Hem » Studier » 20 års data motsäger myten om att någon konsekvent kan hitta vinnare och undvika förlorare

20 års data motsäger myten om att någon konsekvent kan hitta vinnare och undvika förlorare

De flesta aktiva förvaltare underpresterar de flesta gångerna (SPIVA, 2023)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 7 juli 2026

Publicerad 25 juli 2025

6 minuters läsning

Källa

Dela

SPIVA har i över 20 år ställt en enkel fråga: hur går det egentligen för aktiva fonder jämfört med index?

Det korta svaret är obekvämt för den som vill hitta nästa stjärnförvaltare. De flesta aktiva förvaltare underpresterar sitt jämförelseindex de flesta gångerna, och ju längre mätperioden blir, desto svårare blir det att hitta vinnarna i förväg.

Underlaget här är S&P Dow Jones Indices egen 20-årssummering av rapportserien, med data till och med juni 2022. Den innehåller inga nya tabeller, men den sätter ord på vad två decennier av halvårsvisa mätningar har visat.

SPIVA gjorde aktiv kontra passiv mätbart

Innan SPIVA var debatten om aktiv och passiv förvaltning lätt att göra anekdotisk. Någon kunde alltid visa en fond som slagit index. Någon annan kunde visa en som misslyckats.

SPIVA, S&P Indices Versus Active, gjorde frågan systematisk. I stället för att fråga om en namngiven fond lyckades jämför rapporterna hela kategorier av aktivt förvaltade fonder med relevanta jämförelseindex, halvårsvis och med publikt redovisad metod. Vid starten täckte mätningen 12 fondkategorier, enbart i USA. Idag omfattar den över 100 kategorier i 9 geografier.

Det är en viktig skillnad. Som sparare köper du inte en historisk vinnare i efterhand. Du väljer ur ett helt universum av möjliga fonder i förväg.

SPIVA:s poäng är därför inte att ingen aktiv fond kan lyckas, utan att oddsen är dåliga för den som ska välja vinnaren på förhand.

De flesta aktiva förvaltare underpresterar

I S&P:s 20-årssammanfattning återkommer samma mönster: de flesta aktiva förvaltare underpresterar de flesta gångerna. Slutsatsen håller netto efter avgifter, brutto före avgifter, för institutionella förvaltare och efter riskjustering. Dessutom ökar tendensen att underprestera ju längre mätperioden blir.

Enskilda siffror kan bli dramatiska. Under året fram till juni 2022 underpresterade rekordhöga 98 % av brittiska large- och mid-cap-fonder sitt index, och bland amerikanska tillväxtfonder underpresterade 79 % (large cap), 84 % (small cap) respektive 89 % (mid cap) under första halvåret 2022. Men! Det är ettårs- och halvårssiffror för enskilda kategorier under ett ovanligt volatilt halvår, inte den långa 20-årstrenden. Det som bär argumentet är upprepningen: rapport efter rapport, marknad efter marknad, blir slutsatsen liknande.

En rimlig invändning är att S&P själva tjänar pengar på indexlicensiering och därmed har ett intresse i frågan om aktivt mot passivt. Det ska du ha med dig när du läser. Samtidigt bygger SPIVA på publika data med fullt redovisad metod som vem som helst kan kontrollera, och slutsatsen har replikerats oberoende i decennier, från Cowles studie 1933 till Morningstar och den akademiska litteraturen. Resultatet står inte och faller med S&P.

För mig är det inte ett argument för att aktiva förvaltare är dumma. Tvärtom är många väldigt skickliga. Problemet är att de konkurrerar mot andra skickliga förvaltare, har kostnader och måste prestera bättre än marknaden efter avgifter.

Det är en hög ribba.

Historisk överavkastning håller sällan i sig

Den mest praktiska delen för dig och mig är persistensfrågan. Om en aktiv fond har slagit index, säger det något om framtiden?

