Vad kan du plocka bort för att göra livet rikare?

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Vad kan du ta bort från ditt liv som gör det rikare?
2. Engrejsgrejen och vägen in
3. Vad är ett tankespjärn?
4. Nyfikenhet är förutsättningen
5. En kultur som bara adderar
6. Måstena vi själva har adderat
7. Är du intresserad av ekonomi i smyg?
8. Balansekonomi och en dunderkoll
9. Tråden om gitarren
10. Ramit Sethi och risken med snålhet
11. Att fastna i en fas
12. Det emotionella är klurigare än det excelliga
13. Trådar som lyfter det emotionella
14. Förmågan att få insikter
15. Att argumentera sig blå fast man har fel
16. Loss of face och masken utåt
17. Mitt inne i det utan kamera
18. Trygghet i pengarna eller i sig själv
19. Vad ligger värdet i nu?
20. Arton namn och en överväldigande tacksamhet
21. Människans värde ligger i varandet
22. Poddsamtal utan agenda
23. Rörelse utan prestation
24. Hippiegrejer på ett projektmöte
25. Hur fick du med folk på bara bilder?
26. Tillbaka till ämnet, vad är ett rikt liv?
27. Ett rikt liv är relationer
28. Hur blir man bra på relation med sig själv?
29. Skrivandet som väg till sig själv
30. Skriva för att studsa ut
31. Sluta ta fajten på insidan
32. Att översätta en insikt till andra
33. Att göra slut med sin duktiga flicka
34. Vilken jord är blomman planterad i?
35. Vad gör du av ditt ego?
36. Vad ska egot skydda mot?
37. När egon krockar
38. Säg ja när jag är ja, nej när jag är nej
39. Exempel på ja när man är nej
40. Orkestern och intuitionens nudges
41. Stund är inget bra mätetal
42. Är det inte bara rationalisering?
43. Rationellt skadade
44. Vad är hjärtat i det?
45. Toxic parenting i bilen
46. Rösten som blir starkare
47. Get your shit together
48. Skolan och de kluvna beskeden
49. Ett roligare spel
50. Skammen i att säga ja till det man vill
51. Deskriptivt, inte preskriptivt
52. Blomman planterar djupare rötter
53. Avrundning och boktips
54. En öde-ö-bok även för män
55. Att förstå sagorna och gå ner i underjorden
56. Bokcirkel och Wildman
57. Tack och farväl

Vad kan du ta bort från ditt liv som gör det rikare?

Jan: Och så utkristalliserade sig det till den här frågan: vad kan du ta bort från ditt liv som gör det rikare? Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. I dag har vi med Helena Roth som gäst.

Helena: Goddag, goddag!

Jan: Och jag tänker så här, Helena, du är ju en av våra vänner sedan flera år tillbaka. Jag tänkte på det när jag skulle presentera dig, du har ju nästan lika brokigt CV som jag. Du har jobbat med allt från kvalitetsledning på Q-Pharma och Medtech-bolag. Du designar fabriker och fabriksflöden i smyg. Du har haft styrelsejobb i massa föreningar. Du tog initiativ till Skolvåren, som var ett projekt på Twitter som bland annat skulle lyfta den svenska skolan. Och på senare tid har du uppfunnit det här begreppet som jag älskar, och som många i forumet har börjat älska, i form av tankespjärn. Som du både poddar om, skriver om, har en YouTube-kanal och en Patreon-community kring. Så välkommen!

Helena: Tack!

Jan: Vill du lägga till något?

Helena: Nej, det låter brokigt.

Jan: Det låter brokigt, ja.

Helena: Men väldigt roligt.

Engrejsgrejen och vägen in

Jan: Ja.

Helena: Och för mig alldeles nödvändigt. Jag har insett att jag står inte ut med engrejsgrejen.

Jan: Ja. Och det är kanske det som speglar sig.

Caroline: Vad är den här engrejsgrejen?

Helena: Jag tycker om att mina dagar inte ser likadana ut.

Jan: Ja, så inte i ett projekt bara?

Helena: Nej, precis. Jag vill liksom inte ha långa heltidsuppdrag. Åh, fy tusan. Vill inte. Så som konsult har jag varit ganska udda. Det klev jag ifrån för ett tiotal år sedan. Jag vill inte det.

Jan: Ja, för jag tänker så här att vi ska inte prata om design och fabriksflöden.

Helena: Nej, även om det är väldigt roligt, ska jag säga.

Jan: Men jag tänker att vi ska prata om tankespjärn. Vi ska prata om lite som du och jag pratade om när vi käkade lunch härom veckan. Då sa du så här: med mitt projekt är det säg ja när du menar ja, säg nej när du menar nej. Men jag tänkte faktiskt att vi skulle fördjupa oss lite i det här med tankespjärn. För du hänger ju rätt mycket på RikaTillsammans-forumet, vilket jag älskar. Jag är så tacksam för att du gör det där, för att du är en lite annan fågel där, som vi ska prata om.

Helena: Som behövs, ja.

Jan: Som behövs, ja. Du skriver så här i din beskrivning: mamma till begreppet tankespjärn, vilket också summerar min livsfilosofi. Älskar att både ge och få tankespjärn, och det håller mig tack vare dig i rörelse på alla plan. Du får börja utveckla för dem som aldrig har hört begreppet tankespjärn och vill slå upp det i akademins ordlista.

Vad är ett tankespjärn?

Helena: Ja, de kommer inte så långt, men googlar man så kommer man ganska långt i alla fall. Tankespjärn för mig, Caspian har sagt till mig att jag är så fysisk när jag beskriver det, för det är när man hör något, ser något, försöker göra något, och så hela hjärnan eller systemet bara liksom tjorvar sig. Att det är något som händer. Jag ställs. Och det kan vara ett begrepp. Det kan vara en mening någon säger. Det kan vara en yogarörelse jag försöker göra när min kropp tittar på mig och säger: alltså hallå, men är du allvarlig nu? Tror du verkligen att det här ska gå att göra?

Jan: Vad händer i dig när du får detta, tankespjärnet?

Helena: För mig är det så att där kommer jag till ett litet gränsland. Det är någon slags pausområde. Innan, i mitt tidigare liv om man säger, kunde jag bli frustrerad, och det vill jag inte. Jag går från det. Nu är det så här: åh, wow, vad händer här? För jag vet inte riktigt vad som finns på andra sidan. Så det är någon slags mellanrum som jag är nyfiken på att se. Vad kommer att öppna sig av detta? Vad kommer detta att kunna bli?

Jan: Så det kan bli nya perspektiv kanske, eller något annat?

Helena: Precis, nya perspektiv.

Det gör att jag inte bara ser från min grad, utan där är 360 grader som jag kan se någonting på.

Helena: Så det är ju ett sätt att se det på, som jag tror många gör, just det där att tankespjärn ger mig nya perspektiv. Det gör att jag inte bara ser från min grad. 359 andra grader som jag kan se någonting på. Men det kan ju också, för mig kan det också väcka ganska mycket känslor. Att jag kommer upp mot en känsla, en trossats i mig själv, som jag kanske inte hade fått syn på annars om jag inte landade i detta. Så det kan vara att jag inte egentligen får något nytt perspektiv, men jag får syn på mitt eget.

Nyfikenhet är förutsättningen

Caroline: Det handlar ju om att vilja utvecklas då kanske.

Helena: Ja, det är svårt att inte vara nyfiken. Är du inte nyfiken, så tror jag inte tankespjärn funkar. För då kliver du aldrig över. Tankespjärn för mig är som en invit. Jag måste inte kliva in i det, men jag kan. Och det händer att jag väljer att inte göra det. Jag klarar inte mer just idag. Jag har nått min kvot. Men om jag inte är nyfiken alls, så skulle jag bara stänga dörrarna och gå därifrån.

Jan: Jag tänker på det här, vad jag menar med udda fågel. För du föreläste på en konferens nu i höstas, med massa investerare som var där just för att vi investerar, vi tycker det är kul med pengar. Och sen kommer du upp och är så här: ja, men nu ska ni få ett litet tankespjärn här. Hur får du ett rikare liv genom att plocka bort grejer? Och jag tror, du vet, man bara plötsligt såg en massa fågelholkar i publiken. Jag lyssnar ju på dig och har hört dig innan, men jag var också så här: ja, det är en jävla fråga som har förföljt mig nu i fyra månader.

Helena: Men det känns ändå som att du har varit där lite och petat innan, Jan. Att du har pratat om oss nu, du är 40, jag är 45. Att det kommer komma en tid i vårt liv när vi kommer göra oss av med saker, har du sagt. Så jag tänkte, ja, det stämmer nog.

Jan: Ja, det är nog Helenas fel.

Caroline: Ja, det är nog Helenas fel.

En kultur som bara adderar

Jan: Så ja, vad spännande det är. Istället för att köpa massa grejer och ha. Men kan du inte säga någonting mer om det ämnet som du pratade om på konferensen?

Helena: Ja, precis. Det var en sån där grej. Tillfrågad, kan du inte hålla? Typ absolut, sa jag, vad vill du att jag ska prata om? För det var roligt, det var massa börs-vd:ar, eller grundare, och sen var det så här: nej, och sen kommer Helena. Och du vet, alla var så här: undrar var hon är börs-vd, eller var hon investerar, och sen bara blev det en sån mindfuck.

Jan: Precis, precis, för det var det jag fick till mig nämligen.

Helena: Det kommer någonting som man inte förväntar sig att höra på en sån dag, som ju i princip riktar sig mot investerare. Och det var så här: ja, vad kan jag? Funderar du mycket över detta? Vi gick en promenad och jag spann på många grejer som det inte alls blev. Och så utkristalliserade sig det till den här frågan: vad kan du ta bort från ditt liv som gör det rikare? Och det är precis en sån grej som kan ge ett tankespjärn för någon. För att man tvingas in i det där pausläget. Bara, eh, va? Liksom. Och vi lever ju i en kultur som är så oerhört additiv, kan man säga det? Vi ska addera, det ska vara mer och det ska vara bättre. Det ska vara snabbare och det ska vara hippare och hottare. Allting ska vara mer och mer och mer. Man ska köpa flera bilar, man ska ha många tv-apparater, man ska ha många kameror.

Måstena vi själva har adderat

Helena: Så att bara den där tanken att fundera på: har jag adderat någonting som jag i grunden mår bra av, som faktiskt bara blir ett måste? Och det var ju det som för mig. För mig är det mer den aspekten av det hela. Att det finns en massa måsten som jag har adderat i mitt liv.

