Hem » Studier » 10 års historik säger ingenting om skicklighet

10 års historik säger ingenting om skicklighet

Studie från Morningstar visar att vi lurar oss själva när vi säger "har slagit index i X år" (Kaplan, 2019)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 13 juli 2026

Publicerad 29 maj 2025

4 minuters läsning

Källa

Dela

”Den här fonden har slagit index i tio år.” Det är ett av fondbranschens vanligaste säljargument, och det låter rimligt. Tio år känns som mer än tillräckligt för att skilja skicklighet från tur.

Enligt Morningstars egna forskare Paul Kaplan och Maciej Kowara räcker det inte. I studien Are Relative Performance Measures Useless? (The Journal of Investing, 2019) visar de att även en genuint skicklig fondförvaltare kan underprestera mot sitt index i nästan tio år i rad, och att en dålig fond kan glänsa lika länge. Tio års facit blir därmed ett mycket svagare bevis på skicklighet än de flesta av oss tror.

Studien står på två ben: en Monte Carlo-simulering med 10 000 utfall och en empirisk analys av 5 500 globala fond- och indexhistoriker under åren 2003–2017. Båda pekar åt samma håll.

Tio år kan fortfarande vara brus

Studien introducerar två nya mått: LUP och LOP, längsta period av underprestation respektive överprestation inom en längre mätperiod. Poängen är att titta på vad som händer inuti en fonds historik, inte bara på slutresultatet.

I simuleringen hade en genuint skicklig förvaltare, definierad som en med 75 % chans att slå index över 15 år, i genomsnitt en sammanhängande svacka på 115 månader. Det är nästan 9,5 år av underprestation hos en fond som ändå vann över hela perioden.

Författarna räknar också baklänges med Bayes sats: en förvaltare som slagit index i 15 år och haft en svacka kortare än 114 månader har bara omkring 45 % sannolikhet att vara genuint skicklig. Det är alltså marginellt mer sannolikt att resultatet kom från en förvaltare utan skicklighet. Det som ser ut som tålamod belönat kan fortfarande vara tolkning av brus.

Långa svackor drabbar även vinnarfonder

Empirin pekar åt samma håll. Bland de fonder som slog sitt index över hela 15-årsperioden var den genomsnittliga kompletta underprestationsperioden 106 månader och den inkompletta 133 månader. Det är ungefär 9 till 11 år. Till och med de allra bästa vinnarfonderna, den översta decilen, hade i snitt en svacka på 71 månader, ungefär sex år.

Det är nästan omöjligt att leva med som sparare. Föreställ dig att du valt en aktiv fond, betalar mer i avgift och sedan får höra att nio års underprestation fortfarande inte bevisar att fonden är dålig. Statistiskt kan det stämma, men psykologiskt är det en mardröm.

En tröst finns i studien: fonder med en svacka på nästan tio år slog ändå sitt index i cirka 65 % av alla rullande treårsperioder, så underprestationen är inte en obruten nedförsbacke. Men! Problemet kvarstår, du kan inte i förväg veta om svackan är tillfällig eller permanent.

Även förlorarfonder kan glänsa i elva år

Studien visar också det omvända. Av de 1 710 fonder som underpresterade över 15 år hade 1 164 en sammanhängande medvindsperiod på i snitt 132 månader, alltså elva år. För ytterligare 546 fonder pågick överprestationen fortfarande vid mätperiodens slut, då i snitt 145 månader lång.

Det är den delen jag tycker är mest användbar för vanliga sparare. Vi dras till vinnare, särskilt när historiken är lång nog för att kännas seriös. Men om en fond kan se skicklig ut i över tio år och ändå landa fel över helheten blir fondval baserat på track record en mycket svår sport.

Lång historik är bättre än kort historik, men den är inte ett facit.

69 procent slog index, men bara före avgifter

En siffra i studien riskerar att misstolkas: 3 790 av de 5 500 fonderna, ungefär 69 %, slog sitt index över 15 år. Det låter som ett argument för aktiv förvaltning. Det är det inte.

Hela analysen görs på bruttoavkastning, alltså före avgifter. Författarna räknar bort avgifterna medvetet för att isolera själva mätproblemet. När avgifterna läggs tillbaka vänder bilden, vilket bland annat SPIVA-mätningarna visar år efter år. För dig som sparare är det nettot som räknas, och där ser aktiv förvaltning betydligt blekare ut.

Två saker till är värda att känna till. Måtten LUP och LOP mäter bara hur länge en fond under- eller överpresterar, inte hur djupt. Och urvalet är globalt, med fonder från bland annat USA, Europa och utvecklade delar av Asien, men Sverige ingår inte som egen kategori. Mönstret varierar samtidigt bara med upp till ungefär två år mellan regionerna, så det finns ingen anledning att tro att svenska fonder skulle vara undantaget.

Indexfonden slipper bevisbördan

Den praktiska slutsatsen är inte att alla aktiva fonder är dåliga, utan att bevisbördan är tung, dyr och svår att bära i realtid. Här är det värt att hålla isär två saker: studien visar att relativ historik är ett opålitligt mått på skicklighet, medan valet av indexfond är vår slutsats av det.

För den som inte vill ägna sitt sparliv åt statistiskt detektivarbete är indexfonden en befrielse. En bred, billig indexfond behöver inte bevisa någon särskild talang. Den levererar marknadens avkastning till låg kostnad och tar bort frågan om vilken förvaltare som råkar vara vinnare just nu.

Ibland är det bästa valet det som kräver minst bevis.

Läs vidare

• Bra resultat i 3-5 års är bara brus – systerstudie om kortare tidsperioder och signifikans.
• 8 av 10 fonder med toppbetyg blir sämre – fördjupning om fondbetyg och framtida resultat.
• Aktiv förvaltning är systematiskt sämre än indexfonder – bredare evidens i samma riktning.