Från aktiedrottning till ödmjuk investerare

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett personporträtt över Marie ur communityn
2. Välkommen, Marie
3. Uppväxten i en bruksort
4. Ekorren som vill lägga undan nötter
5. Sparbeteendet och tryggheten
6. Att vilja växa utan nedsida
7. Oberoende kontra ömsesidigt beroende
8. Excelbladet och kontrollbehovet
9. Karriärens steg
10. Det första jobbet
11. Att byta till konsultvärlden
12. Karriärtipset: välj rätt bransch och chef
13. Luststyrd, inte målstyrd
14. En chef som bryr sig
15. Att utveckla sina pjäser
16. Riktning i stället för mål
17. Områden där det går att levla
18. Steget in i totalförsvaret
19. Att bidra till samhället
20. Att slippa nyhetsbruset
21. Kungen och drottningen av aktier
22. Läropengar och börsen som instrument
23. Misstagen som förutsättning
24. Att inte äga aktier man inte tror på
25. Det nya normala
26. Ekorren med skåpen fulla av nötter
27. Varför vissa yrken betalar bättre
28. Samhällsbärande yrken
29. Medveten konsumtion och second hand
30. Att hitta något vackert
31. Behovet av att uppgradera
32. När lyx blir nödvändighet
33. Grupptillhörighet och egot
34. Att knyta ihop säcken
35. Värderingar som grund
36. Volymknappen
37. Regler för spenderande
38. Struktur i livet
39. Struktur gör det svåra lätt
40. Färre val gör livet enklare
41. Tid och värde hänger ihop
42. Att byta tid mot pengar
43. Att sätta kroppen i rätt sammanhang
44. Att förstå andras förutsättningar
45. Balansen mellan stolthet och tacksamhet
46. Man vet inte hur andra har det
47. Avrundning och en story to be continued

Ett personporträtt över Marie ur communityn

Jan: Välkommen till Rika Tillsammans och dagens avsnitt, som är ett personporträtt över Marie, en person i Rika Tillsammans-communityn. Som du vet har vi ju Rika Tillsammans-forumet, och där skrivs det jättemycket varje dag. Men ibland dyker det upp en person som jag blir lite nyfiken på. Jag tänker, åh, jag hade velat veta lite mer, för jag tycker att du skriver klokt och reflekterande. Så då skickade jag ett mejl till Marie, och hon tackade ja till att ställa upp på dagens avsnitt, där vi pratar om hennes ekonomiska resa.

Vi pratar om karriärval och arbetsliv, där hon har valt en annorlunda väg än många andra. Vi pratar om hennes investeringar och lärdomar från börsen. Vi pratar mycket om det här med medveten konsumtion, att ha balansen i livet genom att använda pengar nu kontra att spara för framtiden. Vi pratar om livskvalitet, vi pratar om både sparande och trygghet, och naturligtvis även om de mjuka värdena.

Jag hoppas att du kommer att gilla det här avsnittet. Det är lite så att man får lära känna en ny person och höra hur de tänker kring karriär, kring sparande, kring livet. Jag ska inte prata så himla mycket mer än så här, utan här kommer Marie och Caroline, såklart.

Välkommen, Marie

Jan: Varmt välkommen till Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Varmt välkommen, Marie, eller Marie H, som du heter i Rika Tillsammans-forumet. Du har ju följt oss ett tag och skrivit många väldigt kloka, uppskattade och intressanta kommentarer i forumet. Vid något tillfälle tänkte jag bara: men Marie, det här måste vi ju ta ett kort avsnitt om. Så varmt välkommen hit.

Marie: Tack så mycket, tack så mycket.

Jan: Men du Marie, jag tänker så här, för de som inte hänger i Rika Tillsammans-forumet och har följt dig där: hur skulle du beskriva Marie? Vem är du?

Marie: Oj. En snart 40-årig liten nörd som alltid har tyckt att det varit ganska roligt med ekonomi och pengar. Men först på sistone har det blivit lite mer organiserat. Jag tycker det är väldigt roligt att utforska personlig utveckling och jobba med den biten. Det har jag funderat mycket på i livet.

Uppväxten i en bruksort

Jan: Jag tänker, för du skrev i en kommentar så här: jag kommer från en arbetarfamilj, pengar har inte funnits i överflöd, men det var ändå en trygg uppväxt. Kan du inte säga något mer om det och din resa? Du pratade om aktier och hela resan.

Marie: Ja, jag är uppvuxen i en liten bruksort. Det här klassiska, en liten skola, en liten community, måste jag säga. Ganska stark jantekultur. Två väldigt bra föräldrar. Mamma var hemmafru, pappa arbetade. De var alltid väldigt trygga och bra. Men vi hade inte så jättemycket pengar. Det var lite sådär, inte så att vi snålade, men det var inga utlandssemestrar. Det var någon husvagn och någon sommarstuga som en släkting hade, som vi var hos mycket.

Caroline: Men pratade ni om pengar hemma? Ibland kommer det ju inte ens upp när man växer upp. Man pratar typ inte om det.

Marie: Nej, och jag tror att man som barn lite naturligt anpassar sig. Man vill inte vara den som gör sina föräldrar obekväma eller skapar svåra situationer. Men jag tyckte att vi pratade om pengar. Jag tror pappa tyckte det var intressant och hade en del aktier och sådär. Men det var inte så jättemycket. Sen hade jag en period när jag var tonåring då jag hjälpte till att betala räkningar, var inne i internetbanken och gjorde allt det där, för att hjälpa till med tekniken. Så jag var inne lite så. Det var inget tabuämne, men det var inte heller så att det var något stort.

Caroline: Var det för att lära dig hur man betalar räkningar?

Marie: Nej, min pappa var ganska sjuk under en period. Så det var för att hjälpa till.

Ekorren som vill lägga undan nötter

Jan: Men sen har du skrivit ganska mycket om olika perspektiv. Du var så här, ja men ekorren. Du sa så här, i början av livet jobbade ekorren på. Jag tror du skrev i någon kommentar, ekorren jobbade på.

Caroline: Men det är ju också för att du och Jan tidigare har pratat i podd, och du har väl skrivit på forumet också, att du är som en ekorre som vill lägga undan massa nötter. Jag tänker att vi får säga att det är den ekorren.

Marie: Fast vet du vad det roliga är, Caroline? När du säger det nu, okej, make sense. Men jag tänkte inte på det först, att det var därifrån det kom.

Jan: Berätta vad du tänker kring din inre ekorre, Marie.

Marie: Ja, det är sådär att jag har tänkt att jag vill spara upp det här lilla nötförrådet. Och har sparat och sparat, pluggat länge. När jag väl fick ett jobb hade jag inte så mycket pengar, och inte så mycket kapital att köpa någon lägenhet för. Och det ville jag göra. Så då började jag lägga undan. Och så har karriären vuxit, jag har bytt jobb och fått högre lön, men jag har fortsatt stoppa in nötter i det här förrådet. Och inte riktigt reflekterat så mycket över hur man ska tänka, eller haft någon strategi för det. Det är ni inne på mycket i er podd. Vad gör man sen med alla pengar man stoppar undan?

Caroline: Men hur kommer det sig att du ville stoppa undan pengar från första början?

Marie: Jag vet faktiskt inte. Jag har nog inget bra svar på det. Man ordnar och redar lite grann, tror jag. Och jag tror det där kanske är en kulturell sak också. Att man ska ordna och reda på sina grejer. Man ska ordna och reda på sitt hem. Man ska ordna och reda på sin ekonomi och sin bil. Man ska göra rätt för sig och sådär.

