Frågor att ställa sig och sin partner i slutet av året

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett rikedom-bortom-pengar-avsnitt om vårt 2024
2. Varför vi gör en årlig kickoff
3. Frågor på kort i mellandagarna
4. Caroline om relationen till tonåringen
5. En jobbig men viktig insikt
6. Insikterna är fortfarande pågående
7. Beslutet att söka till sjuksköterskan
8. Att vilja kunna rädda liv
9. Jan: ett konstigt år
10. Trädgården och trädgårdsmästaren
11. Drömmen om polisyrket
12. Hos psykologen på Pliktverket
13. "Du vet att Polismyndigheten inte är en sån organisation?"
14. Konditionstestet som gick åt skogen
15. Exit-samtalet och träningstipsen
16. Att anstränga sig på gymmet för första gången
17. Att erövra ett område som varit jobbigt
18. Att sälja Teslan
19. Största utmaningen: kanske för lite utmaning
20. Resonemanget om att köpa hälsa nu
21. Efter 40 får man inte mycket gratis
22. Mer pengar på hälsa nästa år
23. Att ta hand om "den här Jan"
24. Frågan om tre kompisar
25. Tuffa beslut och risker
26. Att undvika det svarta hålet
27. Ritualerna och längtan efter civilisation
28. Författare som läser finlitteratur
29. Den lilla bokklubben med Bosse
30. Sommarpratet på gymmet
31. Vilka kärnvärderingar uppfylls
32. Ekobrott eller polisbil
33. Omväxling och femte gången på samma avsnitt
34. Ett bra pengabeslut: Taxi i lekhinken
35. Förenkla och avveckla
36. Apotea-spekulationen och en ny dator
37. Ett dåligt pengabeslut: jeans från USA
38. Att ha ändrat åsikt: fackförbund och solidaritet
39. Historia gör samhället begripligt
40. Övergången till 2025
41. Att vilja bli duktig på att sticka folk i armen
42. Ny hemsida och nya kläder
43. Apple Watch och alla ringar stängda
44. Inget för 2028 ännu — eller Capri?
45. Att resa själv med tonåringen
46. Tips till någon i samma situation
47. Provet som inte gick ihop med självbilden
48. "This is how life is when it works"
49. Coachfrågan vänd mot sig själv
50. Att krascha andras lunch
51. "Area of improvement": vänner
52. Hobbies: läsa och skriva
53. Spiritualitet och ett djup i tillvaron
54. Vad lämnar vi efter oss?
55. Tids- och möjlighetsfönster med farmor
56. Att ha roligt med sin PT
57. Att erövra ett område
58. Att börja runda av
59. Den viktigaste upptäckten om sig själv
60. Frågorna och avrundning
61. RikaTillsammans-programmet och verktygen
62. Önskningar som ligger djupt begravda
63. Sista orden: gott nytt år

Ett rikedom-bortom-pengar-avsnitt om vårt 2024

Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens avsnitt, som är ett typiskt sånt här rikedom-i-livet-bortom-pengar-avsnitt. Jag och Caroline reflekterar lite över vårt 2024: höjdpunkter, utmaningar, vad vi tar med oss, vad vi kommer minnas. Och vi pratar lite även om 2025. Men det stora värdet är inte att lyssna på mig och Caroline, utan det är de här 2025-frågorna. Dem kan du nämligen kopiera och använda för att göra en sån här återblick eller kickoff eller årsbokslut tillsammans med din partner, eller med dina barn, eller med syskon eller en vän eller någon annan.

Vi tycker att det är ett ganska fint sätt att reflektera, att avsluta året, knyta ihop säcken och också börja 2025 med ett avstamp. Det finns en länk i beskrivningen där du bara kan klicka, så får du en pdf med de här förslagen på frågor. Och sen tar du naturligtvis de frågor du tycker sticker ut. Jag tänker att vi inte gör det svårare än så här. Så här kommer Caroline och vår årsreflektion. Och eftersom detta är ett av de sista avsnitten får jag också passa på att säga god jul och gott nytt år. Vi ses på andra sidan 2025.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Varför vi gör en årlig kickoff

Jan: Då var vi här på vår årliga kickoff eller avstämning för året, vilket är lite pinsamt, för vi brukar inte ha dem utanför podden. Men jag tänker så här, om det är en struktur som funkar, så är det en bra struktur, absolut. Så varför gör vi det här, Caroline?

Caroline: Jo, men det är väl för att sammanfatta 2024, året som har gått. Man gör ju inte det så ofta, men tiden bara går och så kommer man liksom inte ihåg vad man har varit med om eller vad man har fått för insikter under året. Och sen också att man ska kunna blicka framåt i det nya året. Varför gör vi det, Jan? Du har kanske ett annat svar.

Jan: Nej, men jag tänker så här. Var det inte typ Aristoteles, eller någon, som sa att ett liv utan reflektion inte är ett liv värt att leva? Eller något sånt. Och jag tänker att reflektion är bra. Och jag tänker också att den som lyssnar på detta kanske inte vill lyssna på oss prata om det här, och då brukar jag säga, skit i det, ta frågorna. Ta frågorna antingen själv eller tillsammans med din partner eller en vän, eller gör det i grupp. Det finns ju jättemånga sådana här, typ årsreview och year compass och liknande. Och här har vi valt ut ett antal frågor som vi tycker, eller som jag tycker, är bra.

Caroline: Ja, det är du som har valt dem.

Jan: Jag har valt, du har också skjutit in några alternativ.

Frågor på kort i mellandagarna

Jan: Och sen tänker jag att detta är perfekt att ha i mellandagarna. Man kan ta många av dem. Jag vet att några av våra kompisar har skrivit ut de här frågorna på kort. När vi var där på nyårsmiddag fick vi de här korten. När man hade ätit sin efterrätt och sin ostbricka, så la de ut korten. Och sen drog man ett kort och fick svara på en sån här fråga. Och det tyckte jag var ganska...

Caroline: Vi ser vad det är för frågor man kan få.

Jan: Ja, och jag tyckte det var ganska trevligt. Det blir ett annat samtal än bara väder och vind. Vilken film eller serie brukar ni kolla på? Eller vilket vin är gott just nu? Så att, ja. Jag tänker att vi kör igång. Vi kan väl börja med första frågan. Vad kommer vi komma ihåg för 2024? Det är ju en så bred fråga. Det finns tusen små grejer som man kommer komma ihåg.

Caroline om relationen till tonåringen

Caroline: En sak som jag kommer komma ihåg, det är att du och vår 13-åring, ni har en ganska bra relation, tycker jag. Du kör hem till basketen och hänger med på matcher och sånt. Ni har det sammanhanget. Och hinner prata i bilen och så.

Jan: Eller taxin kanske.

Caroline: Och så har jag väl känt lite så att Freja, hon söker sig inte till mig så mycket och vill vara i fred när jag kommer och ska prata med henne. Så jag har känt svartsjuka.

Jan: Okej.

Caroline: Och så har jag också tyckt att det är ingen som pratar om hur det är att vara tonårsförälder. Alltid ska man ta hänsyn till hur tonåringen mår och känner sig. Men titta på mig! De håller på och växer och utvecklas. Men jag då, jag är ju ändå utsatt för den här beskjutningen, den här elden, vad heter det, the fire.

Jan: Ja.

Caroline: Beskjutningen som kommer, och att det typ inte är någon som svarar när man frågar och sånt där. Hur ska jag hantera det? Men sen kände jag att det finns ett svar. Och det svaret är att man får bara vara vuxen i sammanhanget och ge kärlek.

Jan: Ja.

Caroline: Och det funkar ju. Bortse från mina egna sårade känslor och bara försöka vara närvarande. Ge någon liten penna i present. Freja älskar pennor. Och det föll väl ut. Min lilla muta.

Var vuxen i sammanhanget. Du får bara bita i det sura äpplet.

En jobbig men viktig insikt

Jan: Okej.

Caroline: Ja, så det kommer jag komma ihåg. Var vuxen i sammanhanget. Du får bara bita i det sura äpplet. Så här är det. Ett tag var jag inte beredd att göra det. Jag bara, det är synd om mig. Det är en sån sak som jag kommer komma ihåg, tror jag. För det var en jobbig insikt att få. Men det har ju hänt massa annat med. Men detta var väldigt top of mind för mig just nu.

Jan: Mer då? Tar du med det från 2024?

Caroline: Ja, men jag har ju börjat gå i samtalsterapi också detta året. Jag har tänkt i flera år att jag ska göra det, men jag har liksom inte kommit loss. Och nu i efterhand kan jag säga att det var väl rätt tajming. Det är jättebra, det pågår stora, djupgående processer. Att titta tillbaka på hur jag växte upp. Vad var det för mylla jag stod i? Och hur påverkar det mig idag? Vad håller jag på med för mönster och beteenden som kommer därifrån? Och vill jag ha dem? Och vem har jag anpassat mig efter? Och hur kan jag skita i att anpassa mig nu? För den personen är inte längre i mitt liv.

Jan: Vad är insikterna från det då?

Caroline: Ja, insikterna är pågående. Så jag vet inte riktigt. Det är väldigt kraftfullt i alla fall.

Jan: Men vad har du tagit med dig? Du har ju ändå gått där nu ett tag.

Insikterna är fortfarande pågående

Caroline: Ja, åh Jan. Ja, men jag blev nyfiken. Vad har jag tagit med mig? Alltså det är ju för att det är en process just nu. Det är som att jag inte har något perspektiv på det än. Ja, att jag inte hade en så bra barndom. Jag tror att jag har tänkt tillbaka och tyckt att det kanske inte var så dåligt. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde. Det gjorde de. Men det var också kasst, Jan. Jag har ju varit och tittat tillbaka ordentligt. Eller lite grann i alla fall. Och det är väl okej.

Jan: Men vad tänker du om det där som vår kompis Lennart sa? Det är aldrig för sent att ha en bra barndom.

Caroline: Jag vet inte riktigt vad det betyder.

Jan: Att man kan välja.

Caroline: Det var den barndomen jag hade. Och det har gjort mig till den person jag är idag.

Jan: Jag tycker att du är en fantastisk person.

Caroline: Ja, det är fint sagt av dig. Jag är inte där.

Jan: Nej.

Caroline: Något mer som du tar med dig från 2024 då?

