Rysk roulette borde ju statistiskt fungera…

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Säkerhetsmarginal: att kunna anpassa sig
2. Varför boken är bra: beteendet i fokus
3. Boken bygger på Housel, inte på oss
4. Workshopen i vår
5. Princip 12: historikerns och förvaltarens villfarelse
6. Outliers och de osannolika händelserna
7. Nilen och måttstocken från historien
8. Vi kan inte förutse framtiden
9. Att tro att man har rätt hela tiden
10. Inflationen och seriekrocken från sidan
11. Sonden till Pluto och precisionen
12. Experter och 33 procents sannolikhet
13. Strukturella förändringar och "this time it's different"
14. Princip 13: säkerhetsmarginal och room for error
15. Att erkänna osäkerheten
16. Redundans i en värld styrd av odds
17. Varför marginal är avgörande för ränta-på-ränta
18. Excel klarar inte psykologin
19. Den svåra känslan av att ha gått back
20. Tesla-aktierna och felbedömningen
21. "Det sket sig, good"
22. Att uppskatta det obekväma
23. En känslomässig buffert
24. Att inte ta koncentrerade positioner
25. Rysk roulette och nedsidan
26. Att älska risk men aldrig bli ruinerad
27. När risk blir valfritt
28. Archegos Capital och de förlorade miljarderna
29. Credit Suisse och spridningseffekten
30. Einar Aas och konkursen
31. Mänskliga värderingar bakom beteendet
32. Den oerhörda risktagaren
33. Mössen i stridsvagnen
34. Översvämning, id-stöld och det oförutsägbara
35. Spara för det oförutsägbara
36. Princip 14: du kommer förändras
37. Huset och de framtida ångerköpen
38. Att se det när man är mitt i det
39. Sikta på lagom
40. Att acceptera sunk costs
41. Sunk cost i tid
42. Princip 15: ingenting är gratis
43. Bilexemplet: köpa, köpa begagnat eller stjäla
44. Netflix-aktien och 94 procent av dagarna
45. Att vilja ha uppsidan utan nedsidan
46. Att ta biltjuvsexemplet hela vägen
47. Ironin: att försöka tajma kostar mer
48. Varför vi agerar som biltjuvar på marknaden
49. Pizzan 20 år senare och enskilda aktier
50. Att se nedgången som en avgift, inte en bot
51. Vad betalar man egentligen för?
52. Avgiften för att delta i spelet
53. Mental bokföring och inträdesbiljetten
54. Princip 16: ta inte råd från någon som spelar ett annat spel
55. Olika tidshorisonter, olika spel
56. Vilket spel spelar den du lyssnar på?
57. Att inte veta vilket spel andra spelar
58. Att ha pengar i sin egen fond
59. Koncentrerade bets inom strategin
60. Princip 17: pessimismens lockelse
61. Vad en riktig optimist är
62. Vi tar inte optimism på lika stort allvar
63. Hotet får en genväg i hjärnan
64. En överlevnadsstrategi: att vända sig bort från pessimism
65. Vi är inte offer under preferensen
66. Pengar berör alla
67. Vi anpassar oss
68. Att bryta belöningssystemet kring pessimism
69. Princip 18: när du vill tro vad som helst
70. När det är mycket på spel lyssnar vi på kvacksalveri
71. Att låsa sig vid en story
72. Fonder som underpresterar mot index
73. Att inte ta in utfallet att det blir noll
74. Behovet av att kontrollera världen
75. Vad gillade ni mest med boken?
76. Tid, ödmjukhet och att definiera spelet
77. Avgiften man betalar för att vara med i spelet
78. Avslutning

Säkerhetsmarginal: att kunna anpassa sig

Jan: Enda sättet jag kan hantera de här sakerna som jag inte vet om att jag inte vet är att ha en säkerhetsmarginal som gör att jag kan anpassa mig och överbrygga dem, klara av de situationerna.

Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 197 och det blir den avslutande delen på den serie vi hade nu, Psychology of Money. Så det blir del tre. Det här är en diskussion, eller egentligen ett samtal, om boken The Psychology of Money som är skriven av Morgan Housel, som är amerikansk både ekonom och fondförvaltare och har jobbat mycket med beteende och psykologi. Jag tycker faktiskt att detta är en av de bättre ekonomiböckerna som jag har läst på länge.

Caroline: Det finns ju ganska många ekonomiböcker, men varför är den så bra då?

Jan: För att den är väldigt konkret, så som vi också gått igenom i de två andra avsnitten. Det här avsnittet är fristående, så man behöver inte ha lyssnat på de två andra för att lyssna på det här. Han har typ 18 eller 19 principer som han går igenom, som reflektioner eller regler. Och då har vi tagit sex i varje.

Varför boken är bra: beteendet i fokus

Jan: Det jag gillar är att han tar mer en beteendemässig aspekt på det som till exempel idag kommer.

Caroline: På privatekonomi eller?

Jan: På investerande. Han vänder sig egentligen inte till privatpersoner på det sättet, utan det handlar mer om investerare generellt. Och till exempel idag kommer vi prata ganska mycket om säkerhetsmarginal. Vi kommer prata ganska mycket om just det här med odds. Och jag tycker det är ganska spännande, om planering. Och om sådana fällor som vi ofta trillar i.

Caroline: När vi investerar?

Jan: Ja, att det är ett område av livet. Jag kommer ta ett exempel som han tar upp om man behöver ny bil. Då kan man köpa en ny bil, alltså betala 300 000–400 000 kr för en ny bil. Man kan köpa en billigare begagnad bil. Eller man kan stjäla en bil. Och 99,9 procent av personer kommer välja bort alternativ tre, att stjäla en bil.

Caroline: Men det är inte långsiktigt.

Jan: Nej, medan när det gäller investerande så väljer förvånansvärt många motsvarigheten till alternativ tre.

Caroline: Ja, men ska vi gå in i det sen eller?

Jan: Ja, precis. Det var bara en cliffhanger.

Caroline: Ja, det är verkligen en cliffhanger. För jag undrar, vad är då motsvarigheten i investeringar till att stjäla en bil?

Jan: Det är väldigt intressant. De flesta vill ändå betala ganska mycket i avgift, för de tror att de får mer då. Så är det ju inte. Vi får se. Det får vara en cliffhanger till resten av avsnittet.

Boken bygger på Housel, inte på oss

Jan: Vi rekommenderar den här boken jättemycket, The Psychology of Money. Det är väldigt lite i detta avsnitt som vi har hittat på själva. Jag tänker att vi mest står för reflektionerna, och sen får Morgan Housel stå för sina principer. Och referenserna.

Och jag tänker så här, jag skulle vilja slå ett slag för vår community, vår Patreon-community. Det är ett ställe där du får exklusivt extramaterial. Vi har faktiskt något som vi kallar för Fika Tillsammans-podden där, där vi varje månad har en eller två digitala träffar med olika gäster. Till exempel nu under våren har det varit mycket önskningar om fondförvaltare. Så vi har haft Karl Armfelt från TIN Fonder, Ny Teknik, som förvaltar Ny Teknik. Vi har haft Filip Rippman från SPP Global Solutions. Vi har haft en finansiell rådgivare, en skuggrådgivare och så vidare. Så det är en massa roliga avsnitt som inte kommer ut här i den stora podden eller bloggen. Plus att vi en gång i månaden försöker komma med ett börstips. Så att man ska gå plus, det är bra att vara med i den här Patreon-communityn. Och man väljer själv sin engagemangsnivå. Man väljer själv hur mycket det är värt för en. Så jag tycker det är ganska schyst. Man kan gå in på patreon.com/rikatillsammans och läsa mer om man tycker att det är kul.

Caroline: Bra, det är väl inget mer vi ska säga om...

Workshopen i vår

Jan: Jo, jag måste säga en sak till. Jag är lite coronatrött just nu. Jag har faktiskt tänkt att i maj och under 2021 så kommer vi ha den här workshopen som jag har haft som en heldagsutbildning, som jag inte har kunnat ha nu på ett år på grund av corona. Att ha den digitalt, och då är den också billigare. Så jag kommer köra framför allt i maj och juni en sån här digital workshop som är till för den som vill komma igång, eller om man vill tipsa sin fru eller sina barn. Ofta är det så att man själv tycker att man inte behöver den, men man vet någon som behöver den. Och då är det ofta ett bra sätt att få guldkornen från 14-årsbloggen. Du ser skeptisk ut.

Caroline: Nej, jag är inte skeptisk. Det är bara att du tycker att man ska tipsa sin fru. Det där är så jävla...

Jan: Man kan tipsa sin man också.

Caroline: Ja, manschauvinistiskt.

Jan: Förlåt.

Caroline: Det kommer från ditt håll, att du tycker att kvinnor behöver hjälp.

Jan: Nej, det är det inte. Det finns många män som också behöver hjälp.

Caroline: Ja, men så är det absolut.

Jan: Förlåt. Jag får stå för att jag gjorde bort mig här. Men i alla fall, det är för den som tycker att man vill komma igång.

Caroline: Och fokus ligger på att komma igång med sparandet och fyrahinkar-principen.

Jan: De två viktigaste grejerna. Hur sparar man? Varför ska man spara på det sättet? Hur kommer man igång? Vad är de vanliga misstagen, och fyrahinkar-principen? Det är det vi går igenom under två kvällar digitalt. Man kör ofta tisdag, torsdag. Och så finns det möjlighet att ställa frågor. Det finns mer information om man går in på bloggen rikatillsammans.se och trycker på Plustjänster, sen kan man trycka på Workshop och läsa mer.

Caroline: Bra.

Princip 12: historikerns och förvaltarens villfarelse

Jan: Då tänker jag att vi kör igång med de olika principerna. Då börjar du på princip 12 nu då.

Caroline: Yes. Det gör inget, man kan börja här om man inte har hört de andra.

Jan: Ja, precis. Surprise står det här.

Caroline: Ja, surprise. Men ska du... Ska du läsa det som står i fetstil?

Jan: Ja, då är det själva principen. "Historians as profits fallacy", kommatecken, "not seeing the irony that history is the study of surprises and changes while using it as a guide to the future. An over-reliance on past data as a signal to future conditions in a field where innovation and change is the lifeblood of progress."

Caroline: Okej, det känns ibland som att de här principerna är lite tagna...

Jan: Du har klippt...

Caroline: Jag har klippt i boken. Ur sammanhanget.

Jan: Man kan ändå säga rätt mycket om dem.

Caroline: Vad säger du om detta nu då?

Jan: Detta för mig handlar om att vi, när det gäller investeringar, tittar så mycket i historien. Hur har det gått? Vad har gått bra? Vad har gått dåligt? Är denna fonden bra? Är denna dålig? Ska jag välja denna? Ska jag inte välja den? Grejen är att om man tittar på historien så är, för det första, saker som aldrig har hänt som tenderar hända väldigt ofta. Det är som vi pratar i avsnitten här med Nassim Taleb. De där svarta svanarna som inte ska kunna hända. Som ska hända en gång på 4 000 år, men de händer ganska ofta. De händer flera gånger på 100 år. Så vi är lite snett ute där.

Outliers och de osannolika händelserna

Jan: Och vad han pratar om är att genom att bara titta historiskt så kommer vi många gånger missa, vad heter det på svenska, outliern. Den osannolika händelsen som har en väldigt stor påverkan på situationen. Många av de viktigaste händelserna i historien, om man bara tittar på historia, är egentligen outliers. Till exempel andra världskriget eller Sovjetunionens fall. Det finns hur många böcker som helst. Ingen expert förutsåg att Sovjetunionen bara skulle kollapsa där 1989.

Caroline: Det känns lite grann som att vi människor tycker att allting ska bara vara lugnt och fint hela tiden. Men det är det ju inte. Så tycker vi att det är outliers när det inte är så. Är det inte vi som har tänkt lite fel kring hur verkligheten ser ut? Alla de här svarta svanarna som är osannolika och som inte ska hända på 4 000 år, så händer de ganska ofta. Och då är det ju inte svarta svanar längre.

Jan: Nej, men precis. Och det är för att vi intuitivt har svårt att förstå dem. Om man ska vara lite krass, väldigt många människor, majoriteten av alla människor som föds, har ingen större påverkan på historien.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Och sen finns det sådana människor som typ Bill Gates, Elon Musk, Hitler, Stalin, som har en outsize, alltså en enorm, oproportionerligt stor påverkan på historien. Och sådana människor eller sådana händelser, som till exempel 11 september i USA 2001, är jättesvåra att förutse.

Caroline: Ja, det är klart.

Nilen och måttstocken från historien

Jan: Och problemet är att vi gör samma misstag som man gjorde för 4 000 år sedan i Egypten. När man förr i tiden skulle skydda sig mot översvämningar tog man Nilen och stoppade ner en pinne och markerade så högt som Nilen historiskt hade varit. Och det funkar skitbra. Ända tills den dagen då det svämmade över, bortom den nivån. Är du med? Att vi tenderar att använda historiska värden som måttstock för framtiden.

Caroline: Ja, jag fattar. Jag kanske har missuppfattat detta helt och hållet, men det känns som att vi har missuppfattat historien.

Jan: Vadå? Att vi missuppfattar historien?

Caroline: Ja, vi missuppfattar historien och alla människor som inte har någon slags påverkan på... Jag känner att jag vill lägga mig i fosterställning nu. För detta är så jävla svårt att greppa. Vi tycker att det är människor som Stalin och Elon Musk, bara de som hamnar i tidningen, som har påverkan på historien.