Jan: Ja, man köper en segelbåt, man köper en sommarstuga, man har tre bilar. Helt plötsligt har du tre bilar som du ska ta hand om. Inte bara din egen trädgård, utan sommarstugans trädgård också. Du har två tak, du måste kanske byta. Att det blir den där grejen.

Vi tänker oss att vi gör våra liv rikare genom att lägga till. Och så blir det istället att det kanske faktiskt kostar mer än vad vi tror.

Jan: Och det blev bra. Det blev ett himla bra snack av det där. Vad tänker du, Caroline?

Caroline: Jo, jag tänker väl att jag funderar mycket på det här med minimalism. Och det är ju i ropet. Jag har tagit bort massa grejer i mitt liv. En del grejer saknar jag inte, alltså rena prylar. En del av dem saknar jag. Så för mig har det varit så att jag behöver fundera lite innan jag tar bort saker i mitt liv. Men jag har nog aktivt gjort det väldigt länge. Tagit bort den upplevelsen, eller den personen, eller de grejerna i garderoben. Och jag tror inte att jag har tänkt efter så noga innan jag har gjort det. Utan det har bara varit: det är skitjobbigt med det där, bort med det. Så man kan ju också fundera lite innan man tar bort grejer. Eller vad tänker du, Jan?

Jan: Jag tänker lite samma. Jag tänker att det är lite dit vi är på väg också. Det här med säg ja när du menar ja och säg nej när du menar nej.

Är du intresserad av ekonomi i smyg?

Jan: Men jag tänker, innan vi går dit så blir jag ändå lite nyfiken. Detta har jag inte frågat dig. Du hänger ju ändå på ett ekonomiforum. Du föreläser på ekonomikonferens. Men är du intresserad av ekonomi i smyg?

Helena: Nej. Jag funderade på det. Jag snackade med min bror för två veckor sedan, vi FaceTimade, han bor i England. Och så började vi snacka igen. Vi snackade om allt möjligt. Jag ställde honom just förra gången: du, var kommer det ifrån? Har vi fått detta med oss hemifrån? Och han påminde mig om någonting som jag inte har tänkt på innan. Vi fick obligationer av morfar i julklapp, till exempel. Tomas, min bror, han fick någon aktie i julklapp eller födelsedagspresent eller något sånt här. Jag har alltid haft ett sparkonto. Så jag tror att även om jag kommer från en familj som inte egentligen har snackat mycket pengar, så har det nog hela tiden funnits där. Jag vet ju att jag började leta sjysta, jag är inte som min bror. Jag vill ha etiskt hållbart och så vidare. Det började jag leta efter så fort jag flyttade hemifrån. Så nej, jag är piss-ointresserad av ekonomi. Men ekonomi i sin grund, det vill säga resurshushållning, jag går ju igång på resurshushållning. Så det är någonting i det. Men budget och, åh nej.

Caroline: Det håller jag med dig om. Jag tycker inte det heller är så kul.

Helena: Men det är några andra aspekter av resurser, helt enkelt.

Balansekonomi och en dunderkoll

Jan: Ja, precis. Jag tror att jag tänker på det mer. Och det har jag ju fått med mig också. Sedan jag började hänga med dig för fem, sex, sju år sedan någonting, hela det här med balansekonomi, att resurser i tid, energi och pengar, de här aspekterna, det har jag tänkt på innan, men det har blivit tydligare. Så jag har börjat hänga med er också.

Helena: Men ja, jag är piss-ointresserad. Jag har liksom ingen koll och samtidigt så har jag koll. Jag vet att när jag skilde mig, så kom jag till dig och sa hjälp, och så sa du, gör en sammanställning. Och så gjorde jag en sammanställning. Du vet, vad har jag på sparkonton, vad har jag på pensionskonton, olika fonder, förhandsmoster och lite till. Och du bara: wow, vilken dunderkoll!

Jan: Ja.

Helena: Jag plockade ju fram det, men jag visste var jag skulle hitta det. Så att när jag behöver det. Kan man säga så?

Jan: Ja, ja, ja.

Helena: Alltså, jag är jättetacksam för att du och Moa, ni är ju alltid de jag kommer till. När jag sitter fast, eller jag behöver bolla, eller jag behöver ha nya tankar. Och då underlättar det, och det tror jag för att jag har skickat en del folk till dig.

Jan: Ta ett samtal med Helena, eller när du är i forumet, när någon kommer och säger: ja, nu har jag fått en miljon i arv och det känns ingenting. Så brukar jag tagga in dig. Så att, ja, när jag skrev frågan, så tänkte jag så här: jag tror att du egentligen inte är så intresserad av ekonomi, men jag tänkte precis det du säger med resurshushållning. Men sen var jag ändå så här: fast jag tror att du är väldigt nyfiken på människan. Att du blir ju så nyfiken, vem är det som sitter där bakom, som skriver det där?

Tråden om gitarren

Helena: Var du inne i den tråden med gitarren?

Jan: Ja. Kommer ni ihåg, Karro? Vi hade den här tråden med han som skulle...

Caroline: Ja, han som ville köpa en gitarr.

Helena: Jag kan meddela för alla att vi behöver inte oroa oss längre. Gitarren är köpt.

Jan: Yes. Det är succé, alltså.

Caroline: Är personen nu nöjd?

Helena: Han är glad för sin gitarr. Jag känner inte att det var ett felköp.

Jan: Nej, vi var många i tråden som var så här: heja det, heja det på honom. Och han var så här: alltså, det var inte meningen att det skulle uppfattas så, men nu har jag beställt min...

Caroline: Uppfattas hur?

Jan: Nej, men att han inte unnade sig något, eller att det var. Men han var så här: nej, men nu är gitarren beställd.

Ramit Sethi och risken med snålhet

Helena: Men du, får jag hoppa in? Jaha, jag har ju hört er snacka om Ramit Sethi i hundratals avsnitt, utan att ta mig. Så jag tar itu med det. Jag läste hans "I Will Teach You to Be Rich" över jul. Och så har jag lyssnat på ett par av hans, nej, nu har jag nog lyssnat på alla hans poddar. Han har en ganska ny podd, 25 avsnitt.

Jan: Ja, precis, med relationer.

Helena: Med relationer. Så ett par, han, och så snackar de ekonomi och olika grejer. Och den saken som jag funderar över verkligen när jag lyssnar på detta, som jag tycker han är skitduktig på att belysa, du har inspirerats mycket av honom, det är just det där. Man måste passa sig så man inte hamnar i ett snålt mönster, som blir så att det genomsyrar varje liten atom i ens kropp. Så att till och med tanken på att köpa en gitarr blir helt främmande. Ingenting man kan tänka sig. Och jag tänker, där måste ju vara en av de största fällorna. För vad ska du med dina resurser till om du inte har glädje av dem? What's the fucking point, ur sektorspråket? Helt meningslöst.

Det beteendet som får oss att bygga upp en förmögenhet eller spara pengar ligger sen i direkt kontrast mot vad vi ska göra med pengarna sen.

Jan: Jag tänker jättemycket på det där, att det beteendet som får oss att ofta bygga upp en förmögenhet eller spara pengar, ligger ju sen i direkt kontrast mot vad vi ska göra med pengarna sen. Man måste skifta sitt beteende någonstans.

Helena: Ja, men precis.

Jan: När du bygger upp så är det så här: jag avvarar idag för att få mer sen. Men grejen är, sen når man den punkten att jag kommer ändå inte hinna spendera alla mina pengar, men jag avvarar fortfarande grejer. Jag har haft sådana diskussioner med min mamma, som är så här, du vet, hon är 68 och sparar fortfarande 5 000 spänn i månaden. Och jag är så här: varför då? Bra, liksom. Och jag tror att det steget är väldigt, väldigt klurigt för många.

Att fastna i en fas

Jan: Jag tänker på det ibland i företagande, att du vet, det är folk som är jätteduktiga på att starta ett bolag, tar tre, fyra anställda, men sen kommer det inte längre. För att det som gjorde en framgångsrik, så här, jag gör allt själv och jag har full koll, är precis det som ligger i fatet i nästa fas. Man fastnar liksom i en fas. Det där har ju varit en av mina invändningar i hela den här FIRE-rörelsen. Att om du sparar 80 % av din lön i 10 år, det är en extraordinär personlig utveckling som ska gå från att liksom, för att sen vända på det och börja unna sig grejer.

Caroline: Jag tänker också att vi pratar om dem som faser. Att först sparar man och sen så kan man gå in i en annan fas. Men de faserna kan existera samtidigt. Det är ju det som jag tänkte i början när vi pratade i podden, att vad skönt att jag kan sätta undan 10 % av min lön. Och då kan jag fortfarande spendera kanske 10–20 % på annat. Och då blir det inte jobbigt att vara ekonomisk eller sparsam. Jag tänker att för vissa kommer det inte hända, utan då vill man spara jättemycket. Och för andra vill man inte spara. Jag gillar ju att ha någon balans, liksom.

Jan: Ja, fast jag tror att det handlar om hur stor skalan är. Är du extrem på det ena, att du kommer inte få 30 miljoner genom att spara 10 % av din lön. För att få extraordinära resultat krävs extraordinära insatser. Och jag tror att ju längre ut på skalan du hamnar, desto klurigare blir det. Men desto rikare kan livet vara om du behärskar hela skalan. Problemet är att många av oss tiltar eller hamnar bara i mitten. Så det blir liksom varken hackat eller malet. Sen kan det fortfarande vara ett rikt liv. Men jag tror att de här skiftena är klurigt.

Det emotionella är klurigare än det excelliga

Jan: Men jag tänker, du hänger ju ändå på forumet. Du börjar få en ganska bra känsla för oss andra som hänger där. Vad är din upplevelse?

Helena: Jag upplever att folk inte har några problem med sparande och investering. Det är snarare så att jag lär mig av dem. Men jag upplever att många av oss, jag ska inte säga emotionellt begränsade, men så kan jag känna om mig själv ibland. Att det emotionella är klurigare än det excelliga.

Jan: Ja, men det tror jag. Det är nog en generell sanning jag skulle kunna lägga på snittanvändaren på forumet. Men det jag tror mig säga är just det här: det är ju uppenbart att det finns väldigt, väldigt många som har ett extremt intresse. Som är inne och gör det där, som hela din filosofi egentligen säger, don't do. Det är ju finliret. Det är liksom på 0,0 procents förändringar som man är inne och pillar och pillar och leker med. Och jag kan tycka mig uppleva den där lite grann, jag vill inte säga brist, men brist, av just vad är syftet? Vad ska jag med det till? Varför är det viktigt för mig?

Jag vill inte undanbe mig ett rikt liv i väntan på ett rikt liv. Jag vill leva ett rikt liv hela livet.

