Personporträtt: Elisabeth Svantesson, Sveriges finansminister

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: ett avsnitt med Sveriges finansminister
2. Välkommen till kanalen
3. Politiker bakom kulisserna
4. Varför samtal slår debatt
5. En både vanlig och ovanlig uppväxt
6. Hur uppväxten har format synen på pengar
7. Självförtroendet som byggdes tidigt
8. Läraren som väckte samhällsintresset
9. Vad är drivkraften?
10. Två svar på drivkraftsfrågan
11. Att träna upp mod som en muskel
12. Att växa genom att utmana sig själv
13. Världens roligaste jobb
14. Teamet runt en minister
15. Att göra skillnad internationellt
16. Missuppfattningar om finansministerrollen
17. Att säga nej för det gemensamma bästa
18. Hur går det för Sverige som land?
19. Vad gjorde Sverige rikt?
20. Det Sverige kan vara stolt över
21. Utbildning, integration och arbete
22. Drivkraft och kreativitet som svensk kultur
23. Sverige 2070
24. Egen inkomst är frihet
25. Spargapet mellan män och kvinnor
26. Skuldsättning och investeringar
27. Myten om att lån alltid är dåligt
28. Svenskarnas sparande
29. ISK, skatten och signalvärdet
30. Hur finansministern sparar själv
31. Hur sparar du, och varför?
32. Att tajma marknaden
33. Är sparandet kul?
34. Att ge ekonomisk kunskap vidare till barnen
35. Lyxfällan och förnedrings-tv
36. Humankapital och finansiellt kapital
37. Stolt över det svenska pensionssystemet
38. Unga tjejer och sparande
39. Ekonomi som penseln man målar livet med
40. Värdet av pengar minskar med åldern
41. En balanserad syn på pengar
42. När man sparar för mycket
43. Balansen i ett rikt liv
44. Forskning och ekonomiskt råd
45. Läsarfråga: flytträtt på pensionen
46. Böcker och att rensa hjärnan
47. Sant för dig, men kontroversiellt
48. Det sämsta ekonomiska tipset
49. Spelreklam, Klarna-generationen och medvetenhet
50. Avrundning

Intro: ett avsnitt med Sveriges finansminister

Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens avsnitt, som jag och Caroline fick göra tillsammans med ingen mindre än Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson.

Jag uppskattade det här avsnittet jättemycket, inte minst för att när Klara Söderberg, Elisabeths pressekreterare, tog kontakt med oss, så sa jag så här: vi är inte Agenda, vi är inte Aktuellt och vi är ingen politikerpodd. Vi träffar gärna Elisabeth, men då vill vi prata om opolitiska saker. Vi vill prata om privatekonomi, vi pratar om sparande, vi vill prata om vad vi har att vara stolta över i Sverige.

Hur är livet som finansminister? Hur går det till när man håller koll på budgeten? Har man en stor budgettavla på finansdepartementet? Hur är det att vara föräldern med plånboken?

Det fina var att Elisabeth och Klara tackade ja till det här. Jag hoppas att du kommer gilla avsnittet med Elisabeth, som förhoppningsvis inte är ett klassiskt politikeravsnitt, utan faktiskt handlar om många av de saker som vi svenskar ska vara stolta över, både i ett svenskt och ett internationellt perspektiv.

Jag ska inte ta upp en massa tid här, utan jag släpper på Elisabeth och Caroline.

Välkommen till kanalen

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Varmt välkommen, Elisabeth Svantesson. Du är ju Sveriges finansminister, du har varit arbetsmarknadsminister, du har studerat företagsekonomi vid Örebro högskola och nationalekonomi vid Uppsala universitet. Du började doktorera, och sen berättade Caroline att licentiaten, Caroline är också doktorand, då skriver man det efter halva tiden. Du kom in i Sveriges riksdag för 20 år sedan. Du är gift med Bjarne, som är sjuksköterska. Ni har tre vuxna barn. Barnbarn hörde jag också. Varmt välkommen!

Elisabeth: Tack!

Jan: Är det något du vill lägga till?

Elisabeth: Nej. Jag gillar väldigt mycket att vara på Friskis & Svettis kanske. Jag tänker att det är ännu viktigare nu när jag har fått det här jobbet, av många skäl.

Jan: Det var inte jätteviktig information.

Caroline: Jo, men det ska vi komma in på. För vi pratar också mycket om att rikedom i livet, sen handlar det också väldigt mycket om hälsa. Att värdet med pengar minskar med åldern. Men är det inte också lite stress management att jobba med kroppen?

Elisabeth: Definitivt, det är huvudskälet. Men också att fortsätta med ett så vanligt liv som möjligt, trots att man har fått den här uppgiften. Inte göra om allting, för det går inte. Man måste vara sig själv och försöka behålla sina rutiner.

Politiker bakom kulisserna

Jan: Jag tänker så här, första frågan. Jag röstade på dig, jag gillar dig, och Caroline också. Men Caroline är lite mer lag Nooshi. Vi kommer ändå ganska bra överens, vi har varit gifta i 20 år. Hur är det för dig och de andra politikerna när det inte är en kamera eller journalist närvarande? Kan man gå och säga hej och fika?

Elisabeth: Du tänker med de andra partierna?

Jan: Ja, men självklart.

Elisabeth: Jag tycker det är lite sorgligt att det inte... Människor kanske förstår det. Jag har tagit emot guidade turer i riksdagen med elever förut. Tar man in dem i ett utskottsrum, så säger jag: här inne pratar vi med varandra. Vi debatterar inte, vi kommer överens och sådär. Och vi kan gå och ta en fika. Det tycker de är konstigt, för de tycker att vi bråkar i en debatt. Och jag förstår det. Men det är ju ingenting mot vad de gör i London, i parlamentet där.

Ta ett exempel bara. Ulla Andersson heter en vänsterpartist som var ekonomisk-politisk talesperson i många år. Jag och hon stod faktiskt i Agenda tillsammans för några år sedan. Då hade vi gjort upp om att stoppa friåret och lägga pengar på välfärd. Det var under en annan regering då. Vi börjar göra saker tillsammans och odla en relation. Det är ju människor alltihop. Man måste kunna skilja på sak och person. Det har väl ni också?

Jan: Om det nu är team Nooshi här. Du vill ha Nooshi som finansminister.

Caroline: Jag tycker det är så roligt att han gör en stor grej av det här. Jag bara undersöker.

Elisabeth: Det vill de andra partierna.

Caroline: Just nu betalar vi medlemskap i Vänstern, och så kanske Moderaterna nästa gång. Det är bara en undersökning.

Elisabeth: Men vi är ju ändå... Det finns fantastiska människor överallt.

Varför samtal slår debatt

Jan: Men varför är det så svårt att ibland säga att vi är överens till 80 %? Sen har vi lite olika åsikter, men vi ska bara jobba ut detaljerna. För det känns ibland, som vi sa innan, att debatter inte blir så roliga att lyssna på. "Gud, vad bansigt", och så byter man kanal.

Elisabeth: Jag tycker det är jätteintressant att du säger det. För om man är engagerad i ett parti, då vill man ofta att det ska vara debatter och att skillnaderna ska märkas. Det är klart att det är viktigt att man vet skillnaderna. Det finns åtta partier i riksdagen och några utanför. Så det är viktigt. Men jag tror fler faktiskt börjar efterlysa mer av samtal. Debatter i tv med alla åtta partiledare lägger ju inte grunden för ett trevligt samtal.

Jan: Nej, exakt.

Elisabeth: På 30 sekunder.

Caroline: Det känns mer som att man ska säga något klatschigt, någon soundbite som kan repeteras efteråt.

Elisabeth: Visst, det finns något att tänka på där. Att man också ska vara sig själv hela tiden, och låta som den man är. Det är en utmaning för oss ibland, att vi kommer in i ett visst mod kanske. Till viss del är det naturligt.

Caroline: Men för mig blir jag ändå så glad att höra att det är vuxna, det är människor i relation, det handlar om att göra saker tillsammans.

Elisabeth: Jag och Mikael Damberg till exempel, ekonomisk-politisk talesperson nu för Socialdemokraterna, de hade det här jobbet innan mig, men vi tar en kaffe ibland och pratar igenom frågor och saker. Även om det inte är ett kompisskap, så finns det saker vi behöver prata om med de andra partierna.

Caroline: Exakt.

En både vanlig och ovanlig uppväxt

Jan: En fråga också, som du har pratat med Klara, din pressis, om, och som man har hört i andra intervjuer du har gjort. Du har sagt att du har haft en väldigt vanlig uppväxt, men å andra sidan också en väldigt ovanlig uppväxt. För den som inte har hört den här historien, kan du inte dra de breda penseldragen?

Elisabeth: De breda dragen, ja. Jag är yngst av fem. Min pappa var pastor i något som hette Missionsförbundet. Förr i tiden flyttade man runt väldigt mycket. Så jag bodde fyra, fem, sex år på varje ställe, och så flyttade man runt. Det var inte jättevanligt. Det som inte heller var så vanligt var väl att min mamma inte mådde så bra när jag växte upp. Hon blev sämre och sämre. Jag skötte mig själv väldigt mycket. Självuppfostrad brukar jag säga.

Ibland tänker jag att jag har ganska bra självförtroende, vilket kanske inte är så vanligt bland tjejer och kvinnor. Men jag tror jag fick det av att jag var tvungen att sköta mig själv. Och jag gjorde det, och det gick bra. Så jag var ganska självgående tidigt. Allt det där är väl lite ovanligt kanske.

Sen var det vanligt på många andra sätt. Vi hade det väldigt knapert hemma. Det var många som hade det på den tiden. Man ärvde kläder, man skulle helst ta bara en ostskiva på mackan. Det var tajt. Jag kom på väldigt tidigt att ville jag ha pengar till det jag ville göra, allt ifrån att köpa någonting till att gå på tivoli, då fick jag skaffa pengar själv. Hände inget, fick man få det att hända själv.

Jag har faktiskt mitt första arbetsintyg, maskinskrivet, från det år jag skulle börja femman. Jag var tio och skulle fylla elva.