Jan: Ja.

Caroline: Och sen ser vi nog inte den här grå massans påverkan på historien.

Jan: Det gör vi inte.

Caroline: Nej, då tycker vi att det är de stora händelserna som påverkar historien.

Jan: Ja, de gör ju det. Absolut.

Caroline: Och så tycker vi samtidigt att de är sådana osannolika händelser. För mig blir det väldigt... Jag tycker det är svårt att göra någonting av detta.

Vi kan inte förutse framtiden

Jan: Men själva poängen är att vi inte kan utgå från historien för att förstå vad som kommer hända i framtiden. Vi kan aldrig förutse vad som ska hända i framtiden. Så poängen han försöker göra, som jag gillar, är att det vi borde lära oss av historien, eftersom den är överraskande, är just att världen är överraskande.

Det vi borde lära oss av historien är att den är överraskande. Världen är överraskande.

Caroline: Absolut, det kan vi lära oss.

Jan: Vi kommer inte kunna förutse grejer. Corona, jättestor händelse. Ingen var så här, nej men 2020 så kommer det komma en pandemi som kommer förändra hur folk reser. Nej, det kunde ingen veta att det skulle hända 2020.

Caroline: Jag känner mig så motvalls idag. Det är klart man visste att det skulle komma. Det var bara det att alla som inte har pluggat molekylärbiologi eller är intresserade av forskning, de förstod inte att det skulle komma. Att man kunde bli sjukare än vanligt.

Jan: Jo, men grejen är så här, du kan ha rätt om en grej, men har du fel i tajming så har du lika förbaskat fel.

Caroline: Absolut, det tar jag inte ifrån dig, att man kan ha fel i tajming. Ingen visste när den här pandemin skulle komma, men man visste att den skulle komma. Det är likadant, ingen vet när börskraschen ska komma, men den kommer att komma. Vi är överens om att tajming, man vet aldrig när det ska hända.

Jan: Jag har ju haft fel om bostadsmarknaden i snart 15 år, trots att jag påstår att jag har rätt. Någon dag så kommer det komma.

Caroline: Ja, fast någon dag har du rätt, men hittills...

Jan: Har jag haft fel, och det har kostat massor av pengar.

Att tro att man har rätt hela tiden

Caroline: Okej, men vad gör vi av det här nu? Man vill ju inte att det ska kosta en massa pengar, att man tror att man ska ha rätt hela tiden och så har man inte det. För att man tycker att alla tecknen är där och nu borde det snart hända, och så händer det inte.

Jan: Nej, och det kommer vi prata om också, när vi kommer prata om stories. Ofta investerar vi så mycket i en viss story. Det kommer bli hög inflation. Man trycker så mycket pengar så att det enda som kommer stämma är kryptovalutor och guld, för inflationen kommer bli jättehög. Och så gillar man den storyn och blir så investerad, så man ser att det bara kan bli från mycket inflation till supermycket inflation. Och så tar man inte alls hänsyn till att det kan bli ett utfall där det inte händer någonting med inflationen.

Caroline: Nej, jag älskar det. Jag har stött på farbröder som tycker så här, men det kan bara gå åt ett håll i världen. Nu trycker de så mycket pengar så det är inte hållbart. Och sen så bara är det hållbart. Och sen försvinner de farbröderna ur världen och andra farbröder kommer, eller andra tanter, och säger att det inte är hållbart. Och sen är det ändå hållbart på något vis. Världen funkar liksom ändå. Det är som jag har lärt mig, att det kommer inte komma någon apokalyps.

Inflationen och seriekrocken från sidan

Jan: En diskussion vi har på RikaTillsammans-forumet nu, jag har en tes, för på forumet gillar jag att spekulera mycket mer än i podden. Om vi tar just inflation, så tror jag inte att det stora problemet kommer att vara inflation, för att alla har fokus på inflation. Inflation är ju det att pengarna minskar i värde, och att USA och alla länder lånar ut och trycker så mycket pengar att pengarna borde minska i värde eftersom det är ett sådant överflöd. Men min upplevelse, och detta är bara en spekulation, jag provpratar, är att alla har sådant fokus på den här inflationen. Det är som den där trafikolyckan som man ser ett par kilometer fram. Man ser att det är kö, det kommer att hända någonting. Men eftersom alla har fokus där, så kommer det inte att bli någon seriekrock. Seriekrocken kommer när man blir påkörd från sidan, av den där bilen som förlorade kontrollen bredvid en, som man inte hade marginal för. Att det blir något helt oväntat.

Caroline: Ja, det blir väl det. Men jag kan också tänka mig att det finns experter som sitter runt om i världen som vet att det kommer att hända någonting inom det här området. Oavsett om det är klimat, finans eller något annat.

Jan: Fast nu hamnar vi lite...

Caroline: Ja, men de flesta har ju inte den expertisen att veta att någonting kommer att hända. Så vi upplever att det kommer från sidan, Jan. Förstår du?

Sonden till Pluto och precisionen

Jan: Ja, fast här blandar vi äpplen och päron. Jag läste i boken att han har ett exempel med Nasa. Nasa skickade upp en sond som skulle åka till Pluto. Det tog nio och ett halvt år för den att ta sig från jorden till Pluto. Och sen intervjuade de huvudingenjören och frågade hur det gick med beräkningarna. Han sa, ja, vi missade tidsramen med ungefär en och en halv minut. De hade alltså rätt på en resa på nio och ett halvt år, missade fönstret med en och en halv minut. Det är 99,999998 procents precision.

Caroline: Ja, det är det. Men det är också viktigt, jag har tittat på Vetenskapens värld, då vet jag att de ville kunna fotografera en viss grej, i en viss vinkel, vid en viss tidpunkt.

Jan: Ja, ja. Och under den här resan är det en sak som är 100 procent skicklighetsbaserad, apropå det vi pratade om, paradox of skill. De där experterna som ska förutsäga inflation eller förutsäga räntan, det går inte att räkna. Där är mycket mer slump inblandad än att räkna ut banan från jorden till Pluto.

Experter och 33 procents sannolikhet

Caroline: Ja.

Jan: När det gäller till exempel ränta, så kan räntan bara gå upp, ner eller vara oförändrad. Så att du borde, om du bara gissar, ha 33 procents sannolikhet att ha rätt. Och ändå finns det en massa undersökningar som visar att de här experterna, Nobelpristagare, före detta riksbankschefer, har mindre än 25 procent rätt på någonting de borde ha 33 procent rätt på. Så jag vidhåller det avsnitt vi har som säger så här: det är bättre att singla slant än att lyssna på en expert. Jag tror inte på experter som uttalar sig om framtiden.

Det är bättre att singla slant än att lyssna på en expert.

Caroline: Men du, vad har vi experterna till egentligen?

Jan: Det handlar om att det finns vissa saker, som det vi kommer prata om här. Att du kan lära dig att vissa saker bör du inte titta på i historien. Vissa misstag gör vi. Vissa saker funkar långsiktigt. De sakerna kan vi lära av experterna. Till exempel att spara, eller att risk vid något tillfälle i ditt liv kommer att bli valfritt. Eller att vara optimistisk kring ekonomi, för aktier är inte något hokuspokus, utan aktier är egentligen människor i företag som vill göra det lite bättre imorgon än vad de hade det idag. Så det gäller att vara väldigt noga med vilken typ av råd det är man lyssnar på från experter.

Caroline: Men låt oss komma till det, utan att låta... låt oss hålla oss till det här med överraskning.

Jan: Ja, låt oss hålla det. Det känns som att det verkligen är en sån dag när det kan flyta åt sidan.

Caroline: Ja, undra vem det är som är ansvarig för dig i denna podd.

Jan: Det är inte jag, det är jämt du.

Caroline: Just det, för det är jag som är så här motvalls.

Strukturella förändringar och "this time it's different"

Jan: Men då säger han också så här: "History can be a misleading guide to the future of the economy and the stock market because it doesn't account for structural changes that are relevant to today's world." Och då säger han till exempel, riskkapital, det här med VC-fonder och de som investerar i Uber och Airbnb, de fanns inte för 25 år sedan. De intervjuade grundaren till Nike. Jag tror Nike grundades på 60-talet. När han ville ha pengar fanns det inget riskkapital, inget investerande i onoterade bolag, utan det enda sättet att få kapital var att gå till banken. Eller, 1976 i det amerikanska börsindexet tog man inte hänsyn till finansiella bolag. Man tog inte med banker eller investmentbolag i index 1976. Och idag är de nästan en åttondel, 16 procent av de 500 största bolagen, finansiella bolag.

Man brukar prata om att de farligaste fyra orden inom investeringen är "this time it's different", det är annorlunda nu. För oftast, i åtta av tio fall, är det inte annorlunda nu. Jag gillar det Morgan Housel säger, att ju längre bak du tittar i historien, desto bredare penseldrag behöver du leta efter. Ju längre bak, ska du titta 100 år bakåt, så kan du inte ta hänsyn till att det här företaget gick så bra 1925 till 1927. Det är inte relevant. Men tittar du 100 år bakåt kan man prata om hur agerade människor som var rädda, hur agerade människor som var giriga, vilka beteendemässiga fällor trillade vi i då. Den typen av generella principer funkar fortfarande.

Caroline: Ja, jag måste höja perspektivet, absolut.

Jan: Vi kan inte ta hänsyn till en värld där du idag kan gå globalt, du kan starta ett globalt företag i din källare. Det kunde du inte för 25 år sedan. Det är strukturella förändringar som man måste ta hänsyn till. Så det var surprise, principen av surprise. Du ser fundersam ut.

Princip 13: säkerhetsmarginal och room for error

Caroline: Det är sjukt att vi är 22 minuter in och vi har...

Jan: Ja, men jag har pratat om det innan.

Caroline: Det är ändå alltid människor som gör saker. Så det är väl det som är den gemensamma faktorn. Och människor förändras inte på 100 år.

Jan: Nej. Nästa princip är min favorit i hela detta avsnitt, kanske i hela boken. För detta pratar rakt in i min värld.

Caroline: Se till att vara snäll nu.

Jan: Vadå? Jag ska vara snäll nu.

Caroline: Jaha, du sa till dig själv.

Jan: Ja, jag ska vara det. Det handlar om room for error, eller säkerhetsmarginal, eller vallgrav. Och då säger han så här: den viktigaste delen i varje plan är att planera för att det inte kommer gå enligt plan.

Caroline: Ja, det känns ju som att det är en princip som du lever efter.

Jan: Men det gör det ju. Vi älskar ju att fundera över vad som kan gå fel. Och lägga vaddering, sätta krockkuddar.

Caroline: Okej. Just nu känner jag mig inte som att det där får mig att framstå i någon fin bild.

Jan: Jo, men det är det. Ska du läsa vad han skriver?

Caroline: Jag har citerat honom rakt upp och ner. "History is littered with good ideas taken too far, which are indistinguishable from bad ideas. The wisdom in having room for error is acknowledging that uncertainty, randomness and chance, unknowns, are an ever-present part of life. The only way to deal with them is by increasing the gap between what you think will happen and what can happen while still leaving you capable of fighting another day."

Att erkänna osäkerheten

Jan: Ja, jag älskar det. Att ha en säkerhetsmarginal handlar om att erkänna att det finns osäkerhet. Det finns slump, det finns chans, det finns saker som är utanför min kontroll. Det finns saker som jag inte vet, och framför allt saker som jag inte vet att jag inte vet. Och enda sättet jag kan hantera de här sakerna som jag inte vet om att jag inte vet, är att ha en säkerhetsmarginal som gör att jag kan anpassa mig och överbrygga dem, klara av de situationerna. Och framför allt, allt handlar om att jag ska kunna överleva, så att jag kan vara med i spelet tillräckligt länge för att jag ska kunna skörda det jag har sått.

Detta är en sån princip, jag vet att jag har pratat med folk som jobbar inom Försvarsmakten, där detta också är en superviktig grej. Det viktigaste är att jag ska kunna komma tillbaka. Jag ska inte bli av med alla mina pengar. Och Benjamin Graham, som är en sån här guru som levde i början av 1900-talet, han sa så här: "The purpose of the margin of safety is to render the forecast unnecessary." Det vill säga att jag inte behöver ha rätt i min förutsägelse, utan jag kommer kunna klara mig i alla fall.

Caroline: Vem var han? Graham? Var det en ekonom?

Jan: Han var en investerare som skrev boken The Intelligent Investor, som är så här bibeln. Till exempel Warren Buffett brukar säga att Graham var hans mentor. Sen är det tyvärr så, fantastisk bok, men den funkar inte idag, för det är inte så som det var när han skrev det. De principerna. Jag tror att det är få som kan läsa hans bok och känna att jag kan applicera hans principer 2021. Återigen, hundra år gammal bok, man får ta det generellt.

Redundans i en värld styrd av odds

Jan: Och då säger han att en buffert eller en säkerhetsmarginal, en redundans, är det enda sättet att navigera i en värld som styrs av odds och inte säkra utfall. Det finns jättemycket studier på det här. Det fanns en studie som jag gillar, jag tror den gjordes på Yale, där man fick folk som byggde om sitt hus, typ som Husdrömmar.

Caroline: Jag gillar Husdrömmar. Jag tycker det är ett ganska gemytligt program.

