Personporträtt:Caroline intervjuar Jan om hans (och deras) livsresa

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett personligt avsnitt med fokus på Jan
2. Uppväxten i Malmö och valet av teknisk fysik
3. Varför ett ämne han inte tyckte om
4. Tre insikter om studierna
5. Tentan som kom tillbaka
6. Allt vid sidan av studierna
7. En tung period och en psykolog som pratade förbi
8. Att tidigt få syn på vad som gör livet rikt
9. Vänner som hjälpte honom ur hålet
10. Konsultjobbet och insikten om mellanskillnaden
11. Varför han tittade på mellanskillnaden överhuvudtaget
12. Founding story: att köpa sladdar utan moms
13. "Vad duktig du är" — och förväntningarna
14. När planen sprack: nej till Ericsson
15. Naturlagar kontra mänskliga överenskommelser
16. Att forma världen eller förstå den
17. Att medvetet bryta mot reglerna
18. Det renaste med att vara entreprenör
19. Arbetshästen och den lekfulla sidan
20. "Man ska vara seriös"
21. Bus-Jan: middagar, vägskyltar och polisparkeringen
22. Var tog bus-Jan vägen?
23. Hur RikaTillsammans började
24. Charlie Söderberg och "the power of and"
25. Från balansekonomi till indexfonder
26. Tidslinjen för portföljerna
27. Den röda tråden: att hjälpa andra
28. Passivt sparande och hjälparbiten
29. Vart RikaTillsammans skulle kunna utvecklas
30. En kram till eftervärlden — och forumet som arv
31. Drömmen om timdebiterad rådgivning
32. Coaching kontra avsnitt: var blir effekten störst?
33. Örat mot rälsen: elpriser och timing
34. Tankeexperimentet: en miljard kronor
35. Pengar som förstärkare, inte lösning
36. Sajterna han läser: jobb och chips
37. Vad han får ut av ekonomisajterna
38. Tweets om barn — och varför de är chips
39. Söker tillfredsställelse, och tv-byråerna
40. Vad är du mest stolt över?
41. Grit, uppskjuten belöning och tuffa frågor
42. Att stötta och att komplettera varandra
43. "Vad får du ut av mig?"
44. Avrundning, och en sista oställd fråga
45. En vanlig arbetsdag
46. Tack och nästa steg

Ett personligt avsnitt med fokus på Jan

Caroline: Välkommen till RikaTillsammans. Det här är dagens avsnitt. Idag blir det ett lite mer personligt avsnitt, med fokus på dig tydligen.

Jan: Ja, för du fick lite känsla för det när vi gjorde så här häromveckan, när vi intervjuade dig.

Caroline: Ja, och det kändes som att du också var sugen på att svara på frågor.

Jan: Jag fick frågor, så jag tänkte att vi gör ett helt avsnitt där du får svara på frågor.

Caroline: Ja, och det blir inte så mycket ekonomifrågor eller investeringar, utan vi pratar mer så här: varför blev det teknisk fysik? Vad är kombinationen? Hur jobbar du? Vad läser du när du ska slappna av? Vilka ekonomisajter följer du och sådant. Så det blir ett lite annorlunda avsnitt.

Jan: Och sen tänker jag, för dig som är så här "när blir det investeringar, sparande, fonder, räntefonder, portföljer?". Det är så här snart. December, januari, då är det alltid fullt fokus på ekonomin. Så att det kommer då. Och så tänker jag att vi ses i forumet precis som vanligt.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Caroline: Jag kör en presentation av dig.

Jan: Okej, det var läskigt.

Caroline: Men det är kanske någon som är ny, eller någon som inte har fått presentationen. Jan, du är uppvuxen i Malmö. Det är tjeckiska föräldrar som kom hit under 1980-talet.

Uppväxten i Malmö och valet av teknisk fysik

Jan: Ja, eller pappa flydde 68 från Tjeckoslovakien när Sovjet invaderade. Sen kom mamma hit 80 och jag föddes 81.

Caroline: Sen har du gått i skola och så i Malmö. Men om vi hoppar direkt till din utbildningsbakgrund, så har du pluggat teknisk fysik vid Lunds tekniska högskola. Och det var ju också för att du ville hålla alla alternativ öppna. Det var en bred utbildning.

Jan: Men det var väl också så här: sen jag var liten har mina föräldrar varit så här, okej, nu ska ni ha det bättre än vad vi har det, eller vad vi hade det. Och vi hade det nog ganska... även om jag inte tror att man märkte det, vi märkte det när vi var små, alltså jag och min bror. Men jag tror ändå så här, vi hade det inte så ekonomiskt fett. Jag minns ju de tre resorna typ vi gjorde under barndomen. Så jag har alltid fått höra: var duktig i skolan, så kommer du in på ett bra gymnasium. Var duktig på gymnasiet, så du kommer in på en bra utbildning. Var duktig på din utbildning, så du får ett bra jobb. Sen är det färdigt. Där någonstans såg väl min mamma, som vi brukar skoja om, att hennes jobb var färdigt när vi hade en utbildning och var integrerade i det svenska samhället.

Caroline: Ja, och hade jobb och så.

Jan: Ja, så jag valde så här, för att det var bredast på gymnasiet. Sen visste jag inte vad jag skulle bli, men jag visste att jag inte kan bli läkare, för jag ser stjärnor om någon har skurit sig.

Caroline: Du har ju till och med skällt ut mig när du har skurit dig.

Jan: Vilket jag gör ändå ganska ofta. Får jag ligga på golvet i köket och hålla upp min hand?

Caroline: Och sen bara: Jan, du är helt värdelös!

Jan: Ja, när man ska få hjälp med skärsår, ja.

Varför ett ämne han inte tyckte om

Caroline: Och då blir det så här, okej, men vad är bredast? Jo, men så här, civilingenjör.

Jan: Och teknisk fysik är bredast av ingenjörsutbildningarna. För grejen var att jag tyckte ju inte ens fysik eller matte var jättekul. Jag tyckte data var kul, men var lite dum i huvudet som 18-åring. Så jag var så här, ja, men då blir det mycket data på fritiden och data på jobbet och data överallt. Det är nog bäst jag väljer något som är tråkigt och som jag inte tycker om.

Caroline: Det låter som någon har berättat det för dig, att du inte ska ha så mycket data, du ska inte ha så mycket roligt. Men det är ju så här, teknisk fysik räknas som en av de mest teoretiska utbildningarna på Lunds universitet. Det är matte, det är fysik, det är teknik. Och sen tänkte jag så här, men ändå, för jag träffade ju dig när du var 21 och vi bodde på studenthörn i dag.

Jan: Ja, då var vi i trean, när jag gick i trean på något ställe.

Caroline: Och ändå verkar det som att din aktiva hjärna inte hade blivit helt och hållet stimulerad av endast teknisk fysik. Så du tog dig igenom utbildningen, men du var ofta så här, du gick inte så mycket på föreläsningar, du var hemma, du höll på med annat också.

Jan: Ja, men det ska jag också säga. Och det är inte för att jag är smart.

Caroline: Jo, du är smart, Jan.

Jan: Men jag har aldrig träffat så smarta människor som när jag gick på teknisk fysik. Jag var bland de sämsta i klassen där. Men grejen är att jag gillar mycket, som jag brukar tjata om även i podden: gör rätt sak på rätt sätt. Lägg energin och tiden där den ger mest effekt. Jag är ganska ointresserad av att göra fel sak på rätt sätt, bara för att det är så man ska göra.

Gör rätt sak på rätt sätt. Lägg energin och tiden där den ger mest effekt.

Tre insikter om studierna

Jan: Och vad jag upptäckte ganska snabbt på teknisk fysik var så här. Ett: de flesta föreläsningarna var ganska dåliga. Två: jag lär mig inte jättebra av att lyssna på andra. Och tre: det gick alldeles utmärkt att råplugga i två veckor, klara tentorna och sen ta sig igenom, särskilt eftersom jag inte hade intresset. Och så här i efterhand har jag ändå pratat med ganska mycket folk. Vi har väl konstaterat att det är väldigt lite av de praktiska kunskaperna från ingenjörsutbildningar som man har nytta av sen. Däremot har de lyckats fantastiskt med färdigheten att lära sig nya saker. Jag känner ingen som tagit sig igenom en civilingenjörs- eller teknisk fysik-utbildning, eftersom det är det jag kan bäst, som sen efteråt någon gång har tänkt så här, nej, det här ämnet är för svårt. Eller liksom så här, nej, det här kan jag inte lära mig. För man tänker så här, det har jag tänkt många gånger: har jag tagit mig igenom tentan i fasta tillståndets fysik, eller har jag tagit mig igenom tentan i elektromagnetisk fältteori, så bleknar allt annat i jämförelse.

Caroline: Jag skrev vissa tentor åtta gånger. Alltså, får jag ta den historien med hållfen?

Jan: Ja, du kan absolut ta den historien om hållfasthetslära.

Caroline: Av någon anledning har min hjärna jättesvårt för hållfasthetslära.

Jan: Och hållfasthetslära, det är så här, när går saker sönder? Du kan ta sönder en pinne genom att dra i den, du kan vrida den, du kan knäcka den. Så spänning, skjuvning, töjning. Och av någon anledning har jag jättesvårt för det där. Och naturligtvis var de här professorerna på hållfasthetsinstitutionen så här, nej, vi delar inte ut exempeltentor.

Tentan som kom tillbaka

Caroline: Och redan där...

Jan: Och då vet man inte exakt vad som ska komma.

Caroline: Nej, då vet man inte vilka, och man... det är ändå exempel på frågor.

