket möjligt att det finns andra som lyssnar som känner att de vet precis vad det är, och perfekt, kanske det är så. Min upplevelse är att det oftast är motsatsen, det är ett annat perspektiv. Det finns flera sätt att definiera den typen av princip, men vi har valt att prata om det som att man, en grupp eller en individ, bör fördela tillräckliga resurser till det problem som både är farligast och troligast. Och därefter nästa problem, och nästa problem.

I det finns flera nyckelord. Dels är det troligt, det är en sannolikhetslära. Men det finns också farligt, och där behöver man ofta definiera vad det är som är farligt.

Jan: Och skilja på vad som kanske är farligt och vad som är rädsla.

Jonathan: Absolut. Och den är väldigt svår att göra, vad som är objektivt och subjektivt farligt. Men vi försöker, framför allt i grupper, att se hur vi bestämmer vad som är farligt. För oss som livvakt blir det väldigt tydligt att det som är farligast är alla hoten mot skyddspersonen. Det är inte hoten mot mig som livvakt som är prioriterat, utan de konsekvenser som kan drabba min skyddsperson.

Jan: Men det känns ganska brett ändå.

Jonathan: Precis.

Jan: Hur tar man ner det?

Jonathan: Då kan man titta på farligt utifrån vems perspektiv och i förhållande till vilket mål. Är det att du ska hinna i tid till det här mötet? Du måste verkligen hinna. Då kommer du ta större risk, jag kan riskera att köra in lite grann i en bil. Det är fine, för jag prioriterar inte det problemet särskilt högt, utan jag måste in i tid. Det är det viktiga.

Att definiera vad som är farligt

Jonathan: Det andra är snarare: jag kanske kan riskera en hastighetsbot. Det är okej att vi kör in i en bil, vi får buckla någon lite grann bara. Det känns okej.

Jan: Lite grann, ja.

Jonathan: Precis. Och att ha det definierat för sig, utifrån vilka parametrar bedömer vi farligast. Poängen är att jobbar man i en grupp behöver man ha det kommunicerat. Vad är det för oss som är det farligaste? För de allra flesta företagen, när man pratar, är det väldigt få som kommer ha: "Den här produkten är det mycket viktigare att vi får den såld än att du överlever och får komma hem efter jobbet." Det träffar man inte på.

Jan: Det hade varit hårt.

Jonathan: Exakt, det är väldigt hårt. Tills man får polisen. Ska vi prioritera polisens liv och hälsa, då ska de inte gå in på en skolskjutning, det är jättefarligt för polisen. Men ska de prioritera sitt jobb och skydda allmänheten, då ska de definitivt gå in. Det måste hela tiden vara tydligt, dels i förhållande till sannolikhet, och sen vad vi prioriterar som farligast.

Jan: Nu har vi tagit två exempel från polis. Hur tar man det om vi tar privatliv, till exempel med Helena?

Jonathan: Det är inte väldigt kladdigt när det är privatliv.

Jan: Nej. Jag har fått för mig att inom sådana yrken där utfallet är katastrofalt om det blir fel, då är det tydligt vad som är farligast eller vad prioriteringen är.

Jonathan: Fast jag tror att det är en fördom för oss som är utanför. "Det är skitlätt i militären, för jag har aldrig varit i militären, så där är det tydligt. Men i min värld, jag är unik, då är det mycket mer komplext."

Farligast just nu i vardagen

Jonathan: Om vi tar ett annat exempel. Jag har varit hemma hela dagen, jag har prokrastinerat allt det jag sa att jag skulle göra. Min sambo kommer hem om en kvart. Där kan jag också titta: vad är farligast just nu?

Jan: Det är extremt farligt.

Jonathan: Då blir det också, vad är farligast just nu? Vet jag att hon inte bryr sig jättemycket om det inte är dammsuget, men om det är disk kvar, då goddamn. Som exempel. Då måste jag börja diska. Då kommer jag prioritera tillräckliga resurser. Jag kommer bara diska det jag måste diska, eller gömma det om jag behöver, men det får inte finnas disk kvar framme.

Och det blir först intressant när man har flera problem att ta hänsyn till. Det är då det här blir en princip som vi faktiskt är i behov av. Har jag bara ett problem är det aldrig några konstigheter, då är det bara att lösa det. Men så fort jag har relation till flera problem, det är då det jag tror att du har tolkat som "tillräckligt bra" kommer in.

Jan: Ja, för det är inte bara att Caroline kommer hem. Elsa, vår femåring, kommer hem, och jag har lovat att vi ska ha de här handkontrollerna. Och så står det plötsligt mellan: är det disken? Är det spelet? Eller är det telefonen som ringer just nu? Vilken av dem?

Caroline: Men då kommer någon som lyssnar säga: det här är ju bara vanlig prioritering. Vad är skillnaden mellan farligast just nu och det folk kallar prioritering?

Jonathan: Exakt, och det är tillräckliga resurser. Det tror jag är det du har tänkt på, tillräckligt bra.

Tillräckliga resurser

Jan: Jag bara tog det och gillade det som var enkelt.

Jonathan: Exakt. Och vi kan skjuta lite hål på "tillräckligt bra" sen. Jag håller med dig, men det finns en brist, eller något man behöver komplettera mer. Men poängen med tillräckliga resurser är att när jag har flera problem, är det väldigt enkelt att jag tar ett av dem och lägger alla mina resurser på det, och inga resurser på något annat. Det blir en form av paretooptimering, att jag prioriterar något på bekostnad av något annat.

Utmaningen är att se: just för att lösa det här problemet, hur mycket resurser kräver det? Och sen fördelar jag precis tillräckligt, vilket gör att jag kan ha mer resurser kvar, så att jag kan ta mig an nästa problem med tillräckliga resurser, och därefter nästa. Och någonstans på de här tio problemen kommer mina resurser ta slut. Man kanske bara kan fördela till fyra. Och då är det fine.

Jan: Ja, tiden kanske är en resurs och den tar slut.

Jonathan: Exakt. Och då är det fine. Det här är också en stor del av feedbacken vi har fått när människor börjar jobba med "farligast just nu": det finns en helt annan acceptans, att det är okej att inte ha oändligt med resurser.

Jan: Ja.

Jonathan: Det är okej att inte räcka till, om ni förstår vad jag menar. Att säga: våra resurser tog slut där. Och sen när vi har löst ett problem frigörs det mer resurser, då kan vi omfördela. Men den tid där jag har slut på resurser, att det är okej.

Jan: Ja, för som du säger, om man har löst det farligaste, då får man en sådan lättnadskänsla, och då är det nog okej att resurserna tog slut, men vi löste det vi skulle. Eller?

Du väljer samma val igen

Jonathan: Precis. Och det kan finnas massa problem kvar som behöver lösas. Men om du fick göra valet igen, att välja något som är betydligt lägre prioriterat, som kanske egentligen inte spelar så stor roll, som inte var farligt? Eller ta det som verkligen stod för dörren, som verkligen var prioriterat, oavsett om det var just den kunden, eller det mötet, eller att hämta på dagis? Jag kommer alltid välja samma val igen. Jag kommer fortfarande prioritera det som jag upplever som viktigast eller farligast just nu.

Jan: Jag tänkte precis fråga vad skillnaden är mellan viktigast och farligast. Men det kanske inte är så stor skillnad.

Jonathan: Precis, och viktigt är också ett ord man kan använda. De här orden är inte skrivna i sten eller heliga på något sätt.

Jan: Farligast känns ändå bättre på något vis. Det är som en helt ny dimension.

Jonathan: Precis. Och vad definierar vi som viktigt? Här vill vi belysa att det ska vara både en konsekvens, alltså ett problem vi behöver ta hand om, men också en sannolikhet att det faktiskt inträffar. Och skärningspunkten mellan dem, det är det problemet vi letar efter. Det som både är farligt och troligt, där börjar vi fördela tillräckliga resurser. Jag tror det här blir en form av praktisk kunskap. Man behöver öva det. Man behöver öva i att fördela tillräckliga resurser, för det är svårt.