Helena: För det tror jag är det som gör att det kan bli lättare att också se till att man inte undanber sig ett rikt liv i väntan på ett rikt liv, utan jag vill leva ett rikt liv hela livet. Sen att, precis som du säger, Caroline, olika mycket kanske. Ett rikt liv inledningsvis kanske en picknick med kompisar i parken, medan det senare handlar om en jorden runt-resa. För att sen handla om en picknick i parken igen.

Caroline: Varför man egentligen går lite grann sådär, back to your roots-varianten.

Trådar som lyfter det emotionella

Helena: Men jag tycker det är intressant samtidigt. Där är ju många trådar som blir väldigt mycket, som lyfter det emotionella, som lyfter känslan bakom någonting, som är fundersamma på det. Sen att andelen sådana är väl lägre. Men det är inte så konstigt.

Jan: Nej, nej, gud nej. Absolut. Men jag tänker också på det, för du startade ju en diskussion också där, som hette så här, vad kan man göra en gång, men som har stor inverkan? Eller det var inte du som startade den, det var någon annan som startade den. Du skrev det mest uppskattade svaret i den tråden. Vad kan man göra en gång, men som har stor inverkan på livet och livskvaliteten? Och det är ju typisk fundering bortom pengar. Och då skrev du så här: få en insikt. Allvarligt talat, jag menar det. Insikt och förmåga att öppna helt nya dörrar, fast inte direkt något man kan beställa. Och så kommer de. Men den insikt jag har fått, som sannerligen haft en enormt stor inverkan på mitt liv och förbättrat min livskvalitet, var när jag verkligen insåg att jag inte behövde vara så hård mot mig själv, att jag inte behövde tro på alla tankar. Jag tror att jag faktiskt kan vara varsam i samvaro med mig själv. Vill du säga någonting mer om det?

Förmågan att få insikter

Helena: Alltså, jag har landat i det där att förmågan att få insikter är mycket, mycket viktigare än sakinnehållet i insikten. Att det är förmågan att få insikter som vi ska liksom, wow, det är helt fantastiskt egentligen, om man tänker efter. Så där, för mig, jag tror att det är en av anledningarna till att jag säger att jag har tankespjärn som livsfilosofi. Just för att det ger mig den här öppningen till att tanka ner insikter, för de kommer ju någonstans ifrån. Så att vara öppen för det. Och då kan jag inte vara fast i att jag har rätt. Ja, för då kommer ju, du vet, då är det ju stopp. Då finns det inte utrymme för något annat. Men om det är det där, det här har jag trott hittills, undrar om det finns något annat. Vad mer är möjligt? Vad skulle det kunna vara om det inte vore så här? Att vara öppen för insikter tycker jag är så, för mig är det grundläggande för ett rikt liv. Och jag har inte varit öppen för insikter under hälften av mitt liv, åtminstone. Just för att jag var så hård mot mig själv. När jag fick insikter, eller de i alla fall kom och knackade på, så tog jag det som att jag klankade ner på mig själv. Aha, har jag inte varit bra nog innan? För då har jag haft fel innan. Och så var jag så himla hård mot mig själv. Så jag bara studsade bort. Men jag kunde inte ta det. För att då blev jag så hård mot mig själv. Så jag bara bankade på mig själv.

Att argumentera sig blå fast man har fel

Jan: Jag fattar inte riktigt hur då, menar du? Att du var hård mot dig själv när insikterna kom?

Helena: Jag har varit så oerhört hård mot mig själv.

Jan: Att du ska vara duktig eller prestera?

Helena: Jag har extremt höga krav på mig själv. Så om jag ens kom till en tanke, du vet, när jag var tonåring, så kunde jag argumentera mig blå för saker, fastän jag visste att det var fel. För jag kunde fan inte erkänna för mig själv att jag hade fel. För mitt värde låg i, du vet, jag kallar mig, eller folk kallar mig, en encyklopedia hellenica. Jag har rätt. Det är där mitt värde ligger. Så om jag ställdes inför någonting, du sa någonting, och så bara, han har ju rätt, så kunde jag inte ens erkänna det. För att jag blev så, du vet, jag bankade på mig själv. Och det grövsta i de situationerna, jag bara sågade mig själv totalt i den inre dialogen.

Jan: Och så i den yttre så behövde du upprätthålla masken.

Helena: Jo, jo, jo, jag har minsann rätt. Jag har minsann rätt. Du har fel.

Jan: Men handlar det så mycket om, för jag känner väl igen det där, att det kanske inte handlar så mycket om. Jag tror inte det är någon som sitter och lyssnar på så här: det där känner jag igen mig i. För det dyker ju inte upp så här, jag har egentligen fel om jag ska argumentera för detta, för jag är lite dum i huvudet. Alltså det är ju inte så det dyker upp för en. Utan hur dyker det där upp egentligen? Förstår du?

Loss of face och masken utåt

Helena: Ja, hur är upplevelsen där? Min upplevelse, det är någon slags kombination av loss of face, tror jag. Rädslan att bli förödmjukad.

Jan: Precis, va?

Helena: Och då är det bättre att jag upprätthåller skenet utåt och sen bankar jag på mig själv inåt. För det var liksom det som var mitt mönster. Det var så jag funkade i världen. Och jag visste ju, och det tror jag är ganska vanligt också, det är bättre att jag sågar mig själv än att du gör det. Och då kan jag ändå upprätthålla masken.

Caroline: Men jag fattar exakt vad du menar, men jag tänker att det där är liksom ett dissocierat perspektiv. Du har satt dig utanför dig själv och tittar på dig själv. Och så är det så här, ja men det är bättre att jag sågar mig själv än att du gör det. Men jag tror inte, när jag själv sitter i det där, så är det inte det resonemanget, nu sågar jag liksom. Man ser ju inte det så.

Helena: Absolut, det där är ju något som du har sett.

Caroline: Utan när man väl är i situationen, så upplever jag att man argumenterar, och just där i stunden så tycker man att det är rätt och att jag har fel. Men sen i efterhand så kommer den där kanske skammen eller eftertanken.

Helena: Både och. För jag kan säga som så, jag säger numera att min bästa kompis är den här lilla, du vet, en liten kamera som tittar på mig. Så jag kan alltid uppleva samtidigt som jag.

Caroline: Du kan titta på dig.

Helena: Precis. Så var jag inte då.

Caroline: Nej, nej.

Mitt inne i det utan kamera

Caroline: För du är ju ett, du är nyfiken, två, du är högintelligent, och du har liksom jobbat med coaching. Så då blir det enklare att få det där perspektivet. Men när man är mitt inne i det så blir det så här.

Helena: Om man inte har kameran.

Caroline: Om man inte har kameran. Om man inte tittar på sig själv utifrån. När man är mitt inne i det så är det bara så här, jag måste prestera. Livet kommer gå åt helvete och jag måste ha pengar.

Helena: Ja, precis.

Jan: Att det blir liksom en rädslodriven.

Caroline: Men inte ens då tänker man att det är rädslodrivet, utan man tänker bara så här, jag måste ha pengar på en buffert. Jag måste ha en buffert.

Helena: Nej, för mig var det till och med så här: livet kommer att bli bra när jag har 50 000 på kontot.

Caroline: Och så trodde du på det.

Helena: Ja.

Caroline: Frågan är vad man tror på nu.

Helena: Ja, men vänta, vänta, jag får ändå utveckla det där. Så första steget var ju så här, jag måste ha 50 000 på kontot för att då kommer mitt liv vara bra, för mitt liv är dåligt nu. Tio år senare, massa terapi senare, då inser man, okej, det där var bara något substitut, för jag har råkat ut för saker, att livet kan förändras. Och då var det en naturlig slutsats: om livet kan förändras, ja, men då vill jag lägga kuddar. Okej, om jag ändå ska lägga kuddar, vilka är de bästa kuddarna? Ja, men det är pengar. Då kommer vi upp i 50 000 och då var det så här, jag måste ha större kuddar. 100 000, jag måste ha ännu större kuddar, för man hittar på ännu mer.

Trygghet i pengarna eller i sig själv

Helena: Och där var i alla fall inte jag medveten.

Caroline: Alltså, Jan, det handlar inte om att ha trygghet i pengarna, det handlar om trygghet i att du kan skapa pengarna.

Helena: Eller rationellt. Jag hade inte den här tillgången till, vad är farligast just nu? Vad är farligt versus, utan det var ju bara som att jag sprang runt i det där hamsterhjulet. Omedvetet. Jag minns någon gång som jag hade en diskussion, 16–18 år, om någon låt, någon sångtitel eller artist. Jag kan minnas känslan av att jag visste, du vet. Polletten trillar ner. Jag har fel. Satan. Och känslan av att jag vet inte hur. Jag hade inga strategier för hur fan jag tar mig ur det här, annat än bara hamra på. Du har fel, du har fel, du har fel. Det minns jag. Så där fick jag det i stunden. Sen att det är ett minne som sitter i mig. Och på sätt och vis så är det så här, jag var nog rädd för mig själv i det. Jag vet inte hur jag kan hantera detta. Så okej, kör på, kör på, kör på. Fortsätta mer med samtalet. Fastän bevisligen jag också visste.

Jan: Nej, alltså Helena, du är på hal is här, för du har fel.

Helena: Men jag visste fan. Jag har haft skitsvårt för att kunna säga jag vet inte. Prestigeförlust maximalt. För att mitt värde låg i att jag har rätt. Eller rättare sagt, att jag vet. Mitt värde låg i att jag vet.

Jan: Du kan svara rätt, höga betyg, bra på proven, konsult.

Helena: Exakt, alltid.

Jan: Visst.

Vad ligger värdet i nu?

Caroline: Vad ligger värdet i nu då? Om jag bara får sticka in den frågan. Om man inte har det.

Helena: Bra fråga.

Caroline: Nu vill Jan hoppa över den. Vad vill du fråga nu?

Jan: Nej, men jag tänkte faktiskt knyta an till den. Jag kan knyta an till den. För jag läste någonstans, jag vet inte om det var forumet eller på din hemsida, där du skrev så här: men som allra rikast i mitt liv kände jag mig för ett par månader sen, där jag läste om en övning kallad "a gift circle". Kan du inte säga något om den, för jag tror att den hänger bra ihop med din fråga nämligen.

