9 av 10 svenska fondförvaltare är sämre än index
Svenska professorer bekräftar att utländska studier gäller även i Sverige (Flam, 2014)
Nationalekonomerna Harry Flam och Roine Vestman följde 130 svenska aktiefonder mellan 1999 och 2009, varav 115 aktivt förvaltade och 15 indexfonder. Före avgifter skapade de aktiva fonderna i snitt en liten överavkastning på +0,90 procent per år. Efter avgifter vände det till -0,45 procent per år mot index, och inte en enda fond slog index statistiskt säkerställt efter avgifter.
Studien är ovanligt värdefull för oss svenska sparare. De flesta studier av aktiv förvaltning bygger på amerikansk data, men här handlar det om svensk börs, svenska fonder och svenska avgifter. Nedlagda fonder ingår dessutom i urvalet, så resultatet friseras inte av att förlorarna plockats bort i efterhand.
Kärnbudskapet känns igen från de internationella studierna: den lilla skicklighet som faktiskt finns äts upp av avgiften innan den når spararen. Men studien rymmer också en kontraintuitiv detalj om indexfonder som kan vara dess viktigaste lärdom.
Innehållsförteckning
- Sammanfattning, guldkorn och citat (7 st)
- Svensk data säger samma sak som de internationella studierna
- Före avgifter fanns viss skicklighet, efter avgifter försvann den
- Tidigare vinnare tappade försprånget snabbt
- Fel indexfond slog inte ens snittfonden
- Rubriken 9 av 10 är en pedagogisk framing
- Läs vidare
- Vanliga frågor (5 st)
- Konkreta saker du kan göra nu
- Communityns tankar, tips och inspel
- Relaterade sidor och annat kul
- Senaste nytt på RikaTillsammans
Denna sida uppdaterades 15 dagar sedan (2026-07-07) av Jan Bolmeson.
Sammanfattning och guldkorn
Det viktigaste att veta. Swipa för att se fler.
Avgiften vände vinsten till förlust
Svenska aktiva aktiefonder skapade i snitt +0,90 procent per år före avgifter 1999–2009, men efter avgifter blev det -0,45 procent mot index. Den genomsnittliga totalkostnaden på 1,59 procent åt upp hela försprånget och lite till. Läs mer.
Noll fonder slog index efter avgifter
Ingen av de 115 aktiva fonderna gav en statistiskt säkerställd överavkastning mot index efter avgifter, på någon konfidensnivå. Däremot låg 32 fonder säkerställt under index. Läs mer.
Toppfonder föll tillbaka på två år
Fonder som rankats efter historisk avkastning konvergerade mot snittet på ungefär två år, och toppgruppen tenderade att falla tillbaka först. Historiska topplistor och stjärnbetyg gav alltså ingen vägledning om framtida vinnare. Läs mer.
Mest tur, väldigt lite skicklighet
När resultaten testades mot 5 000 simulerade utfall utan någon skicklighet alls gick de flesta toppfonder inte att skilja från ren tur. Bara 13 av 105 fonder visade säkerställd skicklighet före avgifter, och den nådde aldrig spararen. Läs mer.
Fel indexfond slog inte snittfonden
De 15 indexfonderna gick i snitt -1,31 procent per år mot bredmarknaden, eftersom de flesta följde ett smalt storbolagsindex som OMXS30. Billig räcker inte, fonden behöver också vara bred. Läs mer.
Indexfondens avgift: 0,5 procent
Indexfondernas genomsnittliga avgift var 0,5 procent per år mot 1,3 procent för de aktiva fonderna. Den skillnaden dras varje år, oavsett hur fonden går. Läs mer.
9 av 10 är en förenkling
Studien anger ingen siffra om att 9 av 10 förvaltare är sämre än index, det är en pedagogisk avrundning av fynden. Det studien visar är ett negativt snitt efter avgifter och noll statistiskt säkerställda vinnare. Läs mer.
"Endast 10% av de svenska fondförvaltarna visar tecken på genuin skicklighet. Helt i linje med internationella studier."
"Tidigare vinnarfonder konvergerar mot genomsnittet inom 2 år."
Svensk data säger samma sak som de internationella studierna
Det svenska nettosnittet på -0,45 procent per år ligger i linje med de amerikanska studierna, där motsvarande snitt ligger mellan -0,5 och -1 procent per år. Även avgiftsbilden känns igen: de aktiva fonderna kostade i snitt 1,59 procent per år totalt (TKA, inklusive handelskostnader), medan indexfondernas årliga avgift på 0,5 procent var mindre än en tredjedel av det.
Min reflektion är att de här studierna är som bäst när de gör oss lite mindre imponerade av aktivitet. Det låter smart att välja, byta, analysera och optimera. Men om forskningen gång på gång visar att resultatet efter kostnader blir sämre än ett enkelt indexalternativ, då behöver vi åtminstone vara ärliga med oddsen.
Det här betyder inte att ingen någonsin kan lyckas. Det betyder att standardvalet behöver vara ödmjukt: börja med det breda, billiga och enkla, och låt undantagen bevisa sig själva.
