20 pengafrågor att våga prata om

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Att prata om pengar som par
2. En ovanlig omtagning av introt
3. Brasklappen: vi har jobbat på det här i 15 år
4. Ett slag för communityn
5. När communityn samlade in räntedata
6. Patreon och första frågan
7. Spara, slösa eller samla på hög?
8. Om könsroller och resurser
9. Ett mål de jobbat mot i 15 år
10. Olika syn på pengar: bilen
11. Pengar som trygghet
12. Olika syn på risk och investeringar
13. Grottmänniskan och korgarna
14. En vardag utan begränsningar
15. Carolines seglingsdröm
16. Att lära barnen navigera
17. När vi tjänar olika
18. Normer kring lön och manlighet
19. Vi har valt det själva
20. Spekulationer kring stenåldersmannen
21. Sparare, slösare eller investerare?
22. Vad inspirerar du dig av hos din partner?
23. Att paketera privatekonomi enkelt och kul
24. Pension: när vill du sluta jobba?
25. Vad vill du spendera pengar på?
26. Vad är onödigt att spendera pengar på?
27. Vad gör din partner bra med pengar?
28. Vad skulle göra dig tryggare?
29. Nästa nivå: leva på utdelningen
30. Vad partnern kan göra vid pengastress
31. Vad skulle jag unna dig mer av?
32. Förväntningar från föräldrarna
33. Drömmar om slott och rikedom
34. Vill du ändra något i er ekonomi?
35. Oavlönat hushållsarbete
36. Att sätta värdet 1-1 på hushållsarbetet
37. Att tacka varandra för arbetet
38. Hur mycket pengar är tillräckligt?
39. Avundsjuka på andras ekonomi
40. Är livet rättvist eller orättvist?
41. Acceptans, två vägar dit
42. Avundsjuka, tur och Bill Gates
43. Personlig utveckling före pengar
44. Det härligaste minnet kopplat till pengar
45. När Jan startade sitt första aktiebolag
46. Sista frågan: det sämsta ekonomiska rådet
47. Det finns inget facit som passar alla
48. Avrundning, kanske en del två

Att prata om pengar som par

Jan: Ja, det är klurigt att prata om pengar, oavsett om det är som par eller som själv. Eftersom det är så mycket tabun och eftersom det ligger så nära och så personligt: ens värderingar, ens uppväxt. Jag själv är rädd att dyka upp som verklighetsfrånvänd, trots att detta är ett mål som vi har jobbat mot i mer än 15 år.

Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 174, och det handlar om att prata om pengar som par. Del ett.

Caroline: Du skrattade lite åt det när du såg detta första gången.

Jan: Ja, för jag brukar aldrig veta vad vi ska prata om. Du förbereder.

Caroline: Ja, jag skrattade för att jag tänkte att nu... Jag har ingen aning om hur detta avsnittet kommer att bli.

Jan: Ja, precis. Och nu har vi faktiskt gjort något sånt här som... Vi pratar inte så mycket om pengar utanför podden, faktiskt.

Caroline: Nej, och inte på det här sättet.

En ovanlig omtagning av introt

Jan: Och nu har vi faktiskt gjort något så ovanligt att vi spelar in introduktionen igen efter att vi har spelat in avsnittet. För att du var så här: gud, detta blev ett lite pratigt avsnitt.

Caroline: Ja, det blev det.

Jan: Ja, för jag tänker så här att till skillnad från när vi har pratat de senaste avsnitten, som har varit väldigt tekniska. Vi har pratat om monetär inflation, prisinflation, guld, portföljteori, bolåneräntor med hypoteket, och liksom med Nassim Taleb om asymmetrier. Så det här är mer ett personligt avsnitt. Och när det blir personligt, ja, då kommer allt sånt här med värderingar och normer upp.

Och jag tänker att på sätt och vis är det här inte så mycket ett soft avsnitt, även om det bygger på ett antal frågor. Vi har egentligen fått dem från en läsare som heter Anna Ekenfeldt, där hon och hennes man Mikael har tagit fram en app med relationsfrågor. De har en massa frågor om typ lovebombing, eller relationsfrågor, eller då om pengar och ekonomi.

Så det jag har gjort i det här avsnittet är att jag har valt ut ett antal frågor från deras app. Och detta är inget samarbete eller reklam för deras app. Jag tänker så här: har vi stulit ett antal frågor från deras app, så kan vi ge dem lite i utbyte. Men det är inga avtal, inga pengar, ingenting.

Brasklappen: vi har jobbat på det här i 15 år

Jan: Och på det sättet blir det ju ganska personligt. Jag tror att, när vi nu har spelat in det här avsnittet, så behöver vi lägga in en brasklapp.

Caroline: Ja, vad är det för brasklapp?

Jan: Nej, men jag tänker så här. För det första, vi har varit tillsammans i 17 år. Och vi har haft pengar som ett mål. Eller inte pengar, men hur vi vill ha vårt liv. Det har vi jobbat på i alla fall 15 av de 17 åren. Så jag ska vara helt autentisk. Min farhåga är att detta kan låta lite arrogant, eller lite...

Caroline: När vi svarar på frågorna, ja.

Jan: Vi kan låta arroganta, eller att vi tycker att vi har det så jävla bra. Men vi har jobbat på det i 15 år. Eller att vi är fullt medvetna om att vi har ett liv som de flesta inte har. Men samtidigt vill jag inte heller försöka tillrättalägga någon bild. Du var inne på det: det går att skapa sig det livet som man vill ha.

Caroline: Som man önskar sig, ja. Med ekonomiska medel. För oftast är det så att pengar underlättar det livet man vill ha.

Jan: Ja, och min tes är att det är bättre att ha pengar än att inte ha dem. Och att pengar skapar en hel del möjligheter, de löser en hel del problem. Men att de absolut inte är allt. Jag tänker många gånger så här, att pengar är skitbra för det de är bra på. Sen är de helt värdelösa där de är värdelösa.

Caroline: Svårt att betala hyra med kärlek.

Jan: Men å andra sidan, det är svårt att ha ett rikt liv utan kärlek. Så jag tror att det handlar inte om antingen eller. Och jag ber också om lite överseende med att vissa av våra tankar här kan vara, vad sa du, heteronormativa?

Caroline: Och vi fick feedback om unkna könsroller. På Podcaster, någon recension där, ja.

Jan: Ja, precis. Så jag tänker egentligen så här, att man kan använda det här avsnittet antingen genom att använda frågorna. Och frågorna finns direkt i beskrivningen till det här avsnittet också. Man kan bara skippa att höra våra svar och våra resonemang, och i stället till exempel diskutera frågorna tillsammans med sin partner. Och man kan ju använda deras app såklart också om man vill ha ännu fler.

Ett slag för communityn

Jan: Är det någonting mer du tänker innan?

Caroline: Jag tänkte vi skulle prata lite om Patreon.

Jan: Nej, men anledningen till att det blir lite pratigt för oss kring de här frågorna, det är ju för att vi oftast inte har tänkt ut något svar innan. Utan man tänker samtidigt som man pratar. Och så blir det lite ogenomtänkt. Men man kan nog ändå se någon röd tråd i hur vi tänker. Och det kan vara kul, om du vill kommentera sen, vad du själv tänker. Kanske inte så mycket om att vi är idioter eller någonting sånt där, eller om vad vi sa om de olika frågorna.

Caroline: Nej, utan mer vad du själv tänker kring frågorna.

Jan: Men vad var ditt guldkorn, Caroline? Vad tog du med dig från det?

Caroline: Nej, men det var kanske lite mer vad jag skulle vilja göra med familjen om jag hade haft oändliga resurser. Då kanske jag skulle vilja göra mer med familjen, och lära barnen mer om hur de tar sig fram i världen. Som att navigera, till exempel.

Jan: Caroline har en lång utläggning om segling, vilket chockade mig lite. Men det kommer. Men jag tänker så här: vi är medvetna, och vi har valt att hellre vara autentiska. Nu går vi vidare.

Caroline: Ja, men då går vi vidare. Vi har redan sagt brasklappen.

Jan: Bra. Så jag tänker så här, det sista jag vill säga innan vi tar de här 20 frågorna. Alltså, jag måste slå ett slag för vår RikaTillsammans-community. Jag tycker det är bland det roligaste jag har i mitt liv just nu.

Jag måste slå ett slag för vår RikaTillsammans-community. Jag tycker det är bland det roligaste jag har i mitt liv just nu.

När communityn samlade in räntedata

Jan: Och det är ju till exempel så här, nu i förra helgen var vi på instruktörskurs i vår kampsport som vi tränar. Och då hade jag fått ett meddelande från ett par i communityn som sa: men du, skulle vi inte kunna göra en undersökning bland oss i RikaTillsammans-communityn? Vilken ränta har vi i förhållande till vilken lön, var man bor, hur många barn man har och sånt? Helt anonymt. Och dela med oss av lite tips.

Och så lade jag ut ett formulär. Jag strulade lite med det, men jag lade ut ett formulär. Och sen, när vi kom hem på söndag kväll, då var det flera hundra svar. Och det coolaste av allt var att det var flera stycken i communityn, David och Erik och Mikael och flera andra, som hade gjort grafer och sammanställningar. Till och med grejer i Excel som inte jag vet hur man gör, sådana här heatmaps. Och jag tyckte det var så sjukt coolt, för plötsligt fick man syn på: vad har andra som är i en liknande situation som jag i ränta?

Men det som var ännu coolare var att det var människor som använde den här informationen för att sen gå och förhandla med sin bank. Det var till exempel en läsare som skrev att hen sparade 25 000 kronor.