Sparbeteendet och tryggheten

Caroline: Ja, och sen kan ju ett sådant sparbeteende komma långt tillbaka ifrån. Man vet typ inte ens var det kommer ifrån. Det kanske kom från en kusin eller från media eller vad som helst, som gjorde att man fick idén. Att jag måste nog spara undan lite pengar.

Marie: Det är trygghet jag vill ha. Och det känns kanske så här också, att det känns bra att se pengarna där på kontot. Så har det alltid varit för mig. Det blir någon slags trygghet kring det där.

Jan: Men Marie, du sa också så här, jag är intresserad av personlig utveckling. När du tittar dig omkring, vad är din reflektion?

Marie: Jag tror att det är väldigt många som lyssnar på det här som är så att vi är ett helt gäng, en hel flock ekorrar. Och jag tänker, ja men varför är vi det? Det är väldigt få saker vi kan kontrollera. Vi kan inte kontrollera vår hälsa så jättemycket, vi kan påverka den, men inte kontrollera den. Vi kan inte kontrollera omvärlden, eller vad som händer i Ryssland eller USA, eller vad det nu kan vara. Men vi kan åtminstone kontrollera lite grann de här siffrorna på kontot. En etta eller nolla är ganska tydlig.

Det är väldigt få saker vi kan kontrollera. Men vi kan åtminstone kontrollera lite grann de här siffrorna på kontot.

Att vilja växa utan nedsida

Marie: Jag hade en intressant spekulation häromdagen i forumet. Vi har bjudit in Sino, en annan communitymedlem, och han pratar väldigt mycket om den här portföljen som inte ska gå så mycket back. Jag tror att det också hänger ihop med det här: okej, vi fattar att vi har den här högen med nötter. Och vi fattar att vi borde investera dem. Men vi vill investera så att de växer. Vi vill inte ha den där nedsidan. Och så försöker vi hela tiden leta efter, hur kan jag få det här att växa, men jag vill inte ta risken.

Jan: Och så blir det att, hade vi kanske egentligen varit mer i att ha tillit till att vi löser det som behöver lösas när det händer? Vi har ju liksom inte fötts med pengarna, varken du eller vi. Att det egentligen är den här oron som driver oss. Jag vet inte.

Marie: Jo, och jag tror också det här, att vi ska lösa allting själva hela tiden. Jag vet ju att skulle något hända så kan man ju alltid. Om jag skulle stå utan lägenhet så har jag vänner jag kan bo hos, en månad i taget, och rotera det ett tag innan det inte håller längre. Men vi tänker inte så, utan vi ska vara små, självständiga individer och enheter som ska hantera det där utan att störa någon annan.

Oberoende kontra ömsesidigt beroende

Caroline: Nej, men exakt. Jag tänker också så här, i många andra länder som inte alls har samma välfärdssystem är det ju mycket mer så att släkten hjälps åt. Okej, nu är du arbetslös, men då betalar jag för dina barn så att de kan gå i skolan. Och ibland, nu hamnar vi väldigt off topic här, men ibland kan jag känna att den här individualiserade grejen, som var jättebra i Sverige, kanske ibland har tagits lite till sin extrem. Att vi ska vara så oberoende i stället för att kanske vara ömsesidigt beroende. För vi kan hjälpas åt, och vi kanske kommer att ha ett rikare liv om vi gör det.

Jan: Ja, jag får sådan här, Caroline, kommer du ihåg när jag hade min prepping-period? Det känns som att det är det ultimata, jag ska klara mig själv. Och sen läste vi den här boken där det var någon som gick all in i preppingvärlden. Var det inte Neil Strauss?

Caroline: Ja, och sen slutar han med att, okej, det bästa du kan göra för din prepping är att ha bra relationer med dina grannar.

Jan: Och det lyfts upp nu i den här nya foldern som kommer ut, tror jag. Då ska de ha lite mer fokus på att just umgås i sin BRF och med sina grannar.

Caroline: Exakt.

Jan: Vilken folder är det?

Caroline: Det är MSB:s. Den här om krisen eller kriget kommer.

Jan: Ja, det är ju toppen att de har med den aspekten. Det kan man ju göra till vardags. Umgås med sina grannar och släktingar.

Caroline: För att preppa.

Jan: Ja, precis.

Excelbladet och kontrollbehovet

Caroline: Men du, sen skrev du också så här: jag tyckte både matte och spel var kul, och för mig har det alltid varit roligt med mitt excelblad. Så du får berätta om ditt excelblad.

Marie: Ja, det där är säkert kontrollbehovet också. Som student hade jag inte så jättemycket pengar. Men någon gång fick jag väl en räkning, någon försäkring eller något, som tog ett ganska stort tugg ur kassan. De kommer varje år, eller var tredje månad. Så jag började periodisera mina små, små CSN-medel. Jag lägger undan 80 kronor varje månad till försäkringen, då vet jag att jag har det sen när fakturan väl kommer. Det var liksom stenhårt. Men efter ett tag blir det också lite, när man har suttit med det där i tio år och inser att man inte har en studentinkomst längre, så blir det lite fånigt att lägga så mycket tid på sådan detaljstyrning.

Caroline: Exakt. Fast jag kan ändå ibland också, vi har ju bokfört alla våra utgifter sen typ 2007, 2008. Och jag kan ibland vara så här, ja men det behövs inte längre. Sen går det sex månader och så är man bara, oj oj oj, vart har pengarna tagit vägen? Så kommer det här behovet av att gå tillbaka och kolla.

Karriärens steg

Jan: Men du, jag tänker också så här, Marie. Du har ju ändå, upplever jag från dina kommentarer, navigerat i karriären. Både gjort val för att höja din lön, men sen även ibland klivit av och gått ner i lön. Vilket jag tror för många har varit ganska, wow! Kan du inte berätta lite? Kan du inte berätta hela resan? Du pluggade, och vilka steg du har tagit. Jag tror det kommer att vara jätteintressant.

Marie: Jo, men först ska jag säga att jag är ganska dålig på att sätta mål. Det har jag insett. Vi hade Charlie Söderberg här på besök någon gång, som sa att man kan utveckla sina pjäser. Det där tyckte jag var så fint. Så det tog jag med mig och har applicerat lite mer medvetet i livet nu. Men det visste jag inte förr, att jag var dålig på att sätta mål.

Jag pluggade först personalvetenskap på universitetet och tänkte att jag skulle bli chef. Det låter häftigt när man är 18 år gammal och tycker att livet ligger framför en. Och det gick ganska dåligt. Efter två år kom jag på att det inte var min grej. Bytte linje till ett ingenjörsprogram, som var mycket mer vad jag tyckte var intressant och roligt. Jag fick kämpa ganska hårt för att komma ikapp de här tekniska grabbarna som hade programmerat hela livet. Det löste sig till slut.

Caroline: Var det dataingenjörsprogrammet?

Marie: Mm.

Caroline: Det kanske var alla excelblad som gjorde det.

Det första jobbet

Marie: Men jag pluggade det. Och sen skulle man börja söka jobb, och jag sökte ett antal olika. Valde ett litet nischat företag, kanske 14 anställda. Mest på grund av att jag tyckte chefen var bra och att de verkade intressanta. Ganska låg ingångslön, det var väl någonstans 20 000 till 25 000 kr. Vilket var ganska lågt att gå in på. Men de hade också en väldigt skarp stegring uppåt, med lite bonusprogram och sådär.

