Hem » Studier » 99% av alla proffs är sämre än en indexfond

99% av alla proffs är sämre än en indexfond på sikt

2 076 fonder under 32 år visade att bara 6 av 1 000 slog index (Barras m.fl., 2010)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 7 juli 2026

Publicerad 5 juni 2025

6 minuters läsning

Källa

Dela

En studie av 2 076 amerikanska aktiefonder över 32 år (Barras, Scaillet och Wermers, Journal of Finance 2010) fann att andelen fonder med äkta skicklighet efter avgifter var statistiskt omöjlig att skilja från noll: 0,6 %, eller 12 fonder av 2 076. Det är den studien som ligger bakom rubrikens "99 % av alla proffs".

Poängen är inte att förvaltarna är dåliga på sitt jobb. Före avgifter var nästan var tionde förvaltare (9,6 %) en skicklig aktieplockare. Men! Avgifterna äter upp skickligheten innan den når spararen, och de få äkta vinnarna går inte att peka ut i förväg.

Den här sidan går igenom vad studien faktiskt visar, varför avgifterna är boven och vilka brasklappar du behöver ha med dig innan du drar slutsatser för ditt eget sparande.

Nästan ingen fondskicklighet överlever avgifterna

Många fonder slår sitt index enskilda år. Det ser ut som skicklighet, men mycket av det förväntas av ren slump: låter du 2 076 förvaltare tävla i 32 år kommer några att se lysande ut flera år i rad, av samma skäl som någon alltid vinner på lotto.

Forskarnas metod (False Discovery Rate) räknar bort hur många "vinnare" slumpen ensam borde ha producerat. Upp till 8,2 % av fonderna visade statistiskt signifikant överavkastning, men när turen rensats bort återstod 0,6 % med äkta, bestående skicklighet efter avgifter. Den andelen är så liten att den inte ens går att skilja från noll statistiskt.

Min reflektion är att de här studierna är som bäst när de gör oss lite mindre imponerade av aktivitet. Det låter smart att välja, byta, analysera och optimera. Men om forskningen gång på gång visar att resultatet efter kostnader blir sämre än ett enkelt indexalternativ, då behöver vi åtminstone vara ärliga med oddsen. Standardvalet bör vara ödmjukt: börja med det breda, billiga och enkla, och låt undantagen bevisa sig själva.

2 076 fonder testades för tur och skicklighet

Studien omfattar 2 076 aktivt förvaltade amerikanska aktiefonder med månadsdata 1975–2006, ett urval fritt från survivorship bias. Så här fördelade sig fonderna efter avgifter:

• 0,6 % (12 fonder) hade äkta skicklighet, en andel som statistiskt inte går att skilja från noll.
• 75,4 % (1 565 fonder) var noll-alfa-fonder: förvaltarna var precis tillräckligt bra för att täcka sina egna kostnader och avgifter, men inte mer.
• 24,0 % (499 fonder) var oskickliga och gav spararen sämre resultat än index efter avgifter.

Dessutom föll andelen skickliga fonder från 14,4 % år 1990 till 0,6 % år 2006, ett ras på 13,8 procentenheter, samtidigt som andelen oskickliga steg från 9,2 % till 24,0 %. Ju större och effektivare marknaden blev, desto svårare fick proffsen att skapa mervärde.

Du behöver inte memorera varje siffra; riktningen räcker. När urvalet blir större, tidsperioden längre och kostnaderna räknas med blir det allt svårare för aktiviteten att bära sin egen vikt.

Jag tycker det är en befriande insikt. Du behöver inte vinna över proffsen för att lyckas med ditt sparande. Du behöver ofta bara låta bli att spela deras spel på deras villkor.

Avgifterna äter upp skickligheten: 9,6 % före, 0,6 % efter

Studiens mest intressanta fynd är kanske inte att så få är skickliga, utan var skickligheten tar vägen. Före avgifter var 9,6 % av förvaltarna skickliga aktieplockare och bara 4,5 % oskickliga. Efter avgifter var motsvarande andelar 0,6 % respektive 24,0 %. Författarnas tolkning är att underprestationen i huvudsak beror på att avgifterna är för höga i förhållande till förvaltarnas faktiska förmåga, inte på usel aktieplockning.