Farligast just nu i privatekonomin

Jan: Om vi skulle prata om ekonomi, vi har ändå en ekonomipodd, hur applicerar man det här med farligast just nu i en privatekonomi eller ett sparande?

Jonathan: Initialt blir det att definiera problemet, och det är oftast där vi går för snabbt igenom. Vilka problem vill jag lösa med min privatekonomi? Är det ett stress- eller ångestproblem? Vad är tillräckliga resurser för att jag ska känna en trygghet? Väljer man metoden buffert, är det rätt lösning för att skapa den, eller har jag ett helt annat problem, där jag vill ha spänning? Då är det inte buffert som är rätt lösning. Och hur mycket spänning vill jag att mitt sparande eller min ekonomi ska ge?

Men om vi tar det ur ert perspektiv, som jag har förstått det: jag vill ha en trygghet, hur mycket behöver jag ha i buffert för att känna den tryggheten? Om vi säger att det är 50 000 kr jag ska ha i min buffert. Allt över det, jag är uppe i 100 000, 150 000, 200 000 kr, då har jag lagt för mycket resurser för att hantera ett problem. Det gör att jag får ta resurser från sådant jag annars hade kunnat investera, vilket gör att jag kanske får ett annat problem, att pengarna inte räcker till när jag är i pension.

Jan: Precis, exakt.

Jonathan: Så jag har löst det, men jag har skapat ett annat.

Jan: Exakt, exakt.

Jonathan: Och där kommer det här in, vad är tillräckliga resurser för att lösa problemet? Om trygghet, att sova gott om natten som ni pratar om, är det prioriterade problemet, det som både är farligast och troligast för att jag upplever det hela tiden, ja, börja fördela till det problemet då.

Nästa problem, nästa resurs

Jonathan: Och sen när det är klart, du känner dig trygg, din nattsömn har blivit tio gånger bättre, vad är nästa? "Ja, jag är orolig över pensionen. Jag är rädd att jag inte kommer kunna gå i pension när jag vill, leva det livet." Okej, då fördelar vi tillräckliga resurser till det. Och vad är tillräckliga resurser? Det är dels kapital som går in, men det är också hur mycket tid jag vill lägga på att sitta med det här. Jag kanske inte har en full arbetsdag att förvalta mitt eget kapital, utan jag har massa annat jag vill göra i mitt liv. Jag har flera problem som behöver tid. Då får jag välja en metod som tar väldigt lite tid. Jag vet inte, du kanske känner till någon på det sättet.

Caroline: Jag tänker att det här är ganska komplext ändå. Jag tror många människor sitter med de här problemen. Man vill ha bufferten, man vill ha tillräckligt sparande, man vill ha en resa, man vill ha massa staplar. Och så är det inte tillräckligt till alla staplar. Det är nog också sådant som stressar en. Hur kan man då använda principer som du har varit med och utvecklat? Jan, du vet, det räcker aldrig till, de här resurserna till allt man vill.

Jan: Absolut, men jag tänker på det lite så som när vi gjorde de där avsnitten där vi analyserar någons privatekonomi. Då tänker jag: okej, vad är farligast i den här privatekonomin? Vad kan hända som skulle kunna kasta privatekonomin i diket? Och sen gillar jag det du säger: okej, det som skulle kunna kasta den är en zombieapokalyps. Om det kommer en zombieapokalyps, då kommer privatekonomin hamna i diket garanterat. Bostadsrätten kommer inte vara värd något. Är det troligast att det händer? Kanske inte. Så då är det: okej, det var farligast, men jag behöver inte lägga någon tid på det, för det är så osannolikt.

Recency bias och pandemin

Jan: Okej, om vi tittar på arbetslöshet, att bli uppsagd. Mer troligt än en zombieapokalyps. Eller dödsfall, ganska osannolikt, men ganska hög konsekvens, och det kan lösas med ganska lite resurser, med en livförsäkring. Så jag tänker att den här principen farligast just... Hur skulle du döpa den? Farligast och troligast, eller?

Jonathan: Farligast just nu.

Jan: Farligast just nu. Att ställa sig den frågan: okej, vad är farligast just nu? Och så titta på sin privatekonomi, eller titta på sin relation. Vad är farligast just nu? Eller jag kan titta på mitt jobb. Och så kan jag få min lista, och sen säga att steg ett är farligast, och steg två, okej, vad är troligast? Eller?

Jonathan: Precis, det finns olika sätt att tackla det på. En del gör så att man definierar vad som är det troligaste problemet, och sen vad som är det farligaste, och bygger utifrån det. Jag tycker att när man gör det missar man en del, utan man måste verkligen kombinera de två. Apokalypsen finns med på det här spektrat, alla dagar i veckan, men den kommer extremt långt ner.

Jan: Extremt långt ner, eller hur?

Jonathan: Jag behöver hitta något som är farligt, men också troligt. Det finns massa sätt att lura sig. Man har ett recency bias, att jag var med om det här nyligen, därför...

Jan: Pandemi.

Jonathan: Därför kan det hända.

Jan: Ja, precis. Alla kommer ha med pandemi ganska högt på en sådan lista.

Jonathan: Men det är inte säkert att det kommer hända.

Jan: Nej, och om du tar senaste pandemin, 1920-ish? Mellan 1940 och 2000 hade de generationerna aldrig pandemi på sitt bingokort. Medan många av oss säger: pandemi, det kan absolut hända, det har jag varit med om.

När sannolikheten överskattas

Jonathan: Har man en kombination mellan att något har hänt nyligen och att det har inträffat mig personligen, då har man en tendens att överskatta sannolikheten för dem.

Jan: Ett småbolag som gick ner 70 procent, det kommer hända igen, aktier är farligt.

Jonathan: Absolut.

Jan: Bra. Jo, men vet du vad jag gillar med det här? I mitt huvud, när vi pratar om de här sakerna, är det som att det ska sprängas. Det är så komplext. Allt möjligt kan hända när man ska hämta på dagis. Och som du sa, det är inte bara att hämta på dagis, utan man ska hinna med massa andra grejer innan dess, för annars kan man inte hämta på dagis och känna att vi har hanterat det som ska hanteras. Men en sådan här princip, farligast just nu, kan jag tillämpa i olika områden i mitt liv, och då blir det lite mer klart.

Jonathan: Ja.

Jan: Inte kristallklart, men klart.

Jonathan: Klarare.

Jan: Klarare. Och jag gillar det, för mitt normaltillstånd är förvirrad.

Jonathan: Ja.

Jan: Så jag gillar det här. Men om vi tar det här rastret. Kanske är det felaktigt att jag tänker så här, farligast just nu plus dagishämtning. Att man lägger dem ovanpå varandra. Hur skulle farligast just nu på dagishämtning kunna se ut för dig?

Dagishämtning som olinjärt problem

Jonathan: Det kan vara massa olika grejer som skulle hända.

Jan: Att Elsa är jättearg och sur. Det kan vara att vi får punktering på bilen. Det kan vara att cykeln går sönder. Jag vet inte, det är en bra fråga, för nu vet jag inte vad som är farligast med dagishämtningen. Vad tänker du?

Jonathan: Jag tänker att det kan vara ett trivialt problem. Det är ingen som har lyssnat på det här och varit: nej men shit, jag kan inte hämta på dagis. Den kompetensen har vi alla klarat. Men jag vill illustrera det med det här. Och då kan man säga att vissa gånger när jag ska hämta på dagis, så är det oftast du som hämtar. Och då vet jag att en av grejerna som kommer hända här är det här skiftet för Elsa. Att hon har förväntat sig att du kommer, och så kommer jag. Och det kommer hon behöva omställningstid för. Det behöver jag ta hänsyn till. Så ska jag hämta, redan nu vet jag att det inte kommer vara en fem-minuters-hämtning, packa in ungen i bilen, är det med, nej, nej.