SPIVA:s svar är: mycket mindre än vi vill tro. När en fond väl överpresterar tenderar det inte att bestå, och historisk överavkastning förutsäger inte framtida. De exakta persistenssiffrorna redovisas i S&P:s separata Persistence Scorecards, inte i 20-årssummeringen, men slutsatsen formuleras där utan omsvep.

Slutsatsen är dessutom äldre än SPIVA. Redan 1933 publicerade Cowles den första kända studien av aktiv förvaltning mot marknaden, i tidskriften Econometrica. Hans resultat: de bästa förvaltarnas facit gick inte att skilja från slumpen. 90 år av data har i allt väsentligt bekräftat den bilden.

Det är här fondmarknadsföring ofta blir farlig. En fond som slagit index de senaste tre eller fem åren känns tryggare. Den har ju bevisat något. Men i data tenderar tidigare vinnare att inte fortsätta vinna i den takt sparare hoppas på.

Det är inte konstigt. En del av överavkastningen kan bero på tur, stilmedvind eller koncentration i rätt bolag. När marknadsklimatet ändras försvinner fördelen.

Så när banken säger "den här fonden har gått väldigt bra" är den relevanta följdfrågan: hur ofta fortsätter fonder med den historiken att gå bra efter avgifter?

Indexfonden behöver inte vara bäst för att vara rimlig

En vanlig missuppfattning är att indexfonden måste vara bäst för att vara ett bra val. Det stämmer inte.

Indexfonden är sällan bäst ett enskilt år. Den ligger ungefär mitt i bruttoutfallet före avgifter, men när aktiva fonders kostnader räknas med hamnar indexlösningen ofta bättre än majoriteten.

SPIVA är samtidigt ärlig med undantagen. I samma rapportperiod noterade t.ex. kanadensiska aktiefonder sitt bästa ettårsresultat sedan 2013. "De flesta de flesta gångerna" betyder inte "alla alltid". Värt att veta är också att SPIVA mäter hur ofta aktiva fonder underpresterar, inte hur mycket. Avkastningsgapet i procentenheter redovisas inte i 20-årssummeringen.

Det är den enkla matematiken som gör breda och billiga fonder så kraftfulla. Du behöver inte vinna. Du behöver undvika att betala mycket för ett försök som oftast inte lyckas.

Det är också därför en medelbetygsfond kan vara ett bra val. Ett indexnära alternativ kommer ofta se tråkigt ut i rankingar som belönar historisk topplacering. Men tråkigt kan vara precis vad pensionspengar behöver.

Vad betyder det för ditt sparande?

En brasklapp först: procenttalen ovan gäller brittiska och amerikanska fonder. Mönstret är dock inte unikt för de marknaderna. S&P:s egen slutsats är att det håller över geografier och tillgångsslag, och separata SPIVA Europe-mätningar visar genomgående höga underpresterandetal även för svenska aktiefonder. För svensk del gör dessutom billiga breda indexfonder i ISK och premiepensionen det passiva alternativet nästan gratis, vilket får merkostnaden för aktiv förvaltning att väga ännu tyngre.

Min slutsats efter att ha läst SPIVA genom åren är densamma: låt inte jakten på smarthet göra portföljen sämre.

För de flesta räcker en enkel bas:

• bred global aktieexponering
• låg avgift
• automatiskt månadssparande
• riskspridning över flera marknader
• en strategi du kan hålla när det känns dåligt

Vill du lägga en mindre del i aktiv förvaltning, gör det med öppna ögon. Se det som ett aktivt val med lägre odds, inte som en genväg till högre avkastning.

Så tänker jag: det enkla slår inte alltid det smarta varje år. Men över tid är det ofta enklare att äga, billigare att behålla och svårare att sabotera.

Läs vidare

• Avsnitt 302. Indexfonder kommer ha bäst odds även i framtiden – intervju med Craig Lazzara, som skrivit SPIVA-rapporten.
• SPIVA Europe 2025 – nyare europeiska siffror på aktiv förvaltning mot index.
• Bästa aktiva globalfonden 2020 var inte längre i toppen 2025 – persistensfrågan i färsk SPIVA-data.
• Bästa fonderna – praktiskt nästa steg för fondval.