Institutioner är lika kassa
som småsparare
Proffs klarar inte heller att hitta andra proffs som är bättre än index (Stewart, 2009)
Omfattande forskning på 80 000 årliga observationer av institutionella investeringsprodukter visar att pensionsfonder och stiftelser systematiskt förstör värde genom sina beslut att byta investeringar. Produkter (t.ex. fonder) som tar emot kapital underpresterar de som förlorar kapital med 1,1% årligen, vilket motsvarar 170 miljarder dollar i förlorat värde över den undersökta perioden. Så nej, inte ens proffsen är duktiga på att hitta andra proffs som ska slå marknaden.
Författarna fann att endast under två av de arton åren mellan 1985 och 2002 bidrog planförvaltarnas beslut med ett mervärde under de efterföljande fem åren. Att jaga tidigare avkastning ansågs vara den främsta orsaken till underprestationen. Författarna noterade att förvaltarna tenderar att satsa pengar på tillgångsslag som nyligen haft hög avkastning – bara för att sedan bli besvikna. Inte helt olikt vanliga småsparare.
Innehållsförteckning
Denna sida uppdaterades 28 dagar sedan (2026-05-10) av Jan Bolmeson.
Sammanfattning och guldkorn
Det viktigaste att veta. Swipa för att se fler.
Därför är denna studie viktig
Institutionella investerare förvaltar över 10 biljoner dollar globalt och deras beslut påverkar miljontals pensionssparare. Denna omfattande studie visar att deras allokeringsbeslut systematiskt förstör värde - 170 miljarder dollar över studieperioden. Resultaten utmanar antagandet att professionella investerare fattar bättre beslut än privatpersoner.
Så gjordes studien
Forskarna analyserade 80 000 årliga observationer från PSN-databasen mellan 1984-2007. De jämförde prestationen för investeringsprodukter som fick inflöden med de som förlorade utflöden över 1, 3 och 5 år.
Det överraskande huvudfyndet
Produkter som tar emot kapital underpresterar konsekvent de som förlorar kapital. Underavkastningen är 1,1% det första året och kvarstår över tid utan reversering.
Värdeförstöring i siffror
Den totala värdeförlusten beräknas till 170 miljarder dollar. Om transaktionskostnader inkluderas skulle siffran fördubblas. Detta motsvarar hundratals miljarder i förlorat pensionskapital.
Produktval vs tillgångsallokering
Forskarna delade upp underavkastningen i komponenter. Produktval inom tillgångsklasser bidrog mer till värdeförstöring än allokering mellan tillgångsklasser. Detta tyder på bristande förmåga att välja förvaltare.
Mönstret över tid
Underavkastningen är konsekvent över studieperioden. I 14 av 17 ettårsperioder underpresterade inflödesprodukter, varav 10 statistiskt signifikant. Mönstret håller även för 3- och 5-årsperioder.
Viktiga begränsningar
Studien omfattar endast offentligt handlade tillgångar i PSN-databasen. Private equity, hedgefonder och fastigheter ingår inte. Resultaten kan inte generaliseras till dessa tillgångsklasser.
Jämförelse med privatinvesterare
Resultaten liknar tidigare forskning om privatinvesterare som också tenderar att köpa högt och sälja lågt. Skillnaden är att institutionella investerare har professionella team och resurser men presterar ändå dåligt.
Praktiska implikationer
För pensionsfonder och stiftelser innebär resultaten att en enkel "håll kvar"-strategi hade varit överlägsen aktiv omallokering. Detta ifrågasätter värdet av omfattande due diligence-processer.
Sammanfattning av studien
Forskare analyserade 80 000 årliga observationer av institutionella investeringsprodukter mellan 1984-2007 för att avgöra om pensionslösningar, stiftelser och fonder skapar värde genom sina allokeringsbeslut. Studien använde PSN-databasen som omfattar tillgångar värda över 10 000 miljoner dollar fördelade på aktie-, ränte- och balanserade produkter.
Resultaten visar att investeringsprodukter som tar emot kapitalinflöden konsekvent underpresterar mot de investeringar varifrån kapital tas ut. Den genomsnittliga underavkastningen är 1,1% det första året, 0,9% årligen över tre år och 0,7% årligen över fem år. Denna negativa prestation kvarstår och reverserar inte över tid.
Genom att dela upp avkastningsskillnaderna fann forskarna att produktval inom tillgångsklasser bidrar mer till underprestation än allokering mellan tillgångsklasser. Detta tyder på att institutionella investerare inte lyckas identifiera förvaltare som kommer prestera bra framöver.
Den ekonomiska betydelsen är substantiell – studien beräknar att värdeförlusten uppgår till 170 miljarder dollar över studieperioden. För institutionella investerare innebär detta att en strategi att behålla befintliga investeringar hade varit överlägsen aktiv omallokering. Det vill säga att det hade varit bättre att vara passiv än aktiv.
Grafen nedan visar att i bara två av 18 åren bidrog ett beslut att byta förvaltare / produkt med ett värde de kommande fem åren.