Caroline: Men, Jonathan, är det inte också så att det farligaste scenariot är när flera saker går åt skogen samtidigt? Det är det jag tänker som är jobbigast för mig mentalt. Farligast för mig.

Jonathan: Precis, och visst, man kan generalisera och säga att det farligaste blir när allting händer samtidigt. Alla mina mardrömmar inträffar. Jag har punka på cykeln och dagiset har brunnit ner samtidigt, och jag är förkyld. Men det handlar också om att titta på vad det är jag kan hantera. Visst, att dagiset brinner ner när jag inte är där, den kan vara svår att lägga resurser på för att hantera. Såvida du inte alltid är där, redo med brandsläckaren.

Jan: Det hade ju varit väldigt roligt också.

Jonathan: Jag har det på min lista, så jag står där i ett hörn.

Troligt och farligt misslyckande

Jonathan: Däremot sådana grejer som att jag ser att det är troligt att jag kommer för sent till dagis. Det är ett troligt problem. Så jag lägger tillräckliga resurser på det, genom att jag ställer ett larm på telefonen som säger att nu är det dags att packa ihop. Ett annat kan vara om vi ska åka från en plats till en annan. Vi ska köra bil, det är vinter och det är mörkt ute. Jag har aldrig varit på platsen innan. Det troliga misslyckandet är att jag kör fel, eller att Google Maps säger sväng här, och så var det ingen väg där. Medan det farliga misslyckandet, det farligaste, är att vi kör av vägen, en singelolycka, eller att vi krockar med någon. Och att fördela tillräckliga resurser till var någonstans den här brytgränsen går.

Det kanske är de två som är farligast och troligast, men att de väger över. Den ena är lite troligare än vad den farliga är, och den andra är lite farligare än vad den troliga är. Och det här gör vi. Lagstiftning är att vi fördelar tillräckliga resurser till det troliga och farliga problemet. Så vi har vinterdäck, det är krav på vinterdäck på vintern.

Jan: Ja, precis.

Jonathan: Det är ett sätt att fördela tillräckliga resurser för att minska den risken. Man får inte köra bil efter att ha druckit, för då finns det ett både troligt och farligt scenario.

Caroline: Men är inte det här lite så här, bara genom att vi sätter ord på det blir det lättare att prata om det och jobba med det. Men det är inget som någon håller på med och säger: shit, det här är groundbreaking, det här har jag aldrig tänkt på. Vi hanterar det här i vår vardag.

Att öva principerna

Caroline: Vi gör det, men jag känner också att jag behöver jobba med principerna för att öva mig på att använda dem. Nu har vi bara pratat om en princip. Jag behöver jobba med dem, för jag känner att min hjärna inte vill greppa farligast just nu när jag ska hämta på dagis. Den kan inte fatta vad som är farligast. Det är som att jag inte kan hitta på vad det skulle vara.

Jonathan: Vi tar matlagning till exempel. Det farligaste kan vara att vi bränner all mat, vi får slänga och börja om. Men det troliga är mer att det blev lite för salt, något där, det blev inte riktigt så gott som vi hade velat.

Och nyckeln, en av nyttorna med det, är att ha ett gemensamt språk. Så att när vi pratar i vårt kollektiv, i vår grupp, när vi ska kommunicera, blir det ett verktyg att kunna ställa frågan: vad är farligast just nu? I förhållande till vad nu problemet eller målet är. Och då bara, ja just det, sen är alla med på samma spår. Särskilt om man upplever att någon annan lägger resurser på något som inte är relevant eller väsentligt, då kan man genom att ha språket säga: okej, men farligast just nu, tycker vi att det här är farligast just nu? Nej, det tycker vi inte. Då blir det ganska naturligt att släppa taget om det och gå vidare till nästa grej.

Mentalt överskott

Jan: Men vi tar en annan sådan här princip, som jag tror är mer tydlig, som vi använder väldigt mycket. Det ska bli spännande, så roligt om du nu säger en gång till...

Jonathan: Det här är inte min princip.

Jan: Mentalt överskott.

Jonathan: Ja, precis.

Jan: Kallar du det något annat?

Jonathan: Överskott, kognitivt överskott, mentalt överskott.

Jan: Och vad betyder det? En intro, och varför är det viktigt?

Jonathan: Det vi pratar om här är egentligen förmågan att kunna ta in information och fatta nya beslut. Att jag behöver ha, utöver de processerna som redan är igång, möjlighet att starta nya processer. Och ett av mina favoritexempel är när jag och min sambo åkte skidor för något år sedan. Jag har rätt nyligen börjat åka skidor, och vi åker i en backe som är alldeles för svår för mig. Och jag ramlar och ramlar och ramlar. Det tar aldrig slut, det här ramlandet. Och i det säger hon: är du mottaglig? Mitt svar på den frågan: ja! Hemligheten är att jag var inte så mottaglig där. Men bara att hon ställer frågan påminner mig om var jag är. Är jag verkligen mottaglig? Har jag överskott?

Jan: Precis, vill du ha tips?

Jonathan: Exakt. Att bara, okej, vänta, ta ett djupt andetag, känn att jag får det här överskottet.

Jan: Ja.

Jonathan: Och sen kan vi prata.

Tajming i kommunikation

Jonathan: Ett exempel kan vara när jag knackar på dörren till chefen. Skillnaden mellan att fråga "har du två minuter?" eller att bara gå in och säga "jag skulle vilja ha högre lön". Mottagandet där blir ganska stor skillnad. Eller om jag är hemma och min sambo är stressad och håller på och gör något, och sen börjar jag prata eller ställa en fråga som tar kognitiv kraft, hon behöver tänka och reflektera kring det, när hon är stressad och håller på med något annat. Då är risken bara att jag lägger på fler processer på henne när hon redan är stressad, och så får jag ingen effekt alls. Jag får motsatt effekt, kanske till och med.

Det här tror jag många kan känna igen. Att jag har inte alltid möjlighet att ta in mer grejer. "Du får lösa det där själv, jag hinner inte, jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte." Så att bara ställa frågan, dels till sig själv: har jag överskott för det här? Kan jag höja mitt överskott på något sätt? Men framför allt i kommunikation med andra: har du överskott för det här? Har du överskott? Bra, det här vill jag säga.

Jan: Precis. Vi brukar säga: kan du ta in? Brukar jag komma till dig ibland.

Caroline: Ja, du gör det ibland. Och ibland är det också så att du ställer komplexa frågor när jag håller på med något, och då är jag: jag kan inte svara på det. Då har jag inte mentalt överskott eller kognitivt...

Jan: Ja, men exakt.

Simkortet som inte byttes

Jan: Vi kan ta ett exempel. Du stod och lagade mat häromdagen, och så håller jag på med mitt städprojekt just nu, och ett av momenten var att jag skulle flytta över Kaos telefonabonnemang på företaget. Och så kommer jag med simkort, och du lagar mat, och jag bara: nej men nu ska jag bara byta simkort. Och så vet jag att du inte hade överskott då, för du har inte ens hört vad jag sa. För sen får jag sms igår: min telefon funkar inte. Och jag bara: men byt simkort. "Varför ska jag byta simkort? Jag tänkte att du redan hade gjort det." Ja, exakt. Men då var det också så att du inte var mottaglig. Jag skickade ut massa information, men det togs inte emot. Och det upplever jag är en viktig grej i arbetslivet.

Caroline: Verkligen. Också i förhållanden naturligtvis. Men jag tänker på våra lyssnare som tänker: hur kan jag använda de här principerna? Nu har vi bara pratat om två, två väldigt bra, men man vill kunna veta vad man ska använda dem till på en gång.

