Resan mot att försörja familjenvia uthyrning av fastigheter

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Det handlar om modet, inte bara kunskapen
2. Början i Malmö: en etta som blev en tvåa
3. Valet: tio år till i idrotten, eller något annat
4. Mod före kunskap
5. De fyra lägenheterna och den första miljonen
6. Vad är det för kunskap som behövs egentligen?
7. Prestigelöshet och att be om hjälp
8. Den mekaniska planen och talangplanen
9. Planen framåt och nästa steg efter lägenheterna
10. Den fuktskadade villan med frisörsalongen
11. "Alla har en fukttekniker i sin familj"
12. Att bygga relationen med banken i förväg
13. Är ett fuktskadat hus livsfarligt?
14. Marknaden utanför staden
15. Att räkna på hyra och drift
16. Rädslan för samtalet på lördagskvällen
17. Att välja rätt hyresgäst
18. Rädslan för hyresgästen "from hell"
19. Hyresgästerna som genuina kunder
20. Kalkylen på den fuktskadade villan
21. Refinansieringen som frigör kontantinsatsen
22. Varför det funkar utanför Malmö, inte i
23. Att jobba gratis åt en fastighetsägare för att lära sig
24. Längan som skulle inredas
25. Att tvingas in i ett företag, och ett år av stillastående pengar
26. Lärdomen: ha allt på papper
27. En liten villa på 70 kvadrat, och ett ungt par flyttar in
28. Leif som besiktningsman och nästa projekt
29. Varför hantverkarna inte gör det själva
30. Sweat equity och att våga dela med sig
31. Hur man hittar projekten
32. Leif och samtalet halv nio en söndagsmorgon
33. Att jobba med släktingar
34. Glassmaskinen och den vanliga villan
35. Varför man säljer av för att kunna levla
36. Hur mycket arbete ligger bakom
37. Vad är man bäst på? Att se projekten
38. Mod, uppoffring och att göra det 95 procent aldrig gör
39. Invandrarbakgrund och föräldrarnas resa
40. Jans föräldrar: samma story
41. Det svåraste: att hålla i fastigheterna i stället för att sälja
42. Kalkylen är den enklaste som finns
43. Stoltheten och att vara en seg jävel
44. Att flytta över ett framgångsrecept mellan områden
45. Det osynliga arbetet bakom prestationen
46. Drivkraften: att försörja familjen och stegra det
47. Tre bästa tipsen till den som vill börja
48. Synen på fallande priser och stigande räntor
49. Att vara ombytt till matchen
50. Boktipset: Who Not How
51. Avrundning

Det handlar om modet, inte bara kunskapen

Philip: Det är så himla lätt att lura sig själv med att tro att det bara handlar om kunskap, att om jag bara visste hur, så skulle jag göra det. När det egentligen mycket mer handlar om modet att våga göra det, att våga göra något nytt, att våga göra något okänt.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag har vi med en gäst, Philip Sakic. Varmt välkommen.

Jag tänker så här, Philip, vi träffades ju. Vi hade en sån after work nu här i höstas i Malmö, i Patreon. Då träffades vi, och sen kom vi in och du berättade lite om din resa, att du är ung. Hur gammal är du?

Philip: Jag fyller 27 snart vid årsskiftet.

Jan: Ja, snart 27. Och att du jobbar som deltidsbrandman, men parallellt med detta så har du ett mål kring fastigheter. Du har renoverat villor och hyrt ut dem, har hela den här processen. Och vi andra som satt och lyssnade var så här: shit vad inspirerande. Och så tänkte vi, men detta måste vi ju höra mer om. Just också för att vi precis nu går igenom den här Rich Dad Poor Dad av Robert Kiyosaki. Det var liksom som att jag bara fick en sån, men detta är ju det som Rich Dad pratar om. Det var så himla fint att se det i verkligheten.

Början i Malmö: en etta som blev en tvåa

Jan: Men kan du inte berätta? Om jag förstår rätt, dina föräldrar är från Kroatien.

Philip: Stämmer.

Jan: Men du är född här i Sverige.

Philip: Jajamän.

Jan: Och kan du inte berätta lite din resa, hur började det?

Philip: Ja. Jo, det har varit en lång resa, mycket upp och ner, men allting börjar med att jag har idrottat mycket sedan jag var liten. Och det började med någon liten lägenhet i Malmö. Jag bodde hemma, född och uppvuxen i Malmö. Och så köpte jag en liten lägenhet, visste inte riktigt vad jag gjorde. Med hjälp av min mor, som lånade ut pengar till mig. Det var en enrumslägenhet som jag byggde om till en tvåa. Det var en enrumslägenhet på kanske 45–46 kvadrat, så det fick bli en tvåa. Och sen sålde jag den.

Jan: Men vänta, vänta, vänta. Nu går det väldigt fort. Så där blir det ju ofta så här: sen gjorde jag det, och sen blev det skitbra. Det måste ha varit mycket mer grejer där. Hur kom du ens på tanken?

Philip: Jag har tänkt att jag ska bli bäst på min idrott.

Jan: Vad idrottade du med?

Philip: Jag brottades på den tiden. Och sen gick jag över och tävlade lite i K1, den typen av kickboxning. Så jag tog ett VM-silver i Ukraina 2018. Och när jag kom hem från Ukraina fick jag en klapp på axeln. Jag pratade inte mycket om min idrott hemma. Jag gick i skolan och idrottade, helt enkelt.

Jan: Det är så här klassiska utländska föräldrar, man gör bra grejer och de säger så här: skaffa dig en bra utbildning så att du får ett bra jobb.

Philip: Jag fick höra det. Jag får bo hemma så länge jag pluggar. Så länge jag blir godkänd på högskolan så är det okej. Men ja. Så kom jag hem från Ukraina och fick en klapp på axeln. Jag fick en liten artikel i Sydsvenskan. Alla dessa timmar har jag lagt ner på detta. Och så blev det bara det.

Valet: tio år till i idrotten, eller något annat

Philip: Jag har valt helt fel idrott. Då stod jag inför ett dilemma. Ska jag hålla på med detta tio år till? Lägga ner min själ på detta och kanske komma upp till en halvsida i Sydsvenskan? Eller i världseliten, där en promille kan leva av denna sporten. Jag vill göra detta helhjärtat. Men så tänkte jag, eller så kom jag på något annat. Och då blev det fastigheter, helt enkelt. Jag tänkte att jag kan börja med detta. Jag får se hur det går. Jag får utvärdera. Så jag idrottade, jag pluggade och så började jag hålla på med de här projekten.

Jan: Ja, vad pluggade du?

Philip: Jag pluggade ledarskap och organisation i Malmö. Det är ett litet program på tre år.

Jan: Men jag tänker så här. Du köpte lägenhet. Var det för att bo där själv? Eller köpte du det redan då?

Philip: Jag kanske lurade morsan att jag skulle flytta hemifrån någon gång.

Jan: Ja, men det är så här. Jag brukar alltid säga så här, de första finansiärerna, de investerar i en för att de älskar en. Inte för att de…

Philip: Det var en kärlek.

Caroline: Jo, men jag blir ändå så här nyfiken. Jag tänker att det är ändå ganska stort steg som 20-åring. Men det jag fiskar efter, var det så här: nu har jag en game plan för de tio åren? Eller var det så här, nu tog jag detta steget och sen råkade det liksom bli? Eller hade du någon i din omgivning som pysslade lite med sånt, så du blev inspirerad eller såg att det är möjligt?

Philip: Jag hade min syster och hennes man. Han är rörläggare. Han har varit en stor hjälp nu på senaste åren för min del. När det sprutar i fastigheten, då ringer jag honom. Men så såg jag att de höll på med en gammal länga från 1700-talet utanför Lund. Jag såg vad de höll på med och jag visste att kunskapen fanns runt om mig. Men det var av ren okunskap. Det var bara ett test. Någon tioårsplan fanns inte när jag köpte den första lägenheten. Det var ett test, helt enkelt.

Mod före kunskap

Caroline: Och var det också så här att du… Alltså, jag vet inte riktigt hur jag ska ställa frågan. För jag känner ju så här att jag har tummen mitt i handen och är skitdålig på att renovera.

Jan: Det är han inte.

Caroline: Nej, men Jan, du lär ju dig och du lär dig jättemycket och du lär dig snabbt. Det är en sån sanning som Jan har.

Jan: Det är inte sant. Men du tog den här lägenheten i Malmö och du renoverade den, gjorde om en etta till en tvåa och sen sålde du den. Och vad var nästa steg?

Philip: Och så upprepade jag liknande sak kanske tre gånger till.

Jan: Men du får berätta om de här olika stegen.

Philip: Ja, okej. Och då var det samma sak. Jag tänkte att detta funkar ju, för jag lägger till ett rum i de här små lägenheterna.

Jan: Och de blev värda mer då?

Philip: Ja, de blev det. Men grejen är, de blev inte värda mer för att jag gjorde något skickligt. Utan det är för att varje år ökar marknaden. Det fanns inget motstånd. Det ökar på med någon procent. Och en gång trodde jag att jag hade tjänat skitmycket pengar. Så tänkte jag tillbaka, men vänta, nu har det gått sex sådana månadsavgifter. Jag har inte räknat med dem.

Jan: Men så kan det vara ju. Det där är ju fantastiskt. Så var det också när jag startade företaget. Just det, jag måste ju räkna in moms och sociala avgifter också. Men man lär sig. Men så här i efterhand, skulle du gjort om de grejerna, eller skulle du bara hållit dem och sen sålt dem?

Philip: Grejen är, hade jag suttit på kunskap, så hade jag inte ens börjat med små lägenheter. Den kunskapen jag sitter på idag, då hade jag nog inte ens börjat med små lägenheter, utan jag hade börjat med större projekt. Men det är just det att kunskapen fanns inte. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde. Så det var nog bättre att börja den vägen. Och sen bygga uppåt. Och det är nog de senaste två åren som det har kommit igång riktigt. Där jag har tagit mig an riktiga projekt. Och jag har även fått stor hjälp av människor runt omkring mig. Jag har fått igång ett litet team som vi är igång på.