Caroline: Per år då?

Jan: Ja, precis, per år. Och då var jag ganska snabb: men tänk om du tar de 25 000 kronorna och investerar dem, som den personen faktiskt skrev. Och sen har jag ökat månadssparandet på Lysa. Och sen på kanske tio år, ja men det är en besparing på över 300 000. Och det tycker jag är så sjukt coolt, att det var en idé som vi gjorde tillsammans. Tack vare att vi är många i communityn kunde vi hjälpas åt.

Caroline: Vi hjälptes åt, inte bara med att samla in data, utan att sammanställa det.

Jan: Och sen har andra använt det för att göra sin ekonomi rikare. Och det är för mig så coolt.

Patreon och första frågan

Jan: Så vill du också ha extra material och de här inspelade fika-tillsammans, så finns det till och med ett extra avsnitt som kommer med Erik, om man nu tyckte att man inte fått nog med honom efter tre timmar. Där vi gör saminvesteringar tillsammans, och det är sjukt mycket mer. Så då kan man gå in på rikatillsammans.se snedstreck medlem. Då kommer man till Patreon, eller på patreon.com/rikatillsammans. Har du sett att jag har ny länk här?

Caroline: Ja, jättebra.

Jan: Bra. Så då tänker jag egentligen att vi tar första frågan, som är: på vilket sätt upplever du att vi har lika syn på pengar?

Caroline: Ja, vi tycker det är viktigt att ha pengar. Att det är bekvämt.

Jan: Ja.

Caroline: Det tycker både du och jag. Det är inte oviktigt i våra liv. Det är snarare viktigt.

Jan: Ja.

Caroline: Alltså, jag känner att jag orkar nästan inte tänka efter. På vilket sätt har vi lika syn på pengar? Jag vet inte, Jan. Vad tänker du?

Jan: Ja, men jag har absolut en tes som lyder så här: det är bättre att ha pengar än att inte ha dem. Och jag tänker att pengar löser en hel del problem och skapar en hel del möjligheter. Sen är jag väl medveten om att pengar inte är allt. Men det blir så generellt här nu.

Spara, slösa eller samla på hög?

Caroline: Vet du vad jag tänker på? Jag tänker att ja, det är viktigt med pengar. Vi ska göra kul grejer för pengarna. Man ska kunna obehindrat köpa overall till barnen. Jag använder dem gärna. Och jag vet inte hur du tänker där.

Jan: Kring?

Caroline: Ja, pengar. Att använda dem.

Jan: Nej, men jag är nog mer en sån hoarder. Jag vet inte vad det är. Jag gillar att samla saker på hög.

Caroline: Jag gillar också att samla dem. Men det ska vara en samling. Men sen ska man ha en annan hög som man använder till nödvändigheter och kul grejer.

Jan: För jag tänker så här, jag har varit sån här, du vet, när jag spelade dataspel. Många har inte spelat spel på länge, tyvärr. Men då var jag alltid så här, jag samlade alltid på alla resurserna, och sen hade jag mycket resurser, och när jag hade ett överflöd av resurser, då anföll jag datorn.

Caroline: Vadå?

Jan: När jag var liksom...

Caroline: Du visste att du kunde vinna.

Jan: När jag var överlägsen.

Caroline: Vem ska du, för att dra en parentes här nu, det är ingen som du kommer anfalla.

Jan: Nej, jag bara skojade.

Caroline: Okej, men du gillar att samla.

Jan: Ja, jag gillar att samla.

Om könsroller och resurser

Jan: Och sen är det väl en sån... Det var roligt, vi fick sån här feedback häromveckan på att vi har unkna könsroller i vårt avsnitt.

Caroline: Ja, det var en recension på Podcaster. Jag kom in på att läsa dem. Så stod det att någon tyckte att vi hade unkna könsroller i podden.

Jan: Vi går vidare, vi behöver inte gå in på...

Caroline: Nej.

Jan: Jag är så här, i normalfall, jag ogillar...

Caroline: Men tycker du att det har att göra med att det är könsroller, i hur vi ser på pengar?

Jan: Nej, jag menar så här, att för det första bryr jag mig inte så mycket om könsroller, för jag tycker det handlar mer om personlighet. Och personlighet är mycket mer än manligt och kvinnligt. Däremot säger man så här, män är ofta generellt bättre på att samla resurser, kvinnor är bättre på att fördela resurser. Det kan man säga generellt, men låt mig säga så här. Hade jag varit grottmänniska, det hade varit viktigt för mig att samla resurser. Därför att annars kommer mina barn att dö. Så jag hade också samlat resurser. Det är bara det att nu har jag dig som samlar resurser. Så då behöver jag inte. Jag kan fokusera på att fördela resurserna.

Caroline: Ja. Nej, men jag tror att vi i mångt och mycket har ganska lika syn efter de här åren tillsammans. Sen är det det, när man sitter ihop lite som vi. Då kan båda inte ha samma roll, tror jag. För då går man på varandra. Så om jag också hade varit ute och samlat resurser, ja, då hade jag börjat...

Jan: Tjäna pengar.

Caroline: Alltså, vi hade haft någon obalans då i familjen, tror jag. Nu är det viktigare för mig att fördela resurser och se till att det är bra här på hemmafronten.

Jan: Och så samlar du resurserna.

Caroline: Du trivs väldigt bra med det.

Jan: Som min huvudsyssla.

Caroline: Vi hade inte båda kunnat vara ute och samla resurser. För mig hade det gjort ont, Jan.

Ett mål de jobbat mot i 15 år

Jan: Fast de flesta...

Caroline: Jo, men nu kan vi göra så att jag sysslar med mitt hantverk och fördelar resurserna. Och jag är jätteglad att vi kan det, att jag inte behöver jobba heltid och så.

Jan: Det är ett resultat efter 15 års mål. Det var ett mål vi hade i 15 år.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Det är ett mål att inte jag ska behöva jobba för pengar.

Caroline: Jobba heltid. Jag utbildar mig till författare och ser till att alla är nöjda här, inklusive jag själv. Och det kan verka som en unken könsroll. Skitsamma. Vi är lyckliga med det här. Det är så vi har velat ha det i 15 år.

Jan: Men jag skulle säga så, vi ser pengar som en resurs.

Caroline: Absolut som en resurs, ja.

Jan: Och vi ser det också som något som ska användas.

Caroline: Och vi ser det också som att det är en resurs som ska investeras. Du blir ju lite så här, när jag...

Jan: Vi ska investera dem.

Caroline: När jag börjar prata om att vi ska köpa en bil eller köpa ett hus.

Jan: Ja, just när det handlar om stora resursfördelningar är det jobbigt för mig. Det är för att jag inte är van vid det.

Caroline: Ja, det är spännande.

Jan: Vi behöver inte dyka ner. Men du gillar inte att resursfördela stora grejer.

Caroline: Det kan jag gilla. Ska vi ta nästa?

Olika syn på pengar: bilen

Jan: Läs du den?

Caroline: På vilket sätt upplever du att vi har olika syn på pengar? Ja, men det är... Vi tog precis en sån. Resursfördela stora grejer, som att köpa bil, tycker jag är obehagligt. Men om vi säger att du inte hade varit med i bilden, och jag hade behövt köpa en ny bil, så hade jag gjort det. Och då hade jag varit nöjd säkert med det. Men jag hade inte köpt en bil för en miljon, alltså. Det hade varit något praktiskt för 300 000.

Jan: Eller kanske en begagnad bil.

Caroline: Eller till och med en begagnad. Nu låter det som att vi är så himla... bara kan strö pengar omkring oss. När jag säger att jag kunde köpa en bil för 300 000. Men kanske till och med, nej, vi hade inte köpt en begagnad.

Jan: Hade du inte köpt en begagnad?

Caroline: Hade inte köpt en begagnad. För jag vet inte var den har varit någonstans eller vem som har...

Jan: Men det där är jätteroligt. Du vet när vi köpte vår bil, 2010.

Caroline: Ja, 2009. Nej, det var precis innan Freja skulle födas.

Jan: Ja, just det. Då var det en begagnad bil. Och så var det bara någon biluthyrningsfirma som hade haft den. Och sen har vi ändå haft problem med den. Du vet, den har två gånger inte startat på vintern. Och jag vet inte ifall det har att göra med att någon annan har haft den.

Caroline: Men det har varit något annat också. Kalla det jiddraren ett tag.

Jan: Jo, men Caroline, det är på tio år.

Caroline: Jo, menar du att en ny bil skulle kunna hålla på så också?

Jan: Ja, fråga de som har en Polestar idag, som har den nya...

Caroline: Jo, men den har väl massa barnsjukdomar.

Jan: Det här är en veava.

Caroline: Ja, men då var den ganska... Ja, jag vet inte. Den var två år gammal. Strunt samma. Jag hade inte köpt en begagnad.

Jan: Men det är jättespännande, eftersom du köper mycket annat på Tradera.

Caroline: Jo, men då vet jag så att jag gör ett kap. Jag är ju bekant med prylarna jag köper.

Jan: Ja, och vi köper väldigt mycket annat på Tradera och på Blocket. Allt från overaller till böcker. Och vagnar.

Caroline: Och vagnar. Ja, det stämmer. Men det här är elektroniskt. Jag säger inte att det är rationellt, Jan.

Jan: Okej. Ja, jag bara tyckte det var spännande.

Pengar som trygghet

Jan: Okej, på vilket sätt mer har vi olika syn på pengar?

Caroline: Jag tänker på pengar mycket som en trygghet.

Jan: Gör du det?

Caroline: Mm.