Jan: Du skrev också att du trodde på företaget. Det är viktigt också, förmodligen.

Marie: Ja, och det var verkligen ett företag som var tydliga med att de ville satsa på en person, en individ, snarare än ett stort jätteföretag som bara ville fylla på med folk. Så för mig kändes det väldigt kul och utvecklande, när man väl har pluggat, att hitta någon man kan växa med själv också lite grann. Så jag började där. Jobbade några år. Det var supernischat. Så jag tänkte att om jag vill jobba med det här resten av livet, då är det superbra att jobba här. Men vill jag prova andra saker, då behöver jag byta karriär. Så det gjorde jag.

Att byta till konsultvärlden

Marie: Jag började på ett företag som jobbade brett, i massa olika branscher. Fortfarande IT, men många olika branscher. Konsultuppdrag. Och då gick jag från det här nischade, spetsiga bolaget med hög lön och bonusar, till ett stort, massivt konsultföretag. Och då fick jag gå ner i lön en vända till.

Caroline: Förlåt mig, var det mycket du fick gå ner, eller kändes det så här, men det här är värt det? För nu kommer jag att lära mig andra saker, jag kommer att bredda mig, få en annan kompetens.

Marie: Ja, det var väl mycket, det kanske var 5 000 kr. Vilket var mycket då. Jag hade inte jättelåg, alltså högre grund, det var 30-någonting kanske. Så det var väl 35 000 kr jag gick in på, något sådant där, om jag får gissa. Men det kändes ändå värt det. Och roligt. Och jag ska säga också, när jag pratar om det här, jag är ju otroligt privilegierad att jobba i något som har höga löner. Om någon lyssnar och tänker att 35 000 kr är ganska mycket, ja, det är det. Det blir ju mer, det är en sådan bransch där man tjänar bra.

Karriärtipset: välj rätt bransch och chef

Jan: Vilket för övrigt också är ett sådant karriärtips. Det var också någon av er i forumet som skrev det. Välj en bransch där lönerna är höga. När man gör karriärval, om man tycker det är viktigt, är det liksom, och samma sak, välj ett bolag som är lönsamt. Så att man kan göra ganska strategiska val även i sådana saker. Det här tipset hade jag aldrig fått innan.

Jan: Har du valt rätt bransch?

Marie: Absolut.

Jan: Och sen då?

Marie: Ja, sen jobbade jag som konsult i många år. Återigen, bra chefer. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker man ska välja bra chefer.

Caroline: Och du jobbade på olika, förlåt att jag avbryter dig hela tiden. Du har skrivit här till oss att du jobbade på både tekniska och mjuka roller. Hade du olika arbetsroller då också?

Marie: Bra, Caroline. Jag är så himla dålig på att berätta historier. Det är bra att du avbryter och ställer frågor. Ja, och det här igen med att jag är så dålig på att sätta mål. Jag började i en roll, programmerare. Och sen sökte vi någon som kunde statistik och data. Hittade ingen sådan. Så då bara, ja men det låter så kul, det kan jag göra. Så fick jag utvecklas i den rollen. Och sen tyckte jag det var roligt att hjälpa till att strukturera upp teamet och organisera teamet. Så då blev det lite mer projektledning, som jag fick mer och mer av. Sen behövde vi någon teamledare. Då hade ju jag visat att jag är bra på projektledning. Så då fick jag lite tid som det.

Jag har liksom rört mig genom vad som verkar roligt för stunden. Att nu står jag här just nu och det verkar kul. Till nästa grej.

Luststyrd, inte målstyrd

Caroline: Ja, och det har du ju sagt innan, att du är luststyrd. Men att det inte nödvändigtvis behöver vara det som är roligt, utan också det som är lite svårt och utmanande. Jag tyckte det var bra sagt.

Marie: Ja, men det är som det här samtalet med er. Gud vad roligt, gud vad spännande. Det låter ju skitläskigt, men gud vad roligt. Så det är liksom att våga ge sig in i saker.

Jan: Ja, men jag vill kasta ljus på en grej till, Marie. För det är så roligt, för ibland säger du och andra så himla kloka grejer, men ni säger det bara i en bisats. Vi har en annan användare i forumet, som jag uppskattar, som heter Denkmal, som också är mycket duktig i karriären. Och han var också så här: jag lärde mig tidigt att inte välja jobb, utan välja chef. För chefen påverkar så himla mycket hur man mår, hur teamet fungerar, hur utvecklingen blir, och chefen är faktiskt viktigare än företaget. Och det sa du. Jag vet inte om du tänkte på det, men du sa det i en bisats. Och jag tänker, det där borde fler tänka på när de byter jobb. Lägg en minut extra och fråga, vem är din chef?

Jag lärde mig tidigt att inte välja jobb, utan välja chef. Chefen är faktiskt viktigare än företaget.

En chef som bryr sig

Marie: Begär gärna att få gå ut och käka lunch, om ni är i slutet på rekryteringsprocessen. Träffa chefen. För mig har det också varit att det inte bara handlar om kompetens, eller någon som vill satsa på en och ger hög lön, utan också om någon som bryr sig om en. Jag minns min första chef, när jag var ny på det här lilla företaget. Då var jag precis student, van att plugga dygnet runt och på helger och sådär, och hade koll på min mejl och svarade hela tiden. Och han sa: sluta med det där, testa att stänga av telefonen. Det är skitjobbigt, men man övar på det. Och han såg till att jag höll mina gränser.

Och på det här andra företaget minns jag så väl henne jag hade som chef. Då var den här prestationsstressen, den här känslan av att, jag kan ju inte egentligen, gud vad händer om jag, jag måste liksom slå knut på mig själv för att göra riktigt bra jobb hela tiden. Och då sa hon: Marie, du har mitt tillstånd att misslyckas.

Caroline: Ja.

Marie: Ja, men det där har hon verkligen levt med. Och det gör så mycket, när man har en sådan människa som kan hålla utkik för en.

Caroline: Ja, som är på ens sida.

Marie: Ja, precis.

Marie, du har mitt tillstånd att misslyckas.

Att utveckla sina pjäser

Jan: Men du, jag tänkte också bara göra en liten tillbakablick. Du sa att du gillade Charlies uttryck, som i schack, att man kan utveckla sina pjäser. Vilken betydelse har du lagt i det?

Marie: Det är nog att jag aldrig har haft, när någon frågar mig, vad ska du göra om tio år? Så himla tråkig fråga. Jag vet aldrig vad jag ska svara.

Jan: Men den är svår. Vem kan svara på det egentligen?

Marie: Ja, men vissa är så här, jag ska bli vd, eller jag ska driva det här företaget, eller jag ska göra de här fem stegen, och så är jag här borta sen. Och jag, nej, det finns liksom inte, jag har så svårt att ha den framförhållningen. Men däremot tycker jag det är väldigt kul att hela tiden utmana mig själv och hitta de här nya grejerna att göra. För mig är det att jag står här och nu, idag, och ser vad det finns för smörgåsbord framför en. Och vad kan man göra för grejer av det? Jag tror det som ni brukar säga, prova sig fram, är väl det jag tänker.