Jan: Ja, så hela min process för att klara tekniken havererade i det ämnet. Så jag skrev tentan, misslyckades. Skrev en ny tenta, misslyckades. Skrev en ny tenta, misslyckades. Men vad jag insåg då: vänta, jag håller ju på och bygger upp min bas med egna gamla tentor, för man fick alltid ut facit till tentan man hade skrivit. Och typ när jag hade misslyckats sex eller sju gånger, då var vi liksom två och ett halvt år efter att jag egentligen skulle klarat den. Och då hade jag sex, sju tentor samlade. Så då var det som i de andra ämnena. Och då, roligt, då kommer det en tenta som är just det som jag hade skrivit typ två år tidigare. Alltså så här ordagrant, de hade inte ens bytt talen. Shit, den här tentan kan jag ju. Den har jag ju tränat på många gånger. Så jag skrev alla rätt på den tentan. Eller typ alla rätt. Men det var så roligt, för då ringer någon från institutionen till mig. Jag tänkte, shit, nu kommer jag få utskällningar för att jag har fuskat eller någonting. Och de bara, nej, hej Jan, vi såg att du hade skrivit den här tentan. Och du fick ett jättebra resultat, grattis. Du är en av dem som har fått det högsta betyget på sistone. Så vi skulle gärna vilja att du är övningsledare nästa termin. Och jag bara, nej, helst inte. Jag har mycket att göra den här terminen. Och det är så roligt, för då har jag en femma i hållfasthetskursen. Som är mitt sämsta ämne.

Caroline: Det är ändå som att du kommer ihåg bra.

Jan: Ja, skjuvning, töjning och spänning.

Caroline: Ja, det kommer du ihåg i alla fall.

Jan: Men det roliga är att jag där förlorade respekten för betyg. Betyg säger inte så himla mycket.

Där förlorade jag respekten för betyg. Betyg säger inte så himla mycket.

Allt vid sidan av studierna

Caroline: Ja, det är en rolig historia. Men jag tänkte också att eftersom du hade lite tid över, så höll du på med andra grejer också.

Jan: Ja.

Caroline: Middag för 150 personer på studentkorridoren. Ni åkte till Köpenhamn och tog med er någon vägskylt hem, som ni tog på tåget och betalade cykelbiljett för. Du gjorde massvis med grejer. Och du konsultade också. Eller du jobbade, du var typ anställd i ett företag som jobbade med utbildningar, var det inte så?

Jan: Jo. Men där någonstans började det. Alltså så här, med vetskapen att minnet kan svika mig, även den här historien med hållfen kan vara så att jag minns fel. Men grejen är att i Lund tror jag att man hade åttaveckorsperioder. Man pluggade i sex veckor, sen var det två veckors tenta, eller sju veckor och en veckas tentaperiod. Och jag insåg att jag behöver plugga två veckor intensivt. Sen är det tentavecka och sen är det ledigt i fyra veckor. Och då var det så här, men vad fan, jag gör någonting.

En tung period och en psykolog som pratade förbi

Jan: Jag hade en ganska deppig period där under ett tag också. Vad vill jag leva, vad vill jag göra? Kommer resten av mitt liv gå ut på det här? Att klara civilingenjörsutbildningen, flytta över vägen till Ericsson, som det var då i början av 2000-talet. Och jag var inte så himla sugen på det där. Så jag hade en period då jag inte gick ut så mycket. Jag kände att livet var ganska kasst. Jag gick faktiskt till studenthälsan och träffade en psykolog. Och det var ganska roligt, för den här psykologen, Bertil tror jag han hette, var 60 plus, och vi pratade helt förbi varandra. Det är så roligt i efterhand. Jag kom in där som 20-årig student med vad jag upplevde var världens lyxproblem. Bra betyg, läser civilingenjörsutbildningen, klarar tentorna och tycker att livet är trist. Så jag tyckte det var världens lyxproblem.

Caroline: Du var nog inte den förste.

Jan: Nej, och det sa han också.

Caroline: Av den sorten som kom till honom.

Jan: Nej, exakt. Och han bara, ja, du måste odla din inre trädgård. Och jag var så här, vilken jävla trädgård liksom. Och du måste komma ut ur ditt sociala... alltså, det här är så roligt. Jag minns de här fraserna 20 år efteråt. "Jan, du måste komma ut ur ditt sociala vakuum."

Caroline: Ja, men jag tror han menar att det skulle berika ditt liv och få dig att göra andra saker. Sånt som vi säger till vår 12-åring nu, som sitter med betygsångest. I sexan. Men vi går en broderingskurs, vi kollar på de här böckerna, vi ser någon film ihop. Ska vi baka någonting? Det är ändå så här, träffa andra människor, göra andra saker. Så det är make sense.

Jan: Men han sa det kanske på ett kodspråk som du inte förstod.

Caroline: Vi pratade inte samma språk.

Jan: Men jag fattade sen, typ tio år efter, då läste jag Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma, som pratar om det här med inre te. Och jag bara, ah, det var det han menade.

Caroline: Ja, men ibland måste det gå ett tag.

Att tidigt få syn på vad som gör livet rikt

Jan: Ja, och det har i mångt och mycket blivit det som RikaTillsammans handlar om, varför vi pratar ganska mycket om sånt: vad gör livet rikare? Vi pratar ju ganska mycket om att odla din inre trädgård. Vi pratar om så här, titta på ditt kontoutdrag och syns det utgifter för det som du tycker är viktigt i livet? Säger du att träning är viktigt, syns det träningsutgifter när vi tittar på ditt kontoutdrag? Vi pratar om det här, ja men tänk om meningen inte är att dö rikast. Att vi tittar på den här grafen, de flesta som sparar blir rikare och rikare genom livet och så dör de på toppen av sin pengahög. Och jag tänker, ja, men det är kanske inte det som är det viktigaste. Vi har varit där och sett att det kanske inte är där livet pågår, i Excel.

Caroline: Kan det ha varit bra att du så tidigt fick syn på vad som är meningen med alltihopa?

Jan: Ja, om jag ska göra den reflektionen på mitt liv, så skulle jag säga så här: jag har i mångt och mycket upplevt många saker som folk upplever lite längre fram i livet ganska tidigt. Jag började spara som 15-åring, så ganska snabbt insåg jag det här med pengar. Jag misslyckades med enskilda aktier, investeringar, vi misslyckades med massa investeringar. Och jag är så här, ja, vi skojar ju om det i något avsnitt, men det var väl skitbra att vi investerade i en lägenhet i Turkiet när vi var 30 och förlorade 300 000 kr, än att vi gjorde det vid 55 och förlorade 3 miljoner kr. Och samma sak med det där att gå in i väggen. Jag gick in i väggen som 21-åring och inte som 40-åring. Så jag uppsökte en terapeut första gången som 21-åring.

Caroline: Ja, precis. 21-årig kille. Det är ändå inte så supervanligt. Det kanske är vanligare nu.

Det var bättre att vi investerade i en lägenhet i Turkiet vid 30 och förlorade 300 000 kr, än att vi gjorde det vid 55 och förlorade 3 miljoner kr.

Vänner som hjälpte honom ur hålet

Jan: Jag vet inte, men där har jag också haft massor av kloka människor runt mig. Jag hade Klas-Erik, jag hade Dominika...

Caroline: Som är en av våra äldsta vänner.

Jan: Ja, som jag pluggade med, som verkligen hjälpte mig ur det hålet.

Caroline: Hur gjorde hon det då?

Jan: Jag vet inte, Dominika being Dominika. Hon läste också teknisk fysik, vi är väldigt lika på det. Men hon är extremt socialt kompetent och väldigt duktig på människor. Hon skulle ju egentligen läst till psykolog. Sen kan man säga, grattis till alla som jobbar inom it-branschen med Dominika, som är en sjukt duktig projektledare inom it och kan människor så pass bra som hon kan.

Konsultjobbet och insikten om mellanskillnaden

Jan: Nej, men så att då började jag jobba vid sidan av, de där fyra veckorna. Jag utbildade i allt från programmering, som studentkonsult. Och det var då, det hette Jobfinder och sen blev det Academic Search. Och sen köptes det upp, jag vet inte om Academic Search finns kvar.

Caroline: Nej, det har jag inte kollat.

Jan: Men i alla fall, ganska snabbt insåg jag: vänta nu här. De fakturerar 450 kr i timmen för mig. Jag får ut 150 kr i timmen. Där försvinner 300 kr någonstans längs vägen. Och sen har jag alltid gillat kablar, prylar och sånt. Så jag insåg, vänta nu, det var någon som sa till mig: men Jan, du vet, om du har företag, då kan du köpa de här tekniska prylarna utan moms och för oskattade pengar. Och jag var så här, va?

Caroline: Att du insåg att de blev billigare?

Jan: Ja, eller så här, jag insåg, jag kan få mycket mer prylar för samma arbetade timme. Men sen var det ingen som berättade för mig att du måste ha ett eget företag och du måste tjäna pengar. Så där någonstans gick jag till dem på Jobfinder och sa så här: vet du vad, jag vill fortsätta göra det här, men jag vill inte ha 150 kr i timmen, utan jag vill ha ett eget företag. Så jag startade enskild firma, tror jag, 2003. Sen fakturerade jag Jobfinder och sen växte vi ifrån varandra. Så då var det som en konsult, kan man säga. Jag tror jag jobbade med Måns Persson och Niklas hette han något. Jag tror att de fortfarande är kvar på Academic Search eller jobbar med rekrytering. Så en liten shoutout till dem.