Jan: Ja, men precis. Rent konkret, så brukar jag till dig ibland säga: kan du ta in? Eller: har du mentalt överskott? Jag tänker också så här, om jag tittar på mig själv, jag kan många gånger försöka disponera min arbetsdag efter min energi.

Caroline: Ja, att man ser till att man har mentalt överskott, man behöver ha det.

Att managera sin energi

Jan: Till exempel är jag så här: okej, förmiddagen är jag oftast piggast, så då försöker jag planera ganska kognitivt jobbiga uppgifter. Medan på eftermiddagen vet jag att jag är lite trött. Jag behöver inte ha 100 procent tillgång till min kapacitet. Och vet du, jag sa också till någon att jag brukar boka in möten på eftermiddagen, för då behöver jag inte... jag upplever att sitta i möte är för mig inte lika jobbigt som att sitta och lösa ett stort komplext problem på egen hand. Så det är ett sätt att managera min energi.

Ett annat konkret sätt att se det är tajming. När är tajmingen att komma med en begäran? Att jag vill be någon, som du säger, om en löneförhöjning. Väldigt tydligt, jag behöver kanske inte ta det direkt efter att jag fått en utskällning, eller när vi ligger efter, eller precis hört senaste kvartalsrapporten som visar att det går dåligt. Då är kanske inte tajmingen rätt.

Jonathan: Jag tror ett annat exempel som många skulle känna igen sig i är bilkörning, den första gången man börjar övningsköra. Då har man ett extremt lågt överskott. Bara att man ska släppa upp kopplingen och trycka ner gasen samtidigt blir nästan för mycket. Men allt eftersom man övar och börjar automatisera vissa saker, det finns mycket där som vi kan metodisera, som är likadant varje gång. Växelspaken går på det här sättet, den kommer inte helt plötsligt bli något annat. Sen efter ett par år kan jag köra bil, jag bör kanske inte prata i telefon, men jag kan prata i telefon, sköta fritösen och sköta radion samtidigt. För att jag har överskott helt plötsligt, för att jag har kunnat effektivisera delar av mitt bilkörande. Där tror jag många kan känna igen sig.

Överskott i skarpt läge

Jan: Men det skulle vara intressant att veta när du har använt det här i ditt arbete. I vilka situationer? Jag kan tänka, förlåt, du ska få svara, men om man ligger någonstans och blir beskjuten, någon skjuter på en, då tänker jag att man nog har ganska lågt mentalt överskott.

Jonathan: Det beror på om man aldrig har blivit beskjuten.

Jan: Exakt, om man är van att det ingår. Berätta, nu får du svara.

Jonathan: Precis, och överskottet blir alltid relativt min förmåga kontra hur mycket processer det blir. Jag stöter på det här hela tiden. Mitt överskott går verkligen i botten varje dag, och sen finns det helt fritt överskott varje dag. Så det pendlar. Vi har haft situationer på jobbet när det har varit möten, det har varit många rörliga delar, det kommer in människor till höger och vänster, och man har inte kontroll på situationen. Det tar väldigt mycket energi att hålla koll på alla förutsättningar som förändras. Men jag förlorar överskottet när jag är stressad och sen till jobbet också. Eller att man står på sjukhuset och ska göra något.

Men det häftiga, tycker jag, är när det finns en medvetenhet, att man kommer på sig själv. Att nu har jag ett lågt överskott, för den här patienten vi håller på att jobba med håller på att krascha. Och att man i det kan höja sitt eget överskott, oavsett om det är att man börjar andas igen eller vad man använder för teknik. Och i den insikten kan man höja de andras överskott.

Det är skithäftigt att se det göra med sig själv, men också att se andra göra, oavsett om det är en ledningsgrupp, ett sjukhus eller en relation. Att man vet det här, att nu är du stressad, nu hjälper jag dig att sänka din stressnivå, jag höjer ditt överskott, så att vi tillsammans kan lösa det här problemet bättre.

Att höja gruppens överskott

Jan: Och det är tydligt, till exempel när man sitter i en grupp med ett problem. Det är ljudnivån bara. Och sen börjar man kommunicera: vad sa du? Nivån går ner.

Jonathan: Ja, den går ner.

Jan: När man inte har mentalt överskott.

Jonathan: Nej, utan när du får ditt mentala överskott.

Jan: När man får sitt mentala överskott.

Jonathan: Initialt är folk stressade, man lyssnar inte riktigt på varandra. Och sen börjar någon säga: hmm, det här känns stressigt. Så börjar någon andas lite grann. Och sen kan det vara en så enkel grej som att någon skickar ut en komplimang i det här stressiga krisläget: jag är jätteglad att det är ni som är här när vi gör det här, det känns tryggt för mig. Och sen märker man hur alla reagerar. Varför är han så lugn och inte jag? Reflektiv över sitt eget överskott. Eller att man börjar andas, eller ett skämt.

Caroline: Det där är nog väldigt användbart för många, tror jag. Att se vad som pågår och hur man hjälper hela gruppen att ta sig ur det.

Jonathan: Exakt. Vi pratar om det som reflektion i handling. Att medan jag gör något, hela tiden se de signaler som verkligheten skickar tillbaka. Nu gör vi det här, hur svarar problemet på min lösning? Hur svarar jag känslomässigt på att vara i problemet? Hur svarar vi varandra?

Att läsa signaler

Jan: Är det en övningsfråga? För jag tycker att jag själv har så himla bra förmåga att ta emot signaler från omgivningen.

Caroline: Sluta nu, Jan.

Jan: Medan andra inte är det.

Caroline: Och det kan vara så. Där är cykelbanan, du går på cykelbanan, du har inte tagit emot signaler från omgivningen, att du inte ska gå där. Vad som helst. Du kan inte parkera så, du fick signaler från omgivningen.

Jan: Så jag tycker själv att jag är så duktig på att ta emot sådana här signaler som omgivningen ger mig.

Jonathan: Jag tror definitivt att det är praktisk kunskap.

Jan: Hur menar du? Att man övar sig på det?

Jonathan: Ja, det du beskriver är kanske mer en intuitiv kunskap. Att du gör det här automatiskt. Det är inte att du ställer dig vid varje tillfälle på vägen till förskolan och reflekterar: går jag på rätt sida av vägen? Utan du gör det automatiskt.

Jan: Fast jag tycker mest att det är de andra som är idioter.

Caroline: Varför säger du så?

Jan: Ja, det tycker jag naturligtvis. Men jag är också lika stor idiot om jag är i en situation där det kommer signaler som jag inte kan ta emot och inte har mentalt överskott. Naturligtvis. Men vad var det jag tänkte? Får jag kasta in en grej?

Caroline: Ja, kasta in en grej.

Jan: Jag tappade min tanke. Jo, för jag tänker så här, jag har föreläst ganska mycket, och jag kommer ihåg att i början störde jag mig jättemycket på de som var sena. Och nu till och med har jag haft det så att jag föreläser, det börjar 18.00, är du där 18.01 så kommer du inte in. Och så skulle jag göra en grej av att lära folk komma i tid. Det finns fördelar i att hålla sitt löfte och vara tydlig.

Acceptans bevarar överskott

Jan: Och sen inser jag: tänk om det är så att den som kommer 18.10 faktiskt är den som har ansträngt sig mest. Det kan vara den personen som har kört in i bilar, parkerat i trappan och verkligen, verkligen ville vara med. Så jag tänker att det där är ett sätt för mig att behålla mitt mentala överskott med acceptans. Eller, nej men du vet, okej, nu är Caroline stressad. Eller som igår, kycklingen blev inte genomstekt. Och det är okej, det är fine, då lägger vi tillbaka den. Det behöver inte vara något drama kring en massa grejer. Och då behåller jag mitt mentala överskott.