Beslutet att söka till sjuksköterskan

Caroline: Ja, jag tog beslutet att jag skulle söka till sjuksköterskeutbildningen. Det tog jag detta året. Så då har jag sökt.

Jan: Hur har det gått? Har du kommit in?

Caroline: Jag har kommit in.

Jan: Grymt! Jag visste faktiskt inte detta. Och vi spelar in den tionde, på morgonen.

Caroline: Nej, men jag var inne på antagning.se tidigt i morse, så var det inget besked. Så jag bara jaha. Men sen vid nio så var det där.

Jan: Ja, det är alltså för 20 minuter sedan. Så vi har inte hunnit prata. Men coolt. Grattis!

Caroline: Jo, men det känns jättebra.

Jan: Vilket idrottsvar.

Caroline: Ja, det känns jättebra.

Jan: Vi vet ju vad som kommer hända nu de kommande tre åren, eller hur? Så börjar?

Caroline: 20 januari. I Malmö, Lund. Malmö.

Jan: Okej. Coolt!

Caroline: Ja. Det ska bli roligt. Och det var någon som frågade mig, varför vill du bli sjuksköterska? Jag bara, det skulle vara så himla skönt att veta hur man gör en Heimlich. De bara, va?

Att vilja kunna rädda liv

Caroline: Nej, detta är nog en sån där grej. När jag gick med i scouterna var det också för att jag ville lära mig göra upp eld. Och detta är också ett roligt yrke. Och förmodligen väldigt personligt utvecklande. Men det är också så roligt att veta hur man räddar livet på någon. Eller hur? Jag hade mått dåligt om jag hade varit ute, låt säga i fjällen med familjen, och någon hade skadat sig så mycket att man typ förblöder. Och jag inte vet hur man stoppar det. Eller hur hårt man ska ha ett tryckförband.

Jan: Ja, ja. Jag har inga sådana drömmar. Jag tänker att fjällräddningen är bra.

Caroline: Ja. Nej, men det behöver inte vara så himla komplicerat detta. Jag känner inte att det är supermycket som kommer med mig in i 2025. Alltså, jag kan inte räkna 20 grejer. Det kanske är fem grejer, Jan.

Jan: Ja.

Caroline: Vad säger du då?

Jan: Vadå?

Caroline: Om vad du tar med dig från 2024?

Jan: ett konstigt år

Jan: Men jag tar ju med mig att det har varit ett konstigt år, tycker jag. Vi har ju varit bra. Vi har varit och åkt skidor. Det uppskattade jag. För första gången på fem år, äntligen, gjorde vi det igen.

Caroline: Ja, det var roligt.

Jan: Men jag gillar ju anekdoter. Så att, nej men... Det har också varit sånt där att nu har vi ändå gjort RikaTillsammans sedan 2008. Jag har också börjat bli i vissa avseenden lite trött och känt att det har varit vissa saker som inte är så himla kul. Så där är väl min utmaning inför 2025. Jag beskrev den för någon så här: RikaTillsammans började ju som vår resa. Att utforska det här med ekonomi, hur vill vi investera, hur vill vi leva vårt liv? Och det var något vi gjorde parallellt medan jag jobbade på Balansekonomi, Ecotech och massa andra ställen och managementkonsultade ett tag. Så det var en utmaning, en växt. Medan jag känner ändå att vi verkligen har landat i hur vi vill investera våra pengar. Vad vi tror på och vad vi inte tror på.

Trädgården och trädgårdsmästaren

Jan: Och då var det ju typ, jag tror det var Moa som beskrev det, att RikaTillsammans är mycket som en trädgård. Man kommer in, lyssnar, och följarna kommer in som en humla som undrar: hur ska jag investera, nu har jag fått ett arv, eller jag ska skilja mig, eller jag har fått barn, eller jag ska köpa bostad. Någonting ekonomiskt, något skifte i livet. Och sen hittar man sina svar och flyger ut. Och jag kan väldigt tydligt se detta i communityn, där vi är på olika generationer av människor. Men jag upplever att jag har blivit kvar och är den där trädgårdsmästaren som sköter trädgården. Och jag tycker inte det är så mycket utveckling längre i det där.

Men sen började ju Oliver i januari, det har varit roligt. Jag trodde aldrig att han skulle vara kvar i ett år. Men han har hållit sig kvar.

Caroline: Ja, jag tycker han har gjort ett enormt coolt jobb.

Jan: Och sen har vi gjort massa roliga grejer, som Berikad Tillsammans-programmet, vi har gjort ljudkalendern, vi har lite idéer kring hur vi ska göra. Och RikaTillsammans-programmet är också roligt. Att göra det tillsammans med vissa följare under tolv månader. Då gör vi verkligen många av övningarna som vi gör här. Det handlar ju inte om hur jag ska investera mina pengar, utan om att ta de här tillbakablickarna och fundera på vad jag vill göra i livet.

Drömmen om polisyrket

Jan: Så jag tror att en av grejerna jag kommer ta med mig detta året... När du sa att du ville söka till sjuksköterska, så tänkte jag, men vad fan, jag har ju ändå drömt om det där med polis, det har ändå varit lite roligt. Det gick ett bra tag och så sa du så här, men Jan, ska du inte bli polis?

Caroline: Nej, nej, nej. Sen var det ändå att det hade slagit rot hos dig.

Jan: Ja, men det slog rot, och det var lite roligt, för då läste jag på massor om hur det funkar med polisyrket och polishögskolan. Då var det ju ändå så att jag gick bort till Pliktverket. Och så tänkte jag, alltså när jag mönstrade typ 99, så klarade jag inte färgseendet. Och då var det så att som polis ska man ju ha bra färgseende, för det är liksom relevant information om bilen som flydde var grön, gul eller röd.

Men när jag kom dit var det lite kaos, för det är på samma ställe som man mönstrar. Så det var massa 18-åringar från typ Karlskrona, som hade missat tåget. Så man började inte hos sjuksköterskan, utan man började med personlighetstest och sen psykologen.

Caroline: Det hade du inte räknat med. Du tänkte, jag tar direkt färgseendet, så att jag vet om det är lönt att göra resten.

Hos psykologen på Pliktverket

Jan: Ja, men exakt. För det är väl ändå ganska små... klarar du inte fyskraven behöver du inte ta psykologens tid. Men i alla fall, då hamnade jag hos psykologen. Och jag visste inte innan att de underkänner hälften av personerna som kommer dit. Och så pratade vi, och hon undrade, apropå barndom och så, har du behov av att ge igen för gamla oförrätter? Och jag bara, nej, nej.

Caroline: Men egentligen, vem har inte det? Men sen struntar man i det, man går vidare i livet. De flesta gör väl det. Men någonstans kan man väl bli arg och tänka, jag ska hämnas, och så gör man aldrig det.

Jan: Jag har genuint inga...

Caroline: Jag undrar om de får såna som säger, nej, jag har aldrig känt så.

Jan: Ja, men jag har faktiskt aldrig känt att jag har någon oro.

Caroline: Har du aldrig känt att du vill ge igen på någon jävel?

Jan: Nej, jag har inte såna. Helt på allvar har jag inga såna.

Caroline: Ja, men det är fint. Du har inte mycket aggression i dig. Inte sån i alla fall.

"Du vet att Polismyndigheten inte är en sån organisation?"

Jan: Men det var roligt, för det var ändå ett utbyte. Psykologen bara, du, jag ser här på ditt papper, du har aldrig varit anställd. Och jag bara, nej, du har haft eget i 20 år. Och hon sa, jag har aldrig varit egen, men jag hittar på att om man har varit egen, då har man rätt mycket frihet och kan bestämma själv. Och jag bara, ja. Och sen spänner hon ögonen i mig och säger, ja, du vet om att Polismyndigheten inte är en sådan organisation? Och jag bara, jo, nej, det har slagit mig.

Caroline: Ja, vi pratade ju om detta innan. Det är den självklara frågan som måste komma. Hur skulle du klara av att vara anställd?

Jan: Ja, men exakt. Nej, men så det gick bra. Jag klarade till och med styrketestet. Däremot var ett av de sista testen jag skulle göra ett konditionstest på cykel. Och då ska man säga att jag inte har tränat så himla mycket, utan jag sitter ju vid datorn och har haft vissa dagar med 300 steg på hela dagen. Varpå min kompis Niklas säger, Jan, det är inte en merit.

Caroline: Nej, det är inte en merit. Så få steg.

Konditionstestet som gick åt skogen

Jan: Nej, men i alla fall. Sjuksköterskan ställde in cykeln och så skulle man trampa, och hon sa, vi börjar med fem minuter uppvärmning. Och så började jag trampa, och det var ingen klocka eller någonting. Men sen, fyra minuter in, började jag känna det, och bara tänkte, alltså jag måste ju klara uppvärmningen. Det här är liksom awkward, pinsamt.

Caroline: Tänkte du inte så, hur mycket jobbigare kan det bli sen?

Jan: Ja, precis. För sen höjer de ju motståndet. Så jag klarade uppvärmningen, och sen typ två minuter till. Och sen var det så här, ja, det gick bra fram tills nu, men du är underkänd på det här. Och detta är ju roligt, för man får brev direkt.

Caroline: Ett papper i handen liksom?

Jan: Ja, nej, digitalt.

Caroline: Jaha, man får det direkt?

Jan: Ja, typ via Pliktverket eller någonstans. Alltså detta är min bild av det. Det är inte exakt ordagrant så som det stod, men när jag läste det snabbt i det där stressmomentet, kände jag att det stod ungefär: "Polismyndigheten avslår din ansökan till Polishögskolan på grund av fysisk otillräcklighet. Polismyndigheten ställer vissa krav på grundläggande fysisk förmåga." Så jag fick papper på hur dålig form jag var i.

Exit-samtalet och träningstipsen

Caroline: Men kändes det jobbigt då?

Jan: Nej, men det var också roligt, för de har sådana här exit-samtal, du vet, när de skickar hem folk, så att vissa blir jätteledsna. Och då fick vi prata med en handläggare som skulle ta hand om mig. Ja, du kanske inte har tränat så mycket, här är lite träningstips. Alltså, du behöver inte ta hand om mig. Jag är inte besviken. Detta har ju gått långt bättre än förväntat. Jag har till och med klarat styrketestet. Och färgseendetestet klarade jag också. Det har förbättrat sig över åren, men det brukar inte bli så. Eller så klantade jag mig bara som 18-åring. Så kan det vara.