Varför han tittade på mellanskillnaden överhuvudtaget

Caroline: Men vem var det som sa till dig det där om momsen och att man har eget företag? Och varför tittar du på den mellanskillnaden överhuvudtaget? De flesta vet inte ens om att Academic Search skulle ta 450 kr och att du bara får ut 150 kr. Och plus, nummer två, varför får jag så lite? Jag vet inte. De flesta skulle inte titta på det.

Jan: Om det är något man lär sig på teknisk fysik, så är det att räkna.

Caroline: Jo, men också att fundera så. Vad kostar saker? Vad kostar jag i timmen? Det kanske är svårt att gå tillbaka i minnet.

Jan: Ja, men det var väl också... där hade jag en kompis, Magnus, som också startade företag. Jag vet inte exakt hur det där gick till. Det kanske är många saker som sammanstrålade i en punkt just då. Men det var i alla fall det här, att jag insåg. Så här var det nog. Jag hängde rätt mycket där på Jobfinder. Och så insåg jag att de fakturerade 450 kr. Och så insåg jag att jag får ut 150 kr. Så blev jag nyfiken. Och så fick jag nog förklarat av dem. För det var så att Måns drev det tillsammans med sin fru, Annika tror jag hon hette. Och så förklarade de hur det hängde ihop. För hon, Annika, jobbade med redovisning. Så tror jag att det gick till. Och så var det så här, det här vill jag också göra. Och så startade jag enskild firma.

Caroline: Men det var det enkla kanske?

Jan: Nej, men inte av någon anledning. Jag startade enskild firma för att då kostade ett aktiebolag 100 000 kr, och gjorde samma misstag som alla, trodde att det kostade 100 000 kr. Jag fattade inte att det var aktiekapital och hela det där, som man hade kvar sen i företaget. Och sen efter det insåg jag att Lunds universitet hade en sån här innovationshubb som hette VentureLab, som fortfarande finns, för jag vet att de skickar mig mejl. Och så gick vi dit och fick kontor. Kommer du ihåg att jag hade ett kontor i en barack?

Caroline: Men det var ju också roligt, för det var någon Jacqueline där som hörde av sig till dig att du måste vara där också. Och du var inte på kontoret, du satt alltid någon annanstans och jobbade.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Och så var du och Magnus där om nätterna ibland och höll på.

Founding story: att köpa sladdar utan moms

Jan: Precis. Så att ibland tänker jag att folk har sådana founding stories som är så här, jag startade företag för jag såg det här problemet, jag ville göra mänskligheten bättre. Jag startade bolag för att köpa sladdar utan moms och för oskattade pengar.

Caroline: Ja, men också, Jan. Nu kommer vi in på en sak här, jag får frångå min presentation. Det känns som att du alltid har gått din egen väg.

Jan: Ja, efter gymnasiet i alla fall.

Caroline: Frågan är, har du det, eller var det något som hände som gjorde att du bara sa: jag älskar min frihet, jag tycker om att få bestämma själv? Eller du vet, vad öppnade dina ögon i så fall?

Jan: Jag tror att det är för att jag inte gjorde det i livet. Jag gick den vägen som jag skulle gå. Allt från att vara duktig i skolan.

Caroline: Först gick du den vägen.

Jan: Ja, jag fick ju höra: vad duktig du ska vara, hemifrån. Det var så här, och det här har vi skojat med min mamma om ganska mycket. Det enda berömmet min mamma kan ge, det är så här: vad duktig du är. Det är lite humor nu när vi skickar så här: igår var jag på vår yngstas basketträning, och hon har precis fyllt fem år, så av någon anledning spelar de ibland på höga korgar. Och du vet, för de här femåringarna är det en bedrift att ens kasta upp bollen i höjden, mot en basketkorg.

"Vad duktig du är" — och förväntningarna

Jan: Men i alla fall, vår femåring nu och några andra har knäckt koden. Så de lyckas ibland på träningen sätta i de höga korgarna och blir så lyckliga. Så jag filmade det igår när hon satte den. Skickar det till dig och farmor. "Vad duktig hon är!"

Caroline: Jo, men det får vi bara acceptera.

Jan: Men då gjorde du det.

Caroline: Jag var duktig i skolan.

Jan: Ja, och så var jag i skolan och hade liksom... för jag var duktig. Det svenska skolsystemet passar min hjärna. Så ska jag säga, det handlar inte om... återigen, det finns många som är skitsmarta, men det lirar inte med hur man ska lära sig i skolsystemet. Det finns i varenda klass. Och för mig är det så här, i skolan ska man lära sig genom att läsa. Jag läser snabbt, jag kommer ihåg det jag läser, vilket bara underlättar. Och sen är jag stark på logik. Så jag hade det enkelt i skolan, hade bra betyg. Alla lärare ville att jag skulle få höga betyg, hade höga förväntningar.

Caroline: Men det blev också förväntningar.

Jan: Ja, så det fanns förväntningar. Och sen i sjuan blev jag typ ihop med Bea. Vi var tillsammans jättelänge också. Och hon var också grym. Hon var bäst i sin klass. Så det var inte bara mina föräldrar, det var dessutom hennes föräldrar, som kommer från Rumänien, som också är en gammal öststat. Så vi hade så här, du vet, dubbla...

Caroline: Var duktig. Dubbla förväntningar.

Jan: Ja, dubbla förväntningar.

Caroline: Ja, men naturligtvis. Bea gick sen vidare. Var hon barnkirurg eller något sånt här?

Jan: Ja, hon blev läkare och sen doktorerade hon väl. Så nu kanske hon är överläkare i Köpenhamn, någonstans på Rikshospitalet.

Caroline: Ja, men exakt. Vilket också är lite sjukt. Jag har inte haft någon annan flickvän eller något längre förhållande, utan det är ju du och Bea.

Jan: Vad roligt, ni är båda skitsmarta, doktorerat, båda två.

Caroline: Ja, det är en slump. Eller inte.

Jan: Ja, nej, jag vet inte, Jan.

När planen sprack: nej till Ericsson

Caroline: Men okej, vad var det sen som gjorde att du gick ifrån planen att göra så som förväntningarna dikterar?

Jan: Jo, men precis, för nästa steg i den planen var att börja jobba på Ericsson.

Caroline: Och det var du inte sugen på?

Jan: Nej, det var jag inte. Det verkade skittråkigt.

Caroline: Men när kom det liksom?

Jan: I tvåan på universitetet. Det var ju därför jag gick in i väggen. Eller väggen, men jag gick till den här psykologen i tvåan på universitetet. Så jag skulle säga att efter det har jag blivit jobbig för andra.

Caroline: Det är också det jag gillar med dig, att du inte följer reglerna. Men det är också det jag irriterar mig på.

Jan: Och det roliga är att jag har bejakat det där i alla områden. Och grejen är, man kan ibland tycka så här, följer jag inte reglerna? Som igår, vi var ute med vår tolvåring. Och så står vi och ska gå över vägen. Och alla står vid det här övergångsstället. Det kommer inga bilar. Jag kan inte stå still, då går jag över. Och man märkte hur jobbigt det var för vår tolvåring att jag gick över.

Caroline: Vi måste bara göra det. För hon var också så här bara, men, men, men. Man står still.

Jan: Ja, hon är mycket så att man ska följa reglerna.

Caroline: Vi måste ta henne ur det. I vilket fall, jag tänkte jacka in i det där med att du följer reglerna.

Naturlagar kontra mänskliga överenskommelser

Jan: Ja, vänta, förlåt. Vi måste säga något om det med reglerna. Det är för att min grundtes i livet är så här, återigen, från teknisk fysik skadad, där bråkar man alltid med oss. Det är skillnad på naturlagar och alla andra lagar. Naturlagar går inte att bryta mot. De gäller liksom i hela universum. Allt som inte kan mätas eller vägas eller är objektivt, där två personer kan komma överens om att det här är en objektiv sanning, och det går bara med det som kan mätas mer eller mindre på ett eller annat sätt. Allt annat är en mänsklig överenskommelse. Och det som är tricket med en mänsklig överenskommelse är att man kan omförhandla den. Man kan göra om den. Det är inom citationstecken bara en överenskommelse.

Det är skillnad på naturlagar och alla andra lagar. Naturlagar går inte att bryta mot. Allt annat är en mänsklig överenskommelse, och en överenskommelse kan man omförhandla.

Jan: Så om vi tar till exempel att köra mot rött. Det är ingen naturlag.

Caroline: Nej, verkligen inte här i Malmö.

Jan: Ja, sen är det en väldigt praktisk överenskommelse. Och sen är det dessutom en överenskommelse som får med sig vissa konsekvenser om man inte följer den. Så att där kan jag ibland, när jag säger att jag bryter mot reglerna, så handlar det inte om att köra mot rött, utan snarare tvärtom. Att fundera på vilka överenskommelser jag tycker är acceptabla. Vilka vill jag följa? Jag följer att inte köra mot rött. Eller jag följer att lämna in årsredovisning inom sju månader efter årets slut. För att jag inte är sugen på de konsekvenser som det skulle innebära att bryta mot den överenskommelsen. Och nummer två, jag är inte så sugen på att driva någon fråga för att förändra den. Nej, men du vet, nu ska vi ändra så att vi kör när det är rött och stannar när det är grönt. Men teoretiskt är det bara en överenskommelse som vi i Sverige har gjort kring trafikregler. Så det är det perspektivet jag har mycket på överenskommelser. Och vissa överenskommelser tycker jag är felaktiga, och där börjar jag knacka på akvariet eller så. Den här överenskommelsen vill jag inte spela enligt. Och det är därför jag reagerar ibland när folk säger så här, man ska ha så låga kostnader som möjligt. Får jag bara, nja, håller inte riktigt med om det. Man ska investera i enskilda aktier. Nja, håller inte riktigt med om det.