Jonathan: Ja, fast du hade överskott från början där, tror jag, för att kunna säga så, det är okej.

Jan: Ja, ja, absolut. Men jag tror att det blir en träning. För innan jag hade ordet mentalt överskott kunde jag inte ens sätta ord på eller peka på vad det är som pågår. Varför reagerar jag så i vissa situationer? Varför reagerar jag inte så? Varför funkar det med Caroline? Man beskriver det som tajming, men tajming sjunker inte alltid. Och om jag använder ordet tajming kan jag inte hjälpa andra, för hur ska jag hjälpa andra med tajming? Men om vi plötsligt sätter etiketten mentalt överskott...

Jonathan: Ja, det passar väldigt bra.

Jan: Då blir det mycket enklare. För då har vi definierat vad det är, vad det inte är, var jag kan använda det. Ett sätt, precis som farligast just nu. Det är en etikett på en princip som jag kan applicera. Och det fina är att den går att applicera på matlagning, hämta på dagis, ekonomi, öken, polisinsats.

Det stora värdet ligger i det delade språket

Caroline: Ja, det är jättespännande, det här, Jonathan. Det känns som det kan underlätta ens tillvaro.

Jonathan: Och det verkliga värdet, jag känner jättestort värde av det här i min egen vardag, att jag kan coacha mig själv med det här, de hjälper min beslutsprocess, att hitta en lösning när jag inte har den. Men det stora värdet är tillsammans med andra. Att vi delar språket, mentalt överskott. Vi ska lösa en uppgift, eller flera, och man kan hela tiden reflektera. Jag har ett ord att hänga upp det jag behöver göra på. Det som tidigare kanske bara var en konstig magkänsla, varför är jag stressad och ingen annan? Eller, nu beter de sig på ett sätt, varför beter de sig så? Ja, men de har lågt överskott. Och helt plötsligt söker man acceptansen. Jag fattar att du reagerar så här. Jag förstår att du låter otrevlig nu, för att du har lågt överskott. Kanske jag kan hjälpa dig att komma tillbaka till överskottet? Och sen helt plötsligt kan vi fatta nya beslut igen.

Jan: Ja. Och särskilt i en stressad situation som vi hamnar i. Om vi tar det så här, är det några fallgropar med mentalt överskott? Eller vanligt misstag?

Jonathan: Att man tror att man har högt överskott.

Jan: Ja, absolut.

Jonathan: Och så märker man att det hade man visst inte.

Jan: Nej.

När gränsen kommer tidigare än man tror

Jonathan: Om man tänker att jag kan ta fler processer än vad jag klarar av. Oftast går gränsen mycket, mycket tidigare än vad vi själva tror. "Jag klarar av att göra en till grej, en till grej, en till grej." Jag tror många egenföretagare kanske delegerar för lite, eller tar hjälp i för liten utsträckning. Känner att jag gör mer. Jag tar det här också, jag tar det här också.

Jan: Mitt kontrollbehov går i direkt konflikt med mitt mentala överskott.

Jonathan: Ja, det kan det göra. Vad tänker du?

Caroline: Ja, jag tänkte precis på det där kontrollbehovet man har. Man vill ha kontroll på många saker själv, inte lämna ut dem till andra, för då har man inte kontrollen längre. Så går det i konflikt.

Jonathan: Precis. Och det som är så fint som händer, att när jag minskar kontrollbehovet, att jag ger processer till andra, då höjs överskottet.

Jan: Ja, precis. Och det pratar man mycket om, chefskap eller ledarskap, att hålla blicken. Men många chefer och ledare orkar inte hålla blicken på det långsiktiga, problem här och nu. Så då blir det det här kortsiktiga, bristen på mentalt överskott, och man kan inte ta in nya idéer. Till exempel: ja men, det där hade väl varit fantastiskt att göra, men inte nu. Och sen gör någon konkurrent det, och så plötsligt är man rörd.

Jonathan: Ja, business.

Jan: Eller man missar tillfället där man skulle kunna göra det.

Mentalt överskott och AI

Jan: Till exempel, för att ta något vi pratade om innan, det här med AI, det här med ChatGPT. Jag upplever att väldigt många har för lite mentalt överskott för att ta till sig något helt nytt, ett helt nytt sätt att jobba. För jag är så här, jag orkar inte, jag hinner inte.

Jonathan: Och kombinationen mellan de här två, farligast just nu och mentalt överskott, blir att när jag kan se att i den här situationen, vid det här tillfället, är farligast just nu att jag fattar fel beslut, eller att jag missar något. Då kan jag se en sekvens där jag kan identifiera: här någonstans kommer jag behöva ha högt överskott igen. Och då anpassa en lösning som möjliggör det. Bra, vi kommer kicka igång det här, men jag kommer ta ett steg tillbaka. Så fort vi har börjat lösa den här krisen, eller vad det nu är, kommer jag ta ett steg tillbaka. Nu behöver jag fatta nästa beslut.

Oavsett om krisen är att företaget har varit med om XYZ, eller om det är ett barnkalas där, okej, när vi lämnar Leos Lekland, då måste jag ha med mig alla barnen. Där behöver jag ha överskott. Så att redan där få med det i sina förberedelser. Hur får jag högt överskott i den här situationen? Då kan jag kombinera farligast just nu med mentalt överskott för att öka chansen att lyckas.

Caroline: Så det känns som att mentalt överskott nästan är viktigare än farligast just nu. Det är som att jag bättre kan förstå vad som är farligast just nu när jag har mentalt överskott.

De två principerna flätas samman

Jonathan: Exakt, för att kunna göra den bedömningen, vad är farligast just nu, behöver jag högt överskott. Eller jag vill ha högt överskott, sen kan jag inte alltid få det. Men det kan också vara i motsatt riktning, att farligast just nu kan skapa överskott, genom att farligast just nu bryter ner den här stora situationen vi är i. Den känns lite övermänsklig, jag kan inte riktigt hantera allt det här. Men jag kan identifiera att den här lilla tårtbiten, det är den som är farligast just nu.

Jan: Ja, precis.

Jonathan: Det kan jag lösa. Det känns inte lika övermäktigt längre. Då kan jag helt plötsligt få tillgång till de funktioner jag behöver igen och fatta de beslut jag behöver. De är sammanflätade på det sättet. Att fördela resurser, där mitt mentala överskott är en resurs.

Jan: Jag tänker så här, Caroline, du frågade här i vår paus hur många sådana här principer vi har. Och så sa jag 60. Vi ska inte gå igenom 60. Men vi har pratat om mentalt överskott och farligast just nu. Om vi skulle titta på dem som två ingredienser, vilken är den, om du skulle få lägga till en ingrediens till, som gör att det här blir en bra maträtt? Vilken princip skulle det vara?

Jonathan: Problemet före lösningen.

Jan: Jag gissade att du skulle... Problemet före lösningen. Ja, säg något. Du får återigen ge en intro. Varför är det viktigt?

Problemet före lösningen

Jonathan: Precis. Oavsett om det är att vi ska slå in en spik eller skruva in en skruv, behöver jag förstå vad problemet innebär innan jag väljer verktyget. Vi har vid något tillfälle tagit exemplet med en plocklåda, det här med att förstå vilket hål det är jag ska släppa in klossen i innan jag väljer kloss. Ofta upplever jag att många, när vi inte håller med varandra, eller när det kan bli en konflikt, är det för att vi ser på problemet på olika sätt, eller för att vi faktiskt försöker lösa olika problem. Men om vi är överens om exakt vilket problem det är vi ska lösa, det här är en spik, den ska spikas in, då är chansen mycket högre att vi kommer välja samma lösning. Det vill säga att det finns möjlighet till anpassning utan kommunikation.

Jan: Precis, ja.