De fyra lägenheterna och den första miljonen

Jan: Men kan du inte berätta? Först var det den lilla och sen var det en lägenhet. Berätta, vilka var de andra tre stegen?

Philip: Sen var det en lägenhet, morsans gamla lägenhet, som jag kunde köpa av henne när hon flyttade ihop med sin man något år senare. Och då gjorde jag i princip samma sak. Jag piffade upp den lite, sminkade grisen som man säger, och så sålde jag den lägenheten. Ihop med min fru, i vårt hus som vi bor kvar i idag. Vi bodde någon månad i den lägenheten. Och sen tänkte jag, okej, nu har jag fått fram ett kapital. Det var cirka en miljon kronor då. Vad händer nu? Nu har jag ändå fått lite kunskap. Jag har folk runt omkring mig som vill hjälpa till, som varit hjälpsamma när vi renoverar vårt hus. Vad letar jag efter nu? Och så har det börjat sen dess.

Caroline: Får jag bara fråga? Du flyttade ihop med din fru i ett hus.

Philip: Det stämmer, ute i Hjärup.

Caroline: Och då åt det upp det som du hade tjänat då? Eller satte du av pengar vid sidan av?

Philip: Jag ville ha dem till ett projekt. Både jag och Johanna, under tiden vi har pluggat, har vi tagit CSN-lån. Så vi hade några hundratusen var, som var lånade CSN-pengar, som vi satte in i huset. Så vi har inga egna pengar.

Jan: För det där är ju också så här, jag gillar det jättemycket. Jag pratade också med en annan kompis, Magnus, som jobbar inom finans. Och då sa han att när man jobbar på det sättet, så bör man ibland skilja på sina privata pengar och sina pengar som man har som verktyg. För då blir ju pengarna ett verktyg i den här affären. Så man får inte riktigt blanda ihop dem, för då kan det vara så här, då sätter vi in pengarna där, fast då har jag blivit av med jobbet, för jag har inga verktyg att jobba med på jobbet.

Vad är det för kunskap som behövs egentligen?

Jan: Men jag blev lite nyfiken på den här kunskapen. Vad är det för kunskap? För jag upplever, nu testar jag en tes.

Philip: Ja, kör på.

Jan: Det som jag tycker är inspirerande med dig är att du har gjort det. För jag träffar ganska många människor som pratar om att de skulle vilja göra detta, men som inte gör det. Då säger de ofta så här: ja, men om jag bara hade kunskapen, hur funkar det med hyresgäster, eller hur funkar det med renoveringsregler? Medan jag säger så här: nej, jag tror inte det handlar så mycket om kunskap, jag tror att det handlar om mod. Att det handlar om mod istället för kunskap. Hur tänker du?

Philip: Jag håller med dig, och just det att våga testa. När man väl befinner sig i skiten, så hittar man alltid ett sätt där man kan lösa det. Och våga ta hjälp av varandra. Jag hade inget kapital, jag fick ta hjälp med det. Kunskapen kring att renovera, jag har en familj full av hantverkare och kompetent folk, som skrattade åt mig, men hjälpte mig ändå. De tyckte synd om mig, men det måste ju bära någonstans. Och har man då renoverat fyra lägenheter, gått någon byggutbildning inom sin familj, hjälpt till, till exempel min syster och hennes man när de har hållit på, så går det snabbt. Man bygger i princip på samma sätt oavsett projekt.

Jan: Men får jag bara fråga, det var här i Malmö som du fixade till de här lägenheterna? Får jag fråga vilket område det är?

Philip: Ja, det är Söderkulla. Nära Mobilia, det var lite billigare områden då.

Jan: Ja, precis, men det är det nog fortfarande.

Philip: Jo, det stämmer absolut.

Jan: Det är bra att du säger det, för man ska ändå tänka: vad kan Söderkulla vara i andra städer? Det kan vara något…

Caroline: Jag vet inte, någon förort till Stockholm.

Jan: Ja, men typ något sådant, där det är lite billigare lägenheter. Alltså att det går att göra var som helst, egentligen.

Philip: Precis, och det är det jag gillar.

Jan: För ibland blir jag så här: nej, man kan inte göra det, för man ska börja någonstans där andra är efter ett antal år.

Prestigelöshet och att be om hjälp

Caroline: Men någonting som du sa här i förbigående, som jag tror är väldigt viktigt, det är den här prestigelösheten. Lite så här: okej, vet ni vad, jag kan inte detta, nu rinner det i röret. Kan ni hjälpa mig? Att det inte var så att man ska klara allt själv.

Philip: Precis.

Jan: Men vad skulle du mer säga, vad är det för kunskap som gjort skillnad?

Philip: Så be om hjälp är en sån grej. Och just att vilja lära sig. Att tänka att man tar sig an detta och jag ska lösa det. Jag vet inte vad man kan kalla det.

Caroline: Ja, men att man vill lära sig. Men tyckte du också det var roligt under tiden? Även om det kanske var en massa problem som skulle lösas.

Philip: Visst gjorde det det.

Caroline: Jag tänker, man gör det inte fyra lägenheter och tycker det är tråkigt.

Philip: Nej, jag tror inte det. Jag hade nog inte klarat det. Det måste vara roligt. Jag gillar detta.

Den mekaniska planen och talangplanen

Jan: Jag brukar ibland tänka på det som en sån här, att man ska ha två planer i sitt liv. Man ska ha en mekanisk plan, som är det där med indexfonder, automatiskt sparande som inte tar någon tid, det tar ingen kompetens, det tar bara lång tid innan det blir resultat. Sen kan man ha det som är ens talangplan, där man sätter sina pengar i arbete tillsammans med sin tid, sin kompetens, sitt intresse. Och det ger många gånger betydligt snabbare resultat. Och det är ju det jag hör.

Det som jag tycker är så kul är att du är i början på det där. För annars hör man ju bara talas om så här: Ilija Batljan, miljardimperium. Och så är man så här: nej. Och så är det så här: ja, men det hade ju varit lätt om jag också hade 10 miljoner att starta med. Men du var ju den person, du hade inga 10 miljoner att starta med. Du började så här, som du säger, jag hade inga pengar, och jag lånade pengar av mamma. Och sen också så här: ja, efter fyra lägenheter så hade jag en miljon. Vilket jag tror, för den som sitter och lyssnar, att väldigt många har en miljon, kanske i ett övervärde på huset, som skulle kunna lösa det.

På något sätt kan jag tycka att detta blir lite provocerande, för man har egentligen ingen ursäkt.

Philip: Nej, nej. Men jag tycker också det är skönt. Det är fritt liksom.

Caroline: Ja, men eller hur. Men jag tänkte också det där att du pratade om att Philip är i början på sin resa. Och så pratar vi med Ilija Batljan. Precis som att det finns en början och sen till slut så blir man då den här miljardären. Och så kan det vara. Man har den viljan eller planen, eller man vet inte att man kommer bli det ens.

Philip: Nej, men resan kan se olika ut. Du kanske inte ens vet vad som ligger framför dig. Och det är också liksom charmen kanske.

Planen framåt och nästa steg efter lägenheterna

Jan: Berätta, hur ser planen framåt ut nu? Sen ska vi hoppa tillbaka till vad som händer efter de fyra lägenheterna.

Philip: Jag har kommit igång nu, jag har ett litet bestånd. Och planen är att hålla på med detta i ett decennium till ungefär. Ge det tio år till. Och sen försöka göra stor skillnad, skapa mycket värde för människor runt omkring mig som har hjälpt mig under hela den tiden. De har mycket egna projekt. Några egenföretag håller på. Och då är det dags att börja ge tillbaka. Så det är en spännande framtid.

Jan: Och hur tänker du det här steget efter de här fyra lägenheterna? Sen flyttade ni ihop utanför Malmö. Och vad hände sen?

Philip: Sen började det roliga, skulle jag säga. För då började jag ta kontakt med olika banker. Började räkna på projekt.

Jan: Vad var det för projekt?

Philip: Jag fick lära mig det under tiden. Jag började läsa, jag började kolla på olika poddar. Jag började följa människor som har gjort det som jag tror att jag vill göra. Så insåg jag att de köper fastigheter som är förfallna. Och de tillför värde. Och sen refinansierar de de fastigheterna. Och så får de tillbaka alla pengar som de har låst i projektet. För nackdelen med fastigheterna är att, ska du köpa en villa och bo i, eller du ska köpa en villa och hyra ut, så måste du låsa mellan 15 och 25 procent. Det är jättemycket pengar med dagens priser. Kan man då komma på ett sätt så jag kan få tillbaka de här pengarna och göra om samma sak igen?

Den fuktskadade villan med frisörsalongen

Philip: Och då blev nästa projekt en fuktskadad villa med en fuktskadad frisörsalong, ungefär 35 minuter utanför Malmö. Och så tänkte jag, okej, jag köper den här till ett nedsatt pris. Jag kan betala den kontant. Jag har mina egna pengar. Jag kan ta in pengar, kanske en halv miljon till. Och så köper jag den kontant. Och så ser jag vad jag kan göra. För jag gör exakt samma sak som de stora fastighetsbolagen gör. Jag kommer göra det på min lilla villa.

Så jag började med att renovera hela villan. Leta var fukten kom ifrån. Det var dagvattenledningarna, sprickorna. Det var inte välbyggt under många år. Så grunden har bara sugit vatten hela tiden. Det har gått upp i väggarna. Så jag öppnade upp hela villan. Grävde runt villan. Hittade dagvattenledningarna. Drog dem rätt. Fick hjälp med det. Och bara en sån grej att jag har en fukttekniker i min familj. När jag har rivit ut hela huset, sagt till mig, kolla det, det kan vara det, det kan vara det. Jag mäter här, jag kollar detta. Hade inte jag haft den här personen vid min sida hade jag inte kunnat köpa detta projekt.