Caroline: Nej.

Jan: Så att bara lite nyanserat om det där med överenskommelser.

Att forma världen eller förstå den

Caroline: Och det är viktigt att säga att det här är ett personlighetsdrag som man ofta pratar om inom psykologin. Har jag en grundläggande attityd att jag är större eller mindre än världen? Och ingen värdering i det där, utan det ena perspektivet är så här, jag formar världen till det jag vill att den ska vara. Och det andra perspektivet är så här, jag behöver förstå världen så att jag kan navigera i den.

Jan: Ja, och där har vi olika läger. Vi är väldigt olika, ja. Och återigen...

Caroline: Jag njuter av att förstå världen, medan du gillar att forma världen.

Jan: Jag gillar att forma världen så som jag vill.

Caroline: Och där är det väl, tänker jag, att det fina är att ha balansen. Att bara leva för att forma världen, det funkar inte. För det blir väldigt knökigt. Och samtidigt ger ditt sätt... när jag förstår hur världen funkar, så kan jag få ganska mycket harmoni. Jag kan få ett rikt liv. Jag kan också forma världen bättre.

Jan: Ja, men det är både och. Men du som lyssnar kan också fundera så. Hamnar jag i något av det här?

Caroline: Ja.

Jan: Och se det som en preferens. Det är som att man har en vänsterhand och en högerhand. Jag har en preferens för att använda min höger, men jag är inte dum i huvudet med min vänster. Och det är inte som att höger är bättre än vänster, för vi behöver båda två. Och det upplever jag att många gör misstag med, sådana här personlighetstester. "Åh, jag är röd." Det betyder, jag kan bete mig som en idiot. Nej, det betyder bara att du har en preferens för att göra saker.

Caroline: Ja, på ett speciellt sätt kanske.

Att medvetet bryta mot reglerna

Caroline: Men om vi går vidare i det här med att bryta mot reglerna, så kan vi ta... vi har ju några vänner. De har tre barn. Och mannen i den familjen, han spelar spel med sina tre barn.

Jan: Ja, jag ska inte hänga ut honom här.

Caroline: Och det här är så roligt, för han berättar så, ja, vi spelar spel och sen...

Jan: Sen så medvetet bryter jag mot reglerna ibland.

Caroline: Ja. Och då blir de så här: men så kan du inte göra. Så spelar man inte. Och du vet, han...

Jan: Jag tycker det här är så spännande, för han försöker liksom... han försöker lära sina barn exakt samma sak.

Caroline: Lära sina barn exakt samma sak. Varför kan man inte göra så? Eller vad blir konsekvenserna då? Eller kan vi komma överens om något annat? Kanske kan han...

Jan: Ja, och han är också... jag vet inte om det är så här, entreprenörer...

Caroline: Han har ett entreprenörsdrag.

Jan: Jag tror det är ett entreprenörsdrag. Att vara lite gränslös.

Caroline: Nej, eller nej.

Jan: Jag tror att man har draget, och sen är steget ganska enkelt att bli entreprenör, för då får man fan göra precis vad man vill. Och man får ta alla konsekvenserna.

Caroline: Man får ta alla konsekvenserna, ja.

Det renaste med att vara entreprenör

Jan: Och det är det som jag också tänker är så fint med konsekvenser. För att konsekvenser är både positiva och negativa. Och som att vara entreprenör, eller att starta eget, är på något sätt det renaste. För jag kan ha en åsikt om att jag är på ett jobb och är underbetald. Jag får inte betalt det jag är värd.

Caroline: Nej.

Jan: Men säg upp dig och starta eget. För då kommer marknaden ge dig betalt det som du är värd. Och har du rätt i din tes, så kommer du få mycket mer betalt. Har du fel i din tes, så kommer du inte få betalt.

Caroline: Och det är inget dömande kring det?

Jan: Nej, inte alls. Utan bara att det är spännande och att man kan fundera över hur man kan få mer betalt då. Kan jag förädla det här på något vis?

Caroline: Det är otroligt spännande att vara entreprenör, ser jag från sidan.

Jan: Det är därför jag tror att många som har svårt att passa in i strukturer upplever den här friheten, då gör jag det själv. Och då får man driva företag. Jag gillar det för att det är lite som personlig utveckling, du får feedback direkt. Och du får den ofiltrerad.

Caroline: Ja, så man får lära sig att ta det också.

Jan: Och man får växa jättemycket med det där. Nej, det är lite så att jag brukar skoja om att jag och Hanna och några andra, det är kört för oss nu. Att vi är liksom oanställningsbara, för vi har gått för långt ut på den kanten.

Caroline: Ja, vi hade...

Jan: Jag hade kunnat tycka att det är kul att ta en anställning, men jag hade behövt ha en enormt duktig chef, eller en enormt duktig ledare. Och då tror jag att jag hade kunnat göra fantastiska grejer. Men jag tror också att jag hade kunnat vara direkt skadlig. I fel... för jag är inte rädd för att utmana, till exempel. Om jag tycker att det är fel.

Arbetshästen och den lekfulla sidan

Caroline: Men jag tänkte också att du jobbar jättemycket. Du är som en arbetshäst. Och det blir ofta ganska långa dagar. Allvarligt kan det kännas som ibland. Att driva företag och få det att gå runt. Man vill ha ett gott liv samtidigt. Men det finns ett drag som du har som jag tycker jättemycket om, som jag tänkte illustrera nu.

Jan: Okej.

Caroline: Jo, men det var... som vår minsta går på minibasket. Och där har de en ramsa, som går så här. Klapp, kors, klapp, kors. Vi är laget som aldrig tappar taget. Och tappar vi taget, så kommer vi igen. Malbas. Vi är, vi är Malbas. Vi är, vi är Malbas. Och så gjorde du om den i köket en kväll.

Jan: Klapp, kors, klapp, kors. Vi är laget som alltid tappar taget. Och tappar vi taget, så skiter vi i det. Lobas! Ett helt annat lag än Malbas. Som är så stora konkurrenter till...

Caroline: Ja, och Elsa, som var minst, tyckte jag också att det var jätteroligt med det här tramset. Och jag tyckte det var jätteroligt med tramset. Och du har en sån tramsig sida. Alltså en lekfull sida.

Jan: Ja.

Caroline: Som inte kommer fram så mycket. Kan vi inte bara prata lite grann om varför den inte kommer fram så mycket? Och i så fall, hur skulle du vilja att den kom fram mer?

Jan: Ja, ja, gud.

Caroline: Alltså, det kanske är en svår fråga, men vi kan bara kolla lite.

"Man ska vara seriös"

Jan: Ja, men jag tror att i chatten på RikaTillsammans-forumet har vi liksom ett lite stående skämt. Vi kallar till och med ibland chatten för så här, RikaTillsammans-chatten, dit ambition går för att dö. Eller dit ambitioner dör. För där kan jag ibland vara lite så här tramsig. Och där brukar vi skriva så här, man ska vara seriös. Ni vet, när man har varit lite tramsig, så skriver alltid någon så här, man ska vara seriös. Och jag tror att, även om det är ett skämt, så är det lite undertonen, att jag har både den här lekfulla rösten, men jag har också den här, man ska vara seriös. Det är allvarligt. Och jag upplever så här, ja, att när jag inte tänker efter, så är jag rädd. Det har vi tagit upp i tidigare avsnitt. Efter det att min pappa dog och mamma hade det ekonomiskt tufft, för, du vet, vi hade inte det där som vi kommer prata om här i kommande avsnitt om livförsäkring och sådant.

Caroline: Och det framgick för dig, och kanske också din bror då?

Jan: Ja, framför allt omedvetet. Det framgick nog att det blev tuffare.

Caroline: Ja, ja, precis.

Jan: Så att jag har, och det här framkommer också sen i terapi, alltid varit rädd för att mattan kan ryckas undan när som helst, och då är det bäst att vara beredd. Och då ska man vara beredd genom att ha buffert. Eller pengar eller någonting att falla tillbaka på. Och när den rädslorösten sätter igång, då blir det som en dominobricka och då sparkar den igång den här, man ska vara seriös. Man ska jobba hårt, man ska liksom göra grejer. Och då är det inte så mycket utrymme för den här bus-Jan.

Bus-Jan: middagar, vägskyltar och polisparkeringen

Caroline: Nej, men har den hjälpt dig?

Jan: Ja, men det är bus-Jan som arrangerade middag för 150 personer på korridoren. Och det är bus-Jan som liksom så här, ja, men vi hade en samling, jag vet fortfarande inte varför vi samlade på trafikskyltar på korridoren.

Caroline: Men det var...

Jan: Det var ett sånt omoget beteende som civilingenjörer sysslade med. Det var lite status också att ta den stora flaggan från Willys och hänga någon annanstans.

Caroline: Hänga den på väggen på korridorsrummet eller så här.

Jan: Troféjakt kanske.

Caroline: Ja, men precis, eller vi hade så här... på parkeringen.

Jan: Parkeringen var ju på andra sidan huset. Så man var tvungen att runda hela huset för att hitta sin parkeringsplats. Så insåg vi, men vänta, där finns en skitbra parkeringsplats, precis när man har rundat huset, så att man slipper gå så himla långt. Och så vid något tillfälle gick vi förbi Lund, polisstationen, och de hade en egen parkering för polisbilarna, och där stod en skylt som hette: "Endast för polisens tjänstefordon". Så den skruvade vi ner. Och satte upp den på parkeringen. På den tiden fanns det inte kameror. Och det var fantastiskt roligt, för vi hade en korridorsbil. Och då hade vi alltid den bästa platsen på hela parkeringen på Delphi. För där stod en skylt: "Endast för polisens tjänstefordon". Och ingen annan vågade parkera. De kom inte och hämtade sin skylt. De blev aldrig tipsade.