Jan: Okej, hur mycket tänker du på det som en trygghet? För jag vet, förr var jag väldigt mycket... Egentligen vill jag också ha massa på hög.

Caroline: Ja.

Jan: Det är samma som grottmänniskan förmodligen vill ha. Jättemycket lingon och svamp, för att man vet aldrig hur lång vintern blir.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Nej, men då är vi lika där. Jag vet inte så mycket vi är olika på pengar. Förr bråkade vi, typ för 15 år sedan när vi träffades.

Caroline: Varför bråkade vi då om pengar?

Jan: Jag vet inte. Kommer du ihåg?

Caroline: Jag hade ett väldigt ansträngt förhållande till pengar. Jag ville gärna spendera, men jag ville inte berätta vad jag hade spenderat på.

Jan: Ja, du skämdes.

Caroline: Jag skämdes för mina spenderingar. Och nu är jag okej med att berätta vad det är för någonting. För jag har väl bearbetat det och sagt att jag tycker om att spendera pengar på läppstift och sånt.

Jan: Är det så?

Caroline: Ja. Alltså, det var sånt när jag var yngre. Jag kunde inte leva utan mina skönhetsprodukter. Det var fruktansvärt tråkigt att leva utan dem. Jag har testat många gånger och sagt: men om jag inte skulle spendera de här pengarna. Jag tyckte det var fruktansvärt. Det var som att banta.

Jan: Okej, spännande. Bra, jag tänker att vi kan gå vidare. Vi kanske inte har så olika syn på det.

Caroline: Nej, vi har ju varit tillsammans i 17 år. Man börjar få ihop mycket värderingar. Vi har filat väldigt många kanter.

Jan: Men jag tänker att det här är ett jättebra samtal att ha med sin partner. Man kan pausa det här avsnittet och skriva ner frågorna.

Caroline: Gör inte det. Det är inget med att man har olika heller.

Jan: Nej, tvärtom. Det är inte ett syfte att man ska ha samma heller.

Olika syn på risk och investeringar

Caroline: Nej, men har vi samma eller olika syn på investeringar då? Du brukar ju ibland komma och tycka att jag har gjort galet.

Jan: Ja, jag tycker du tar risker och sånt. Berätta.

Caroline: Nej, men vi har ju vår... Du har ju en partner i något som heter Tipstjänst. Där det kommer sådana här börsintroduktioner ibland, och man kan välja att gå in där i olika börsintroduktioner och köpa några aktier om man har tur. Och så kommer det något företag, och så läser jag om det och säger: nej, jag ska inte sätta en krona i detta. Och sen har jag inte det minsta uppfattning om risk. Eller ifall det ens handlar om vad företaget gör eller inte gör, utan det handlar om förväntningarna.

Jan: Jag har inte fattat det heller. Förrän vi pratade om att det ingår i lekhinken som vi har.

Caroline: Och att det ingår i själva spelet att man ibland förlorar pengar på det. Jag ogillar att förlora pengar, om inte jag har förstått att det ingår. Då kändes det bättre, men innan dess var jag så nej. Och även om du skulle komma nu med någonting, så hade jag sagt nej. Jag säger nej till allting i princip. Också för att jag inte är så intresserad av ekonomi som du. Så då kan jag inte heller bilda mig en uppfattning om det är en bra investering som kanske kan gå bra.

Jan: Ja, spännande. Vem vet, det kan väl ingen egentligen. Så vi har lite olika syn på risk där, där jag är ganska snabb: nej men jag förlorar det, bra, då går vi vidare.

Grottmänniskan och korgarna

Jan: Men tänk dig det här. Vi är stenåldersmänniskor. Ursäkta att jag tar upp detta så mycket. Vintern är ju snart här. Winter is coming. Så jag tänker så här: nu har jag samlat ihop hela sommaren här i förrådet. Titta på de fina korgarna. Vi kommer överleva sannolikt. Och sen kommer du och säger: du, de där i en annan grotta, de säger att vi kan få vara med och få jättefina verktyg om vi ger dem en korg här.

Caroline: Kanske, det beror på om de gör bra eller... de går sönder under tiden.

Jan: Det låter väl snarare så här: du, alltså de ska ge sig ut på en expedition. Om vi ger dem två korgar så kanske vi får fyra korgar. Och sen ska de ge sig ut på en expedition.

Caroline: De kan ju frysa ihjäl. Nej, nej, nej. Vi kommer dö om vi ger bort den här korgen. Så funkar det i mitt huvud.

Jan: Ja, men jag är så här: okej, vi har fyra korgar, vi behöver en och en halv. Vi kan ge bort två korgar. Och dessutom få jättemycket tillbaka i form av kött eller något annat.

Caroline: Ja, precis.

En vardag utan begränsningar

Jan: Bra. Hur skulle din vardag se ut om du inte hade några som helst begränsningar? Det var lite det här med ekonomiska mål som du var inne på i början.

Caroline: Några som helst begränsningar i...? Resurser eller fantasi?

Jan: Så hur skulle din vardag se ut om du inte hade några som helst begränsningar?

Caroline: Jättesvårt att svara på. Man är ju i sin egen och tror att det räcker.

Jan: Alltså, jag tänker så här, vi har ju vår vardag. När många har haft så här mål, typ sluta jobba, köpa en bil om man inte har någon, resa jorden runt, så har vårt mål i många år varit att optimera vardagen. Så det här har vi jobbat väldigt mycket på. Så jag skulle säga att när vi fick den här frågan för fem år sedan, då var det så här: okej, vi vill ha ett hus nära skolan, så att vi tar bort pendlingsavstånd. Jag störde mig jättemycket på att du behövde åka till Lund och jobba. Och jag var så här, jag vill ha dig hemma. Nu låter det som att jag skulle vara hemma, bara stå där i köket. Vi ville jobba ihop.

Caroline: Vi ville jobba ihop, vi ville hänga på dagarna, kunna gå och käka lunch.

Jan: Vi kunde aldrig käka lunch. Och vi ville ha skola, Ica, allt inom tusen meter. Eller hur? Och sen förra året, eller i år, anlitade vi en au pair. Så jag upplever att vår vardag är ganska optimal.

Carolines seglingsdröm

Jan: Det jag kan tänka är, om jag hade obegränsade resurser...

Caroline: Ja, nu kommer det.

Jan: En kock.

Caroline: Nej.

Jan: Jo, jag hade velat ha en kock. Så man hade kunnat säga: nej men jag skulle vilja ha den här måltiden. Eller jag skulle vilja gå efter ett recept.

Caroline: Ja, det kan du göra. Jag tycker det är kul att laga mat. Det är en kärlekshandling från mitt håll.

Jan: Ja.

Caroline: Jan, jag hade...

Jan: Jag förstår dig. För mig är det kul att laga mat.

Caroline: Kanske någon gång. Jag tycker inte det är kul att laga mat. Men du, vet du vad? Jag hade nog lärt mig segla, och så hade jag köpt en jättestor båt.

Jan: En båt?

Caroline: Ja, sen hade vi åkt runt, kanske i några månader i alla fall. Med barnen, och visat upp världen för dem.

Jan: Är det så?

Caroline: Ja. Och även om det verkar som att jag inte är så sugen på att segla i vanliga fall. Eller att det liksom är smått, att det är trångt i en båt.

Jan: Det är ju smått, men det är en del av grejen.

Caroline: Men om man har en så riktigt stor, så kanske det inte är så smått.

Jan: Jag är lite så här perplex. Jag ska säga så här, detta är faktiskt för första gången på 17 år som Caroline säger detta. Någonsin.

Caroline: Men jag känner inte att jag vill ha en segelbåt nu. Utan det är om vi skulle ha haft obegränsade resurser. Så skulle jag kanske tänkt: okej, men då ska vi ut.

Jan: Okej, men du vet att vi skulle kunna åka ut?

Caroline: Ja.

Jan: Jag har bara liksom aldrig hört denna idén.

Att lära barnen navigera

Caroline: Men säg så att du har 500 miljoner kronor.

Jan: Du behöver inte 500 miljoner för att köpa en båt eller hyra en båt.

Caroline: Nej, men det hade nog varit en annan level för mig.

Jan: Va? Varför det?

Caroline: Ja, men det är så min hjärna funkar. Jag bara säger det nu. Det betyder inte att vi ska gå och köpa en segelbåt.

Jan: Du vet att det är massor av människor som lyssnar på det här nu, som har seglingserfarenhet, som bara kommer att... va?

Caroline: Nej, jag tror inte det spelar så stor roll. Eller så är det att jag är på väg någonstans nu. För barnen börjar bli lite störda. Då tänkte jag så, man måste ut och visa.

Jan: Men tänker du segla över Atlanten?

Caroline: Ja, alltså så. Säga: okej, så här navigerar man.

Jan: Jag hade varit så här, man flyger ner till Kroatien.

Caroline: Och där är månen och där är den stjärnan. Och sen så nu kommer det komma en storm. Och då måste vi göra så här, vi måste hjälpas åt. Ja, men det hade varit en annan level av att de förstår hur världen funkar. Plus att jobba tillsammans.

Jan: Ska vi pausa, Caroline? Du verkar helt chockad. Jag tror man kanske kan göra det på något annat sätt.

Caroline: Men det är bara det att jag vill att mina barn ska fatta det här med hur man tar sig fram här i världen. Och då är vatten ett sätt, hur man lär sig navigera. Inte bara stjärnorna, men det är grundläggande egentligen för människan. Att veta var är jag, var ska jag? Hur tar jag mig dit? Vad gör jag nu?

Jan: Mår illa på båten? Det är ju fruktansvärt.

