Besviken över barnsparande på bankkonto i 10 år– vad gör jag nu? Bara 3 år kvar…

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett kort avsnitt om ett rikare liv
2. Vad SaveLend gör
3. Från gatuartist till företagare
4. Vad är ett rikt liv?
5. Att vara på risk
6. Hur man listar ut sitt rika liv
7. Rädslan att förlora drömmen
8. Mobbningen och ett hälsosamt förhållande till misslyckande
9. Den enda i rummet med ett riktigt jobb
10. Engagerad på plan, men det spelar ingen roll
11. När en miljard är borta
12. Att träna på hur man tänker
13. Att hänga kvar i de stora frågorna
14. Sparka fortare och fatta beslut i tid
15. Att gå all in på det livet bjuder
16. Livet är inte ett helvete
17. Var försiktig med vad du mäter
18. Misslyckande som lärdom
19. Avrundning

Ett kort avsnitt om ett rikare liv

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans och det här korta avsnittet, som är ett samarbete med och reklam för SaveLend, där jag pratar med Charlie Söderberg om ett rikare liv. För det är så här, jag tycker att pengar och ekonomi är viktigt, eftersom pengar skapar vissa möjligheter och löser vissa problem. Men det är långt ifrån allt. Så här intervjuar jag en gammal vän, Charlie Söderberg, om vad ett rikt liv är för honom. Vi kommer in på många olika och kloka saker. För honom handlar det om att vara ute på risk, att ha ihop olika delar i livet och att göra skillnad för andra. Men också det här att det är svårt att lista ut vad ett rikt liv är, utan det är något man behöver prova sig fram till över livet och också våga misslyckas.

Jan: Så vi pratar om det här med att inte ta sig själv eller misslyckande på så stort allvar. Vi pratar om det som man i USA kallar fail fast. Vi pratar om att se möjligheter i motgångar och kriser och att våga lita på sin inre känsla. Jag hoppas att du gillar det här avsnittet, som har temat ett rikare liv. Det kommer ett par kortavsnitt med Charlie till, för vi gillar att prata om de här sakerna.

Jan: Och eftersom han jobbar på SaveLend nu för tiden, och SaveLend erbjuder investeringar, är det viktigt att komma ihåg att alla investeringar är förknippade med risk. Man kan förlora hela eller delar av sitt kapital, och man ska aldrig investera pengar man inte har råd att förlora. Men det är precis som vanligt, och du kommer kunna läsa mer både på rikatillsammans.se/risk eller på SaveLends hemsida. Jag tycker inte vi gör det svårare än så här. Här kommer Charlie och ett samtal om ett rikt liv.

Vad SaveLend gör

Jan: Varmt välkommen, Charlie.

Charlie: Tack så mycket.

Jan: Vad roligt att ha dig här.

Charlie: Och vad skönt att sitta lite så här att du kör och jag åker med. Jag är så van poddare att det är jag som behöver jobba.

Jan: Ja, men exakt. Men du, jag tänker så här. Du är ju här idag och sponsrar att vi är SaveLend.

Charlie: Ja.

Jan: För de som inte känner till SaveLend, hur är 60-minuterspitchen?

Charlie: 60-minuterspitchen på SaveLend? SaveLend gör det som många banker gör, fast vi ser till att kunden sitter på vinsten. Det vill säga, vi plockar in kapital som investeras i lån och krediter för företag och personer. Och i stället för att vi tar den vinsten tar vi en liten avgift och ser sedan till att den person som sätter in pengarna helt enkelt får hela avkastningen på det. Det gör att vi ligger på 7, 8, 9, 10, 11, 12 ibland, beroende på vilken av våra ränterobotsprodukter man använder.

Jan: Och man hittar er på?

Charlie: Ja, savelend.se.

Jan: Och då är det SaveLend. Själv tänkte jag från början att det var som Disneyland, att det var SaveLend. Men det är SaveLend, som sparar och lånar.

Charlie: Okej, vad bra.

Från gatuartist till företagare

Jan: Men du, jag tänker så här, vi träffades ju egentligen för, alltså, det är nästan 16, 17, snart 20 år sedan.

Charlie: Jaha. Det är helt crazy. Du ser inte en dag äldre ut.

Jan: Du såg gammal ut redan då.

Charlie: Exakt, exakt.

