Hem » Studier » The Incredible Shrinking Alpha: varför index vinner oftare

The Incredible Shrinking Alpha

Larry Swedroe och Andrew Berkin visar varför andelen förvaltare som slår index efter avgifter föll från cirka 20 till 1,6 procent

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 14 juli 2026

Publicerad 17 juli 2025

4 minuters läsning

Källa

Dela

Varför blir det bara svårare att slå index, trots att fondförvaltarna aldrig varit skickligare? Det är frågan Larry Swedroe och Andrew Berkin besvarar i The Incredible Shrinking Alpha. Deras svar är obekvämt för finansbranschen: skickligheten finns, men den når aldrig ditt konto.

Alfa krymper när alla blir bättre

Det mest intressanta poängen i boken är inte att fondförvaltare är dåliga. I stället argumenterar författarna för motsatsen: när alla blir skickligare samtidigt blir det svårare för någon att sticka ut.

Siffrorna är talande. Andelen förvaltare som slog index efter avgifter föll från cirka 20 procent i början av 1990-talet till 1,6 procent 2011. Samtidigt steg snittförvaltarens uppmätta skicklighet, från minus 5 till plus 13 baspunkter per månad. Förvaltarna blev alltså bättre, men prestationen gentemot index blev sämre, eftersom konkurrensen växte snabbare än skickligheten.

Swedroe och Berkin kallar det för the paradox of skill: när skillnaden mellan deltagarna krymper avgör turen vem som hamnar högst ett enskilt år. Deras egen liknelse är basketens straffkast. När hela ligan träffar på 90 procent spelar det ingen roll att du träffar på 83.

Ett svårt spel kan alltså bli ännu svårare, även när spelarna blir bättre.

Det som förr var alfa har ofta blivit billig beta

Mycket av det som tidigare kallades skicklighet har i efterhand visat sig vara exponering mot kända faktorer, det vill säga riskpremier som numera går att köpa billigt och systematiskt via en indexfond. Det som såg ut som en unik förmåga hos förvaltaren var i själva verket en risk vem som helst kunde köpa sig till. Då försvinner en del av magin.

Det betyder inte att historiska stjärnförvaltare var värdelösa. Det betyder att marknaden lär sig. När ett mönster har identifierats, paketerats och sålts billigt är det inte längre unik överavkastning (alfa).

För spararen är det goda nyheter: du behöver inte betala aktiv avgift för sådant som numera går att köpa som index- eller faktorexponering.

Färre ovana motparter gör spelet svårare

En aktiv förvaltare måste vinna mot någon annan. Efter andra världskriget ägde amerikanska hushåll över 90 procent av börsens aktier direkt. År 1980 var andelen 48 procent, och 2008 runt 20 procent. Resten har flyttat till fonder och institutioner, så proffsen möter numera nästan bara andra proffs. Institutionerna står för upp till 90 procent av den dagliga handeln.

Bokens poäng är att offerpoolen krymper. Det finns färre oerfarna motparter att tjäna pengar på och fler välutbildade aktörer med samma data, samma modeller och samma incitament. Antalet amerikanska fonder har samtidigt vuxit till över 7 500, fjorton gånger fler än 1979, som alla konkurrerar om samma begränsade mängd alfa.

Det är lite som att spela poker vid ett bord där alla andra också läst samma böcker. Rådet blir inte att spela hårdare, utan att fråga varför du sitter där.

Avgifter äter upp bruttoskickligheten

Boken skiljer noga på brutto och netto. Skicklighet före avgifter finns: en klassisk studie av Wermers fann att förvaltarnas aktieval slog sitt jämförelseindex med 0,7 procent per år, riskjusterat och före kostnader. Men spararen får bara resultatet efter fondavgift, transaktionskostnader och skatt, och där blev nettot negativt.

Det är därför diskussionen om aktiv förvaltning ofta ställer fel fråga. Frågan är inte om någon kan vara skicklig. Frågan är om du som kund kan identifiera den personen i förväg och få betalt efter alla kostnader.

För de flesta är indexfonden den rimliga slutsatsen

Slutsatsen är inte att aktiv förvaltning aldrig kan fungera, utan att oddsen för de flesta sparare är bättre med breda, billiga och transparenta lösningar.

Två saker är värda att ha med sig. Bevisföringen är amerikansk, så de exakta procenttalen ska inte överföras rakt av till svenska fonder, även om svensk och europeisk data pekar åt samma håll. Författarna är dessutom själva knutna till passiv och faktorbaserad förvaltning, vilket är värt att känna till, även om forskningen de bygger på är oberoende.

I övrigt ger jag samma råd som alltid: ta de risker som är värda att ta, diversifiera bort resten, håll kostnaderna låga och sitt still i båten. Det är inte särskilt spännande, men oftast det som bygger kapital på lång sikt.

Läs vidare

• Tricket är att inte förlora snarare än vinna investeringsspelet – klassikern som förklarar spelets logik.
• 20 års data motsäger myten om att någon konsekvent kan hitta vinnare och undvika förlorare – modern evidens mot aktiv förvaltning.
• 10 års historik säger ingenting om skicklighet – om varför track record lurar.
• 8 av 10 fonder med toppbetyg blir sämre – om betyg och mean reversion.
• 99 % av alla proffs är sämre än en indexfond – för den hårda indexfondspoängen.