Att jag punktligt, man kunde inte stava, så jag skrev "punktligt", och att jag hade redovisat inkomna intäkter från tombolan i Lycksele. Det är ganska kul att ha.

Caroline: Det var ju barnarbete.

Elisabeth: Så jag samlade burkar och flaskor och gjorde allt jag kunde för att få pengar.

Hur uppväxten har format synen på pengar

Caroline: Hur tror du att det har påverkat dig?

Jan: Jag kan känna igen det. Min pappa flydde 68 från Tjeckoslovakien och min mamma kom 80. Vi hade det vi behövde. Men en sån grej som jag ibland har kommit på mig själv: när jag går på ICA, förbi delikatessen, så kan jag ibland tänka: "Nej, men man handlar inte i delikatessen." Och sen kan jag komma på mig själv: "Jag är ju vuxen nu." Har du saker som du kan se idag, att det där har format dig?

Elisabeth: Ja, fast lite tvärtom nästan, för min del. I bemärkelsen det där man aldrig fick. Det var ganska tight. Även jag och min man hade det tight. Det var alltid något att plugga när barnen var små. Jag fick barn när jag inte hade någon föräldraförsäkring riktigt heller. Så när man väl har fått, nu är jag ju väldigt privilegierad, men innan det, när jag hade mer normala löner, då unnade jag mig mycket mer. Jag tänkte så här: man vet inte vad som händer imorgon, så jag kanske borde ha sparat ännu mer. Jag har sparat, inte så, men jag ville unna mig, för det fick jag inte då. Så jag har nog reagerat lite så.

Jag har inte skämt bort mina barn så. De har fått jobba på. Tre grabbar som jag har bestämt mig för att den dagen de träffar en partner, så ska inte partnern göra allt hemma hos dem. Det var inte det du frågade om nu, men det är både vanligt och ovanligt.

Självförtroendet som byggdes tidigt

Caroline: Det här självförtroendet som du fick bygga upp, kommer du ihåg hur det gick till? Du var ganska liten ändå, när du hjälpte till på tombolan.

Elisabeth: Den hjälpte jag dessutom inte bara till med, jag stod själv på det här golvet. Men när jag var några år yngre än det och bodde i Avesta, så sprang jag runt i butiken, och bodde mitt i stan. Speciellt en man, han var ung då, han var chef på buketten. Jag fick kontakt med honom för ett tag sedan. Han såg mig. Jag var där och hjälpte till. Stod i kassan och slog in blommor. Jag var väl åtta, nio år då.

Jag gillade att göra saker. Jag fick någon slags respons av vuxna. Inte så mycket hemma, utan där ute. Jag råkade inte ut för något illa. Det hade man ju kunnat göra. Men när jag gjorde saker. Jag gick alltid till tandläkaren själv, även om jag var väldigt liten. Eller jag sökte jobb själv tidigt. Jag gjorde allt det där själv. När man märkte att det funkar, då kan man växa av det.

Caroline: Jag läste också att du har sagt att du hade många fina vuxna omkring dig. Att det också spelar stor roll. Precis som du sa, att man märker att det går bra och man får respons.

Elisabeth: Absolut, precis så. Kyrkorna som vi var med i var ofta ganska små. Det var härliga människor, tanter och farbröder, kanske var de i min ålder nu. Jag tyckte att de var nästan döende. Men de var varma människor. Ofta fina. Jobbade ideellt och engagerat. De såg en och tog sig an en också. Så det var många runt om som faktiskt gjorde det. Det är man ju tacksam för.

Jag tänker också så, nu som vuxen, då har man ett ansvar när det gäller ungdomar och barn. Jag kan erkänna att jag är lite rädd för ungdomar. Man vet inte vad de kan ta sig till. Men är man snäll mot dem, då är de jättefina tillbaka. Jag har inte tänkt på vilket ansvar jag själv har.

Läraren som väckte samhällsintresset

Jan: Det där läste jag också i något exempel. Du skrev att när du gick på gymnasiet i Östersund, så hade du någon gammal samhällskunskapslärare som engagerade sig, och förmodligen var orsaken till att du sen engagerade dig i samhället, politiskt.

Elisabeth: Jan Johansson hette han. Det lustiga var att en annan person i min klass, Anders, han blev kommunalråd för Socialdemokraterna i Östersund. Och en av TV4:s politiska reportrar, Jens B. Nordström, han är ju yngre, men han hade samma lärare i Östersund. Den här läraren påverkade vårt samhällsintresse och vårt sätt att se på saker. För några år sedan fick jag tag på honom, och då bjöd jag honom på långlunch. Det var väldigt roligt att prata med läraren. För det betydde jättemycket. Också att han får höra det, det måste ju vara fint för honom.

Vad är drivkraften?

Jan: Men du, får jag fråga en sak? När jag har följt dig och läst, så ser jag lite mycket mig själv, väldigt mycket högpresterare. Och med Caroline, som har doktorerat, och jag som läser teknisk fysik och har drivit företag. Vad tror du det är som driver dig? Vad är din drivkraft i det här att prestera på den nivån som du har gjort genom typ hela livet?

Elisabeth: Ja, kanske lite av de här sammanhangen man vuxit upp med. Att man har varit med i sammanhang, även när man inte var jätteung. Det var mycket ideellt arbete, man tog ansvar, man hade en uppgift, smått och stort. Jag har alltid tänkt att man lever bara en gång, och någon slags uppgift har man här. Vad det än kan vara. När jag pluggade ekonomi, då visste jag knappt vad det var. Jag hade en brorsa som pluggade, så jag hoppade på. Och sen, när jag började tänka på politiken, då har jag haft det där med mig. Först tänkte jag att man kanske kan vara med i kommunfullmäktige några år och göra lite nytta. Och sen växte det.

Så jag tror att det är det, att vara med och bidra på något sätt. Jag vill inte bara leva för mig själv. Förstår du vad jag menar? Sen också att vara med och bidra till någonting annat. Bli bättre. Och det kan vara många olika saker. Vare sig man är scoutledare eller hjälper till på Myrorna. Man kan vara VD och driva företag. Man anställer många människor. Då gör man en enorm insats och nytta i samhället. Så det har drivit mig.

Sen att jag har hållit och inte gått in i väggen, trots en ganska hög energinivå. Det tror jag också handlar om förmågan att träna upp att säga nej. Att ta en sak i taget. Att delegera. Annars blir det svårt att ha den här typen av jobb. Och då kan man fortsätta prestera. Och man har människor runt om sig som inte bara säger ja, utan som man kan delegera till och som kan ta ansvar och säga emot.

Caroline: Absolut.

Två svar på drivkraftsfrågan

Elisabeth: Vad är svaret på din fråga?

Jan: Absolut. För jag tänker ofta att den frågan har två svar. Det ena är, för när jag ibland får frågan så tänker jag precis som du, att det handlar om att göra skillnad, bidra, vara en del av samhället. Men sen ibland tänker jag också att det är ett mer osnyggt svar. För mig i alla fall. För min pappa dog när jag var 13 år gammal. Och det här har framkommit när jag suttit hos terapeut eller psykolog. Du lever ibland med en farhåga, att mattan kan ryckas undan när som helst. Så jag går och oroar mig. Och då tänker jag att om jag bara jobbar på och samlar. Det var ju så jag började, samla pengar på hög. Om det händer någonting, så kan jag parera.

Elisabeth: Jag tänker väldigt lite så. Och med åren också, nu kommer vi in på liv och död, men jag tänker att man vill absolut inte dö, jag vill leva länge. Men jag fattar att det kan hända imorgon. Men att leva här och nu, lev här och nu. För framtiden, den kommer springandes i alla fall till en. Och man får påverka det man kan göra idag. Jag är inte så olycksbådande. Jag inser bara att det kan hända vad som helst. Men jag är inte orolig för det.

Jan: Jag läste också, just nu försöker jag ta mig igenom Senecas tankar. Och så var det så roligt, för då stod det så här: "Säkerheten av all oro är imaginär." Och sen var det någon som skrev: "Ja, en studie som gjordes visade att 90 % av det man oroar sig för inte händer." Och så var det någon som kommenterade: "Betyder det att 10 % av det jag oroar mig för kommer att hända?"

Att träna upp mod som en muskel

Elisabeth: Men jag tror faktiskt att man kan träna upp det. Jag hade aldrig kunnat ha det här jobbet för tio år sedan. Det här brukar jag säga ofta när jag träffar yngre, MUF eller andra, det behöver inte vara politiker. När jag går på gymmet, som jag gör, om jag bara tar trekilos-hantlar blir jag aldrig starkare. Det är en progression. Jag måste ta tyngd och utsätta mig för saker.

Om man tänker lite så om livet och utmaningar. Att man gör saker ibland som man egentligen tycker är för tufft, det är svårt. Men man vill. Man bara gör det. Det kan vara jobbigt, man kanske får lite... Folk blir arga. I politiken är det ju så, sticker man ut hakan kan man få många smällar. Men man gör det ändå. Och så fortsätter man att göra saker som man vill, fast det är jobbigt. Då utvecklas man och blir starkare. Och till slut påverkas man inte så mycket av det. Jag var mycket mer konflikträdd för tio, femton år sedan än idag.

Jan: Men vad är lärdomen från det där? För just det tänker jag också, det var någon som sa: om 20 % röstar på en, då är det 80 % som inte gör det. Hur hanterar du den kritiken? Eller det som är media?

Elisabeth: Jaha, du menar så. Det är en träning. Det här vet jag inte om jag har sagt någon gång. Men för 20 år sedan, om jag skrev en debattartikel till Nerikes Allehanda, där jag bor i Örebro, och skickade in den. Och sen tänkte jag: "Oj, hjälp vad jobbigt, tänk nu kommer folk tycka att det här är..." Alltså, jag var konflikträdd innan den var publicerad. Men man gör det där och tar nästa steg. För jag ville ju uttrycka mina åsikter, jag ville göra skillnad, jag vill påverka. Och då får man tänka: "Vad är det värsta som kan hända?" Det är oftast inte så farliga saker. Man får ta ett steg, utmana sig. Det är så man kommer vidare i sitt liv.