Caroline: Ja, det är fruktansvärt, Jan. Och sen om det blir storm. Fruktansvärt med barnen.

Jan: Ja, vi kommer inte göra det. Vi får hitta på ett annat sätt.

Caroline: Som vi lär dem hur man hittar hem och...

Jan: Vi får ta detta utanför podden, Jan. Någonting har öppnats här nu.

Caroline: Vi vill ju att de ska lära sig och klara sig i världen.

Jan: Ja, men segling är inte en av de grejerna för mig. Vi tar något annat, där de får lära sig likartade saker. Okej. Ska vi ta nästa fråga? Fyran.

När vi tjänar olika

Caroline: Ja. Hur ser du på att vi tjänar så olika?

Jan: Ja... Jag tror att jag har tyckt att det är jobbigare förr. Jag tycker ändå det funkar. Jag tänker så här, jag har ju alltid tjänat mer än dig. Också när du doktorerade och tjänade typ 20 000 i månaden.

Caroline: Ja, av olika anledningar. Det har absolut inte varit att vi har haft samma arbete och du har tjänat mer. Utan vi har bara jobbat med olika saker. Fast jag kommer ändå ihåg att vi hade diskussioner. Du var så här, ja men jag kan minsann också betala räkningar. Och du vet, när vi hade vår kris för något år sen, så ville du att vi skulle dela upp vår ekonomi och sådant.

Jan: Vad tänker du om det?

Caroline: Jag tror det är viktigt att man kan känna att man klarar sig med sina egna resurser.

Jan: Och den här "man" du pratar om?

Caroline: Ja, jag. Det är viktigt att känna att jag kan klara av vad som landar på mig, med lön och så.

Jan: Men känner du att det är jobbigt att jag tjänar mer?

Caroline: Vet du vad, jag tror det hade varit jobbigare för dig om jag hade tjänat mer.

Jan: Ja, I turn the tables on you här. Men hade det varit jobbigt för dig om jag hade tjänat mer pengar än dig?

Caroline: Ja, det hade nog varit lite jobbigt.

Jan: Och varför hade det varit jobbigt?

Caroline: Ja, men för att jag tycker... Nej, men jag tror att det är så här. Det är klart att det inte hade varit jobbigt på sikt. Jag hade nog till och med uppskattat det, faktiskt.

Normer kring lön och manlighet

Jan: Det ligger ingen manlighet i att tjäna mer än en kvinna.

Caroline: Men det är ändå en norm kring det, som jag inte tror att man ska underskatta. Att man vill, oavsett, även om vi är 2020, så är det ändå så här att mannen ska bjuda på en dejt. Och nu vet jag att många inte kommer hålla med om det här. Men återigen, om vi tar den där grottmänniskan, så vill man som grottman kunna försörja sig själv och ha ett överskott för att kunna försörja någon annan.

Jan: Men återigen, jag tror att det där handlar om att tänka snabbt och tänka långsamt. Tänker man snabbt, så bara: vad jobbigt! Och sen tänker man långsamt, så bara: gud vad bra!

Caroline: Jo, men det är också såna här kanske outsagda tankar som leder till att män har högre lön för samma jobb.

Jan: Ja, fast det vet jag inte om.

Caroline: Ja, men normen, Jan.

Jan: Ja, absolut. Norm, fast där tror jag att det handlar om massa andra grejer också. Det handlar absolut om att man har sett att kvinnor inte förhandlar på samma sätt som män. Men det kan också vara så att man tar det mer på allvar när män förhandlar än när kvinnor gör det. Jag vet inte. Det är vi inte här för att prata om, olika lön för samma arbete.

Caroline: Jo, vi kan ju säga att det ska vara samma lön för samma arbete. Det delar ju du och jag...

Jan: Jo, visst.

Caroline: Men nu har vi inte det. Och vi har aldrig haft samma sorts arbete. Och tyvärr är det så att universitetet lägger inte ut jättehöga löner. När jag jobbade där.

Vi har valt det själva

Jan: Men jag tänker, för att runda av den här frågan, att vi upplever inte att det är ett problem i vårt liv. Vi har aktivt valt att säga: nej men vi tjänar olika, och sen kompenserar vi för det på olika sätt.

Caroline: Ja, pension till exempel.

Jan: Sen är det faktiskt så att vi hade ju många år drömmen att jobba tillsammans, och att du skulle kunna få ägna dig mer åt det du tycker är kul. Så i dagsläget har vi faktiskt på kronan exakt samma. När vi deklarerar. Det är bara att vi har valt att värdera saker lite olika. Men det här är väl en superbra fråga att ha, och framför allt diskutera: hur vill vi ha det? För det finns så många sätt. Man kan ha helt uppdelad ekonomi, man kan ha helt gemensam ekonomi, man kan betala procentuellt på vad man tjänar.

Caroline: Men jag ska bara säga en sak, det här med att det kan vara jobbigt för män att tjäna mindre än kvinnor, eller än sin partner. Alltså det ligger ingen manlighet i att tjäna mer än den man är tillsammans med. Manligheten ligger ju i vad man är för slags person. Vilken kvinna som helst skulle skriva under på det, tror jag.

Jan: Nej, det är inte säkert. Du vet, har du många lyssnare, så är det inte alla som kan skriva under.

Caroline: Okej, men jag tror att en del skulle skriva under på det. Att det handlar om vilken man jag har hemma, eller vilken partner jag har hemma.

Jan: Men det handlar om kommunikation, Caroline. Och jag tror inte att man ska underskatta...

Caroline: Vet du vad, vissa grejer är svåra att kommunicera.

Jan: Känner du dig omanlig?

Caroline: Ja, det tyckte jag. Spontant, ja.

Jan: Kanske i början, men sen så hade vi...

Caroline: Ja, nej, men det är inget som har förändrats egentligen.

Jan: Nej, men då måste man ju prata.

Caroline: Okej, du har rätt. Det är kommunikation.

Jan: Ja, och jag tror att man reagerar på olika sätt känslomässigt och rationellt.

Caroline: Det är ju ganska övertygande.

Spekulationer kring stenåldersmannen

Jan: Bra. Ja, det finns så mycket man kan säga här. Jag kan fundera ut saker själv. Det handlar om den här stenåldersmannen som kommer och vill vara med en kvinna. Vi utgår från det normativa nu då. Och så kommer han och har mindre än kvinnan har. Vet inte ifall det skulle spelat någon roll då. Det kan vi aldrig veta, men det kan vara så att man visar vilken överlevnadsfitness man har genom att ha resurser. Det kan vara något sånt grundläggande.

Caroline: Vi får prata med någon antropolog om detta.

Jan: Jag bara tänker att det fanns någon komedi med sådana här stenålders med Jack Black. Som är en sån här misslyckad stenåldersman. Jag bara tänkte på det. Vi fortsätter. Fem.

Sparare, slösare eller investerare?

Caroline: Ja, är du en sparare eller slösare?

Jan: Både och.

Caroline: Okej, säg någonting mer.

Jan: Ta en hög. Och sen vill jag också använda resurser. Men inte samma. Det är högen som ligger, det är inte den som ska bli använd. Utan det är en annan hög.

Caroline: Okej.

Jan: Vad är du?

Caroline: Jag gillar ju mycket mer kompletteringen till det här. Att det fanns en tredje lillasyster som heter Investera. Jag tror jag är mycket investerare. Jag sparar och investerar.

Jan: Så det här är en sån kuggfråga. Du frågar mig och sen svarar jag, och så verkar jag vara en idiot som har svarat på frågan. Så kommer du, jag är ett tredje alternativ. Tack, Jan.

Caroline: Varsågod. Men du har väl hört mig prata om detta innan?

Jan: Ja, men jag vet inte.

Caroline: Och detta är min egen fråga. Alltså detta kan vi inte ens skylla på Anna och Mikael. Nu går vi vidare.

Jan: Ja, men varför det?

Caroline: Ja, du är en investerare. Men du gillar ju också...

Jan: Men jag gillar att slösa.

Caroline: Men det var ju det som var min poäng.

Jan: Jag gillar ju också att slösa. Jag tror många gånger jag kan vara den som hamrar mest av oss.

Caroline: Vi säger det, Jan.

Jan: Vadå?

Caroline: Nej, jag har faktiskt inte kollat på hur mycket du spenderar och hur mycket jag spenderar. Men det kan vara så att du spenderar mer på teknologiprylar, och de brukar vara dyrare än saker jag handlar, faktiskt.

Jan: Ja, så jag tror vi lägger pengar på olika saker. Men jag tror så här, jag drev mycket det här med renoveringen av vinden, till exempel, som vi gjorde.

Caroline: Vänta här nu. Jag har sagt länge att vi behöver göra någonting åt barnrumssituationen här hemma.

Jan: Ja, absolut. Min poäng var så här att jag upplever att jag ofta tar de större besluten om de stora utgifterna.

Caroline: Jo, men det stämmer, för jag har svårt att driva igenom de stora. Jag blir så här, har vi tillräckligt med lingon för att göra detta?

Vad inspirerar du dig av hos din partner?

Jan: Ja. Bra. Vad inspireras du själv av hos din partner när det gäller synen på pengar?

Caroline: Ja, men det jag inspireras av hos dig, det är ändå den här resursfördelningen. Jag tycker du gör det väldigt klokt.

Jan: Vad är det då specifikt du tänker på?

Caroline: Jag tänker så här att ibland köper du, kommer du med så här overall, den har jag köpt på Tradera, den kommer från Umeå, den har funkat i snön, då kommer den funka här. Och sen har du köpt den för halva...

Jan: 300 spänn.