Var tog bus-Jan vägen?

Jan: Jag vet inte varför den här busiga inte kom fram mer.

Caroline: Men jag tror också att man måste ordna det, så att man har en miljö omkring sig. Eller en ventil på något vis, där man får lov att vara tramsig. Och jag tror många skulle vilja vara tramsigare.

Jan: Men så här, du och jag har inte samma humor, så det är ganska svårt att vara tramsig tillsammans med dig.

Caroline: Ja, det är inte ofta som det blir, att jag skrattar åt det som du skrattar åt och tvärtom.

Jan: Nej, och sen har jag inte så många tramsiga kompisar. Så det har inte blivit...

Caroline: Nej, men jag tror det kommer tillbaka till det där. Man behöver ha människor runt sig.

Jan: Och jag har mycket seriösa kompisar. Jag har inte så många tramsiga kompisar.

Caroline: Ja, men då vet vi hur man ska få fram tramsiga Jan.

Jan: Ja.

Hur RikaTillsammans började

Caroline: Men jag tänker också med RikaTillsammans, om vi kommer in på det, som du startade 2007 eller 2008.

Jan: Ja, 2007 skrev jag de första artiklarna.

Caroline: Och då hette det "Vi kan bli rika tillsammans", men du kortade ner det till "RikaTillsammans". Och där skrev du om dina ekonomiska tilltag, som du gjorde när du köpte och...

Jan: Ja, men det började som en... grejen är att det är alltid så himla svårt att säga så här, du vet, det var 20 år sedan snart. Hur var det det började exakt? Men så här minns jag det. Återigen, man säger i alla domstolar att minnet kan svika en och att det kan vara fel, men jag minns det som att det var där runt 2007. Och då hade vi väl börjat fundera kring det där med ekonomi. Vi hade väl flyttat ihop. Vi tyckte vi hade lite olika syn på ekonomi. Vi pratade inte tillräckligt mycket. Jag hade mycket ångest kring pengar. Och jag tror att lite så här, att det var ju då Lyxfällan började gå på tv, som vi kollade på, eller jag kollade på den jättemycket. Jag fick ångest av dem som hade sjabblat bort sin ekonomi. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara jag.

Caroline: Ja, och då hade vi bara varit tillsammans i typ fyra år, tre år eller någonting sådant.

Jan: Och jag minns inte varför jag började skriva på nätet, eller om det var därför jag hade den här hemsidan. Men jag kommer ihåg att jag började skriva lite. Sen hände det att du hittade den här, att Charlie Söderberg skulle hålla en föreläsning i Lund, på Ideon, och så ville du ge den till mig som present. Så gick vi dit.

Caroline: Nej, så var det inte. Vi behöver inte ta det exakt som det var. Jag fick en bok av dig för att minska min ekonomiska oro. Den handlade om ekonomi och livet.

Jan: Ja, precis.

Charlie Söderberg och "the power of and"

Caroline: Men vi gick på den här föreläsningen.

Jan: Ja, men det roliga var, när du fick den här boken, så var det så roligt, för det var lite en självhjälpsbok och ekonomi. Och du listade ut det på något sätt innan jul. Och så säger du till mig så här: ja, Janne, jag hoppas att du inte har köpt någon jävla självhjälpsbok. För du kände dig väl mäktig.

Caroline: Det var för att jag kände att jag behövde det egentligen.

Jan: Ja, men så gick vi på den här ekonomiföreläsningen som Charlie Söderberg höll. Och jag tyckte den var jättebra. Och så tyckte jag att jag kan allt det här.

Caroline: Det var lite grann som att vi också fick se någonting bortom Ericsson och bortom Villa, Vovve och Volvo.

Jan: Ja, men det var nog första gången, ekonomisk frihet som koncept och det här. Och jag tyckte det var skitbra. Det låter som en jättebra utbildning. Du får gå den, Caroline. Kommer jag ihåg att jag sa det framför Charlie. Och Charlie är ju en av våra bekanta och vänner i dag. Och då säger han till mig så här: men Jan, jag hör bara på resonemanget att ni pratar, ska Caroline gå eller ska jag gå? Men jag kan redan, du borde gå. Så jag hör redan att du har ett bristtänk. Den intressanta frågan du borde ställa dig är att när du har två alternativ i livet, A eller B, och du egentligen vill göra båda, då är den relevanta frågan att ställa sig: hur kan jag göra A och B istället för A eller B. Och redan där insåg jag...

Caroline: Du sa "poof".

Jan: Ja, men exakt. Det är för oss båda, eller för dig främst, tror jag, att det bara vrids om någon skruv i hjärnan.

När du har två alternativ i livet, A eller B, och egentligen vill göra båda, då är den relevanta frågan: hur kan jag göra A och B istället för A eller B?

Från balansekonomi till indexfonder

Jan: Ja, men så här, "the power of and" kallas det här sen. Och där insåg jag, nej, men okej, det här handlar lite om personlig utveckling. Vi gick utbildningen båda två. Och jag gillade den jättemycket, men sen gick jag efter kursen med balansekonomi. Kanske många som var med på balansekonomitiden. Det jag tyckte var så bra var att man sålde in det som en kurs i ekonomi, men det var egentligen en kurs i personlig utveckling. Och så hängde ekonomin med.

Caroline: Ja, ekonomin var bara en del av att illustrera det.

Jan: Och där kom min frustration. Då gick jag till Charlie efteråt och sa så här: det här är en jättebra kurs, men den handlar ju inte om ekonomi. Och så frågade Charlie mig, kan du göra det här bättre? Och jag i min naivitet, ja, sa jag då, det kan jag. Och de bara, ja men skitbra, men då kan du börja jobba här. Men vi har ingen lön till dig, utan då får du vara med och skapa din egen lön. Så det var också en sån här trappa på den här ekonomiska utbildningen. Och då hade jag ett annat företag, men där hade det redan börjat skava med Klas-Erik, som jag är sjukt tacksam för i dag, som lärde mig hantverket, företagande. Och där jobbade jag. Jag jobbade på balansekonomi mellan 2008 och 2016, tror jag, tills vi inte orkade mer, varken jag eller Charlie eller gänget. Men vi höll jättemånga föreläsningar runt om i Sverige.

Caroline: Ja, ni reste ganska mycket.

Jan: Om ekonomi och personlig utveckling. Och sen var det så här mycket. Min frustration med balansekonomi var att om vi var fyra som jobbade mycket, eller fem var vi som jobbade mycket på balansekonomi, så var fyra stycken personlig utveckling och jag var den enda som var så här, ja, men jag gör personlig utveckling motvilligt. Jag gör det för att jag måste, men jag tycker inte personlig utveckling är roligt, och jag tycker inte att det är roligt kontextuellt, att allt ska vara personlig utveckling. Så att jag började allt det som jag inte fick uttryck för inom ramen för balansekonomi, till exempel indexfonder. För jag tyckte så här, så skrev jag om det på RikaTillsammans och gjorde andra grejer.

Tidslinjen för portföljerna

Jan: Det var där någonstans runt 2013, 2014, och det sammanföll med att jag upplevde att mycket av det vi gjorde i vår ekonomi inte funkade. De här lägenheterna i Turkiet funkade inte, och massa andra investeringar.

Caroline: Nej, det var lite som ett spel nästan. Man fick bara hoppas, hålla tummarna.

Jan: Ja, så det var liksom så här, så att även om man pratar om det nu sekventiellt, så var det många grejer som hände parallellt. Och jag minns, varför jag brukar säga så här tydligt att det var indexfonder 2013, är för att jag tror att Shareville startade 2013 på Nordnet. Och jag kommer ihåg att jag satte upp då RikaTillsammans-portföljen, som var liksom embryot. Och sen typ 2015 kom nybörjarportföljen, som var en klassisk 60/40-portfölj. Och sen var det globala barnportföljen, när jag och Charlie skrev boken Gör ditt barn rikt, typ 2017. Och det här kan jag se, när jag går tillbaka och tittar, så finns det historik på de här typ indexpassiva portföljerna från 2013 och framåt. Och vi kan se det också så här, Länsförsäkringar Global lanserades 2013. Och där har vi typ varit med nästan från början. Och det är tio år nu.

Caroline: Ja, precis.

Den röda tråden: att hjälpa andra

Caroline: Men jag tänker, både när du var i balansekonomi och sen med bloggen och så, så har det gått som en röd tråd på något vis, att du gillar att hjälpa andra människor. Stämmer det? Och varför tycker du om att hjälpa andra människor? För nu hjälper du jättemånga genom bloggen och podden.

Jan: Men jag tror att det är så här, om vi nu ska komma tillbaka till de där personlighetstesterna, så jag är så här typiskt blå person. Många tror att jag är röd eller så här.

Caroline: Vad är en blå person?

Jan: Jag är en hjälpare.

Caroline: Jag har ingen aning om de här färgerna.

Jan: Nej, men jag gillar så här, by default, jag gillar att hjälpa människor. Ja, men som i företag innan, som vi har pratat om, jag är inte den som egentligen gillar att stå på barrikaderna, jag gillar att hjälpa någon annan som står på barrikaderna.

Caroline: Ja, att man är nummer två, liksom.

