Hem » Studier » Institutioner är lika kassa som småsparare

Institutioner är lika kassa som småsparare

Proffs klarar inte heller att hitta andra proffs som är bättre än index (Stewart, 2009)

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Uppdaterad 18 juli 2026

Publicerad 12 juni 2025

5 minuters läsning

Källa

Dela

Tänk dig att du hade tillgång till analytiker, konsulter och förvaltare med de finaste examina som finns. Skulle du då lyckas flytta dina pengar till rätt fonder vid rätt tillfälle? Enligt studien Absence of Value (Stewart med flera, 2009) är svaret nej. Forskarna följde amerikanska pensionsfonder, stiftelser och donationsfonder i över 20 år och fann att de produkter proffsen flyttade pengar till underpresterade mot de produkter de flyttade pengar ifrån, med i snitt cirka 1 procentenhet om året.

Studien publicerades i Financial Analysts Journal och bygger på cirka 80 000 årliga produktobservationer mellan 1984 och 2007. Slutsatsen bygger alltså inte om en enskild anekdot om ett dåligt år, utan ett av de bredaste dataunderlag som finns om hur institutionella förvaltare faktiskt fattar sina beslut.

Om inte ens proffsen lyckas skapa värde genom att byta fond och förvaltare, finns det ingen anledning att tro att vi som privatsparare lyckas bättre hemma vid köksbordet.

Inte ens proffsen är bra på att välja andra proffs

Forskarna byggde portföljer av de produkter som fick inflöden och de produkter som tappade pengar, och jämförde avkastningen efteråt. Produkterna proffsen köpte underpresterade mot produkterna de sålde med 1,06 procentenheter efter ett år. Gapet vände inte heller tillbaka, utan låg kvar på 0,76 procentenheter per år över tre år och 0,64 procentenheter per år över fem år.

Det är en ganska obekväm påminnelse om att även proffs jagar det som nyss har sett bäst ut. Författarna jämför själva beteendet med småsparare som byter fond vid fel tillfälle, därav rubriken på den här sidan.

Min reflektion är att de här studierna är som bäst när de gör oss lite mindre imponerade av aktivitet. Det låter smart att välja, byta, analysera och optimera. Men när ett av de största dataunderlagen på området visar att bytena i snitt förstör värde behöver vi åtminstone vara ärliga med oddsen. Det betyder inte att ingen någonsin kan lyckas, utan att det breda, billiga och enkla oftast lönar sig i längden.

80 000 observationer pekar åt fel håll

Styrkan i studien ligger i omfattningen. Underlaget utgörs av cirka 80 000 årliga produktobservationer från amerikanska pensionsfonder, stiftelser och donationsfonder, med flöden 1984–2006 och avkastning uppmätt till och med 2007. Vid utgången av 2006 var produkternas totala värde cirka 13,5 biljoner USD.

Mönstret var dessutom anmärkningsvärt konsekvent:

• Portföljen med inflöden förlorade mot portföljen med utflöden i alla 10 tillgångskategorier på ett års sikt.
• Effekten var störst i volatila kategorier, t.ex. −1,78 procentenheter för amerikanska tillväxtaktier, och minst i amerikanska obligationer (−0,30 procentenheter).
• Kontrollen för survivorship bias gjorde om något resultatet mer negativt (−1,68 procentenheter första året).
• Forskarnas prislapp på besluten: cirka 56 miljarder USD i förlorat värde redan första året och cirka 170 miljarder USD över hela perioden, räknat utan ränta-på-ränta och exklusive transaktionskostnader.

Två brasklappar hör till bilden. Urvalet är amerikanskt och institutionellt, så siffrorna ska inte överföras rakt av till en svensk fondsparares ISK. Avkastningen mäts dessutom före avgifter. Lägger vi på avgifterna blir nettobilden för spararen faktiskt sämre, inte bättre. Själva mekanismen känns dock igen även här hemma: svensk forskning visar att 9 av 10 svenska fondförvaltare inte slår index, och de årliga SPIVA-rapporterna, som undersöker hur fonder presterar mot sitt jämförelseindex, pekar år efter år åt samma håll.

Det var produktvalet som förstörde mest värde

När forskarna bröt ner underprestationen i olika delar kom större delen från valet av enskild produkt och förvaltare, inte från en förändrad fördelning mellan tillgångsslag. På ett års sikt stod produktvalet i snitt för −0,74 procentenheter medan allokeringen mellan kategorier stod för −0,27 procentenheter. Det är alltså själva jakten på nästa vinnarförvaltare som kostar mest i utebliven avkastning, inte de stora strategiska besluten.

En procentenhet hit eller dit kan låta futtigt på ett år, men över 20, 30 eller 40 år blir det skillnaden mellan pengar som jobbar för dig och pengar som läcker ut ur portföljen.

Det är därför jag gång på gång återkommer till breda, billiga och globala indexfonder. Inte för att de är perfekta, utan för att de gör att man slipper en rad beslut som historiskt har blivit dyra: att tajma marknaden, byta fonder och jaga vinnare. Aktiv förvaltning blir inte automatiskt dålig i varje enskilt fall, men den börjar i uppförsbacke. Först ska förvaltaren vara bättre än marknaden före kostnader. Sedan ska överavkastningen räcka efter avgifter, transaktionskostnader och vårt eget beteende. Det är en hög ribba.

Stay the course är tråkigt men svårslaget

Hade institutionerna helt enkelt legat kvar hade de sparat hundratals miljarder dollar enligt forskarna. Det är samma slutsats som vi brukar landa i, fast här bygger den på en gransking av hur världens mest professionella kapitalförvaltare faktiskt har presterat.

Värt att komma ihåg är att studien uteslutande bygger på observationer. Den visar ett robust och statistiskt säkerställt mönster, men den bevisar inte exakt varför proffsen flyttar fel, och den säger inte att all aktiv förvaltning är värdelös. Fyndet gäller besluten att flytta pengar mellan produkter. Mönstret var inte heller perfekt varje år, under de fem åren efter IT-kraschens topp gick inflödesportföljen faktiskt bättre fyra år av fem.

Frågan att ställa är alltså inte om det över huvud taget går att slå index. Det gör det, för i backspegeln finns det alltid någon fond som lyckats. Det svåra ligger någon annanstans: att peka ut just den fonden innan resan börjar, sitta kvar i den även de år då den halkar efter, och till sist få behålla överavkastningen när avgifterna väl är betalda.

Ärligt talat klarar de flesta av oss inte det. Det är inget att skämmas för. Tvärtom är det ett sunt sätt att se på sitt eget sparande.

Låt därför det enkla få vara grunden. Kliar det i fingrarna att prova egna idéer kan du lägga undan en liten slant för det, men bara så liten att den inte kan rubba helheten om det skulle gå snett. Det som är nöje fortsätta vara just nöje, och inte bli den strategi du lutar hela ditt sparande mot.

Läs vidare

Om du vill sätta den här studien i sitt sammanhang är det här de mest relevanta fortsättningarna:

• Småsparare beter sig dumt när de väljer fonder – fördjupar samma investeringsfråga.
• 9 av 10 svenska fondförvaltare är sämre än index – om du vill se svensk evidens i samma fråga.
• 99 % av alla proffs är sämre än en indexfond – om du vill se hur avgifter och tur sorteras bort i fonddata.
• Matematiskt bevis: Aktiv förvaltning måste förlora i längden – om du vill börja med matematiken bakom indexfördelen.
• Proffs är kassa på att identifiera andra proffs – fördjupar samma investeringsfråga.