Riktning i stället för mål

Jan: Men jag tänker, är det inte så, för jag är ju likadan som du, jag hatar frågan, vad har du för mål? Och sen har man varit på för många workshops, det ska vara smarta mål, du vet, och bara, ja men snälla, låt mig få hoppa ut genom fönstret. Och där är det två grejer som har gjort skillnad för mig, och jag vill bara testa att studsa dem på dig.

Det ena är att jag fick höra, Jan, du sätter mål i fel område. Det var det första jag fick höra. Att i stället för att jag ska ha det jobbet eller den lönen, så sa Moa: men Jan, tänk om du ska sätta mål i hur du vill att livet ska kännas. Och då kommer vi in på det här med snarare riktning och standarder. Jag vill ha utmaning i mitt liv, jag vill ha glädje i mitt liv, jag vill ha sociala relationer i mitt liv. Det blir mer riktningsorienterat än målorienterat. Och för mig var det så här, gud vad skönt, jag behöver aldrig mer ha ett mål i mitt liv. Men jag är ganska trygg i vilken riktning jag vill ha det. Vad tänker ni om det?

Marie: Det där låter väl klokt, och det har jag nog gjort undermedvetet. Att målet är nog snarare att utmanas, eller ha roligt, eller trivas i min vardag.

Områden där det går att levla

Jan: Precis. Jag pratade också med en i Rika Tillsammans-programmet, som är vd och nu sålt sitt bolag. Han var så här, ja jag är vd fram till mars, och sen efter mars vet jag inte vad jag ska göra. Och så var han lite stressad för det här. Och så pratade vi, ja men vad har varit den röda tråden? Han var så här, ja men jag vill ha områden där det går att levla. Det var en av hans grejer. Och det spelar ingen roll om det är dykning, att man börjar med open water och rescue diver och hela den, eller, nu har vi köpt skog, så nu har jag tagit motorsågskörkort och nästa steg. Och då insåg vi att det var det som gjorde hans liv rikt. Att det var en progression och en utmaning. Området spelade liksom ingen roll.

Och det är där jag tror att ibland, apropå personutveckling, att det roliga eller rikedomen kommer att vara: okej, vad är det som tenderar att återkomma i mitt liv? Och att det är det, snarare än att jag ska ha Rescue Diver-certifikatet. För det är sällan det som är grejen.

Marie: Superspännande perspektiv faktiskt.

Jan: Ja. Ära den som äras bör, det här är ju ett Moa-resonemang som vi har haft. Så ibland tänker jag på det där att man kan släppa taget om att jag är dålig på att sätta mål. I stället är man så här, nej, för mig är riktningen viktigare än målen. Och för mig är målen att, till exempel, jag brukar säga: jag vill ha roliga, prestigelösa människor som gärna är lite nördiga. Då trivs jag bra. Sen om det är Rika Tillsammans eller om det är något helt annat område, det spelar inte så stor roll.

Steget in i totalförsvaret

Jan: Men du, vi avbröt din karriär, där du berättade. Vad hände sen då?

Marie: Jo, och det är intressant, apropå det här med diver-certifikatet, eller vad det var, att levla. Jag är nog mer att jag vill testa. Kan jag det här? Ja, det kan jag. Vad bra, då vet jag det. Kan jag det här, vad bra, då vet jag det. Men i det här fallet var det att jag hade jobbat på det här konsultföretaget ganska länge och kände väl, nu är jag trött på att bara jobba för att skapa värde i något aktiebolag. Det är inte så himla inspirerande mål egentligen.

Och det var ungefär samtidigt som förra försvarsberedningen kom. Det var ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. 2018-ish, eller något sådant. Och då började tankarna komma att jag kanske skulle göra något annat. Vad kan jag hjälpa till med? Och jag sökte till Hemvärnet. Det var väl tur att de inte hann processa min ansökan. De är inte så snabba alltid.

Jan: Nej, inte då i alla fall. Det har hänt grejer nu kanske.

Marie: Men 2020 kom det ut ett jobb i Totalförsvaret. Och jag har ju ingen militär bakgrund eller så, jag är en kontorsråtta. Men jag sökte det och fick det. Och har nu ett jättespännande, utmanande jobb, där jag känner att jag går till jobbet och tycker att jag gör något bra och gör nytta.

Att bidra till samhället

Jan: Precis. Men är det inte också så, apropå om vi hoppar tillbaka till det med riktning, att vi ofta har olika sådana här behov, eller värderingar, som vi vill tillfredsställa? Och efter ett tag, när det blir så här, jag kan de här, jag har klarat av de här grejerna, så vill man också ha så här, ja men bidrag, ge tillbaka, bidra till samhället. Du har ju det väldigt tydligt nu, Caroline, när du vill plugga till sjuksköterska. Jag kan också känna, när jag är i något avsnitt, alltså om jag skulle välja något annat, så är polis ändå det. Försvarsmakten absolut, men sen är jag lite för gammal och får ändå göra GMU nu. Och det är bara till 45 års ålder, sa jag. Polis. Och då blir det här samhällsnyttiga, att ge tillbaka grejen.

Marie: Jag tror att vi som medborgare är många som läser tidningen och, det finns saker som är stressande, eller den här kontrollen igen, att man vill kunna göra någonting, påverka någonstans. Och ett sätt är bara att se till att pengarna på kontot kommer in, så att man själv är trygg och har det bra. Ett annat är att man gör någon förändring i världen, så att man känner att det är på väg åt rätt håll.

Jan: Exakt. Jag tror att det är lite Maslows trappa.

Att slippa nyhetsbruset

Caroline: Skulle du säga något? Jag tyckte det var bra det du sa nu, för du har skrivit så här: jag för min del känner att jag bidrar till något positivt i alla nyheter som man läser i tidningen dagligen. Och jag har ju perioder när jag bara inte läser nyheterna, för det är så stressande med det här, ja, cyberkrig och vanliga krig och bråk överallt. Och klimatångest och sådant. Och då kan man känna, jaha, vad ska jag göra? Det är en stress man kan få av att delta i media. Så jag tyckte det var så fint det du skrev, att du känner att du kan bidra positivt med ditt arbete.

Marie: Precis.

Kungen och drottningen av aktier

Jan: Men jag tänker också så här, en annan sak du skrev, om vi tittar lite på den ekonomiska resan, var: jag kom in på börsen när jag fick min första ordentliga lön. Kan du inte beskriva lite den här fasen som vi alla har varit i, att man är kungen eller drottningen av aktier?

Marie: Ja, nej men, min far, som sagt, tyckte det var intressant, men han köpte mycket saker som människor alltid behöver, som han sa. Han köpte mat och läkemedel och den typen av grejer. När man är 25 och får sina första löner kanske man inte riktigt har det perspektivet. Det hade inte riktigt sjunkit in då, kanske det har gjort nu. Men då var det mycket så här att man ville bli rik snabbt och hitta de häftiga investeringarna. Det är det jag kanske tycker ibland på Twitter, om man följer det, så är det lite den kulturen.

Jan: Ja.

Marie: Bland annat köpte jag, vad heter de, Northland.

Jan: Ja.

Marie: De pengarna var ju bara, se stjärnor, efteråt.

Jan: Classic. Det är så här, man kan fråga, om man har varit på börsen ett tag och man är olika åldrar. Är man 40 år, då är det garanterat Northland Resources. Alla har varit där i början av sin karriär. Är man 50, då är det Ericsson, för då är det tio år tidigare.

