Hem » Studier » Aktiv förvaltning kostar 0,67 procentenheter per år

Aktiv förvaltning är systematiskt sämre än indexfonder

Aktiv förvaltning kostar både pengar och missad avkastning (French, 2008)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 21 juli 2026

Publicerad 16 juni 2025

4 minuters läsning

Källa

Dela

Lönar det sig att betala för aktiv förvaltning? Frågan är gammal, men få har ställt den lika brett som Kenneth French. Han är finansforskare vid Dartmouth och mångårig medförfattare till ekonomen Eugene Fama, och i sitt Presidential Address i Journal of Finance 2008 riktade han frågan mot hela den amerikanska aktiemarknaden på en gång. I stället för att jämföra enskilda fonder mot sitt index räknade han på vad alla investerare tillsammans betalade för att försöka slå marknaden mellan 1980 och 2006. Fondavgifter, institutionsförvaltning, hedgefonder och handelskostnader, summerat mot vad det hade kostat att bara äga marknaden passivt.

Svaret blev en prislapp på 0,67 procentenheter per år. Bara under 2006 motsvarade det 101,8 miljarder dollar, mer än 330 dollar per amerikan. Bakom siffran är att aktiva investerare tillsammans äger marknaden, så genomsnittet bland dem hamnar under index efter kostnader. Det är inte okunniga förvaltare som är problemet, utan själva matematiken.

Aktiv förvaltning kostade 0,67 procentenheter per år

French räknade på hela den publikt handlade amerikanska aktiemarknaden 1980–2006 och ställde frågan ’vad lägger investerarna sammanlagt på fondavgifter, institutionsförvaltning, hedgefonder och handel, och vad hade det kostat om alla i stället ägt marknaden passivt?’ Skillnaden, alltså kostnaden för jakten på överavkastning, var i snitt 0,67 procentenheter per år. Kostnaden var dessutom anmärkningsvärd stabil: 24 av de 27 åren låg den mellan 0,61 och 0,74 procentenheter.

Ett så pass litet tal som 0,67 låter nästan harmlöst. Men i sparande är 0,67 procentenheter varje år mycket pengar. Bara under 2006 kostade jakten på överavkastning 101,8 miljarder dollar, mer än 330 dollar per amerikan.

Tänk på att siffran är ett amerikanskt marknadssnitt, där stora placerare med låga avgifter drar ner genomsnittet och säger inte vad just du som svensk fondsparare förlorar.

Det är ett negativsummespel efter kostnader

Logiken bakom slutsatsen kallas Sharpes aritmetik. Före kostnader äger alla aktiva investerare tillsammans marknaden, och i genomsnitt kan de därför inte slå den. De själva är marknaden. Efter kostnader måste de som grupp hamna efter. Teorin menar inte att alla aktiva förvaltare underpresterar marknaden varje år, utan pekar på att den genomsnittliga aktiva förvaltaren alltid kommer ligga under index efter kostnader.

Resonemanget är nästan för enkelt för att kännas sant, men det är just enkelheten som gör det så svårt att komma runt. För varje aktiv vinnare finns en aktiv förlorare på andra sidan affären, och båda betalar sina kostnader. Indexfonden behöver aldrig hitta vinnaren. Den nöjer sig med marknadens genomsnitt, till en bråkdel av priset.

En vanlig invändning mot indexfonder är att någon måste se till att aktiekurserna speglar vad bolagen faktiskt är värda, och att ingen skulle göra det jobbet om alla bara följde index. French håller med om att den prissättningen kräver att investerare lägger tid och pengar på att analysera och handla, men han visar samtidigt hur dyr den är. Räknar man ihop kostnaden över tid motsvarar den minst 10 procent av börsens totala värde, en siffra han själv kallar ett försiktigt räknat golv. Poängen för spararen är att man inte behöver vara den som betalar. En indexfond drar nytta av den prissättning som de aktiva redan har finansierat, utan att själv stå för notan.

0,67 procentenheter låter lite men växer över tid

En vanlig invändning är att 0,67 procentenheter inte låter dramatiskt. Men glappet tas ut på hela kapitalet, varje år. Ju större kapitalet blir, desto mer kostar samma lilla procentsats i kronor. Ett exempel: 100 000 kronor som får ligga i 30 år med 7 procent avkastning om året växer till drygt 760 000 kronor. Med glappet borträknat, 6,33 procent i stället, stannar samma insättning på cirka 630 000 kronor. Skillnaden blir över 130 000 kronor, mer än själva insatsen.

Det är därför avgifter är så förrädiska. De känns små i procentform men äter av ränta-på-ränta-effekten år efter år.

Svenska sparare ska låna mekaniken, inte USA-siffran

Frenchs studie är stark, men den är amerikansk och bygger på data för 1980–2006. Svenska förhållanden, med ISK, kapitalförsäkring, tjänstepension och andra avgiftsnivåer, ser annorlunda ut. Därför påstår jag inte att exakt 0,67 procentenheter gäller en svensk sparare i dag.

Mekaniken gäller dock universellt. Före kostnader är aktivt och passivt samma kollektiva marknad, efter kostnader vinner det billigare alternativet i genomsnitt. Nyare data pekar åt samma håll. I SPIVA-mätningen för 2024 underpresterade 65 % av de aktiva amerikanska storbolagsfonderna sitt jämförelseindex, och över 15 år fanns ingen kategori där en majoritet av de aktiva fonderna slog index.

För de flesta svenska hushåll räcker det långt som argument för breda, billiga indexfonder som bas.

Läs vidare

• Matematiskt bevis – Sharpe-logiken bakom French
• 9 av 10 svenska fondförvaltare är sämre – svensk datapunkt
• Bara 2 % av vinnarfonderna håller sig kvar – persistensproblemet