Jan: Det behövs alltid en nummer två. Jag är en grym nummer två. Problemet är att jag ofta tvingas vara nummer ett. Och jag gillar inte riktigt det. Utan jag letar alltid efter... det är därför jag hade Klas-Erik som min mentor sen inom balansekonomi och så vidare.

Caroline: Men du, Jan, nu kommer det här från din fru, och du vet, det låter kanske idiotiskt, men du är ju briljant. Det är därför som du ibland tvingas upp som nummer ett.

Jan: Jag vet.

Caroline: För att du gör saker så bra och genomtänkt och ordentligt och strukturerat.

Jan: Men återigen, ja, för att jag kan, men jag tycker inte det är kul. Jag har en preferens för att egentligen göra något annat. Men återigen, jag är inte dum i huvudet med min vänsterarm. Så för mig, ja men, då blev det så här.

Passivt sparande och hjälparbiten

Jan: Och det är också därför vi driver RikaTillsammans, vi gör de här avsnitten, för jag tycker genuint... vi lägger ju mer tid på avsnitten och att hänga i forumet och svara på frågor, än vad jag lägger tid på att göra analyser på bolag eller läsa böcker om investeringar eller pilla på vår egen portfölj. Tack och lov har det blivit någon sån här, du vet, magisk matchning i universum. Att sparandet blir dessutom bättre av att det är passivt. Så grejen är att jag förlorar ingenting på att vara passiv. Tvärtom, så underlättar det, jämfört med många andra som kanske tycker att sparande är roligt, om man inte har den här hjälparbiten och ska vara ekonomi-influencer.

Caroline: Ja, men då måste du hela tiden hålla på med någonting, medan du försöker göra så lite som möjligt i de där investeringarna.

Jan: Utan då blir det ofta så här, nu under 2023 har det varit mycket nörderi i krediter och räntefonder.

Caroline: Ja, men då är det inte så mycket för att tajma marknaden, utan för att förstå och kanske kunna göra bättre, mer informerade beslut.

Vart RikaTillsammans skulle kunna utvecklas

Caroline: Jag vet inte vad du har tänkt på det här, men om du skulle kunna utveckla RikaTillsammans åt något håll, vilket håll skulle det vara i så fall? Det kanske inte är något som du har funderat så mycket på?

Jan: Nej, men jag... svårt, och nu blir det provprat. Men så här, jag får från tid till annan frågan, ska du inte starta en fond? Framför allt kommer det utifrån finansbranschen, där folk säger så här, vi har en stor publik som tycker om det vi gör. Men jag är inte så sugen. Jag har gjort det två gånger, inte att förvalta andras kapital, men det har varit storskogen som det har varit, och vi har gjort ett annat projekt på Patreon, där vi har gått ihop och investerat. Och jag upplever att det blir en enorm emotionell stress. Jag tar liksom massa ansvar kring det där, och jag gillar inte det. Det ger mig inte god nattsömn. Så jag är ganska klar på att jag vill inte förvalta andras pengar. Och då är ett ganska naturligt vägval stängt. Men jag är helt okej med det.

En kram till eftervärlden — och forumet som arv

Jan: Det som jag däremot lite gläntar på, det är att vi ska göra ett kommande avsnitt som, en kram till eftervärlden. Vad händer när man går bort? Och där har jag funderat ett tag. Och då inser jag så här, nej, men jag har ingen förväntning på våra barn, att de ska följa i våra fotspår och driva RikaTillsammans nästa nivå. Utan jag tror så här, dör jag så dör podden. Och jag är helt fine med det. Men jag tycker att det vore synd om forumet skulle försvinna då.

Caroline: Att det också skulle försvinna.

Jan: Så att där är jag mer sugen, och det var också en av anledningarna till varför jag åkte till den här Boglehead-konferensen i USA. För där har Boglehead-communityn, som är efter Jack Bogle, tagit sitt eget liv. Och det kan jag tycka är ganska inspirerande. Att hur kan jag tona ner volymen på min egen röst i RikaTillsammans? Eller vår röst. Och att låta RikaTillsammans få vara de som deltar i det. Och där tycker jag att forumet har varit ett fantastiskt steg. För där händer ju grejer i forumet nu när vi är här och spelar in. Så jag tror att jag vill nog utveckla RikaTillsammans åt det hållet.

Dör jag så dör podden, och jag är helt fine med det. Men det vore synd om forumet försvann. Hur kan jag tona ner volymen på min egen röst och låta RikaTillsammans vara de som deltar?

Drömmen om timdebiterad rådgivning

Jan: Och sen tror jag också att mer praktisk, konkret hjälp. Vi har en finansiell rådgivare som jag varje månad försöker sparka åt det hållet. Det borde finnas en affär i Sverige för att man kan få hjälp med finansiell rådgivning som inte handlar om att ta betalt på kapital, utan ta betalt per timme eller per uppdrag. Och få hjälp i, inte bara placeringen, utan att få det här helhetsperspektivet som vi försöker göra i RikaTillsammans-programmet. Hur du ska placera dina pengar, det är enkelt. Det är att köpa en fondrobot. Det är klart på fem minuter. Sen finns det vissa frågor kring det, hur mycket, hur ska jag ställa in den? Men det är ett engångsjobb. Men där är det mycket sådana här funderingar, vad är ett rikt liv? Hur mycket pengar behöver jag? Hur ska jag prioritera? Hur mycket behöver jag spara? Behöver jag spara så mycket som jag sparar? Varför känns det knökigt i livet? Hur kan jag använda mina pengar för att få maximal emotionell avkastning? Jag upplever att det är en massa, den typen av frågor, som man inte pratar om, som ingen får hjälp med.

Coaching kontra avsnitt: var blir effekten störst?

Jan: Och jag har några få gånger jobbat med enskilda klienter, för jag tar några coachklienter per år. Men jag upplever att jag inte gillar personlig coaching, för att det är väldigt tidsineffektivt.

Caroline: Ja, det är ju med en eller två personer.

Jan: Ofta jobbar jag med par, för då kan många relatera till vår situation. Vi jobbar ofta med företagare som har sålt sitt företag, eller man har fått en större summa pengar och pengarna har förändrat livet. Och ofta har man inte hängt med. Och ofta är det som att den ena parten tycker att det är jobbigt. Så man har det man inom citationstecken kallar för en positiv ekonomisk kris. Och man har inte så många andra att prata om det med, för vad ska man säga? Du vet, vi sålde vårt företag, vi fick massa pengar och nu tycker vi det är jobbigt. Folk hade ju bara skrattat åt det. Men jag vet hur det där kan vara. Men i alla fall, ska jag lägga tre timmar på det, eller på tre timmar kan jag göra tre avsnitt eller tio videoklipp som ses av 100 000 människor. Och i det valet, även om coachingen ger mer betalt, så gör det andra en större impact.

Caroline: Ja, men coachingen gör också att du får se människors liv och de pratar om sin ekonomi och sin situation. Där kan man få en riktigt fin insyn i...

Jan: Exakt, och det är därför jag gör...

Caroline: Vilka situationer kan folk befinna sig i? Det vet jag att du uppskattar.

Jan: Exakt, och det är därför jag gör coaching, för att ha örat mot rälsen. Att se vad folk går och tänker på. Det är därför jag älskar forumet också. Det är mitt öra mot rälsen.

Örat mot rälsen: elpriser och timing

Jan: Och att se att förra året var det jättemycket prat och oro kring elpriserna. Och det är ganska fascinerande att 2023 är den konversationen stendöd. Helt död.

Caroline: Men där behövde det ändå finnas ett ställe där man kunde prata om det. Och det finns kanske fler sådana ställen. Men forumet var bra då.

Jan: Ja, och sen tycker jag det är ganska roligt att låta... jag vill gärna tro att jag är prestigelös och låta folk garva åt mig. Det känns som att jag alltid tajmar fel. Vi gör ju leasing, köper elbil typ sist i den här kurvan, när det var lönsamt. Och sen har vi fått en dyr leasing. Vi byter vår värmepump till fjärrvärme precis när elpriserna har sjunkit.

Caroline: Ja, så vi är nog inte de enda som reagerar lite långsamt.

Jan: Vi köper hus, typ, ja, inte på toppen, men inte 2008 när vi kanske skulle haft möjlighet, utan vi köper det 2017, 2016. Så att, nej, men så att... ja, vad fan.

Caroline: Jag tänker så här. Det får väl vara.

Jan: Det får vara, ja.

Tankeexperimentet: en miljard kronor

Caroline: Men du, jag tänkte en helt annan fråga nu.

Jan: Ja, okej.

Caroline: Som dök upp på forumet. Som jag tänkte var intressant, för jag har också tänkt så här. Undrar hur mitt liv skulle vara om jag hade så mycket pengar. Så om du hade en miljard, hur tror du att ditt liv skulle sett ut då?

Jan: Alltså, jag vet inte. Det spontana svaret blir en klassisk så här, om jag bara hade haft, då hade... Men jag vet ju genom livet att så funkar det inte. Eftersom jag har varit så här, åh, när jag kommer ha 50 000 kr så kommer mitt liv vara bra.

Caroline: Nej. Men här är det så, du behöver aldrig mer bekymra dig om pengar.

Jan: Ja, fast grejen är att det är ett felaktigt antagande, påstår jag. För om vi tar min ekonomiska oro-resa, som vi har pratat om tidigare, så var jag så här, som student, när vi har 25 000 kr på kontot, då kommer allt bli bra. Sen var det så här, när vi har 50 000 kr... jag läste Bodo Schäfers bok Vägen till ekonomisk frihet. Och han var så här, alla ska ha en buffert på 50 000 kr. Jag bara, vi måste ha en buffert på 50 000 kr. Sen har vi en buffert på 50 000 kr. Sen var det buffert på 100 000 kr. Sen var det buffert på 500 000 kr. Och hade du frågat mig när jag hade 10 000 kr och längtat, så hade jag, om jag hade haft 500 000 kr, aldrig varit rädd för pengar någonsin i livet. Och jag vet ju att det inte var sant.