Läropengar och börsen som instrument

Marie: Nej, det gick sådär kan man väl säga med mina första affärer. Men då hade jag inte heller så mycket besparingar, utan det var de här första lönerna där man kunde sätta av. Så jag är glad för att det inte var något stort arv eller några stora pengar, utan det var verkligen läropengar.

Caroline: Men kunde du se det då, att jag lär mig just nu? För jag och min sida kan känna så, jag har inte så mycket pengar, och nu är de väck bara för att jag satsade fel. Så resonerade jag när jag var yngre, att jag har inte ens så mycket pengar, och nu är de borta. Så jag kunde inte se det som att det var läropengar direkt. Det kan man ju se sen efteråt kanske.

Marie: Jo, det har du helt rätt i. Då tror jag det mer var den här, börsen, det ska man inte hålla på med, det funkar inte, det är absolut inte mig det är fel på förstås, utan det är börsen som instrument som inte funkar. Så det tog ett tag innan jag tänkte om där och kanske var lite mer smart i vad jag gjorde.

Caroline: Men kommer du ihåg vad det var som gjorde att du tänkte om? Eller var det grundintresset för ekonomi kanske, som visade sig igen?

Marie: Ja, kanske. Och när jag väl hade sparat nog med pengar bara på ett sparkonto, så att jag kunde köpa lägenhet. Och sen, när de här pengarna, de här nötterna, bara fortsätter att växa på sparkontot efter att jag köpte lägenhet, då började jag någonstans tänka att jag kanske ska göra något vettigt med dem. Så det var snarare det, att man inser att, okej, man kanske ska göra ett andra försök.

Misstagen som förutsättning

Jan: Men det här är ganska spännande. För ibland tänker jag, nu kommer det här att handla om mig då, helt enkelt, plötsligt. Men ibland tänker jag så här, att när folk kommer in vill vi i communityn hjälpa: men börja med indexfonder, skippa de där Northland Resources. Och så blir folk jätteglada. Men sen tänker jag, fast du och jag hade ju inte varit där vi är om vi inte hade gjort Northland Resources-grejen. Om vi inte hade gjort alla de där tabbarna. Och då tänker jag ibland, som din chef sa, det är okej att göra misstag. Att det nästan är en förutsättning för att kunna vara trygg i sina indexfonder. De som är tryggast i sina indexfonder, ja men det är ju vi som har fuckat upp tio affärer för tio år sedan. Vad tänker du, Marie?

Marie: Jo men absolut, så tror jag att det är. Och så är det väl med det mesta i livet, att man får prova och känna sig för. Man får göra de här dåliga valen, som man gör när man är tonåring, och göra dåliga val i sitt yrkesliv. Och sen inser man vad man bränner sig på och korrigerar efter det. Så länge man, det gäller väl att inte ta för stora risker då, som med allt annat. Att inte investera hela sitt arv, eller ge sig in med mer än man kan förlora.

Jan: Ja men exakt, lite så här, misslyckas tidigt.

Det är okej att göra misstag. Det är nästan en förutsättning för att kunna vara trygg i sina indexfonder.

Att inte äga aktier man inte tror på

Jan: Men du, sen skrev du också så här, men nu investerar jag också i indexfonder. Och sen var det också, du skrev något här: i övrigt vägrar jag att köpa aktier i företag som jag inte vill ska finnas kvar. Kan du inte säga något om det?

Marie: Ja, men det är väl också det där, att jag vill inte köpa, jag tycker casino till exempel är förkastligt. Jag tycker deras förhållningssätt och deras reklam och deras sätt att suga in människor i den bubblan inte borde existera. Och då känns det jättekonstigt att köpa aktier och fira när det går bra för dem. Det vill jag inte göra. Det undviker jag.

Jan: Man vill ju kunna fira när sina investeringar går upp.

Marie: Ja, lite så.

Det nya normala

Jan: Men du, sen tänker jag också så här, att du skrev att på senare år har det kommit upp nya frågeställningar. Och det som fångade mig var dina kommentarer till Moa, där vi pratade om lite så här. Du skrev någonting, i skrivande stund har jag börjat landa i mitt nya normala, men jag funderar ibland på min situation i förhållande till andras. Kan du inte säga något mer om det?

Marie: Ja, för min del var det hennes avsnitt, det här, inte Jerker blev förmögen, men Stealth Wealth, tror jag att vi kallar det. Vi var så här, är det okej att prata om pengar? I vissa sammanhang är det inte det, och många av oss har en farhåga, vad ska andra tycka?

Caroline: Ja, och det var ju en del synpunkter i communityn om att det här är ingen idé att lyssna på, för det är liksom frånkopplat från verkligheten, det här är människor som har så oändligt mycket pengar att det inte går att relatera till.

Marie: Men jag tycker absolut att det går att relatera till, även med ett ganska litet överflöd. Jag tänker att det beror lite på vilka man har omkring sig, vad det är för community man själv har i verkligheten så att säga.

Ekorren med skåpen fulla av nötter

Marie: Och jag känner mig lite som den här ekorren som jag ser framför mig i någon tecknad film, Piff och Puff, som springer runt och så öppnar de skåp och det rasar ut nötter. Öppnar någon dörr, och så rasar det ut nötter. Och till slut är det, vart ska jag lägga alla nötter jag har? Nu har jag liksom pengar som läggs på hög, och de fortsätter att växa. Jag behöver inte tänka så mycket på det där, utan jag bara fortsätter. Jag har inte så stort behov att köpa så mycket grejer heller, utan jag puttar in det jag får.

Och har jag då vänner eller bekanta som inte har den situationen, utan som hela tiden funderar på, jag kan inte gå ut och ta den här lunchen, eller den här bion är dyr, eller vad det kan vara, då blir det liksom att, även om man själv inte har så jättemycket jämfört med Bill Gates, så är det ju mycket i förhållande till sin bekantskapskrets. Och bara där blir det funderingar, tänker jag, kring din förmögenhet och förhållandet till andra, och hur man själv ska agera och bete sig.

Varför vissa yrken betalar bättre

Jan: Ja, och jag gillade jättemycket det du skrev också, att där kan man ibland ifrågasätta varför samhället har bestämt att just det jag gör ska betala. Eller varför är IT-branschen bättre betald än sjuksköterskebranschen? Och du skrev att du har fått fundera mycket på hur du kan, och under vilka omständigheter du vill, hjälpa till.

Marie: Ja, och det där tycker jag, för jag ser ju vänner och bekanta som är otroligt kompetenta, otroligt roliga, duktiga, högpresterande på sina jobb, gör ett fantastiskt arbete, och som inte belönas på samma sätt som jag gör. Och det är lite konstigt, för då blir det liksom, ja men det här som vi pratade om lite i början, att insatsen blir lite skev, belöningen och insatsen stämmer inte riktigt överens.

Jan: Hur brukar du tänka i det? För jag har ju haft exakt samma tankar. Hur förhåller du dig till det?

Marie: Jag tror att jag fortfarande är i en ganska utforskande fas där. Jag vet inte riktigt än, utan jag provar att känna mig fram just nu.

Jan: Ja men precis. Vad tänker du, Caroline?

Samhällsbärande yrken

Caroline: Jag är liksom fast i det här, vilka yrken är det som borde ha mer betalt? Men det vet jag ju vilka det är som jag tycker borde ha mer betalt. Lärare, förskollärare till exempel. De tar ju hand om våra barn och ska se till att de skaffar sig en bra grund för framtiden, så att de sen kan jobba och ta hand om oss när vi är gamla. Men vi premierar ju inte dem som ska utföra jobbet.