Nej, så jag klarar ju inte det. Och i skrivande stund har jag fortfarande inte klarat det. Men nu har jag möjlighet att gå dit och bara göra om konditionstestet. Så en av mina behållningar, förutom detta, för jag tror ändå detta är det jag kommer minnas från 2024, den här storyn, så har jag börjat träna.

Caroline: Ja, det har du gjort. Och anlitat Rick, som är PT. En sak jag kommer komma ihåg är när du kom hem och sa att du skulle ha någon elittränare. Och det kommer kosta så här mycket. Och jag bara, va? Vänta nu, du behöver inte ha stjärnornas tränare. Kändisarnas tränare här i Malmö, hur det nu var. Men sen fick jag stötta dig ändå i detta. Och det har gått bra, du är ju i form.

Jan: Nej, inte än. Men på gång.

Caroline: På gång, ja. Absolut.

Att anstränga sig på gymmet för första gången

Jan: Men det har varit roligt att träna med Rick, faktiskt. För jag inser att jag aldrig har ansträngt mig på gymmet innan. Rick var ju så här, nu ska vi testa marklyft. Och jag bara, ja, ja okej, vi testar. Och jag har aldrig lyft mer än 50 kilo. Så han bara, ja, vi börjar med 80. Och sen var jag sjukt nöjd. Jag fick det på film, att jag klarade typ 80. Och sen kom jag tillbaka nästa gång, och då bara, ja, idag kör vi 90. Vi körde ju typ 80 i förrgår. Så han pressar ju.

Men sen också, det där har varit sånt här, apropå vad jag har ändrat åsikt om eller gjort annorlunda. Det har för mig varit jättemycket dåligt självförtroende i det här. För jag har aldrig varit stark. Och så var jag och tränade med Niklas Delmar och Johan Book. Och då kämpar jag. Pinsamt, men jag har typ 45 kilo i bänkpress.

Caroline: Varför måste du säga att det var pinsamt?

Jan: Jo, men för att jag alltid tycker så.

Caroline: Man tar väl det som man kan?

Jan: Ja, men det är lite. Okej.

Att erövra ett område som varit jobbigt

Jan: Och sen lägger sig Johan Book där och kör 100. Och då var det så här, förr hade jag tyckt att det där var jättejobbigt. Nu var jag så här, titta, här tog jag bild, här är min kompis som tar 100 i bänkpress. Det var okej. Det var okej att ta av, när han hade kört, ta av typ hälften av vikterna, för då skulle jag köra. Så det har väl varit en sån där prestigegrej, som jag ändå är lite stolt över, faktiskt.

Caroline: Bra.

Jan: Så att, nej men planen är väl i januari, att göra om det där konditionstestet. Fysiskt. Så får vi se sen om jag söker på riktigt. Men jag vill ju, nu är det ju så att Polismyndigheten inte vill ha mig. Och det är en känsla jag inte kan vara med på.

Caroline: Just nu vill de inte ha dig.

Jan: Nej, och det vill man ju kunna bestämma själv. Och säga, jag vill inte ha er. Nej, jag bara skojar.

Att sälja Teslan

Caroline: Ja, men bra. Är det någonting... Vi har sålt bilen.

Jan: Vi har ju sålt bilen, ja, Teslan. Ja, det har väl också varit en stor grej. Jag trodde det skulle vara jobbigare än det är. Men vi har ju liksom konstgjord andning i att vi lånar din mammas bil. Så jag vet inte. Egentligen är det nog smärtsammare för oss än vi skulle vilja tro, kanske. Men jag kommer tillbaka till att det fortfarande bara är till barnens aktiviteter vi använder bilen. Du och jag har klarat oss, och vi har åkt till min bror i Staffanstorp med taxi. Och det funkar. Och det är inte ens superdyrt.

Caroline: Nej. Bra. Sen var ju också vår 13-åring på språkresa i tre veckor.

Jan: Ja.

Caroline: För första gången utan oss, skulle bara klara sig själv. Så jag grät ju när jag kom hem efter att ha lämnat henne på Kastrup. Det trodde jag aldrig. Men kommer du inte ihåg? Du stod så frågande. Jag bara, förstår inte du?

Jan: Du var arg på mig.

Caroline: Ja, men du förstod inte att jag var ledsen över att ha lämnat.

Jan: Okej, detta ska sägas for the record. När Caroline är ledsen eller arg, det är två väldigt liknande beteenden.

Caroline: Nej, det är det inte.

Jan: Jo.

Caroline: Det kanske är samma.

Jan: Ja, okej, vad var insikten från det då?

Caroline: Ja, men alltså... Jag vet inte, att jag är rätt blödig ändå. Jag trodde inte att jag var det.

Jan: Jag trodde inte det. Okej. Bra.

Största utmaningen: kanske för lite utmaning

Jan: Så, vad var din största utmaning i år?

Caroline: Jag vet inte. Jag kan inte riktigt hitta något svar på det. Jag kanske inte har utmanat mig så mycket.

Jan: Okej.

Caroline: Jo, men det måste ju vara slutsatsen. Jag har inte utmanat mig så mycket. Ja, jag vet inte.

Jan: Men det här är en annan fråga som jag hittade, som jag tyckte var kul. Om detta året var ett spel, typ som på Playstation, vilken nivå har du spelat? Har du spelat easy, normal eller hard?

Caroline: Absolut inte hard. Det är nog easy, kanske. Men får man lov att spela easy? Varför kan man inte få vara lite bekväm ibland?

Jan: Jo, jo. Men är det där du vill spela?

Caroline: Jag hade gärna velat vara bekväm på hard, men jag utmanar inte mig så mycket.

Jan: Men är det något område du skulle velat utmana dig på då?

Caroline: Ja, kanske också gymmet och så. För jag känner, nu är jag 47 och jag har lite sämre syreupptagningsförmåga. Och det är ganska jobbigt. Jobbigt att erkänna. Att jag blir trött av att gå i trappan, fastän jag är ute och går och joggar. Det är knäckande, och jag vill liksom... Jag måste motarbeta det. Men det är som att spela easy i dataspelet och veta det. Jag kan bara bumpa upp till hard. Och då kommer det också kännas easy till slut. Men jag vill ju inte det. Jag har motstånd liksom.

Resonemanget om att köpa hälsa nu

Jan: Men borde inte du också ha en PT då?

Caroline: Nej, jag vet inte.

Jan: Varför inte?

Caroline: För att det är dyrt.

Jan: Ja, men här är ett resonemang jag har tänkt på. För så har jag också tänkt. Men sen tänker jag så här. Okej, föreställ dig att du är 70. Och så har vi x antal hundratusentals kronor på kontot. Säg att man är 70, man har en miljon på kontot. Och så har man lite skröplig hälsa. Hade man bytt 200 000 kr som 70-åring mot en bättre hälsa? Du betalar 200 000 kr, pang, du får en bättre hälsa.

Caroline: Ja, det tror jag att man hade gjort.

Jan: Ja, men eller hur? Men grejen är så här. Det bytet går ju inte när man är 70. Däremot går det bytet att göra idag. Och okej, jag tar lite pengar som kanske hade växt till 200 000 kr när jag är 70. Men så lägger jag dem på bättre hälsa istället. Vad tänker du?

Caroline: Ja, ja, det vill jag. Det är klart att jag vill, men det är liksom... Vi har ju en massa annat som behöver bekostas, eller hur?

Jan: Som är viktigare än hälsan?

Caroline: Nej, det är det inte.

Jan: Nej, det finns inget som är viktigare än hälsan.

Caroline: Men för provprat? Det är rätt lätt att tänka så, men jag gör det sen.

Efter 40 får man inte mycket gratis

Jan: Men jag tänker, vi har haft det här samtalet i RikaTillsammans-programmet, och jag har haft det med flera coachklienter, som nu också börjar bli, alltså vi börjar bli så här efter 40. Och min insikt är att efter 40 får man inte så jäkla mycket gratis längre, hälsomässigt.

Caroline: Nej, exakt. Det är det jag menar med att det svider när man går uppför trappan.

Jan: Och jag börjar märka att det är som om vi borde göra det här skiftet, att vi borde börja lägga mer pengar på hälsa. Och att det kommer få effekt i decennier.

Caroline: Ja, exakt.

Jan: Om man fortsätter så kommer det ha en föryngrande effekt. Jag tänker att Bill Perkins skrev ju om det också. I början, när du är ung, har du mycket hälsa men inga pengar. Men sen, när du blir äldre, har du mycket pengar men lite hälsa. Och det är inte så himla roligt. Och sen behöver det naturligtvis, för den som lyssnar, inte vara att man ska lägga massor pengar på PT, men att det kan vara att ta sig tid att träna. Att ta padel eller gymkort eller göra någonting man tycker är roligt. Och verkligen prioritera att det blir gjort. För det kan jag uppleva är svårt för oss idag, när det är barnen och aktiviteter typ måndag till fredag och på helgen.

Mer pengar på hälsa nästa år

Jan: Så det där tror jag... Vi har ju en fråga här kring pengar. Vad vill du, eller vad vill vi, lägga mer respektive mindre pengar på nästa år? Och jag tror att vi ska lägga mer pengar på hälsa. På sådana här saker.

Caroline: Ja, men det kan jag gå med på. Grejen är att när jag skrev ner mina tankar för det här, så undvek jag medvetet hälsa, för jag kände, så jävla tråkigt. Jag har ingenting att säga om det.

Jan: Vadå då? Men det betyder ju, om man undviker det och tycker att man inte har något att säga om det, men det är väl okej som det är...

Caroline: Ja.

Jan: ...att det kanske är någonting där att titta på.

Caroline: Jobbigt.

Jan: Men du, för där kom också en fråga, för denna hade jag också i RikaTillsammans-programmet. Och det var också roligt, för alla hoppade direkt till hälsa. Och jag var så här, det var inte ens meningen. Hur väl har du tagit hand om dig i år?

Caroline: Men ändå hyfsat okej. Jag har börjat jogga lite och det känns ändå som att jag gör mer mat från 16 weeks of hell nu än kanske 2023.

Jan: Men jag tänker så här, nu hoppar ju du också direkt till hälsa. Hur har du tagit väl hand om dig i år?