Helena: Just det. Jag läste en bok av en man som heter Ken Page, som heter "Deeper Dating". När han kom till ett ställe i boken, mycket övningsinspirerade, så kom han till "the gift circle", som handlar om: välj ut sex personer i ditt liv och så ställer du dem en fråga. Antingen skriver du ett brev till dem, eller så pratar du med dem och ber dem ge dig sin syn på dina gåvor. Vad är din gåva till världen? Vad är det du är så jävla bra på? Så du kanske inte har en susning om det själv ens, men som de ser. Och så stod det: om du inte har sex personer i ditt liv som du kan fråga om detta, hitta tre, fyra kanske, eller två, eller i värsta fall, har du inte ens en person, så får du fråga dig själv.

Arton namn och en överväldigande tacksamhet

Helena: Så tänkte jag, hmm, penna och papper. Började skriva namn. Vem skulle jag kunna ställa den här frågan till? Och verkligen känna att, ja, det här, jag kan göra det och jag vet att jag får svar tillbaka som är innerliga och ärliga. Jag slutade när jag var uppe i 18 namn. För då insåg jag att jag skulle kunna fortsätta ytterligare, en handfull eller ett tiotal till. Och då slogs jag av den där, shit, vad rikt mitt liv är.

Den här känslan av att jag har människor som jag står så pass nära att jag faktiskt skulle kunna ställa en sån fråga till. Det är ett rikt liv.

Helena: För mig är det ett rikt liv. Den här känslan av att jag har människor som jag står nära, som jag upplever att jag är så pass nära att jag faktiskt skulle kunna ställa en sån fråga till. Och bara så där, fullkomligt överväldigad av tacksamhet av att jag har byggt upp den typen av relationer. Men det som var så här, det var också så att frågan, för att hänga kvar i Carolines fråga, så var det så här, för att du är den du är. Så liksom, för det som jag läste in i frågan, var ju så här särskiljande från prestation. Alltså från doing versus being. Och jag tror att, jag har ju jättesvårt. Det där är ju en återkommande diskussion i vår relation. Liksom, okej, jag fattar inte riktigt varför Karro är gift med mig. Men jag gör bra shit. Liksom.

Människans värde ligger i varandet

Helena: Och jag har funderat mycket. På senaste tiden har det varit mycket i mina olika trådar. Jag är med i ett creative community. Där är det mycket sårbarhet, kan man säga. Mycket skapande, men mycket sårbarhet. Mycket öppet. Och jag landar i just det där att mitt värde, eller människans värde, ligger ju i vårt varande. Jag är, det är tillräckligt. Jag tillför någonting bara som jag är. Sen är allt mitt görande grädde på moset. Men bara jag som människa har ett värde. Så det är väl en av grejerna som jag funderar mycket på, i relation till din fråga.

Helena: Jag hade i fredags morse, så fick jag ett WhatsApp-meddelande från en vän som bor i Nya Zeeland. Som skrev: åh, jag har ett behov av att prata med dig. Har du tid? Och så skrev jag: ja, 20 minuter. Och så gjorde jag mig i ordning och så ringdes vi. Och så har vi ett helt fantastiskt samtal, där hon sa: jag behöver de här samtalen med dig emellanåt. Du vet, hon messade mig, för hon har ett sånt behov. Och så sa hon: för jag blir så jordad när jag pratar med dig. Det är någonting med dig som gör att jag bara kan landa in i det hela. Och jag upplever samma sak när jag pratar med henne. Men det är skönt att höra det. För den känslan kan jag få själv.

Poddsamtal utan agenda

Helena: Just det där, i mina poddsamtal till exempel, som jag har på min podd. Så har jag fem samtal vardera med fem personer. Så det blir mer djupdykningar. Och så är det utan agenda, inget ämne, ingen tidsbegränsning. Så det är allt från en timme till tre timmar. Och det blir vad det blir. Och där är den där känslan av att det blir jordat, att vi landar in i vårt varande. För det är: var är jag just nu? Det är det som får poppa i de här samtalen. Och jag kan inte ens tänka mig att jag för 20 år sedan skulle ha kunnat drömma om att jag skulle kunna ha den typen av samtal eller relationer. Världsfrämmande från mig. Jag har så svårt att se att jag ens skulle kunna våga. För att snacka om att inte veta. Du sätter dig ner och ska snacka om någonting och har inte en susning om vad det kommer att bli idag. Medan nu tycker jag det är skitskönt. Jag ser fram emot de samtalen enormt mycket. Och vet att det blir bra. Och vet också, är det ett samtal som går åt helvete, ja, då är det väl inte värre än att vi spelar in ett nytt. Så att där är någon slags rörlighet, någon slags dans i det där med att vara i det där varandet som jag tycker är jättefint. Som kopplar till det du sa, jag har skrivit i min profil på forumet, just det här att det ger mig rörlighet på så många plan.

Rörelse utan prestation

Caroline: Älskar.

Helena: Det är också att det inte är kopplat till prestation, som gör att det finns en rörelse. För så fort det är så att, nu ska vi prestera det här, eller nu ska det bli detta, då finns inte den rörelsen.

Jan: Jag tror det är, om jag bara får gissa. Du är en hippie, Helena.

Helena: Ja, jag är en hippie.

Jan: Du pratar om det.

Helena: Att jag fick lov att vara en hippie. Ja, och jag tror jag blir det mer och mer och mer. Och det har också varit en rörelse i mitt liv. Om jag hade ett av de uppdrag som jag jobbar med, så har vi stått inför kommunikationsproblem. Och så skulle vi göra en sak.

Jan: Förlåt, jag måste bara flika in. Nu pratar Helena om när hon bygger. Det är det som blir mindfuck för mig. För vi har detta skitskumma samtalet. Och sen blir det så här, ja men sen designar man fabrik.

Helena: Jo, jo, men det är jättebra att du tar det till en greppbar nivå.

Jan: För det behöver vara greppbart när det blir diffust. Om man pratar om rörelser och sånt där.

Helena: Jo, precis, men det coola här är...

Jan: Vart får du att jag avbryter? För jag gissar att du är på väg dit.

Hippiegrejer på ett projektmöte

Helena: Men det coola, när du kan ta detta skitskumma hippiegrejer och lägga det på ett seriöst projektmöte, där vi pratar GMP-standarder i en läkemedelsfabrik, som ska flytta från Sverige till norra Italien.

Jan: Ja, förlåt, nu får du fortsätta.

Helena: Precis, just den där grejen att hur vi står inför ett kommunikationsproblem, där vi inte har lyckats förmedla en grundförståelse. Och så har vi gjort olika försök och så vidare. Och så, det måste vara det här, vi måste göra det här och det här. Och jag bara, nej, det måste vi inte. För då förutsätter vi att grundförståelsen finns där. Det var vad jag fick till mig. Om vi nu drar ner det på basal nivå. Så vi gjorde en typ av presentation i bilder. Bildstöd.se, tror jag, eller bildstöd.com. Skitbra, säger de. Satan i gatan vad mycket man kan få hjälp där. Så vi har gjort en presentation på sätt och vis av frågor och funderingar kring korskontamination, kring flöden av disk och personal och skyddsutrustningar och så vidare. Men bilder. Hur du har, har du recirkulerande ventilation eller inte? I princip ingen text.

Caroline: Nej, det är så man ska kommunicera.

Helena: Du, det blev skitbra. Och då var det också så här: nej, men vi måste göra det här och det här och det här. Nej, det måste vi inte. För att då förutsätter vi att, om vi plockar hem det på basal nivå.

Hur fick du med folk på bara bilder?

Caroline: Hur fick du med folk på detta? Jag har haft så svårt att få folk att använda nästan bara bilder när jag har försökt hjälpa forskare att kommunicera vad det är de gör. Vi är väldigt visuella, många av oss, och får mycket genom bilder. Och slipper läsa samtidigt som de pratar. Hur fick du med folk? Bara en fråga.

Jan: Det var bara att de litade på dig. De har jobbat med dig innan. De vet att Helena vet vad problemet är. Hon vet lösningen också.

Helena: Nej, det tror jag inte. Däremot, de har alla sett mina utbildningar. De har alla varit med på utbildningar jag håller. När jag håller utbildningar så är det inte många ord på bilderna.

Caroline: Nej, jag förstår.

Helena: Ja, men då har de en förförståelse. Så de har en förförståelse för mig där. Och sen så har vi ju nu brottats med den här kommunikationen, dokumentbristen, glitchen, i ett halvårs tid. Så att vi alla har insett att vi har börjat här.

Caroline: Ja, men du vet.

Helena: Dokumenten översatta till engelska. Varsågod. Funkar inte. Okej, vi skriver om dem. Funkar inte. Okej, vi gör en annan grej.

Caroline: Så ni har testat massa.

Helena: Så vi gick ner till det.

Jan: Ja, men jag tänker så här. Det där är ju ett klassiskt exempel på den här principen: problemet är inte problemet. Eller problemet är större än problemet. Du behöver titta annorlunda.

Tillbaka till ämnet, vad är ett rikt liv?

Helena: Men jag tycker vi spårade ur här. För att komma tillbaka till ämnet. Jag vet inte ens var vi var.

Jan: Alltså ämnet för dagen är säg ja när du vill.

Helena: Ja, då har vi inte kommit till det. Säg nej.

Jan: 45 minuter.

Helena: 45 minuter sen.

Jan: Nej, men vi var på det här att egentligen kombinera. Du var inne på att jag inte kunde tänka för 20 år sedan. Att jag kunde ha det här rika livet. Men om det skulle sammanfattas, vad är ett rikt liv för dig? För det som jag tycker är spännande med dig, nu bara hittar jag på och lägger ord i din mun, men jag upplever att du har ett väldigt rikt liv. Men det handlar väldigt lite om pengar.

Helena: Det stämmer bra.

Jan: Och det tycker jag liksom. Och det är genuint. Det är inte så här, oh fire. Jag har inga pengar så jag behöver måla en apelsin grön och låtsas att det är ett äpple. Men jag vet egentligen att det är en apelsin.

Helena: Eller, nej, det har jag aldrig testat.

Jan: Jag ska argumentera för att det är ett äpple. Fortsätta med den livsstilen.

Helena: Som du har sagt, jag gör inte det längre.

Jan: Det hade ju varit så jävla roligt.

Helena: Nej, det gör jag inte.

Ett rikt liv är relationer

Helena: Nej, men för mig är ett rikt liv nog relation. Och då är det, jag ser det som två saker. Det är relation med andra, absolut. Och jag är duktig på det. Jag är duktig på att knyta an djupt till människor. Jag har en jävligt stor familj. Fastän min grundblodsfamilj är ganska liten, så har jag många som jag anser mig väldigt, väldigt nära. Men jag har också blivit väldigt, väldigt bra på relation till mig. Och den tror jag är lika viktig för mig. Så jag njuter av att vara med mig. Jag trivs med mig. Jag fascineras av mig och frustreras över mig. Och hela den biten. Men jag tycker väldigt, väldigt mycket om mig själv. Samtidigt som jag brottas med precis all jävla skit som de flesta andra människor gör om och om igen. Vad är mitt värde? Och är jag verkligen värd det här? Ja, du vet, allt det där. Men det går jag i terapi för, så det är lugnt.