Så jag fick villan uthyrd. Jag gjorde samma sak med lägenheten. Ett tvåfamiljshus.

Jan: Men vänta, du är så snabb.

Philip: Nej, det är ingen fara.

Jan: Men jag tänker, då kommer många lyssna så här: ja, ja. Det är ju enkelt.

"Alla har en fukttekniker i sin familj"

Caroline: Det är så här vår hjärna fungerar.

Jan: Jag brukar säga att det är som en plogbil. Särskilt hos oss män. Håller med, håller inte med. Nu var det säkert någon som checkade ut som var så här: ja, ja, han har fukttekniker i sin familj. Om jag hade haft en fukttekniker i min familj, så hade jag också kunnat göra det här. Jag har inte de kontakterna.

Philip: Grejen är att alla har en fukttekniker i sin familj. Men kanske inte just en fukttekniker. De har någon annan person som kan hjälpa dem. Någon som kan jobba på bank, till exempel. Eller någon som har affärs…

Caroline: Men jag tänker också att om du inte hade haft en fukttekniker i familjen, så hade det varit någon annan som hade känt en fukttekniker. Så hade man förstått att du behöver ha en fukttekniker.

Jan: Eller typ Google.

Caroline: Man hade löst det på något vis. Men nu hade du det lite närmre till hands.

Jan: Men vänta, jag måste också säga en annan grej. För typ många år sedan hade vi ju också den här idén. Typ så här, men köpa någon lite mindre hyresfastighet. Och vi träffade ju banken. Och jag kan ju inte säga så här att när vi träffade banken, att de hoppade av lycka. De stod inte och applåderade: vilket bra projekt, detta stödjer vi, detta tycker vi att du ska köra på.

Caroline: Stod de och applåderade och sjöng hosianna när du kom till banken?

Philip: Inte alls. Och då hade jag bara kontakt med den banken som jag var privatkund hos. Men sen återigen…

Jan: Du hade en bankman i familjen?

Philip: Nej, det hade jag inte. Men min svåger var gift med en tjej som jobbade på bank.

Jan: Okej.

Philip: Så återigen, att använda de kontakterna man har.

Jan: Det behöver inte vara inom familjen.

Philip: Nej, nej. Man får kolla.

Att bygga relationen med banken i förväg

Caroline: Och hur gick det då? Tänker du med banken? Var de glada då?

Philip: De har en väldigt bra företagssida. Och de sponsrar lokala företagare.

Jan: Ja, det låter som Handelsbanken.

Philip: Nej, det var det inte.

Jan: Ska jag nämna något namn?

Philip: Nej, det är ingen fara. Det spelar ingen roll.

Caroline: Och då träffade du dem. Och hade du då typ en kalkyl? Visade du så här, detta vill jag göra?

Philip: Först åkte jag och min svåger dit och presenterade oss. Tanken var att vi skulle börja med detta tillsammans. Han kom in nu 2022 i bolaget. Men då kände han dem på banken. Och då kom jag in med någon som pratar samma språk.

Caroline: Precis.

Philip: Och ja, jag fick en god kontakt. Jag hade inget projekt då. Jag ville bara komma och säga hej. Jag vill hitta på detta. Jag kommer hålla på med detta under flera år. Snart kommer jag komma med ett projekt. Kan vi öppna ett företagskonto? Kan vi komma igång med bankgirot?

Caroline: Men var det då du startade företaget? Eller var det senare? Eller tidigare?

Philip: Företaget kom ganska sent. I och med att jag jobbade med egna pengar innan jag fick lån på fastigheterna.

Jan: Det där tycker jag också är ett guldkorn. Att berätta för människor: gå till banken, skapa relationen i förväg. Berätta att detta är vad jag vill göra. Detta är vad jag kommer att göra. Sen kommer man dit: nu har jag gjort det jag sagt att jag ska göra. Eller visa vad man har gjort tidigare.

Philip: Exakt.

Jan: Och det där är ju verkligen ett sätt att bygga en långsiktig relation.

Philip: Ja, och de var verkligen intresserade av ett CV. De ville kolla vad jag gjort innan. De ställde frågor kring andra projekt och så. Var jag fått pengar ifrån. Jag var helt öppen. Vi pratade mer och så sa jag till dem. Så han skrattade, gubben. Och jag tror också det är en fördel att få någon som har varit med ett tag. Så just denna gubben jobbar med lantbruksfastigheter. Och räknar på de projekten.

Är ett fuktskadat hus livsfarligt?

Caroline: Då får jag fråga angående det här med hus som, ja, du hade ju något fuktskadat. Det måste vi prata om, men det låter livsfarligt.

Philip: Ja, det låter livsfarligt. Men det är det ju inte.

Caroline: Men har du, tror du, det är klart det finns hus som är bortom räddning, men de flesta är kanske något man kan rädda? Eller vad tänker du om det?

Philip: Så länge grunden och väggarna är kvar så går det nog.

Caroline: Jag frågade bara om det är värt det.

Philip: Men visst gör det det.

Caroline: Men hur kände du? För jag tänker att de flesta hör så här, typ mögel, eller fuktskada, och så blir man så… Det bara svartnar för dig.

Philip: Hade det inte varit så, så hade jag nog inte fått tillgång till detta huset. Om det inte hade varit så att folk springer från det. Men jag köpte det inte för att bo där själv, utan jag köpte det som en affärsidé, om man kan kalla det så.

Marknaden utanför staden

Caroline: Men hur tänkte du där? För vad jag tror många sitter med som en farhåga, är så här, det som jag tänkte: shit, 35 minuter utanför Malmö, det är ganska långt.

Jan: Man kommer långt på det. På 35 minuter, det är bortom, det är typ Eslöv.

Philip: Det är 20 minuter utanför Lund.

Jan: Ja, men precis. I Skåne är det ute på landet, inom Stockholm hade det varit på pendlingsavstånd. Så att det är lite annorlunda.

Caroline: Och då hade jag tänkt så här: shit, ja, men tänk om jag lägger ner all denna tid, och sen får jag det inte uthyrt, eller sen får jag det inte sålt. Hur tänkte du där?

Philip: I och med att jag själv bodde utanför Malmö, så visste jag att i de här småbyarna är det god sammanhållning. Det är barnfamiljer som vill bo här. Det är faktiskt så. Det visste jag inte innan jag flyttade ut där. Min fru kom också utanför stan, hon kommer från landet. Så jag hade den insikten, att marknaden finns där. Och det som också är intressant, det har visat sig på senare tid att man kan ta i princip samma kvadratmeterhyra i villorna utanför stan som man tar för lägenheterna i stan. I och med att man erbjuder garage, man erbjuder trädgård, en stor familj kan bo där och ha det bra. Och de är då villiga att betala i princip samma hyra som man tar inne i stan. Men lånen är mycket lägre. Så man får högre direktavkastning. Och det är just familjer som är mina kunder i dagsläget.

Jan: Men du slutade sedan sälja dem, utan du hyrde ut dem.

Philip: Precis, för då hade jag sett folk som ägde 500 fastigheter, till exempel, i ett företag. Hur det är möjligt? Man har inte 25 procent kontantinsats till alla de fastigheterna. Så jag började läsa på hur de gjorde. Då kom jag fram till den här metoden som jag gjorde på den här lilla villan.

Att räkna på hyra och drift

Jan: Och så här, när du hyrde ut det här, vad kan man räkna med så här kvadratmeterpris? Inte på den specifika, men mellan tummen och pekfingret?

Philip: 1 000 kronor kvadraten. Det är ett enkelt sätt att räkna.

Jan: Ja, och sen inne i stan så brukar man säga att det går upp till 2 000 kronor kvadraten för exklusiva, fina kvarter och moderna.

Philip: Och det som är fint med villorna är att det är 1 000 kronor kvadratmetern i kallhyra. Så hyresgästerna själva står för elavtalet, till exempel, som har dödat många kassaflöden till större firmor just under det senaste halvåret.

Jan: Ja, precis. Det har vi kompisar. Vi var på en kräftskiva i augusti, där det var en som var så här: jag vill ta en gravöl, för jag kunde bundit gas- och elpriset för ett år sen. Det har jag inte gjort och det har kostat mig typ all min vinst.

Philip: Och det är också en grej som har skett av okunskap. Jag visste inte att elpriserna skulle gå upp så mycket.

Caroline: Men där tänker jag också, hur räknar du på drift? För jag vet att för det måste vara tio år sedan, när vi kollade, så räknade vi typ 400–450 kronor i drift per kvadratmeter. Inräknat allt, att man behöver byta tak vart x år och man behöver göra fasaderna. Hur skulle du säga?

Philip: I och med att jag köper projekt som är eftersatta, så har jag redan gjort det mesta som behövs göras. Så jag har den kalkylen på 30 år kanske, framåt. Och underhåll kommer alltid behövas. Men större renoveringar, har jag satt in ett kök, så vet jag att på flera år behöver jag inte göra någonting om inte någonting händer. Så det är också en stor fördel. Men ska banken räkna på driften, för att räkna hur mycket de kan belåna, så är det runt 450–500 i dagsläget. Per kvadrat.

Jan: Och det är väl det som man kallar för driftnetto?

Philip: Driftkostnaden, och sen får man fram ett driftnetto.

Jan: Ja, precis. Och sen ovanpå det lägger man finansiering.

Philip: Finansieringen.

Jan: Ja, men skitbra.

Rädslan för samtalet på lördagskvällen

Jan: Och då tänker jag så här, en annan sån invändning som ofta kommer, som är så här: ja, du vet, sen kommer de ju ringa. På lördag kväll när man sitter och kollar på fotboll, så kommer de ringa, hyresgästerna alltså. Att nu är det kallt, eller nu…

Caroline: Det har hänt något i köket.