Caroline: Ja, men det kan ju vara sömn, eller det kan vara det psykiska måendet.

Att ta hand om "den här Jan"

Jan: Ja. Jag tänker ibland att jag är som en sån här avatar, typ en person som springer runt, och sen tänker jag att det är som i ett dataspel: min uppgift är att ta hand om den här Jan som springer runt i den här kroppen. Och har jag gjort ett bra jobb med att ta hand om honom?

Caroline: Vad tänker du själv? Var det inte hälsa du gick till i tanken där, utan vad tänkte du?

Jan: Nej, men jag tänker allt möjligt. Jag tänker, har den här Jan roligt på jobbet, till exempel. Har vi uppgraderat rätt enligt den här skill tree? Jag upplever att jag inte har tagit hand om honom på rätt sätt där det är utmaning. Eller, går mina... det som är viktigt för mig i livet, är det viktigt på jobbet? Ja, det är vissa saker som har varit bra, andra saker som inte har varit så bra. Vi har levlat i hälsa, absolut. Men det är ju massa andra områden också. Kompisar tycker jag inte att jag har tagit hand om, han Jan, så himla bra.

Caroline: Nej, nej.

Frågan om tre kompisar

Jan: Det var ju en sån fråga, om du bara fick ha kontakt med tre kompisar, eller tre personer, nästa år, vilka tre? Och då hade jag två som var ganska tydliga.

Caroline: Kompisar alltså?

Jan: Ja, eller vänner. Två var ganska tydliga. Och sen var det, jag vet inte.

Caroline: Nej, precis.

Jan: Har jag fixat massa middagar och fester? Nej, det har jag inte gjort.

Caroline: Nej, men jag tänker också att man behöver inte bara fixa middagar och fester, utan man kan ju gå ut tillsammans, gå till puben. Eller, ja men, Alexandra, min vän, hon frågade, ska vi gå på det där hamamet som ligger nära oss? Ja, det ska vi. Det behöver inte se ut på ett visst sätt. Det kan se olika ut, det man gör. Att man bara ses på en promenad.

Jan: Jo, precis. Men grejen är att, om jag ska vara ärlig, du är ju duktig på det där. Om du var avundsjuk på min relation med Freja, så är jag avundsjuk på din relation med dina kompisar. Du har ju sandig Lotta, Alexandra, massa. Och du är så här, nej men på fredag ska jag på AW, på söndag ska jag på adventsfika, på tisdag ska jag och Lotta träna i Lund. Det är de som fixar det. Och så händer det massa grejer. Och jag är så här, Caspian, vi måste gå ut, jag har inte varit ute med någon.

Caroline: Nej, men man kan inspireras av varandra. Det är väl jättebra.

Jan: Så jag känner väl att jag i vissa avseenden har tagit väl hand om han där, Jan, men i vissa andra är det work in progress.

Tuffa beslut och risker

Caroline: Bra. Har du tagit något tufft beslut i år?

Jan: Nej, det känner jag inte heller. Det är verkligen som stiltje i mitt liv.

Caroline: Stiltje?

Jan: Ja, och en del av varför det är så är ju för att jag försöker ha stabilitet. Rutin och stabilitet. Och det är för att jag mår bra av det. Och för att vi har barnen och det känns som att de också behöver ha det. Men det leder ju också till att man kanske inte gör så mycket som är utmanande eller nytt. Alltså där är du ju duktigare. Du för in nytt i vårt liv.

Caroline: Jaså?

Jan: Ja.

Caroline: Vad var frågan?

Jan: Har du tagit något tufft beslut? Har du tagit några risker detta året?

Caroline: Det var en risk att börja i terapi.

Jan: Okej.

Caroline: Det var en risk.

Jan: Ja, men det var ändå modigt också. Du har ju ändå dragit på det.

Caroline: Ja, det har jag verkligen dragit på.

Jan: Nej, det var modigt. Men du, jag ser där på din anteckning att du har skrivit rubriken terapi och sen en lång punktlista.

Caroline: Ja, men... Jo, jo. Men det var bara för att jag hade tänkt att jag skulle veta vad jag har hittat där.

Jan: Ja, men vad står det då?

Att undvika det svarta hålet

Caroline: Ja, men jag kan sammanfatta. Det som har kommit fram i terapin, som jag har vetat hela livet men som jag kanske har mer ord på nu, det är att jag försöker undvika mitt svarta hål. Och i det svarta hålet finns inget hopp. Är du med?

Jan: Inte riktigt, men... Mörkret man har eller liksom...

Caroline: Ja, du kanske inte har ett sånt mörker.

Jan: Men är det typ såhär American Psycho-mörker?

Caroline: Nej, det är absolut inte att man vill göra någon annan illa, utan det är så att där tar man typ livet av sig. Självmordstankar, ingenting är meningsfullt. Och jag har det mörkret för att jag kommer från något som jag upplever som kaotiskt. Och vi har pratat om det i terapin, och jag har förstått att jag håller på med vissa saker för att undvika det här mörkret varenda dag. Och det är att det ska vara ordning och reda hemma. För då är det inte kaotiskt. Eller hur? Barnen ska må bra. För då är det inte kaotiskt. Det ska vara mat i kylskåpet. Och gärna ska man baka också, för då är det inte kaotiskt, utan det är omvårdande. Är du med?

Så motsatsen till kaotiskt söker jag hela tiden. Och jag har inte fattat det innan. Varför jag håller på med de här ritualerna.

Ritualerna och längtan efter civilisation

Caroline: Städa, städa, städa, få undan, se till att det finns mat hemma. Jag har inte fattat varför jag håller på med det. Och varför man ska hålla på med sin personliga hygien och sånt också. För det handlar om att det är bort från mörkret.

Jan: Ja.

Caroline: Och när jag var tonåring minns jag att jag var väldigt fascinerad av det här med civilisation. När någonting är civiliserat. Att man dricker te tillsammans. Att man har en servis. Och jag tror det handlar om att fjärma sig från mörkret. Om jag bara får gissa. Vad är civiliserat? Det var att vara civiliserad. Så det har jag väl fått syn på nu i terapin. Och jag har också fattat varför det är så svårt för mig att skriva. Men det har jag mycket svårare att sätta ord på. Så det är det jag har skrivit här, Jan.

Jan: Bra. Sen har du skrivit där, Niklas Natt och Dag.

Caroline: Ja, men det har jag. Precis. Jo, men jag vill ju gärna skriva. Och jag tycker det är jättesvårt att sätta mig ner och hedra att jag vill göra det. Men sen lyssnade jag på hans sommarprat, och han är författare. Och han berättade hur det var att skriva på sin historiska roman. Och hur mycket i den som han behövde ta bort. Och hur han kämpade på med det. Och vilka refuseringar han fick. Hur de lät och vad det betyder.

Författare som läser finlitteratur

Caroline: Och sen berättade han också att han satt på samma kontor som Fredrik Backman, som är en annan författare. Vet du vem det är? Han har skrivit En man som heter Ove. Och Björnstad och så. Han är ju extremt framgångsrik. Så Niklas Natt och Dag berättar, när han själv kämpar på, hur han då får se det här fenomenet En man som heter Ove samtidigt. Och de är ju jättegoda kompisar. Och sen lyssnade jag också på Fredrik Backmans sommarprat, naturligtvis. Det var inte från i år. Men där berättar han ju att han också läser finlitteratur. För att den bygger tunnlar som han kan använda sen i sitt eget skrivande. Det låter kanske obegripligt.

Jan: Ja, lite.

Caroline: Ja, men jag känner att jag förstår det. Och min vän Lotta har en bokklubb, där det läses väldigt mycket finlitteratur. Och jag slutade vara med. Var det 2023 eller något sånt? För jag håller ju inte på med finlitteratur. Jag skriver ju bara science fiction. Men jag kröp till korset och frågade Lotta om jag fick vara med igen i år. Och ja, det har varit väldigt berikande. Nu när jag har insett att jag kan läsa finlitteratur också. Och det kommer ge mig någonting i mitt skrivande.

Jan: Men du läser ju, det ska jag säga till er, du läser ju sjukt mycket.

Caroline: Nu gör jag det. Men det är också för att jag lägger undan skärmen mer. Nu lånar jag mycket och läser mycket. Istället för att hålla på med skärmen.

Den lilla bokklubben med Bosse

Jan: Ja, för du vet också, vi har fika tillsammans. Du och Bosse från Åre, som är 60 plus. Mycket trevligt. Vi har som en liten bokklubb nu. Vi har läst två böcker.

Caroline: Ja, på två veckor.

Jan: Och nu läser vi en tredje här om någon knarklangare.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Nej, men det är ganska coolt. Jag ska också säga en anekdot. Du lyssnar ju också på alla sommarprat. Du har ju också en annan där med Kajsa.

Caroline: Vi har en liten grupp, ja. Där vi betygsätter.

Jan: Du har sjukt många såna.

Caroline: Men Jan, vet du vad det handlar om? Att tacka ja? Jag hade tackat ja också.

Jan: Ja. Okej, men då får man liksom ordna saker själv. Men nu är jag inte en sån som ordnar saker själv. Det vet du mycket väl.

Caroline: Nej, du blev bara inbjuden.

Jan: Jo, men det är för att jag är intresserad. Och för att jag säger, ja men vadå, vad menar du att ni har en grupp som lyssnar på sommarprat?

Caroline: Ja, du kan vara med där om du vill. Och då får man bara tacka ja. Och så kan man backa ur om man inte vill vara med sen.

Sommarpratet på gymmet

Jan: Ja, ja, ja. Anekdot också. Caroline skickar en lista till mig: detta är de här fem topp-sommarpraten i år. Och jag bara, ja, ja, men då lyssnar jag. Jag börjar listan uppifrån. Och så var det, vem var det du skickade? Han Omar från Syrien. Så jag börjar lyssna på den. Jag är på gymmet. Och den är ju sjukt gripande. Så jag står där och gör latsdrag. Och sen börjar jag gråta. Och jag bara, tack Caroline. För nu är jag på gymmet och gråter framför alla de andra stora pojkarna.

Caroline: Jo, men har du lyssnat på de andra då?

Jan: Nej, jag slutade ju där. De andra är inte så gripande.

Caroline: Okej.