Jan: Jag kan lägga till hela kategorier där. Försvarsmakten, polisen, det som ofta brukar kallas för samhällsbärande yrken. Ja, de har inte bra betalt. Vilket är ganska kul, eftersom både du och jag vill in där, Caroline. Och du är ju där redan, Marie. Och det är också inte bara yrkeskategorier, utan det finns en lärare som är en riktig stjärna, som lägger ner sin tid och sin själ och sin energi och gör små klipp och klistrar uppgifter till barnen och gör verkligen, som får barn och ungdomar att lära sig något på riktigt.

Caroline: Ja, och engagerar och lägger tid på varje individ.

Jan: Jag tänker, de får ju inte något extra för det.

Caroline: Nej.

Jan: Så det där tycker jag är svårt. Det är svårt att förhålla sig till.

Marie: Jag håller med. Man vet typ inte vad man ska göra. Man bara sitter och är frustrerad.

Medveten konsumtion och second hand

Jan: Men jag tänker också, Marie, att du skrev så här att ett återkommande tema är, det här har vi haft uppe med Jesper Lundgren, mycket med medveten konsumtion. Där upplever jag också, utifrån dina kommentarer, att det är genomtänkt. Kan du inte prata lite, jag tror till och med du skrev någonstans, så här tänker jag kring mitt konsumtionsmönster.

Caroline: Ja, det vill jag också höra.

Jan: Caroline har ju pratat om att du gillar att köpa second hand.

Marie: Ja, absolut.

Caroline: Och det tycker jag inte att du ska få någon skit för av Jan.

Jan: Nej!

Marie: Nej, det får jag ingen skit för faktiskt. Det får jag inte. Nej, men jag tycker att det handlar inte bara om att spara pengar, utan det handlar också om att hitta små guldkorn, att göra det man köper mer värt, tycker jag. Om jag hittar det här guldkornet, den här kjolen, som är jättefin från 80-talet, som är one of a kind. Då måste jag ta hand om den. Då måste jag vårda den, för när den går sönder kan jag inte bara gå och köpa en ny. Eller en liknande, likadan. Och då blir det att min garderob innehåller saker som jag verkligen tycker om och vill vårda och pyssla om.

Om man köper saker som inte bara är lätt utbytbara, så blir de också mer värdefulla känslomässigt.

Att hitta något vackert

Marie: Så tänker jag att det blir. Om man köper saker som inte bara är lätt utbytbara, så blir de också mer värdefulla känslomässigt. Orsaken till att jag säger det, Jan, förlåt, är att det inte alltid handlar om att spara pengar, utan om att hitta något vackert.

Jan: Ja. Ja men absolut. Bra sagt. Okej, så du har second hand. Du får berätta mer om din medvetna konsumtion. Vad har du för drivkrafter i det? Eller vad är det du gör i så fall?

Marie: Jag tror att jag tittar mycket på funktion. Vad är det jag vill ha för funktion? Jag vill ha ett boende jag trivs i. Det behöver inte vara guldkant och finaste, senaste, dyraste möblerna, utan det räcker med att jag har ett boende jag trivs i. Då behöver jag inte köpa den större villan, tre våningar, utan jag kan bo i min lägenhet, som är fyra rum, till mig och min make, och det räcker. Och min bil behöver inte vara en flashig en i senaste modellen, leasad, utan det kan vara min gamla Volvo från millennieskiftet. Den tar mig dit jag behöver, och den håller, det räcker. Samma sak med telefon och sådär. Det behöver inte vara senaste modellen.

Behovet av att uppgradera

Marie: Och där tror jag att det finns ibland en sådan drivkraft att uppgradera. Att man ska ha den nyaste, senaste funktionen hela tiden. Och det har jag nog inte känt behovet av.

Jan: Nej, men får jag bara flika in här nu? Det här behovet av att uppgradera, i mitt liv handlar det jättemycket om att jacka in i livskraften som pulserar i samhället. När vi hade vår Tesla kändes det som att jag var en del av en rörelse. Vi hade ju en elbil, det var ju bättre för jordklotet. Det kändes som att den var härlig att köra. Och nu har vi kört en gammal Volvo på lån, några dagar. Och det är inte samma sak, det känns som att den är trött. Så när jag vill ha nytt och senaste, för jag har tänkt jättemycket på det här, så handlar det om att känna att jag är med i samhällsnerven på något vis. Och känna att jag lever. Det låter jättekonstigt kanske.

Caroline: Nej, det är jättespännande. För jag har ju också meckat jättemycket med det här med att vilja ha nya saker. Varför vill jag ha det? Och kan jag inte bara... Jag köper ju mycket på second hand, men det känns ändå nytt för mig. Det känns ändå som att jag upprätthåller min livsgnista. Men jag är inte klar själv med det här, att tänka ut hur det ska vara egentligen. Och jag får dåligt samvete när jag handlar nya grejer. Det gör jag, för jag tänker så här, men det här, behöver jag detta? Nej, jag vill ha det. Så det är därför också som jag är så nyfiken på hur du resonerar kring det här med medveten konsumtion.

När lyx blir nödvändighet

Jan: Men jag tänker också så här, jag läste en intressant artikel igår som handlade om att vad vi har gjort idag är mycket så här, luxuries have become necessities. Och att det blir så att vi ska ha det, för att, som du säger, vi dras med i samhällets puls. Och samhällets puls är ju, du har otillräckligt, du måste köpa det här nya. Så det är bara att ta fram vilken telefon som helst, eller gå ut på stan där allt bombas. Det du har är inte tillräckligt, och du ska göra den här resan, eller ha den här prylen, den här bilen, eller något sådant. Så det är klurigt. Man behöver vara ganska trygg i sig själv för att stå emot, känner jag.

Marie: Ja, men det där är jättespännande. Jag undrar också om den här samhällets puls är högre i storstäder än ute på landet. Och det är jätteintressant när du beskriver det här att vara en del av en rörelse eller ett samhälle. Den drivkraften på något sätt.

Grupptillhörighet och egot

Jan: Ja, och jag tror grupptillhörighet också. Du vet, man kommer till, det ska köras till en turnering. Och så plötsligt kommer det 15 andra föräldrar med en dotter i exakt samma ålder. Och då ser man, vad har du, har alla de andra Teslabilar, då är det ju svårt med Volvon från millennieskiftet. För egot, innan man fångar sig i det där.

Caroline: Man får gå åt andra hållet, du får köpa tärningar.

Jan: Exakt, exakt. Och ha EPA-dunk i...

Caroline: Ja, precis.

Att knyta ihop säcken

Jan: Men jag tänker också så här, vi ska snart börja runda av, Marie. Men du, du skrev också så här, så för att knyta ihop säcken, nu citerar jag, du skrev: så för att knyta ihop säcken, trots att jag är långt ifrån FIRE, ekonomiskt oberoende, så tyckte jag att det fanns perspektiv att ta med. Och då var det så här, låt ekorren vila, jobba med värderingar, hitta nya strukturer, och hantera tankar om att försöka tjäna, ha det bra och någon till. Ekorren har vi tagit, tänker jag. Om du skulle säga så här, jobba med värderingar, vad tänkte du då?

Marie: Det här var ju som svar på Moas kloka reflektioner. Jag sitter och försöker komma på vad hon pratade om när det gäller värderingsbitarna. Men det handlar väl mycket kanske om att identifiera vad som är viktigt.