Jan: Men jag tänker så här, för det är så roligt, precis som du själv säger, att du och jag ofta är så mycket i de här programledarrollerna. Så jag tänkte att du ska få prata, för jag gillar lite livshistoria, lite resor. Och du har ju verkligen gjort en spännande resa.

Charlie: Ja, det kanske jag har.

Jan: Ja, lite från fastighetsmäklare och gatuartist till att vi hade balansekonomi ett antal år tillsammans. Och sedan driva eget och SaveLend.

Charlie: Ja, men bra. Om jag ska börja kan jag säga så här. Jag har egentligen bara en egenskap, förutom att jag har munläder, som min morfar sa, att jag kan prata. Jag har en egenskap som jag har slagit mynt på genom livet. Och det är att jag råkar vara född eller tränad i uppväxten på empati. Inte som att jag gråter när djur blir skadade och sådana saker, utan jag kan sätta mig i andras huvud och titta ut och förstå hur de tänker, vad de behöver höra för att komma vidare. Så det har varit min grej.

Charlie: Jag började jobba som ogräsrensare och sådana saker. Men om man bortser från det, mitt första vettiga jobb, efter att jag slutade som gatuartist, när jag stod och jonglerade och kastade kniv i gathörnen i Visby, så började jag jobba med försäljning. Och därför att, helt enkelt, trots att jag var jätteung, så visste jag instinktivt vad människor behövde höra för att kunna fatta köpbeslut. Inte kränga på dem skit de inte ville ha, men vad är det egentligen, i det här fallet var det boenden då? Vad är det egentligen för frågor som behöver ställas? Det vet folk inte, för övrigt. De går på visningar och öppnar kylen och kollar hur många äggfack det är. Som om en fastighetsaffär på 18 miljoner ska bero på hur många ägg som får plats i kylen.

Jan: Ja, men precis. Man vet inte.

Vad är ett rikt liv?

Jan: Men jag tänker så här, utifrån ett perspektiv, för jag vet att du har pratat mycket om ett rikare liv. Så när du tittar tillbaka, vad är ett rikare liv för dig? Eller ett rikt liv?

Charlie: Ja, bra, tack. Då skulle jag säga, det första man behöver förstå om ett rikt liv, och det är min lilla brasklapp innan jag svarar, det är att den frågan är individuell. Därför att det är så lätt att det sitter två experter som du och jag och berättar vad ett rikt liv är. Och så tänker folk: det där håller jag med om, eller det håller jag inte med om. Vad helst jag säger nu vill jag att den som lyssnar lyssnar utifrån perspektivet: vad är ett rikt liv för mig då? För det kan ju vara något annat. En del älskar att resa, en del vill helst stanna hemma. En del handlar om att ta ett liv i full fart och äventyr, och för någon annan handlar det om lugn och ro och förutsägbarhet. En vill ha mycket människor omkring sig hela tiden, en annan ingenting.

Charlie: Men bara det att jag i ganska unga år gick en utbildning kring coaching och personlig växt och började ställa mig den typen av skitjobbiga frågor om vad som egentligen är ett rikt liv för mig. Vad är det jag vill ha? Bortsett från lottoreklamens färdiga paket om hur det borde se ut, eller mammas färdiga paket, eller statens färdiga paket. Och det var en jävla skitfråga att få. Den frågan tror jag aldrig man listar ut till att börja med. Jag tror inte att det är någon man sätter sig i lotusställning och så kommer det till en, utan man får hitta på. Men sedan behöver man ta det påhittet på allvar. Vad helst jag bestämmer, det här är vad jag vill ha i mitt liv. Ja, men gör det då. Skaffa det då.

Det finns inget värre, tycker jag, än att träffa människor som 20 år senare fortsätter prata om: ja, man skulle ju velat.

Charlie: Jag vet inte hur många gånger jag har föreläst, för jag har föreläst massa gånger, när det kommer fram människor, ofta gubbar, och säger: det här borde man ju ha hört för 20 år sedan. Och så träffar man dem 10 år senare och de säger fortfarande: ja, det där skulle man ha hört. Snart har det gått 20 år och de säger fortfarande det, för man har fokus på vad som inte blev i stället för vad jag kan göra med det jag har.