Jan: Bra. Men då tänker jag ändå så här, okej, vilka risker har vi pratat om? Finns det något du skulle ha gjort annorlunda i år?

Caroline: Alltså, det är ju så svårt att säga. Om jag hade fortsatt och inte tyckt att jag behöver en utväg, något annat att göra i livet, så hade jag ju dött till slut. Alltså, det är jättekul att jobba med dig. Men jag vill ändå byta till något annat.

Jan: Jo, men man kan känna att nu kommer jag inte till min fulla rätt här. Eller jag vågar inte saker.

Caroline: Jag är jätteglad att jag sökte till sjuksköterska. I programmet är det här en fråga faktiskt: speglar ditt jobb dina kärnvärderingar? Och då är ju svaret nej. Nej, inte riktigt. Inte just nu i alla fall.

Jan: Nej, och då har du bytt.

Vilka kärnvärderingar uppfylls

Caroline: Gör ditt det?

Jan: Vissa.

Caroline: Men du, vilka kärnvärderingar har du? Som du känner, okej, dessa har jag. Och de här tre känner jag blir tillfredsställda i RikaTillsammans, till exempel.

Jan: Ja, men jag gillar ju att hjälpa människor. Jag tycker det är jätteroligt. Som jag sa innan, jag tycker RikaTillsammans-programmet är roligt. Jag tycker julkalendern har varit jätterolig, som vi kör nu. Alltså julkalender för tonåringar med sina föräldrar. Och jag fattar nu att det är massor av samtal som pågår där ute, där jag är nyfiken och undrar vad de pratar om. Och de flesta är ju positiva. Vi har haft jättebra samtal. Det blev en ursäkt att samla familjen. Vår tonåring hade mycket bättre koll än vad jag trodde att de hade. Sånt gillar jag.

Sen är det ju en massa saker som jag också... Jag känner att jag har lärt känna många delar av finansbranschen. Och jag känner att det är många delar av finansbranschen jag inte vill vara en del av. Och jag upplever inte så mycket växt längre. Till exempel i forumet, där vi pratar med generationerna, upplever jag ibland att det är typ samma typ av frågor som kommer.

Caroline: Ja, men då kan du heller inte växa. Det kommer inte nya frågor som du behöver fundera ut.

Ekobrott eller polisbil

Jan: Nej, och det är därför. Och sen blir folk direkt så här, nu när jag har öppnat dörren för Polishögskolan: ja, men då kan du jobba med ekobrott.

Caroline: Nej, då kan jag lika gärna göra det.

Jan: Ska jag jobba med finans kan jag lika gärna göra det jag gör idag. För jag fattar att jag hade varit duktig på det. Jag fattar att jag kan kontexten. Jag har sett hundratals case. Jag har blivit lurad själv. Jag har verkligen den erfarenheten. Men jag är så här, jag vill åka polisbil. Sitta och ta en korv, och sen går larmet och så åker man. Jag fattar att det är en romantiserad bild. Men jag har också träffat några i communityn som har hjälpt mig och uppmuntrat: jag jobbar som polis, det är klart du ska söka. Jag har träffat en god väns syster som också jobbar som polis. Så jag tycker ändå att jag har en ganska bra bild.

Caroline: Du har försökt skaffa dig en nyanserad bild.

Jan: Ja, men sen har jag tydligen fattat också att i Malmö är det tydligen så att... Jag trodde att man börjar som utepolis och sen levlar man till innepolis.

Caroline: Ja, att alla börjar ute, ja.

Jan: Ja, men tydligen i Malmö är det tvärtom. För det händer så mycket i Malmö. Väntelista för att vara utepolis. Alla vill vara utepoliser. I Malmö, ja.

Caroline: Men varför vill man vara det? Varför vill man utsätta sig för...

Omväxling och femte gången på samma avsnitt

Jan: Jag tror att det är ändå massa... Det händer saker. Att man lär sig saker av det också.

Caroline: Ja, och det är omväxling.

Jan: Så jag kan ibland också känna behovet av omväxling. Vi har gjort 400 avsnitt. Vi har gjort vissa avsnitt med vissa gäster. Jag upplever så här, nu i januari ska vi göra "kom igång med ditt sparande". Det är femte gången jag gör det avsnittet.

Caroline: Ja, jag fattar.

Jan: Så där känner jag.

Caroline: Men det där är väl också en jättebra fråga. Speglar ditt jobb dina kärnvärderingar? Har du fått några nya insikter om relationer i år?

Jan: Ja, men det var det jag sa om min tonåring. Det gäller bara att vara vuxen i sammanhanget. Och ge kärlek. Sen tänker jag också, rätt mycket, kan jag säga, också för mig själv. Att när jag fick ge kärlek, oavsett om jag fick tillbaka eller inte, så var det fint. Sen tänker jag också att just med tonåringar tror jag att det går i perioder. Just nu verkar det matcha med mig. Sen kommer det snart komma en period där jag är så här, "Pappa, du är dum i huvudet."

Caroline: Nej, men det finns ju såna som säger så, "Jag var pappas flicka" och sånt. Jag bara, vad fan betyder det ens? Betydde inte din mamma någonting? Sånt kunde komma. När det var som värst, när jag var nere i hålet. Betyder ingenting längre.

Ett bra pengabeslut: Taxi i lekhinken

Jan: Ja. Bra. Ett bra pengabeslut du tog i år?

Caroline: Pengabeslut?

Jan: Det kan ju vara att man renoverar sitt hem, eller att man investerar i något.

Caroline: Alltså via Ekonomipodden då?

Jan: Jo, jag vet, jag vet. Men det kan vara så många olika saker. Du kan fundera på ett dåligt också.

Caroline: Jag kan ändå vara nöjd över att jag köpte Taxi till min lekhink. Det kommer tillbaka ibland, "ni har ändå gått upp 40 procent".

Jan: Alltså ibland tänker jag så här, när du får dina infall, du köper en aktie, och sen borde jag bara spegla det med 100 gånger beloppet. Det är inte ens baserat på någon undersökning eller research. Och ändå går det så jävla bra.

Caroline: Men du då, vad har du tagit för något bra ekonomiskt beslut?

Förenkla och avveckla

Jan: Men jag har ju fortsatt på det från förra året, att förenkla, avveckla. Det var någon som skrev att enkelhet, eller simplicity, är det sista steget. Förenkling.

Caroline: Ja, ska vi säga vad det betyder för oss då? Rent konkret.

Jan: Ja, men för mig har det varit att jag har gjort av med en större del av lekhinken, säljer av, vi gör typ inga nya investeringar i onoterade bolag eller lekhink. Det enda undantaget, den enda lekhinksgrejen jag har gjort i år, det är ju det jag skrev på Patreon med Apotea. För det var öppet mål. Så där gjorde jag spekulation.

Caroline: Är det öppet mål? Jag kände aldrig någon vilja att köpa Apotea-aktier.

Jan: Jo, men ibland är det straffsparkar på marknaden. De tillkännagav att de skulle börsnotera. Och sen tog det typ fem minuter, så var alla aktierna uppbokade. Och sen var de så här, ja, intresset är stort, så vi ger ut ytterligare aktier. Tog det fem minuter till, så var de upptagna. Och sen skrev varenda människa inom finans om Apotea.

Caroline: Jag läste inget om det.

Apotea-spekulationen och en ny dator

Jan: Nej, så det var väl en no-brainer. Sen är problemet med den typen av affärer att du aldrig får tilldelat så mycket att det blir värt det. Det var inget som slog på vår portfölj. Men det tog tre minuter att klicka in teckningar via Avanza, och sen tror jag att vi fick tilldelning på sex konton. Då var det typ 3 000 kr. Men det var ju en rolig grej. Att vi förenklar i alla fall. Förenklar tycker jag är ett bra pengabeslut.

Jag tycker det var bra att vi pratade med Richard i år i avsnittet här. Men där har jag också, jag skickade ett nyhetsbrev häromdagen till alla som är anmälda till vårt nyhetsbrev, och det var ungefär så här: om du har investerat 2024, detta säger jag till dig som lyssnar eller tittar, om du har investerat i globalfonder under 2024 så har det gått bra. Det har gått 10, 20, 30 procent. Och då är det så här, ingen har någonsin ångrat att man har tagit ut lite pengar. Så jag är väl liksom där också. Tagit ut lite pengar, sänkt risken. Och jag är väldigt nöjd, jag köpte Mac, efter att ha gått och tänkt på det i tre år.

Caroline: Det var verkligen dags, Jan, att du bara köpte datorn som du går runt och tänker på hela tiden.

Jan: Ja, så jag köpte en sån här Mac, M4, med dator. Jättenöjd med den.

Ett dåligt pengabeslut: jeans från USA

Caroline: Ja, var det något dåligt pengabeslut?

Jan: Alltså jag vet inte, det kan vara kläder och skor som man bara, vad fan är detta, skicka tillbaka det. Då kan jag känna så att om jag inte kan skicka tillbaka det, då känns det som ett mycket dåligt pengabeslut. Jag kan bli mycket besviken då. Men nu handlar jag ju på Zalando, så jag kan skicka tillbaka grejerna. Inte som när jag och Freja skulle handla jeans till henne från USA. Oh my god alltså. Jag sa direkt, ni ska inte göra så, handla inte från USA. Jag har varit i den fällan.

Ja, så i alla fall, jag och Freja tittar på jeans som hon gillade, det kostade tusen kronor, så jag sa, ja men det kan vi köpa. Sen var det nästa: tull, frakt etc. 1 900 kr sammantaget.

Caroline: Sammantaget.

Jan: Vi får dem. Sen passar de inte, då ska vi skicka tillbaka. Det kostar 400 kr att skicka tillbaka. Och sen får man tillbaka på de tusen kronorna, inte på frakten, tullen och momsen. Så det var en förlustaffär, det kan man säga. Och ändå kommer Freja med nya sådana här, den här tröjan var fin, och så är det något amerikanskt. Man bara, vi kommer inte handla den.

Att ha ändrat åsikt: fackförbund och solidaritet

Caroline: Ja. Bra. Är det något du har ändrat åsikt om? Något du vill...

Jan: Ja, men vet du vad? En sak som gjorde att jag kände mig mer vuxen. Konstigt nu, Jan. Det ska du få höra. Jo, vi spelade ju in ett avsnitt väldigt nyss med en representant från ett fackförbund.