Jan: För mig själv?

Marie: Ja, precis, vem är jag? Vad är det jag vill spendera mina pengar på, vad vill jag lägga min tid och min kraft på? Det räcker med att man har lite överflöd. Det behöver inte vara ekonomiskt oberoende, utan bara att jag har lite över varje månad. Vad är det jag vill lägga de pengarna på?

Värderingar som grund

Jan: Ja, precis. Jag tycker det här med värderingarna är superviktigt. I Rika Tillsammans-programmet är det ju det första vi gör. Om du inte vet vad som är viktigt för dig, hur ska du då kunna ta beslut om hur du ska investera, var du ska bo, vilken karriär du ska ha? Så det börjar ju där. Och jag tror att det egentligen inte är svårt, utan som du sa, jag vill se om jag klarar av det, jag vill ha utmaningen, eller jag vill ha prestigelösa människor, eller jag vill ha busigt. Och sen, snarare titta från det, som vi var inne på med vd:n, att titta från perspektivet, vad är det som återkommer, när mår jag bra i livet? Och vad är det som saknas ofta när jag tycker att livet är knöligt?

Och för mig har det också hängt ihop med gränssättningar. En värdering som jag har, som jag insett, är att jag tycker det är väldigt viktigt med rättvisa. Jag tycker det är viktigt att stå upp för andra och säga ifrån när något inte är bra. Men det innebär också att jag måste tänka på att inte ta andras strider. Andra människor måste ta sina egna strider. Och det där är något som jag skulle kunna gå all out på, min värdering, och dra min lans för allt som finns. Men här måste jag i stället gå åt andra hållet och hålla mig tillbaka lite grann. För den här värderingen är så stark att den också kan hindra mig ibland.

Volymknappen

Marie: Ja, precis.

Jan: Och jag tänker ofta på det som en volymknapp. Att ibland kan jag vara engagerad eller tävlingsinriktad. Om man skruvar på volymen för mycket, så blir det stridbar. Eller, jag är godhjärtad, jag tror på vad människor säger, men i alla fall, skruvar vi upp det så blir det naiv. Så ibland tänker jag på det som volymknappar kring de här.

Marie: Nej, men super. Jag håller helt med.

Jan: Och då är vi tillbaka där också, personlig utveckling. Det börjar ju med att lära känna sig själv, vilket är klurigt. En livsresa.

Regler för spenderande

Jan: Sen tänkte du också så här, det har vi varit lite inne på, skapa regler för spenderande. Var det något mer du tänkte på där?

Marie: Har du... ja, förlåt.

Jan: Nej, jag tror inte det. Jag ställde en fråga.

Marie: Men har du någon också som går åt andra hållet? Som, detta får jag splurga på.

Jan: Alltså, jag är ju fortfarande, jag gillar lego till exempel. Jag köper gärna lego. Sen försöker jag inte köpa nya grejer bara för att de är fina. Det gäller att lära sig att vissa saker kan vara fina, men jag behöver inte äga dem för det. Det är jättefint att gå på galleri. Det är jätteroligt att gå på galleri och titta på fina tavlor, men allt behöver inte hänga på mina väggar. Och det är jätteroligt att titta på fina legoset, men allt behöver inte stå i mina hyllor. Det kör jag också på. Det har sparat mig mycket pengar.

Marie: Men det är ju så, när man går på gallerior eller museum och sådant, man kan ju inte äga det. Det är till för att man ska njuta av det, när man tittar på det. Det är samma sak i affärer, när man ser att det här var en fin vas. Men jag behöver kanske inte köpa den bara för att den är fin. Var ska jag ställa den? Vad ska jag ha den till? Vad ska den tillföra, mer än att jag kan titta på den och vara nöjd?

Jan: Ja, precis.

Struktur i livet

Jan: Hade du något där med strukturer i livet? Hur tänker du kring strukturer själv? Känner du att detta är strukturer som jag har som gör mitt liv rikare?

Marie: Nej, det är nog... För den kommentaren var ju i relation till Moa.

Jan: Ja, ja.

Marie: Jag tänker lite högt här.

Jan: Ja, absolut.

Marie: Och där är det ju liksom, det går att använda alla sina pengar. Nu ska vi flytta, nu ska vi skaffa något bättre, nu ska vi ut på resa, nu ska vi kasta oss ut i det här. Men det är också frågan vad som är värt det, och vad som är bra för en.

Jan: Exakt. Sen tänker jag ibland, för jag tycker struktur är jättespännande, ibland kan jag tycka så här, detta är också från Charlie, han brukar säga, skillnaden mellan lätt och svårt är struktur. Så det vi upplever som svårt i livet, det har vi sällan en struktur för, medan det som vi upplever som lätt ofta är väldigt strukturerat.

Struktur gör det svåra lätt

Jan: Till exempel, jag tycker det är jättesvårt med träning, men nu har jag en stående måndagstid med Rick, som är min PT. Och det har jag ändå gjort nu, jag har tränat ett antal veckor i rad, och han frågar mig varje måndag, hur har det gått i veckan? Och då tänker jag alltid, ska jag berätta för honom att jag har käkat massor av glass? Eller ska jag bara skita i glassen och säga att det har gått bra med maten? Då blir det en struktur. En annan struktur är vad jag har för jobb och sådana saker. Caroline, för dig är det också mycket struktur. Det är viktigt för dig att det är undanplockat, till exempel i köket, för annars tar det energi. Så jag tänker att vi använder ibland struktur alldeles för lite.

Caroline: Jag tror också det. Ja, säg.

Marie: Nej, kör.

Caroline: Jag tror att vi har väldigt olika förutsättningar. För mig är det lite grann så att jag har ett vanligt kontorsjobb. Så har jag naturligt en del struktur, jämfört med kanske någon som är egenföretagare, som har mycket mer mandat och ansvar för att planera sin tid.

Jan: Exakt.

Färre val gör livet enklare

Caroline: Och där tänker jag att struktur ibland gör vissa saker mycket enklare. Som du säger, säg att jag har ett kontorsjobb, ja men då är det bara att jacka in. Där finns ett kollektivavtal. Där finns någonstans var vi har pensionerna. Vi har en tid när vi börjar. Jämfört med egenföretagare, jag kan börja klockan 8, 9, 10 eller 11. Jag kan välja Avanza, SPP, Länsförsäkringar eller alla. Och det är inte alltid av godo att ha fler val.

Jan: Att ibland är det så här, nej men nu tränar vi den tiden. Eller nu gör vi detta. Varje måndag lagar vi det här. Eller jag till exempel nu, jag tackar konstant nej till inbjudningar till sådana här, ska du gå och lyssna på den här bankens, som är förmånsrabatterad? Nej, och då behöver jag inte tänka när det kommer en sådan inbjudan. För då är det så här, nej, jag tackar nej till det där. Jag tror att det här är något jag ämnar återkomma till, faktiskt, för jag tror att struktur på många sätt är väldigt underskattat.

Tid och värde hänger ihop

Marie: Ja, och det finns en väldigt stark koppling mellan tid och värde. Vi pratar väldigt mycket om pengar och värde, men ni är ju inne på det ibland, tiden och värdet. Jag sa förut att jag tycker det är trevligt att köpa second hand-kläder, för att de blir värda mer, därför att de inte är så lätta att ersätta. Och det blir också att jag tar hand om dem, jag lägger tid på dem. Jag pysslar om dem och syr lite för att laga något. Och då lägger jag ner min tid i det. Och så är det också att de saker man lägger ner sin tid på blir större i ens liv. Och det där är nog väldigt viktigt, som du säger, att prioritera, inte bara att man lägger sina pengar, utan att man lägger sin tid. Och jag uppskattar verkligen när ni är djupare där. Jag tycker det är ett superintressant perspektiv.