Före avgifter fanns viss skicklighet, efter avgifter försvann den
Före avgifter skapade de aktiva fonderna i snitt +0,90 procent per år i riskjusterad överavkastning. Efter avgifter blev samma snitt -0,45 procent per år. Skiftet på cirka 1,35 procentenheter motsvarar nästan exakt den genomsnittliga totalkostnaden på 1,59 procent per år. Kostnaden äter med andra ord upp hela bruttovinsten och lite till.
Skickligheten är dessutom ojämnt fördelad och till största delen osäker. Bara 13 av 105 fonder visade statistiskt säkerställd skicklighet före avgifter. Efter avgifter fanns ingen fond med säkerställd överavkastning, på någon konfidensnivå. Däremot hade 32 fonder en säkerställt sämre avkastning än index på 10-procentsnivån. Förlängs mätningen till 2013 med en enklare enfaktormodell blir nettosnittet -0,70 procent per år.
Jag tycker det är en befriande insikt. Du behöver inte vinna över proffsen för att lyckas med ditt sparande. Du behöver ofta bara låta bli att spela deras spel på deras villkor.
Tidigare vinnare tappade försprånget snabbt
Flam och Vestman rankade också fonderna i tio grupper efter historisk avkastning och följde grupperna framåt i tiden. Rankningen var i praktiken borta på ungefär två år, då hade grupperna konvergerat mot snittet. Första året syntes till och med en tendens till omvänd ordning, där toppgruppen föll tillbaka först av alla.
Spridningen mellan fonderna var samtidigt stor: den bästa tiondelen hade +5,9 procent per år netto och den sämsta -6,5 procent, med enskilda fonder från +13,6 till -15,3 procent. Men när författarna testade resultaten mot 5 000 simulerade utfall, där ingen fond har någon skicklighet alls, gick de flesta toppfonders resultat inte att skilja från ren tur. Författarna flaggar själva att persistensdelen bygger på en kort tidsserie, men riktningen är tydlig: en fond som gått bra ger ingen vägledning om hur den går framöver.
Det är också därför femstjärniga betyg och topplistor är en dålig karta. De bygger på historisk avkastning, alltså precis det som studien visar saknar förutsägelsevärde.
Fel indexfond slog inte ens snittfonden
Studiens mest kontraintuitiva fynd handlar om indexfonderna själva. De 15 indexfonderna hade i snitt -1,31 procent per år netto mot hela marknaden, alltså sämre än de aktiva fondernas snitt. Förklaringen är att en majoritet av dem följde ett smalt index över de 30 största och mest handlade bolagen, som OMXS30, och det indexet gick sämre än bredmarknaden under perioden.
Lärdomen är inte att indexfonder är dåliga, utan att valet av index spelar roll. Billig räcker inte. Fonden behöver också vara bred och följa hela marknaden, inte bara de största bolagen.
Rubriken 9 av 10 är en pedagogisk framing
Siffran 9 av 10 står inte i studien, det är vår populariserade sammanfattning av fynden. Det studien faktiskt visar är att snittet efter avgifter var negativt (-0,45 procent per år), att sex av tio fondgrupper låg under index netto och att noll fonder slog index statistiskt säkerställt. Budskapet är detsamma, men de exakta siffrorna förtjänar att stå för sig själva.
Några brasklappar hör också hemma här. Data slutar 2009, med en förlängning till 2013, så studien fångar inte det senaste decenniet. Författarnas egen uppföljning över perioden 1993–2013 och senare SPIVA-rapporter för Europa pekar dock åt samma håll. Studien täcker bara svenska aktiefonder med svensk inriktning, inte global-, ränte- eller branschfonder. Värt att veta är även att Swedish House of Finance, som gett ut studien, delvis finansieras av finansbranschen. Fyndet går dock emot branschens intresse, vilket snarare stärker trovärdigheten.
Den bästa frågan är därför inte ”finns det någon som kan slå index?”. Det gör det alltid i efterhand. Den bästa frågan är: ”Kan jag identifiera vinnaren i förväg, hålla fast vid den genom svaga perioder och få behålla mervärdet efter kostnader?”
För de flesta av oss är svaret nej, eller åtminstone ”jag vet inte”. Det är inget misslyckande utan ett ganska moget svar. Välj enkelheten som bas. Vill du ha en lekhink vid sidan av, gör den liten nog att inte förstöra helheten, och låt inte underhållningen klä ut sig till evidensbaserad huvudstrategi.
Få guldkornen direkt i din inkorg
Häng med 70 000+ andra prenumeranter som varje vecka får våra bästa tips, guldkorn och idéer om privatekonomi, sparande och investeringar — direkt i mejlen.
Läs vidare
Om du vill sätta den här studien i sitt sammanhang är det här de mest relevanta fortsättningarna:
- 99 % av alla proffs är sämre än en indexfond – om du vill se hur avgifter och tur sorteras bort i fonddata.
- Matematiskt bevis: Aktiv förvaltning måste förlora i längden – om du vill börja med matematiken bakom indexfördelen.
- Handlar sparande om tur eller skicklighet? – om du vill skilja tur från skicklighet.
- Därför slår indexfonder ofta aktivt förvaltade fonder – om du vill förstå diversifieringens teori.
- Aktieprisers utveckling går inte att skilja från slump – om du vill förstå varför tajming är så svårt.
- 20 års data motsäger myten om aktiv förvaltning – fördjupar samma investeringsfråga.