Helena: Men jag tror att det är relationer för mig. Jag behöver inte så mycket. Jag vill inte ha bil, jag vill inte ha, gud förbjude, sommarstuga, eller jag vill inte ut och resa. För jag vill inte det nu längre. Jag är jättenöjd med, jag är verkligen nöjd med mitt liv som jag har. Jag trivs. Och så finns det såklart saker som skulle kunna vara annorlunda och också fortsätta göra mitt liv rikt. Så jag är inte sån där, jag vill inte förändring. Men jag har byggt upp ett grundliv som jag är väldigt glad för.

Hur blir man bra på relation med sig själv?

Jan: För någon som blir nyfiken, hur blir man bra på relation med sig själv? Jag tror att det är något som vi är ganska många som kan bli bättre på.

Helena: Ja, för mig var avgörande just det där att jag fick syn på att jag var så himla hård mot mig själv. För det var det som gjorde att jag inte var snäll mot mig själv. Jag var gruvligt elak mot mig själv. Min inre dialog, jag brukar säga att det var som att ha Hitler, Mao och Stalin boende här inne. Det var den dialogen jag hade med mig själv. När jag fick syn på det för 20 år sedan, tack vare en terapeut, så var det en insikt som var verkligen sån där life-changing. Ett pivot moment, snackar man om på engelska. Helt plötsligt ser världen helt annorlunda ut. Så för mig är det det jag gör. Därför har jag skrivit mycket om det jag kallar för going gentle with an edge. Eller på svenska, att vara i varsam samvaro med mig själv. Så att lära mig. Och du vet, jag har fått lära om. Jag har fått avlära mina gamla beteenden och så sitter man i någon slags void, där det inte finns något. Sen har jag fått lära mig, hur fasiken gör jag då när jag är snäll mot mig själv? När jag inser att jag inte vet, hur kan jag stå för det på ett sätt som gör att jag inte sen bankar på insidan? Så för mig har det varit A och O för att jag ska kunna ha kommit till den relationen.

Skrivandet som väg till sig själv

Helena: Sen för mig har skrivandet varit avgörande. Jag började blogga 2012. Och jag bloggar om mitt liv, om vad jag tänker och så vidare. Och för mig är det verkligen så, jag får syn på mig själv när jag skriver. Saker som jag inte hade en aning om kommer fram. Det är som att, jag vet inte vad man ska säga, man låter någon röst komma till tals. Som annars bara hade varit någon liten viskning.

Jan: Men du får ju också säga att du skriver på ett väldigt speciellt sätt. Du sätter dig, din morning journal. Och sen skriver du det som dyker upp.

Helena: Ja, jag skriver det som dyker upp.

Jan: Och så skriver du så här att jag är trött.

Helena: Ja, då skriver jag att jag är trött i tio minuter.

Caroline: Nej, men det är tills det kommer något annat. Och det är ju liksom metoden.

Helena: Du kör på morning pages.

Caroline: Morning pages av Julia Cameron. För att nå min kreativitet.

Helena: Men det är också som att man får syn på sig själv. Först när jag började med det, så var det som att det hände saker bakom min rygg. Så jag var så här, jag vill inte ha de här kläderna längre.

Caroline: Kommer du ihåg att jag sa så om en jacka? Den är inte feminin, jag vill inte ha den. Du bara, men det är ju en skitbra North Face-jacka. Jag skiter i det, jag vill inte ha den längre. Det var bara så, som ett litet barn.

Skriva för att studsa ut

Jan: Ja, det är spännande.

Caroline: Man ska absolut skriva om man är nyfiken på sin inre röst, så ska man skriva.

Helena: Ja, precis.

Jan: Och för mig är det så roligt, för jag har också ett dokument som heter Morning Pages. Och det har jag haft i många år vid detta laget. Men jag kan inte göra det på hennes vis. För mig är det så, jag skriver och publicerar. Så jag bloggar, jag behöver ha den grejen. I princip är det så. Jag skriver inte annars. Jag har aldrig skrivit dagbok eller journal.

Caroline: Men är det för att det ska studsa ut någonstans?

Jan: Jag vet inte vad det är. Jag har bara liksom landat i ett okej, så funkar jag. Om det inte släpps ut på något vis, så tar inte jag mig i kragen och gör det. Men har jag en blogg så blir det av numera.

Helena: Man får hitta sitt sätt.

Sluta ta fajten på insidan

Caroline: Men du, jag måste bara fråga. Du sa att du fick en sån här life changing moment. Och jag känner igen det där lite när man slutar slå på sig själv eller tycker att man borde vara bättre eller skärpa sig. Och då, när jag slutade skärpa mig inne i hjärnan, så kändes det som att det blev skönt. Känner du igen den känslan? Att det blev skönt? Det blev mjukt liksom.

Helena: Nej, men det hade varit intressant om du hade sagt nej. Men det är faktiskt, på min svenska blogg så är det ett av de mest lästa inläggen. Jag har ett inlägg som heter "Sluta ta fajten på insidan" eller något sånt här. Och det är just det där. När jag slutade banka på mig själv, det var det grövsta. Och slutade. Du borde, du måste, du skulle, du hade, du vet sådär. Du har lovat allt det där, va.

Caroline: Precis.

Helena: När jag var sådär, jag kom till någon sån här, jag låg i en hängmatta i Seattle hos en kompis 2014. Och tittade upp på äppelträden eller någonting. Bara så här: jag ska inte fajtas med mig själv. Varför ska jag boxa på mig själv? Varför? Hur gagnar det? Vad gagnar det? Vem gagnar det? Svaret på det är: ingen, någonsin.

Att översätta en insikt till andra

Jan: Men det är ju en insikt. Och det är svårt egentligen att översätta en insikt från sig själv till andra. Jag kan tänka mig att om man är 22, låt säga, man lyssnar på detta, man försöker bygga upp sitt liv, man försöker fixa en karriär. Man måste ju skärpa sig, typ. Tror man ju. Men måste man inte det? Om man ska få ordning på sitt liv. Förstår du vad jag menar?

Helena: Ja, fast nu känner jag här att, jag tror att det kan vara...

Jan: För mig, om jag pratar ur mitt eget perspektiv, så upplever jag att det där kan vara en sjukt bra drivkraft. Att jag kan hitta, okej, nu borde jag eller nu ska jag. Problemet upplever jag, för jag tänker ju ofta, jag är ju programmerare, det är min Batman-karriär, kvällar och helger. Och då upplever jag det som olika program som jag har i hjärnan. Och ett sånt här program kan ju få mig att göra sjukt bra shit. Men där kommer en kostnad med att jag tappar energi, eller det kanske sänker min livskvalitet. Liksom aliveness minskar. Så jag tror, för mig själv tänker jag, tricket är ju att se att det är ett program, ta ett kliv bakåt, och sen välja vilket program vill jag köra. Förstår du, jag tycker inte så här, skitdåligt program, vi kastar ut det. Nej, för jag är så här, du vet, det är jävligt bra om jag till exempel vill ha pengar. Då kan ju ett sånt program vara praktiskt.

Att göra slut med sin duktiga flicka

Helena: Jag kommer att tänka på, jag, duktig flicka, ja, i kubik, hela mitt liv. Jag gjorde slut med min duktiga flicka för ett tiotal år sedan. Och var livrädd. Du vet, min encyklopedia hellenica, jag vet, jag är den som har koll på allting. Och jag presterar. Jag har en enormt hög prestationsförmåga. Jag levererar. Jag är pålitlig. Lite präktig till och med. Så det stänker om det, va. Så när jag började nosa på, fundera över, kan man göra slut med sin duktiga flicka? För den kostade mig oerhört mycket.

Jan: Den kostade dig aliveness.

Helena: Ja, på många plan kan man säga. Och då var det där, rädslan för, kommer jag inte prestera, kommer jag inte känna igen mig själv längre. Och så gick jag igenom det där och landade i att, jo, jag presterar fortfarande mycket. Men jag gör det från en annan utgångspunkt.

Jan: Exakt.

Helena: Jag kommer in i det från ett annat ställe. Det är inte för att chefen måste tycka att jag är bra, eller vad det nu än är som gör att duktig flicka-mönstret går igång. Så jag kan prestera exakt samma rapport, exakt samma standard operating procedure, men från en helt annan utgångspunkt. Vilket gör hela skillnaden. Och för mig är det lite grann som just det där att sluta ta fajten på insidan. När jag gör det från det stället där jag bankar på mig själv och är elak mot mig själv, så kostar det mer än vad det är värt. Men när jag landar i nu vill jag göra detta. Det betyder ju inte att jag inte kan jobba hårt. Jag kan jobba hårt som satan, men jag glorifierar det inte.

Vilken jord är blomman planterad i?

Jan: Nej, men det är det jag menar. För det får inte låta så här, duktig flicka och sen är jag hippie, och hippie är mycket bättre än duktig flicka.

Helena: Blir det rubriken på det? Det är absolut trovärdigt.

Jan: Ja, men det är det jag menar. För att jag vet ju att du presterar good shit och jag vet att i perioder jobbar du mycket. Men det är det jag menar, att det är det som är tricket. Vem håller i kopplet?

Blomman ser likadan ut, men det är en jäkla skillnad vilken jord den står i.

Jan: Eller för att ta en annan metafor, i vilken jord är denna blomman planterad? Jag kan vara i den så här, shit, jag har inget värde, jag måste prestera, för annars får jag inte uppmärksamhet. Jag kan prestera precis samma grej för att jag vill, för jag tycker detta är ball, för jag har valt det, för att detta är det som finansierar andra grejer eller någonting. Och det är det jag menar. Så blomman ser likadan ut, men det är en jäkla skillnad vilken jord den står i.

Vad gör du av ditt ego?

Caroline: Men jag undrar, Helena, vad gör du av ditt ego? Du vet det där som brukar ha massa åsikter och säger så här, men du, tänk om du nu, vad ska den personen säga och hur ska det se ut? Nu måste du. Jag ska ha credd för denna presentation. Whatever. Hur hanterar du det? För det är ett sånt jävla sneaky bastard, egot.

Helena: Ja, men jag tror att egot är missförstått.

Caroline: Säg något mer.