Jan: Folk fick uppskatta hur lång tid det skulle ta för andra att renovera deras hus eller göra ombyggnaden. När man gissade för någon annans räkning, gissade man alltid 20–30 procent mer än vad den personen som skulle göra jobbet själv gissade. Men när de skulle gissa för sitt eget projekt, gissade de konstant mycket mindre än vad de andra gjorde. Och det ser man i de här Husdrömmar-projekten. Det är extremt få avsnitt där man hör att vi blev klara i tid och på budget. Utan det mesta tar längre tid och kostar mer pengar.

Och det jag gillar jättemycket, som Housel skriver, är att han säger att säkerhetsmarginal ofta missuppfattas. Man säger att säkerhetsmarginal är för fegisar, eller för de som är konservativa och inte är säkra på sin egen tes. Man ser nästan lite ner på att ha buffert eller den här säkerhetsmarginalen, eller att vara försiktig. Men att ha en säkerhetsmarginal ger en möjligheten att klara en stor varians i utfallen. Jag brukar ibland tänka på det som tärningsslag. Om mitt liv hänger på att jag slår en femma, då är det viktigt att jag slår den där femman. Men om jag klarar utfallen två till fem, då har jag mycket större marginal.

Varför marginal är avgörande för ränta-på-ränta

Jan: Och framför allt varför detta är så viktigt, det är för att vi pratar ränta-på-ränta som gäller på lång tid. Genom att ha det här kommer jag överleva tillräckligt länge för att den här ränta-på-ränta-effekten ska kunna ha sin gång. Plus att om jag har marginal i en del av min ekonomi, kan jag ta mycket större risk i en annan. Det som vi kallar fyrahinkar-principen, eller lekhinken. Vad tänker du?

Caroline: Jag är helt entusiastisk och du sitter helt utcheckad.

Jan: Jag håller med dig.

Caroline: Det är klart att man vill live to fight another day. Det finns inga men. Jag gillar inte heller att hålla på och planera för att kunna ha koll på allt som skulle kunna hända. Det är jag inte så intresserad av. Jag vill bara få göra min grej ifred. Och då måste man planera för att det är saker som kan hända som man inte har räknat med.

Jan: Och han pratar om att de flesta underskattar bufferten eller säkerhetsmarginalen man behöver. Framför allt när det gäller pengar, av två anledningar. Den ena är, som han skriver: "one is the idea that your view of the future is right, driven by the uncomfortable feeling that comes from admitting the opposite." Vi vill inte gärna ha fel. Vi lägger ofta in att vi har misslyckats, att jag borde ha gjort bättre. Av någon anledning ska man aldrig låta det sätta sig på självkänslan. För då vill man aldrig ha fel.

Caroline: Nej.

Jan: Så vi vill underskatta behovet av säkerhetsmarginal för att vi inte vill ha fel. Vi vill inte erkänna att vi har fel.

Excel klarar inte psykologin

Jan: Och sen skriver han så här: "the second is that you're therefore doing yourself economic harm by not taking the actions that exploit your view of the future coming true." Jag tror att vi ibland hamnar för mycket på fokus på det han pratar om i Excel. När jag tittar i Excel och säger att på en 15-årsperiod får du förvänta dig en nedgång på 50 procent. Och då håller man på med sina Excel-kalkyler och säger, men det kommer jag klara. Jag kommer kunna klara min vardag, jag kommer kunna betala mina räkningar. Men vi tar inte hänsyn till om jag kommer klara det psykologiskt. Och vi tar inte hänsyn till att kanske, de senaste nedgångarna 2018 och 2020, då har det återhämtat sig på ett par månader. Så vi har inte fått leva i den där misären, att vi inte vet om vi klarar det, att det faller med 30 procent och fortsätter ner i två år.

Caroline: Jag tycker att man lägger in sig själv i ekvationen för mycket. Bara ta ut dig själv ur ekvationen, planera för 90 år framåt och sluta hålla på och tycka att nu kan jag nog men på två års sikt och sånt. Bara, nej, ta det på 80 års sikt och ta ut dig själv ur ekvationen. Jag tror man måste döda sitt ego där.

Jan: Ja, absolut. Egot är ett stort problem.

Caroline: Ta bort dig själv.

Jan: Men jag tror inte det är så lätt, Caroline.

Caroline: Nej, jag fattar att det inte är lätt, men man kan öva på det.

Jan: Ja, så är det.

Den svåra känslan av att ha gått back

Jan: Den svåra känslan är, det han pratar om också, klarar man av känslan att komma hem, titta på familjen och veta så här, okej, jag investerade i de här bolagen, de här fonderna, och jag har gått back. Jag har gjort fel. Tänk om vi inte kommer kunna gå i pension, eller den där resan kommer vi inte kunna göra nu.

Caroline: Okej, först och främst ska man göra det tillsammans med sin partner och inte själv och slarva bort pensionerna för både sig själv och sin partner. Man gör det tillsammans, man kommer överens, man har en strategi. Den funkar inte, nej, okej, då får man väl... Jag vet inte. Vi har ju varit där, Jan. Vi grät inte ens.

Jan: Nej, det gjorde vi inte, Caroline.

Caroline: Jag minns det som att vi bara, okej, ja, det sög ju.

Jan: Men vi var för giriga. Det suger att inte ha pengar.

Caroline: Absolut. Men vi har ju tagit gemensamma beslut.

Jan: Jag fattar, men du och jag har också tränat.

Caroline: Jag har inte alls samma uppfattning om att det är ett fruktansvärt slag mot ens lilla hjärta, att man har gjort en felbedömning.

Tesla-aktierna och felbedömningen

Jan: Ja, fast så här, du, ta dina Tesla-aktier. Du hade Tesla-aktier, sen sålde du dem.

Caroline: Nej, jag sålde åt dig, jag hade tio.

Jan: Och vad gjorde du sen, ett par dagar senare?

Caroline: Jag köpte tillbaka. För jag hade gjort en felbedömning.

Jan: Ja. Och hur kändes det?

Caroline: Inte så farligt. Det var bara i några minuter så kändes det så. Men vänta här nu, varför kollar jag inte att de låg där i IPS:en där jag inte ens kan få ut pengarna? Jag gjorde inte det. Ja, då får jag göra det nästa gång. Då får jag kolla hur jag... Jag tycker inte det är så jävla blodigt.

Jan: Nej, jag fattar.

Caroline: Jag har nog inte varit med om att jag har förlorat så supermycket pengar för att jag tog ett idiotiskt beslut. Jag brukar inte ta idiotiska beslut.

Jan: Nej. Och sen har du och jag tränat väldigt mycket på frågan vad är det mest fantastiska med denna situation. Du och jag är ganska duktiga på att anpassa oss. Och det tar kortare och kortare tid för oss att resa oss upp och fundera över vad jag lärde mig nu.

"Det sket sig, good"

Jan: Och dessutom är det så att vi har på senare tid, 2021 hittills om jag skulle säga, en stor grej för oss. Det har varit det här spelet vi har när någonting skiter sig. Jag blir inspirerad av Jocko i den här Extreme Ownership, där han är så här, det sket sig, good. Okej, bra. Och så kan man gå vidare. Det är egentligen bara en förlängning av frågan vad är det bästa med att det sket sig.

Caroline: Att det skiter sig är bara en händelse. Folk kommer att hata mig för att jag säger detta, men jag har ingen medkänsla med att man tycker synd om sig själv för att man har varit med om hemska saker. På det viset att...

Jan: Ja, men det är för att vi är ganska framtidsorienterade.

Caroline: Ja, vi är framtidsorienterade. Jag kan tänka mig att det är väldigt provokativt. Jag tycker det är trist att titta bakåt och bara, vad hemskt det var, och har du hört hur det gick sen för honom? Jag orkar inte med sånt.

Jan: Men vad är vi nu här i room for error? Jag känner att jag bara glider iväg till något privat.

Caroline: Ja, men det viktiga är att det där är ingen sanning, det är en värdering som du och jag har.

Jan: Ja, det är en värdering.

Att uppskatta det obekväma

Jan: Och dessutom gillar ju du och jag lite så här, till exempel nu när det var snöstorm i Malmö för några dagar sedan, jag ska göra min powerwalk. Hade det varit ett år sen, hade jag åkt till gymmet och gått på ett gångband. Medan nu var det så här, detta kommer suga och fan vad ball. Och så sa jag till dig, och du frågade mig, var det en suckfest? Jag bara, det var en suckfest. Och så kunde jag gå där ute och njuta lite av att det sög.

Caroline: Ja, och ingen annan var där ute heller.

Jan: Eller till exempel häromdagen så glömde jag mina handskar. Då hade jag också varit så här innan, bara fan vad dumt, gå tillbaka. Men nu var det så här, bra, detta kommer suga. Det kommer suga i en timme.

Caroline: Känner du dig överlägsen? Vissa kommer nog undra, känner du dig överlägsen att du pallar med det och står ut med det?

Jan: Det är inte riktigt exakt det. Man kan göra det, men det är inte exakt det.

Caroline: Nej, men för mig handlar det om att uppskatta det obekväma. Det som så många pratar om, bli bekväm i det obekväma. Det handlar inte om någon annan, utan om att jag går där och fryser om händerna i en timme. Och så kommer jag njuta av när jag kommer tillbaka och är varm. Det handlar mer om att dra i extremerna.

Jan: Det handlar också om att veta att man kan klara av det.

Caroline: Visst.

En känslomässig buffert

Jan: Men vi pratar ju om det här med room for error i sin ekonomi. Att man planerar för att saker kan hända som man inte alls har kontroll på, och då måste man ha planerat för det. Ha buffert. Det vi pratar om nu är egentligen en känslomässig buffert.

Caroline: Ja, det kan man väl säga att det är. Men jag vet inte hur man översätter det finansiellt. Det är inte som att vi utsätter oss för massa skit finansiellt.

Jan: Nej, inte längre. Men om man tar säkerhetsmarginal rent finansiellt, då handlar det om att spara mer än du behöver. Om du behöver 10 procent av dina inkomster, spara 15, då har du marginal. Räkna med, om du räknar på 7 procents avkastning de kommande 10–20 åren för din pension, utgå från att det bara blir 4,5 procent. Eller ha pengar i bufferthinken. Fyrahinkar-modellen är ju ett sätt att skapa marginal i ens ekonomi. Investera på ett sådant sätt att inte dina investeringar påverkar din vardag. Eller sprid ut, så som vi gör, sprid ut på många olika tillgångsslag och olika typer av investeringar. Vi försöker investera både i räntor och i aktier. Vi har även pengar i guld och lite i onoterade bolag. Så vi har det väldigt utspritt. Vi är inte beroende av att guld måste gå rätt. Vi har utrymme för att guldet kommer gå åt helvete. Men vi har också utrymme för att räntor inte kommer att fungera.

Att inte ta koncentrerade positioner

Jan: Och sen tror jag det handlar om att inte ta koncentrerade positioner. Vi investerar väldigt sällan i enskilda aktier. Men sen gäller det också att inte bli fundamentalistisk eller rigid kring det. Man kan ha en sån här säkerhetsmarginal i att om man räknar med att jag vill gå i pension när jag är 65, ja, men säg så här, jag vill gå i pension mellan 60 och 70. Då har jag också en säkerhetsmarginal. Jag kan anpassa det.

Caroline: Men är det något som författaren också pratar om, de här konkreta grejerna?

Jan: Nej.

Caroline: Nej.

Jan: Utan detta är mina egna.

Caroline: Det är dina egna funderingar.

Jan: Det var inte svårt för mig.

Caroline: Nej, men det är en ganska stark muskel hos dig, väl?

Jan: Ja. Jag tar till exempel flera olika typer av inkomster. Det är en sån grej som jag har jobbat på i 15 år. Det kan gå åt helvete när som helst. Jag vill inte vara beroende av en enda typ av inkomst. Eller olika typer av försäkringar, et cetera.

Rysk roulette och nedsidan

Jan: Och där, när han pratar om det här med säkerhetsmarginal, så pratar han om Nassim Taleb, som vi också pratat om tidigare i andra avsnitt, som egentligen är en av de som är bäst på risk idag. Då säger han så här, rysk roulette fungerar statistiskt. Rysk roulette, du har en revolver med sex platser. Du har en kula i.

Caroline: Har du aldrig spelat rysk roulette?

Jan: Nej, det har jag inte. Det är en kula.

Caroline: Ja, men det var det jag menade.

Jan: Sex platser, en kula. Så sannolikheten att klara sig är fem på sex, eller 83,3 procent. Men nedsidan är ju inte värd den potentiella uppsidan. Den extremt stora nedsidan.

Caroline: Den är extremt stor.

Jan: Har du spelat... du sa det så här, har du spelat rysk roulette?

Caroline: Nej. Men vad säger du här nu? Nedsidan är ju inte värd den potentiella uppsidan. Vad är uppsidan egentligen när man spelar rysk roulette?

Jan: Ja, typ att du överlever.

Caroline: Det är ju det som jag har nu. Jag behöver ju inte den spänningen i mitt liv.

Att älska risk men aldrig bli ruinerad

Jan: Och Taleb säger så här, you can be risk-loving, yet... Du kan älska risk, men du kan också vara helt rabiat kring att undvika risken att explodera. Det är det som jag alltid pratar om, att bli ruinerad, att explodera.