Att vara på risk

Jan: Jag tror att du sa till mig någon gång ett citat som var: i stället för att leta efter den perfekta affären, ta en affär och gör den riktigt bra.

Charlie: Och så tänker jag det också. För mig, i ett rikt liv, till att börja med att jag känner att jag är på risk hela tiden. Jag vill inte vara för förberedd när du och jag ska podda, som idag. Jag vill inte skriva ut kartan i detalj i förväg när jag ska åka till Tokyo. Jag vill inte tacka ja till konsultuppdrag eller jobb där jag vet precis hur jag ska göra. Jag går igång på och tycker att livet blir rikt när det är lite pulspåslag och lite på riktigt. Och då har du direkt att för några skulle det här vara rena mardrömmen. Men för mig är det mycket, mycket roligare. Så det är ett rikt liv för mig.

Charlie: Sedan är det ett rikt liv för mig att inte ha det så skitnödigt. Jag har till exempel inte kollegor och vänner, styrelse och familj, arbetstid, fritid, sommar, vinter. Jag gillar att det där ska gå ihop. Jag vill kunna att du och jag blir sena och poddar idag för att vi sitter och fikar och snackar om annat, för vi är också kompisar. SaveLend tackade jag ja till att göra det uppdraget därför att deras vd är en jävligt skön kille, och vi satt och tog en öl och så tänkte jag: det här är ett kul gäng, här kan vi göra saker. De här kan jag tänka mig att åka på semester med. Så för mig är det ju... många vill förkorta: hur lite kan jag jobba så jag kan vara ledig så mycket som möjligt? Det är liksom inte mitt mål. Det är inte ett rikare liv för mig.

Ett rikare liv för mig är att när någon frågar om jag har jobbat mycket idag får jag svaret: om man tittar från ett håll har jag kanske jobbat skitmycket, om man tittar från ett annat håll kan jag knappt känna att jag har jobbat alls.

Charlie: Det är min jakt.

Jan: Men är inte det ganska så här... nu spelar vi in det här på annandag påsk, som för alla skulle vara så här: men det är ju en röd dag.

Charlie: Ja, det är ju en röd dag idag.

Hur man listar ut sitt rika liv

Jan: Men hur landade du i det här? Har det varit så att det har mejslats fram? För jag tror att många upplever att det låter bra att han har listat ut det. Hur listar jag ut det i mitt eget liv?

Charlie: Ja, jag tror att det är släkt med det förra jag sa, kring att kasta mig in i djupändan av poolen lite grann. Du kommer aldrig lista ut det. Du får skaffa dig någon tes. Jag tror att man ska prata i formen: jag tror att det här är ett rikt liv för mig. Och sedan har man fan en skyldighet att gå ut och testa det. Och jag har provat andra saker. För några år sedan var det jättemånga människor som lyssnade på mig när jag föreläste, höll kurser eller gjorde saker, som ville bli digitala nomader. Då kändes det som att, fan, det där med digital nomad verkar vara grejen. Så jag la till det, att jag vill ha ett liv som är fritt i plats. Det jag gör och den jag är, det kan jag vara varhelst, om det är i Spanien eller i Alperna, eller i Stockholm eller i Malmö.

Charlie: Och så testade jag den tesen ett år. Och som alla lopp man springer, man måste bara springa dem fullt ut när man springer dem. Digitalisera, gör det här. Och sedan satt jag och tittade mig omkring och konstaterade: nej, men det här är ju verkligen inte min grej. Jag är så lite digital. Det var inte ett rikt liv för mig, det var tvärtom. Att ha mina kastruller, mina knivar, mitt skrivbord. Jag älskar inredning, jag vill ha det på mitt sätt. Det passar mig mycket bättre än att vakna bak i någon folkvagnsbuss bara för att jag kan surfa hela dagen. Det är bättre att jag åker och surfar en vecka och sedan åker jag hem igen. Så där vill jag inte ha det där gränslösa.

Charlie: Men det är ju som, nu är ju Ronja tillbaka på Netflix. Det är som man säger, jag ska gå och akta mig för att trilla i älven. Var ska jag göra det? Jag måste ju göra det vid älven om det ska vara någon mening. Så jag tror så här, man skaffar sig en tes och sedan testar man den. Det finns det här klassiska, bli rik snabbt, så listar du ut att det tydligen inte var grejen. Så kan du gå vidare sedan.