Att växa genom att utmana sig själv

Elisabeth: Jag tycker att det är roligt att växa och veta mer och kunna påverka mer. Så nu, när jag åker till exempel till IMF och Världsbanken, man träffar alla stora ledare. Jag har blivit god vän med Jay Powell till exempel, Jerome Powell. För att han är en helt vanlig människa, jag är en hyfsat vanlig människa. Och så lär man känna varandra. Att man vågar göra saker och utmana sig, så växer man på det. Nu blev det amatörpsykologi kanske. Men så här har jag jobbat.

Jan: Jag märker det också, när man utsätter sig för någonting utanför komfortzonen. Till slut blir man inte lika påverkad.

Caroline: Jag tycker det är ganska spännande att du säger att för tio år sedan hade du kanske inte suttit här. Men jag tror också att det är så viktigt att höra. För jag tänker också som förälder, nu har vi vår 13-åring som sitter här utanför studion, och det är ju det där man vill ge bort, att utmana dig själv. Vi försökte putta ut henne. Vi bodde på Scandic, och: vi ska inte åka på en timme, så du får gå till Sturekompaniet själv. Ska jag göra det? Man får ju ta sådana små steg.

Elisabeth: Absolut.

Världens roligaste jobb

Jan: Jag tänker så här, jag fick ett sms från min 71-åriga mamma, och då skriver hon så här: "Hälsa Elisabeth, jag har alltid tyckt om henne. Hon gör ett jättebra jobb." Sen har du också i intervjuer sagt att "jag har världens bästa jobb." Hur ser en dag ut, eller en vecka, som finansminister?

Elisabeth: Det är världens roligaste. Jag kommer nog aldrig ha ett så här roligt jobb, någonsin, skulle jag tro. Ingen dag är den andra lik. Det finns vissa saker som är i min portfölj, jag kan komma in på det sen, men dagarna är väldigt olika. Men det finns vissa processer. Budgeten är ju inte någonting man bara gör några veckor, det är en årlig process. Det är massor av beslut som fattas hela tiden. Det är ganska mycket internationella resor. IMF, Bryssel, varje månad träffar jag mina kollegor, finansministrarna i EU. Mycket återkommande. Beslut, budgetprocess, mycket resor, mycket media. Men samtidigt ser ingen dag ut som den andra. Man får vara väldigt flexibel och beredd på det mesta. Det är jobb från tidig morgon till sen kväll, såklart.

Jag har en väldigt stor portfölj. Enda fördelen med att ha en stor portfölj är att man verkligen måste delegera och prioritera och lägga saker på andra också. Det är inga typiska dagar, men jag var politiker innan jag fick det här jobbet, och jag kände mig väldigt väl förberedd när jag klev in på finansdepartementet hösten 22. Jag kände direkt att nu är jag på rätt plats. Det här ska bli roligt. 550 människor som jobbar där. Väldigt duktiga medarbetare. Vi är tre ministrar, men jag har fyra stora avdelningar, en stor portfölj med roliga frågor. Dessutom får jag jobba med mina kollegor. Eftersom vi budgetförhandlar och annat, så får man också vara inne på deras områden. Jag måste kunna deras områden hyfsat också. Det gör det väldigt roligt.

Teamet runt en minister

Caroline: Hur stort team har du för att du ska kunna göra ditt jobb? Vad gör de?

Elisabeth: Det ser ut så här generellt på regeringskansliet. Det är opolitiska tjänstemän som jobbar där. Ministrar kommer och går, men tjänstemännen består. De är opolitiska och jobbar för den regering som sitter. De är fantastiska i statsförvaltningen. Det är verkligen så. Sen har man en politisk stab. Det vill säga, i mitt fall lite större än andra, så stora områden. Man har statssekreterare som leder det här arbetet, och några politiskt sakkunniga. Jag har i det här fallet två pressekreterare. Man har en politisk stab runt om sig. Men de jobbar med de här opolitiska tjänstemännen.

Caroline: Vad förvånade dig mest med jobbet? "Gud, det här hade jag inte tänkt på."

Elisabeth: Att det var så mycket internationellt. Vi klev på i oktober 2022. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte såg fram emot att Sverige skulle ta ordförandeskapet i EU den 1 januari. Jag tänkte bara så här: "Hur ska vi hinna det här? Vi har massor att göra. Jag har inte tid med Bryssel", lite överdrivet. Och leda hela arbetet. Mitt första möte med mina kollegor, eller mitt andra möte rättare sagt, januari 23, ledde jag det mötet. Hela den våren ledde jag arbetet bland finansministrarna. Det är mycket mer av den varan. Och IMF, Världsbanken. Jag har också blivit vald till ett högt uppdrag, eller högsta kan man säga, i Världsbanken, som leder utvecklingskommittén som Världsbanken och IMF har. Det har ingen europeisk minister gjort förut. Jag trodde kanske inte att det skulle vara så mycket, och att jag skulle tycka att det var så roligt. Jag tycker att det är kul, därför att Sverige har en röst. Och när vi får de här uppgifterna och positionerna, så får Sverige ytterligare en röst i de här sammanhangen. Det förvånade mig.

Att göra skillnad internationellt

Caroline: Känner du att det gör skillnad?

Elisabeth: Absolut. Till exempel när det gäller Ukraina. I Sverige, och det är väldigt fint, hela svenska riksdagen är väldigt enad här. Vi har gått och kört väldigt hårt, i EU-sammanhang och gentemot Ukraina. Jag är väldigt god vän med finansministern där, jag har varit och hälsat på honom. Och jag har gjort mycket för att se till att alla länder håller uppe modet med stöd.

Jan: Ja, för jag tror att det där är superviktigt, det är en av de stora frågorna i vår livsstil.

Elisabeth: Absolut, så det har varit en viktig sak. Men vi gör skillnad. Och det handlar om relationer, det är det man kommer att tänka på mer och mer. Jag är väldigt relationsorienterad, även som politiker. Jag tänker att vi gör ju saker för människor, och vi gör det med människor. Och gör man det och bygger relationer, man får skapa relationer med sina kollegor, då kan man få mycket gjort. EU är inte heller ett stort svart hål, eller system, det är ju människor. Det tror jag också att man glömmer bort. Många, många gånger.

Missuppfattningar om finansministerrollen

Jan: Jag tänker också så här, missuppfattningar. Du vet, ibland tänker man så här, om jag bara var minister för en dag, då skulle jag bara rätta till det. Då skulle jag ta fram rödpennan. Vad tänker du?

Elisabeth: Missuppfattning om? Finansministerrollen?

Jan: Finansministerrollen.

Elisabeth: Generellt tänker jag att det finns många bilder av oss som politiker, beroende på vilket parti man tillhör. Om man är moderat, då tror alla att alla är födda med mycket pengar. Att man bara vill göra saker för rika. Är man socialdemokrat, då har man en annan bild. Så där är ju missuppfattningar, för det första om vem man är och hur man är som person. Men som finansminister, jag tror nog att det kan vara lite svårt för människor att förstå vad man gör, för att den är så bred. Är man arbetsmarknadsminister, då vet man, det är de här frågorna. Är man finansminister, så är det mycket.

Men missuppfattningen är kanske att, min gamla mor säger så här till mig: "Är det jobbigt Elisabeth? Har du jobbat i veckan?" Mamma, sa jag, det är mycket jobb, men så jobbigt är det inte. Jag jobbar jättemycket, men det är väldigt roligt. Och det här är, som jag var inne på förut, det här är det roligaste jobbet. Det svåraste såklart, men också det roligaste. Och det kanske är missuppfattningen, att man tror att man bara går runt och är ett offer. Men man är inget offer.

Caroline: Men vad är det du tycker är det roligaste?

Elisabeth: Allt, därför att man kan påverka så vansinnigt mycket. Och allt man har jobbat med under så många år, samlat erfarenheter och vet vad man vill. Vi har ändå en regering och ett samarbetsparti som vet vad vi vill. Vi har vissa saker vi ska genomföra. Vi har en riktning. Det är jätteroligt att få göra det och kunna påverka mycket. I budgetförhandlingar, men också i policy på andra sätt. Jag gillar policy, alltså att utveckla politik. Hur kan Sverige bli rikare? Jag brukar säga att vi ska bygga Sverige rikare och tryggare. Både på kort och lång sikt. Hur kan Sverige, och svenskarna, bli rikare om 10, 20 och 30 år? Både att ta ett ansvar för generationen som kommer, men också här och nu. Hur ser vi till att få ner inflationen? Ta ansvar, göra saker och kunna påverka. Det är fantastiskt roligt.

Caroline: Det känns som att du känner dig meningsfull.

Elisabeth: Verkligen.

Att säga nej för det gemensamma bästa

Jan: Jag tänker också så här, det var någon som skrev till oss: "Du måste fråga, känner hon sig ibland som den här elaka föräldern? Man är på Lekia med barnen, och så vill barnen ha den leksaken. Kommer Pål Jonson till dig och säger: jag vill ha de här coola ubåtarna. Måste du säga: men Pål, du fick ju flygplanen förra året?"

Elisabeth: Precis! Nej, jag skojar bara. Definitivt, den här rollen ingår ju i... Om jag skulle säga ja till allt det alla andra partier tycker, eller allt mina kollegor i regeringen tycker, då hade vi haft större skuld och större underskott. Så är det. Det ingår i min uppgift att tänka: okej, inte bara min, vi gör det här ihop, men vad är det viktigaste just nu? Vad har vi för utrymme? Och då får man säga nej. Och det är ju inte alltid så kul. Men man gör det för ett greater good.

Jag tänker också att Finansdepartementet har en avdelning som heter budgetavdelningen. Den är inte alltid älskad av andra departement, för den säger ofta nej till förslag. Men jag brukar säga att det är skattebetalarnas bästa vän. Varför ska vi göra det här? Varför ska ni göra det här? Då måste man tänka igenom det. Är det här viktigt nu? Kan vi göra det på ett annat sätt? Man gör skattebetalarna en tjänst genom att inte säga ja till allting. För det vore ju inte bra.