Helena: Jag har börjat se på mig själv som en orkester. Hela mitt jag, min intuition, mitt intellekt, min rörelseförmåga. Du vet alla de här grejerna. Det är som en orkester. Du har förste violinisten och du har flöjten och du har trummorna där bak och vad man nu har. Egot är en av spelarna. Den kan behövas. Den har, du vet, det kanske triangelspelaren liksom. Den behövs på sina ställen.

Caroline: Ska jag inte ta över? Ska jag inte köra?

Helena: Men behövs emellanåt. Så jag har nog där också slutat ta fajten med egot på det viset. Utan försöker se på mig själv. Mitt intellekt har ju varit dirigent i mitt liv, i min orkester, utan tvekan. Och det försöker jag ändra på. Jag vill ha en bättre balans i min inre orkester. Så att emellanåt är det kanske intuition som ska vara dirigent. För att det är det som funkar då. På tal om det här med att säga ja när jag är ja och nej när jag är nej. Emellanåt är det intellekt. Emellanåt är det magkänsla. Emellanåt är det vad det nu än är. Och egot kan vara en av de där spelarna. Det har sina stunder. Men jag behöver inte banka på den eller kasta bort den.

Vad ska egot skydda mot?

Caroline: Jag håller med om att egot kan ha en plats. Men jag upplever att egot har otroligt lite som den egentligen bidrar med.

Helena: Jag vet inte om jag håller med. Egot kan man väl säga är någon slags, den ska ju se till att jag som organism fortsätter att leva. Om man nu bara ska hårdra det. Skydda mig. Det är väl viktigt?

Caroline: Det är viktigt, absolut. Men vad ska den skydda mot? Hur stort är hotet? Helt ärligt. Det är ju det samtalet. Jag är ju aldrig hotad, nästan. Aldrig någonsin. Och när jag känner mig hotad, då är det egot som bara, jag upplever att egot är inte till min...

Helena: Jag tänker att det är relation där också. Att jag behöver vara i relation med mitt ego. När mitt ego är hotat, ja, men sätt mig ner och prata med egot då. Bara få syn på det, så är allt okej. Om jag får syn på att egot vill någonting, men det vill oftast någonting, då är allt okej sen. Då har den blivit sedd.

Caroline: Precis.

Helena: Och jag menar, för jag kan tycka, ja, vi lever ju liv som inte är så farliga på det viset, rent biologiskt. Så vi lägger ju in, egot har ju kanske fått lite frispel för att flippa på alla de här psykologiska hittepå-grejerna. Åh, nu tittade han snett på mig. Det betyder att han tycker jag snackar skit eller någonting. Såna grejer kan du ju gå igång på.

Caroline: Absolut.

När egon krockar

Helena: Men jag tror att det låter som du har en ganska schysst relation med ditt ego.

Caroline: Den behöver bli sedd. Ja, då och då.

Jan: Jag tycker inte det.

Caroline: För att mitt ego krockar med ditt ibland, eller hur?

Jan: Nej.

Caroline: Ja, det är inte mitt ego det krockar med.

Jan: Jo, jag har absolut egosignifikansbehov och massa.

Caroline: Men är det så det ska vara?

Jan: Ja, absolut. Och inte döma sig själv för det där. Men jag upplever absolut att ditt ego är bra i vissa situationer. Men återigen, jag tror att det är samma sak där. Vem håller i kopplet? Är det egot som är ute och går med mig, och drar mig efter sig? Eller är det jag som, precis som du kan säga, det är en spelare. Jag älskade din metafor med orkester, för innan har jag tänkt på det som i den här, vad heter den där Disney-filmen?

Caroline: Insidan ut.

Jan: Insidan ut, att jag har liksom tänkt att det där är en sån, du har en sån skrivbord där uppe i hörnet med de olika känslorna.

Caroline: Med olika känslorna, liksom.

Helena: Men om vi skulle, det där är ett spännande, kanske ett samtal för ett annat poddavsnitt. Du och ditt ego.

Jan: Du och ditt ego, ja. Vi kan absolut prata mer om det.

Helena: Jag är oerhört intresserad av egot. Oerhört intresserad.

Säg ja när jag är ja, nej när jag är nej

Jan: Men jag tänker, det vi egentligen skulle ha pratat om. Jag frågade ju dig på lunchen häromveckan, vad är ditt spel för 2022, din lek för 2022? Och så sa du, ja, men det är så här, säg ja när du menar ja, säg nej när du menar nej. Och än mer, säg ja när jag är ja. Säg nej när jag är nej.

Jan: Det låter ju väldigt hippieaktigt.

Helena: Ja, och det känns väldigt hippieaktigt. Men alltså, det här är en lång resa som jag har gjort senaste åren. Där det verkligen är den här insikten. Jag går i terapi sedan ett och ett halvt år sen ungefär. Där ingången har varit att jag ser det som en djupdykning i skam. Av olika rutiga och randiga skäl, så var skam slutbossen på den nivån av livet jag är på. Det är den jag inte har tagit mig an. Slutbossen alltså. Och sen så kommer jag liksom levla, och sen kommer alla bossarna komma tillbaka men jag är en ny level. Så slutbossen, skam. Nu ska vi djupdyka i detta. Och det har varit helt fantastiskt.

Hur ofta jag har sagt ja när jag är nej. Och hur ofta jag har sagt nej när jag är ja. Och de är fan ta mig lika viktiga båda två.

Helena: Men en av grejerna som jag verkligen har fått syn på är hur ofta jag har sagt ja när jag är nej. Och hur ofta jag har sagt nej när jag är ja. Och de är fan ta mig lika viktiga båda två. Och jag vill inte leva så. Jag vill inte leva på ett sånt vis att jag är oärlig mot mig själv och andra. För om jag säger, åh ja, så trevligt, när hela mitt jag bara säger nej. Inte fan blir det bra för dig heller.

Exempel på ja när man är nej

Caroline: Kan du ge exempel på när det kan hända?

Helena: Det kan vara när någon frågar, ska vi gå och käka lunch? Jag tror du sa i något avsnitt som jag lyssnade på ganska nyligen, det var kanske något annat. Du vet, någon säger, ja men ska vi gå och göra den här grejen? Absolut. Och sen kan vi göra det här och det här också. Nej, men jag ville bara det där första. Ska vi gå och titta på en konstutställning? Absolut. Ja, och sen kan vi käka middag efter. Men jag vill hem till mig.

Jan: Ja, det är rätt, det är absolut rätt. Det händer i mitt liv hela tiden.

Helena: Ja, och det är en av grejerna. Jag menar, det finns ju tillfällen när det igen är sådär, ja men jag fattar att jag är nej fast det är ett ja, för att jag har sagt något eller för att jag är förälder. Jag kanske absolut inte vill torka spyor, men du vet där är spyor att torka. Då får man göra det va. Men det är just det där, att jag vill åtminstone hedra mig själv så att jag ser vad jag är. Är jag ett ja eller är jag ett nej?

Jan: Hur får man syn på det där i den stunden när det är kritiskt, att man då öppnar munnen och säger, det blir bara detta?

Orkestern och intuitionens nudges

Helena: Det är där för mig som orkesteranalogin kommer in. Om det är mitt intellekt som styr, så är det väldigt ofta så att det blir ja när jag är nej och nej när jag är ja. För att intellektet kan göra någon rationalisering som säger varför det här är en god idé. Medan där är en intuition som kvider i bakgrunden. Så jag har senaste månaderna fått syn på det. Jag skrev ett inlägg som heter "nudges of intuition". Jag drog hemma hos Caspian en gång i veckan. Skulle jag dit och så fick jag en känsla av att jag skulle ta med mig en bok. Jag bara, varför skulle jag ta med mig en bok till Caspian? Jag sitter och jobbar, det finns ingen glädje av en bok. Och jag läste just då en tjock bok. Jag älskar tegelstenar. Så jag tog inte med mig den.

Jan: Du rationaliserade bort den.

Helena: Jag rationaliserade bort den. Varför skulle jag släpa med mig en 1,5-kilos bok till Caspian? Kommer jag till Caspian, jag har en elektriker i lägenheten som håller på att jobba. Absolut inga problem. Säger elektrikern då vid lunchtid någonting, jag drar strömmen nu. Okej, visst, säger jag. Och så fortsätter vi. Man kan surfa via mobilen och det finns batteri i datorn. Men det var innan jag hade kört min nya dator, det har jag gjort nu. Så en och en halv timme senare så var min ström på datorn nere på 8 procent. Okej, så slog det mig. Det var därför jag skulle haft med mig den här boken. Då hade jag kunnat sitta här och läsa.

Stund är inget bra mätetal

Helena: Okej, fråga elektrikern. Elektrikern, hur lång tid dröjer det? Det är en stund till. Har jobbat tillräckligt mycket med att bygga fabrik. Stund, inget bra mätetal. Menar du tio minuter, en halvtimme, en timme? Halvtimme, en timme. Okej, tänkte jag, det är minst två timmar. Så jag packade ihop och stack hem och kände att det var det jag skulle haft boken för. Och jag kände ju på mig det på morgonen.

Helena: Så för någon månad sedan så skulle jag till Caspian igen, leka kontor. Men först så skulle jag ner till Limhamn, till kiropraktikakuten, till kiropraktorn. På morgonen så var jag så här, jag ska ta min plånbok. Jag brukar inte ha den med, för Apple Pay eller Mobile Pay. Okej, jag tar den, tänkte jag. Jag fick en nudge, jag följde den. Kommer jag till kiropraktorn, blir kiroprakterad eller vad det nu kan heta. Går och ska betala och kom på, nu vet jag varför jag skulle ha med mig plånboken. För jag ska ju inte betala privat utan det är företaget. Och då blev jag så, ja, här var en nudge of intuition som jag följde. Och du vet, då high-fivade jag mig själv, för det var så där, gud vad skönt. Att bara följa de här.

Är det inte bara rationalisering?

Jan: Men Helena, är inte detta bara så här, liksom rationalisering? Sen kan jag vara så här.

Helena: Nej, jag tror inte heller på det. Att det är rationalisering. Sen kan jag absolut vara i att livet blir roligare med sådana rationaliseringar.

Jan: Men där är ju säkert hundra sådana grejer, där du inte fick effekt, eller verkan i målet för det där.

Helena: Absolut, absolut. Det må vara så hänt, men jag tänker som så. Om man lever sitt liv utifrån tron att rationellt är basen för mänskligt liv, eller för liv, då är man så snett på det. Det är helt snett, det är begränsat. Där kan man snacka en grad, det finns 359 grader till. Så nej, tro inte det. Jag tänker ju på många sådana saker. Behöver det vara sant eller rätt? Det behöver det inte. Gör det mitt liv rikare? Ja, det gör mitt liv rikare. Och detta fick jag från vår kompis Charlie. För han var så här, de frågade honom, tror du på månlandningen? Slamkrypare. Han säger så här, mitt liv är roligare om de har landat på månen. Så jag väljer att tro att de har landat på månen. Och jag var så här, så jävla bra.