Rädslan att förlora drömmen

Jan: Men du, en vanlig invändning, för vi är ju så lika där. En vanlig invändning som brukar komma från sidan är så här: jag vill inte pröva det där, för tänk om det inte är den grejen, så blir jag av med drömmen. Vad tänker du?

Charlie: Ja.

Jan: Alltså, jag har den här hobbyn, men jag funderar så här, jag skulle vilja starta eget, men om jag startar eget och gör det här kommer det inte längre vara min hobby. Den här rädslan, farhågan.

Charlie: Ja, den har jag inte haft. Dels är jag ju en fan av fail fast. Testa då. Gör det fullt ut. Ge det sex månader, ge det ett år eller någonting sådant. Man har ju ändå 100 år. Ett år är inte hela världen. Och blev det inte författarkarriär, då får du väl gå tillbaka till att hobbyskriva. Och sedan inte se det som ett misslyckande, utan: nu är jag klokare. Jag är inte rädd för att titta på det på det sättet.

Jan: Men där skulle jag väl säga så här, att du är ju en av dem som verkligen har hjälpt mig att skifta synen på misslyckande. För jag upplever det, att du inte är jätterädd för att misslyckas med grejer.

Charlie: Nej.

Jan: Hur har du blivit det? För mig kan det ju fortfarande vara så här. Jag har försökt, jag har lärt mig någonting. Men den initiala känslan är ju så här: helvete vad dålig jag är. Förstår du att jag gillar inte det där misslyckandet.

Mobbningen och ett hälsosamt förhållande till misslyckande

Charlie: Men nu ska du få ett tråkigt svar. Och det är också släkt med min tredje sak som gör mitt liv rikt. Jag var väldigt mobbad när jag gick i skolan, när jag var liten. Eller under ganska många år. Och några saker jag tog med mig från det, det ena var att från att försöka vara så osynlig som möjligt, så levde det fram till att en av de sakerna som är ett rikare liv för mig är att göra skillnad för andra. När jag känner att jag har fått saker att hända i världen som annars inte hade hänt, då är det ett rikt liv för mig. Så det är liksom mitt tredje ben av de tre. Inte hålla på och dela upp saker, utan ha ihop det, att vara på risk hela tiden och att göra skillnad för andra. Det är mina tre.

Charlie: Men den här mobbningen har också lett till att jag gick ut i livet med väldigt lågt självförtroende och kanske låg självkänsla också. Så att misslyckande har jag provat på hela tiden. Jag har känt mig misslyckad, och det var inte så farligt. Det gick bra det med. Och sedan hade jag en period när jag fick otroligt mycket beröm. Du och jag och Lennart och Pia, vi var ute och föreläste och det var fulla rum och alla tyckte att vi var fantastiska. Vi gjorde tv-serier, som Lyxfällan och Tonårsbossen och Plus. Det gjordes tidningsartiklar om att vi var ekonomins räddande änglar.

Jag tog aldrig det på så stort allvar, för jag tänkte så här: det handlar ju inte om mig. Det är någon omvärldsprojicering av att de behöver någon ängel här. Just nu är det jag, nästa vecka är det någon annan.

Charlie: Och det hälsosamma förhållandet till att vara fantastisk har jag nog också när det gäller att vara värdelös. Det handlar inte om mig. Det spelar inte jättestor roll.

Den enda i rummet med ett riktigt jobb

Jan: Du sa när vi fikade att Andrea hade varit på en middag där de gick varvet runt och pratade om vad de jobbade med. Jag jobbade med det, jag jobbade med det. Och så var det någon som sa: jag jobbar som barnpsykolog på centret för ätstörningar för unga flickor. Och då stannade rummet upp och alla insåg det intressanta. Du är ju den enda här som har ett jobb.

Charlie: Vi andra sysselsätter oss med grejer, absolut, och det är väl bra att det finns dammsugare och att det görs ergonomiska stolar. Människor som är halvrika, rika blir lite rikare. Men du borde ju ändå vara så här: här är det viktigt att vi inte misslyckas. Men för mig är det som att har du och jag hittat på ett företag, antingen blir det en succé eller så gör vi väl konkurs. Världen verkar klara sig ganska bra ändå. Jag älskar min hustru och jag hoppas att hon finns kvar hos mig. Men tar det slut, då löser vi väl det. Då hittar väl hon någon ny och så hittar väl jag någon ny. Jag är inte så engagerad i att det säger så mycket om mig, vare sig min framgång eller min bakgång.