Caroline: Ja, ja, ja, med Isak Ekblom. Det kommer i februari, det avsnittet.

Jan: Och jag har väl aldrig egentligen satt mig in i historien bakom fackförbund och varför de har varit till nytta för oss. Och när jag får Vänsterpartiets tidning hem så är det mycket kring solidaritet och sånt. Jag har aldrig känt att jag är besläktad med det ordet. Men nu när Isak berättade och pratade om varför vi har fackförbund och historien bakom, Sveriges historia. Och jag har ju delvis läst om det i typ Ester Blendas bok Ett jävla solsken. Så jag kände, shit, det här gjorde att jag kände mig lite mer vuxen, att jag nu förstår varför samhället ser ut som det gör i Sverige, och varför det kanske ser ut som det gör i USA. Lite bättre i alla fall.

Tänk om detta kunde vara någonting som är lite obligatoriskt att ha koll på.

Historia gör samhället begripligt

Jan: Jag vet inte om man tar upp sånt i skolhistorien. Jag tror inte det. Jag tror man kanske pratar om hur dåligt folk hade det förr, men kanske inte så mycket om själva kampen för att få en bra, vad ska man säga, en trygg arbetssituation.

Caroline: Ja, men att ha ett drägligt liv.

Jan: Ett drägligt liv, ja. Och hur det har gått till i Sverige. Likadant den här jämställdhetskampen. Den har ju också 100 år på nacken. Och det pratar man inte heller om så mycket. Hur det var förr och hur det har förbättrats för alla nu.

Caroline: Det är också sånt som jag... Alltså, historia är bra. Eller hur? Man får liksom en förståelse för samhället lite bättre.

Jan: Ja. Coolt. Jag visste inte att du tyckte att det avsnittet...

Caroline: Det var jätteintressant. Han var jättebra på att förklara, han Isak.

Jan: Ja.

Övergången till 2025

Jan: Ja, men jag tänker att vi snart ska börja runda av. Men vi har inte pratat så mycket om 2025 egentligen.

Caroline: Nej.

Jan: Nej, det har vi inte.

Caroline: Nej, precis.

Jan: Men bra. Hur vill du ha 2025 då?

Caroline: Jo, men jag tänker så här. Bara tack för att du frågar. Jo, men det blir heltidsstudier. Och så jobbar vi fortfarande ihop. Och jag tänker att det kommer behövas lite mer struktur. Kanske kring att allting fungerar med mat och sånt. Du vet, vi måste ha mat i kylskåpet, Jan.

Jan: Okej. Ja.

Caroline: Men jag tänker också att nu när jag får lov att plugga igen, så kan det nog vara så att mycket händer i huvudet. Att man vill... Man pluggar och tänker, detta går rätt bra. Förhoppningsvis klarar jag tentorna. Och då kanske man kan ta något extrajobb där man får bli riktigt duktig på att, du vet, ta blod och sånt.

Jan: Okej.

Att vilja bli duktig på att sticka folk i armen

Caroline: Jag förstår att det låter lite konstigt. Men jag vill bli duktig på att sticka folk i armen. Det är ju annars ett jädra stressmoment. Man hittar inte rätt på de här venerna. Och så tänker jag, gud vad roligt om man bara kan få vara undersköterska på Rosengårds vårdcentral och bara se massa andra människor som man aldrig ser annars.

Jan: Alltså, vi har helt olika syner.

Caroline: Absolut. Ja, men detta är en sån otrolig dörröppnare här nu för mig. Den är väldigt stimulerande. Vad tänker du med 2025? Du fortsätter träna med Rick.

Jan: Du fortsätter träna med Rick. Jag ska göra det där poliskonditionstestet. That's it.

Caroline: That's it, ja. Ska du inte utmana dig?

Jan: Ja, nej, men jag vet inte. Men jag känner att jag fortfarande har en bok i mig till, innan, sen får vi se. Men det är väl en sån grej.

Caroline: Ska du börja skissa på den boken, eller hur tänker du?

Jan: Jag tror det kommer ge sig. Det här är till exempel julkalendern nu.

Caroline: Ja, den tycker jag är en bok. Strukturen i den.

Jan: Ja, och den är ju färdig. RikaTillsammans-programmet är också egentligen en bok. Att göra.

Ny hemsida och nya kläder

Caroline: Men sen har vi också på gång en ny hemsida.

Jan: Ja, det har vi.

Caroline: Vi har tvingats köpa nya kläder och skor och sånt.

Jan: Ja, det var ju inte min idé. Och Jan bara, vadå, ska vi köpa nytt?

Caroline: Jag bara, ja, man kan göra det Jan. Din garderob hade inte mått dåligt av att få lite nya kläder.

Jan: Okej, det där är ju typ...

Caroline: Och detta är då för fotosessionen.

Jan: Ja, ja. Det där är typiskt en sån grej som jag inte tycker är jätteviktig i mitt liv. Men ja.

Caroline: Nej, men jag tänker att vi ska åka skidor med ett par kompisar nästa år. Jag funderar också på om vi ska göra någon resa med min mamma. Om vi ska göra någon större resa, en sån där.

Jan: Ja, men skapa minnen tillsammans. Jag tänker fortsätta. Om jag ändå skulle säga en grej jag är stolt över, ett köp som jag tycker är bra.

Apple Watch och alla ringar stängda

Jan: Jag köpte en sån här, efter jag inte klarade konditionstestet på polisen, så köpte jag en Apple Watch och anlitade Rick. Sen dess, och detta var ju 21 augusti, har jag ändå stängt alla mina ringar på Apple Watch.

Caroline: Varje dag?

Jan: Varje dag. Och det betyder att du har stått och du har gått.

Caroline: Ja, och haft en viss rörelse.

Jan: 30 aktiva minuter, etc. Sen fick jag en meme av Caspian, där han jämförde Caspian, han är då vår kompis, som springer ultramaraton. Och då har han Garmin, för han upptäckte att hans Apple Watch tog slut på batteri under tiden loppet pågick. För det var så här 30 timmar, då dör ju den, medan loppet kan fortsätta. Då var det så här, Apple Watch: åh, vad duktig du är, du har stängt alla dina ringar. Heja dig, vad duktig du är. Och sen Garmin: fan vad du är kass, din impuls är hög och ditt ex dejtar någon ny.

Caroline: Ja, det är en annan nivå kanske.

Jan: Det är en annan nivå. Ny nivå av klocka.

Caroline: Ja, men precis.

Inget för 2028 ännu — eller Capri?

Jan: Nej, men jag har väl egentligen inte så mycket, så det är väl det som ska göras. Fortsätta jobba med Oliver, jag tycker att han är jätteduktig, få saker gjorda.

Caroline: Men du, har du grejer som du tänker, det här vill jag göra 2028?

Jan: Nej, ingenting.

Caroline: Inget sånt?

Jan: Nej.

Caroline: Men då kan jag, jag sa ju det till dig häromdagen, jag hade läst någon liten feelgood-deckare nyss, av Anders och Anette Lamotte. Och då var det på Capri det hade skett ett mord. Jag bara, Capri alltså. Dit ska Jan och jag, 2028, 2029, något sånt. Själva, utan barn. Ja, för det tänkte jag säga häromdagen, det var också någon i RikaTillsammans-programmet som sa så här, ja men jag och min partner, vi är ett väloljat logistik-team. Men vi är inte så mycket partners.

Jan: Nej, men det känner väl vi också ibland.

Caroline: Och då var jag så här, men kan vi inte åka på en resa bara du och jag?

Jan: Jo.

Caroline: Vi kan absolut jobba på vår relation mer än vad vi gör. För det känns ju som att det var länge sen, det var till och med så att du var ju i Berlin med vår 13-åring själv. Och de resorna tycker jag är bra. Så det vill jag också göra med vår 13-åring. Så jag jobbar på något baltiskt land.

Att resa själv med tonåringen

Jan: Ja, men det är bra. Men vet du vad jag kände under den här Berlinresan?

Caroline: Nej.

Jan: För Freja och jag var på hotellrummet och vilade oss. Och sen sa jag, man kan åka till det här. Och vi kan titta på muren och Checkpoint Charlie. Men det ville inte Freja. Så jag bara, fine, vi gör inte det då. Då tar vi det lite lugnt och går på något annat museum som vi båda tycker om. Och så gjorde vi det, och det var jättebra. Men så kom ändå den här tanken: med dig hade vi bara varit ute hela tiden. Och det hade varit bra. Så jag längtade efter att resa med dig också, när jag hade en annan partner i resandet.

Caroline: Men hela poängen, och detta var också från communityn, som det tipset kom: har du en tonåring, res med dem själva. Och gör det på deras villkor. Så låt dem bestämma. Och det har varit fantastiskt. Freja tycker jag väl fortfarande att det har varit några av de bästa resorna vi har gjort.

Jan: Var det detta året?

Caroline: Jag var ju i Polen med henne förra året. Förra året var det. Och sen ska hon nu iväg med farmor själv.

Jan: Ja.

Caroline: Så att, bra.

Tips till någon i samma situation

Caroline: Vilket tips skulle du ge till någon annan i din situation till nästa år?

Jan: I min situation?

Caroline: Ja.

Jan: Samma som till mig själv: gå all in nu. Bara kör på, lär känna nya människor. Plugga jättemycket, men inte för mycket.

Caroline: Till högskoleprovet pluggade jag ju lite, men inte för mycket.

Jan: Ja. Och du får ju dela med dig, det har ju ändå varit ett drama.

Caroline: Ja, jag kan dela med mig. Det har varit jättejobbigt att jag inte fick superbra på högskoleprovet. Men jag inser ju att jag typ optimerade hur mycket jag behövde plugga egentligen.

Jan: Ja, efter hans konstruktion. Vad fick du?

Caroline: 1,4 av 2,0.

Jan: Ja, och då ska det väl sägas också att Caroline fick 2,0 på den verbala delen och svenskdelen. Där hade du typ alla rätt. Så var det väl matte-delen.