Caroline: Kan du sluta använda det ordet explodera? Säg någonting annat, därför att det är så otroligt diffust.

Jan: Bli bankrutt.

Caroline: Eller vad som helst.

Jan: Okej, bli bankrutt. Så man kan älska risk och vara fullständigt rabiat kring att inte bli ruinerad. Eller gå bankrutt. Problemet med att gå bankrutt, en wipe-out, eller att explodera, är att man inte kan komma tillbaka i spelet. Framför allt kan du ofta inte komma tillbaka in i spelet när det är lönsamt, alltså till exempel i en börskrasch. Och ofta händer detta med belåning och hävstång. Folk tar mycket större risk, man belånar sig. Nu är det mycket vanligare, till exempel i USA, där småsparare investerar mer i optioner och derivat än vad vi gör i Sverige. Men vi har de problemen här också.

Och Talebs förslag på detta är att ha en barbell-strategi, eller en skivstångsstrategi. Han säger så här, att ha en viss del som är extremt säker, alltså typ kontanter eller räntor. Och sen kan man ha en annan del av sina pengar som man kan ta risk med. Det är ju det vi har, bufferthinken versus lekhinken. De är på varsin ände av den där skalan.

När risk blir valfritt

Jan: Och någonting som jag har tänkt mycket på på sistone, det är att risk, vid något tillfälle i livet, kommer man till ett ställe då risk blir optional, alltså det blir valfritt att ta risk. För att man kanske har de pengar man behöver, då behöver man inte ta mer risk. Men man kan välja att ta risk om man vill. Hela poängen, som Housel och jag tjatar om, är att vara inne i spelet tillräckligt länge för att kunna skörda. Lite det vi pratade om med Buffett i en av de tidigare delarna. Warren Buffett, världens rikaste man, hade typ flera miljoner när han var 30. Men jag tror han har 84 miljarder kronor idag. 81 av de 84 miljarder kronorna kom efter hans 65-årsdag.

Caroline: Ja, vad är det, för 20 år sedan?

Jan: Ja, han är ju 90.

Caroline: Ja, han är 90, så 30 år sedan ungefär.

Jan: Och möjligheten, som Housel säger, möjligheten att kunna ha den här valfriheten, kunna göra vad jag vill, när jag vill, med vem jag vill, hur länge jag vill, är verkligen värd att hantera sin risk för.

Archegos Capital och de förlorade miljarderna

Jan: Detta är inget teoretiskt exempel. Jag brukar ibland kalla det ett classic wall story. Bara för några dagar sedan, tredje april, var det ett stort reportage i New York Times om en amerikansk hedgefondfirma som heter Archegos Capital, som hade 10 miljarder US-dollar, alltså 80 miljarder kronor, som försvann på ett par dagar. Det var en snubbe, jag minns inte vad han heter, Bill Hwang, som hade byggt upp 10 miljarder US-dollar på att ta extrem risk. Han lånade pengar från flera banker, hade i princip alltid en enda aktie, och var totalbelånad. Och vet du vad det värsta är? I januari och februari hade han mer än dubblat pengarna två gånger. Och sen föll värdet på den här aktien, för det var via ViacomCBS, jag tror det var ett amerikanskt bolag.

Då kom de fram till att de skulle göra en nyemission, och eftersom han ägde en väldigt stor andel av företaget och inte hade råd att följa med, så sjönk aktiepriset. När aktiepriset sjönk kom Goldman, som hade lånat ut massa pengar till honom, och sa, vi vill ha säkerhet för det här lånet. Han hade inte råd att betala säkerheten. Då tog de hans aktier och sålde dem, då sjönk de i värde. Då kom de andra bankerna och sa, vi vill ha pengar för att täcka säkerheten. Och han hade inte pengar, då tog de hans aktier och sålde dem. Och så kraschade priset på den här aktien. Och nu är han av med alla pengarna. Tio miljarder US-dollar. Varför inte sluta? Varför inte sluta när han var på topp?

Caroline: Nej, men det kan du inte begära av en sån. Var kom han ifrån?

Jan: Jag vet inte.

Caroline: Nej, det är säkert en hel historia för sig själv.

Credit Suisse och spridningseffekten

Jan: Ja, men superspännande. Jag hade en diskussion på forumet om den här. Vi lever i en helt annan värld. Koncentrerad position med massiv hävstång. Det är klart att han bygger upp tio miljarder, men vad är det värt att ha byggt upp tio miljarder när du blivit av med allt? Och nu är han wiped out. Och Credit Suisse gick ut nu med sin kvartalsrapport att de gjorde en massiv förlust, måste slopa utdelningen. Och det påverkar alla som äger Credit Suisse-aktien. Så du och jag har förlorat pengar på hans äventyr i våra indexfonder. Det är inte många ören, men det har påverkat oss också, för det är banker som har gått massivt med förlust.

Caroline: Ja, jag är bara intresserad av hur det kunde hända, att de var okej med att han...

Jan: För de visste inte om varandra.

Caroline: Nej, de visste inte om varandra.

Jan: Så Goldman skrattade hela vägen till banken, för de kom undan utan förlust. Men Credit Suisse var senfotade, så de blev av med massor av pengar. Och vet du vad det roliga är? Credit Suisse hade i januari gått ut så här, nu måste vi höja bonusen för de anställda i vårt företag, för att vi måste behålla kompetensen och ersätta de vi har anställt. Och detta är ett skämt.

Varför tog vi upp detta här? För att han inte hade någon säkerhetsmarginal.

Caroline: Nej, han hade inte det.

Einar Aas och konkursen

Jan: Det är ett sånt extremexempel. Och det är inte det enda. Här är en annan artikel från Placera, från Avanza. Einar Aas, som är norrman, gjorde 2,1 miljarder kronor i förlust på en enda dålig trade. Han ägde, tror jag det var, 25 procent av all el i Norge. Var den som betalade mest skatt i Norge under ett antal år. Svinrik. Och sen var det så här, runt den 10 september 2018, hade han satsat på att hösten skulle bli torr. Och så regnade det, och priserna i Tyskland ökade. Han hade fel position, så han blev av med alla sina pengar. Och Nasdaq gjorde 101 miljarder i förlust. Precis samma grej. Och då gick han i personlig konkurs.

Caroline: Det känns lite som att man aldrig får veta vad de tänkte, utan det är bara den här storyn utanför, där man bara försöker rapportera vad som har hänt. Men man får aldrig veta vad de tänkte.

Jan: Ja, men de har gjort det de alltid har gjort. Och det funkar ända tills den dagen det inte funkar.

Caroline: Ja, men det måste ju vara många gånger som det inte funkar för dem också. De har ju inte tur hela tiden.

Jan: Nej, men här tog de en risk som var så här att de riskerade allt. Och detta är det också som jag tycker är så konstigt, att riskera massa saker som du behöver för någonting som du inte behöver. Det är superknasigt.

Mänskliga värderingar bakom beteendet

Caroline: Ja, men det är därför jag är intresserad av den här storyn. För det är mänskliga värderingar som driver ett sådant beteende. Som han kanske kände att det var jäkligt gött att vara en av de stora pojkarna. Han fick säkert hur mycket uppmärksamhet och kvinnor och goda viner och sånt.

Jan: Ja, ja.

Caroline: Nej, jag kan inte förklara. Jag kan inte ens relatera.

Jan: VIP-livet, ja.

Caroline: Jag kan inte ens relatera. Men det är därför jag aldrig kommer ha 2,1 miljarder.

Jan: Men å andra sidan kommer jag heller aldrig gå i personlig konkurs.

Caroline: Nej.

Jan: Det är ett hårt fall. Och du vet, detta pågår även bland småsparare. Det här delade någon på forumet. Vi hade en tråd som heter "hur står ni ut med att hålla er till smarta investeringar?" Så var det en användare som delade detta. Det var någon som hade delat på Twitter.

Caroline: Jag kan inte läsa det, för lite Jan.

Jan: Okej, då kan jag läsa. Det var på Twitter. Det var någon som skrev: "en polare har förra veckan tagit ett blancolån på 150 000 kr till 5 procents ränta för att köpa krypto. Han har nu förvaltat upp dem till 542 000 kr. Legat bland annat i Safemoon och nu all in i något som heter Elongate. Tippar på att han är uppe i miljonen nästa vecka. Helt galet, men det är bara att gratulera."

Den oerhörda risktagaren

Jan: Och sen fortsätter han. "Samma person gick för några år sedan all in och tradeade Avanzas turboprodukter, det som knockas, alltså som blir värdelösa med en rörelse på 0,5 procent, för att få maximal hävstång, 100–150 gångers hävstång. Det kontot fick han upp från 50 000 kr till 150 000–260 000 kr på två veckor. Sen smällde det i och för sig och blev noll. Aldrig sett en större risktagare." Det finns människor som är...

Caroline: Ja, det är någonting med dopaminkickarna som... Ibland önskar jag att jag hade en uns av den här riskvilligheten.

Jan: Ja, jag vet inte. Jag är ju också en risk-averse. Mycket mer än vad du är.

Caroline: Ja.

Jan: Så just säkerhetsmarginal, det skyddar mot det osannolika. Och många gånger är det just det osannolika som är så himla svårt att förutse.

Mössen i stridsvagnen

Jan: Han har till och med en sån här historia som jag tyckte var kul, för jag gillar historia. När tyskarna skulle göra en offensiv mot Stalingrad under andra världskriget, så var det ett skede då slaget stod och vägde, då man skulle skicka in sina stridsvagnar. Problemet var att av de 100 stridsvagnar tyskarna hade tillgängliga funkade bara 20. Och jag tänkte, varför funkar inte de andra 80? Då visade det sig att de andra 80 hade stått utanför slaget, väntat ett par dagar för att sättas in när det verkligen behövdes. Men då hade det kommit möss och käkat upp kablarna inne i stridsvagnarna. Så stridsvagnarna kunde inte starta.

Caroline: Jo! Detta är inte sant, Jan! Detta måste vara någon typ av modern myt.

Jan: Okej, jag vet inte, jag har inte kollat hans källor.

Caroline: Hur kan de ens ha öppet på något vis, så att mössen kan komma in?

Jan: Men det är så osannolikt. Det är ingen som har räknat med mössen.

Caroline: Men jag tänker också, nej, det är så många frågor som hopar sig.

Jan: Vi kan gå vidare. Vad är det för fråga?

Caroline: Nej, men har tillverkarna inte tänkt på mössen? Eller är det de som har låtit luckan stå öppen så att mössen kan komma in?

Jan: Ja, det förtäljer inte historien. Någon läsare som kanske är mer insatt kan berätta för oss. Men det är en så sjukt osannolik grej.

Översvämning, id-stöld och det oförutsägbara

Jan: Eller som han berättar, man har sett i företag, de hade investerat via Collaborative Fund i något bolag, en startup. Det blev översvämning på kontoret, så de blev av med bokföringen, och så skulle de lämna in den. Och så hade de inte bokföringen i ordning, och så blev det kaos. Eller där blev en vd, mitt under en emissionsrunda, de skulle ta in pengar, vilket är det viktigaste jobbet du har som vd, utsatt för att någon impersonated him. Bedrägeri, id-stöld. Och då fick han lägga all tid på den där id-stölden, så de inte kunde ta in pengar. Det är ju inte sånt som du förstår. Vad är riskerna med att vi ska ta in pengar? Vd:n kommer bli utsatt för ett id-bedrägeri. Det är så osannolika saker. Vad tänker du när du hör de här sakerna?

Caroline: Jag skulle låna kreditkort av dig häromdagen, så tittade jag i din plånbok och såg ett sån här skim-card. Det är typiskt dig att ha det bland dina kort. Att man har ett skim-card bland sina kort, så att ingen kan skimma korten och sånt. Och då har du läst någonstans att någon har fått sina kort skimmade, bara de hade sin plånbok på disken. Och det måste vara så att när du läser detta, så lägger du det längst bak i huvudet i något arkiv, där det sen kommer fram när du tänker att bokföringen måste man ha digitalt någonstans, och sen kan Google-servrar bli översvämmade. Och då kanske det är bäst att man har dem på sin egen externa server som ligger någonstans högt upp, så att vattnet inte kan nå det. Så kommer det fram från arkivet, när du ska ta beslut om någonting eller ha ordning på papper.

Jan: Ja, ibland. Absolut.

Spara för det oförutsägbara

Jan: Så jag tänker att det är viktigt att spara. Man kan absolut spara till hus eller bil, men ändå spara för det oförutsägbara. Tänk mössen i stridsvagnen. Att shit happens och man kommer aldrig veta det i förväg. Så just det här, planera för att det inte kommer gå enligt plan.

Caroline: Men var det det som gjorde att de förlorade kriget? Var det en av alla anledningar till att de förlorade kriget?

Jan: Ja, det var ju nog inte det som var... men det var tyskarnas stridsvagnar. Så det är en anekdot. Bra, ska vi lämna säkerhetsmarginal?

Caroline: Jag vet inte riktigt. Det var som att det ville komma ut något mer.

Jan: Ja, men vi kan komma tillbaka. Hela bloggen cirkulerar kring det här med att man ska ha ett säkert investerande på sätt och vis.

Princip 14: du kommer förändras

Jan: Nästa princip han pratar om är så här, du kommer förändras, you will change. Du kan läsa vad han skriver där.