Caroline: 300 spänn i stället för 1 500 spänn. Så du gillar den här affären, som jag också gillar, att göra en bra affär, oavsett. Och sen upplever jag också att du är ändå sparsam, men du är inte dumsnål. Förr tyckte jag att du var dumsnål.

Jan: Ja, men jag har väl lärt mig saker.

Caroline: Men det har du slutat med. Jag skulle väl säga att det jag är imponerad av, eller inspireras av, det är din resursfördelning. Den är klok.

Jan: Ja, den är klok. Jag inspireras av sättet du tänker på i affärer. Hur man kan affärsutveckla. Och hur man ger... Vi har pratat mycket om det, att man tjänar inte pengar om inte det som man erbjuder är värt någonting där ute. Man kan inte hitta på en produkt som ingen vill ha, för man tjänar inga pengar då. Man måste lyssna på de som ska köpa. Och sen överträffa deras förväntningar. Eller paketera det på ett sätt som gör det enkelt.

Man kan inte hitta på en produkt som ingen vill ha. Man måste lyssna på de som ska köpa, och sen överträffa deras förväntningar.

Att paketera privatekonomi enkelt och kul

Caroline: Så gör vi ju här. Vi försöker verkligen att paketera privatekonomin på massvis med olika sätt, för att den ska vara enkel och kul. Och där är det ofta så att du har tänkt tre steg före, och jag kan vara så, wow, ja, så kan man göra. Eller, hur hade Jan gjort här? Så kan jag tänka. Det är kul att tjäna pengar. Hur gör man det då i den här situationen?

Jan: Vi har ju haft någon kris någon gång, affärsmässigt.

Caroline: Och då har du sagt att man inte ska låta en bra kris gå till spillo. Hur kan vi nu vända på perspektiven här, så att man ändå kan göra en inkomst? Det har varit inspirerande.

Jan: Tack.

Pension: när vill du sluta jobba?

Jan: Hur tänker du kring ditt pensionssparande och pension? När vill du gå i pension?

Caroline: Pensionssparandet? Jag tänker att vi har bra struktur för det.

Jan: Ja. När vill du gå i pension?

Caroline: Alltså att gå i pension för mig, jag vet att det låter fruktansvärt nu, men jag känner det som att säga: nu så tackar jag för mig. När jag är trött förmodligen. Då kommer jag veta, nu ska jag gå i pension. Det är en väldigt jobbig fråga för mig. Det är som att säga, nu kommer jag dö snart. Jag vet att det inte är så, man kan leva 40 år efter att man har gått i pension, men... Jag tycker inte att mitt jobb är jobbigt på det viset att jag ser fram emot en pension. Som svar på frågan. Vad tänker du kring denna?

Jan: Alltså jag tänker lite som du. Jag tror aldrig jag kommer gå i pension.

Caroline: Nej, du kommer nog dö framför datorn.

Jan: Ja, så här rent statistiskt borde jag dö framför datorn, i förhållande till hur mycket jag lägger av min tid där. Nej, men jag vet inte vad jag skulle göra som är roligare än det jag gör nu.

Caroline: Ja, men du ska ju fåga. Så här Jan, det skulle mycket väl kunna vara så att du hittar någonting, som att vara ute i skog och mark till exempel. För att du har utvecklats känslomässigt och i hjärnan. Vi utvecklas ju i hjärnan hela livet. Och efterhand som man vet att nu har jag si och så lång tid kvar i livet, så gör man olika saker.

Jan: Det här låter jätteflummigt, men jag har märkt själv att när jag är 43... nej, kanske inte into the wild. Men när jag är 43 har jag andra prioriteringar än när jag var 32. Så jag gissar att jag har andra prioriteringar när jag är 73, 83.

Caroline: Du får ju utgå från det också, Jan, att det kan hända att du vill göra annat än att sitta framför datorn så småningom.

Jan: Det kan vi inte veta. Det är svårt att förutsäga. Precis, men då tänker jag så här. Då kommer det hända då. Men just nu har jag ingen plan att det kommer hända. Men kring vårt pensionssparande, vi sparar absolut för pensionen. Vi har PPM, vi har AP7 SÅFA, båda två. Vi har tjänstepension, avsättningar, och sen vårt gemensamma sparande är mycket till pension. Men jag har svårt att se hur det kommer vara. Ska vi ta nästa? Nummer åtta.

Vad vill du spendera pengar på?

Jan: Vad vill du spendera pengar på?

Caroline: Det som jag gör idag.

Jan: Och det är?

Caroline: Grejer till barnen, till hushållet och till oss. Fin lunch ibland. Jag kanske vill ha finare kläder än vad jag har. Nej, vet ni vad, jag vill spendera pengar på smycken. Riktiga Tahitipärlor vill jag ha. Och diamanter. Och så kan jag ha en t-shirt från H&M. Fine. Det är min stil. Just nu har jag inga dyra smycken. Jag hade gärna velat ha riktiga sådana, blaffiga. Jag vet att det inte låter som jag, men jag har tänkt så länge på det. Och jag har aldrig känt så att jag har råd att köpa riktiga sådana här smycken i guld och med diamanter. Och sen är det det här också, att det finns inga diamanter utan blod på. Det finns massvis med grejer som gör att jag inte handlar sådana saker.

Jan: Spännande. Jag tycker detta är jättespännande. Kanske inte så roligt att lyssna på för dig som lyssnar på det här avsnittet. Men för mig är det ganska intressant, för det kommer upp grejer här. Jag tror det finns massvis med personer som vill ha samma som jag.

Caroline: Diamanter och guld och fina smycken. Ja, det är klart att det finns.

Jan: Ja, okej, absolut.

Caroline: Men det är kanske inte så att man skaffar det bara sådär.

Jan: Nej. Då, vad vill du spendera pengar på?

Caroline: Jag gillar att spendera också på det som vi gör nu. Jag gillar upplevelser. Jag gillar att kunna gå på Ica och inte behöva bry mig om vad det jag stoppar i korgen kostar. Så, nej, men jag har inget annat sånt jättestort.

Jan: Nej, du vill ju köpa en bil.

Caroline: Ja, men det är bara så här fejkmål.

Vad är onödigt att spendera pengar på?

Jan: Ja, okej. Nummer nio. Vad tycker du det är onödigt att spendera pengar på?

Caroline: Ja, men det är så här, om vi har tre burkar sylt i kylskåpet och alla är öppnade, och sen måste jag slänga någon för att det är mögel i den, för att ingen kom ihåg att den fanns. Och så är jag så här: fuck att jag måste köpa ny sylt för att vi har varit så slarviga med att inte se vad vi har i kylskåpet. Jag vet det, egentligen kan det väl röra sig om småpengar, men det stör mig att behöva slänga mat. Slarv, och att man inte bemödar sig att titta i kylskåpet och se vad som finns.

Jan: Ja, men jag ogillar också stresskostnader. Böter. Jag hatar böter. Kanske inte så mycket för beloppet, men för att det är så onödigt. Och orättvist tycker jag också att det är. För jag är så sjukt noga med att alltid betala parkeringsavgifterna. Och sen, den enda gången, då kommer de. Men tänk alla gånger som de har tittat på din registrerings...

Caroline: Jo, men det vet man ju inte.

Jan: Jo, men de går ju med sin lilla apparat.

Caroline: Ja, men jag vet inte att de har kollat.

Jan: Nej, men det är osynligt för dig. Det skulle man ju ha fått. Produktutvecklingstips till Easypark eller nåt: när man blir scannad, ge en notis. Så att man vet om det. Vi har sett att du har betalat din parkering. Tack så mycket.

Caroline: Ja, precis. Jag håller med dig, Jan. Det hade varit en så himla bra grej. Att folk märker att det spelar roll att de betalar sin parkering.

Jan: Ja, det hade varit enkelt. Jag vet inte, det är nog inte så mycket vi ska säga om denna. Tio.

Vad gör din partner bra med pengar?

Jan: Vad tycker du din partner gör bra inom ramen för pengar och ekonomi?

Caroline: Du tjänar pengar, Jan.

Jan: Ja. Nej, men vi tjänar ju båda pengar.

Caroline: Det gör vi. Men jag tycker du är duktig på att tjäna mer. För du tänker så här, nya lösningar och sånt.

Jan: Jag tror vi har varit inne på denna. Jag tyckte också så här, resurs. Vi tar nästa.

Vad skulle göra dig tryggare?

Jan: Vad skulle du behöva för att känna ännu mer trygghet gällande vår ekonomi?

Caroline: Inget.

Jan: Inget.

Caroline: Nej. Vi har ju koll på den.

Jan: Ja. Nej, jag upplever inte heller... Vi har den i ett datasystem.

Caroline: Precis. Så då kan vi se hur det ser ut.

Jan: Jag tror det är om man inte ser hur det ser ut, så kan man känna otrygghet. Jag kan lägga ut en länk, vi har ett verktyg som vi har släppt i betan. Jag tror det spelar ingen roll egentligen hur mycket man har i sitt system. Man har sin Excel, eller hur man nu får överblick på sin ekonomi. Så kan man ändå nog känna sig ganska trygg, om det går runt och man vet precis.

Caroline: Att man har koll.

Jan: Att man har koll, ja. Men har man inte det, och det ändå svänger runt mycket pengar i systemet, så kan man nog känna sig ganska otrygg med det.