Caroline: Det var matte-delen. Men jag insåg också en sak. Att jag håller ju hela tiden på med texter och språket. Och funderar och är språkpolis. Så det är inte konstigt att man får 2,0 på den delen. Men jag håller inte på med matte. Jag gör inte huvudräkning när jag väger saker. Jag lägger inte ihop saker i affären, jag kollar på min skanner istället. Jag funderar inte över vinklar i hemmet. Jag tänker inte, vilken ekvation skulle det blivit om jag hade... Alltså, du vet, i ekonomin och så använder jag inte matematik överhuvudtaget. Så det är inte så konstigt.

Provet som inte gick ihop med självbilden

Jan: Jag är glad att du har landat i det. För så var det inte när du fick högskoleprovet.

Caroline: Nej, det var det inte. Fruktansvärt. Jag kände bara, gud vad dåligt. Men det sjuka är att jag... Jag tänkte så när jag hade skrivit, detta är nog 1,3–1,4.

Jan: Ja, och du behövde 0,85. Så utifrån det perspektivet.

Caroline: Ja, men det gick inte ihop med min självbild. Jag skrev inte så bra då, tyckte jag.

Jan: Ja, och ändå ska man säga att på 1,6 hade du kommit in. Eller 1,7 var det typ psykolog- eller läkarprogrammet.

Caroline: Nej, men jag var ju så här när du fick det. Ja, det var väl bra.

Jan: Så var jag så här, 1,4, det är väl perfekt. Du kommer in på det du vill. Och sen var jag nummer två. Världen hade ju varit väldigt konstig om du hade haft 2,0 på mattedelen och 0,8 på svenskdelen. Med tanke på hur ditt intresse och ditt liv ser ut.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Men du tyckte att det var efterhandskonstruktion. Att jag hade pluggat tillräckligt.

Caroline: Nej, jag tyckte det var efterhandskonstruktion.

Jan: Det var ju inte så det lät när du fick resultatet, så som du gjorde nu.

"This is how life is when it works"

Caroline: Men vet du, jag tänkte ju så. Jag förstod att jag hade sabbat mig på mattedelen. Jag tänkte ju, när jag gick ut, detta kommer vara typ 1,3–1,4. Och någonstans, de dagarna när jag väntade på resultatet, tänkte jag, shit, jag kunde ju pluggat mer matte. Det kunde jag ha gjort, men varför gjorde jag inte det? För att jag kände, ja, det är tråkigt, jag kan inte detta. Fan vad många fel jag får. Vad mycket jag behöver plugga på, många olika saker. Men när jag gör och provar de här mattedelarna går det ändå hyfsat. Så jag behöver nog inte plugga mer nu. Så gör vi lite mer svenska eller ord.

Jan: Så gör vi lite mer svenska eller ord, ja.

Caroline: Liksom, ja.

Jan: Nej men jag tycker att det är superbra. Och detta säger jag ju till vår 13-åring också. Så här är det när livet funkar.

Caroline: Vadå tänker du?

Jan: Nej men, ibland tänker vi så här, alltså det vore ju konstigt. Plötsligt kom det ett jättebra betyg utan ansträngning. Eller där kom in jättemycket pengar på kontot utan ansträngning. Liksom att, jo men, this is how life is when it works.

Coachfrågan vänd mot sig själv

Caroline: Men du, vad skulle du själv ge dig för tips och råd om du hade träffat någon i din situation? Exakt din situation?

Jan: Exakt min situation, ja.

Caroline: Caroline har genomskådat coachfrågan här. Att man ger ju tipset till sig själv.

Jan: Nej men, jag skulle säga, fokusera på relationer. Nästa år.

Caroline: Och mer då?

Jan: Mm, jag tror det. Och ha roligare. För, ja men som jag känner nu till exempel, nu spelar vi in detta, vad är det idag? 10 december.

Caroline: 10 december.

Jan: Och jag känner så här, jag har jobbat varje dag de senaste tre månaderna. Oavsett om det var lördag eller söndag. Förra förra helgen insåg jag, fan vad kass julkalendern är. Och så gjorde jag om den hela helgen. Och nu förra helgen var det någon annan brand som behövde släckas. Då gick hela helgen till det. Och nu är det så här, gud, vi har massa avsnitt som ska göras i januari. Så jag känner liksom, jag har inte så roligt. Och jag känner att, nej men nu när Niklas och Johan, vi var och tränade på gymmet. Det måste ju ändå ha varit rätt roligt.

Caroline: Ja men det var jättekul. Det låter ju som att...

Att krascha andras lunch

Jan: Och sen krascha. Johan Book och Niklas Delmar, de jobbar ju på Hej Engagemang. Och jag var bara så här, och Johan bor ju här nere i Skåne, Niklas, min kompis, bor i Stockholm. Då var det så här, vi ska äta lunch imorgon, jag var bara, kan jag hänga med? Så kraschar jag deras lunch. Men det var jättetrevligt. Så jag tror att mer relationer, men jag är så...

Caroline: Vilka specifikt? Det låter för mig som att du är lite ovan vid det. Vad ska du göra för någonting då?

Jan: Jag vet inte. Och sen satt jag och tänkte på det igår också. Sen har jag många av mina kompisar utspridda, lika mycket i Stockholm som här i Malmö. Och så tycker jag att det är svårt. Och sen har många av dem inte träffat varandra. Medan jag upplever att där har du ju alla typ här. Och att det är adventsfika. Det är inte som att jag ringer och säger, ska vi gå på adventsfika? Men vänta, jag ska sätta mig på tåget i fyra timmar.

Caroline: Nej, nej, nej, men du skulle ju kunna planera och göra en liten resa uppåt. Och ta lite sådana här, vi går på AW tillsammans. Nu kanske du inte vill gå på teater och sånt. Men lite olika aktiviteter. Och så är det bara din helg där med dina kompisar. Alltså folk gör så.

Jan: Ja, ja, jag är så dålig.

"Area of improvement": vänner

Caroline: Och beklagar sig över att nu är min man iväg igen och ska träffa sina polare.

Jan: Ja, men jag har aldrig gjort så. Jag vet inte. Det är så area of improvement. Och jag tror att det är det som hade gjort mitt liv rikare.

Caroline: Men har du pratat med Niklas om det? Att du skulle vilja ha lite så här, om jag vill förbättra det här området? Alltså man kan ju prata med sina vänner om att man vill förbättra relationen med dem.

Jan: Ja.

Caroline: Och då kommer de och bara, skitkul. Ska vi hitta på något? Ska vi åka skidor tillsammans? Det kan ni göra. Åka tre dagar i Österrike eller något sånt.

Jan: Ja. Ja. Bra. Ja, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu.

Caroline: Nej, vi kan väl köra några avslutande. Någon avslutande fråga.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, men jag tror, är det något område vi inte berört? Vänner känns det som att vi har pratat om. Familj har vi pratat om. Upplevelse och äventyr, inte så mycket.

Jan: Inte så mycket?

Caroline: Vadå?

Jan: Vi har ju vår skidresa typ. Och så skulle vi ta den långa. Om vi ska göra någon längre resa.

Hobbies: läsa och skriva

Caroline: Ja. Hälsa har vi pratat mycket om. Arbete har vi pratat mycket om. Hobbies, det har vi inte pratat så mycket om.

Jan: Okej. Ja, okej. Säg någonting mer om hobbies då.

Caroline: Min hobby är ju att läsa och skriva. Och nu i terapin har jag lovat att jag ska skaffa mig ett eget rum där jag kan skriva. Och så ska jag göra sådana här dejter med mig själv.

Jan: Okej.

Caroline: Det är därför du kommer här om dagarna, jag ska flytta in här. Jag ska flytta in i gästrummet där det finns spindlar. Jag ska göra en sån här dejt med mig själv varje vecka.

Jan: Ja.

Caroline: Tid och utrymme måste man ha för sina hobbies. Okej. Vad har du då?

Jan: Ja, jag har ju typ inga hobbies.

Caroline: Nej, det kommer.

Jan: Ja.

Caroline: Självuttryck?

Jan: Ja, men det är väl typ...

Caroline: Ja, men att få vara kreativ. Eller, jag vet inte. Att få vara sig själv. Jag upplever ändå att du har högt där. Du har din sjuksköterskeutbildning, du har dina vänner, du har dina hobbies. Så där är det väl jag som behöver jobba på.

Spiritualitet och ett djup i tillvaron

Jan: Bra. Personlig utveckling, ja, där har du din terapi. Spiritualitet, den tycker jag alltid har varit så svår.

Caroline: Ja, men berättade jag det att när jag hade varit på det här häxkollot? Det var ju i år. Var det i år? Ja, det var det väl? Nej, det var väl förra året? Nej, men det var inte så länge sedan. Då kände jag så här, men det här är inte riktigt min crowd. Det var fina människor, men det var inte min crowd. Och jag kände, det är för flummigt för mig. Och efter det sa jag, nej, nu lägger jag ner hela den här spirituella grejen. Det är inte för mig. Nu vet jag att jag är helt och hållet, vad heter det, rationell.

Jan: Ja. Har jag berättat detta, att det gick ett tag, och sen ville jag gå typ i kyrkan. Det är som att det spirituella, det bestämmer saker åt mig. Jag har typ ingen talan.

Caroline: Okej.

Jan: Det har inte kommit sedan, efter 40 kom det väl, det här med att jag vill ha ett djup i tillvaron. Jag har kontakt med någonting. Det kan vara naturen, det kan vara en känsla av att saker kommer fortsätta när jag har dött och du vet så.

Caroline: Så det kanske kommer för dig också.

Jan: Jag har rätt på det, så vill du också vara med i en sekt eller någonting.

Vad lämnar vi efter oss?

Caroline: Okej. Men vad gör du med det nu då? Eller inför 2025?

Jan: Jag gör inte supermycket med det, men jag kan känna längtan efter att vara i ett sånt sammanhang. Där man pratar djupare om existensen. Och förmodligen kommer jag se folk som dör när jag jobbar sen. Så då kommer det nog komma ännu mer. Vad är vi här för? Vad lämnar vi efter oss? Vad är det djupare avtrycket vi gör? Eller vad kommer man till sen? Det är min gissning. Att det kommer ännu mer sen.

Caroline: Ja, jag tycker den är svår.

Jan: Ja, jag har paus.

Caroline: Du behöver kanske inte jaga den.

Jan: Nu jagar den mig.

Caroline: Du behöver inte jaga den. Den kanske kommer själv.

Jan: Ja.

Caroline: Bra. Ja, men snyggt.