Jan: Har de en sån här jättestor budgettavla där i konferensrummet?

Elisabeth: Vilka då?

Jan: Den här budgetavdelningen.

Elisabeth: Nej, men de håller koll. Det funkar så att de andra departementen brukar man kalla fackdepartement. De har sina frågor. Budgetavdelningen har kontaktpersoner mot alla departement. Så hos oss finns personer som har kommunikation med alla andra. Men det är inte bara att säga nej. Det handlar om att hjälpa till och hitta lösningar, såklart.

På tal om det här med att jag är glad att jag har den erfarenhet jag har och är trygg, så att det inte är så svårt att fatta beslut. Då kan man också säga nej. Man känner sig trygg. Man kan inte bli omtyckt av alla om man ska göra det här jobbet. Men respekterad vill man ju ändå bli. More or less.

Jan: Ja, men exakt.

Hur går det för Sverige som land?

Jan: Men jag gillar det du säger, att vi i Sverige ska vara på ett bättre ställe framgent. Hur tycker du det går för oss som land, för Sverige? Vi gjorde ett avsnitt med en faktarepresentant som tog oss igenom Sveriges historia från 1850. Det var väldigt upplysande. Man tänker ju inte att Sverige var ett fattigt land i början av 1900-talet.

Elisabeth: Vad roligt att du säger det. Jag har ganska många gånger de senaste åren tagit min utgångspunkt i min mormor, som föddes 1892. Hon hette Fanny. Inte kvinnor röstade i alla val. Bara ett par decennier innan hade Sverige fått bistånd för att vi var så fattiga. Många stack ju härifrån. Det var väldigt många svenskar som lämnade på grund av fattigdom. Och sen den här resan, från 1870 till 1970, där vi blev ett av världens rikaste länder. Den resan är fantastisk.

Jan: Exakt!

Elisabeth: Jag brukar säga det att Sverige ska ha det bra. Vi har ju barnbarn. När de är i min ålder, mitt äldsta barnbarn är som jag är, det är 2070 tror jag. När hon är där, då ska Sverige vara rikare och tryggare. Det är min bild. Det ska utvecklas ännu bättre. Och den bilden vill jag ha med mig. Inte bara tänka mandatperiod.

Vad gjorde Sverige rikt?

Jan: Vad var det som gjorde Sverige rikt då?

Elisabeth: Det var många olika saker. Jag ska inte hålla en föreläsning om det. Men det fanns några saker. Allt ifrån innovation och företagande, men också det här med platta organisationer. En stark föreningsrörelse. Allt ifrån idrott, nykterhet, frikyrkor, arbetarrörelsen, facken. Allt det där att man var med, många har suttit i en styrelse, tagit ansvar, vi är ett medlemsland, man är medlem i olika föreningar. Det där, att vi gör saker tillsammans och i ganska platta organisationer, och sen öppnat för stat och kapital och jobbat ihop, har gjort oss till vilka vi är.

De som fick Nobelpriset nu i ekonomi, det heter inte så, men ni vet, det handlar mycket om de här institutionerna. Politiska och ekonomiska sunda institutioner. Det är det som är nyckeln för att bygga ett starkt land. Och då tänker jag framåt också, att de institutioner vi har haft och har, som är väldigt värdefulla, en del av det har naggats i kanten, det här med tillit och annat, med kriminalitet och så. Så dem måste vi bygga upp igen. Vi måste stoppa kriminaliteten, bygga starka institutioner och få ekonomisk tillväxt, så att även nästa generation, svenskarna, blir rikare, men också landet.

Det Sverige kan vara stolt över

Jan: Men när du träffar dina kollegor, eller Jerome Powell, vad tycker du, vad ska vi vara stolta över i Sverige?

Elisabeth: Får jag först berätta en väldigt rolig sak om stolthet och J. Powell? För något år sedan, när jag var och träffade honom, så tog han fram Spotify-listan, och spelade en countrylåt för mig, med ett svenskt countryband. Jag skulle prata om lite andra saker. "Jo, det här Elisabeth, det här är riktigt bra country." Och då tog jag kontakt med dem på Instagram, DM:ade dem och sa: "J. Powell gillar det." Hon tyckte att det var jättekul. Så när jag var tillbaka i oktober hade jag med en LP. De hade skrivit sina namn, så fick han den. Så vi kan vara stolta över svenskt country, uppenbarligen.

Jan: Men det kanske inte är det första du tänker på.

Elisabeth: Nej, men vi kan vara stolta. Allt är verkligen inte perfekt i Sverige, men jag är så tacksam att jag har fått bli född där, växa upp här. Jag brukar säga att Sverige är möjligheternas land. Om du har drivkraft, så kan du få utbildning gratis, även om föräldrarna inte har pengar. Du kan få det stöd du behöver. Det finns ett bra skyddsnät, och du kan komma väldigt långt. Och så är det fortfarande. Sen har vi problem med kriminalitet och annat. Och det ska vi jobba mot och ändra. Men Sverige är ett fantastiskt land på så många sätt. Jämställt, jämlikt. I grund och botten är Sverige fantastiskt. Det tycker jag vi ska vara stolta över. Och när man åker till USA och sådär, det finns många som inte vet exakt vad Sverige är, men Sverige har ett gott rykte. Generellt ändå. Därför att vi är ett bra land att växa upp i.

Utbildning, integration och arbete

Caroline: Men är det så att man måste utbilda sig? För jag tänker, de här integrationsfrågorna landar ofta i att folk inte blir satta i arbete. Eller man hittar inte in i samhället. Och så har jag tänkt: ja, då ska alla gå på universitetet. Men nu har jag fattat att det finns andra utbildningar som leder mer in i arbete. För bara några månader sedan tänkte jag att alla måste gå på universitet. Nej.

Elisabeth: Den här Lisa- och Hanna-handlingen vi skrev, vi har läst klart alla kurser, men den handlade just om invandrares första år i Sverige. 2004 skrev vi en rapport till Integrationsverket, dåvarande. Just det där att man kommer till Sverige med låg utbildning, som många har haft. Att lära sig språket och ta en yrkesutbildning, till exempel undersköterska, busschaufför eller annat, det leder till arbete. Och det borde, och skulle, fler behöva göra. Under en period var det lite för mycket "välj själv", så många hamnade utanför också och kanske inte fick stöd och hjälp, men inte några krav heller. Och det där är viktigt. Har man en gymnasieutbildning, eller någon slags yrkesutbildning, så kan man komma in på arbetsmarknaden. I de allra flesta fall. Och det är det som har saknats. Inga krav. Men vi blir bättre på att göra integrationsarbetet.

Ja, vi skärper det här med språkkrav, att man faktiskt också måste anstränga sig själv och söka de jobb som finns. Jag hade en diskussion med en svenskfödd kvinna häromdagen, hon tyckte det var upprörande att man skulle behöva söka jobb så mycket när man hade a-kassa. Men då sa jag: någonstans är det rimligt att du söker jobb. Och kanske till och med behöver flytta, om du nu ska ha ersättning av det som är gemensamt. Så vare sig man är född här eller inte, så ska man få stöd, både hjälp att komma in och ersättning. Men man måste också lägga i en egen växel och göra sig anställningsbar. För svensk arbetsmarknad är inte... Man måste vara anställningsbar. Med en utbildning eller språk.

Drivkraft och kreativitet som svensk kultur

Elisabeth: Men ibland när jag reser utomlands tänker jag att Sverige är fantastiskt. Och jag kan inte peka på enskilda grejer nu, men jag tycker att svenskarna generellt har en enorm drivkraft. Och vi är kreativa. Vi hittar lösningar på problem. Det ligger något i vår kultur. Jag tycker att vi kan vara stolta. För det känner jag också ibland, att media gör så stort fokus på de här problemen. Men det är klart att vi har utmaningar.

Jan: Ett liv utan utmaningar, då ställer folk till det för sig för att få utmaningar. Så jag håller helt med.

Elisabeth: Jag skulle vilja dra det ett steg till. Sverige har problem på vissa områden. De måste lösas. Och det är politiken och vår gemensamma uppgift att göra det. Men det finns så otroligt mycket som funkar bra, som man inte tänker på. En generös föräldraförsäkring. Det är inte självklart i andra länder. Får man vara hemma några veckor? Båda kan vara hemma under en period.

Sverige 2070

Jan: Men du, jag blir lite nyfiken på det här: Sverige 2070. För det där är också något som jag personligen ibland har saknat när jag kollar på Agenda. Om du skulle måla upp den här bilden, Sverige 2070, vad ser du framför dig? Om du fick önska?

Elisabeth: Det jag lägger mycket tid på då. Jag tycker att Sverige ska vara ett betydligt tryggare land. Jag är inte nostalgisk och tänker på 50-talet. Allt var verkligen inte bättre på 50-talet. Men Sverige ska vara tryggt igen. En tjej och en kille ska kunna gå både från och till skolan, till träningen och allt det där. Bara det här grundläggande. Utan trygghet kan man inte vara fri. Fria människor. Man måste vara trygg och kunna göra saker. Det här var bara ett exempel. Där människor kan växa. Och där skolan utvecklas till att bli ännu bättre. Sverige borde ha världens bästa utbildningssystem. Där är vi inte riktigt nu. Där alla barn får chansen att kunna göra sin livsresa. Vara med och bidra. Alltså att bara fortsätta bygga på det goda vi har. Att det inte backar, utan att vi utvecklar det på olika sätt.

Och då handlar det också om ett ekonomiskt välstånd. Det finns ingen annan väg. Det är bra med ekonomiskt välstånd också. Ska vi kunna finansiera allt vi behöver, så måste ekonomin växa. Och det lägger jag mycket tid och kraft på, att göra saker nu, olika budgetar som kan göra Sverige bättre om 15–20 år.

Jan: Vad tänker du?

Elisabeth: Infrastruktur, energisystem. Det är många saker. Marginalskatter, att folk utbildar sig i svårare utbildningar och tar svårare jobb. Precis, det är så vi har blivit rika. Det behövs både... Ja, ni fattar. Utbildning på olika nivåer. Men allt det där som gör att Sverige kan bli rikare. För att vi ska kunna göra det vi vill åren framöver. Och också att människor själva ska bli rikare. Då menar inte jag rik, utan rikare.