Jag tror att jag blir en livsfarlig spelare på plan, just därför att jag är mer engagerad i att spela spelet än att vinna matchen.

Charlie: Och jag tror att jag har större processorkraft på att spela, för att jag inte håller på och stirrar på: vad tycker de på läktarna om mig? Vad står det? Ligger vi över? Ligger vi under? Och sedan är jag jävligt slug på att sätta mig när matchen är slut och verkligen kolla på statistiken, bollinnehav och hur vi gjorde, och konstatera: det här kan vi skruva på. Men det är också en fas där jag inte är självkritisk, utan mer bara försöker lära mig: okej, vad var det som gjorde att vi vann? Eller vad var det som gjorde att vi förlorade? Så jag tror att det finns en hälsa i att kunna ta sig själv på inte så stort allvar.

Engagerad på plan, men det spelar ingen roll

Charlie: Alltså, det är ju väldigt få människor du har haft i din släkt som någon idag kommer ihåg att de gjorde någonting överhuvudtaget. Eller hur? Och så kommer det vara med mig om hundra år. Det är ju inte som att det kommer vara några Charlie Söderberg-dagar. Det är ju lite skitsamma. Och det där tycker jag är komplext. Det kanske jag är i just nu. Det tycker jag är en stor fråga, kanske en egen podd. Hur man å ena sidan kan vara totalt engagerad på plan i matchen, därför att annars är det inget kul. Det finns inget värre än att försöka spela tennis med någon som fnissar när de missar. Antingen spelar vi, och då spelar vi fullt ut. Annars är det inget kul. Å ena sidan.

Charlie: Men å andra sidan komma ihåg: det spelar ju ingen roll. Vi är ju här för att hålla igång blodpumpen och leva tills vi är hundra. Det är ju det det handlar om. Det handlar inte om tennisen. Tennisen är bara en ursäkt för att hålla igång blodpumpen. Jag tror att många kan känna igen sig i att man skaffar sig ett jobb därför att man tänker: det här är en bra utmaning, det här kan jag lära mig något av, det kan vara nyttigt i min karriär. Och sedan, efter tre veckor, har man svårt att sova på grund av kvartalsrapporten. Trots att det inte ens är min kvartalsrapport. Det spelar egentligen inte skitstor roll.

Jan: Ja, det tycker jag är svårt. Jag tycker det är svårt att vara engagerad. Borde vi bjuda in vår kompis Niklas? Hur är man engagerad men tillräckligt smart för att förstå att det bara är en saga?

Charlie: Ja, vilket jag tror är högst relevant. Förhållningssättet till jobbet, där många av oss går all in.

När en miljard är borta

Charlie: Man läser ju om sådana här investerarsnubbar och bankpersoner. Och sedan är det något projekt som går åt skogen. Och antingen går det åt skogen därför att de har gjort olagliga saker, eller så går det åt skogen om de har gjort lagliga saker. Men egentligen är inte det så viktigt. Det intressanta är att då hoppade de från ett hus. Hur hamnar man där, att livet känns värdelöst bara för att en miljard är borta? En miljard är ju... vad är det då?

Jan: Jag tänker även i det lilla. Så tror jag att många har det engagemanget i jobbet, att man är 10 år, 15 år på samma jobb. Sedan händer det något. Och så inser många, som jag brukar säga, att ofta är lojalitetsgraden från ditt företag, där du är anställd, till dig, ofta inte på samma nivå som din till arbetsgivaren. Vilket vi upplever. Men jag tror att du har sammanfattat det så här: gör allvaret till lek och gör leken till allvar. Att när matchen pågår spelar man den fullt ut. Men hur...

Charlie: Ja, det är nog inte från mig. Men jag håller med dig.

Jan: Men hur tränar du på det då?

Charlie: Jag tror att det är den här berömda ringen, som det sägs att de romerska kejsarna fick, där det står att det här kommer också gå över. This too shall pass.

Jan: Ja, this too shall pass.