Jan: Ja, det rinner vatten. Är det en reell farhåga, eller är det bara rädsla?

Philip: Rakt igenom rädsla. Visst, det har hänt, men det är så många andra hyresgäster som sköter sig hur bra som helst. Så det händer, men det är undantag. Det måste jag säga.

Jan: Och sen tänker jag så här, det där är väl som vilken eld på vilket jobb som helst, egentligen. Shit happens.

Caroline: Och det är bara lite olika.

Jan: Ja, servern kan krascha någonstans. Det kan vara samma som att det är läcka i köket. Det hade jag ju i går kväll. Att vårt ekonomiverktyg spräcktes, hade uppdaterat servern, och sen kunde ingen logga in. Så då var det att sitta uppe halva natten. Och det är motsvarigheten.

Caroline: Och det är väl mardrömmen. Så den ligger alltid där i bakhuvudet. Men skulle du säga att det är mer bara en rädsla?

Philip: Jo, det är det. För har man kollat vem man sätter in i fastigheter, vem som blir ens kund, så ska det nog inte vara några konstigheter.

Att välja rätt hyresgäst

Caroline: Men hur gör man det?

Philip: Jag själv brukar lägga ut en annons. Jag brukar samla kanske fem, sex personer, ta dem till en visning. Och de som är intresserade efteråt, brukar jag bara kallprata lite med. Redan på visningen får man en bild på vem familjen är, eller vem personen är. Jag frågar lite kring deras ekonomi, vad de jobbar med. Och ofta märker man om någonting är tokigt. Står de och ljuger, så brukar man märka det.

Caroline: Är det någon som har ljugit?

Philip: Ja, det är det.

Caroline: Är du bra på att läsa av människor? För jag tycker det är svårt att säga om de ljuger.

Philip: Men det gör man. Man får ändå en känsla, när man har gjort detta ett antal gånger.

Caroline: Jo, kanske det.

Rädslan för hyresgästen "from hell"

Caroline: Men där tänker jag, för det där är också en sån rädsla som många har. Man har hört någonting om, ja, sen hyr man ut det, och sen får de besittningsrätt, och sen kommer man aldrig bli av med dem, och så får man hyresgästen from hell, som liksom mördar folk i källaren och sätter in dem i väggarna.

Philip: Nej, Jan!

Jan: Hur är det du har hört?

Caroline: Det där var ju någon Hollywoodfilm.

Philip: Låter som en film.

Jan: Nej, men det var ju lite skämtsamt. Men hur tänker du kring det där? Har det också varit en sån där du har legat och varit orolig för?

Philip: Ja, det har det blivit. Och även nu på sista tiden har det blivit många hyresgäster, men det släpper med tiden. Jag tror att när man inser att det inte är så, så släpper det med tiden.

Caroline: Ja, men så är det ju. De flesta mördar inte folk. Men jag tänker också, vi känner ju andra som har fastigheter, och de har också någon metod för att utröna vem det är som är intresserad. Och de säger nog ungefär samma sak, att man får gå lite på känsla och lite bakgrundscheck. Man kan gå fyrkantigt på inkomsten, man kan gå på att de är tillsvidareanställda. Men jag tänker att det är ett hjälpmedel, en faktor givetvis, som krävs för att kunna betala hyran.

Philip: Men jag tror att detta också är viktigt: relation, absolut.

Hyresgästerna som genuina kunder

Jan: Men det som jag gillar med dig också, som både du, Philip, och de andra också pratar väldigt mycket om, är att gilla sin…

Caroline: Vem Philip nu?

Jan: Ja, förlåt, förlåt. En annan Philip som också… Och Annika Backlund, när vi hade henne också. Många av er som vi känner, för det första ser ni objekten, att ni vill göra objekten bättre. För det andra ser ni hyresgästerna genuint som kunder. Jag vet ju att till exempel Philip och Jenny, de delade ju till och med ut, jag tror det var adventskalendrar, eller något sånt, till sina hyresgäster.

Philip: Alla mina hyresgäster får honung.

Caroline: Det är så. Du tar hand om dem.

Jan: Och det där tror jag också, att man ser det som att, ja, skapa den här relationen och hålla den. Det är inte bara så här engångsjobb.

Philip: Det är det ju inte. Snart är det jul, så jag har redan planerat julklapparna.

Kalkylen på den fuktskadade villan

Caroline: Okej, så sen var det den här då, det här huset som var fuktskadat. Hur lång tid tog det att renovera och hur mycket? Det måste ju ändå lagts in massa pengar också för material och sånt.

Philip: Ja, och det är också en fördel att det är främst material och tid. Jag gör mycket själv och sen har jag hjälpen. Men det är inte så att jag får hjälpen gratis. Jag får den gratis i pengar, men jag måste ge tillbaka i timmar. På deras projekt också. Men då fick jag villan renoverad för cirka 280 000 kronor. Och då var den tipptopp, om man kan säga så. Och jag fick den uthyrd. Och då började jag ha ett kassaflöde på en fastighet utan belåning.

Och lägenheten, det var en frisörsalong. En gammal frisörsalong från 70-talet. Villan var från 70-talet. Och planlösningen var helt perfekt för en liten lägenhet. Så jag satte in ett pentry, gjorde ett badrum tillsammans med min syster.

Caroline: Så istället för frisörsalong?

Philip: Ja, jag rev ut alltihopa.

Caroline: Behöll du det stora fönstret man kunde kolla in?

Philip: Ja, det är kvar. Hyresgästerna har sådana gardiner på. Man får ju tänka ekonomiskt. Fönstren är kvar.

Caroline: Men de är säkert fina. Lite kul, liksom.

Philip: Så blev det en liten lägenhet. Och då hade jag ett kassaflöde på en fastighet som inte var belånad.

Refinansieringen som frigör kontantinsatsen

Philip: Och då gick jag med den här fastigheten till banken. Till min bankman. Och så tog det kanske tre veckor så att de skulle räkna ut. Och så fick jag ett lån som var…

Jan: På 50 procent kanske?

Philip: 75.

Jan: 75? Ja, det var bra jobbat.

Philip: Och det var mycket högre än vad jag hade betalt för det. Så att det täckte all renovering. Plus att jag fick lite pengar som jag kunde tacka de som har lånat ut pengar med. Så det var ett lyckat projekt. Så tänkte jag, kan detta stämma? Och då var det allt jag gjorde. Jag bara satt på telefonen och kollade projekt, projekt, projekt. Men det är sällan man kunde hitta sådana projekt, för det är inte alltid de eftersatta husen kommer ut på marknaden. Kanske nu på senaste tiden har det kanske kommit ut.

Caroline: Var hittar man dem då?

Philip: Man lär känna sin omgivning. Man får inte vara rädd att lyfta telefonen. Ringa till personerna som sitter på dessa fastigheterna. Det visade sig att den fastigheten som var fuktskadad, det var en gammal missbrukare som ägde den. Så jag kanske hjälpte honom att bli av med den. Kanske betalade av hans lån. Och den fick sig ett lyft. Och så försökte jag om detta. Det finns kanske sådana fastigheter lite här och var. Gamla skolor och sånt hör man ju talas om. Öppnar man bara ögonen när man är ute och kör, så finns det.

Varför det funkar utanför Malmö, inte i

Philip: Och det jag gör utanför Malmö hade nog inte funkat i Malmö. För köper du en villa för fem miljoner i Malmö, eller om du får ett lån på fem miljoner, så kan en hyresgäst inte täcka det lånet. Det går inte ihop, kalkylen går inte ihop. Så banken kommer ge dig kanske 30 procent i lån. Det funkar på ställen där du vet att du kan ta en okej hyra för att täcka ränta och amortering och även ha ett kassaflöde för kommande underhåll. Och jag har hittat att det funkar utanför Malmö, utanför Lund. Och folk jobbar i Malmö, i Lund. Barnen har olika aktiviteter och idrotter. Så det funkar hur bra som helst.

Jan: Ja, precis. För där tror jag också en sån… Jag vet att när vi tittade på detta för många år sedan, så var det också en sån: ja, men då bör man köra 40 minuter eller 35 minuter och göra det där. För när vi började, precis som att göra det inne i Malmö, kalkylerna var i… Då ska du heta Heimstaden och ha typ gratis finansiering och hur mycket pengar som helst. Och så köper du ett bestånd på typ 2 procents yield. Och så räknar du det på volym. Det går liksom inte att göra som liten.

Att jobba gratis åt en fastighetsägare för att lära sig

Caroline: Men vet du, vi hade ju också kontakt med en hyresvärd som ägde den fastigheten vi bodde i. Och då, kommer du ihåg att han ville ha hjälp med att få upp värme i Excel? Hur mycket värme som gick åt de olika månaderna och sånt. Hur mycket vatten. Och sen var det så att han hade någon konstig läcka någonstans som han inte hade upptäckt.

Jan: Ja, men precis.

Caroline: Förrän Jan satt vid datorn och gjorde kalkyler och såna Excel-sidor.

Jan: Men grejen var ju den att precis som du, så insåg jag så här: nej, men det bästa sättet om man vill ha ett resultat som man inte har, gå till de som har det resultatet och fråga dem hur de gjorde. Och då gick jag så här. Då bodde vi i en hyresrätt i tio år. Och då tänkte jag så här, uppenbarligen betalar vi ju en hyra till någon. Så där är någon the receiver. Och där står ju till och med ett telefonnummer på varje räkning. Så då lyfte vi luren och ringde honom och sa: hej, kan vi hjälpa dig? Vi jobbar åt dig gratis mot att du lär oss om fastigheter.

Caroline: Det var kul ju. Ja, det var jättekul. Men vi upptäckte att vi var bättre på det teoretiska.

Jan: Det behövs det också. Men okej, vad hände sen då? Efter den här frisörsalongen, så köpte du en villa till.