Egen inkomst är frihet

Elisabeth: Min målbild är att alla ska kunna försörja sig själva. Ha en egen lön att leva på. Det är en frihet. Det är en frihet för många kvinnor till exempel. Det är jättemånga, bland annat invandrarkvinnor, som idag inte har en egen inkomst. De kommer att ha en väldigt låg pension. De har ingen makt över sitt liv. För har man inte pengar, så har man inte makt över sitt liv. Det vet alla som har det tufft. Och det är jättemånga som har det.

Jan: Vi har en kompis som jobbar på bank. Hon säger så här ibland: "Får jag ett möte bokat med en kvinna i 45-årsåldern som kommer utan sin man, så kommer jag nästan alltid få frågan: har jag råd att skilja mig?"

Caroline: Det är hemskt.

Elisabeth: Eller hur? Ja, och bor man då i en stad som här där vi är nu, vi är i Stockholm, och många andra större städer, så är det väldigt svårt att få tag på en bostad. Man kanske varken har pengar eller möjlighet på andra sätt att få en bostad. I en dålig relation som man inte vill vara i, så är man kvar på grund av ekonomi. Och det tycker jag, nu går jag igång lite här. På tal om Sverige som är så fantastiskt, men att kvinnor äger, om man tittar på totalt ägande, hälften av allt vad män äger, 2025, det är skämmigt. Det tycker många fler, både i politiken och andra.

Spargapet mellan män och kvinnor

Jan: Vi pratade om det, vi gjorde ett avsnitt som hette "Så rik är svensken", där vi samlade ihop massor, jag tror bland annat någon proposition där det stod så här om ISK och om spargapet mellan män och kvinnor. Och särskilt vi som har två döttrar. Så jag var så här: "Ni måste spara för att äga en livstid." Vi kan prata 2–3 miljoner i spargap mellan män och kvinnor, och jag sa: "Vi borde vara förbi det 2024."

Elisabeth: Och efter det första barnet, det är där skillnaden ofta uppstår.

Jan: Det är som att man har en järnväg, och så växlar du om. Det är väldigt liten justering, du växlar och ska gå åt det hållet. Jättelite i början, men på slutet där, 30–40 år framåt, så är det jättegap.

Elisabeth: Det kan vara små saker i början. Så att spara, tänka på lön, att tänka på att förhandla, det är viktigt som kvinna.

Jan: Ja, men exakt.

Skuldsättning och investeringar

Jan: Jag tänker också så här, för det sägs att det handlar om att investera i framtiden. Det har varit mycket diskussion, man tänker också i företagsekonomi att ibland låna för att investera. Hur tänker du kring skuldsättning? Alltså Sveriges skuldsättning. Borde vi investera mer? Skapa förutsättningar?

Elisabeth: Jag tycker det råder otroligt mycket... vad ska jag säga, myter.

Jan: Nej, precis så. Det är oförståeligt.

Elisabeth: Jag ska säga så här, Sverige är ett land med... Om man kollar mellan 2000 och 2019, de senaste decennierna på den här sidan, så har Sverige 50 % högre offentliga investeringar än Tyskland, till exempel mätt mot BNP. Så vi har investerat mycket. Men ett land är inte samma sak som ett företag. Och vi lånar ju. Det är inte så att Trafikverket, när man bygger olika saker, att vi inte lånar pengar. Det gör vi. Men vi lånar, och vi har ett ramverk som gör att man kan låna i hög- och lågkonjunktur. Andra länder, när de inte har det här ramverket där man hittills ska ha haft ett överskott, drar ofta i bromsen i lågkonjunktur. Vi har det tvärtom nu. I lågkonjunktur kan vi vara mer expansiva och sätta fart. Så att vi investerar.

Sen kan man alltid säga att det behövs mer. Fler investeringar och mer. Vi har lagt en infraproposition, som det heter. Framtida infrastruktur. Det handlar om investeringar i forskning och mycket annat. Så Sverige investerar. Jag tycker det är en missuppfattning. En liten myt.

Jan: Absolut. För det är konstigt, ibland när ekonomer, jag ska inte säga vilka organisationer och utbildningar de har, påstår det. Sen kan man tycka att det är för lite. Det är en sak. Men Sverige har att investerat mycket.

Myten om att lån alltid är dåligt

Jan: Jag tycker också att det finns mycket myter kring lån. Det är lite ända från Ernst Wigforss, och sen tror jag Göran Persson också: "Den som är satt i skuld är inte fri." Och så ser vi direkt lån som något dåligt. Medan jag säger så här: ja, lån till konsumtion och icke inkomstbringande saker, där är det kasst, det håller jag med om. För privatpersoner kanske.

Elisabeth: Ja, men där finns vissa poänger. Också i ljuset av att vi hade en hög statsskuld. För ett bra tag sedan, det var ju 90-talet, det var då vi kom med det här ramverket. Men när det gäller statsskulden så är det bra att den inte är för hög. Under den här tiden med hög inflation har ju många länder fått betala enormt, bara USA, enormt mycket av sina budgetposter, eller den stora budgetposten har varit räntebetalningar. Stater ska ju betala upp sina lån, så det tränger undan annat. Så man kan både ha en hyfsat låg skuld, men ändå göra investeringar. Och Sverige är faktiskt ett bra exempel på det, och har hyfsad tillväxt. Medan andra länder i Europa har över 100 % av sin BNP i skuld. Det är inte så bra.

Jan: Historiskt har det varit ganska kasst.

Elisabeth: Ja, och det är inte bra nu heller. Min poäng är att vi lånar, men vi ska inte ha för höga lån. Men vi har ett ramverk som gör att man kan investera både i låg- och högkonjunktur. Sverige, både ekonomin och politiken, står på en stadig grund. Och inte bara för att vi har majoritet för det vi gör, men också för att de svenska åtta partierna i riksdagen i grund och botten står ganska nära varandra i många frågor. Därför, mitt i allt det här oroliga, vi kan bara göra vårt bästa, men vi är bra rustade.

Jan: Exakt, det är det jag tänker på också. Det är inte så stora skillnader ibland, som man lätt vill tro.

Svenskarnas sparande

Jan: Men jag tänker också så här, jag läste UBS, de släppte en Global Wealth Report, och skrev att svenskarna har ganska lågt finansiellt privat sparande. Och de spekulerade i att det beror på att vi har så mycket trygghet i välfärdssystemet. Vad tänker du kring den svenska medborgarens sparande? För jag kan ibland läsa SCB och bara: "20 % av befolkningen har inte de här tusen eurona som EU mäter för oförutsedda utgifter." Då känner jag så här: jag hade tyckt det var läskigt.

Elisabeth: Jag är lite förvånad över den där bilden. För jag tycker att i grund och botten har det svenska sparandet, hushållens sparande, ökat. Om vi går tillbaka 30 år och framåt, så skulle jag nog säga att det har ökat ganska ordentligt. Och sen är vi väldigt ovanliga i Sverige med att så många sparar aktivt i aktier och fonder.

Jan: Absolut. Åtta av tio.

Elisabeth: Men i EU, det har blivit väldigt tydligt för mig nu, det har jag också blivit förvånad över. 11 000 miljarder euro sitter fast på bankkonton i Europa. Därför att i andra länder sparar man inte. Så inte bara att individen inte får avkastning på sina pengar, men det handlar också om kapitalmarknaden. Pengarna är där ute. Företag, innovation och allt det där. Så svenskar har, många ändå, sparat och fått en del, både i pension men annat, inte bara pensionsfond, och får en del av avkastningen. Så det har gynnat både företagen och individerna. Så det svenska sparandet är inte så dåligt. Jag är lite förvånad över den där rapporten. Jag ska titta på vad de har belyst.

Jan: Ja, men tittar man på det, så är det nästan, på pensionen, typ 100 % av befolkningen som sparar i aktiefonder. Och utanför är det mellan 50 och 80 %. Och där har jag också, precis som du säger, det är unikt. Andra länder kommer till Sverige för att titta på det.

Elisabeth: Allemansfonden var väl en av de där, den började för länge sedan.

Jan: Ja, men exakt.

ISK, skatten och signalvärdet

Jan: Men där man också tittar till exempel på, för nu har det varit mycket kring ISK och skatten, i vår lilla värld.

Elisabeth: Den är inte så liten, det är ju några miljoner som sparar.

Jan: Absolut.

Elisabeth: Nu ska inte du förminska.

Jan: Nej, jag menar inte det, men jag menar vår sparar-community. Jag skojar bara. Men där tänker jag också en sån här fråga. Och nu, med risk att jag kommer låta supertondöv, så tänker jag ibland när det kommer skattesänkningar, eller som nu. Ja, det var på de här 150 000 nu som det blev skattefritt, det blev typ 1 300 kronor. Men så var det också så här, mediansiffran är typ 70 000, så de flesta har ju inte ens de här 150 000. Gör de där 1 300 kronorna mer skillnad konkret, än att det är mer? För jag uppskattar det signalpolitiska värdet jättemycket. Men det är ju inte det som, för många, eller det är här jag kan vara tondöv, gör det det som gör att man börjar spara?

Elisabeth: Bara att vi sitter här och pratar om ISK nu, och att vi har gjort det så mycket med skatten, det tror jag påverkar att många fler faktiskt söker sig till den här typen av sparande. Det är inte huvudskälet att vi tar bort skatten. Vi har 150 i år och 300 nästa år. Det var vi överens om på Tidö. Jag tror i grunden att det är bra. Dels därför att man kan spara mer om man vill, men man kan också använda pengar till annat såklart. Men det visar också att incitamenten att spara ökar, och det är bra att man har ett sparande. Så jag tror att det kommer att göra skillnad, men det är olika för olika individer såklart. Det är inte en homogen grupp, det här som sparar. För de som har små marginaler och ett litet sparande, så gör också små... Det som du kan tycka är lite pengar, det är mycket.

Jan: På tal om tondövhet.

Elisabeth: Nej, absolut.

Jan: Det är jag rädd för.