Jag kan säga att detta har varit ett problem som vi haft i många år. Och där är vi nästan klara med ett verktyg. Men jag lägger ut en länk här i anslutning, till ett verktyg för att få full koll på sin privatekonomi. Och framför allt sammanställa den, för det upplevde jag vara ett problem. För det finns appar. Få en rapport på det. Både enkla resultat- och balansräkningar, men även lite mer avancerat. Ekonomisk frihet, FIRE, eller tillgångsfördelning. Hur ser mitt totala sparande ut? För ofta har man det utspritt på Lysa, Nordnet och en massa andra ställen. Men det kommer avsnitt om det framgent.

Nästa nivå: leva på utdelningen

Jan: Vad skulle jag behöva för att känna ännu mer trygghet? Om jag skulle säga någonting här, så skulle jag väl ändå säga så här. Nej, vi är fortfarande inte riktigt där att vi skulle kunna dra runt hela vår ekonomi bara på utdelningen av vårt kapital. Där har vi en liten bit kvar. Men eftersom vi tjänar så mycket mer än vad vi behöver, så är inte det ett problem. Men det skulle väl, om man verkligen var så här, ja men det kom in x pengar på kontot bara som utdelning varje år, då hade det varit lite schysstare. För nu är det ändå så här, hade jag slutat jobba helt, så hade vi fått dra ner på vår livsstil. Om vi fortfarande skulle leva bara på avkastningen av pengar och du inte heller hade jobbat. Så det kan man väl säga, det är väl nästa level.

Caroline: Ja, du tänker om det inte hade kommit in något alls från lönearbetet.

Jan: Sen är ju det helt orealistiskt. Jag vet inte ens hur det skulle gå till. Men ja.

Vad partnern kan göra vid pengastress

Jan: Tolv. Om du känner stress eller oro inför pengar, vad kan din partner göra för att det ska kännas bättre? Så när du känner dig stressad för pengar, vad kan jag göra?

Caroline: Jag känner mig inte så stressad för pengar så mycket.

Jan: Ja, fast du var ändå så här, här om morgonen, när du trodde att en av våra investeringar hade exploderat. Då var du ändå lite påställd.

Caroline: Ja. Jag vet inte om det handlade om pengarna i sig. Det handlade kanske mer om sånt där omdöme.

Jan: Ja. Vad tänker du kring den här frågan? Om du känner stress, vad kan jag göra då?

Caroline: Jag känner inte så mycket. Jag kan hamna där från tid till annan. Det enda jag alltid behöver när jag är i känslomässig stress, det är att du klappar mig på huvudet och säger att det kommer bli bra. Alltså, det låter skitfånigt.

Jan: Klappar på huvudet? På axeln kan du få göra. Jag tänker inte vara någon mamma som klappar dig på huvudet.

Caroline: Nej, men det är bara ett uttryck för...

Jan: Men klappa på huvudet, Jan. Det är ett uttryck för nedlåtande.

Caroline: Okej, men jag lägger inte sådana. Klappa på axeln är en annan sak.

Jan: Okej, klappa på axeln då. I min värld, same, same.

Caroline: Ja, men det är inte i min värld.

Jan: Nej. Okej.

Caroline: Och höra att det kommer bli bra, att vi kommer klara detta tillsammans, och att vi är ett team.

Jan: Men det har väl inte att göra med ekonomisk stress för dig?

Caroline: Jo, men det handlar om allt. Allting bakas ihop. I stress är det det jag behöver.

Jan: Så vi är ett team, vi kommer klara detta tillsammans, oavsett vad som händer, och det kommer bli bra. Vi går vidare, för det var inte så intressant. 13.

Caroline: Det var spännande, varför ville du inte stanna kvar där?

Jan: Nej, men för jag tyckte det var en ointressant fråga. Jag kände inte att jag hade så mycket att säga.

Caroline: Okej, bra.

Vad skulle jag unna dig mer av?

Jan: Vad skulle jag unna dig mer av i vardagen?

Caroline: Ja, guld och diamanter. Nej, jag vet inte vad jag skulle vilja unna mig mer av i vardagen. Här vill man gärna få lite betänketid, och det har vi kanske inte riktigt här. Alltså, vet du vad jag skulle vilja ha mer tid bara? Dra ut på de här förmiddagstimmarna, så att man hinner ta en promenad tillsammans.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, mer tid tillsammans.

Jan: Ja, det är ju ditt kärleksspråk också.

Caroline: Jo, men det är... Skulle inte du vilja ha mer tid tillsammans? Gå ut på en promenad och sånt. Vi säger hela tiden att vi ska ta en promenad och så gör vi inte det.

Jan: Nej, för jag har inget behov av det.

Caroline: Fast det är ändå du som säger det.

Jan: Ja, för jag vet att det är viktigt för dig.

Caroline: Okej, ja. Får jag väl pusha det då?

Jan: Ja. Vad skulle du vilja unna dig mer av i vardagen då?

Caroline: Nej, men jag tror återigen, jag är ganska nöjd. Jag är ganska nöjd så som vi har det faktiskt.

Jan: Kan du inte ha dålig fantasi här nu?

Caroline: Jo, Philip, vår kompis, tycker ju alltid det. Vi har andra vänner som tycker så här, att han borde spendera mer, eller unna er mer. Men jag är så här, nej, men jag gillar mitt liv. Liksom.

Jan: Som tycker vi skulle spendera mer. Men på sätt och vis kan jag se att de tycker vi är tråkiga. Och svenska. Vi är svenska. Jag säger någonting mer om det. Lite återhållsamma. Man ska inte sticka ut, liksom. Man ska helst ha grått på sig.

Caroline: Jag gillar ju grått. En väldigt sofistikerad färg.

Jan: Ja, okej. Vi går vidare nu. Vi är tråkiga här tydligen. Vi är tråkiga. 14.

Förväntningar från föräldrarna

Jan: Har du upplevt förväntningar på dig från dina föräldrar att tjäna mycket pengar och bli ekonomiskt framgångsrik?

Caroline: Jag vet inte, våra föräldrar jobbade ju så. Vi hade flera jobb, och det var säkert en del ruljangs på pengarna, för det shoppades också. Det var det där att man ska jobba mycket, tror jag.

Jan: Ja, hos dina föräldrar.

Caroline: Ja, eller min mamma i alla fall. Det skulle jobbas mycket. Man ska vara liksom busy. Och jag, det finns inget hellre som jag... jag vill inte vara busy på det viset. Jag tror det har funnits förväntningar på att man ska se snygg och proper ut med en fin...

Jan: Gucci-väska.

Caroline: Nej, men en fin jacka och kammat hår. Man ska se dyr ut, kanske. Jag ser ju inte dyr ut nu. Det är någon revolt som jag håller på med ända upp i 43-årsåldern. Du då?

Jan: Nja, inte bli ekonomiskt framgångsrik. Det tror jag inte att det har varit någon förväntning. Men därmed så här, var duktig i skolan så att du kommer in på ett bra gymnasium. Var duktig på gymnasiet så att du kommer in på ett bra universitet. Var duktig på universitetet så att du får ett bra jobb. Och sen var duktig på jobbet så att du får behålla det.

Caroline: Har det varit pengar, eller har det varit att du ska jobba med din intellektuella kapacitet? För för min del, när det har förväntats det här av mig, så har det klart varit att jag inte ska bli gatsopare. Det kommer jag ihåg min mamma sa. Men det har absolut förväntats att man ska göra någonting av sin intellektuella kapacitet. Om man nu har någon. För det vet jag inte ifall mina föräldrar trodde att jag hade.

Jan: Nej, men jag tror att för mina föräldrar handlade det mer om att man skulle ta hand om sig själv, och förmodligen indirekt sin familj.

Caroline: Säkert, ja.

Jan: Så det var nog mer det än ekonomiskt framgångsrik eller att ha en akademisk utbildning. Utan det var mer så att det var receptet på framgång i ett kommunistiskt land som de kommer ifrån, Tjeckoslovakien.

Drömmar om slott och rikedom

Caroline: Ja. När jag tittar också på min släkt, som är från Polen, så tydligen har vi någon gren där som var ganska rik. Och jag tillhörde inte den sidan som var rik. Men sen kan jag ändå vara så, fan vad schysst att bara ha ett slott, alltså. Och sen har man en massa undersåtar.

Jan: Mini-ål.

Caroline: Mini-ål. Underhuggare.

Jan: Jag tror det är många som känner att det skulle vara gött att ha skitmycket resurser och människor att domdera med. Inte domdera på ett elakt sätt, utan mer så bara, nu ska vi få den här herrgården att rulla. Så där kan jag liksom vara åt det hållet. Och sen nu har jag valt ett helt annat liv. Ett liv som visserligen är bra ställt. Men jag har inget slott. Och inga sådana...

Caroline: Stall med hästar och sånt.

Jan: Ja. Så man tänker... Nej, frågan var ju inte det. Har du upplevt förväntningar på det från dina föräldrar att tjäna mycket pengar? Ja. Jag tänker... Jag vet inte. Vilket pladdrigt det här blev.

Caroline: Ja, men det är okej. Jag tänker att vi tar nästa fråga.

Vill du ändra något i er ekonomi?

Jan: Vi tar nästa fråga. Finns det något som du skulle vilja ändra på gällande hur vi hanterar vår ekonomi?

Caroline: Nej.

Jan: Det är väldigt trist att vi inte har något...

Caroline: Nej, men vi har jobbat med det. Vi har jobbat länge med att få det att funka.

Jan: Nej, jag tänker inte heller att där är något bra. Ska vi ta nästa?

Oavlönat hushållsarbete

Jan: Hur upplever du att vi värderar oavlönat hushållsarbete i jämförelse med avlönat arbete?

Caroline: Vi har ju haft den här diskussionen i flera omgångar. Det är flera år.

Jan: Ja, det är flera år.