Charlie: Jag tror att det hjälper mig delvis. Och sedan tror jag att det är den här empatiska förmågan, att jag är bra på att titta ut genom andra människors huvud. Och gör jag det, då blir jag inte lika självupptagen. Därför att i andra människors huvud är det ju inte så viktigt om jag gick ner 6 kilo eller 4 kilo i vikt, om jag sprang det där loppet. Och då blir jag fångad av att det är ju bara jag som har hittat på det. Men det är en ständig träning.

Att träna på hur man tänker

Charlie: Jag tror också att tack vare att jag har jobbat med balansekonomi, vårt personliga utvecklingsbolag, som vi precis har lagt ner och avslutat, och en rad andra kurser och sådana saker, så tror jag ändå att jag har haft en sådan oförskämd tur att få omge mig med människor som ställer den här typen av frågor, att jag har fått tänka på hur jag tänker varje dag. Jag tror att om man är en sådan här gymperson, då får man tänka på hur man håller kroppen, vilken muskel man aktiverar. Det blir en del av ens naturliga grej. Sätter man sig i bilen tänker man, man ser kanske muskler på ett annat sätt än vad jag gör. Jag har fått så med tankar. Jag har fått 20 års träning av att, hmm, intressant, nu har jag en tanke i huvudet. Vad kommer den leda till om jag bär på den tanken? Eller den där personen har den och den tanken. Det har varit min muskelgrej.

Jan: Men det upplever jag är en grej jag tagit med mig från dig, som är så här, du behöver inte ha ett svar på frågan just nu. Utan du kan bära med dig en fråga. Och sedan bara anteckna varje svar på den frågan som kommer upp. Men du behöver inte agera på den förrän om en månad, eller två månader, eller ett år. Till och med så här, bär med dig, vad är det du brukar säga, var kvar i frågan, stå kvar i frågan. Häromdagen läste jag en sådan skylt, som jag faktiskt aldrig hade sett, en citatskylt jag aldrig hade sett.

Jag tar hellre en fråga som inte går att besvara än ett svar som inte går att ifrågasätta.

Jan: Det tycker jag var...

Charlie: Ja, ja, men absolut.

Att hänga kvar i de stora frågorna

Jan: Men jag tror det, alla smarta grejer vi har i vårt liv, som genuint gör skillnad, var vi ska bo, eller om vi vill ha en sådan livsförändring, eller vem man vill leva med, eller starta företag, det är ju saker som inte är så här, hur löser du det? Kan du flytta till Japan? Det tar ju inte 30 sekunder. Det är klart att det första spontana är nej, det går inte, för jag har barn, jag har det och studion och grejer. Det är ju frågor som man behöver hänga kvar i lite längre, i kanske någon månad eller en vecka, och komma på ett sätt, två sätt, tre sätt, fyra sätt, och sedan vips så har man en tes och så spelar man den matchen fullt ut, eller så spelar man den inte.

Jan: Men jag tänker så här, vi ska börja avrunda här snart också. Om du skulle säga, nu är du också 40 plus, vad gullig du är.

Charlie: Jag fyller 50 år, så att jag är 40 plus.

Jan: Om du skulle titta tillbaka till Charlie för 20 år sedan, 25 år sedan, vad hade du gett för tips eller råd?

Charlie: Köp bitcoin och sälj 2020. Nej, vad hade jag gett för råd? Jag tror nog att, om jag ska svara autentiskt på frågan, att det är samma råd som jag ger många företagare som jag får chans att coacha och jobba med. Och det är: sparka fortare. Det finns en stolthet i de spel man spelar, att man hänger kvar för länge. Man bodde för länge på ett ställe man inte trivdes. Man drev en affär som gick minus för länge. Man höll kvar i en relation som man visste var dödfödd för länge, för att liksom hitta hur man behåller ansiktet ur den här affären, eller det här företaget, eller den här relationen, eller vad det är.

Sparka fortare och fatta beslut i tid

Charlie: Och där skulle jag unna mig själv att, jag tror att jag kanske hade sparat, jag hittar på, för det är alltid rätt romantiskt att titta bakåt, men jag hittar på att jag kanske hade sparat tre, fyra år i energibatteri, om jag tidigare hade gjort det jag innerst inne visste, att det här var dödfött. Men det är lätt att säga det, för det kanske är saker som jag har i mitt liv som jag flera gånger tänkte var dödfödda, som nu gör det rikt. Jag är inte ens säker på att det är ett bra råd, men det rådet hade jag nog gett.

Jan: Vad hade du gett för råd till...

Charlie: Bara kort på den repliken. Jag kommer från styrelsehållet, för jag hade ju ett tag att jag skulle vara styrelseproffs, så jag har gjort mina 25 plus styrelseuppdrag. Ska jag sammanfatta det?

Jan: Inte ett rikare liv.

Charlie: Nej, precis. Gud, ja. Exakt. Men man fattar beslut för sent och gör för lite. Så när man väl har fattat beslutet alldeles för sent, så gör man dessutom för lite. Man tar inte... vi håller, precis som du säger, vi håller kvar länge vid något som har varit. Så att absolut.

Jan: Men är det samma råd som du hade gett till... du är också tonårsförälder, han som snart också är 18-ish. Är det samma, du vet, om du skulle skicka iväg honom hemifrån?

Charlie: Ja, det gör jag ju. Det pågår ju hela tiden. Råd, väntandes med... nej, men jag tror att... det kan ju också vara beroende på vilken son jag har, eller så som jag upplever, nu kommer det sådana här 40-plussare, som jag upplever att ungdomar är nu för tiden. Så är det ju att jag skulle vilja ingjuta mer mod i honom, att testa grejer. Jag blir orolig för den passiviteten. Eller jag blir orolig för passivitet överhuvudtaget. Det blir jag. Och när jag ser det hos min son Primus, då blir jag extra orolig. Men gör det, testa det, åk på det. Ring dem.

Att gå all in på det livet bjuder

Jan: Ja, men jag har skickat ett meddelande nu, det är så här. Jag själv gillar ju när jag går all in på grejer. Jag tycker att det är roligt att laga en middag, som nu jädrar ska vi kopiera Nobelmiddagen här. Eller nu gör vi den här galna resan rakt ut i skogen. Det är sådant som jag bär någon rädsla för att livet ska gå mig förlorat, för att jag har för dåligt närminne och bara glömmer bort grejer. Så när saker dyker upp, så bara: ja, ja, vi bokar in det, vi gör det.

Charlie: Och det upplever jag väl att en del människor jag träffar, som är i min ålder och är bittra, har liksom inte haft så kort mellan huvudet och musklerna, utan de sitter där: ja, fast kanske, eller jag vet, kanske i Italien, kanske i Frankrike. Ja, det låter jobbigt. Jag tror också, jämfört med några vänner, och här är ett gott råd, jag hade turen tidigt tillsammans med min fru Andrea att bestämma att vi inte hade på vår lista att livet skulle vara enkelt och bekvämt. Och det ser jag människor som har sorterat projekt efter vad som verkar enkelt och bekvämt och riskfritt.

Den lilla skillnaden mellan roligt, spännande, utmanande och bekvämt, enkelt, riskfritt gör så otroligt skilda liv.

Charlie: Tio år senare, tjugo år senare, så har en person fortfarande inte renoverat det där köket man ville byta redan när man köpte lägenheten, och någon annan har upptäckt världen. Man ska vara väldigt försiktig med vad man tänker och vara vaksam på vad det är för jord som ens plantor växer ur. För hittar man på grejer där, som att livet är jobbigt, nu gäller det att göra det enkelt. Har man riktig otur lyckas man med det och så sitter man där med ett enkelt liv. Det brukar vara bittert.

Livet är inte ett helvete

Charlie: Jag såg någon som, du vet, min mamma hade ju sådant i sitt grovkök, en sådan här bild på en bajskorv som kom ut ur en toalett, så stod det så här: livet är ett helvete, håll ut. Jag var så här: vad fan, det måste du ta bort. Det är så mycket som är konstigt. Varför säger bajskorven det? Och varför kommer den ut? Jag vet inte.

Jan: Jag håller med dig jättemycket i det här att våga prova. Vad är det värsta som kan hända? Och det vet jag ju också, apropå det innan, att jag kommer ihåg när jag misslyckades, så kom du till mig, och jag var ganska så här: nu har det gått åt skogen. Och du var så här: ja, men grattis! Vad är det bästa med det, vad är de tio bästa sakerna?