Elisabeth: Jag fattar vad du menar. Jo, men vi har så olika förutsättningar, och för många gör det mycket, varje krona. Man vänder på varje krona i många fall. Och de här kvinnorna då, som har svårt att skilja sig på grund av ekonomi, om de börjar spara och lägga undan. Då gör varje krona skillnad, och det vet ni bättre än många.

Jan: Ja, gud. Många bäckar små, absolut.

Hur finansministern sparar själv

Jan: Jag tänker så här, sparar och investerar du själv?

Elisabeth: Jag sitter inte och aktiehandlar själv, av många skäl, det ska man inte göra med det här jobbet. Men jag sparar, och amorterar såklart på mina boenden, och jag har ISK också. Så sparar jag.

Jan: Vilka är anledningarna för dig att spara?

Elisabeth: Alltså, vilka är anledningarna att spara? Man vet ingenting om framtiden. Jag har en jättebra inkomst nu. Det hade jag inte mina första... det var ju fram tills för några decennier sedan. Mina första år i arbetslivet hade jag inte så höga inkomster. Det handlar om pensionen också såklart. Jag hoppas jag kan leva länge och att man inte behöver vända på varje krona. Det är många skäl. Man har barn, man vill lämna någonting efter sig.

Caroline: Jag tänkte det, tänker du annorlunda kring pengar nu när du har barnbarn också?

Elisabeth: Ja, och barn. Barn har olika förutsättningar, och jag vill ändå kunna lämna över någonting.

Caroline: Jag tänkte på barnbarn. Då får man nästan barn igen.

Elisabeth: Min mamma sa ju att det var livets efterrätt.

Caroline: Ja, men det är väldigt fint.

Elisabeth: Och det vart jag förvånad över. Det hade jag inte tänkt på innan. Att se, i vårt fall en av våra söner som har tre barn, att se honom vara en så fantastisk pappa. Det är också väldigt fint. Det är inte så självklart kanske, men jag har varit där, det är man också glad för. Och att man då får se nästa generation. Som jag sa, 2070, mitt äldsta barnbarn i min ålder. Det ger lite perspektiv.

Jan: Ja, precis.

Hur sparar du, och varför?

Jan: Men jag tänker också, när du säger så här, jag kommer bli korsfäst om jag inte ställer den här frågan. Du måste fråga: okej, inte aktier för att det är olämpligt, det brukar vara det klassiska svaret. Men hur sparar du i fonder? Är det globalt? Är det Sverige?

Elisabeth: Jag tänker inte gå in i jättedetaljer. Jag förstår att du vill fråga, det är den bank jag har, och sen finns det en generationsfond, med en viss risk. Det är lite blandat helt enkelt.

Jan: Får jag fråga, filosofimässigt då? Där brukar man säga, det finns en professor som sa att man kan sammanfatta nästan alla investeringsstrategier i två frågor. Det är två ja- och nej-frågor. Tror du att du kan göra bättre analyser än andra som investerar på marknaden?

Elisabeth: Nej, jag tror inte att jag kan göra det.

Jan: Det kanske låter jättekonstigt, men jag är exakt likadan.

Elisabeth: Ni som lyssnar kanske undrar varför jag är finansminister. Men det är för att jag ägnar mig just åt mitt jobb. Jag vill göra så bra förutsättningar för alla som bor här, vem man än har röstat på, att kunna leva sitt liv och bli rikare. Sen får man göra sina egna... Jag tror inte att jag själv skulle bli en bra...

Jan: Tvärtom, det du säger går i linje med dem som har fått Nobelpriset. Eugene Fama 2013 sa ju: "Nej, det går inte."

Att tajma marknaden

Jan: Den andra frågan är: tror du att du kan tajma marknaden bättre än andra?

Elisabeth: Jag tror att jag har ganska bra... eller, jag jobbar på Finansdepartementet. Jag har ganska bra koll på vad som händer och utfall, och vi har prognosmakare som är fantastiska generellt. Men det handlar både om det, och sen handlar det om att förstå bolagen såklart. Men marknaden reagerar inte alltid rätt. Jag tycker det är så roligt. Vad hände här i november? Det var tokspel i USA. Eller ja, ni vet. Ni andra som håller på med det tycker att jag har fel, för marknaden har alltid rätt.

Men det är uppenbart att marknaden inte alltid har rätt information. Eller drar rätt slutsatser, tycker jag. Så jag har nog en känsla för vad som händer. Under pandemin, jag ska ta ett exempel, då satt jag i opposition, jobbade i riksdagen väldigt mycket för att underlätta för företag. Då tänkte jag: jag måste veta vad som händer. Så jag pratade med små och stora företagare runtom hela Sverige för att fatta i olika branscher. Och det där att ha den känslan och försöka tänka steget längre, vad händer med efterfrågan och orderböcker och allt det där. Det gör ju inte alla prognosmakare. De utgår ofta från utfall, och så har de enkäter till 50 företag. Så då kände jag att jag hade väldigt bra koll på läget, och hur illa det var också på marknaden. Men det var ju inte utifrån att jag skulle köpa aktier.

Jan: Nej, nej, men precis. Men fick du annan information om samhället då, när du var ute och pratade?

Elisabeth: Jag ringde massor. Jag ringde massor, för jag kunde inte resa runt på det sättet då. Pratade med så många. Då kom jag fram till att så många kvinnor har enskild firma. Det är den vanligaste företagsformen, och många kvinnor har det. Under pandemin fick de inget stöd i början. Då arbetade vi fram ett stöd från riksdagen för egen firma, eller vad regeringen fick ta fram. Så får man se att det slogs olika och stöden var så olika.

Är sparandet kul?

Jan: Men tycker du att just det här sparandet, investerandet, är kul? Jag känner igen mig i det du säger, för många tror att vi sitter dagarna i ända och att det första man öppnar i tidningen är fondlistorna. Jag bara: nej, det gör man inte. Tvärtom, vi är ju så här att pengarna är där för att skapa möjligheter. Men till exempel Anders Borg, efter att han var finansminister, har han engagerat sig ganska mycket i näringslivet och investerat. Vad ser du för dig själv? Tycker du det hantverket är roligt? Eller är du mer så här, jag vill göra skillnad i samhället?

Elisabeth: Ja, jag är mer där. Jag är mer i den här policyutvecklingen, politiken. Till exempel, det första jag gjorde nästan var att tillsätta en produktivitetskommission. Det vinner man ju inga val på att prata om. Jag fattar det. Men! Ska vi få bättre tillväxt, måste produktiviteten öka. De har kommit med massor av förslag, och de jobbar på nu. Alltså det där, hur kan vi göra det här bättre tillsammans? Det är det som ändå triggar mig. Jag tror inte jag kommer att sitta och... det kanske blir något styrelseuppdrag någon gång i framtiden, när man är 85 år. Ingen aning. Men jag är mer åt det hållet. Det ger andra människor förutsättningar. Två av mina barn är mycket bättre på det här än vad jag är. Tid och engagemang.

Att ge ekonomisk kunskap vidare till barnen

Caroline: Men vad har varit viktigt för dig att just ge vidare till barnen, när det gäller ekonomisk kunskap? För det behöver inte bara vara...

Jan: Jag brukar ibland skilja på hantverket, pengar, förhållningssättet till pengar, flödet. Det är ju jättemycket roligt inom ekonomi.

Elisabeth: Jag har tänkt att jag ska rusta dem att klara sig själva. Tre söner, att de ska bli självständiga, de är vuxna nu. Självständiga i bemärkelsen att klara sig själva. Ni förstår. Alltså inte oberoende av andra. Och att de inte ska vara, oavsett framtida partners och sådär, den som inte gör något hemma. Så vi har varit ganska jämställda, jag och min man. Vi är lite ovanliga. Vår bakgrund var kanske inte jättevanlig. Min man är sjuksköterska, jag är ekonom, har mer av en karriär. Han är otrolig på att ta ansvar för hus och hem och gör jättemycket. Så de har sett en pappa som har gjort mycket hemma. Det är bra för att klara sig själv i livet sen också. En lycklig relation.

Och sen ekonomi såklart. Pengarna kommer inte av sig själva. När grabbarna började tvåan på gymnasiet: från och med tvåan får ni tvätta era kläder. Sen var det inte alltid ekonomiskt smart energimässigt. Men jag vill att de ska kunna laga mat, tvätta, städa, allt det där. Och kanske få en liten peng för det. Att man får pengar för att man gör någonting. Pengarna kommer inte bara. Det var det viktigt.

Lyxfällan och förnedrings-tv

Elisabeth: Och sen tycker jag, Lyxfällan, det här programmet, vad de älskade det. Det var inte jag som uppmuntrade dem.

Jan: Gillade dina söner det?

Elisabeth: Oj, vad det har gjort att de också har blivit ännu mer noga. De har blivit medvetna. Jag tycker det är lite förnedrings-tv själv.

Caroline: Ja, det är det. Jag tycker det är jobbigt att se det.

Jan: Ja, men jag kan säga så att, long story. Men jag jobbade med Charlie för många år sedan, som startade det där. Och det var roligt, för hans mamma ringde till honom efter två säsonger: "Ja, men det är ett jättebra tv-program. Lär du dig någonting?" Underbart. Det är väl en fin fråga. Men sen vet jag också att en stor anledning till att Charlie slutade, eller att vi slutade producera det där, var för att folk tyvärr tog det som förnedrings-tv. Medan vår poäng var: titta, om man kan göra så här stor skillnad i din ekonomi på sju dagar, som är så här kass. Tänk vad du kan göra, du som sitter i båten, har ett jobb, inte har sms-lån. Tänk vad du skulle kunna göra. Vilka möjligheter. Men det var inte så. Folk käkade popcorn och tyckte att de var fåniga.