Jonathan: Och när jag ska välja lösning, det här tror jag är en av grejerna som jag önskar att jag var bättre på att beskriva: en lösning som är bra är inte nödvändigtvis rätt. Och ibland kan en sämre lösning vara mer rätt än en bra lösning.

Jan: Vi behöver konkretisera det där, för jag vet att det där brukar du tjata på oss i forumet. Och många tycker: kan han inte bara lägga ner, det är skitjobbigt. Men om vi säger så här, inom sparande, indexfond, fantastisk metod, eller hur? Det är som en hammare.

Indexfond är fel lösning på fel problem

Jan: Problemet är när folk kommer in och säger: jag vill spara. Och innan jag träffade dig var jag alltid: indexfond. Problemet är att indexfond är jävligt dåligt om du ska köpa hus om två veckor. Eller indexfond är väldigt dåligt om du behöver trygghet för att du inte har en buffert. Så om jag inte har ställt en fråga till personen innan, vad är målet med ditt sparande, och jag kastar upp Länsförsäkringar Global eller Lysa, så kan jag ge fel lösning. Även om Lysa i sig är en fantastisk grej, men den löser bara en viss specifik mängd problem. Är det rätt beskrivet?

Jonathan: Det vill säga att det problem jag ofta upplever i forumet, när det blir en diskussion, är att en person vill lösa ett problem och en annan person vill lösa ett annat problem. Men man diskuterar inte problemet man vill lösa, utan man går direkt på lösningen i stället.

Jan: Precis, den ena pratar räntefonder och den andra pratar aktiefonder.

Caroline: Men jag kan tänka mig att i företag kan det nog vara så att det blir väldigt spridda efforts. Att man inte är överens om problemet som ska lösas, att man ska sälja mer av en viss dammsugare, till exempel. Då blir det att man håller på med andra grejer, som att man kollar om det finns dammsugarfilter i förrådet. Det blir inte en samlad kraft mot att lösa problemet, utan det blir bara lite spridda skurar. Eller?

Jonathan: Exakt, för det finns en tvetydighet i allting. Indexfonder, det finns en ofantlig tvetydighet, att det här är jättebra givet de mål du beskriver, men det är också en katastrofalt dålig lösning för den som söker spänning, eller vill lära sig mer.

Inget är bra eller dåligt i ett vakuum

Jonathan: Så att se det som att det finns ingenting som är bra eller dåligt i ett vakuum, utan det är alltid i relation till något. Vad vill du uppnå? Vad vill du ha? Att vara jäkligt snabb att hämta på dagis, det är jättebra om ditt ändamål är att komma hem. Men om du vill komma hem med en unge som också är glad, då kanske du behöver vara lite mer inkännande. Att laga en viss maträtt är jättebra om det är det jag är sugen på, men om jag lagar en kötträtt till en vegetarian, så även om kötträtten är riktigt bra, är det fel rätt i förhållande till den.

Jan: Jag kan ge ett annat exempel från vår relation, min Caroline, där jag hade en fantastisk lösning, men det var helt fel problem. Caroline tankar diesel i en bensinbil och kommer hem.

Caroline: Vad bra att du outar det.

Jan: Ja. Och du var helt knäckt, och jag är så här: okej, bra, då ringer vi bilverkstaden, vi får bilen hämtad. Caroline sitter och gråter i uterummet, och jag fixar, donar. Och sen kommer jag in till Caroline och bara: titta, nu har jag löst problemet, du behöver inte oroa dig. Och så tänkte jag att jag skulle få stående ovationer. Och du var fortfarande jätteledsen för att du hade gjort det. Det var inte ens vår bil. Och då insåg jag: okej, jag löste ett problem, det behövde lösas, men du behöver ju lösa det emotionella problemet innan vi löser det praktiska problemet. Så jag kom där och skulle...

Caroline: Ja, för jag hade inte överskott där.

Jan: Nej, och det var inget överskott.

En god intention med fel lösning

Caroline: Och jag misslyckades också.

Jan: Du hade nog inte heller mentalt överskott.

Caroline: Nej, men precis.

Jan: Och där reagerar vi också olika, för när jag hamnar där blir jag väldigt uppgiftsorienterad. Nu ska vi lösa problemet. Och så tänker jag: ja, men det emotionella kladdet kan vi ta sen. Nu överdriver jag lite med det där. Så det är så lätt att även en god intention, för jag ville ju hjälpa dig i det där. Vad du nu kanske sitter här med spända läppar. Jag gjorde det för att jag ville bidra till dig, men jag bidrog med fel grej, på fel sätt, vid fel tid. Eller hur? Så bra, med fel lösning.

Jonathan: Och där blir det att problemet är också större än problemet. Det är feltankat, och det behöver vi lösa. Men du behöver lösa feltankningen och kunna ge det stöd som Caroline behöver, samtidigt som du har överskott till att rådda ungarna, samtidigt som du själv kan känna. Problemet växer. Och tillåta mig själv stanna kvar i den frågan. Att definiera problemet före lösningen, och se att det inte bara är en sida på det, utan jag vill uppnå det här, men inte på bekostnad av de här andra grejerna. Jag vill uppnå det här, men jag måste få det här att hända också.

Jan: Men då måste man ju stanna upp och ha mentalt överskott.

Jonathan: Ja.

Caroline: Andas lite och fundera över vad som är prio.

Jan: Ja, men farligast och troligast.

Problemet ger svar allt eftersom

Jonathan: Ja, precis. Och ibland går det inte att definiera problemet innan, utan ibland är jag i problemet och definierar det allt eftersom, som att problemet ger mig svar. Jag börjar lösa det, och så svarar problemet lite grann med att det här gillade jag inte. Okej, då är frågan, har jag den här reflektion i handling som du beskrev innan, har jag den förmågan, och kan jag då anpassa min lösning? Allt eftersom kommer jag definiera problemet mer, beroende på hur många perspektiv och vinklar jag ser av det. Och till slut kommer jag vara så pass nära min lösning att nu ser jag hela problemet, och då kan jag tillämpa min lösning i rätt tid. Då kan jag få den effekten.

Jan: Då blir det den här brytpunkten mellan högt överskott och att definiera problemet före lösningen. Och problemet större än problemet.

Caroline: Det känns som att man behöver vara intelligent för att klara av det. Berätta, Jonathan.

Jonathan: Det som är så intressant är att det är en jättevanlig feedback. "Ja, jag förstår vad du säger, men det funkar inte på vår arbetsplats, för folk är puckade."

Jan: Ja, okej, folk är puckade. Det är bara jag som kan se det så som du beskriver det.

Jonathan: Och det är en jätteintressant... Då har ni testat ändå?

Jan: Nej, men alltså vi är ju något.

Den begränsande faktorn är instruktören

Jonathan: Jag har aldrig varit på en plats där det inte har gått att tillämpa i någon utsträckning. Sen finns det begränsningar, absolut. Det största är: är mottagaren helt omotiverad att ens försöka, ja, då är det klart att det är svårt. Men annars upplever jag alla dagar i veckan att den begränsande faktorn är instruktören. Kan personerna som ska utbilda i det här skapa förutsättningar där vi kan lära oss det? Alla dagar i veckan sitter begränsningen där.

Jan: Men är det inte också där att man missförstår, att jag upplever att de här verktygen blir mer värdefulla ju mer stressad, eller ju mindre mentalt överskott jag har. De ökar i värde. För om det är sommar och jag är ledig, du vet, jag ska hämta på förskolan, för vi ska åka till stranden sen, då gör det inte så himla mycket om hämtningen tar fem minuter eller tjugo minuter, för jag har strukturellt överskott. Medan det är när det är så här, vi behöver hämta, och sen har den andra ungen antagningsträning till idrottsgrundskolan, som absolut inte får vara sen, och sen ovanpå det ska vi förbi Bauhaus för att vi ska hämta lövavskiljare, för imorgon kommer snickaren. Du vet, där någonstans, när glaset börjar bli fullt, där blir det värdefullt att stanna upp och börja tänka.