Charlie: Ja, men det kan jag säga till lyssnarna, två saker. När saker inte går bra, det är så himla lätt att göra listan över varför det är dåligt. Och den behöver man ingen hjälp med, det klarar man. Men ofta sitter jag med mina klienter och hjälper dem att titta på vad det är som är bra med det här då. Jag vill inte att de ska lämna mig.

Jan: Nej, men hon har gjort det nu.

Charlie: Så låt oss kolla på, vad är öppningarna? Jag tror att det är en amerikansk uttryck, låt aldrig en bra kris gå till spillo. Det finns grejer, och då behöver man jobba lite, apropå femminutersmötet, för att hitta. Så det ska jag säga, när ni misslyckas, leta efter vad som är bra med det. Du behöver inte tycka om det, men du kan titta på vad det här öppnar upp för. Vad blir det för möjligheter? Vad kan jag släppa taget om?

Var försiktig med vad du mäter

Charlie: Och det andra rådet till lyssnarna skulle jag säga är: var försiktig med vad du mäter. För det som mäts blir gjort. Mäter du BMI, då kommer du ha ett liv där du har fokus på vad du kan äta och inte äta och hur mycket man ska springa. Mäter du pengar på kontot, då kommer du sitta där och käka Dagens Industri till frukost och kanske missa dina barns uppväxt. Mäter du hur många likes du får på sociala medier, då kommer du vara närvarande i skärmen och inte närvarande i livet. Mäter du snyggaste trädgården, då kommer du vara där ute och få böjd nacke och solbränna.

Charlie: Du kommer mäta, så välj några saker som du tror ger dig fokus på saker du vill utveckla. Så att man inte mäter bara det som är, apropå lätt och utmanande, mät saker som är lite svårare att mäta, om det får igång dig i områden där du vill växa, i stället för att bara mäta det som råkar finnas rakt framför näsan. För då är det risk att man får ett liv som handlar om bankkontot, badrumsvågen och hur många år man varit gift. Jag är gift i 20 år, nu fick jag den frågan, hur har man ett långt äktenskap? Jag har aldrig haft fokus på det. Varför skulle man mäta hur långt ett äktenskap är? Vilken sjuk mätbarhet. Det är väl något annat man mäter i äktenskapet. Och sedan blev det kanske långt då, om det andra mätandet gick bra.

Jan: Ja, du fattar vad jag menar.

Charlie: Ja, jag fattar precis.

Misslyckande som lärdom

Jan: Jag tror att det där också är viktigt, för det är så lätt att det är lätt för dig, du har aldrig misslyckats. Men jag skulle snarare säga, är det inte snarare så att det handlar om tvärtom, att man vågar gå och misslyckas och misslyckas så många gånger, men man förhåller sig inte till det som ett misslyckande, utan som en lärdom.

Charlie: Jag har två bra citat på det. Det ena är att Pelé missade fler gånger än en genomsnittlig fotbollsspelare, men han sköt oftare. Och det andra är någon som sa så här: när du säger att du har en dålig dag, kolla efter så att du inte bara hade tio minuter som var dåliga och sedan går omkring och tänker på dem hela dagen. Det är ju det. Folk är inte misslyckade. De har någon jävla grej där de hade hittat på att det skulle bli på ett sätt, det blev på ett annat sätt, och sedan är det det de fokuserar på hela tiden. Hela festen blir förstörd för att man har åsikter om att man hade fel skor på sig.

Jan: Ja, jag skojar, för så sent som igår sa jag till min dotter, men hon var så här, det är så dålig dag, varför var det inte bara en dålig minut? Och hon bara, kanon, tack! Jag tar den coachingen. Wow! Exakt så var det! Exakt så!

Charlie: Eller inte. Eller inte.

Jan: Ja, jag förstår.

Avrundning

Jan: Du, Charlie, jag tycker så här, fantastiskt stort tack att du delade med dig så himla generöst och prestigelöst. Och jag sitter här och skrattar, för det är så här, gud vad många sådana här saker jag har kopierat.

Charlie: Ja, du ser.

Jan: Men jag tänker så här, det finns ju fler sådana här avsnitt som vi har, med lite olika teman. Så för dig som lyssnat och tittat, bara skriv i kommentarerna om du har en fråga eller fundering. SaveLend hittar man på savelend.se. Och så ses vi snart igen.

Charlie: Det gör vi.

Jan: Tack för idag.