Humankapital och finansiellt kapital

Jan: Men jag tänker också en sån där grej som jag har funderat mycket på med vår tonåring. Jag vill visa att det finns ett sätt att tjäna pengar genom att göra saker, humankapitalet. Men sen att det också finns det här finansiella kapitalet. Att pengar faktiskt kan tjäna pengar. Och där kan jag ibland tycka en sorg, när jag tittar till exempel på skolan. Jag var inbjuden till en konferens för hemkunskapslärare. Och då var det någon, nu vet jag inte om det var sant, men det var så här: ja, men du vet, vi ska lära barnen att rensa fisk. Vi ska lära dem om konsumentlagstiftningen. Vi ska lära dem tvätta, och vi ska lära dem privatekonomi. Det blir inte så mycket. Och där tror jag, jag vill minnas att du nämnt någonting så här, att det borde vara mer privatekonomi. I alla fall på gymnasiet. Har jag missat det?

Elisabeth: Vi gör ju om läroplanerna, får jag säga rätt nu, och det kommer att vara ett ökat fokus på privatekonomi. Sen är jag inte den här allmänna, nu ska vi ha flera timmar mer i veckan i skolan. Det är bra om man lär sig att läsa och räkna och allt det här som grund. Och någon sa att det också är ett föräldraansvar, eller vuxenansvar, att överföra andra delar. Men man pratar ju ekonomi i skolan. Men visst finns det poänger med att prata mer. Därför att om man har föräldrar som har en svag ekonomi, eller en svag förmåga, av olika skäl, så behöver barn eller unga få med sig mer, absolut, ut i sitt vuxenliv. Allt ifrån hur ränta på ränta funkar, eller utgifter och intäkter. Alla de här grundläggande sakerna.

Jan: Ja, men precis. Och att man kan investera.

Stolt över det svenska pensionssystemet

Jan: För jag tänker ändå så här, tittar man på forskningen och hela pensionssystemet. En av de grejerna jag brukar säga när jag varit utomlands på konferenser, som jag är så sjukt stolt över, är det svenska pensionssystemet. Du vet, när jag pratade med amerikaner, på Boglehead-konferensen, och de var så här: "Alltså, du hittar inte på nu", när jag beskrev det svenska pensionssystemet.

Elisabeth: Nej, det är sant.

Jan: Och då säger forskningen så här: när du är ung, så har du inte så högt finansiellt kapital, men du har mycket humankapital. Och vi har varit duktiga med utbildning. Humankapital har betydelsen summan av alla framtida löner. Och sen, ju äldre du blir, desto mer sjunker ditt humankapital. Alltså, du får färre löner att jobba ihop, men då ska du ha ökat ditt finansiella kapital. Och nu gör vi detta i Sverige, tack vare avsättningen i pensionen, men vi gör det. Jag upplever inte att så många har den kunskapen att göra den...

Elisabeth: Man tänker så här, jag tycker ändå, eftersom jag är så gammal, att allt har gått väldigt mycket åt rätt håll. När jag var tonåring var det väl ingen som pratade om de här frågorna. Det fanns väl ingen som pratade om att... fanns det någon som köpte en aktie så var de helt nördiga. Jag tycker det har gått åt väldigt rätt håll.

Jan: Det är bra att du sätter perspektiv.

Elisabeth: Men det är väl 30 år. Från 90-talet fram till nu har det hänt mycket. Mycket, skulle jag vilja säga. Medvetenhet. Det ser jag bara på mina barn, de lär sig om fonder, aktier och annat. Det har de gjort själva mycket. Vi har pratat om det. Och det finns en medvetenhet. Sen skulle man önska att fler hade den medvetenheten. Men jag tycker inte att vi är så dåliga.

Jan: Nej, jag tycker inte heller att vi är så dåliga.

Unga tjejer och sparande

Elisabeth: Men ibland går mitt hjärta till unga tjejer. Jag vet inte om de intresserar sig så mycket för det här med pengar, och inte bara konsumtion, utan att lägga undan och spara 10 % av det man får in på sitt sommarjobb. Det känner jag är viktigt.

Jan: Jag håller helt med.

Elisabeth: Jag vet inte riktigt hur man ska nå dem.

Jan: Exakt så. Och vad är det som gör att unga killar i större utsträckning är snabbare på den här bollen? Man kan fundera.

Elisabeth: Ja. För det är ju det som är chansen att kunna välja det liv man vill. Ekonomi kan betyda frihet i de här fallen också. Och att inte hamna i en relation där man inte kan ta sig ur senare.

Ekonomi som penseln man målar livet med

Jan: För jag tänker, ibland fick jag göra ett sånt uppdrag där jag skulle hjälpa unga med ekonomi. Och så var det någon som beskrev: ekonomi, det är monstret i slutet av månaden man träffar när man ska betala räkningarna. Och jag bara: nej!

Ekonomi är penseln man målar sitt liv med.

Jag tycker ekonomi är roligt, att det skapar möjligheter. Och där pratar vi mycket om att ha ett rikt liv bortom bara pengarna. Att det är många andra saker.

Caroline: Vad är ett rikt liv för dig?

Elisabeth: Det är nog precis så. Jag kommer ihåg när mina barn växte upp och vi hade det ganska tajt då också. Och sen, när de blev lite äldre: man ska bara ha ett jobb där man kan tjäna mycket pengar, det räckte till dem. Du kommer veta lite längre fram att du vill trivas på jobbet också. Och för mig handlar det såklart om att ha pengar så att man har mat för dagen, kan köpa julklappar och kläder till sina barn. Allt det där är grundläggande. Men ett rikt liv i bred bemärkelse, jag har gått igenom många olika ekonomiska faser. Det är ändå relationerna, det är människorna. In the end of the day. Då är det bättre att ha fem vänner än att ha 500 000.

Jan: Sen kan man behöva 500 000 i alla fall. På ett sparkonto någonstans.

Elisabeth: Men det här med att det är vänner och gemenskap. 500 000 är ju väldigt mycket pengar. Men min poäng var bara att det är vänner och relationer, det man gör. Och att man får vara med så länge man vill. Att man kanske har hälsan och så. Det är ett rikt liv för mig. Men relationer är A och O. Och sen gör pengarna det enklare, såklart.

Värdet av pengar minskar med åldern

Jan: För en av mina stora insikter de senaste två åren, det var ju en bok av Bill Perkins, att värdet med pengar minskar med åldern. Och inte som att de växer mindre, utan tvärtom med ränta på ränta. Man kan inte ta med dem när man dör, så att säga.

Elisabeth: Det var en gammal frireligiös sång: "När du går över floden går du ensam." Det är väldigt deppigt.

Jan: Men det är väldigt sant. Man kan inte ta med sig något. Inte ens vänner. Man orkar kanske inte heller göra alla de där resorna man tänkte och sparat till. Han introducerar ett begrepp som jag nu har tjatat om i ett år, med tids- och möjlighetsfönster. Att i vissa perioder har du tid och möjlighet att göra vissa saker. Men sen stängs det fönstret, och då är jag en varm förespråkare för att använda pengarna hellre då. Till exempel arv, det var det också många som pratade om, att snittarvet i Sverige betalas ut typ i 60-årsåldern. Och man hade behövt dem 20 och 25 år innan.

Elisabeth: Exakt.

Jan: Och där säger jag så här, många gånger är det bättre med ett mindre arv 20 år tidigare än ett större arv senare. Man hade ju sämst ekonomi när barnen behövde en som bäst, som sagt. Barnen var jättedyra i drift när man själv inte hade så mycket inkomst.

En balanserad syn på pengar

Jan: Men jag tycker det låter som att du redan har det synsättet, att man får leva nu, man kan spara lite men man får också använda pengarna.

Elisabeth: Vi är också fem syskon, jag är yngst, och vi har väldigt olika ekonomiska förutsättningar. Det är så nära mig på olika sätt. Mamma med garantipension. Man kan ha det på olika sätt, och jag tar ingenting för givet. Och här och nu lever jag.

Jan: Men hur har du listat ut detta?

Elisabeth: Listat ut?

Jan: Denna visdom! För det här är ovanligt, det här sättet.

Elisabeth: Jag har en vän, hon har någon kronisk sjukdom, och hon har lärt mig: du får leva nu. Ta det glaset vin nu. Så att jag blir mindre snål. Så fick jag det. Men hon fick det av att hon var sjuk. Jag tänker att det är väl livserfarenhet kanske. Saker händer i ens omgivning, och man vet att man inte kommer att leva för evigt. Förhoppningsvis får jag leva länge. Jag är inte rädd för att dö, men man vet aldrig. Och de människor i min omgivning, de vänner jag har, var rädd om dem. Igen, att ge dem det man kan av tid och kärlek. Nu jobbar jag för mycket, så det blir kanske för lite. Mycket kärlek, men ibland för lite tid. Men att göra det nu. Och ställa sig frågan: gör jag det jag vill nu, och gör jag rätt saker med pengarna?

Sen ska man komma ihåg att det är väldigt många som aldrig kan göra det de vill med sina pengar, för de har för lite. Och det har jag stor respekt för.

När man sparar för mycket

Jan: Ja, absolut. Där brukar jag också säga att det finns många som hade behövt möjligheten att spara mer och borde spara. Jag upplever också att det finns ganska många som sparar, och sparar lite för mycket. Och tittar man på kurvor, förmögenhet över ålder, så är många som rikast när de dör. Och det är också ganska lite poäng med det. Men man har olika preferenser och vill olika saker.

Caroline: Men gör du detta, tror du att det är din lite mer religiösa uppväxt? För jag upplever, vi intervjuade också en annan gäst som jobbade inom kyrkan med konfirmander. Och han var också väldigt balanserad. För jag upplever dig väldigt balanserad. Och jag upplever att det är ganska ovanligt. Har du gjort detta medvetet?

Elisabeth: Ja, men det är nog också för att jag har haft perioder i livet av olika slag. När jag var liten var det väldigt tajt hemma. När våra barn var små hade vi det väldigt tajt. Man fick liksom hitta... För det första är pengar inte allt, men pengar är viktigt. Och så, när man väl har lite mer pengar, som jag ändå är privilegierad och har en god inkomst, så ändå njuta av det här och nu. För vi vet ingenting om morgondagen. Det är nog bara... var det kommer ifrån. Men det är väl livet och erfarenheterna kanske. Man stöter på mycket efter hand.