Tids- och möjlighetsfönster med farmor

Jan: Jag tänker... Nej, är det några tids- och möjlighetsfönster vi ska tänka på?

Caroline: Det är nog mest med farmor, att vi vill resa med henne medan vi kan det.

Jan: Ja. Men ska vi inte göra så att vi bara sätter oss med farmor och Freja också, så får hon vara med? Då får vi prata lite om vad vi vill hitta på för äventyr.

Caroline: Ja. Men det tänker jag är en bra idé. Jag tänkte faktiskt på det häromdagen. Att du och jag behöver inte bestämma. Utan vi kan säga, vi har den här potten pengar. Och vad vill vi hitta på?

Jan: Ja. Snyggt. Tidsfönster. Du pratade också om att det är nu vi ska ta hand om vår hälsa. Inte om 10 år eller 20 år.

Caroline: Nej, men jag tänkte på det också. När man märker att det börjar gå utför, helt enkelt.

Jan: Ja.

Caroline: Nej, men jag tänkte på det. Så var jag så här, fan vad dyrt det är med PT.

Jan: Jag tänkte också på det. För jag går ju nu varje vecka. Och så var jag så här, dessutom hittade jag att det fanns billigare PT. Och sen var jag också att, alltså man kan ju gå och träna själv.

Att ha roligt med sin PT

Caroline: Ja, men du har ju rätt roligt med Rick väl?

Jan: Ja, men...

Caroline: Ja, och Rickard, finansiella rådgivaren som var här på besök och som vi har gjort avsnitt med. Han sa så. Har man bara roligt med sin PT, då vill man gå och träna.

Jan: Ja. Och du tycker ju det är nice att gå och träna hos Rick.

Caroline: Ja, jo, absolut.

Jan: Det är också så roligt, jag konstaterade att jag och Rick är ungefär lika gamla, ungefär lika långa och väger ungefär lika mycket. Enda skillnaden är att det är två helt olika kroppsformer. Hans överarmar är ju som mina lår. Liksom, typ.

Caroline: Richard?

Jan: Ja, men han heter Richard.

Caroline: Okej, din tränare.

Jan: Ja, för jag pratar ju om en annan Richard.

Caroline: Ja, du pratar om Richard Nylund. Men du pratar om din Rick, ja.

Jan: Han har en annan kroppsform.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Sen var det också lite roligt. Han heter Richard Stenå. Så har man tydligen, de skojar på det gymmet, då har man ett PT-namn. Så han är PT-Rick då.

Caroline: Nej, men, ja.

Att erövra ett område

Caroline: Men du, vet du vad jag tänker nu? När du inte kände att det var jobbigt att Johan Book tog 100 i bänkpress, utan du bara, så ja, så tog jag av det. Över 100. Okej, för då har du erövrat ett område som innan var lite pinsamt och jobbigt.

Jan: Ja, alltså innan...

Caroline: För det är jättemycket värt. Att du får erövra områden. Eller hur?

Jan: Ja, jag har inte tänkt på det så.

Caroline: Att känna, nu är det inte jobbigt eller pinsamt längre, utan jag vet vad jag kan. Och jag är på min resa och sen är Johan Book på sin. Och så har du erövrat det området som alltid har varit lite jobbigt för dig. Det är väl jätteskönt?

Jan: Ja, jo, absolut. Innan hade jag ju tyckt det var... Jag hade aldrig lagt mig på en bänkpress på gymmet.

Caroline: Och nu har du ändå blivit tränad tillsammans med dem, och så känner du att du har fått gemenskap och relationen har jobbats på. Det är mycket värt.

Jan: Ja, och målet. Det blir också roligare med mål. För då är han så här, okej, 27 januari, då ska vi ha 100 kilo i marklyft.

Caroline: Ja, det kan du ju inte svika.

Jan: 50 kilo i bänkpress.

Caroline: Nu går du ju och tränar själv också med boxningshandskar.

Jan: Ja, precis. Ja, vi får se.

Att börja runda av

Caroline: Jag tänker att vi ska runda av här. Jag kom in i det här och tänkte att det inte var så himla mycket. Jag har min lilla lapp här. Har du något mer på din lapp?

Jan: Ja, men jag har inte något mer på lappen. Men jag trodde ändå inte att vi skulle ha så mycket att prata om som vi har nu.

Caroline: Men du, du hade ju den där andra broschyren också. Har du skrivit någonting i den? Year Compass.

Jan: Jag har skrivit lite grann, men jag tyckte de var lite jobbiga. Eller liksom, vad är du mest stolt över? Jag vet fan. Vad är det för frågor?

Caroline: Jo, men det är väl en jättebra fråga.

Jan: Ja, men "läser mer böcker och lägger undan skärmen" har jag skrivit.

Caroline: Vad lyckades du inte uppnå?

Jan: Hög poäng på HP.

Caroline: Ja.

Den viktigaste upptäckten om sig själv

Jan: Detta är ju jätteintressant. Vad är det bästa och viktigaste du har upptäckt om dig själv?

Caroline: Att jag inte behöver bygga på min karriär. Att jag kan ta en ny riktning. Folk har ju frågat mig varför jag inte blir läkare. Vad jag har för tankar med karriären. Om jag sen ska bli chef och sånt. Sjuksköterskechef. Jag vet inte. Ibland kan man bara ta en helt ny väg. Det har jag upptäckt om mig själv, att jag känner inte att jag behöver bygga på min karriär.

Jan: Ja. Vad har du mer skrivit?

Caroline: Ja, det är sånt som vi redan har sagt. Det viktigaste jag lärde mig var: kärlek är ofta lösningen på det mesta i relationer. Man kan ju ha en massa andra känslor också. Att man har blivit förfördelad, eller att folk inte kommer ihåg en, eller svartsjuka, avundsjuka. Nu har jag varit jättegenerös här tre gånger, och det har inte den personen. Sånt där.

Jan: Ja, ja. Ja, men snyggt. Då tänker jag att vi avrundar.

Frågorna och avrundning

Jan: Och där tänker jag också, vill man ha de här frågorna så kan man bara trycka på länken i beskrivningen. Några kan vi skriva där, eller så kan man bara ladda ner en pdf. Och vi har även sådana här andra tips på hur man kan göra ett sånt här... ja, vad ska man säga, bokslut. Detta är väl lite ett bokslut. Inte riktigt så mycket framåtriktat. Vi har inte pratat om vad vi vill ha för tema för 2025.

Caroline: Nej.

Jan: Nej, men vissa pratar ju om sådana här, vilket ord har du för nästa år? Och jag brukar tycka att ordet för året kommer i slutet.

Caroline: Okej, så vad har det varit för ord för detta året?

Jan: Jag vet inte än faktiskt.

Caroline: Ja, du har 20 dagar till.

Jan: Nya riktningar eller någonting sånt där. Jag vet inte. Men det brukar inte komma för mig i januari. Utan då vet jag i slutet på året vad ordet var. Alltså vad allting handlade om.

Caroline: Ja. Eller vad tänker du?

Jan: Ja, men så kan det vara.

Caroline: Man kan ha det som ett verktyg säkert också.

RikaTillsammans-programmet och verktygen

Jan: Och sen tänker jag så här, tycker man sånt här är roligt eller viktigt, så har vi ju också RikaTillsammans-programmet som vi kommer köra 2025. Där får man ännu mer verktyg och struktur. Detta är ett av 15 verktyg. Där blir det verkligen så här, ha en sån här. Nu har ju vi haft det live i ett poddavsnitt. Sen är det många som är så här, vi bokade in en spa-weekend. Vi bokade in en middag på en restaurang. Och så hade man med sig de här frågorna. Och ja, det kan vara krystat första gången. När man ska ha kort eller ett papper med frågor. Men å andra sidan upplever jag, vi hade ju inte haft det här samtalet om vi inte hade haft de här frågorna. Så frågorna blir en struktur. Och det är det jag tänker att många av oss saknar, den här strukturen.

Caroline: Jag tänker också att det tar ett tag innan man blir varm i kläderna. Nu känns det som att vi är lite varma i kläderna. Nu kanske det kommer sådana tankar som man inte ens hade tänkt för sig själv att man skulle säga. Är det någon sådan tanke?

Jan: Nej, inte riktigt.

Önskningar som ligger djupt begravda

Caroline: Vi skulle kanske behöva en middag och ett glas vin eller något sådant för att det ska liksom... Att man ska börja, men du, 2029 kan vi göra det här. Som jag sa om Capri till exempel.

Jan: Okej, ja. Man har ju massa önskningar, men de ligger så djupt under, för man vet att det inte är dags för dem än. Men då får man lov att... Men har du sådana?

Caroline: Jag har pratat om det nu liksom.

Jan: Men har du massa sådana önskningar?

Caroline: Jag har genuint inte det.

Jan: Nej, men jag kan väl känna att vi kan lämna huset så småningom och bo i någon hyresrätt, och den ska vara ganska fin, och resa lite mer och vara lite mobila på det här sättet. Och du vill ju att vi ska åka husbil och sånt. Och det kan jag tänka mig när det inte är så att vi behöver ta hand om barnen. När de inte behöver gå i skolan på något speciellt ställe. Så kan man ha två månader eller något. När man utforskar Alperna eller något. Jag vet inte. Men att man kan... Det ligger väldigt djupt begravt, känner jag för mig själv. För att man vet att det inte är tajming nu.

Caroline: Men det kan vara värt att ta upp det. Och så kan man säga, när det väl är 2028, men jag är inte sugen på det längre om man inte är det. Det är inte skrivet i sten.

Jan: Nej, nej, absolut.

Caroline: Eller hur?

Sista orden: gott nytt år

Jan: Ja, är det fler sådana saker?

Caroline: Jag vet inte. Jag tror inte det. Ja, det finns det säkert, men de kommer inte upp nu i alla fall, inför kamerorna och mickarna.

Jan: Ja, men då tänker jag så här. Vi rundar av här. Stort tack till dig som har lyssnat och tittat. Och jag tänker så här, detta är väl förmodligen ett par dagar innan nyår som det går ut. Så gott nytt år. Och jag tänker att vi ses på andra sidan 2025. Och naturligtvis, ha en sån här dejt. Och detta behöver man inte ha med sin partner. Man kan ha det med en kompis eller ett syskon eller någon annan. Så lycka till, så ses vi.