Caroline: Oftast tänker jag då, när jag stannar upp, vi behöver inte göra allt idag. Och då, jag pallar inte med det, ta bara barnen, så kan vi fixa det andra sen.

Att göra det omedvetna medvetet

Jan: Precis, och det är det jag menar också. När du säger att folk på våra arbetsplatser är puckade, nej, folk på våra arbetsplatser gör det här idag, men vi gör det omedvetet. Och det är det jag tror, att de här verktygen lyfter upp det till att göra det medvetet. Att låt oss göra något vi redan gör, fast omedvetet, medvetet.

Det är som jag säger till exempel, när jag pratar om hävstång i investeringar, så kan folk vid första reaktionen tycka: hävstång, investering, shit, ska jag låna pengar och investera? Och sen säger jag: ja men har du köpt en bostadsrätt? Okej, titta här, när vi pratar aktier kanske vi pratar 10–20 procents belåning på ditt belopp. Medan, titta, du har redan lånat åtta gånger pengarna, alltså inte 10–20 procent, 800 procent, när du köpte ditt boende. Men det gjorde du för att alla andra gjorde det, och du gjorde det omedvetet. Låt oss i stället bara använda samma verktyg, men göra det medvetet, göra det på ett ansvarigt sätt. Kanske du ser skeptisk ut?

Jonathan: Nej, nej, jag lyssnar.

Jan: Okej.

Jonathan: Men jag tror att det stora värdet, jag tror det är lite det du är ute efter, det här med att om världen är helt linjär och jag alltid har mer resurser än vad jag har problem, då känner man inte ett lika stort värde av det. Men så fort man hamnar i situationen där mina resurser inte räcker till, eller att jag inte har förmågan att hantera allt jag behöver hantera, eller det förändras för snabbt, det är okända förutsättningar, då är det svårt att ha en checklista. Det är svårt att ha en checklista för ett problem som man inte vet vad det är. Eller att problemet förändras från min checklista. Då behöver jag ha något annat. Och det är där de kommer in.

Farligast just nu skiftar hela tiden

Jonathan: Okej, vad är farligast just nu? Och det kommer förändras. Farligast just nu förändras i takt med att jag är på dagis och på väg därifrån, eller att jag står och lagar mat. Så initialt var det farligaste just nu att jag behöver tina köttbullarna innan jag ska steka dem. Det var det som var farligast just nu, och det gjorde jag. Det som är farligast just nu är att nu håller pastan på att koka över. Så det skiftar hela, hela tiden. Och jag tror att i sparande är det kanske, för många, mitt eget beteende.

Jan: Absolut. Mycket forskning och sådant tyder på det.

Jan: Jag tänker så här, vi ska se om vi kan få in det här. Jodargument. Det är något du har introducerat på forumet också. Hänger det ihop med något av det vi har pratat om här, eller ska vi ta det i ett kommande avsnitt? Jodargument och liknande...

Jonathan: Argumentationsfel är det jag kanske bemöter oftast.

Jan: Hur låter det? Ja, berätta. Vad är ett jodargument?

Jonathan: Jodargumentet är det som egentligen heter ett auktoritetsargument. Att han har rätt för att han är mästare. Eller att proffsen gör på det här sättet. Specialförbanden gör det här. Eller professorn i...

Jan: Jan säger att...

Jonathan: Exakt.

Jan: Jag använder, mitt favoritjodargument är: forskningen säger att...

Auktoritetsargumentet

Jonathan: Men att personen har en auktoritet. Kungen sa att... han är kung. Chefen säger att... Det i sig ger inte den personen rätt. Utan det är något annat som behöver finnas där för att det ska vara sant. Det är inte sant bara för att personen säger det. Liknelsen är att även Yoda kan ha fel. Bara för att personen är proffs inom ett område betyder det inte att den alltid har rätt i det området. Och ännu mindre att den har rätt i ett annat område.

Jan: Lite det här med Nobelpristagare, som man frågar: du fick Nobelpriset i kemi, vad tycker du om krisen i Israel/Palestina?

Jonathan: Exakt. Så väldigt, väldigt lätt blir det att man argumenterar att så här gör Zlatan, så här gör proffsen, så här gör X, Y, Z.

Jan: Albert Einstein sa.

Jonathan: Exakt. Och därför är det sant. Ett annat sådant argument är lite så här folkets argument. Att en majoritet anser att, därför är det sant. För att vi är många som tycker något.

Jan: Och många trodde att jorden var platt väldigt länge. Och jag är väl hyfsat säker på att kunna säga att de hade fel. Hyfsat säker.

Jonathan: Och det blir fler och fler sådana här, som det här personangreppsargumentet. Du som är så himla överviktig, vad vet du om hälsa?

Jan: Ja.

Jonathan: När jag kan vara väldigt påläst och väldigt duktig och kunna alla de här bitarna.

Jan: Du som inte har pluggat på Handels, du kan väl ingenting om ekonomi?

Jonathan: Den typen.

Argumentationsfel och odefinierade problem

Caroline: Och det hänger ihop, jag tror också att det hänger ihop med det där att vi inte har definierat problemet. Vi kan prata om olika saker, och sen blir man frustrerad, och så blir det: forskningen säger att...

Jan: Ja, så tar man till Yoda-argumentet. Jag tänkte precis, var passar de in någonstans i vår diskussion?

Jonathan: Ja, men precis. Och det vi pratade om tidigare med självpresentationer, det är verkligen ofta ett Yoda-argument. Ni ska lyssna på mig för att jag har jobbat så här länge med det här och gjort så här farliga saker, eller jag har den här titeln eller diplomet. När i själva verket är det att vi skriver diplom till varandra och skickar runt för att klappa oss själva på axeln. Hitta på nya titlar.

Jan: Han sa det med pannkaka också.

Jonathan: Jag har inte hört det.

Jan: Jo, han sa: och jag är duktig på att laga pannkakor.

Jonathan: Äggröra. Så visst, det finns det där, men det är inte det som är anledningen att lyssna. "Jag har gjort det." Någon annan har gjort något annat. De kan ha precis lika rätt i sina åsikter som jag har.

Jan: Men jag älskar att höra vad folk har för bakgrund och kunskap och sånt. Då vet jag: ja, men nu ska jag lyssna här. Jag älskar det.

Jonathan: Och jag stöter väldigt ofta på det här erfarenhetsargumentet. "Jag har 20 års erfarenhet av det."

Jan: Bara, men jag har ju känt dig i 20 år, du har gjort fel i 20 år.

Jonathan: Ja, ja, så kan det vara.

Jan: Eller, han har varit på det stället i 20 år.

Hellre ingen karta än en fel karta

Jan: Men hur ska jag veta från början att jag ska lyssna på någon om jag inte vet lite så?

Jonathan: Ja, men det vet du inte.

Jan: Att det finns någon typ av erfarenhet eller kunskap?

Jonathan: Och det där, klockren fråga. För där skulle jag säga att om valet står mellan att ha en karta som är fel eller att inte ha en karta alls, då skulle jag hellre inte ha en karta alls.

Jan: Ja, intressant. Det här kommer nog omstörta saker för mig. Det betyder att jag måste ta egna... vad heter det... egna beslut. Jag måste ta in information från dig, intuitivt, och ta egna beslut kring om jag ska lyssna eller inte. I stället för att bara acceptera, Jonathan har 20 års erfarenhet, då ska jag lyssna. Okej, jag måste rita min egen karta.