Längan som skulle inredas

Philip: Ja, stämmer. Och man får tänka på att nu bor inte jag i Malmö, utan jag gör detta i min trädgård, så att säga. Så det är 10–15 minuter hemifrån.

Jan: Ja, du behöver inte köra 35 minuter för att komma dit och jobba.

Philip: Och det är också en stor fördel. Och då var det nästa villa. Och då var det en villa på en fin tomt, 20 minuter utanför Lund, som hade en oinredd länga. Så det bara stod en länga som var murad på väggarna och en vanlig betongplatta på marken. Huset var i helt okej skick, kunde hyras ut. Och då gick jag med detta projektet till banken, för nu tänker jag att jag kollar vad banken säger innan jag köper det kontant. Så jag snackade med den här bankmannen.

Jan: Vilken prisklass pratar vi om nu?

Philip: Mellan två och tre miljoner ungefär. På de kommande projekten. Detta kostade 2 200 000 kronor. Och då är det en tomt på 1 000 kvadrat, en villa på 110 kvadrat kanske och en länga på 75 kvadrat som är oinredd. 20 minuter utanför Lund. Och då gick jag med detta till banken och räknade på att med den här villan så kan jag täcka ett lån på kanske 2 miljoner kronor. Så ja, de gick med på, 2 200 000 betalade jag, 75 procent kunde de låna ut, för kalkylen funkade. Villan kunde täcka ränta och amortering, med löfte att jag skulle färdigställa den här längan och göra en bostad till. Och då körde vi på det. Så satte jag igång.

Jan: Det där låter ändå ganska bra. För min upplevelse var väl så här att ja, det är precis 75 procent, 25 procent var man tvungen att lägga ner själv i hyresfastigheter. Och var det kommersiell fastighet så vill jag minnas att det var typ 60 procent ungefär som de lånar ut på. Och insikten var också där, prata med företagssidan på banken, inte privatsidan.

Att tvingas in i ett företag, och ett år av stillastående pengar

Philip: Jag ville göra detta privat. Försöka göra det privat. Jag hade inget företag registrerat. Så sa han att, ja, nu har du en villa privat. Nu får du ta detta, du får göra det i företag. Tänkte jag, shit, nu ska jag börja kolla hur jag ska lösa företag. Vadå, jag började googla, så såg jag RikaTillsammans och göra något. Så ja, det var så kul.

Men jag tänkte att okej, jag har min pott. Jag betalar kontantinsatsen, jag har lite pengar över till renoveringen, för jag har ingen aning vad detta kommer kosta mig, att inreda en länga till en bostad. Och då hade jag min frus farfar Leif. Han är snart 85 år gammal, men det jag gör har han gjort några gånger i sitt liv, med sin bostad. Så jag fick med honom ut, det var första projektet. Så kollade vi, ja, den här längan. Vad tror vi vi kan, vad kommer detta kosta? Hur lång tid kommer det ta? Vem behöver jag som hjälp? Vad kan jag göra själv? Vad behöver jag hyra in? Och så började han skissa. Så det var vårt första gemensamma projekt.

Caroline: Vad hjälpte han till med? Var det hur man skulle, var man skulle ha köket och sådana saker?

Philip: Så han ritade på hela längan. Ritade upp materialet, vad jag behöver använda, hur jag ska tänka, skicka in bygglovet och alltihopa. Och jag fick ett startbesked från kommunen. Och vi började inreda den här längan, och så ska vi försöka göra det så billigt som möjligt. Men det blev inte riktigt så, utan det kostade en peng. Och under tiden, detta tog kanske sju, åtta månader totalt. Och vi fick färdigt längan och hyrde ut den delen.

Lärdomen: ha allt på papper

Philip: Och när jag sen gick till banken, så säger han, ja, men nu har du fått ett lån på 75 procent. Nu måste vi låta en tid gå, för jag måste se så att du förvaltar din fastighet bra. Och det var också en lärdom jag tog med mig, att jag måste ha allting på papper. Jag måste ha allting mejlat, att jag kommer göra så med detta projektet och detta kommer då hända.

Jan: Ja. Så svart på vitt och så att de bekräftar, så de inte kan ändra sig.

Philip: Det är en sån grej man lär sig efterhand, att skriftligt och avtal. Efter ett tag inser man att jurister är ganska bra ibland. Hade jag bara haft det på mejl, till exempel, eller om jag hade skrivit något dokument eller någon överenskommelse, så hade det inte varit något problem. Det gick vägen till slut, men det tog nästan ett år att få ordning på detta. Så det stod stilla i ett år för min del. För jag hade låst mina pengar nu. Jag hade betalt kontantinsatsen och jag hade finansierat renoveringen på egen hand. Men under den här tiden hade jag en familj som bodde i ursprungshuset, och jag fick ordning på längan till slut och den uthyrd idag också.

När det är finansierat. Jag låste in en del pengar. Jag fick inte ut alla pengar som jag lagt in. Men jag ser det fortfarande som en vinst. För det andra alternativet hade varit att köpa en annan fastighet med 25 procents kontantinsats. Så har jag 10 procent kvar i den här fastigheten, är det ändå okej. Men jag tog lärdom av det, att när jag skriver min kalkyl när jag ska till banken, att även räkna med det. Att jag kommer lägga in ungefär så mycket av egna pengar som jag gärna vill ha tillbaka.

Caroline: Det är något som jag inte fattar här. Banken ville då att du skulle bara… Hur skulle du visa att du förvaltar din fastighet?

Philip: De vill se att man får in hyresinkomster.

Jan: De gillar precis att få se positiva årsbokslut. Fint ord.

Philip: Ja, men precis.

En liten villa på 70 kvadrat, och ett ungt par flyttar in

Caroline: Och hur funkar det med hyresgästerna, är de nöjda, att det är länga och sånt?

Philip: Sånt är inga problem. Det har blivit en liten villa på 70 kvadrat. Det var 75, så måste man bygga in lite. Jag har inte mätt exakt, men runt 70 kvadrat.

Jan: Vad är din fråga, John?

Caroline: Om de var nöjda. Jag blev så fascinerad. För jag hade ju varit så svinrädd för att jag inte får det uthyrt. Är det barnfamilj eller vad är det för…

Philip: Just i den är det ett ungt par som bor.

Caroline: Men jag förstår inte rädslan, för det är fina hus och de får trädgård och de har 20–30 minuter till storstäderna.

Jan: Nej, det är sant. Och det är ju detta som jag tycker är så fascinerande. Det är ju mycket rädsla. Och många gånger så är det inte så här mer kunskap. För nu har vi fått kunskapen och jag tycker fortfarande det är läskigt. Så då handlar det om mod.

Caroline: Jo, men är det inte också så att man får ha lite tålamod? Det kanske inte är så att man hyr ut det nästa vecka när man har blivit klar. Det kanske tar en månad. Det måste komma ut där, att det finns detta att man kan bo där. Så man får väl kanske inte ha bråttom. Eller vad säger du, Philip?

Philip: Jo, men det stämmer. Och man får tänka på att det är Lunds kommun. Det är inte farligare än så.

Caroline: Nej, precis.

Leif som besiktningsman och nästa projekt

Caroline: Okej. Och sen blev det ett nytt projekt.

Philip: Ja, det stämmer. Så det är roligt, för nu går jag och Leif… Eller, jag går på många visningar. När jag hittar något projekt, som jag måste lyfta honom till, så kallar jag med honom. Så bokar vi in en visning och går igenom det. Så han är min besiktningsman, så att säga.

Caroline: Vad bra.

Philip: Ja, det är skitbra. Och då tänkte jag, fan, jag kan detta nu. Nu har jag gjort detta några gånger. Så gick jag och kollade på ett hus i samma by som jag bor själv. Det kom ut på Hemnet. Det var en helt okej villa. Så tänkte jag att, jag vet vad jag kan ta i hyra på de här ställena. Och jag vet vad jag kommer få betala för det huset. Jag kan nu göra detta själv. Så köpte jag den villan utan någon förädling alls. Nu kommer jag låsa min kontantinsats i det. Så tänkte jag att jag hittar ett sätt sen, till kommande projekt. Och jag tar gärna med mig någon. För de timmar jag har satt, 6–7 månaders arbete på den längan, kan jag lika gärna göra med någon annan. Och det kommer gå snabbare. Jag får del av deras kunskap. Och jag tror att jag kan få med mig folk i min närhet. För nu har folk sett vad jag har gjort. De har blivit intresserade av det. De kommer gärna ut och kollar. Så jag tänker att, varför inte göra detta i en grupp?

Caroline: Vad tänker du då för grupp? Är det med dina släktingar som är som ditt team? Eller är det en annan partner?

Philip: Familj och vänner, som känner mig sen innan. Jag känner dem och de håller på med egna projekt. Det är rörläggare, någon snickare.

Varför hantverkarna inte gör det själva

Philip: Men är det vanligt bland hantverkare?

Jan: För nu låter det som att alla snickare… För detta känns ju som att om jag hade varit hantverkare, så känns detta som den uppenbara grejen att göra vid sidan av. Att man har sitt day job. Och sen har man sin Batman-karriär på kvällar och helger.

Philip: En grej jag har märkt är att de jobbar hårt, killarna. Så jag tror inte de har energi att ta sig an ett företag vid sidan om. För de jobbar kanske åtta timmar på dagen. Sen kanske de har något kvällsjobb. De kommer hem till dig, de kommer hem till mig och hjälper till. Och jag tror inte utrymmet finns, och orken finns inte att tänka så stort. Men kan då jag komma in som person? Jag tänker, jag försöker driva, jag hittar projekten. Men jag behöver din kunskap och du får lära mig längs med vägen. Och så delar vi på detta. Och jag har sett att intresset finns.

Caroline: Det är liksom som en ny slags… Jag har nog aldrig hört talas om det riktigt. Där man är den spindeln i nätet.