Pengar som förstärkare, inte lösning

Jan: Och jag vill gärna säga så här, du vet, om jag hade haft en miljard, då hade jag inte oroat mig för pengar. Men varför skulle det vara sant, när det aldrig har varit sant historiskt? Och då kommer jag tillbaka till det här avsnittet vi gjorde med Moa. Där Moa säger väldigt så, och Moa jobbar med svinrika, ultra high net worth-klienter. Och hennes absoluta insikt från det där, det är att pengar inte är lösningen. Pengar är bara en förstärkare. Så vad som händer, hade de flesta fått en miljard, så tror jag inte att det hade hjälpt deras liv. Jag tror att det hade sabbat deras liv. För vad det gör är att det tar alla dina beteenden, alla dina rädslor, allting, och bara skruvar upp volymen på det där. Enormt. Så jag är inte så säker på att en miljard hade varit något fantastiskt bidrag.

Pengar är inte lösningen, pengar är bara en förstärkare. De tar alla dina beteenden, alla dina rädslor, och skruvar upp volymen på dem.

Jan: Sen är det väl klart att man amorterat på huset och köpt ut bilen och så här. Men det hade inte... vad?

Caroline: Ja, jag fattar att det är ganska mycket pengar kvar efter det.

Jan: Jag hade amorterat på huset, du hade väl köpt ditt hus från banken typ?

Caroline: Om du hade haft en miljard, Jan. Du hade inte amorterat mer i månaden, utan du hade typ så, nu är det slut på lånet här.

Jan: Ja, men jag sa amorterat ner. Inte mer.

Caroline: Okej, det blir otydligt.

Jan: Nej, men så här, så att jag, jag vet inte. Det här kommer minst att bryta mot reglerna. Jag är inte så övertygad om att de svaren som man får på den frågan är de sanna svaren.

Sajterna han läser: jobb och chips

Caroline: Men vi ska snart runda av, men jag har några frågor kvar.

Jan: Ja.

Caroline: För jag vet att du, när du ska slappna av lite grann så där, så är du och läser på vissa sajter och sånt. Vad är det för sajter som du gillar att läsa på? Kan du inte dela med dig av det som du brukar vara på varje dag? Få lite energi och lite... känna av verkligheten, antar jag.

Jan: Okej, jag skiljer på jobb och sen chips. Chips-sajter och jobbsajter. Jag läser A Wealth of Common Sense, tycker jag är fantastisk. Ben Carlson följer jag varje dag. Jag läser Cornucopia, Lars Wilderäng, varje dag.

Caroline: A Wealth of Common Sense, i ekonomi? Och Cornucopia skriver ju om Ukrainakriget varje dag.

Jan: Normalt skriver han... först skrev han om ekonomi, nu skriver han om Ukrainakriget. Så jag har läst varenda inlägg sen typ 2008 på Cornucopia. Jag var där inne någon dag och så var han, Lars Wilderäng, på någon konferens eller någon utbildning eller whatever det var. Och han skrev så här, mitt inlägg kommer efter lunch. Och så var det några kommentarer. Nu är det efter lunch. Var är inlägget? Det är nog väldigt många som följer det varje dag. Och vill ha det. Men han är som jag. Jag tror vi är väldigt lika i det där. Han bryr sig inte heller. Är det lördag eller söndag, det spelar ingen roll. Man jobbar, man gör sin grej och man står kvar. Sen är han ju så här, jag vet inte, jag blir så starstruck de få gånger jag har träffat honom. Så jag vågar knappt höra av mig.

Caroline: Det är jätteroligt.

Jan: Nej, så Cornucopia, Wilderäng, följer jag. A Wealth of Common Sense. Sen har vi Ramit Sethi, Nick Maggiulli, Barry Ritholtz.

Caroline: Och det är ekonomi också?

Jan: Ja, Jonathan Clements, Jim Dahle, som är White Coat Investor. Läkare som är investerare. Några sådana.

Vad han får ut av ekonomisajterna

Caroline: Men vad får du ut av de ekonomisajterna?

Jan: Ja, men jag har lite så här, vart blåser vi nu? Den statistiken, lite så här. Det är ekonomisidan av ekonomi. Och de ligger ganska nära i filosofi där.

Caroline: Sen kollar jag, och sen mitt chipsätande, som är så här...

Jan: Ja, chips-sajterna, vad är det då?

Caroline: Då är det så, MIT Technology Review eller något sånt?

Jan: Nej, nej, nej, nej, inte alls. Det är Daily Kos.

Caroline: Jag vet inte vad det är för något.

Jan: Nej, Daily Kos. Då ska man säga så här att det är vänsterlinje. Liberal amerikansk sajt. Eller så här, en nyhetssajt för demokrater i USA. Så kan man säga.

Caroline: Och det är också att känna av vart vinden blåser?

Jan: Nej, det är amerikansk politik.

Caroline: Amerikansk?

Jan: Ja, förlåt mig. Amerikansk politik. För att jag pallar inte att följa svensk politik. Den är för nära. Och så blir jag så här, det här har jag en åsikt om. Eller det här påverkar mig. Eller jag blir bara trött. Medan amerikanskt, det är så här lagom avstånd. Man kan käka chips och kolla vad de håller på med, som inte vi har här. Ja, och sen läser jag HuffPost ibland.

Caroline: Ja, nyhetssajt väl?

Jan: Ja, det är också en amerikansk vänstersajt. Och återigen, en vänstersajt i USA är höger i Sverige. Så att man fattar skalan. Så det är inte något sånt här. Men de har en ganska skön blandning. Jag älskar att de lägger ut varje vecka så här, funniest tweets about kids.

Tweets om barn — och varför de är chips

Caroline: Ja, de läser det ibland vid matbordet när jag säger så.

Jan: Ingen skärm vid maten, men jag kan inte motstå. Jag kan inte motstå de tweetsen. Och de är liksom så här träffsäkra. Som det var en tweet så här: nu kom det ett mejl från skolan, så jag väntar en halvtimme tills det sjätte korrigeringsmejlet har kommit, så jag får den slutgiltiga informationen. Det är roligt, för det händer oss med.

Caroline: Exakt. Tredje gången gillt, här kommer rätt information.

Jan: Och det är liksom så här, jag tycker det är lite roligt. Eller så här, ja men, roliga grejer hos par som har bråkat. Och då var det också något par så här, jag är arg på min man, för att han gjorde något dumt. Så nu hällde jag ut lite vatten nedanför diskmaskinen. Och nu har han spenderat två timmar på att försöka fixa den. Och du vet, för mig är det chips. Det kan man läsa innan man går och lägger sig.

Caroline: Men det måste man ha i sitt liv.

Jan: Så då är det de tweetsen. Ja, och sen läser jag, jag gillade Wired innan. Men nu är den så här, betaltjänst. Jag har försökt betala för det, men det funkar inte. Så jag har gett upp. Så nu läser jag The Verge.

Caroline: Och det är inte betaltjänst?

Jan: Nej, The Verge är tekniknyheter. Så det är väl de tre som jag snurrar runt på varje dag. Och forumet såklart.

Söker tillfredsställelse, och tv-byråerna

Caroline: Tillfredsställer det dig? För jag kan uppleva själv att jag inte blir tillfredsställd av det jag snurrar runt på. Jag söker, jag söker.

Jan: Nej, men ibland tänker jag så här att jag borde se Ekonomibyrån. På tv.

Caroline: Blir inte det också för nära?

Jan: Nej, jag ser Politikbyrån varje vecka. Jag ser Utrikesbyrån varje vecka. Men jag kan inte se Ekonomibyrån, för det blir för mycket jobb.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Där måste jag dock göra så här, om någon känner... alltså hon ska ha kredd, för hon var den första journalisten som utmanade Danske Banks chef kring fondavgifter och aktiva fonder. Indexfonder.

Caroline: I en intervju eller?

Jan: Ja, i ett av de här Ekonomibyrå-avsnitten som jag faktiskt såg.

Caroline: Så du blir glad?

Jan: Shoutout till Carolina Neurath, om det är någon som känner henne, så säg till, jag har inte hennes kontaktuppgifter, annars hade jag tänkt göra det. Men det var så här, det var ju ändå så, okej, gud vad skönt jag kan se det här. Men annars bjuder de in gäster och så kan jag tycka att det är så här, nej, det blir... och så har jag någon åsikt och så kan jag uppleva att jag blir upprörd. Så då är jag så här, nej, det är bättre att inte titta på det.

Caroline: Nej. Okej, bra, då har vi lite pejl på din stimulans.

Vad är du mest stolt över?

Caroline: Vad är du mest stolt över i ditt liv?

Jan: Oj, vilken bra fråga. Ja, men jag skulle väl ändå säga... jag vet inte. Men jag skulle säga så här, min ambition är att jag upplever, jag jobbar mycket, men jag upplever ändå så här, jag prioriterar barnen. Du är väl kanske den jag ibland har dåligt samvete för, för du hamnar väl liksom efter barnen och efter jobbet.

Caroline: Ja, jag hamnar efter barnen. Men det är okej för mig.

Jan: Ja. Men jag upplever ändå så här, jag spelar spelet fullt ut.

Caroline: Vad betyder det?