Rationellt skadade

Helena: Men jag tror också att vi faktiskt lever i en tid när vi är rationellt skadade. Jag har inte börjat läsa "The Master and His Emissary" av Iain McGilchrist, men jag är på gång. His emissary, left brain, right brain. Han har en teori om det här, så att säga, den rationella har blivit master, men var aldrig meningen att vara master.

Vem håller i kopplet? När det är det rationella intellektet, då blir det fel. Och det är ett begränsat synsätt. Det är farligt.

Helena: Vem håller i kopplet? När det är det rationella intellektet, då blir det fel. Och det är ett begränsat synsätt. Det är farligt. Det blir omänskligt.

Caroline: Det blir omänskligt, det blir det.

Helena: Så jag tänker att vi lever i en samtid där det är väldigt lätt att göra den kopplingen. För det är så det ser ut.

Jan: Om man missar den där. Jag läste någonstans för ett tag sedan om någon som skulle hjälpa till med något bygge, inte en fabrik, men något hus i alla fall i något u-land. Och så sa han, det finns en traktor i närheten och vi kan ta den och lägga alla tegelstenar i den där skopan. Och sen så går det mycket snabbare och blir mycket effektivare. Så sa den gamla då, det här gör vi för människan. De ska bygga det med sina händer. Och sen så var det liksom så att alla hade varit med och byggt.

Helena: Precis. Rationellt, effektivt, produktivitet och så vidare.

Vad är hjärtat i det?

Jan: Vi tappar något om livet destilleras ner till att bara handla om det.

Helena: Där är andra aspekter på det hela. Man måste lägga till det där mänskliga. Vad behöver folket nu? Vad behöver jag? Vad är hjärtat? Eller vad ska man säga?

Jan: Jag tror Niklas Delmar, en kompis också till oss, brukar säga att Sverige är ett av världens mest rationella länder. Och det är väl därför vi också har en så hög psykisk ohälsa.

Caroline: Men om vi pivotar tillbaka till säga nej, menar jag. Jag kan ju tycka att det där är också klurigt. Och vi hade faktiskt ett sånt exempel i bilen häromveckan. Så vi hade varit på lekplats och så skulle vi åka och handla någonting. Freja ville inte ha den maten vi skulle ha. Så jag sa, men då får du hänga med till Ica eller vad det var. Så får vi handla något annat. Och så ville inte hon. Hon ville inte med till Ica. Och sen blev ju du förbannad på henne.

Jan: Ja, tänk att det var jag som pushade där. Ska du ha den maten du vill ha så får du följa med till Ica och hämta den. Jag vill att det ska vara. Då kom jag igång här nu med någon gammal skiva som spelar. Att du måste ta ansvar för det du vill. Håll inte på nu och var lat och sånt där trams.

Caroline: Ja.

Toxic parenting i bilen

Caroline: Sen gick ju du och Elsa in och sen satt jag i bilen. Och då kom vi in på, jag vet inte om det var före eller efter, att du och jag hade lunchat. Och då sa jag så här, nej men, Freja, det är viktigt för mig att du säger ja när du menar ja. Det måste ha varit efter att du och jag hade lunchat. Och så sa jag, ja, och sen ibland får man göra saker man inte vill. Och ibland så kommer vi som föräldrar säga så här, du får göra detta i alla fall. Detta är inte en av de gångerna. Att det är superviktigt för mig att du följer med till Ica. Så jag sa, så vad vill du? Och då hade hon ju massa rädslor. Nej men ni kommer tycka att jag är oansvarig, eller ni kommer tycka, och jag var så här, fy fan, parenting, idiot. Toxic parenting. Och jag stod för den. Kan du förstå det, Helena? Jag stod för det toxiska föräldraskapet, medan Jan stod för det hälsosamma.

Helena: Jag tror att ni har fått en bättre relation.

Caroline: Och jag fick lära mig av dig, Jan.

Jan: Ja, och då gick hon. För där fick jag liksom, tänk om hon sen träffar någon pojkvän, och så ska hon göra så, för att hela livet har hon fått höra, säga ja, fast systemet säger nej.

Caroline: Och det har vi ju sagt för länge sen, Jan, att vi vill ju uppfostra barn som kan säga ifrån och som står för sina egna åsikter eller värderingar. Det är ju sjukt svårt.

Rösten som blir starkare

Helena: Jag är ju för fan 40, och jag firade sån seger häromveckan, där jag också blev inbjuden till en grej. Och jag var så här, rationellt så var det så här, ja, ja, ja, och jag var så här, jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte. Och sen så var det skitjobbigt i två dagar. Okej, ska jag skriva ett mejl att jag inte vill? Ska jag ringa att jag säger att jag inte vill? Och så kommer personen bli ledsen, och så kommer jag inte bli inbjuden igen.

Jan: Du ställer till problem kanske.

Helena: Och jag är ju egentligen duktig på det här, så det är egentligen, jag borde. Jag borde. Och sen till slut så var jag så här, nej, det var som den här tonåringen, jag vill inte. Men vet du vad, det roliga är ju att rösten blir ju starkare och starkare, ju närmare det här eventet man kommer. Det upplever jag. Jag upplever det, och det är fruktansvärt. För då måste jag ju liksom till slut antingen dra mig själv dit, eller cancla i sista minuten. Och det är ju jätteotrevligt.

Jan: Ja, fast du har ju bara liksom inte fattat. Ska man slå ihjäl någon, då slår man ihjäl dem.

Helena: Vad tänker du nu på? Vem ska jag slå ihjäl?

Jan: Nej, men så här, har jag då insett att jag rationellt ska göra detta, ja men då slår man ihjäl alla andra alternativ.

Helena: Ja, jag slår aldrig ihjäl.

Jan: Du håller kvar.

Helena: Du håller kvar, för du kan inte släppa taget.

Jan: Jag hade nog dött på något vis om jag hade slagit ihjäl den där rösten som säger nej. Så har jag gjort. Nu gör vi detta, bit ihop.

Get your shit together

Helena: Apropå att vara snäll mot sig själv. Bit ihop och sen min favvo, detta har ju varit min favvo i alla år, och det bara dök upp nu. Get your shit together. Det har varit min sådana här, jag vill inte, jag är trött, jag måste gå och göra något här, jag vill inte plugga. Get your shit. Den har jag inte haft på flera år.

Jan: Den är ju användbar i vissa situationer.

Helena: Ja, och precis som alltid, mitt favoritord de senaste åren har varit discernment. Det vill säga urskillningsförmåga. Att vara väldigt, väldigt noga med vad jag väljer och varför. Jag kan välja get my shit together, just do it. Absolut. Men då ska det vara ett grundat beslut. Det ska inte vara ett beslut som bygger på mönster som är från barndom och jag har hört det och jag blev utestängd och mobbad. Det ska inte vara, jorden ska inte vara oren. Blomman ska vara planterad i en ny fräsch jord. Utifrån det kan jag absolut get my shit together och göra någonting. Men då vet jag det. Och just som du säger, det där med relation och säga ja och säga nej. Ja, det har jag inte i ett antal situationer, att det har varit ja när jag har varit nej och tvärtom.

Skolan och de kluvna beskeden

Helena: Och i skolan, samma sak där. Vi säger ju, skollagen säger att vi ska bygga demokratiska, ansvarstagande medborgare, bladibladi, vad det nu står där, första kapitlet. Fast du måste säga, du har inte egentligen rätt att säga ja eller nej utifrån vad du själv vill, utan nu är det rast, nu är det lunch, nu ska du göra det här, nu måste du bryta. Nu är det matte, va?

Caroline: Precis.

Helena: Så att jäkligt kluvna besked vi får. Det är dubbelmoral någonstans. För vad skulle hända om vi hade ett helt skolsystem fullt med ungar som lär sig att hitta sin inre kompass?

Caroline: Det skulle vara jättesvårt inom ramen för systemet som systemet är uppbyggt.

Helena: Men shit vad det hade gjort skillnad i världen. För jag tror inte att människor som är väl ankrade i sig själva, som står för sina ja när de är ja, står för sina nej när de är nej, att det skulle bli kaos. Jag tror inte att det skulle bli anarki. Nej, det tror jag inte ett dugg på. För vi har relation. Jag vet ju att du också finns, du också finns. Jag kommer ju inte att säga ja om jag är jag, om det blir skit för resten, då får jag ju hitta ett sätt att parera detta, göra det på något bra sätt. Så jag tror att just det där, ju mer grundad jag kan vara i mig, och igen, jag fyller 50 i år, ja, det kanske är på tiden då att lära mig att säga ja när jag är ja, och nej när jag är nej.

Ett roligare spel

Jan: Jag upplever också att det är ett roligare spel. Eller jag har hittat på också att...

Caroline: Vad menar du med ett roligare spel? Jag håller med dig när jag hör det, men jag vet inte vad det beror på.

Jan: Jag tänker så här, ja, det är rätt. Nej, men jag tänker att livet blir, det är en sån grej, om vi ska knyta tillbaka till det vi har pratat om tidigare också, rikare liv, så tror jag att mitt liv blir rikare med det. Och det är inte alls kopplat till ekonomin. Så det är ett sätt att höja upplevelsen av ett rikt liv, utan att behöva tänka så här, tio år när jag har x kronor på kontot. Eller beroende på hur börsen har gått. Utan det är ju någonting jag kan göra idag. Det är en av de där, om jag tror att mitt rika liv kommer när jag har x pengar, vilket är lätt när man lyssnar eller följer på oss, så tror jag att detta ger kanske nästan lika mycket eller mer effekt på kortare tid. Men det kräver också någonting annat. Det kräver en insats. Det kräver mod att kunna säga nej när jag menar nej.

Jan: Jag upplever att nejet är mycket svårare än jaet. Jag vet inte om det är så.

Helena: Nej då. Ja, nej, kan vara jättesvåra också. Kan jag bara villigt erkänna.

Jan: Är det så?

Helena: Jag vet inte. Jag måste fundera på ett exempel för att förstå det. Men det kan nog bero på rädslor och sånt. Att man vågar kanske inte ge sig in i någonting.

Skammen i att säga ja till det man vill

Helena: Jag har ju min skam. Så att säga ja när jag vill något för att jag vill något. Oh, du vet. Kommer yxorna och hugger mig jäms med fotknölarna.

Jan: Kan du ge något konkret exempel?

