Årets bästa fonder är sällan de bästa fonderna fem år senare...

Grafen som punkterar jakten på nästa vinnarfond

Av 1 021 amerikanska fonder som låg i övre halvan bland sina konkurrenter 2020 var det bara 4,2 procent som höll sig kvar där varje år till och med 2024. Ren slump hade gett 6,25 procent. Det är hela poängen med grafen ovan och den kommer från SPIVA U.S. Persistence Scorecard, S&P Dow Jones Indices årliga uppföljning av hur väl fonders placeringar står sig över tid.

Jag har följt SPIVA-rapporterna i många år och det här är den del jag tycker är mest underskattad: den mäter inte om fonder slår index, utan om de ens lyckas upprepa en bra placering mot sina egna kollegor. Vi har gjort en större genomgång av hela rapporten, men grafen förtjänar en egen sida. För den svarar på en fråga nästan alla sparare ställer sig: borde jag inte bara köpa fonderna som gick bäst förra året?

Sämre än slumpen, oavsett fondkategori

Om fondprestation vore ett rent lotteri skulle 6,25 procent av fonderna i övre halvan ligga kvar där fem år i rad, men ingen fondkategori nådde ens upp till slumpens nivå. Räkningen är enkel: chansen att hamna i övre halvan ett enskilt år är 50 procent och fyra efterföljande år i rad ger 50 % × 50 % × 50 % × 50 % = 6,25 procent, alltså 1 på 16. SPIVA mäter detta på alla amerikanska aktivt förvaltade aktiefonder som fanns vid periodens start, även de som sedan lades ned. Ingen överlevnadsbias alltså.

Så här föll det ut för fonderna som låg i övre halvan 2020:

Lägg märke till att totalsiffran är raden “Alla USA-fonder”. Bäst gick det för Multi-Cap-kategorin med 5,3 procent, fortfarande cirka 1 procentenhet under slumpen. Sämst gick det för fonder i mellanstora bolag där 0,8 procent höll sig kvar. Proffsen presterade sämre än ett lotteri och det är inte en engångshändelse: SPIVA-rapporterna har visat samma mönster i över 20 år.

Tur ser ut som skicklighet, men den klingar av

Det mest avslöjande är hur snabbt försprånget försvinner. Efter ett år låg 32,9 procent av fonderna i topphalvan kvar, efter två år 7,9 procent, efter tre år 5,1 procent och efter fyra år 4,2 procent. Hade placeringarna berott på skicklighet borde de bästa förvaltarna ha legat kvar år efter år.

I stället ser vi exakt det mönster vi förväntar oss när tur dominerar: en stor grupp ser bra ut ett tag, sedan tunnas den ut mot ingenting. Tittar vi på den verkliga eliten blir bilden ännu tydligare. Av de 512 fonder som låg i toppkvartilen, alltså bland de 25 procent bästa 2020, var det inte en enda som låg kvar där fyra år senare. Noll, i samtliga kategorier.

Skill is likely to persist, but luck is ephemeral.

S&P Dow Jones Indices, U.S. Persistence Scorecard Year-End 2024

Fritt översatt: skicklighet brukar bestå, men tur är flyktig. Det är samma slutsats som Morningstars Kaplan drog 2019: inte ens tio års historik räcker för att skilja skicklighet från tur.

Varför vi ändå väljer förra årets vinnare

Problemet är att vi vet om det här och vi gör det ändå. Fondlistor sorteras på senaste årens avkastning, stjärnbetyg bygger till stor del på historik och varningstexten ”historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning” har vi lärt oss att läsa förbi.

Forskningen har till och med testat saken: de flesta väljer fond på historisk avkastning trots varningarna, formuleringen påverkar oss knappt. En annan studie på 3 662 fonder under 30 år landade i att fonderna som gått bäst tenderar att bli framtida förlorare.

Det finns dessutom en detalj i SPIVA-datan som sällan får utrymme: de sämsta fonderna försvinner i tysthet. Av fonderna i den sämsta fjärdedelen 2014–2019 blev 25 procent sammanslagna eller nedlagda inom fem år, mot 7 procent av toppfonderna.

Fondbolagen städar bort sina misslyckanden, vilket gör att utbudet alltid ser mer framgångsrikt ut än det varit. Min reflektion efter alla år är att det inte är dumhet som får oss att jaga vinnare, det är mönsterigenkänning. Hjärnan är byggd för att tro att den som vann senast är bäst. På fondmarknaden är det oftast fel slutsats.

Det rationella draget: bred, billig indexfond

Om inte ens proffsens vinnare lyckas upprepa sin placering är slutsatsen för oss vanliga sparare befriande enkel: sluta leta vinnare. Kom ihåg att grafen bara mäter fonder mot sina kollegor. Jämför vi mot index blir det ännu tuffare, under 2024 underpresterade 65 procent av de aktiva storbolagsfonderna mot S&P 500. Det här är inte heller ett amerikanskt fenomen: 9 av 10 svenska fondförvaltare är sämre än index och i SPIVA:s europeiska data slog ingen av de nordiska fonderna sitt index över tio år.

Det som funkat för oss är därför:

• Välj en bred, billig och global indexfond som kärna i sparandet, i stället för att försöka pricka nästa vinnare.
• Ignorera topplistor och stjärnbetyg när du väljer fond, de mäter gårdagen, inte morgondagen.
• Lägg energin på det du kan styra: avgiften, sparkvoten och att hålla dig till planen.

Vill du ha konkreta förslag har vi samlat våra och communityns bästa fonder på en egen sida. Med det sagt: poängen är inte att indexfonder är magiska. Poängen är att de låter dig hoppa över ett spel där inte ens vinnarna lyckas vinna två gånger.

Läs vidare

Om du vill fördjupa dig i fondval och vad forskningen säger om aktiv förvaltning har vi samlat våra mest relevanta sidor här:

• Bästa fonderna – våra och communityns konkreta fondförslag med bäst odds över tid.
• Bara 2 % av vinnarfonderna är ens topp-50 % fem år senare – hela genomgången av SPIVA-rapporten bakom grafen.
• Sluta välja fonderna som gått bra – 30 års data visar att gårdagens vinnare ofta blir morgondagens förlorare.
• Välj fonder rätt och lätt – forskningens och communityns tips när du ska välja fond.
• Det är dyrt att avvika från index – varför avvikelser från index ofta kostar mer än de smakar.
• Bästa aktiva globalfonden 2020 var inte längre i toppen 2025 – samma persistensmönster bland globalfonder.

Bilaga: Data till grafen

Nedan finner du datapunkterna som ligger till grund för grafen ovan.