Sweat equity och att våga dela med sig

Jan: Jo, men det där gillar jag. För om vi pratar onoterade bolag, så pratar man ju inte med hantverkare, då brukar man prata om detta som sweat equity. Att man säger: okej, jag får betalt, och jag behöver kanske inte lägga in lika mycket pengar, för jag lägger in min tid. Jag lägger in sweat equity, min svett och tårar.

Philip: På tal om det, jag har köpt ett projekt nu tillsammans med min svåger, där jag lägger sweat equity. Och han har gjort en fin karriär som anställd. Han är kapitalstark i dagsläget. Så vi kommer att dela upp det på det sättet. Vi får tillträda 9 januari.

Jan: Ja, men precis. Och det där tycker jag också är så himla fint. För det handlar ju också om att våga dela med sig. För ibland träffar jag också människor som är så här: nej, men du vet, jag ska hålla allt nära bröstet och inte dela med mig. Eller då blir det risk. Och så brukar jag säga så här: ja, fast det är ju bättre att äga 2 procent av Shell än 100 procent av en bensinmack.

Hur man hittar projekten

Jan: Men om vi hoppar tillbaka där, hur hittar du de här projekten? Är det typ Hemnet eller åka runt och kolla i närområdet?

Philip: Ja, stämmer. Ett projekt var på Hemnet. Det sista projektet jag gjorde på egen hand, det var på Hemnet. Och tillbaka till det, för att få någon typ av röd tråd, så köpte jag den här villan med vanlig kontantinsats. Det är uthyrt i dagsläget. Fick ett lån på 75 procent. Har ett helt okej kassaflöde, inget speciellt. Men då kallade jag inte ut Leif på den här visningen och vi gick inte igenom villan.

Caroline: Och då sket sig?

Philip: Jag låste alla mina pengar i projektet. Men det sket sig på det sättet.

Så det roliga är att han får fortfarande hem tidningarna fysiskt. Och där kan man läsa alla lagfarter. Alla fastigheter som har bytt ägare.

Caroline: Finns det sådana tidningar, som kallas Sydsvenskan?

Philip: Ja, så står det längst bak.

Caroline: Ja, okej. Jag tänkte så. Var det någon speciell sådan?

Philip: Fastighetsnytt.

Caroline: Ja, precis.

Leif och samtalet halv nio en söndagsmorgon

Philip: Så jag och han har gått på många visningar. Jag tar med honom. När jag hittar någonting som funkar kalkylmässigt, så tar jag med honom, ritar vi och räknar på det tillsammans. Så ringer han mig och säger vad han tycker. Men då träffar vi också mycket annat folk. Många andra byggfirmor på de visningarna. Vissa jobbar med att köpa och sälja fastigheter. Men vi försöker hålla i dem så mycket det går. Och då ringer han mig en söndag morgon när han läser tidningen: ja, fan, var det de som köpte den? De var med på den visningen, va? De fick hem det projektet, de rodde hem det.

Men så var det roliga att en morgon så ringer han 08.30.

Caroline: Du får inte ringa 08.30 på helgerna. Det är skitjobbigt.

Philip: Han är väl uppe till 17.00?

Jan: Han är uppe till halv sju.

Philip: Och då har han läst mitt namn. Att jag har köpt denna fastigheten. Och han känner inte igen adressen. Han har inte varit på den adressen. Då har han väntat från halv sju till klockan ska bli 08.30. Så ringer han mig: vad fan är det jag läser? Vad är det du har köpt? Vad är det för skit? Det måste vara skit alltihopa.

Caroline: Men var han lite, kände han sig lite…

Philip: Han kände sig nog lite oinkluderad.

Caroline: Ja, oinkluderad. Lite sårad kanske. Ja, vad sött.

Philip: Men vi gör bara om ursäkt. Så har vi rett ut det nu.

Att jobba med släktingar

Caroline: Jag tänkte faktiskt fråga dig hur det är att jobba med släktingar. Man kan ju hamna i dispyter. Men man måste ju ändå lösa det på något vis. Och kunna gå vidare och fortsätta med jobbet.

Philip: Grejen är att det har inte varit så mycket gemensamma projekt. Det har mest varit att de hjälper mig. Det har inte varit någon dispyt än. Jag har bett om hjälp och de har ställt upp. Och nu är det inte många personer. Det är två, tre personer i min närhet.

Jan: Men det där tycker jag också är fascinerande. För vi har en annan kompis, sen många år tillbaka, Robin. Och det roliga var att han gjorde typ samma sak. Fast han var typ 20 minuter åt andra hållet, i Skuruptrakten. Och då köpte han, jag tror han köpte tre villor. Också precis på liknande sätt som du. Och sen tror jag att han hade ett netto på det där på kanske 6 000–7 000 kronor. På alla tre villorna. Och sen var han typ 23 år gammal. Och så var han så här: ah, fuck it, jag flyttar till Thailand. Och så har han den inkomsten från de villorna.

Ja, nu var detta tio år sedan. Jag vet inte hur läget har förändrats. Men jag tyckte också att det var så fantastiskt.

Glassmaskinen och den vanliga villan

Jan: För ibland tänker jag också så här, jag själv hamnar i, typ som när jag skulle köpa en glassmaskin. Så börjar jag kolla på, du vet så här, vilken som kostar 1 000 kronor. Och sen så bara, men om jag lägger till 1 000 kronor så får jag detta. Och lägger jag till 500 kronor… Du vet, sista glassmaskinen jag kollade på var så här, för kiosker, 50 liter om dagen, 35 000. Alltså, det spårar liksom ut längs vägen.

Och det som jag gillar här är ju att du säger så här, detta är en vanlig villa, som egentligen vem som helst hade kunnat köpa. Den enda skillnaden är att du köper den med perspektivet att jag hyr ut den.

Philip: Och varför det blev villor, är för att jag kommer inte åt de här stora fastigheterna. Det är Akelius som gör det i storstäderna. Jag kommer inte åt det. Men det jag kommer åt är villorna i min närhet. Och de jag tävlar mot, det är inte andra större fastighetsbolag, utan villorna är korpen, kan man säga. Jag tävlar mot vanliga privatpersoner. De köper det för att bo där. Ibland kan det leda till att de kan betala mer för fastigheten. Men i vissa fall kan det leda till att det är för mycket problem. De vill inte ha den huvudvärken. Men då kan jag komma och förädla det projektet och göra det till en fin villa.

Jan: Men jag tänkte, vi kollade ju också på Kronofogdens hemsida, när vi var i de här tankarna. Och gick på någon visning också. Det var ju oftast också de här projekten som folk springer ifrån, eller, jag vill inte ha det nu.

Caroline: Det var det, men sen var det väl ändå inte så att… Det var typ ingen som la bud.

Jan: För att man var rädd.

Philip: Jag själv har aldrig köpt något via Kronofogden.

Varför man säljer av för att kunna levla

Jan: Men hur är tanken sen då? För detta är också så här fascinerande, som jag ibland har fått frågan. Säg sen när du levlar, så kommer du förmodligen säga att det är för mycket bök med de här villorna. Och så kommer du försöka sälja av det. Och då, för jag har varit med om det innan, då kommer folk så här: alltså, där är något lurt. Varför skulle han sälja de här villorna om det nu funkar? Och så försökte jag förklara, jo, för du vet, efter ett tag levlar man, då vill man ta nästa steg och då vill man använda de pengarna för att skjuta till för att kanske köpa den där flerbostadsfastigheten. Är det dit du är på väg, att du vill köpa sen någon flerbostad?

Philip: Jodå, jag tänker att det är mitt nästa steg. Så jag kommer att göra de här projekten tillsammans med min svåger, och sen är min plan, speciellt nu när det börjar dyka lite, jag tänker att nu har jag min möjlighet att slå till. För jag vet att det här beståndet som jag har nu, om fem år kommer det försörja min familj. För jag har bara någon procent belåning kvar i varje fastighet, och amorteras detta av nu under några år, så har jag ett kassaflöde som jag kan leva av. Men nästa steg blir då att hitta ett flerfamiljshus som verkligen kommer att ändra mitt liv, eller någon annans liv som också är med i det projektet. Där vi kan göra samma sak, men på kanske 15, 20, 30 lägenheter.

Hur mycket arbete ligger bakom

Caroline: Hur mycket jobb skulle du säga att det är med de här villorna, eller att underhålla det?

Philip: Att underhålla det är inga konstigheter, men det är själva förädlingarna som är tidskrävande. Jag har varit tjänstledig nu i ett år, där jag har hållit på bara med detta. Det är förädlingen, inte underhållet.

Caroline: Nej, nej, nej. Precis. Och hur mycket tid har du lagt ungefär på respektive?

Philip: Det har varit heltid plus lika mycket till. Det har varit ett hästjobb under tiden, och jag tror det finns ingen genväg. Det är det som är grejen, för ska jag hyra in hjälp så kostar det, och då försvinner likviden direkt. Gör jag det själv, kan jag hålla i pengarna, men då får jag offra min tid. Och det har varit många veckor, det har varit 80-timmarsveckor, utan överdrift.

Jan: Men vet du vad, det där, och jag gillar att du säger det. Jag läste faktiskt en spännande artikel häromveckan som var så här, till syvende och sist så gäller proof of work. Att när man hör talas om så här 29-åringar som blir miljardärer utan någon större arbetsinsats, jag tänker på FTX och krypto, men över lång tid så kommer det ändå tillbaka att det som belönas är hårt jobb, flit och systematik. Att det ligger någonting i grunden.

Philip: Ja, och jag tycker att det är ganska sunt.

Jan: Och så är det ju i vårt företagande också, det är inget som kommer gratis. Det har varit 80-timmarsveckor i många år. Men kör man hårt jobb och målmedvetenhet, ja, då kommer ju resultaten på andra sidan också.