Avgifter, friktion och beteende är små ord för stora pengar. En procentenhet hit eller dit kan låta futtigt på ett år, men över 20, 30 eller 40 år blir det skillnaden mellan pengar som jobbar för dig och pengar som läcker ut ur portföljen. I studien hade fonderna i den sämsta gruppen dessutom högre avgifter än övriga, i genomsnitt cirka 1,4 % per år.

Det är därför jag återkommer till breda, billiga och globala indexfonder. Inte för att de är perfekta, utan för att de tar bort många beslut som historiskt har varit dyra: tajming, fondbyte, jakt på vinnare och tron att nästa analys är den avgörande.

Aktiv förvaltning blir inte automatiskt dålig i varje enskilt fall. Men den börjar i uppförsbacke. Först ska förvaltaren vara bättre än marknaden före kostnader. Sedan ska den överavkastningen räcka efter avgifter, skatt, transaktionskostnader och vårt eget beteende. Det är en hög ribba.

Två brasklappar: amerikanskt urval och en ifrågasatt metod

Innan du citerar siffrorna vidare finns två förbehåll som hör till en ärlig läsning.

För det första gäller studien amerikanska aktiefonder och datan slutar 2006. Den säger ingenting direkt om svenska fonder. Avgiftsmekanismen, kärnan i fyndet, överförs dock rakt av: fondavgiften dras varje år oavsett om du sparar på ISK eller i kapitalförsäkring, och svenska aktivt förvaltade fonder har historiskt haft högre avgifter än amerikanska. Om något förstärker det slutsatsen. Färskare och oberoende data pekar dessutom åt samma håll: enligt SPIVA-mätningarna från S&P underpresterade cirka 92 % av amerikanska aktivt förvaltade aktiefonder sitt index över 20 år.

För det andra är resultatet metodberoende. Med den enklaste modellen (CAPM) blir andelen skickliga 8,6 %, med Fama-Frenchs trefaktormodell 1,7 % och med fyrfaktormodellen 0,6 %. En peer-reviewad kritik (Andrikogiannopoulou och Papakonstantinou, Journal of Finance 2019) hävdar dessutom att metoden har för låg statistisk styrka och därför kan underskatta andelen fonder med verklig över- eller underavkastning. Författarna har svarat med ett uppdaterat urval till 2018 som stödjer den ursprungliga riktningen. Läget är alltså ett pågående metodgräl, inte ett kullkastat fynd.

En vanlig feltolkning är också att "0,6 % är skickliga" skulle betyda att bara 0,6 % slår index ett enskilt år. Många fler fonder slår index enstaka år; 0,6 % är andelen vars överavkastning består när turen räknats bort.

Rätt fråga är inte vem som vann förr utan vad oddsen är framåt

"Finns det någon som kan slå index?" är fel fråga, för i efterhand finns det alltid någon. Den bättre frågan är: "Kan jag identifiera vinnaren i förväg, hålla fast vid den genom svaga perioder och få behålla mervärdet efter kostnader?"

För de flesta av oss är svaret nej, eller åtminstone "jag vet inte". Det är inget misslyckande. Det är ett ganska moget svar.

Välj därför enkelheten som bas. Vill du ha en lekhink vid sidan av, gör den liten nog att inte förstöra helheten. Men låt inte underhållningen klä ut sig till evidensbaserad huvudstrategi.

Läs vidare

Om du vill sätta den här studien i sitt sammanhang är det här de mest relevanta fortsättningarna:

• Matematiskt bevis: Aktiv förvaltning måste förlora i längden – om du vill börja med matematiken bakom indexfördelen.
• 9 av 10 svenska fondförvaltare är sämre än index – om du vill se svensk evidens i samma fråga.
• Handlar sparande om tur eller skicklighet? – om du vill skilja tur från skicklighet.
• Därför slår indexfonder ofta aktivt förvaltade fonder – om du vill förstå diversifieringens teori.
• Aktieprisers utveckling går inte att skilja från slump – om du vill förstå varför tajming är så svårt.