Jonathan: Och det är den skillnaden, nu när vi är inne på det. Jag tycker det är en jättehäftig liknelse, just med att ha fel karta eller ingen karta. Det du beskriver här, förmågan att kunna skapa tillfälliga kartor när vi behöver dem, utifrån hur ser den här situationen ut? Men jag tror att den ser ut ungefär så här, okej, då behöver vi gå i den här riktningen. Den förmågan, att utveckla den förmågan, oavsett om det är i parrelationer, på företagen, eller i min egen ekonomi. Hur ritar jag kartan över min situation just nu? I stället för att jag får en karta, kör det här, den kommer inte alltid vara rätt.

Att rita sin egen karta

Jan: Jag har konstaterat, kartor som kanske är fel. Men hur ritar man sin egen karta? Vad behöver man?

Jonathan: Exakt, jättespännande. Och det är det som blir pudelns kärna, hur du utvecklar förmågan att rita en egen karta. De här principerna är syftade till att hjälpa med att rita min egen karta. Vad är farligast just nu? Vad är riktningen vi ska gå någonstans? Och när jag går dit, vad blir nästa steg? Så det är hela tiden att jag ritar en liten, liten del. Jag har mina vita fält, som man pratar om inom kartografi. Här har jag inte informationen. Och första steget skulle jag nästan tro, när jag har massa vita fält, vilket kanske är standard, oftast har jag mer vita fält än inte, hur prioriterar jag?

Jan: Hur prioriterar jag?

Jonathan: Vilket vitt fält är det som är viktigt att utforska först? Och då är det nyckelordet, jag får utforska. Jag sonderar. Jag skickar ut en sond i framtiden, genom att jag börjar skicka ut min lösning för att möta det här problemet. Och sen svarar det. Och utifrån hur problemet svarar, då fyller jag ut lite grann. Då ritar jag ut den här träddungen.

Jan: Men jag tänker så här, jag gillar Trust but Verify. Många kommer till oss med en vit fläck, det är sparande. Hur ska jag göra sparande? Och där tänker jag: ja men, titta här, så här har vi ritat den vita fläcken. Och så tänker jag: men du vet, utforska själv, om det passar dig.

Trust but verify

Jan: Det roligaste var det där mailet jag fick av någon som var arg på mig: "Du är en idiot, och inget av det du har pratat om har du kommit på själv, utan allt kan man läsa om i andra böcker." Jag var så här, i min värld är det en ganska bra sak. Så jag gör mycket, när jag utforskar de där vita fälten, som nu till exempel räntefonder, då skickar jag ut, jag testar att prata med den. Eller kolla och läsa boken. Eller kolla i forumet. Är det ett sådant sätt?

Jonathan: Det är ett sådant sätt. Den personen som du får svaret från, hur ser deras karta ut?

Jan: Ja.

Jonathan: När skrevs den? Jag tror att det är extremt vanligt att vi skriver en karta 1987, och sen använder vi den som vägatlas 2023.

Jan: Ja.

Jonathan: Så beroende på var i världen jag är, och världen nu, tänker jag problemvärlden.

Jan: Ja, som till exempel, räntefonder har ökat i värde de senaste 40 åren, för att räntan har gått ner de senaste 40 åren. Då är det så, och aktier har gått upp sedan 1970. Då är det väldigt lätt, för jag läste också att en genomsnittlig finansiell rådgivare är 50 år. Och kartan de ser ut är så här: aktier går upp, räntor går upp, och aktier går upp mer än räntor. Men det är ingen sanning.

Jonathan: Nej, exakt.

Hur ofta behöver kartan ritas om?

Jonathan: Och där blir det just att var någonstans i världen tittar vi. Tittar vi på Himalaya och ska rita om kartan, ja men bergen står fortfarande där. Det spelar ingen roll om det är om 50 år eller 100 år, bergen kommer troligen stå kvar där. Men om vi tittar på den mest snabbväxande staden i Kina, var husen står om 50 år, så kommer det vara en helt annan karta. Så tidsaspekten blir extremt intressant. Hur påverkar tid det här problemet? Hur ofta behöver jag rita om kartor? IKEA-möbeln, den här byrån som vi köpte, jag kommer kunna ha kvar samma manual om jag behöver sätta ihop den om 20 år. IKEA-möbeln kommer vara densamma.

Men att ha en karta för hur jag bemöter och pratar med mina barn när de är två kontra när de är 20, då är det bättre att inte ha en karta alls i stället för att ha samma karta från när de var två.

Jan: Ja, det här var det bästa jag har fått idag. Att inte ha en karta. För jag har hela mitt liv haft en karta, att om jag ska lyssna på någon, så ska den presentera sitt CV. Och i stället måste jag då lita på min intuition kring vad jag tar emot från dig. Det är helt banbrytande. Jag måste lyssna på vad mitt undermedvetna säger till mig.

Feedbacken som kommer efter några veckor

Jonathan: Den häftigaste feedbacken jag har fått när jag har varit ute och pratat om det här, är när folk hör av sig. Oftast blir det att många känner sig lite förvirrade, jag vet inte riktigt hur jag ska applicera det här i mitt liv. Sen tar det några veckor, och sen börjar telefonen ringa: du, jag har tänkt på det här, vi har gjort det här och det här, det funkar ju faktiskt.

Jan: Perfekt.

Jonathan: Och när det kommer till just det här, jag kan inte rita en karta idag för ett problem som vi inte känner till i framtiden. Så vi har slutat med måndagsmöten, tisdagsmöten, onsdagsmöten, utan vi har en avstämning någon gång ibland. Eller allt det här checklisteskrivandet, riktlinjer, rutiner. Vi kan inte skapa en karta, så vi har fyrdubblat vår produktion, för nu kan alla vara i produktion i stället för att sitta och skriva styrdokument. När man kommer till den nivån fick jag jättemycket mer resurser av att lägga mindre tid på något som inte kommer vara aktuellt när jag behöver det.

Caroline: Ja, precis. Men ibland måste man nog ha någon typ av möte för att kunna rita kartan. Jag tänker att du och Jan har för lite möten, ibland, upplever jag. Men jag fattar precis vad du menar, att man kan lägga mer tid på annat, kartan kommer ändå inte vara aktuell.

När checklistan ändå är rätt

Jan: Men vet du vad, jag tänker så här, vi håller här. Det här var en cliffhanger, så vi kör ett fortsättningsavsnitt eller ett bonusavsnitt. För det är ändå en balans. Jag vill komma tillbaka till det du sa i början, för det är så lätt att dra slutsatsen: bort med checklistor, bort med planer och rutiner. Medan det finns vissa grejer, till exempel inom sjukvården, när vi gjorde den här checklistan, eller piloter som följer en checklista, så har man minskat olycksfrekvensen. I vissa fall behövs det absolut.

Jonathan: Och jag tror att förmågan här är att veta när använder jag vilken metod och vilken princip. Hur ser förutsättningarna ut? Tillbaka till att definiera problemet. Hur ska jag tackla det? Det här är ett sätt att tackla en viss typ av problem. Är det en annan typ av problem, då är det en checklista som är rätt lösning.

Jan: Ja. Grymt. Och sen tänker jag också att vi i nästa avsnitt ska prata om en ganska kul grej apropå dina karriärval som du har gjort. Är det en cliffhanger också?

Jonathan: Det är också en cliffhanger.

Jan: För mig med.

Jonathan: Ja, alltså, ja.

Jan: Vad roligt, Jonathan, att få ha dig här i podden.

Jonathan: Ja, exakt.

Avrundning och kontaktuppgifter

Jan: Stort tack, Jonathan. Och jag tänker, det kommer ett bonusavsnitt med Jonathan, så det är bara att hänga kvar. Hur tar man kontakt med dig enklast?

Jonathan: Jonathanstolzenberg.com.

Jan: Ja, så där kan man kolla, både om man är ett företag, eller en styrelse, eller bara vill jobba med sig själv också. Och framför allt egenföretagare, där man kan få väldigt stor utväxling på det här. Så stort tack, Jonathan. Tack till dig som har lyssnat och tittat. Och så ses vi i nästa avsnitt.