Philip: För hur ska jag ta mig an ett projekt med 30 lägenheter om jag inte gjort det innan? Så därför, börja med de sketna lägenheterna, som jag inte visste vad jag gjorde. Som ändå har blivit en 15 projekt kanske, som nu kan ta nästa steg. Kunskapen finns där. Och drivet är där fortfarande.

Vad är man bäst på? Att se projekten

Caroline: Men vad skulle du säga att du är bäst på i de här projekten nu när du har gjort ett antal? Är det själva hantverket eller är det att se att det här kan bli det här? Att visualisera fram, att ha en målbild? Eller är det något annat?

Philip: Det jag tror är svårast är att hitta projekten som går att förädla på det sättet. De här små projekten som går att få tid på ett bra sätt. Och det skulle jag vilja säga är en egenskap som inte finns hos alla, som jag tror är utvecklad på något sätt. Och det skulle nog vara det bästa. Och sen hantverket, det löser jag. Det är egentligen det enkla. Själva snickeriet är det enkla.

Jan: Men jag skulle faktiskt säga så här, Philip, jag håller inte med.

Philip: Men du har väl inte gjort samma sak? Du kan inte liksom bara så här, jag har inte gjort det som du har gjort, men jag håller inte med dig.

Jan: Det kommer en ponduspostulering här. Nej, men jag tror så här, för jag håller självklart med dig i det du säger, att hantverket är inte det svåra, och det säger jag inte för att jag kan det överhuvudtaget. Men jag säger så här: det finns väldigt många hantverkare. Det finns väldigt få människor som gör det du gör.

Detta är min egen tes, så jag provpratar: jag tror att detta handlar om din attityd. Attityden av att, okej, jag vågar, jag ber om hjälp, jag är prestigelös, jag har inte koll på läget, men vi testar och sen löser vi problem.

Mod, uppoffring och att göra det 95 procent aldrig gör

Jan: Vi löser problem längs vägen. Jag vågar be min släkting om hjälp, eller Leif, och våga tänka lite annorlunda, våga vara lite knasbollen. För det hade varit så enkelt för dig, jag har detta drivet från min idrottskarriär, jag har den här utbildningen, jag har detta jobbet som deltidsbrandman. Du hade kunnat vara nöjd. Är du med? Allt detta är egentligen att ta dig an en massa problem i ditt liv som du egentligen inte hade behövt.

Du gör ju någonting som 95 procent av befolkningen aldrig gör. Och det kommer också göra att om ett par år så har du det som 95 procent av befolkningen aldrig kommer få.

Och sen det värsta, nu pratar jag för min egen erfarenhet, sen kommer folk säga så här: vilken tur. Vilken tur du har. Och jag bara så här, det handlar inte så mycket om tur, utan det har varit många, precis som du säger, kvällar, helger, nätter.

Philip: Det är bra, vi gör den här podden idag. Och så gör vi en ny om något år.

Jan: Ja, men exakt. Så jag tror att ibland blir det så mycket fokus på färdighet, för det är så enkelt att prata om så här, ja, du vet, jag kan renovera ett fuktskadat hus. Det är mycket svårare att prata om det här som jag tror man kallar growth mindset. Okej, jag är villig att lära mig, jag är villig att göra misstag, jag är villig att vara knasig, gå till banken och sen säger banken nej. Och sen sitter jag fast i ett år. Och då börjar man säga, shit. Och att inte bli nedslagen där.

Caroline: Ja, men man kan bli nedslagen, men man kanske också kan ta sig upp igen.

Jan: Ja, och det är uppenbarligen det Philip har gjort.

Caroline: Men jag menar att det är inte så vanligt att man tittar på det från det perspektivet, att det är snarare det som är din framgångsfaktor än att du har en släkting som är fuktkonsult.

Invandrarbakgrund och föräldrarnas resa

Caroline: Men Philip, tror du att din invandrarbakgrund, eller du är kanske född här, men dina föräldrar är inte det?

Philip: Stämmer, jag är född här.

Caroline: Så du är andra generationen, och vi är också det. Och jag säger inget speciellt med det, men jag tänkte att…

Jan: Dina föräldrar är från Polen, mina är från Tjeckien.

Caroline: Så vi är det invandrargänget här idag. Men jag tänkte, kan det också spela någon roll att du kommer från någon annan kultur?

Philip: Jag har pratat med dig kring mina föräldrar, det har inte varit mycket kultur, men de har brutit ner det på det sättet att… De kom ju från det forna Jugoslavien, som var krigsdrabbat, och de hade begränsade förutsättningar. De kom hit och har jobbat stenhårt, och de har gjort det steget. Nu är mitt nästa steg att givetvis också jobba stenhårt, men också använda huvudet och göra det på ett lite annorlunda sätt. För jag tror att vi hade helt olika förutsättningar. De för 30–40 år sedan och jag idag.

Caroline: Förstår de det du gör, eller hade de hellre velat att du var brandman på heltid?

Philip: Grejen är att de förstår det som är roligt. De förstod ingenting när jag idrottade. De var emot alltihopa. Men just detta har de sett. De var nog skeptiska från början. De ser att skiten funkar faktiskt.

Jans föräldrar: samma story

Jan: Det är så roligt. Jag skrattar, för detta är precis storyn om mina egna föräldrar. Pappa flydde 68 från Tjeckoslovakien. Min mamma kom hit 80. Också kommunistiskt land. Ingenting. Mamma lär sig svenska på skolan. De sitter och gör så här. Jag tror de gjorde bälten hemma på kvällarna. De fick hem massa bälten och sen skulle de göra hål i dem. Och mamma delade ut tidningar på morgonen. De gjorde en massa skitjobb.

Caroline: Men det gjorde mina föräldrar också. Jobbade nätter och sådana saker.

Jan: För det var inget annat sätt att komma in i samhället.

Caroline: Nej, precis. Och sen min mamma var ju lärare i 30 år. Och som förälder så vill man ju sina barns bästa. Och då var hon ju alltid på så här: ja, men Jan var duktig i skolan, så att du får en bra utbildning, så att du får ett bra jobb, och så att du kan köpa hus och få en flickvän och barn och så barnbarn. Så hon sa ju så här när jag startade eget: ja, Jan, du vet jag har alltid stöttat dig i allt du vill göra. Men sen skaffar du dig ett riktigt jobb. Och sen tog det typ…

Jan: Ja, men ett antal år. Nu accepterar hon det. Det verkar funka, men jag fick faktiskt samtalet häromveckan, nu när hon hade lyssnat på vår podd och att vi var i det här VDON-projektet: alltså, går det bra, har ni pengar så ni klarar det? Den frågan får man också många gånger.

Caroline: Man är ju fortfarande deras barn.

Jan: Ja, men precis.

Det svåraste: att hålla i fastigheterna i stället för att sälja

Caroline: Men vad upplever du har varit klurigast eller svårast på den här resan?

Philip: Just att våga. Det är inte så att jag bara slängt mig ut. Det har pågått många processer här i huvudet innan man vågar. Och just att jobba med den rädslan. Det jag gör nu kan alla göra. Men det krävs en typ av förberedelse och uppoffring. Och just att man gör en stor uppoffring, och det är inte bara jag som drabbas. Det är till exempel min fru som jobbar heltid. Vissa månader har inte jag kunnat plocka ut en lön från firman. Och då lever vi på hennes lön. Och det är en väldigt likvidkrävande bransch. Renoveringar kostar pengar. Så det är mycket pengar som kommer in, men ännu mer som kommer ut. Och just att kunna hålla det tills man börjar se resultat. Det har varit det klurigaste och svåraste.

För det är lätt att göra en renovering och sen sälja, plocka ut vinsten och åka på semester. Men det är bara en kortsiktig lösning.

Hur ska jag kunna hålla i dessa fastigheterna så att de om fem, sex år kan försörja min familj och börja ge tillbaka? Så det har nog varit det svåraste, att hålla i det. Att inte gå tillbaka till att bara sälja av skiten och, fan, jag har gjort mig lite pengar nu.

Jan: Jag älskar det. Jag älskar det, Philip. För detta är, för att ta Kosacki-avsnittet som vi hade häromveckan, så var det ju så här att det är så lätt att ta den kortsiktiga lösningen. Att ta genvägen i stället för att göra det som är rätt på lång sikt. Och till och med folk skulle säkert säga så här: du är dum. Du är dum som inte gör det. Titta så enkelt du hade kunnat få ut de här pengarna.

Philip: Det är mina hantverkarkompisar som säger så.

Jan: Ja, men exakt. Det kanske är deras erfarenhet.

Kalkylen är den enklaste som finns

Caroline: Men jag tänkte alla de här kalkylerna du måste göra, räknandet. Har du tyckt att det har varit klurigt till att börja med? För det är lätt att räkna fel. Det är lätt att estimera fel. Och det kanske man också får leva med. Men vad tänker du om det med att räkna på hus?

Philip: Jag tror att det är den enklaste kalkylen som finns. Och samma kalkyl, med lite modifikation, funkar nästan till varje projekt. Jag har sett andra företagskalkyler, olika projekt de håller på med. Detta kan du göra på penna och papper på ett vanligt block. Så det är inte så svårt egentligen. Det är en tungrodd bransch. Men det är en väldigt enkel bransch. När man väl har förstått vad som händer, vad som behövs göras.

Jan: Ja, precis. Hade man frågat Warren Buffett, så hade han också sagt att investera är ganska enkelt. Du köper något som tjänar pengar, och sen äger du det länge. Och det är väl liksom så att när man har fattat en bransch, så kan man skippa många av de där stegen.

Stoltheten och att vara en seg jävel

Caroline: Ja, men snyggt. Vad skulle du säga att du är mest stolt över?

Philip: Just det att hålla fast vid det jag gör och vara en seg jävel. Det har jag varit stolt över hittills.

Caroline: Tror du idrottandet har hjälpt dig?