Caroline: Jag har ju tagit en stor del av det här oavlönade hushållsarbetet.

Jan: Ja.

Caroline: Och det har inte du. Och det kan man ju tycka vad man vill om. Verkligen. Det är upp till vilket par och familj som helst att göra vad de vill. Nu har vi gjort så här. Och jag har känt det som att jag har dubbelarbetat.

Jan: Ja.

Caroline: Så har vi pratat om det. Att jag har sett det som att hushållsarbetet inte har varit i samma paritet som vilket annat jobb som helst. Och så har du sagt så, men det är det. Och det har tagit lång tid för mig att uppfatta hushållsarbetet som samma status. Och nu gör jag det. Så när någon kommer och slänger ut någonting i tvättstugan eller köket, så kan jag säga att detta är mitt kontor. Släng för helvete inte saker här. Och det är ganska skönt att känna så, att det här är ett arbete som man inte bara kan tycka ska göras i det fördolda. För det sker inte i det fördolda, och det har inte den statusen heller längre. Hos oss.

Det här är ett arbete som man inte bara kan tycka ska göras i det fördolda. För det sker inte i det fördolda, och det har inte den statusen heller längre.

Att sätta värdet 1-1 på hushållsarbetet

Jan: Jag kommer ihåg att jag tänkte på det där också, att mitt liv blir ju fattigare om du inte gör de grejerna.

Caroline: Ja, mitt liv blir också fattigt om jag inte gör dem. Om jag bara skulle stoppa. Det skulle vara katastrof för hela familjen.

Jan: Ja, precis. Så det är ju superviktigt, upplever jag. Precis som jobbet för att skaffa resurserna är också superviktigt. Så vi valde rätt snabbt, eller inte snabbt, det tog flera år, att sätta ett värde på 1-1 på det där.

Caroline: Det har tagit lång tid för mig av alla personer här.

Jan: Ja, jag tror jag var där.

Caroline: Jag vet inte varför jag inte uppfattade det som samma. Men jag har ju jobbat med hushållsarbetet länge. I min familj också, när jag växte upp, så var det bara en sån självklarhet att det skulle ske. Jag var tonåring eller yngre. Och sen är det mycket, återigen, mycket med normer. Också så här, nej men man ska kunna reda sitt eget hus. Du ville ju inte att vi skulle ha hemhjälp.

Jan: Städhjälp, nej, det vill jag inte.

Caroline: Men det har vi ju haft länge nu. Och vi är väldigt nöjda med det. Funkar bra.

Jan: Bra. Vi betalar gladeligen för det.

Caroline: Ja, absolut.

Att tacka varandra för arbetet

Jan: Bra, jag tänker, nej, alltså det här har varit, återigen, det kan låta så här fånigt, men du vet, de här frågorna har vi stött och blött i många år. Så därför blir det så här, det blir inte så mycket att säga.

Caroline: Ja, men det har varit jättestor, för mig jättestor konflikt mellan oss. För jag har känt mig som en hushållerska, samtidigt som jag själv inte har uppfattat detta som ett arbete som vilket annat som helst. Fy fan, alltså, vad jobbigt det har varit att få rätt på det i huvudet. Och nu har vi det. Som att nu håller vi inte på med det längre och funderar så mycket.

Jan: Ja, men bra, då går vi vidare.

Caroline: Men ibland är det också skönt att man får tack.

Jan: Var det en sån här passiv aggressiv pik?

Caroline: Nej, det var det inte. Det var väldigt tydligt att jag vill ha tack för det. Ungefär som att jag tycker så här, Jan, vilken bra grej du gjorde där. Att vi tackar varandra för arbetet.

Jan: För min tolkning var att du tyckte att du inte får tack för det.

Caroline: Ja, men det gör jag ju. Jag får inte tack för det.

Jan: Ja, alltså var det en passiv aggressiv pik?

Caroline: Nej, men det var det inte, Jan. Det är tydligt nog att jag inte får tack ibland. För att jag anstränger mig med tvätt och middag. Att jag ser till att vi plockar bort ogräs och sånt framför grinden, som vi har plikt på från kommunen.

Jan: Okej, jag visste inte ens att det var plikt på det.

Caroline: Nej, men jag har koll på sådana saker.

Jan: Naturligtvis, jag tror alla vill ha tack för sitt arbete.

Caroline: Jo, men så är det.

Jan: Ja, men vi är dåliga på att tacka varandra.

Caroline: Det är vi. Faktiskt. Det är faktiskt någonting vi skulle kunna träna på. Att det blir bättre.

Hur mycket pengar är tillräckligt?

Jan: 17. Tre frågor kvar. Hur mycket pengar är tillräckligt för dig?

Caroline: Egentligen är det tillräckligt nu. Men det är som du säger, att om vi bägge inte skulle få inkomst längre, så skulle vårt liv inte funka. Så som vi lever det idag. Så kanske, som du säger, att man skulle vilja ha en passiv... eller en sån inkomst från utdelning på kapital som täcker vår levnadsstandard. Hur mycket är tillräckligt för dig då?

Jan: Ja, men jag tänker väl... Någonstans, jag vill minnas att jag tänkte så här, 20 miljoner med 4 procents avkastning. Det är väl typ en miljon om året, 800 000. Där någonstans. Men där är vi ju inte än.

Caroline: Nej.

Jan: Nej, men helt ärligt, jag upplever precis som du. Jag gillar det Erik sa i ett av de förra avsnitten, att det handlar inte om att dö med mest pengar på kyrkogården, utan det handlar om att optimera sina resurser i förhållande till det livet man har. Och där upplever jag att vi har nog lite mer resurser än det livet vi har. Sen vet jag inte, börjar du köpa diamanter och Tahitipärlor, så kanske vi får göra nåt.

Caroline: Jag gör ju inte det.

Jan: Nej, men du får börja göra det.

Caroline: Jag vill gärna se en Tahitipärla, jag vet ju.

Jan: Vet du inte hur de ser ut?

Caroline: Nej.

Avundsjuka på andras ekonomi

Jan: Bra. Kan du ibland känna avundsjuka på andras ekonomiska situation? När och på vilket sätt?

Caroline: Nej, jag har inte känt avundsjuka på väldigt länge, faktiskt. Det har jag inte. Men jag ska fundera på när jag kände avundsjuka senast.

Jan: Jag kände avundsjuka för ett par år sedan, kommer jag ihåg. Detta har jag inte ens berättat för Philip, vår kompis. Så var jag avundsjuk på honom? Ja, för jag tyckte att det var orättvist, för han ärvde fastigheter av sin pappa. Och hans pappa var en duktig investerare, och hade företag och sånt. Och då tyckte jag att det var... jag var inte avundsjuk, jag vet inte.

Caroline: Du tyckte det var orättvist, han hade en springande start och det hade inte du.

Jan: Ja, precis, att det var mycket lättare för honom. Det var i min mörka stund där. Jag vet inte om det var avundsjuka, utan att jag mest tyckte synd om mig själv. Jag vet inte om det är avundsjuka att tycka synd om sig själv i det där. Men sen insåg jag att han har ju fått knarka med andra grejer än vad jag har fått knarka med.

Är livet rättvist eller orättvist?

Caroline: Ja, och folk säger så, livet det är inte rättvist. Kom över det.

Jan: Ja, men det är ju inte rättvist.

Caroline: Livet är rättvist, tycker jag.

Jan: Nej.

Caroline: Jo.

Jan: Ja, han hade en springande start, men han har andra saker han har jobbat med.

Caroline: Okej, då menar vi samma sak.

Jan: För jag brukar säga så här, ja men livet är orättvist. Get used to it.

Caroline: Okej, och jag tycker ju att livet är rättvist.

Jan: Ja.

Caroline: Man tycker det som gör att det är lättast att handskas med livet.

Jan: Det är orättvist. Vi föddes i Sverige, vi har fått en utbildning, vi har massa grejer. Det är ju sjukt orättvist mot någon som föds på landsbygden i Rwanda.

Caroline: Absolut. På det sättet är det orättvist.

Jan: De kan kanske aldrig någonsin få någon dröm uppfylld.

Caroline: Ja, det vet du inte. De kan få sina drömmar uppfyllda, men vi har inte samma möjligheter.

Jan: Nej, det har vi inte. Men det blir väldigt märkligt för Sverige om jag skulle säga att livet är rättvist, när du tar upp en sån grej. Så livet är, jag tycker inte livet är rättvist. Och det är okej. Förstår du? Det är ju detta som är skillnaden. Jag har ingen grej med att det är orättvist. Jag är så här att man får spela...

Caroline: Nej, jag tror det handlar också... Förlåt, jag vet inte, jag vill säga detta. Min poäng är att jag tror så här, jag värderar livet. Hur väl spelade jag livet med de korten jag fick? Alla får inte samma kort, liksom. Och det är okej.

Jan: Men tycker du inte det är rättvist då?

Caroline: Jo, det är därför jag menar att egentligen tror jag att vi kanske menar samma sak här. Det är bara att vi uttrycker det olika.

Acceptans, två vägar dit

Jan: Ja, och jag tycker det är rättvist. För att det handlar om någon acceptans. Det baserar sig också på att jag tycker, vilka kort fick jag och hur spelade jag dem? Och det är för att jag tror på reinkarnation och sånt.

Caroline: Okej.

Jan: Att man ska lära sig något till nästa liv. Så om jag hade hamnat på landsbygden och dött när jag var 15 i barnsäng, så hade det varit jävligt tragiskt. Men det är på något vis någonting väldigt... det är som det är. Men jag tror, det är där jag tror egentligen du och jag, vi har ingen beef. Det är också för att jag ska kunna handskas med tragik. Då har jag lagt mig till med det här att det är som det är. Och då är det rättvist.

