Från aktiedrottning till ödmjuk investerare

Vad roligt! Ska ses idag!

Hjälp, nu kom det! Tack Jan och Caroline för ett trevligt samtal, och för att ni så varmt guidade mig framåt. (Jag märkte att min hjärna jobbade ovanligt långsamt när dess tankar spelades in, hoppas att jag är begriplig.)

Kommer in i tråden ikväll!

Edit: Efter en genomlyssning förstår jag nu också Carolines fråga efter samtalet om det kanske är så att jag har katt. Stackars kraken är ganska verbal och fick stanna utanför dörren för att inte störa ljudinspelningen, men det fick nog motsatt effekt. Kan trösta oroliga lyssnare med att han fick gos och uppmärksamhet efteråt.

Himla mysigt och tänkvärt avsnitt. Gillar verkligen när det tas lite tid för tänk innan man svarar.

Intressant avsnitt och sunda tankar.

Ni gör en passus till ‘vilka yrken som borde ha mer betalt’ och ni nämner bara offentlig verksamhet.

Detta styrs av utbud och efterfrågan, samt skulle dessa finansierats privat skulle omedelbart lönerna stiga.

(egentligen sker det redan idag då ex. privatlärare hyrs in för höga summor)

Tack för ett trevligt avsnitt!

Gällande struktur i livet kom jag att tänka på regissören David Lynch som ska ha sagt att tydlig struktur och rutiner utgör en stabil grund som möjliggör att kreativitet kan flöda mer fritt.

Jag är själv en rutinmänniska på flera olika sätt i vardagen. Rubbas rutinerna för mycket fungerar jag sämre som människa på flera plan.

För mig är struktur som mest värdefull när den knappt märks av att den finns, underlättar vardagen och sparar energi och tankekraft till det jag värdesätter högt. Det kräver mindre energi att följa en färdigritad karta än att i varje stund rita en ny liten del av kartan. Om tillvaron är svajig i övrigt kan man luta sig mot en grundstruktur i vardagen och bara följa kartan.

En utmaning är dock att finna den ultimata mixen mellan struktur och spontana rutinbrytande inslag. Här gäller det nog att också hitta den individuella balansen i hur detaljerad och styrande strukturen ska vara.

Struktur är en ypperlig följeslagare och ledsagare när den förenklar tillvaron. Den är mindre angenäm om du känner dig som slav under den.

Tack för kommentaren! Intressant observation om att det är just offentlig sektor som får vara våra exempel. Ska smaka på den tanken och se om jag kommer på fler exempel. (Spontant tänker jag att vi som samhälle också är dåliga på att betala exempelvis kulturarbetare, och det är det nog vi privatpersoner bär ansvaret för snarare än det offentliga.)

När vi ändå är inne på politik så får jag passa på att nämna att det ju är alla företagare som vi får våra skattepengar från som finansierar exempelvis min lön. Utan företag ingen offentlig sektor. Så jag är glad att vi har alla dessa entreprenörer som håller igång Sveriges motor.

Hur lång tid det tar att utbilda en ny person att göra jobbet är en faktor. Kortare utbildningstid och in i ett jobb som har ett fast ramverk gör en utbytbar. Många potentiellt sökande, lägre löner.

Kulturarbetare känns som utbud och efterfrågan draget till sin spets.

Smakar själv på Scott Galloways syn på saken.

“Galloway advises readers to seek a field with 90 percent employment in which they can end up in the top 10 percent. In other words, find a stable field where you can excel but not have to crack the top 1 percent to be successful (like you would in acting, athletics, fashion, etc.)”

Google Translate ringde och ville ha sin anglocism tillbaka.

Idag gjorde ni tre mig sällskap under min synnerligen miljömedvetna cykeltur till Lidl då min millenie-Volvo fick stanna hemma. Jag nickade för mig själv åt all klokskap (och virrade på huvudet nån enstaka gång).

Hurra för att välja jobb efter intresse och inte primärt inkomst. Hurra för att inte stötta företag man tycker inte borde finnas. Hurra för medveten konsumtion och att laga och reparera efter bästa förmåga. Hurra för att investera tid i viktiga saker som inte nödvändigtvis drar in pengar.

Sedan en stor till Jan, dels för mitt polispåhopp först i inlägget och för att han känner sådan press när han står där med de andra basketföräldrarna och skäms över mamsens bil.

Minns att du är här för att mamma tog modiga beslut. Minns att du kör svensk ingenjörskonst och inte en låtsas-rymdraket. Minns att din närvaro som förälder handlar om relationen till Freja och inte vad de andra eventuellt tycker.

Kalasavsnitt!

Jag brukar (ibland) göra precis tvärtom när det gäller företag jag inte gillar. Jag sätter en slant i aktien och blir en vinnare oavsett hur det går. Det brukar bli aktier som jag vet trendar och misstänker att de kommer gå bra så istället för att stå på sidan och bli arg så är jag själv med i uppgången och får lite ekonomisk plåster på såren

Sen det här med att man ska mäta sina prylar med andra, ha de senaste osv har jag väldigt svårt att relatera till. Visst, när man var 12-18 år kanske men som vuxen kan man ju tycka det där vuxit bort. Vad är det som gör att det stannar kvar hos vissa långt upp i åldrarna?