Philip: Jodå. För det har också varit en sport, denna sporten nu också, där man får bara en klapp på axeln då och då. Mer än så får man inte.

Caroline: Nej, det är inte så mycket bekräftelse.

Philip: Stämmer. Så man måste själv motiveras på något vis. Man lägger ner så många timmar, så mycket uppoffring. Och så får man någon minut i rampljuset. Och sen tar det slut och så är man tillbaka.

Caroline: Det är spännande det med självmotivering och hur man blir en seg jävel.

Philip: Ja, precis. För det kan man ju lära sig. Folk tror att man är det från födseln, men det tror inte jag.

Caroline: Nej, man formas.

Philip: Och det är inget som jag har gjort medvetet, men jag har bara kommit in på de vägarna i livet som har tvingat mig till det.

Att flytta över ett framgångsrecept mellan områden

Jan: Men vet du vad, jag gillar det. Jag kan bli lite betänksam. När jag inte behöver analysera mig själv, så tänker jag så här. Det finns ordspråk: champions are not made in tournaments, champions are made in training.

Philip: Ja, men det stämmer.

Jan: Och det som jag hör mycket, vi känner ju inte varandra mer än detta som vi har pratat, så blir jag så här: du har ju återanvänt samma framgångsrecept som har gjort dig framgångsrik i brottning och i K1, egentligen fastigheter. Och det är ju det som är så himla coolt också. Man tar någonting som man kan i ett område och sen flyttar man över det i ett annat område. Och det är den här uthålligheten, att ha en plan, hålla sig till planen, sen blir man skadad. Då behöver man vidta något annat träningsprogram. Man behöver hantera det som behöver hanteras. Och sen precis också, som du säger, både använda musklerna och använda huvudet. För det räcker inte bara att vara så här, jag är duktig hantverkare, jag är duktig brottare. Du behöver vara smart i huvudet också och kunna ha strategin, ha planer. Och sen dessutom kunna exekvera på det.

Philip: Man märker väl vilka styrkor man tar med sig och hur man kan applicera dem.

Jan: Men det gäller ju att man tillskansar sig styrkor. Och hur gör man det? Då måste man utsätta sig för jobbigheter och vara självmotiverad.

Philip: Men det är ju bara på spelplanen. Det är väldigt psykologiskt.

Det osynliga arbetet bakom prestationen

Jan: Ja, men jag tycker att det är viktigt, för ofta är det ju inte de här sakerna man pratar om, utan då blir det mycket fokus på det som syns. Det syns ju liksom så här nu, fotbolls-VM. Det syns de som är på plan, men det syns inte träningstimmarna innan och efter och uppoffringarna.

Philip: Stämmer. Och alla runt omkring oss, som hjälper dessa människorna att prestera.

Jan: Exakt. Ja, och då kommer vi tillbaka till så här, ingen har blivit framgångsrik på egen hand, utan bakom varje människa står det ju ett team. Ett gäng.

Drivkraften: att försörja familjen och stegra det

Caroline: Sista frågan jag tänker innan vi ska runda av, vad är drivkraften? Du har varit inne på det här att försörja familjen, verkar vara viktigt för dig. Vad tänker du mer?

Philip: Ja, och sen ska man stegra det och gånga det, helst med tio. Så det har varit själva, och resan dit, hur den kommer att se ut. Jag har lite planer i bakhuvudet, men…

Caroline: Är de liksom härliga att ha?

Philip: Ja, de är fina. De är motiverande.

Caroline: Hur har det varit också, till exempel med Johanna, din fru? Har ni liksom så här, för jag gissar att ni måste ha pratat mycket om det här. Och hur har det gått?

Philip: Utan henne hade det inte funkat. För vi driver ett hushåll tillsammans och hon tar den rollen. För är jag borta 80 timmar på en vecka, så kan jag inte laga mat. Men jag kan vara en högpresterande individ för att jag får lagad mat hemma. Jag behöver inte bry mig om det på samma sätt de veckorna där jag är frånvarande. Och just att det är gemensamt alltihopa. Det är inte bara att jag gör det på egen hand, utan det är en lagsport. Men det är en person som syns.

Jan: Ja, jag älskar det du säger. Så har det ju varit mycket hemma hos oss också. Det blir som ett partnerskap, när alla pusselbitarna ska läggas.

Jag hade inte kunnat göra det jag gör utan din hjälp. Och det måste lyftas.

Caroline: Ja, men gud ja.

Jan: Och jag tycker precis, ja, det är så himla coolt och så himla fint. För precis som du säger, ja, det är du som sitter i podden. Men hennes bidrag är ju minst lika viktigt. Och det hade inte gått på annat sätt.

Tre bästa tipsen till den som vill börja

Caroline: Ska vi ta den där sista frågan som vi brukar ställa? Du vet vilken, om du har någon bok eller någon podd eller något annat som du vill dela med dig av?

Jan: Ja, men innan vi tar där. Till någon som bor utanför Umeå och som tänker så här: gud ja, men här finns också en fuktskadad frisörsalong för två miljoner. Vad skulle vara dina tre bästa tips?

Philip: Kolla vad hyran i området är. Kan hyran täcka ett färdigt projekt på ränta och amortering, på 75 procents belåning? Och kan man höja värdet tillräckligt mycket för att få tillbaka sin kontantinsats? Det är de tre grejerna jag hade kollat efter. Då hade jag slagit till.

Synen på fallande priser och stigande räntor

Jan: Är du orolig också nu? För nu pratar ju många så här, nu kommer folk också vara så här med en invändning: ja, Jan, det där var ju enkelt nu de senaste tre åren, för att vi har haft värdeökning. Hur ser du nu på att fastighetspriserna eller bostadspriserna sjunker?

Philip: De sjunker och räntorna går upp. Själva kassaflödet minskar ju för min del. För jag har haft öppna lån, i och med att jag har refinansierat så ofta och köpt nya projekt. Men grejen med det är, jag är bara i steg ett på resan. Nu är nästa steg att hitta flerfamiljshus. Och då tänker jag att då kommer jag köpa dem till de nya priserna. Och ge det fem år, så får vi se var de nya priserna hamnar. Så jag går in med en stor ödmjukhet i denna lågkonjunktur, om vi kan kalla den det. Jag har inte varit med om det innan, men jag tror att fortsätt att göra samma sak och bara se till att hyrorna måste täcka ränta och amortering, annars är det inte aktuellt. Det är samma strategi, fast lite mer konservativt.

Jan: Ja, precis. Och sen brukar jag säga så också, det är i backen man rycker.

Philip: Jo, men visst är det så.

Jan: Det är liksom aldrig så bra. Man får inte vänta på nerförsbacken.

Caroline: Nej.

Jan: Men jag tänker att vi lägger ofta så mycket tid på det som är negativt. Och jag brukar säga så här, har du lagt 15 minuter på att tänka på allt som går åt helvete, för det är liksom default, ja, då behöver du faktiskt lägga 15 minuter på att tänka på allt som är positivt också. För det är inte alltid bara negativt. Det är alltid två sidor av det där myntet.

Att vara ombytt till matchen

Caroline: Men jag tänkte också en annan fråga innan vi tar det med boken. För vi hade ju vår andra kompis, Philip, som har fastigheter, och han var ju jättestörd över att han hade missat ett tillfälle att köpa en fastighet, och han var inte ombytt till matchen. Kommer du ihåg att vi hade den diskussionen? Att han hade inte pratat med banken om det. Han hade inte färdiga lånelöften. Och sen kom det en fastighet som kom ut på marknaden snabbt och sen försvann den snabbt också. Så kände han att det gick honom ur händerna. Men tänker du också så att du ska vara färdigbytt till matchen om det nu dyker upp någonting?

Philip: Jodå, jag är redan ombytt just nu. Och jag har en mejllista med fem, sex personer som har uttryckt att vi vill vara med på nästa projekt. Och de har finansiering. Så jag behöver bara hitta projektet, lägga upp planen och ro hem det på det sättet. Så vet jag att kapitalet kommer komma och timmarna kommer läggas ner från min sida. Men det är vanliga knegare som har råd med ett villaprojekt, till exempel. Men nästa steg som jag ska försöka ro hem är då ett flerfamiljshus på kanske 30–40 lägenheter som verkligen kan förändra mitt liv. Och den personen som är med i projektet också. Så jag vet att de finns där ute, de kapitalstarka. Våra vägar ska bara korsas. Och jag är ute och letar de här fastigheterna hela tiden.

Boktipset: Who Not How

Jan: Coolt. Någon bok som du skulle tipsa om? Det behöver inte vara en fastighet, det kan vara vad som helst.

Philip: En bok jag nyligen läste, den heter "Who Not How". Jag vet inte om ni känner till den. Vem som har skrivit den, jag kommer inte ihåg författaren. I korta drag handlar det om att vem och inte hur. Så vem kan hjälpa mig med nästa projekt? Vem har till exempel kapitalet till nästa projekt? Vem kan förmedla kontakten för att jag behöver fixa detta? Vem kan hjälpa mig inne i huset när jag jobbar? Så "Who, not how".

Jan: Den är skitbra. Ja, jag gillar det. Det är right up my alley.

Philip: Den har en liten fastighetsnisch, men mest företagande.

Jan: Ja, men det är liksom samma. Det ska vara tillämpbart på allt.

Avrundning

Jan: Jag tänker så här, det är helt sjukt att vi har pratat i en och en halv timme. Philip, ett fantastiskt stort tack för att du delar med dig. Jätteinspirerande. Och precis som du sa, du får vara återkommande gäst så att vi hör hur det går för dig. Och jag tänker så här, det är sällan, om jag får vara så här, som man fångar någon så tidigt på resan och får höra om dina framgångar, höra hur du tänker. Jag blev inspirerad och tyckte att det var jättetrevligt. Så tack så hemskt mycket.

Philip: Tack själva. Det var superkul.