Caroline: "Long-term planning is harder than it seems because people's goals and desires change over time."

Jan: Ja, det är ju sant. Han säger att det är sällan vi tänker på vår framtid i 30-årsåldern så som vi tänkte när vi var 15. Och vi underskattar alltid hur mycket vi kommer förändras i framtiden, eller vilka saker vi kommer göra. Och det finns en psykolog, Daniel Gilbert, jag tror på Harvard, som skrev ett jättefint citat i en studie. Han säger så här: "at every stage of our lives, we make decisions that will profoundly influence the lives of the people we are going to become. And then we become those people, and we are not always thrilled with the decisions we made. So young people pay good money to get tattoos removed that teenagers paid good money to get. Middle-aged people rushed to divorce people who young adults rushed to marry. Older adults work hard to lose what middle-aged adults worked hard to gain. And on and on and on."

Caroline: Det är intressant, för vi är ju medelålders nu. Vad är det vi kommer att kämpa med att bli av med? Jag tänker alla barnprylar då. Jag bara skojar, men vad kan det vara för någonting? Huset, Caroline.

Huset och de framtida ångerköpen

Caroline: Vi har ju konstaterat att vi inte kommer att bo i hus efter att barnen har flyttat ut.

Jan: Nej, det kommer vi inte att göra. I många år, i mer än tio år, sparade vi för det. Jag ska inte svära. Men vi sparade till ett hus. Och allt gick till att 2018 ska vi köpa ett hus. Och sen lyckades vi köpa det 2016. Och nu bor vi i huset. Och nu är det så här, okej, om det inte vore för barnen så hade vi sålt huset. Eller hur?

Caroline: Ja, men det finns andra som har större intresse för hus, att ta hand om det, än vad vi har.

Jan: Ja. Ta din doktorandkarriär, om jag ska vara lite tuff.

Caroline: Ja, men det är väl ingenting att ångra och bli av med. Det kommer jag aldrig bli av med.

Jan: Nej, det är klart du inte kommer bli av med.

Caroline: Nej, men jag har funderat över varför jag gjorde det. Men jag har också kommit tillbaka till mig själv och sagt att det var oundvikligt.

Jan: Ja, men okej.

Caroline: Jag sitter ju här nu och har massa nytta av det.

Jan: Okej. Jag kan inte säga att den ingår i detta.

Caroline: Nej, nej. Okej.

Jan: Men du har ju å andra sidan... vad var det? Du har å andra sidan skaffat dig en utbildning i teknisk fysik som du inte haft skitnytta av. Eller?

Caroline: Jo, du har ju det faktiskt. När du räknar ut saker för de här räknarna på bloggen.

Jan: Jag hade inte behövt 120 poäng matte för att göra det.

Caroline: Skönt att du är lite passiv-aggressiv här.

Jan: Jag är inte passiv-aggressiv. Jag är aggressiv.

Att se det när man är mitt i det

Caroline: Vad är det mer vi kommer vilja göra oss av med? Det kanske inte är så mycket.

Jan: Jo, fast jag tror att det alltid är svårt att se när man är mitt inne i det. Jag kan känna att vi har för mycket. Vi har vårt hus som vi kommer göra oss av med. Vi har massa prylar. Det kommer vi också göra oss av med. Redan nu kan jag känna att det tynger mig.

Caroline: Ja.

Jan: Så det är absolut svårt att se när man är i det.

Caroline: Ja. Vi borde fråga någon som är äldre än oss. Vad har du gjort dig av med som du skaffade dig när du var medelålders?

Jan: Ja. Så tror jag att det är. Och sen har han några tips. Han säger, när du gör en långsiktig plan, undvik extremerna för att minska risken för ånger. Utgå inte från att du bara behöver lite inkomster, för då kan du ångra att du inte kommer kunna gå i pension. Men ångra dig också om du måste tjäna jättemycket pengar och bli ekonomiskt fri, för då kan du ångra att du la så mycket tid på att jaga de här pengarna, att du inte spenderade mer tid med din familj eller med dina barn när de växte upp. Ofta inom psykologin kommer man fram till att det folk ångrar är extremerna.

Sikta på lagom

Jan: Så hans tips var, sikta på lagom. Lagom inkomster, lagom tid med familj, lagom pendlingsavstånd till jobbet, lagom karriär, lagom jobbtid. Och sen också det här att acceptera att vi kommer förändras, så att det är okej. Det stora problemet vi gör, säger han, är att vi inte låter pengarna jobba i 40 år, så som Buffett. Snarare tenderar vi att göra 20-årsperioder i vårt liv med våra pengar. Först går det 20 år för att få det där boendet man vill ha.

Caroline: Och sen tar man ut pengarna, och så fortsätter inte pengarna förränta sig.

Jan: Sen sparar man till pensionen, och sen tar man ut pengarna. Så det blir aldrig den här ränta-på-ränta, den där exponentiella utvecklingen.

Caroline: Det som jag tycker är intressant är att man inte frågar sig om man vill ha den räntan, eller vad pengarna går miste om. Eller om det är så att man vill använda upp dem. Du har sagt så till mig. Vad ska vi göra sen med de pengarna som vi sparar långsiktigt? Vi behöver inte veta det nu.

Jan: Du är så klok, Caroline. Spara för det är oförutsägbart.

Caroline: Nej, jag säger att vi behöver inte veta det. Men jag tror att det är för att jag går igång på att bara ha dem. Medan du tänker att de ska sätta sig i arbete, att man ska göra något med dem.

Jan: Ja, precis. Bra. Jag håller med.

Att acceptera sunk costs

Jan: Och han pratar också vidare om att ge sig själv tillåtelse att acceptera sunk costs. Han säger att sunk cost är det som fängslar oss till historien. Vi har tagit fel beslut helt enkelt. Det har kostat oss pengar.

Caroline: Ja. Det upplever jag också att du och jag har tränat ganska mycket på, att bara acceptera sunk costs och gå vidare.

Jan: En sunk cost är som så här, jag har fått för mig detta året att jag ska vara i bättre form vid 40 än vid 30. Och det var mitt i corona, och jag visste inte om man skulle kunna träna på gym. Så jag köpte massa gymutrustning som jag inte ens har packat upp, och jag kan inte lämna tillbaka det.

Caroline: Nej, det är en sunk cost.

Jan: Det är en sunk cost. Och då hade det kunnat kosta mig massa energi, men då har jag bara avskrivit det. Det var fel beslut. Nu tränar jag på gym istället. Och så får det vara med det. Att inte ha någon prestige i det.

Och Daniel Kahneman, han som fick Nobelpriset i ekonomi, pratade mycket om det. Framför allt hans kollegor vittnar om att när han, Daniel, och Amos Tversky skrev Tänka, snabbt och långsamt, kunde de skriva ett kapitel och sen dagen efter kom det ett nytt kapitel, helt omskrivet. Den andra forskaren skrev att kapitlet började annorlunda, det slutade annorlunda, det hade andra exempel, det hänvisade till forskning man aldrig hade hört talas om. Och då frågade de Daniel Kahneman, vad är grejen? Och han sa, jag har ingen attachment till historiska grejer. Han har inga problem med sunk cost.

Sunk cost i tid

Jan: För sunk cost kan vara i tid också. Jag har lagt tid på det där. Och nu har jag ändrat mig, eller nu har jag haft den där investeringen och nu har jag ångrat mig. Det är en sunk cost, det var fel. Så att man inte är låst till ett gammalt beslut eller sitter fast.

Caroline: Nej, för det kan också hindra en från att ta aktion.

Jan: Ja, ja.

Caroline: För man tänker så här, men förra gången blev det så dåligt, jag pallar inte med att göra fel igen.

Jan: Ja, precis. Bra.

Princip 15: ingenting är gratis

Caroline: Tar vi nummer 15?

Jan: 15. "Nothing is free. Everything has a price but not all prices appear on labels."

Caroline: Ja, den här älskar jag.

Jan: Ja, berätta.

Caroline: Jo, för jag tänker ofta på vad som är priset jag betalar för detta som jag gör nu, beteendet nu. Om vi ska ta ett extremt exempel i vårt liv, det är om jag hellre ligger och kollar på en serie på Netflix än att jag spenderar tid med våra barn. Det kommer att kosta oss någonting.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Och jag vet att det kan vara så. Konflikter i tonåren.

Jan: Ja.

Caroline: Men det är också ett sätt, ett resonemang. Det finns inget label på det.

Jan: Nej.

Caroline: Men inom investeringar, vad är det som kostar som vi inte kan se priset på en gång?

Bilexemplet: köpa, köpa begagnat eller stjäla

Jan: Nej, men låt oss ta det här exemplet med ny bil. Jag kan köpa en ny bil för 300 000–500 000 kr, köpa en billigare begagnad bil, eller jag kan stjäla en bil.

Caroline: Ja, nu kommer detta. Äntligen.

Jan: Och då är det så att de flesta, som vi var inne på, inte ens kommer överväga alternativet att stjäla en bil.

Caroline: Nej.

Jan: För man gillar inte konsekvenserna som kommer med att stjäla en bil. Men om vi tittar istället på marknaden, så är det så att många vill ha de här 7–8 procents avkastning de korta kommande åren, så att man kan gå i pension, bli ekonomiskt fri, gå ner i arbetstid eller göra det man vill. Men vad är priset för att få de här 7–8 procents avkastning? Och då skriver han så här, ett av priserna för att få 7–8 procents avkastning per år, för att kunna nå de här målen: "never-ending taunt from the market, which gives big returns and takes them away." Att hela tiden, du vet, marknaden, åh, nu tjänar du pengar, åh, det förlorar du pengar, åh, nu tjänar du pengar, den där känslomässiga resan.

Netflix-aktien och 94 procent av dagarna

Jan: Ta Netflix, aktien Netflix, den har gått 35 000 procent upp mellan 2002 och 2018. Men 94 procent av dagarna mellan 2002 och 2018 låg den under toppen för det senaste värdet. Och detta är viktigt, för 94 procent av dagarna kommer man känna så här, fan, jag skulle ha gjort detta tidigare, det var dumt att köpa den aktien, för den är inte så högt som den har varit tidigare.

Och om vi tar bilexemplet, så är det så här att jag kan acceptera svängningarna på marknaden, att det går upp och ner, att jag i perioder kommer, som corona 2020, förlora 30 procent på tre veckor. Det är motsvarande att köpa ny bil, jag accepterar det priset jag får betala. Eller jag kan försöka köpa en tillgång som svänger mindre, alltså ta lägre risk, jag vill betala ett lägre pris. Det vill säga att jag kan köpa en portfölj med räntor eller med guld, eller göra någonting annat. Eller så kan jag försöka få till avkastningen utan svängningarna, utan risken. Det vill säga, jag vill ha uppsidan, men jag vill inte ha nedsidan. Hänger du med?

Caroline: Nej.

Jan: Jag vill ha avkastning, men jag vill inte att den ska gå ner i värde.

Caroline: Ja, ja, okej, och då stjäl jag bilen.

Jan: Det är samma sak som att stjäla bilen.

Caroline: Ja, precis, för jag vill ha någonting, men jag vill inte betala priset för det.

Jan: Nej, precis.

Att vilja ha uppsidan utan nedsidan

Jan: Och detta är förvånansvärt många som försöker göra på börsen. Människor har aldrig övervägt att inte betala priset för en ny bil. Men det är många som överväger att inte betala priset för att få 7–8 procents avkastning. Förstår du? Vad man försöker göra är så här, jag ska sälja innan nedgången. Eller jag ska köpa den här bra aktien, eller jag ska ha den här fonden, för den har gått bra på sistone. Eller jag ska följa den här strategin som någon pratar om, där jag kommer undvika nedgångarna.

Caroline: Jag tror många skulle säga att det inte är samma sak.

Jan: Nej, jag vet. Men om man klurar lite på det, så inser man att det är samma sak. Jag vill ha uppsidan utan nedsidan. Jag vill ha bilen, men jag vill inte betala för den. Jag vill ha avkastningen, men jag vill inte ha risken. Jag vill ha avkastningen, men jag vill inte vara med om svängningarna. Att jag försöker vara smartare än andra. Jag vill ha det där sexpacket på magen, men jag vill inte gå och träna. Man försöker ta genvägar. Vi älskar ju genvägar.

Jag vill ha det där sexpacket på magen, men jag vill inte gå och träna. Man försöker ta genvägar.

Caroline: Vi vill ha det där. Det är bara att kolla på Aftonbladet, Expressen, valfri dag. Gå ner tre kilo utan att träna.

Jan: Jag vet aldrig vem som...

Caroline: Uppenbarligen är det folk som köper. Annars hade inte reklamen varit där. Nu är jag i 40-årsåldern, så jag har insett att det finns inga genvägar.

Jan: Men jag har också trott att det finns genvägar för min del.

Caroline: Det finns inga genvägar.

Jan: Att det handlar om att man bara ska vara tillräckligt smart.

Caroline: Ja, precis.

Att ta biltjuvsexemplet hela vägen

Jan: Och grejen, jag älskar den här metaforen med biltjuven. Jag har aldrig tänkt på det så. För som han skriver, vissa kommer undan med att stjäla en bil. Så man kan inte säga att det inte funkar att stjäla en bil. Uppenbarligen finns det folk som stjäl bilar.

Caroline: Så typiskt mig att vilja ta det här exemplet så långt som jag kan i mitt huvud. Och då betyder det att man stjäl bilar, kör med den ett tag och sen bara ställer man den någonstans. Och ingen vet att det var du som stal den, utan du hade den ett tag. Nu har jag inte någon extensiv erfarenhet av bilstölder.

Jan: Nej.

Caroline: Men det är så jag skulle ha gjort. Jag hade stulit en bil. För om jag hade kört runt i en bil som är stulen, så kommer det förr eller senare vara så att polisen stannar mig.

Jan: Ja, jag förstår. Hur ofta har du blivit stannad de här 20 åren?

Caroline: Men de kommer ju ha den stulna bilen i sitt register, över stulna bilar.

Jan: Hur ofta har du blivit stannad av en polisbil, Caroline?

Caroline: Jag blir inte det. Jag har aldrig blivit det. Men det handlar inte om mig, det handlar om att min bil är laglig.

Jan: Ja, så kan det vara. Jag vet inte om det funkar automatiskt i en avkänning. Men då är vi tillbaka här. Uppsidan är inte värd risken.

Caroline: Nej.

Ironin: att försöka tajma kostar mer

Jan: Men det finns folk som kommer undan med de här grejerna. Men i längden gör man det inte. Och ironin är ofta att man får betala mer, för det där när man försöker tajma marknaden, det kostar dig ofta mer än om du bara hade legat kvar i marknaden. Det har vi pratat om i andra avsnitt. För man ska ha rätt två gånger, och sannolikheten för att ha rätt två gånger i rad...

Caroline: Man kan säga att man är ute efter lägsta möjliga pris egentligen.

Jan: Ja, man är inte villig att betala. Man vill ha ett resultat utan...

Caroline: Nej, nej, men du och jag, vi som inte är biltjuvar nu då, vi betalar avgifterna som vi får betala för att få ha vissa fonder. Och vi håller inte på att försöka tajma marknaden. Det var det jag skulle säga. Vi försöker betala så lite som möjligt, overall, om man skulle dra ut alla kostnader som vi har. Få ut så mycket som möjligt som vi kan. Men vi är ändå beredda att betala priset.

Jan: Vi är beredda att betala priset. Det är för att i systemet är det så, vi tjänar mest pengar egentligen.

Varför vi agerar som biltjuvar på marknaden

Jan: Och låt oss fortsätta. Han resonerar kring detta. Han säger så här, den intressanta frågan är, varför är så många villiga att bete sig på marknaden på ett sätt som de inte hade gjort annars? Varför är vi beredda att agera som biltjuvar på marknaden? Men vi hade aldrig varit biltjuvar i verkligheten. Jag har varit biltjuv på marknaden i 15 år. Tills jag insåg så här, detta verkar inte funka. Precis som man förhoppningsvis inser att stjäla bilar inte funkar som karriär.

Och problemet är att jag inte får en direkt feedback mellan min handling och mitt resultat. Det kan se ut som att jag lyckas stjäla den där bilen under en period, apropå Bill Hwang och Einar Aas. Och Charlie, en vän till oss, brukar säga så här. Om vi tar hälsa: om vi käkade en dålig pizza och dog efter den, då hade vi inte käkat en dålig pizza.

Caroline: Du menar en pizza? Inte en dålig pizza?

Jan: En pizza. Vi käkade skräpmat och dog direkt efter, då hade vi inte ätit skräpmat.

Caroline: Nej, vi hade inte gjort det.

Jan: Men problemet är att den där effekten av den där pizzan kommer inte direkt. Det kommer först att din medellivslängd minskar, eller att du får dåliga kärl och sen får du en hjärtinfarkt. Men det är 20 år senare. Så det är svårt för oss att koppla orsak med verkan.

Caroline: Jag är inte superduktig på det, men jag tycker det är jättespännande att göra det. Jag är intresserad av priset vi betalar för saker som vi gör nu och som kommer sen och biter oss. Vi tycker inte att vi betalar ett pris, men vi gör alltid det.

Pizzan 20 år senare och enskilda aktier

Jan: Ta till exempel, jag såg någon bloggartikel häromdagen, att 2019 var det så här, 95 procent av alla aktier på börsen gick upp. Du blir inte bestraffad för att investera i enskilda aktier, för att 95 procent av alla aktier gick upp. Är du med? Men om vi tittar över en 20-årsperiod, så är det så att över 60 procent av aktier inte slår index. 20 procent, typ, underpresterar, förlorar mer än 70 procent av sitt värde. Och det är bara 4 procent av alla aktier som står för majoriteten av utvecklingen. Men det är som den där pizzan 20 år senare. För det enskilda året fick du ingen bestraffning. Tvärtom var det så här, shit vad mätt jag var av min pizza. Och vilka lyckokänslor jag fick av den här kolan dessutom, som jag drack till. Eller hur?

Så vi ser inte, om vi tar marknaden, vi ser inte en nedgång som priset för att delta i spelet, utan vi ser en nedgång som ett straff för att vi gjorde något dåligt. Så de flesta, när portföljen minskar i värde, är så här, shit vad dum jag var, shit vad jag fattade fel beslut, jag skulle inte ha lyssnat på Jan, eller jag skulle inte ha gjort den här felaktiga analysen. Det är extremt få investerare som säger, men det är okej att min portfölj faller med 30 procent i värde. Det är priset jag får betala för att vara med på marknaden. Vi är så rädda för det, 30 procent, bara sitt kvar så kommer jag tillbaka. Gud vad skönt att jag är tillbaka. Vi ser inte det som en avgift för att få vara med, utan vi ser det som ett straff, som en bot nästan.

Att se nedgången som en avgift, inte en bot

Caroline: Ja, det blir mindre värderat och jobbigt och krampaktigt om man skulle se det som att det är normalt att det händer och att det är en avgift jag betalar.

Jan: Precis. Och ännu färre nya investerare, som aldrig varit med om en minus 30 procent, kommer se det som en avgift. Och jag tycker att han gör ett fantastiskt exempel. Han säger så här, du kan gå på Disneyland. Vi var ju på Disneyland i Tokyo, och det kostar, jag tror det kostar tusen spänn per person att gå in. Och då kan man vara så här, nej men fy vad dyrt, det gör vi inte. Men vi betalade det och så var vi på Disneyland med barnen. Och det var fantastiskt. Vi hade kunnat åka till Tosselilla, som kostar 150 kr. Men det är ju inte samma sak.

Caroline: Nej, vi hade inte fått samma sak.

Jan: Nej, du ville inte ens följa med till Tosselilla. Du var så här, jag vägrar. Så du får det du betalar för. Och jag gillade...

Vad betalar man egentligen för?

Caroline: Det är väldigt svårt när man investerar att förstå vad det är man betalar för, om man verkligen får någonting för det. För som jag sa innan, det kan mycket väl vara så att man tycker att en fond, låt oss säga den där vattenfonden i Danske Bank, som kostade 1,64 procent eller vad det var, den var dyr i avgift i alla fall. Så tänker man, det är nog bra grejer det här jag får. Jag har trott tidigare att jag får bra grejer och betalar mer.

Jan: Men vi vet ju det.

Caroline: Jo, jo, men det är det som händer. Man vet inte vilka priser...

Jan: Du blandar grejer nu.

Caroline: Ja, jag förstår det. Men så är det där ute i verkligheten. Vilket pris ska jag kolla på? Okej, det finns ingen prislapp på den här grejen, men här finns det.

Jan: Ja, men jag pratar inte om priset på fonder.

Caroline: Nej. Där vill jag ha Tosselilla.

Jan: Men jag vill bara att vi ska vara supernoga med...

Caroline: Jo, men fast du blandar grejer, det är det jag inte gillar. För du blandar ihop, jag kan gå på Disneyland. Och det ena Disneylandet betalar jag 1 000 kr för, det andra betalar jag 500 kr för, eftersom det är exakt samma Disneyland. Det är samma mjölk både på Coop och på Ica. Ja, då köper jag den billigare. Där gäller det att betala så lite som möjligt.

Avgiften för att delta i spelet

Jan: Det jag pratar om här är avgiften för att delta på marknaden. Men för att ens få tillgång till Disneyland för 1 000 kr, eller ens få tillgång till Disneyland för 500 kr, ja, då behöver jag investera en del av mina pengar.

Caroline: Ja, jag förstår, Jan. Jag vill bara att det ska vara tydligt med vad vi pratar om egentligen. För man kan tänka sig att det också handlar om, när du säger att man får det man betalar för, att man kan tro att det också...

Jan: Fast det var inte det jag sa.

Caroline: Nej, jag vet, Jan. Men tänk dig att en nybörjare lyssnar på detta. Okej, det är inte klart och tydligt att vi pratar om...

Jan: Så jag pratar inte om avgift för en fond. Vi pratar om avgift för att delta i investerarspelet.

Caroline: Och det är lite diffusare. Det som inte har en prislapp, det blir lite diffusare. Man måste titta noga på det.

Jan: Ja, men precis. Det vi pratar om här är avgiften för att kunna få vara med och investera på aktiemarknaden. Och för att kunna få en avkastning, för att mina pengar ska kunna jobba, gå till jobbet, oavsett vad nu jobbet är. Så jag gillar det här perspektivet, att se att nedgången, en eventuell nedgång, är det som jag riskerar. Det är det priset jag får betala. Och inte se det som en bestraffning, utan se det som en inträdesbiljett.

Mental bokföring och inträdesbiljetten

Jan: Och enda anledningen är, återigen, mental bokföring. Istället för att jag ser det som en förlust och en bot, ett straff, se det som en inträdesbiljett. Och då blir det många gånger enklare, tror jag, att relatera till.

Caroline: Ja, och vara okej med det.

Jan: Och kan jag vara okej med det, så behöver jag inte vara så krampaktig. Jag vet att du pratade med en vän som ska börja investera, som var rädd för att det ska gå ner.

Caroline: Ja, och vad ska man göra då?

Jan: Och om man kan se det så här, du vet, det där är det som ingår i spelet, det är okej, då kan man slappna av kring det.

Caroline: Ja.

Jan: Bra, jag tänker att...

Caroline: Är det sista nu?

Jan: Nej, vi har egentligen ett par kvar, men du pratar ju, det är ditt fel.

Caroline: Okej, men jag ska inte prata då.

Jan: Nej, jag bara skojar. Men jag tänker att vi kör detta till slut. Det får bli ett lite längre avsnitt.

Princip 16: ta inte råd från någon som spelar ett annat spel

Jan: You and me, nummer 16. "Be aware taking financial cues from people playing a different game than you are."

Caroline: Ja, det håller vi med om. Och så går vi vidare.

Jan: Kan du säga vad du tänker då?

Caroline: Jo, nej, jag bygger på det vi pratade om i ett av de förra avsnitten. Ingen är galen på börsen, utan alla har sina skäl.

Jan: Och ofta gör vi misstaget att vi buntar ihop, vi kallar oss investerare. Är du med? Ungefär som alla som spelar basket är basketbollspelare. Problemet är att reglerna för basket är ganska uniforma. De är samma oavsett vilken typ av basket du spelar, om du spelar basket i Sverige eller i USA. Men om du tar investerare, så spelar de helt olika spel som inte ens har samma regler. Jag kan investera för min pension och tänker så här, jag köper detta på 30 års sikt. Jag skiter i om det är högt värderat eller lågt värderat. Jag bryr mig inte om när jag köper. Jag köper när jag har pengar. Är du med?

Olika tidshorisonter, olika spel

Jan: Vilket är stor skillnad mot någon som ska investera på tio år, som kanske tar hänsyn till om Google klarar av det med den vd:n de har, för att den vd:n kommer få vara vd i tio år. Medan skillnad mot någon som köper på ett år, där man får titta så här, okej, hur ser deras senaste kvartalssiffror ut, hur ser trenden ut? Vilket är helt skillnad mot en daytrader som köper på en dags sikt. Någon som köper på en dags sikt har helt andra förväntningar och tittar på helt andra saker än någon som köper på 30 år. Men båda är investerare. Är du med?

Så där gör man det enkelt för sig att säga så här, ja men folk är galna, eller bubblor uppstår för att folk är giriga. Men grejen är att där ligger inte massa tillgångar och skräpar någonstans, utan det är ganska mycket konkurrens om de här tillgångarna. Och då finns det alltid någon rationell anledning till att någon har köpt en tillgång vid ett visst specifikt tillfälle. Och ofta är det rationellt.

Caroline: Ja, absolut.

Vilket spel spelar den du lyssnar på?

Jan: Och en fråga som jag tror är superviktig, det är att ställa sig den här frågan: vilket spel spelar den som du lyssnar på? Och detta gäller naturligtvis även dig som lyssnar på oss. Vi spelar ju ett spel som är långsiktigt. Jag gillar jättemycket det Morgan Housel skrev: "I'm a passive investor optimistic about the world's ability to generate real economic growth, and I'm confident that over the next 30 years that growth will accrue to my investments."

Och då märker man, precis som vi, vi spelar ett spel som är bortom 10 år. Eller hur? Vi spelar ett spel där vi inte bryr oss om enskilda investeringar. Vi bryr oss inte om marknaden kommer gå upp eller ner nästa år, utan vi bryr oss om ett spel där vi vill ha en lagom tillväxt. Vi bygger det på att aktier egentligen är företag, företag är egentligen människor, och människor har en drivkraft som handlar om att de vill göra sitt liv lite bättre idag än vad det var igår. Och någonstans kommer den drivkraften översättas i tillväxt, och den tillväxten kommer återspeglas i våra pengar. Och dessutom har vi ett spel som låter så här, att vi inte behöver mer pengar än vi behöver. Det är ingen riskmaximering, utan tvärtom, det är viktigare för oss att inte gå bankrutt eller bli ruinerade än att hamna på rikast-i-din-kommun-listan.

Att inte veta vilket spel andra spelar

Jan: Har du checkat ut nu här?

Caroline: Nej, jag har inte checkat ut. Jag tänker på att den man lyssnar på oftast är den som har några resultat man vill ha. Men det där är också lurigt. Hur ska man då kunna veta om det är rätt för en?

Jan: Det där är också lurigt, för du vet ju inte vilket spel de spelar när du bara tittar på dem.

Caroline: Nej, man ser bara resultaten och man vet inte...

Jan: Ja, du ser inte ens resultaten. Det är mer vanligt i finansbranschen att den som förvaltar en fond inte har sina pengar i sin egen fond än tvärtom, till exempel.

Caroline: Det är ju lite...

Jan: Ja, man kan ha åsikter kring det. Och till exempel analytiker, jag brukar säga, analytiker är det tydligaste, de spelar inte samma spel som du. För om de hade spelat samma spel som du, så hade de inte varit analytiker, då hade de varit investerare. Så analytikerns spel är att generera uppmärksamhet. Det är inte nödvändigtvis att ha rätt.

Att ha pengar i sin egen fond

Caroline: Men du, det här bara med att man inte har sina pengar i den fonden man förvaltar, det är kanske egentligen inte något konstigt.

Jan: Nej, jag tycker det är ganska konstigt.

Caroline: Jo, men är det inte svårare då att ha is i magen kring saker?

Jan: Nej, men jag tycker det är... det är som att operera på sitt eget barn kanske.

Caroline: Ja.

Jan: Vi har ju ändå våra egna pengar i de strategier vi förespråkar, i indexfonder, väl diversifierat, fondrobot. För mig hade det varit jätteknasigt.

Caroline: Ja, men jag tror inte det är samma sak nästan. Men jag har nog omvärderat det med att sådana fondförvaltare inte har sina egna pengar i de fonder de förvaltar.

Jan: Jaså?

Caroline: Ja, det får vi ta i ett annat avsnitt.

Jan: Vi tar det i ett annat avsnitt, ja.

Caroline: Jag tycker det låter jättekonstigt.

Koncentrerade bets inom strategin

Jan: Sen behöver man inte vara fundamentalistisk. Det är klart att vi ibland tar koncentrerade bets. Vi har till och med ibland satt koncentrerade bets med hävstång. Men då är det ändå inom den strategi som vi förespråkar, med lekhinken. Så, ja, men det är en värdering.

Caroline: Det kanske är så att man inte ska titta på någon specifik. Jag tänker ofta på det när jag håller på med projekt. Och så blir jag så här, undrar vad andra säger om det här, eller hur andra har gjort? Och så säger jag, men vänta här nu, jag kanske bara ska skriva ner vad jag vill egentligen. För det är det som är det genuina, istället för att titta på vad andra har gjort. För då blir det någon slags, jag vet inte, det blir kanske inte helt i linje med vad man egentligen skulle gjort själv, om man bara lyssnar på sin egen röst.

Jan: Jag skulle säga att de flesta inte ens har definierat det spelet, vilket spel de spelar själva. Helt ärligt. Och detta har tagit mig 20 år att definiera. Det var först 2014. Jag upplever att sedan 2014 har jag varit ganska konsistent med det spel jag har spelat. Men dessförinnan var det all over the place. Verkligen.

Princip 17: pessimismens lockelse

Jan: Ska vi ta de sista två eller tre, tror jag det är. "The Seduction of Pessimism. Optimism sounds like a sales pitch. Pessimism sounds like someone trying to help you." Här pratar vi mycket om det här med...

Caroline: Vad säger han, i vilket sammanhang är detta?

Jan: Nej, men att det är mycket enklare att få genomslag, eller att lyssna på pessimister, att det kommer gå åt helvete. Det är som historikern Deidre McCloskey säger: "for reasons I've never understood, people like to hear that the world is going to hell."

Caroline: Ja.

Jan: Vad tänker du?

Caroline: Ja, Deidre McCloskey, hon kan säkert hitta det inom sig, vad det är som gör att folk vill höra att det ska gå åt helvete. Vi är alla gjorda av samma skrot och korn.

Jan: Ja, men det är bara att slå på nyheterna, öppna Aftonbladet, så är det en massa tristheter.

Caroline: Vi är inte bättre än några andra egentligen.

Vad en riktig optimist är

Jan: Men jag tror också att det handlar om en missuppfattning. Jag tror att många tittar på optimister som att man tror på guld och gröna skogar och är lite naiv. Men han skriver en definition som jag verkligen gillar. Han säger att riktiga optimister inte tror att allt är guld och gröna skogar. Att vara optimist är att tro att odds i ens favör över tid kommer ge goda resultat, även om det kommer finnas tillfällen då det går emot en.

Att vara optimist är att tro att oddsen i ens favör över tid kommer ge goda resultat, även om det ibland går emot en.

Och det är det du pratar om, som jag tror att, när man har utfall som inte beror på skicklighet, den här Nasa-grejen, att jag inte kan räkna ut det med en och en halv minut på nio och ett halvt år, utan att där är slump och chans och andra människor. Då kan jag bara fatta beslut. Det är därför jag brukar prata om att investera är processen att fatta beslut. Och ibland kommer jag ha rätt och ibland kommer jag ha fel. Och bara för att jag inte får det utfall jag vill ha, betyder inte det att det var ett dåligt beslut. Och en optimist, för mig handlar det mycket om att man vaknar på morgonen och försöker göra saker lite bättre än vad de var igår.

Vi tar inte optimism på lika stort allvar

Jan: Och det han också pratar om är att det är en intressant observation att vi aldrig tar optimistiska förutsägelser på lika stort allvar som vi tar negativa förutsägelser. Och särskilt inte i svåra tider. Han tog ett exempel att efter andra världskriget i Japan så hade de svält. Under vintern 46 var det så att man bara kunde få 800 kalorier per person och dag. Och hade någon skrivit i tidningen så här, men bara hang in there, inom de kommande 15 åren kommer ekonomin femtondubblas, ni kommer bli ett av de rikaste länderna i världen, så hade ingen tagit det på allvar.

Medan nattsvarta rubriker får ofta en förstasida. Det var någon sån här förstasida i Financial Times, eller Wall Street Journal, som är berömd. USA kommer gå åt helvete, Kalifornien kommer hamna under kinesisk makt. Det var förstasida i Wall Street Journal. Men om någon hade varit lika positiv, så är man verklighetsfrånvänd.

Och Daniel Kahneman, återigen Nobelpristagaren, som är fadern till finansiell beteendevetenskap, han skriver. Ska jag läsa eller kan du läsa?

Caroline: Du läser.

Jan: "When directly weighed or compared against each other, losses loom larger than gains. This asymmetry between the power of positive and negative expectations or experiences has an evolutionary history. Organisms that treat threats as more urgent than opportunities have a better chance to survive and reproduce."

Hotet får en genväg i hjärnan

Jan: Det vill säga att om jag, i valet mellan att jag har en möjlighet eller jag ser ett hot, kommer välja att agera på hotet innan jag agerar på möjligheten, så kommer jag ha en större sannolikhet att överleva och föra mina gener vidare. Det är det han säger här.

Caroline: Ja. Vänta, vad är det för organismer han pratar om? Alla organismer?

Jan: Det är ungefär som han, vad heter han, Anders, han med hjärnstark...

Caroline: Anders Hansen.

Jan: Anders Hansen. Som han sa i något vinterprat, att om jag ligger och sover och det prasslar i busken, så är det bättre att jag utgår från att det är ett lejon som vill äta upp mig, även om det är mer osannolikt att det bara är vinden som prasslar i löven. För att jag kan ha fel 200 gånger, men har jag fel den 200:e gången och blir uppäten, så kostar det mig mer än vinsterna av att ligga kvar. Hänger du med? Du ser så skeptisk ut. Du som lyssnar borde ibland titta på Caroline, man bara märker, nej, jag är inte med.

Caroline: Det är bara att jag tycker att det är en skala, kan man väl säga, mellan att ligga och vara rädd för att ett lejon ska komma och äta en, till att ha hjärnspöken och hitta på risker själv, som man inte kan se möjligheter i sin egen tillvaro. Det är en grov skala.

Jan: Jo, men så är det. Men vi har en preferens.

Caroline: Ja, vi har en preferens. Det är mycket möjligt.

En överlevnadsstrategi: att vända sig bort från pessimism

Jan: Och ändå så vet jag många som inte kollar på nyheterna, eller som inte lägger så mycket vikt vid det, utan man kör på, man är optimistisk kring sitt liv och framtiden.

Caroline: Är inte detta bara att det slår an dina värderingar här?

Jan: Jo, det slår an mina värderingar, men jag vet att det finns människor som är på det viset. Som inte går på sin preferens och tror att allting kommer gå åt helvete.

Caroline: Ja.

Jan: Men det jag bara säger, att rädsla och hot har en genväg i hjärnan. Och du kan inte säga att det är klart att det finns undantag, men kolla bara på hur det har gått för sådana här nyhetssajter som bara velat ta positiva nyheter? Hur många böcker finns det om att saker kommer gå åt skogen i förhållande till Factfulness? Det är klart att det finns en sån här Hans Rosling.

Caroline: Jag kan säga att detta är en överlevnadsstrategi för mig sen jag växte upp. Att vända mig bort från pessimism och bara tro att allting kommer bli bra. Och det blev bra.

Jan: Fast det där är inte sant, Caroline.

Caroline: Hur säger du att jag ljuger?

Jan: Nej, jag säger att du har en sned bild. För när jag kommer ibland med investeringar till dig, så är du inte jättepositiv.

Caroline: Nej, men det är för att jag inte förstår dem när du kommer med dem. Vi måste prata om dem oftast för att jag ska förstå dem.

Vi är inte offer under preferensen

Jan: Absolut, men din default... och då kan jag vara så här, ja, okej, det kan funka. Men du har också det här med hotgrejen. Det är klart du gör. Sen kan man träna, men det handlar inte om att du bara är högerhänt, du kan inte använda din vänsterhand. Vi har en preferens, och biologiskt har vi en preferens. Det är som Anders Hansen säger, rädsla har en genväg i hjärnan.

Caroline: Vi måste, vi måste, vi måste avbryta här. Jag måste bara ta en paus, Jan.

Jan: Varför det?

Caroline: Jag känner mig så arg över det här. Jag har hört det så många gånger, så jag känner att jag är trött på att höra det. Trött på att höra att pessimism har en genväg i hjärnan. Så blir jag så här, fuck you! Ja, det kanske det har, men låt oss nu gå vidare med våra liv.

Jan: Ja, men bara för att man har en preferens, får man göra något bra av det.

Caroline: Ja, men bara för att man har en preferens, betyder det inte att man inte kan använda den. Och det handlar inte om att använda den som en ursäkt.

Jan: Utan det är bara så här, värderingsfritt konstatera så här, det tenderar vara så att hot har en genväg i hjärnan. Men det betyder inte att jag är ett offer under den omständigheten.

Caroline: Nej, det håller jag med om. Det är kanske där som skon klämmer. Vi är inte offer under de omständigheterna.

Jan: Nej, det är verkligen viktigt att trycka på.

Caroline: Ja, bra. Skönt att vi är överens.

Pengar berör alla

Jan: Och särskilt speciellt blir detta med pengar. För att pengar är något så allmängiltigt att det berör alla. Alla har vi någon relation till pengar. Så en kris i pengar berör oss alla. Börsen faller, för vi har alla PPM-pengar, eller vi har alla någon exponering i våra fonder eller tjänstepensioner. Medan om nyheterna säger så här, du vet, det är en orkan i Florida, så är det så här, jag bryr mig inte riktigt, det påverkar inte mig. Förstår du? Så på det sättet får alltid de negativa ekonomiska nyheterna mycket större genomslag än andra negativa nyheter.

Och sen är det också så att pessimister tenderar att extrapolera dagens trender utan att ta hänsyn till anpassning. Man tittar på hur det ser ut idag och säger att så kommer det vara framåt. Och så gör vi till exempel många gånger när vi pratar, ja men du vet, vi spenderar så många jordklotsresurser, så många jordklot. Och fortsätter vi med det här om 50 år så kommer det vara så många jordklot. Och så tar man inte hänsyn till att förbrukningen av många råvaror faktiskt har minskat från 50-talet till idag.

Vi anpassar oss

Jan: Att en aluminiumburk, jag tyckte jag såg någon siffra, att på 50-talet använde vi 13 gram aluminium, nu använder vi 3 gram aluminium. Och det var en sån här forskningsrapport som kom, som många, man brukar säga, är det verkligen sant? Den fick jättemycket kritik. Där forskaren sa, välj i princip vilken korg av råvaror som helst, och jag kommer kunna visa att förbrukningen av den har minskat mellan 1980 och 2005. Så vi tar inte hänsyn till att vi faktiskt anpassar oss till olika saker. Sen kan vi behöva anpassa oss mer, så jag säger inte att vi inte ska ta hänsyn till klimathotet.

Caroline: Nej, men vi tror att det ska skena. I hjärnan skenar det scenariot iväg.

Jan: Ja, och vad det handlar om är att utveckling sker långsamt, medan motgångar sker snabbt och är svåra att ignorera. En nedgång på 30 procent på börsen, när det är underkurs, det var på nyheterna nästan varje dag. Men vi har inte sett något reportage om att börsen har gått upp 130 procent på x antal år. Är du med? Det är ingen nyhet att man byggde en bro på två år, men rasar bron, då kommer det vara med på nyheterna. Så det är riktigt att se det här också, att utveckling är inkrementell medan motgången är svår att ignorera.

Att bryta belöningssystemet kring pessimism

Caroline: Jag tror man ska vara jättenoga med att, när man går igång på sådan här pessimism, det är något belöningssystem som går igång för att man lyssnar på det och blir förfasad och man får någon slags dramatik. Att man ska vara noga med att bryta det. Att inte mata det man går igång på, för det är så lätt att det kan bli ett sådant självförstärkande.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Jag kollar inte på nyheterna särskilt mycket, för jag tycker att det blir, det börjar bli en dålig smak i tillvaron.

Jan: Ja, nej men jag håller med.

Princip 18: när du vill tro vad som helst

Jan: Sista, 18. Detta är sista, tror jag faktiskt. "When you'll believe anything. Appealing fiction and why stories are more powerful than statistics." Det är sådant som vi har pratat om tidigare. Att ju mer jag vill att någonting ska vara sant, desto större är sannolikheten att jag kommer tro på en historia som överskattar oddsen för att det ska vara sant. Och det finns massor av historier. Till exempel tar han upp en historia med en fattig person i något utvecklingsland, vars barn var sjukt, de hade inte råd att ta det till sjukhus. Och då var man beredd att testa att fördriva onda andar, eller sätta en påle genom bröstet för att släppa ut.

Caroline: Okej, det stod i denna bok.

Jan: Ja, precis. Och vi vill gärna tro att det där är sant. Jag vill tro att jag kan vinna på lotto. Jag vill gärna tro på vissa av de här historierna. Framför allt vill jag tro att de här experterna har rätt. Och då är det som Morgan resonerar kring, varför lyssnar vi så mycket på de här experterna?

Caroline: Det kan jag berätta.

Jan: Berätta.

Caroline: Varför vi lyssnar på allt möjligt utanför oss själva, det är för att vi tror att andra sitter på svar. Och för att det är någon slags livlina i tillvaron.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Var befinner vi oss, och var är vi? Var är jag i förhållande till, och hur kommer detta att drabba mig? Det är ett sätt att orientera sig i tillvaron. Förstår du vad jag menar?

När det är mycket på spel lyssnar vi på kvacksalveri

Jan: Ja, jag fattar. Men jag ser också att detta kommer från din värld.

Caroline: Ja, men jag säger ju det, att jag berättar det från min värld som jag ser det. Säg hur du ser det.

Jan: Jag tänker lite som Housel, han säger att när det gäller pengar så är det mycket på spel. Han säger att lyssna på någon som kanske har rätt, och jag kan bli rik utan ansträngning, även om sannolikheten bara är en enda procent för att det ska lyckas. Men om det här lyckas och det förändrar mitt liv, då är det värt att lyssna. Om inte annat, bara just in case, bara ifall att den här personen hade rätt. För tänk om det visar sig att han hade rätt och jag inte följde rådet, då kommer jag slå på mig själv resten av livet. Är du med?

Problemet är att när vi investerar i det här, så blir jag liksom så att jag börjar nästan tillhöra en kult. För att jag investerar, om jag ska ta ett rent exempel, det finns inflationskulten just nu, eller kryptovalutakulten, eller Teslakulten. Vad man till och med pratar om inom kryptovalutor, "have fun staying poor". Att om du inte köper kryptovalutor, ha det så roligt och var fattig resten av livet. Plötsligt har jag investerat känslomässigt lika mycket i den storyn som jag har investerat pengamässigt.

Att låsa sig vid en story

Jan: Så jag låser mig vid det där, för att jag har sett att andra har blivit rika, och tänker, så kan det bli för mig. Folk som pratar om att investera i kryptovalutor idag är så här, fan, det skulle du gjort för tio år sedan. Och då blir det också så att jag kan hamna i antikryptovalutakulten, eller i passiv-indexfond-kulten. Och jag är livrädd för det där, så jag försöker hela tiden testa massa andra grejer, till exempel i forumet där vi har mycket diskussioner. Men det är så lätt att bli så investerad i det som en expert säger.

Och det handlar också mycket om att vi inte tar hänsyn till sannolikheterna för att det där ska hända, eller vi tar inte hänsyn till det där som jag inte vet att jag inte vet. Och problemet, när det gäller de här experterna, är att investeringar, jag vet inte så många andra områden, men där kan jag liksom varje dag få möjlighet till en jättestor belöning. Väljer du rätt kryptovaluta, det kan explodera, det kan gå upp väldigt mycket i värde, och det kan bli livsförändrande. Och det är därför vi har mycket större sannolikhet att vi lyssnar på kvacksalveri när det gäller pengar än till exempel väder. För om någon har rätt om vädret om tre veckor, det kommer inte vara livsförändrande i mitt liv. Är du med?

Fonder som underpresterar mot index

Jan: Så om man tar detta konkret, så har vi i många år pratat om att majoriteten av alla fonder underpresterar mot sitt index. Att 99,4 procent av alla fonder över en 30-årsperiod underpresterar mot sitt index. 85 procent av fonder underpresterar mot sitt index på 10 år. Och detta har varit ganska stabilt i olika perioder, olika marknader, olika länder, olika typer av fonder. 85 procent presterar inte som ett index.

Men ändå, när du berättar för några så här, ja, jag fattar det där, men om du får chansen att investera med nästa fondförvaltare som är nästa Warren Buffett, så kommer vi ändå göra det. För jag vill vara med på den resan. Tänk om det är så att denna fonden är den som skiljer sig, den som inte kommer vara som de som underpresterar, utan denna, tänk om, kommer vara den som går bättre.

Så Morgan Housel skriver så här: "When thinking about room for error in a forecast, it is tempting to think that the potential outcomes range from being just right enough to being very right. But the biggest risk is that you want something to be true so badly that the range of your forecast isn't even in the same ballpark as reality."

Att inte ta in utfallet att det blir noll

Jan: Så till exempel de som tror på kryptovalutor, då tänker de så här, ja, men det kommer att gå upp. Jag vet inte om det kommer gå upp så mycket eller så mycket, eller på den tidsperioden eller den tidsperioden. Att man tar inte ens in alternativet att det kan bli värt noll. Man tar inte in det potentiella utfallet som faktiskt finns i verkligheten, eller som finns för någon som mig som tittar på det utanför, tänker jag.

Caroline: Make sense.

Jan: Ja, absolut. Så jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi alla har en ofullständig bild av världen, men hjärnan kommer alltid skapa en story som fyller i luckorna och som gör en story som hänger ihop. Så att vi vet hur allting...

Caroline: Så att vi vet var vi själva befinner oss.

Jan: Ja, men precis. Och det roliga är att vi gör det, nu känner du så här, åh, jag hade rätt här. Och det där gör vi, oavsett om vi är en treåring eller en hundraåring. Vår dotter som är tre år, hon har också en mental modell av världen. Okej, det är inte som att hon tänker när vi lämnar på dagis, att vi ska jobba, att hon tänker på skatt och deklaration och inkomst och lön. Utan hon tänker så här, mamma vill inte vara med mig, alltså blir jag ledsen. Det är en väldigt rudimentär modell, men det är ändå en modell av världen.

Behovet av att kontrollera världen

Jan: Och vi har det här behovet av att kontrollera världen, förstå världen så att vi kan navigera den. Men vi har så svårt att förstå de här slumpmässiga sakerna, att det är saker vi inte har inom vår kontroll, och ta hänsyn till det. Och särskilt, om börsen går upp, det är få som tänker så här, jag köpte de här aktierna, de gick upp och jag hade tur, 95 procent av alla aktier gick upp förra året. Utan min story kommer vara så här, fan vad grym jag är som köpte de här, för att jag hade rätt i min analys. Jag kommer inte tänka så här att de gick upp för att branschen gick upp. För jag kan ha gjort fel i min analys, men det gick upp för att jag egentligen bara hade tur. Den förklaringen, det utfallet kommer vi sortera bort. Så vi är fantastiskt duktiga på att skapa förklaringar som egentligen inte ens är sanna. Och det där är skitfarligt när det gäller investeringar. Återigen, jag tror man ska ta bort sig själv från ekvationen.

Caroline: Ja, ja, så mycket som möjligt.

Jan: Bra, det var allt. Det var ett långt avsnitt idag.

Vad gillade ni mest med boken?

Jan: Men vad tänker du, vad var det du gillade mest med boken? Bara väldigt kort här nu.

Caroline: Jag gillade många av de här grejerna, förfiningar. Det är egentligen inget nytt, men någon har satt ord på saker.

Jan: Någon har satt ord. Till exempel, jag gillar det vi pratade om i första avsnittet, om att min syn på världen formades av det jag var med om de första tio åren när jag investerade. Jag gillade hans syn med mannen i bilen, paradoxen. Vi köper en bil för att vi vill ha status. Men när någon annan kollar på bilen så tänker de inte på vilken snubbe det är med status, utan de tänker, hur hade det sett ut när jag kör runt med den bilen.

Jag gillade till exempel det vi pratade om idag, marginal, att kunna spela spelet en annan dag. Att fortsätta spela spelet.

Caroline: Ja, kunna fortsätta. Live to fight another day.

Jan: Ja, men att kunna fortsätta.

Tid, ödmjukhet och att definiera spelet

Jan: Jag gillade också det här att om jag vill bli en bättre investerare, det absolut bästa jag kan göra är att lägga på mer tid. Att tiden gör att stora misstag försvinner. Inte tid i...

Caroline: Horisont.

Jan: Ja, tidshorisont. Att tiden får små saker att växa.

Caroline: Och längre tid än man tror, kanske?

Jan: Ja, och att lång tid hjälper också folk att få mer vad de förtjänar. Över lång tid blir du belönad för att du satt kvar, medan den tenderar straffa de som tar enorma onödiga risker. Och sen gillar jag också det han pratade om, mindre ego och mer ödmjukhet. Att alla dåliga beslut eller dåliga utfall inte har att göra med att människan inte ansträngde sig eller var dum i huvudet, utan att vi har faktorer som är utanför vår kontroll. Så jag gillar att det är en ganska ödmjuk syn inför det här med att spara.

Caroline: Ja, kanske en mjukare syn.

Jan: Ja, precis.

Caroline: En mjukare syn på sparande och människor. Människor och pengar handlar den här boken om, kan man väl säga.

Jan: Ja, och sen gillar jag att definiera spelet som du spelar. Och jag gillar det här resonemanget som vi hade idag, att se att svängningar och nedgång är en avgift. Det är inte ett straff. Det är okej att din portfölj faller med 30 procent i värde. Det är priset du betalar för att långsiktigt tjäna pengar.

Avgiften man betalar för att vara med i spelet

Caroline: Men jag kan bara säga en sak, för jag förstod inte detta väldigt länge. Det här med att det finns avgifter man betalar för att vara med i spelet. När du kom med sådana här, ska vi investera i detta företag, det ska börsnoteras och sånt, jag bara, nej. Och då började vi prata om det, att priset man betalar är att vissa sådana investeringar kommer man inte tjäna pengar på. Men andra kommer man tjäna mycket pengar på. Jag har hört detta innan, men jag tänkte att det gäller inte mig, inte de här investeringarna, jag vill bara tjäna pengar.

Jan: På alla.

Caroline: På alla. Så var det. Och då, när vi pratade om det, så blev det så mycket enklare att inte vara rädd för att göra de investeringarna som du kommer med. Titta här nu, här är en möjlighet.

Jan: Ja. Och det är lite som man pratar om, jag kommer ihåg konsthandlaren. Det bästa sättet att vara konsthandlare är att köpa massor av olika tavlor. Du vet inte vilka som kommer gå bra. Och du behöver inte ha rätt i varenda en. Utan det räcker att du har många som är kassa, och sen räcker det att du har några som är bra. Och de som är bra kommer stå för din vinst. Och det gäller indexfonder, det gäller Benjamin Graham, det gäller Warren Buffett, et cetera. Och tricket är att inte ta för mycket risk i de där enskilda vaden, så att jag inte kan ta nästa vad.

Caroline: Nej, precis.

Avslutning

Jan: Ja, men bra. Grymt. Så jag tycker, nej, då avslutar vi den här serien.

Caroline: Det gör vi.

Jan: Tack för dig som har lyssnat på oss här. Stått ut.

Caroline: Ja, precis. Två timmar nästan.

Jan: Men vi ses nästa vecka igen. Och jag vet inte riktigt vad det blir för avsnitt nästa vecka. Men vi har ju snart vårt 200:e avsnitt också.

Caroline: Men haussa nu inte upp det, Jan.

Jan: Nej, jag ska inte göra det. Risken är att det bara blir ett vanligt avsnitt.

Caroline: Det kommer det nog bli.

Jan: Tack så mycket, så ses vi. Hej!