Jan: Nej, men så här, jag jobbar mycket, men jag upplever inte att jag försakar barnen. Och det är jag stolt över. Sen upplever jag också så här att när jag tar mig an saker, så går jag all in. Och något som min kompis Niklas har uppskattat mig för är att jag står kvar. Jag har det här grit. Nej, men du vet, nu har vi släppt, vad är det här, avsnitt 331. 331 avsnitt i rad. Det här är ett poddavsnitt i veckan i sex år. Oavsett om det är nyårsafton, julafton eller något sånt. Jag tror vid två tillfällen har det blivit försenat. Jag tror det var för att vi hade covid ena gången.

Caroline: Ja, gud ja. Vi var utslagna i tio dagar.

Jan: Ja. Och sen har vi väl missat någon gång. Men det är så här på sex år.

Grit, uppskjuten belöning och tuffa frågor

Jan: Så det upplever jag så här, det är att göra samma sak om och om och om igen. Och jag upplever att det återkommer i sparandet. Vi har köpt Länsförsäkringar-fonden varje månad sen 2013. Vi har lagt in pengar på Lysa varje månad sen 2019. Och att jag är okej med den här uppskjutna belöningen. Det gillar jag. Eller det är jag stolt över hos mig själv. Och att jag inte backar för tuffa frågor. Jag ställde ju frågan till vår tolvåring. Hur tycker du det går för mig som förälder? Eller hur tycker du att vi har tid för dig? Skitläskigt.

Caroline: Ja, och du fick ju ett ärligt svar, tror vi i alla fall. Det kändes som det, eftersom det inte var renodlat positivt.

Jan: Ja, men det är jag ganska stolt över. Och sen, om jag skulle säga något jag är skittacksam över, så tycker jag att det förtroendet som vi har från alla som lyssnar och läser i forumet, att vi får vara en liten del av deras ekonomiska resa. Det tycker jag är sjukt coolt. Och gör mig lite så här, jag tycker det är lite läskigt också.

Caroline: Ja, men man blir lite ödmjuk.

Jan: Väldigt, väldigt mycket. Och det gör också att jag är så mån om att det ska vara så bra som möjligt. Att jag inte vill tumma på kvaliteten. Ger folk oss sin tid och sin uppmärksamhet, vem är jag då att vara slarvig med den, eller att inte hedra den, eller att inte göra mitt bästa? Och sen kan det ställa till det för mig att jag har höga kvalitetskrav, eller att jag mår dåligt, eller att saker tar lång tid, eller att jag överarbetar det.

Caroline: Du lever en värdering i alla fall.

Jan: Ja, det är min utmaning i livet. Vad tycker du? Tycker du det är något annat jag borde kasta ljus på, som du är stolt över?

Ger folk oss sin tid och sin uppmärksamhet, vem är jag då att vara slarvig med den, eller att inte göra mitt bästa?

Att stötta och att komplettera varandra

Caroline: Nej, men jag tycker också det är fint att du lägger mycket tid på barnen. Hade du inte gjort det...

Jan: Oj, oj, då kommer hotet.

Caroline: Nej, men det finns inget hot. För du har ju aldrig pysslat med de här sakerna som jag nu kommer säga. Om du inte hade lagt tid på barnen, om du inte hade stöttat mig när jag typ har det jobbigt eller svårt, då hade det varit...

Jan: Ja, men det är jag ändå så här...

Caroline: Det hade varit dåligt.

Jan: Ja, men om jag säger så här, ja, du kommer ofta i tredje hand när allt funkar. Sen är det så här, funkar det inte, då åker du upp på prioritet ett.

Caroline: Men det har ju ställt till det för oss ibland. Och sen är ju vi lite olika där också. Jag är ju inte alltid så här superbra emotionellt stöd. Det har vi skrattat åt tidigare. Jag löser ju ofta problem först och vill emotionellt stötta sen.

Jan: Ja, det kan man göra sen.

Caroline: Först är det att man måste ta det akuta problemet.

Jan: Ja, så är jag. Men du är ju tvärtom. Du vill ju ofta ha emotionellt stöd och sen kan vi lösa problemet.

Caroline: Ja, men tänk på det så här, det är logiskt, Jan. När man inte är uppstressad över ett akut problem, då kan man liksom se problemets alla lösningar. Men när man är i strutten...

Jan: Ja, vi är bara olika.

Caroline: Ja, men det är logiskt, eller hur? När man är i stresskonen, så kan man inte se alla lösningar. Så kanske man gör en dålig lösning.

Jan: Exakt, men du är i stresskonen då. Jag är inte det.

Caroline: Nej, jag vet inte. Strunt samma. Men du gör ett bra jobb, Jan.

Jan: Ja, vi är bara olika. Och det är det som jag tycker är så himla fint. Att det handlar om att komplettera. Det handlar om balans.

"Vad får du ut av mig?"

Caroline: För där har ju vi många gånger, i bråk eller sånt, så har du ibland sagt så här, varför är du tillsammans med mig? Jag tjänar inte massor pengar eller producerar inte en massa grejer. Jag tänkte att vi är så superolika. Jag tänkte så, vad får du ut av mig? Ska du inte ha någon som är högpresterande? Som jobbar i finansbranschen, tjänar massor pengar.

Jan: Ja, men sen tycker jag ju om dig, så jag hade också varit ett sånt nederlag om du hade bara sagt, ja, nej, men du har nog rätt. Vi skiter i det. Nej, men jag tror att det är den balansen. Och sen är jag verkligen rörd, jag såg ett YouTube-klipp som någon skickade till mig, och jag vet inte vem eller var, men den här intervjun med någon miljardär. Och han var så här, mitt mål i livet är att mina barn ska vilja hänga med mig när jag är gammal. Och inte för mina pengars skull. För han var så här, jag har kompisar, de har barn, de har massor pengar, men deras barn vill inte hänga med dem. Och jag var så här, fy fan vad misärigt.

Caroline: De får göra jobbet nu liksom.

Jan: Ja, men exakt.

Avrundning, och en sista oställd fråga

Caroline: Ja, men du, tack så mycket, Jan. Du har varit generös och delat med dig och svarat på mina frågor. Jag har ändå känt att jag är tuff ibland. Det kanske inte någon som lyssnar tycker, men eftersom jag är gift med dig så känner jag, kan man ställa den här frågan?

Jan: Men är det någon fråga som du inte har ställt då?

Caroline: Jo, men jag har en fråga här. Eller som du har velat, men den här har jag inte vågat ställa.

Jan: Jag kan berätta medan Caroline tar fram det, vi gjorde en inspelning häromdagen som vi stängde av.

Caroline: Vilken var det?

Jan: Vi var oense om det, jag hade meckat runt i din tjänstepension.

Caroline: Ja, men ska vi inte sända det?

Jan: Nej, jag tror inte det.

Caroline: Nej, men jag har inte så mycket mer egentligen. Det var bara så, berätta hur en helt vanlig arbetsdag i RikaTillsammans ser ut. Och den kanske inte är så kul, men jag kan ju säga att Jan, du jobbar enormt mycket.

Jan: Ja, men jag jobbar sju dagar i veckan. Jag jobbar mellan åtta och tolv timmar om dagen.

Caroline: Och det var inte för att ta fram något skryt eller så, utan det var mer som att...

Jan: Nej, men det är liksom så här, men... varför vill jag att folk ska veta det? Vi kan skita i det. Nej, men så här, för mig är det effortless. Jag tycker det är kul. Och det där, om man ska säga en sån där värdering, så är det så här, jag skiljer inte så mycket på fritid och arbetstid.

Caroline: Nej.

Jan: Och därmed skiljer jag inte så mycket på om det är lördag eller söndag. Eller en veckodag.

En vanlig arbetsdag

Caroline: Nej, men jag kan berätta så här. Du jobbar dag.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, från typ tio kanske. Och sen har vi då några timmar när vi äter och kör till basket och lite annat sånt. Och så vilar du lite eller går på gymmet. Och sen kör du pass nummer två på kvällen.

Jan: Ja, från typ halv nio till ett, två, tre.

Caroline: Och kollar på dokumentär samtidigt som du typ jobbar. Jag vet inte hur du lyckas med det.

Jan: Ja, ja. Men jag har också läst att Barack Obama gillade att ha på sport samtidigt som han jobbade under nätterna som president. Så det är väl liksom ett sällskap, antar jag.

Caroline: Ja, men det är ett sällskap.

Jan: Och det är lite så här, när man kan, nej men så här. Jag har väl liksom fått en hjärna som behöver underhållas.

Caroline: Ja, den vill det.

Jan: Den vill underhållas, och ibland tänker jag så att det är bara att hänga med och se vad den här hjärnan vill. Och i mitt fall vill den ofta att jag ska jobba med mejlen och ha på Aktuellt, till exempel. Jag har också sett varenda Aktuellt-sändning sedan tio år tillbaka. På det sättet.

Caroline: Ja, nej. Ja, men det var jättebra. Jag har inga fler frågor just nu.

Jan: Ja, men det är bra. Vi får göra någon uppföljning på det här kanske i framtiden.

Tack och nästa steg

Caroline: Stort tack till dig som lyssnar och tittar och följer och hänger. Och tack för att vi får vara en liten, liten, liten del på din ekonomiska resa. Och så tänker jag att vi ses nästa vecka.

Jan: Snart kommer ett par försäkringsavsnitt. Det ser jag fram emot. Och sen kommer också i början av januari, kommer vi prata om portföljerna, vad ska man göra för förändringar, om det ska göras några förändringar. Och ja, lite annat kul också.

Caroline: Tack.