De saker man lägger ner sin tid på blir större i ens liv.

Att byta tid mot pengar

Jan: Ja, jag tror också att det kommer lite så här när vi blir äldre. Du vet, vissa av de där nötterna finns i skåpet. Och då blir det lite, som du också säger, hur kan jag ge tillbaka till samhället? Och det jag också har reflekterat över, jag tänker på Carolines karriärbyte, eller mitt jobb, där jag känner att min tid är värdefull. Ibland finns det ett värde i att byta sin tid mot pengar. Man ser det som något fult, men det är också ett värde. Man lägger sin tid, tar en timme och fikar med sin vän. Eller man tar sina åtta timmar och gör något samhällsviktigt, eller vad det nu kan vara. Det blir ju ett annat värde än bara det ekonomiska.

Marie: Exakt.

Jan: Jag tänker mycket på det, hur kan jag checka av så många värderingar som möjligt? Jag bidrar till samhället, och jag tjänar pengar, och jag har trevliga kollegor som är prestigelösa. Kan man bocka av dem? Och det är därför jag ibland invänder mot det här FIRE-resonemanget. För jag tänker att man tar bort en så stor strukturell bit.

Att sätta kroppen i rätt sammanhang

Jan: Och det handlar om, hur kan jag skapa förutsättningar för den här kroppen, Jan, att må bra, sätter jag honom i rätt sammanhang? Men då behöver jag ju först veta, okej, vad är rätt sammanhang? Vad är de där behoven? Att det är levlar. Men vi tänker sällan från det perspektivet.

Marie: Ja, men jättecoolt.

Jan: Sen de sista två grejerna du hade här också. Hantera tankar kring att förtjäna att ha det bra. Hur tänker du kring det själv?

Marie: Vi var ju inne på det där med lärarna som inte får sina bonusar, när de gör ett riktigt strålande arbete. Så det där är nog mer att vara snäll mot sig själv. Det är en orättvisa som finns, som är svår att göra något åt, om man inte ska bli helt, späka sig själv.

Jan: Precis. Jag gillar, vi kan också lägga ut den här länken till den här dikten, med Marianne Williamson. Det är inget stort i att hålla sig själv liten. Man behöver inte slå på sig själv. Men jag tror att det är mycket som du säger också, att bara vara, jag tror att man kommer långt med bara medvetenheten kring det där.

Att förstå andras förutsättningar

Marie: Nej, men att livet ser annorlunda ut. Jag pratade faktiskt med en god vän som är polis om just det här. Och hon sa väldigt mycket att det är så lätt att ha åsikter om hur vissa människor är, men det är väldigt få som sätter sig in i att, utifrån den personens perspektiv, i den miljö den är uppväxt med, med de förutsättningarna den personen har fått, så är det inte ett jättestort möjlighetsutrymme. Utan tvärtom, de som inte då, till exempel, har hamnat i kriminalitet, vi underskattar vilken enorm prestation det var.

Jan: Att vi ibland glömmer bort förutsättningar i det där. Vilket jag tänker, som vi hade i ett avsnitt häromdagen, att halva Sveriges befolkning tycker att det är svårt att få ihop sin ekonomi i slutet av månaden. Och det tror jag att vi, särskilt vi i communityn, ibland kan påminnas om.

Caroline: Men pratar vi nu om att man ska tillåta sig själv att få ha det bra också? Eller att få känna att jag förtjänar det här, den här lönen eller framgången, eller vad det nu än kan vara, vänskapen? För att man också har jobbat för det, Jan.

Jan: Absolut.

Caroline: På sitt sätt.

Jan: Absolut.

Balansen mellan stolthet och tacksamhet

Jan: Men jag tror att det handlar, förlåt, nu blir det spekulationer, men jag tror att det handlar om balansen mellan att vara, ja men det har inte kommit gratis. Inget kommer gratis. Så att man har jobbat för det. Så var stolt över det man gör. Man kan också vara tacksam för att, ja men det råkar vara just så här, vi verkar värdera det här som jag har bidragit med. Och ovanpå det har jag förståelse för att så här ser det inte ut för alla. Det är inte antingen eller, utan jag tror att det är både och.

Caroline: Ja, jag tycker bara att det blir så mycket övervikt på det där med att man ska tänka på alla som inte har samma förutsättningar.

Jan: Ja, det kan det vara.

Caroline: Eller som inte har det lika, eller som inte har tagit sig dit man själv är, och sådär. Ja, men det är klart att man ska tänka på det. Men balansen, såklart. För jag tycker det är jättesvårt att känna att jag förtjänar allt som är bra i mitt liv. Det är nog därför också som jag höjer min näve här. Att man måste tillåta sig att känna så här, men jag har jobbat för detta.

Jan: Ja. Vad tänker du, Marie?

Man vet inte hur andra har det

Marie: Ja, jag håller med er båda två. Det är väl som ni säger, balansen. Och sen också att man inte vet hur människor har det just nu heller. Det är många som kanske har någon sjuk släkting, eller man själv har en sjukdom, eller man har andra problem i livet, som gör att just nu är det här jag behöver lägga mitt fokus och min energi, och jag har liksom inte någon kraft över att lägga på något samhällsviktigt, eller att lägga min energi på att vara volontär på djurhemmet. Jag vet inte, utan nu måste jag verkligen fokusera på något annat. Och det är inte bara var man kommer ifrån, utan var man är just nu.

Jan: Ja, precis. Och där kan jag också säga, från att ha varit i personutvecklingsvärlden mycket, alla har vi våra issues. Alla. Och det är det som är så fint också, att man kan växeldra. Att i olika perioder av livet, i olika perioder i samhället, så gör man olika saker. That's it.

Marie: Snyggt.

Avrundning och en story to be continued

Jan: Du Marie, jag tänker så här, är det något du tänker att vi borde ha pratat om, eller som du tycker är viktigt, eller som du skulle vilja ge bort?

Marie: Vilken bra fråga. Nej, inte som jag kommer på nu. Jag tycker det ska bli superspännande att höra, om vi förhoppningsvis får en Caroline på utbildningen, och höra hur du tänker och tycker. Den resan ser jag verkligen fram emot att följa.

Caroline: Ja, absolut, jag kommer att dela med mig av resan framåt.

Jan: Caroline skrev ju högskoleprovet nu i söndags. Och det kändes ändå okej, sa du.

Caroline: Det kändes okej.

Jan: Vad var det för ord du hade efteråt? Vi hade en sådan diskussion.

Caroline: Vi hade flera stycken. Vi hade ju KEF. Och sen var det den, handräckning. Det var också så här, vad är det för något? Det var några ord som var svåra, och jag brukar inte ha svårt för dem. Jag brukar snäva in dem.

Jan: Ja, men det får vara en story to be continued. Marie, tack så hemskt mycket för att du är så himla generös och delar med dig, både här i det här samtalet och i forumet. Jag tycker det är så himla fint. Jag tycker att du har så fina och kloka tankar. Så tack för att du ville ställa upp.

Marie: Ja, tack.