Balansen i ett rikt liv

Caroline: Och hur gör du med den här balansen? Som du sa, jobbar kanske lite för mycket. Hur tänker du? För det är också en aspekt av ett rikt liv.

Elisabeth: Men det är ju inte ett vanligt jobb det här. Och är man politiker på den här nivån och har det här ansvaret, så är det inte ett jobb bara, det är ett liv. Det finns inte olika liv. Utan jag har ett liv. Jag är Elisabeth. Jag har finansministerrollen, jag är farmor, jag är hustru och allt det där. Och så ska man få allt det där att gå ihop. Och där ska balansen vara. Det handlar om att både kunna göra andra saker än bara ägna sig åt jobbet. Men jag kan ju älska att sitta och läsa en rapport en lördagskväll, för att jag tycker det är så kul med produktivitetskommissionen. Jag är ju också nörd. Som ni fattar. Men ändå hitta balansen. Jag tränar mycket. Men det gör jag för att rensa och för att kunna bli gammal faktiskt. För att kunna gå upprätt så länge som möjligt. Träna, umgås och sen sortera lite. Och lära sig att ta en sak i taget. För om jag skulle tänka på allt jag ska göra efter det här, eller imorgon, då hade jag inte... Man får ta en sak i taget.

Forskning och ekonomiskt råd

Jan: Du gillar att läsa rapporter. Jag vill gärna veta om du har något favoritforskningsområde som du följer.

Elisabeth: Nej, inte så mycket nu faktiskt. Andra får följa det där och skriva sammanfattningar. Men jag ska säga att jag blev väldigt glad för det här Nobelpriset senast. Därför att just institutionell ekonomi, det är viktigt. Att man förstår vad det är som gör ett gott och ett rikt samhälle. Men jag följer inget specifikt. Men jag har glädjen att jobba med vansinnigt många duktiga. De har disputerat, och det börjar prognosmakare och på finansmarknadsavdelningen. Det finns så många duktiga människor. Som kan berätta det jag behöver veta.

Jan: Då kan du ha väldigt meningsfulla och roliga samtal.

Elisabeth: Absolut. Så har jag ett ekonomiskt råd med ett gäng professorer som jag träffar. Då bestämmer jag vilket ämne. Antingen inleder någon av dem, så har vi en diskussion. Då får man både den senaste forskningen, men också de här långa perspektiven. Som Calmfors sitter med där. Det är långa perspektiv, men det är också här och nu. Så jag har privilegiet att träffa personer som är i forskningen hela tiden.

Läsarfråga: flytträtt på pensionen

Jan: Jag tänker också en fråga som är från communityn. Vad önskar vi? En grej: flytträtt på pensionen. Jag vet, kanske inte det sexigaste ämnet. Men jag vet ju att i det här Tidö... Heter det Tidöavtalet? Eller någon sån här överenskommelse. Så vet jag faktiskt, för jag tittade där, till exempel på sidan 58. Att man ska kunna flytta sin pension. Och ett stort problem som i alla fall vi upplever från vår sida, är att ibland finns inte arbetsgivaren kvar. Där är det här samtycket. Kan man få lov att önska och skicka det som är bättre?

Elisabeth: Uppgiften ligger hos Niklas Wykman, som är finansmarknadsminister. Men jag säger inte det för att trycka undan ansvar på något sätt. Så jag vet inte exakt var det ligger i tidslinjen för frågan. Men det händer ju saker nu. Var inte Anna Tenje, vår socialförsäkringsminister, ute häromdagen? Jag ska återkomma. Ni har väl en hemsida också? Jag kan lova ett svar på hemsidan till er.

Jan: Ja, jättebra. Det var så roligt, för det var någon som skrev: "Ni behöver inte ens vara rädda, för det är inte ens en politisk fråga. Alla i riksdagen verkar vara överens om det." Av olika anledningar i och för sig.

Elisabeth: Jag vet att vi förändrade något för några år sedan, jag satt i finansutskottet, men det var säkert fyra, fem år sedan. Det har legat hos Finansdepartementet och det har gått till FI, och FI har lämnat något remissvar. Det skulle vara rätt långt gånget. Jag återkommer.

Jan: Och så kan vi också kryssa av till kommunen. Nu har vi sagt det.

Böcker och att rensa hjärnan

Jan: Jag tänker också att vi ska börja runda av. Böcker. Gillar du att läsa böcker? Vad brukar du tipsa om?

Elisabeth: Jag gillar... jag är uppvuxen på Avesta bibliotek, jag har läst väldigt mycket böcker i mina dagar, för att fly verkligheten när jag var liten, och att lära mig svenska språket var väldigt bra. Nu har jag inte samma tid och möjlighet. När jag väl läser böcker på jobbet, nu ligger faktiskt "Why Nations Fail" av ekonomipristagaren på mitt bord. Men ofta läser jag helt annat, typ en bra Kepler-bok. Jag har något helt annat. Jag börjar väldigt mycket med korsord också. Jag inser att det kanske låter som jag...

Caroline: Du blir lite rensande.

Elisabeth: Exakt, jag sätter fokus på någonting annat. En riktigt bra berättelse, typ en Kepler, eller bara något annat, eller ett korsord. Ibland, om det blir för seriösa böcker, förstå mig rätt nu. Jag läser så mycket på jobbet som har med jobbet att göra. Väldigt mycket underlag och så där. Så det blir mer på den privata sidan.

Jan: Det är roligt att du säger det, för jag hittade en sån här app som plötsligt samlade alla nyhetsbrev och forskningsrapporter man kunde highlighta. Jag var så här: gud, den här kommer göra mig supereffektiv. Då har jag allt samlat. Och sen inser jag, vad är det jag läser? Huffington Post. Eller Politico.

Elisabeth: Det kan du få ändå. Politico kan jag rekommendera.

Jan: Ja, för då är jag så här, jag behöver inte ens engagera mig. Det är amerikansk politik. Jag behöver inte ens ha en åsikt om den svenska. Och det var just det där, att jag behövde göra något helt annat.

Elisabeth: Exakt så. För att det andra var för nära. Det jag gör hela tiden.

Sant för dig, men kontroversiellt

Jan: Bra. Det är två andra frågor. Finns det något inom ekonomi, och hela det breda området, som är typ så här sant för dig, men som inte så många andra, eller inte alla, håller med om?

Elisabeth: Sant för mig, men inte alla håller med om.

Jan: Ja, men det här brukar... jag brukar alltid prata om att investera i indexfonder. Du kan inte stå och marknadstajma, marknaden är tillräckligt effektiv, du kommer få bäst odds. Och sen är det en hel uppsjö, både hela poddar och professorer, som tycker du har fel.

Elisabeth: Ja, jag ska helt ärligt säga att jag inte kommer på något just nu. Det kommer jag komma på när jag går härifrån.

Jan: Du skickar det på hemsidan.

Elisabeth: Nej, precis.

Det sämsta ekonomiska tipset

Jan: Sen är det också en sistastående fråga vi brukar ha, som är så här: vad är det sämsta ekonomiska tipset som du har hört eller sett? Du vet, man är ju så här: åh nej, gud, nej.

Elisabeth: Sämsta ekonomiska tips, jag tänker på, det är så extremt mycket spelreklam. Det är ju också ett ekonomiskt tips, ofta i de här annonserna. Min man jobbar med beroendeproblematik och har utbildningar och kurser och hjälper till med behandlingar för dem som har spelberoende. Det är väldigt dåliga ekonomiska tips att följa annonseringen för spelföretagen, så att säga. Men annars, det finns väl hur många dåliga tips som helst. Men det vi sa tidigare, jag tycker att det har hänt jättemycket under några decennier, och att fler är medvetna, gör medvetna ekonomiska val. Så jag tycker att de här dåliga tipsen har förklarats nog, eller? Av olika personer. Har du något förslag till mig, så jag får igång tankeverksamheten?

Jan: Nej, men alltså, det är så roligt, eftersom vi har ställt dem till nästan alla våra gäster. Om jag tar några sådana här minnesvärda, så var det en som sa så här: månadssparande. Och då höll jag på att trilla av stolen. Nej, det är ett jättebra ekonomiskt...

Elisabeth: Exakt!

Jan: Nej, men hans motivering var så här: ja, det är jättebra i en viss utsträckning, men sen är det ju så här, om du sen dör med massa pengar på kontot, så har du lagt massa livsenergi på att tjäna in de där pengarna, och då kanske du skulle använt dem för att vara mer med barnen. Det var lite det vi var inne på förut.

Elisabeth: Ja, precis. Men det är ju inte ett dåligt råd.

Jan: Nej, det var det inte. Det var snarare en fråga om vem som tar det till sig.

Elisabeth: Ja. Man har ju lite olika...

Spelreklam, Klarna-generationen och medvetenhet

Elisabeth: Men jag har inte tänkt på det med alla de här kasinospelen, att det är ett ekonomiskt tips att titta på tv. Jag hatar ju det. Jag brukar säga, det här är inte något negativt mot Klarna nu, så jag hoppas inte jag blir anmäld, men Klarna-generationen, det vill säga väldigt många unga tjejer som handlar på nätet och betalar sen, betalar sen. Det där håller också på att växa väldigt mycket. Allting ska betalas.

Jan: Det här har funnits jämt. Jag kommer ihåg när vi hade det som tuffast. På 90-talet gjorde jag och min man, ibland köpte vi mjölk på Statoil-kortet, som det hette då. Det var inte så ofta.

Elisabeth: Men den här Klarna-generationen som... Det är lätt att konsumera.

Jan: Jättelätt!

Elisabeth: Det är jättelätt. Bara att trycka på knappen, så har du grejerna. Det är väldigt dåligt. Men vi kommer också ha en generation som konsumerar genom Klarna, som lär sig: nej, men jag kanske inte ska göra så. Jag får göra på något annat sätt. Eller lite mer under kontroll, tror jag.

Jan: Lite som du var inne på, jag upplever ändå att barnen överraskar. Någon gång när Freja satt med TikTok, så var jag väldigt föräldrig och gick dit och sa: "Du vet att det här är reklam?" "Men pappa, skärp dig! Det är klart att jag fattar att det här är reklam!" