Hem » Studier » Fondförvaltare skapar marginellt eller inget värde

Fondförvaltare skapar inget mervärde

När forskare granskade 30 års fonddata försvann nästan alla tecken på förvaltarskicklighet (Carhart, 1997)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 7 juli 2026

Publicerad 25 juni 2025

4 minuters läsning

Källa

Dela

Går det att peka ut fondförvaltare som är skickliga på riktigt, eller belönar vi mest tur? Mark Carharts studie "On Persistence in Mutual Fund Performance" i The Journal of Finance 1997 är finansforskningens kanske mest citerade svar på den frågan, och svaret är obekvämt för alla som säljer aktiv förvaltning.

Carhart följde 1 892 amerikanska aktiefonder mellan 1962 och 1993, totalt 16 109 fondår. Databasen innehöll även den ungefärliga tredjedel av fonderna som hann läggas ner under perioden, vilket gör studien fri från survivorship bias, felet som uppstår när bara överlevarna räknas.

Resultatet lade grunden för den fyrfaktormodell som fortfarande bär hans namn. Men för dig som sparar är den viktigaste slutsatsen enklare än så: det som ser ut som skicklighet är för det mesta marknadsfaktorer, kostnader och slump.

Carhart gjorde skicklighet svår att hitta

När Carhart rensade avkastningen för gemensamma marknadsfaktorer som storlek, värde och momentum försvann nästan alla tecken på förvaltarskicklighet. Kvar fanns det han själv kallar "only very slight evidence" för att skickliga eller informerade förvaltare finns. Alltså mycket svag evidens, inte noll.

Även toppfonderna klarade sig bara nätt och jämnt. Fonderna i den bästa tiondelen tjänade tillbaka sina egna kostnader men inte mer, och deras framtida riskjusterade överavkastning gick inte att skilja från noll. Genomsnittsfonden underpresterade ungefär med sina egna investeringskostnader.

En brasklapp hör hemma här: det är en observationsstudie med faktormodeller, inte ett experiment, och den lilla evidens för skicklighet som ändå finns är känslig för valet av modell, något Carhart själv påpekar. Slutsatsen är jobbig för en bransch som säljer förmåga, men användbar för spararen.

Förra årets vinnare rider ofta på momentum

Carhart hittade kortsiktig persistens: fjolårets vinnarfonder slog förlorarfonderna med 0,67 procentenheter per månad, cirka 8 procentenheter per år. Det låter som ett kvitto på skicklighet. Men när han bröt ner spreaden förklarades 4,6 procentenheter av gemensamma marknadsfaktorer som momentum, 0,7 procentenheter av avgiftsskillnader och 1 procentenhet av transaktionskostnader.

Det är en viktig skillnad. Om fonden råkar äga aktier som fortsätter gå bra kan den se skicklig ut utan att förvaltaren skapat ett upprepbart mervärde. Toppfonderna följde heller ingen medveten vinnarstrategi: sammansättningen i vinnardecilen byttes ut med över 80 procent per år, och fördelen var i stort sett borta redan året efter.

Det enda mönster som verkligen bestod var det omvända. De sämsta fonderna fortsatte vara sämst, och bottendecilen underpresterade amerikanska statsskuldväxlar med 25 baspunkter per månad året efter. Carhart noterar samtidigt att de fonderna var så små att mönstret inte gick att tjäna pengar på.

Avgifter och handel äter upp värdet

Studien sätter siffror på hur kostnader äter avkastning. Koefficienten på avgiften är −1,54: varje extra procentenhet i årlig avgift sänkte den riskjusterade avkastningen med cirka 1,5 procentenheter. Avgiften slår alltså igenom mer än 1-för-1, du förlorar mer i avkastning än du betalar in.

Handeln kostar också. Varje round-trip-transaktion (köp plus sälj) minskade avkastningen med cirka 95 baspunkter, och snittfonden omsatte 77 % av portföljen per år. Fonder med courtage underpresterade dessutom courtagefria fonder med cirka 80 baspunkter per år, innan själva courtaget var inräknat. Så mycket för argumentet att courtaget betalar för bättre förvaltning.

Logiken är nästan för enkel för att kännas smart. Avgiften är säker medan överavkastningen är osäker, och Carharts data visar att den som betalar dyrt i snitt inte får något tillbaka. Kostnaden är inte priset för bättre avkastning. Den är först och främst en kostnad.

Den svenska lärdomen är enkel men tråkig

Carharts data är amerikansk och gäller 1962–1993, en tid när snittavgiften låg på 1,14 % per år och 64,5 % av fonderna dessutom tog courtage. Du ska därför vara försiktig med att lyfta varje siffra rakt in i ett svenskt fondval 2026, där breda indexfonder kostar under 0,4 %.

Mekaniken är däremot strukturell och håller i modern data. I SPIVA:s europeiska genomgång hade cirka 62 % av Sverigefonderna underpresterat sitt jämförelseindex över tio år, och Morningstars mätning för 2024 visar att bara 42 % av de aktiva fonderna slog sina passiva motsvarigheter det året.

För svenska sparare blir tumregeln tråkig men stark: välj brett, billigt och passivt för basen, oavsett om sparandet ligger på ISK, i kapitalförsäkring eller i premiepensionen. Om du ändå vill välja aktivt, gör det med ödmjukhet inför beviskravet och med full koll på avgiften.

Det enkla slår inte det smarta varje år. Men det behöver inte göra det för att vara rätt val.

Läs vidare

• Aktiv förvaltning är systematiskt sämre än indexfonder – bredare evidens om aktiv förvaltning.
• Därför slår indexfonder ofta aktivt förvaltade fonder – kompletterande studie om samma mekanism.
• Handlar sparande om tur eller skicklighet? – fördjupning om gränsen mellan tur och skicklighet.