Helena: Ja, men du vet. Intim situation. Oh, kan du röra mig där? Lite mer av det där. Sånt får man inte säga. Du vet, jag är duktig flicka och präktig och hela midvippen. Inte kan jag.

Jan: Ja, precis. Så att ja:et behöver inte vara svaret på en fråga.

Helena: Nej, nej, nej, nej. Ett ja kan vara liksom att ta för sig.

Jan: Ja, men ta för sig eller uttrycka en önskan eller att uttrycka ett behov.

Helena: Precis, precis. Behov, begär. Next level shit. Och jävligt spännande. För jag tror att det egentligen är, för mig så är detta ett inre spel. Och säga ja, nej, ja, nej, nej. Det handlar om mig i relation till mig. Sen om jag agerar på det utåt eller inte. Det är liksom nästa steg. Men om jag inte ser och känner när jag är nej eller ja, så finns det ju inte en chans att jag kan ta det till den yttre relationen heller.

Jan: Och sen gör det omöjligt för den andra.

Helena: Dessutom så här, för man kommer vara otillfredsställd. Och så blir jag så här, du borde fatta vad jag tänker. Har ju aldrig funkat hittills.

Jan: Nej, det är inte särskilt ansvarsfullt.

Helena: Nej, inte alls. Så det är verkligen ett sätt att ta ansvar för mig och alla mina relationer.

Deskriptivt, inte preskriptivt

Helena: Och igen, även här, jag hade ju aldrig kunnat komma på det här spelet som du kallade för 20 år sedan. Du vet, där var inte jag då. Så jag har ju skrivit, så att säga, "Going Gentle with an Edge" finns ju som bok. E-bok och ljudbok. Och hela grundpremissen är att detta inte är preskriptivt. Det vill säga, du måste göra så här, då kommer du att sluta slå på dig själv. Nej, utan det är deskriptivt. Det är en beskrivning. Så här har jag gjort. Det här har funkat för mig. Och där kan man då, om man relaterar till det, hur skulle det här kunna se ut i mitt liv? Vilka av de här frågorna väcker någonting i mig som gör att jag kanske kan leka, testa på den där grejen, jag kanske kan börja säga nej till den där. Att man hela tiden, och jag tror det är det som är det relationsbaserade.

Det är därför det är så viktigt att vi delar med oss av oss. Att jag delar med mig av mina känslor, mina rädslor, mina erfarenheter, så att du kan få en idé.

Helena: Det är därför det är så viktigt att vi delar med oss av oss. Att jag delar med mig av mina känslor, mina rädslor, mina erfarenheter, så att du kan inspireras, så att du kan få en idé. Och så tar du den och leker med det hos dig i ditt liv. På ett sätt som ser kanske helt annorlunda ut. Men du fick en tanke av att, kan hon göra så, kanske jag kan göra så här.

Blomman planterar djupare rötter

Helena: Jag tror det är därför som, för mig, har det varit väldigt avgörande. Som sagt, jag skriver mycket och jag skriver mycket om vad jag upplever i mig, på ett ganska öppet och sårbart sätt. För att då kan jag också börja prata om det med människor. Och då, igen, får jag syn på nya saker av mig själv. Och det kan sätta sig. Blomman kan plantera lite djupare rötter i mig när jag delar mina upplevelser, än om jag skulle hålla dem hemma.

Caroline: Ja, precis.

Helena: Och sen blir det ju väldigt generöst. Och gör det ju enklare för folk. Så har hon tänkt, det har jag också tänkt.

Jan: Jag tänker att vi skulle kunna prata, nu har vi pratat en och en halv timme. Jag som var lite så här orolig inför det här avsnittet. Kommer vi ha något snack? Helena, kommer vi ha så här, ja, och så där, ja men du behöver inte förbereda något.

Caroline: Men Helena är också van vid.

Helena: Ja, men precis. Jag klarade mig ända tills igår kväll, att inte förbereda. Men i morse var jag så här, jag måste gå upp tidigare och förbereda. Så det var ju också, apropå forumet, då skrev jag vid något tillfälle, tillit är bra, eller tillit är bra, kontroll är bättre. Och så är det roligt för jag vet att där är folk som har jobbat med insats, typ insatspolis. Och så var det någon som skrev så här, och razzia är bäst.

Avrundning och boktips

Jan: Men jag tänker så här, Helena, att vi ska runda av. Jag tror vi kommer behöva fortsätta prata om det här i kommande avsnitt. Men man kan hitta mer info om dig på tankespjärn.com. Jag vet också att du tar coachklienter ibland, att om man tycker att de här frågorna är intressanta, så kan man anlita dig som coach. Jag vet att vi har skickat allt från nära vänner till dig, till folk på forumet. Så det uppmuntras verkligen. Sen vet jag att du älskar böcker. Jag tror att du, hade du inte förra året så här, att du läste en bok i veckan?

Helena: Förra året blev det 108 böcker. Så det blev två böcker i veckan. Med lite råge.

Jan: Om du skulle, out of the blue, ett boktips.

Helena: Då säger jag det som har seglat upp som min absoluta, absoluta, sätt mig på en öde ö med den boken, så är jag nöjd och lycklig. Och det är "Women Who Run with the Wolves", av Clarissa Pinkola Estés.

Jan: Vi har snackat om den. Jag måste nog ha den i min bokhylla.

Helena: Jag har läst den flera gånger. Lånat på biblioteket sju gånger typ. Så det är alltid kö på den. Det är en bok som, ett, jag rekommenderar att man köper den. Två, jag rekommenderar om man har penna i hand, så gör man marginalanteckningar, utropstecken och pilar och frågor. Jag har ingen bok som är så hundörad som den. För att där finns nästintill inte en sida som jag inte hittar någonting som är av vikt.

Caroline: Coolt.

En öde-ö-bok även för män

Caroline: Det är väl till mig.

Helena: Det är den öde vän för män.

Caroline: Ja, för det är det som har varit så intressant.

Helena: Jag är i slutet av en bokcirkel på denna boken, tillsammans med en ung manlig vän. Som har varit helt fantastiskt. Vi har haft bokcirkel på varje kapitel. Det har varit helt fantastiskt att få, jag då, så att säga, fyller 50 år, kvinna, mamma, hela den biten. Och så har du här 24 år, man, ingen familj, ingen fast relation. Helt fantastiskt. Det har varit oerhört berikande att sätta till den aspekten till att prata kring varje kapitel i den här boken.

Caroline: Alltså, vad handlar den om? Jag vet att du har pratat om den.

Helena: Det är en psykolog som har tittat på massa sagor och berättelser som finns i kulturen sedan väldigt lång tid tillbaka, och tittat exakt på: vad betyder de här för människan? Och psykologiskt, vad betyder de här sagorna? Och så utgår hon ifrån the wild woman, alltså den vilda kvinnan som är en av arketyperna. Och hon är jungiansk psykolog. Därav arketyperna.

Caroline: Precis.

Helena: Så hon pratar egentligen mycket om värdet av att bygga sig en relation med de inre bitarna av en själv. Det är egentligen det den går ut på. Och så plockar hon in sagor. Gamla sagor. Det är ju berättelser som kommer någonstans inifrån som vi berättar för varandra. Som säger någonting om vad det är att vara människa.

Att förstå sagorna och gå ner i underjorden

Caroline: Och jag har aldrig fattat det. Jag kan lyssna på Rödluvan och tänka, jag fattar inte vad den handlar om. Men hon förklarar den så att man fattar. Vad handlar de här olika stegen om egentligen?

Helena: Jag förstår att jag gillar den. Det här är extrem finess för mig. Jag vill ju bygga historier.

Caroline: Men jag läste faktiskt den boken för att jag hade en terapeut precis efter att jag hade fått barn. Och så sa jag till henne, jag drömmer varje natt om att jag går ner i underjorden. Sa jag till henne och bara, mmhmmm, du ska läsa denna boken. Sen så var det liksom kört. Då var man wild woman.

Helena: Okej.

Caroline: Efter att man får barn så kan det vara så att man går ner i en annan level. Det går nästan inte ens att förklara med ord. Det är en ordlös grej i hjärnan.

Jan: Jag tänker att detta var väldigt långt från Johnny Torssells optionshandboken. Det är ett kliv kan man säga.

Helena: Men den funkar väldigt bra på temat, just det där att säga ja när man är ja och nej när man är nej. Det är egentligen det som hon i grunden pekar på. Vikten av att jag hedrar mig själv och mina behov. Och inte bara kör på och gör det där jag ska och borde och så vidare för alla andra. Utan jag måste ner och se till att jag får näring. Från jorden jag är planterad i. Och det gör man på olika vis. Men du behöver göra det.

Bokcirkel och Wildman

Helena: Så för mig har den varit helt, jag läste den första gången förrförra året. Och sen så då, nu håller jag på och har hållit på i ett år och läst den ett kapitel i taget och pratat om. Och jag kommer fortsätta. Så är det någon som är sugen på att vara med i en bokcirkel, ett kapitel i stöten på den, på engelska, så tjoa, för jag kommer vilja fortsätta. Jag är inte klar med den boken.

Caroline: Nej, det är nog inte jag heller. Vi kan prata senare.

Jan: Jag tänker, det finns också en Wildman. Jag vet inte ifall det finns någon bok.

Helena: "Iron John". Robert Bly. Järnhans, precis, är en av motsvarigheterna.

Jan: Jag har inte läst den än.

Helena: Jag har nog läst den för länge sedan.

Jan: Okej. Så här mest annorlunda. Jag bara fick upp Daniel Kahneman. Han har en ny bok. Du kommer ju från ditt håll. All den skatten som finns i ekonomi- och psykologilitteratur.

Helena: Absolut, men jag måste ändå säga att ni har ändå sålt in den. Jag vet att du har läst den. Om du hade frågat mig, ja men den har Karro läst. Men jag hade kategoriserat det som en Karro-bok. Nu blev jag ändå lite sugen.

Caroline: Ja, den är viktig. Bra.

Tack och farväl

Jan: Nu tänker jag att vi rundar av.

Helena: Ja, jag tror vi ska göra det.

Jan: Så ett fantastiskt stort tack till dig, Helena. För att du har hängt här och för att du är vår vän och för att du hänger i forumet och håller de andra flaggorna. Det är superviktigt. Så tack för det.

Helena: Tack.

Jan: Och tack till dig också som har lyssnat och hängt med oss här. Och fick ett avsnitt som du förmodligen inte förväntade dig. Men det är en av charmerna med det. Maraton.

Helena: Ja, och det är ju lite tankespjärn tänker jag.

Jan: Ja. Så varsågod.