Caroline: Ja, men jag tror att det handlar om... om vi inte ska prata om rättvisa och orättvisa. Så det jag tror, där du och jag möts, är ju acceptans. Det är ju det det handlar om. Och vi båda kommer till acceptans. Det är bara det att vi tar olika vägar dit. Jag säger att acceptans är, livet är orättvist, acceptans. Du säger att livet är rättvist, acceptans. Så jag tror nyckelordet här egentligen är acceptans.

Vi kommer båda till acceptans. Det är bara det att vi tar olika vägar dit. Jag säger livet är orättvist, du säger livet är rättvist. Nyckelordet är acceptans.

Avundsjuka, tur och Bill Gates

Jan: Men kommer du ihåg att du har känt avundsjuka på någon annans ekonomiska situation? Någon som har sålt sitt företag för en miljard?

Caroline: Nej, det enda jag har tänkt i så fall, det är att jag tror att vi underskattar rent generellt, när vi pratar om pengar och när det gäller oss också, absolut, betydelsen av tur. Att tur spelar in. Till exempel Bill Gates, han var född i rätt tid för att komma in på ett universitet vid rätt tillfälle när persondatorn började. Det var en massa grejer. Det var en massa stjärnor som stod i linje.

Jan: Ja, och det var tur. Du och jag har haft tur i en hel del grejer. Och det är därför jag vet inte om jag skulle säga att det är orättvist. Men visst kan jag ibland tycka att folk har haft tur. Men jag har ingen beef med det. Utan jag vet att tur ingår i spelet. Alltså, det är som att jag ska vara så här, sur för att jag inte är född 70, så att jag kunde börja investera i slutet av 80-talet och 90-talet när börsen gick som tåget. Men då är det så här, nej, men jag skulle hellre vilja ha den handen.

Caroline: Ja, men du fick inte den handen.

Jan: Det är andra förutsättningar nu. Utnyttja den handen som i mars föll börsen med 30 procent på tre veckor. Hur spelade du den handen? I stället för att tänka så här, men 1978 var det en reallöneökning på 20 procent.

Personlig utveckling före pengar

Caroline: Men det är ju också den här Maslows trappa, den här behovstrappan. Vi har ju våra korgar med lingon. Och jag känner inte att ekonomin är någonting som jag tänker att det skulle varit bättre och att de har mer än jag. Utan där är det mer den personliga utvecklingen.

Jan: Ja, absolut. Som gör att jag kan bli avundsjuk på sådana här writers till Netflix-serier. Så kan jag vara så här, fan om jag hade börjat för 20 år sedan. Där kan jag ha någon känsla, över att jag inte har kommit så långt i mitt eget.

Caroline: Ja.

Jan: Så vi är väl förbi, jag vet inte. Eller man ska inte säga förbi, men det ekonomiska är väl inte det som vi går runt och tycker att vi skulle haft bättre. Utan där är det helt andra saker. Ska vi ta en sista? Två. 19.

Det härligaste minnet kopplat till pengar

Jan: Vilket är ditt härligaste minne kopplat till pengar?

Caroline: Ett av de härligaste minnena, det är när vi har rest till... vad fan heter det stället? När vi är i Kenya. Vi sitter i alla fall vid en strand. Och vi äter någon fisk där.

Jan: Okej, Tanzania.

Caroline: Tanzania, och sen har vi åkt ut till någon strand. Vad heter det? Jag vet inte. Och vi äter någon revfisk eller någon sån här... något gott. Och så är det liksom...

Jan: Du menar, vänta, är det inte Uganda vid Nilens källa? Det är också ett jävligt fint minne. När vi sitter vid Victoriasjön och äter någon grillad hel fisk. Alltså, det är så fint.

Caroline: Ja. Men det här är när vi är i Tanzania, och sen har vi åkt ut till kusten. Och så sitter vi på stranden, den här vita sanden. Och det är lagom varmt. Och så äter jag någon sån här fisk till lunch som är fantastiskt tillredd. Och det är bara helt... Vi har det bra. Det är oftast kopplat till mat för mig.

Jan: Ja.

Caroline: Ja.

Jan: Ja, jag har många såna minnen från resor. Det är oftast kopplat till mat. Eller personliga upplevelser. Du vet när man har varit på Harajuku. Eller vad heter det, Shibuya i Tokyo? Detta är liksom, när man har känt sig som medelpunkten av världen på något vis. Eller när vi var i Prag en sommar, i de gamla kvarteren, var det också så. Det känns som man är i mitten av världen. Det är bara massa folk, och det är vackert, och det är små lyktor.

Caroline: Ja.

Jan: Spännande. Och du då?

När Jan startade sitt första aktiebolag

Caroline: Nej, jag vet faktiskt inte. Härligaste minnet kopplat till pengar. För det har ju med pengar att göra. Man måste ha pengar för att kunna göra de här grejerna.

Jan: Ja.

Caroline: Nej, men jag... Alltså så här, jag minns ett av de stora, när jag startade mitt första aktiebolag 2008.

Jan: Ja, okej. Nu kommer det riktiga.

Caroline: Nej, det kommer inte det riktiga.

Jan: Jo, men för att jag hade det indirekt med pengar. Men du har det direkt kopplat till en verksamhet, eller vad man ska säga. Det var ett stort steg för mig när jag hade mitt aktiebolag. Nu när jag tittar, så var jag så här, gud, bara i år har jag startat tre aktiebolag. Så det är liksom så här, charmen är borta med det. Utan nu är det så, okej, behöver jag administrera en låda till.

Caroline: Nej, jag tänker vi går vidare, tar sista. Hade du inget mer?

Jan: Nej, men jag har inget så här direkt kopplat. Jag skulle också kunna prata upplevelser, men...

Caroline: Okej, men upplevelser behöver man ha pengar till.

Jan: Ibland är det så, inte alltid. Jag kan också åka till brofästet och titta. Eller när vi köpte huset och sådana saker. Men jag trivs jättebra med vardagen, så för mig är det verkligen vardagen.

Sista frågan: det sämsta ekonomiska rådet

Caroline: Sista frågan nu, 20.

Jan: Ja. Detta har jag lagt till, detta är en egen fråga. Vilket är det sämsta ekonomiska rådet du brukar få höra?

Caroline: Alltså det som jag har hört när jag har varit ute, på aktiesparartillställningar och sånt: jag ska ha 100 procent aktier. Och det vill jag inte ha. Och jag har hört det av män som har upprepat det när jag har sagt att jag inte vill ha det.

Jan: Ja, och så tycker de att du gör fel.

Caroline: Ja, och jag vill också ha acceptans kring det, eller nyfikenhet. Så, varför vill du inte det då? Eller hur tänker du?

Jan: Ja.

Caroline: Vad du då?

Jan: Nej, men det är väl lite samma. Alltså jag tänker faktiskt vi ska göra ett avsnitt om det. Jag fick en fråga på en fika tillsammans, som vi hade på Patreon. Hur ska man göra när man ska rädda någon som man tycker gör fel ekonomiskt? Som investerar i ny teknik-fonder eller nåt sånt. Och då hade vi ett samtal kring, ja men det handlar ju om att faktiskt lyssna på vad den andra människan, vad dens mål är.

Caroline: Ja, var nyfiken.

Jan: Ja, att alla människor vill känna sig hörda och sedda och respekterade och lyssnade på.

Caroline: Ja, absolut.

Det finns inget facit som passar alla

Jan: Så jag skulle väl säga att det är lite samma sak. Att man ska investera allt i aktier, eller att man ska vara aktiv. Det är väl också så att ju mer man läser på, desto mer framgångsrik kommer man bli. Och forskningen stödjer inte det.

Caroline: Nej, precis.

Jan: Nej, men jag tror att, om vi ska börja runda av det, så tror jag att det viktigaste är att man gör på det sättet som passar en själv, som gör att man själv mår bra. Och det kan vara så att man förlorar pengar, men det kan vara så att man har kul under tiden.

Caroline: Ja, precis. Nej, jag får fundera lite mer på vilket det sämsta ekonomiska rådet är.

Jan: Ja, precis. Men jag tror att det är precis som du säger, att det finns ett facit som passar en.

Caroline: Ja, det finns ett facit som ska passa alla, och du gör fel.

Jan: Ja, och vad jag försöker mycket göra här i podden, det är att prata om att det ofta finns ett matematiskt svar och ett känslomässigt svar. Och sen är det upp till en själv att försöka hitta balansen mellan de två. Att det är inte alltid rätt att göra det matematiskt korrekta.

Caroline: Nej.

Avrundning, kanske en del två

Jan: Bra. Okej, jag upplever att detta blev ett rätt så pladdrigt avsnitt.

Caroline: Ja.

Jan: Vi kanske kan lyckas bättre i del två.

Caroline: Ja, jag vet inte.

Jan: Och vara mer straight forward och rakt på sak, utan känslomässiga utläggningar. Och det kanske inte blir något avsnitt två om folk är så här, bara gud vad ni var dryga. Jag känner mig själv.

Caroline: Ja, men jag tror att det är också lite läskigt när det blir lite personligt.

Jan: Ja, det blir läskigt. Vi brukar gärna hellre prata om en studie, för då är det inte så personligt. Så bli nice i kommentarerna om ni inte vill ha del två. Så skriv det.

Caroline: Skriv det, ja. Men var snälla.

Jan: Bra. Tack så hemskt mycket oavsett för att du lyssnar och för att du följer oss. Så ses vi förhoppningsvis nästa vecka.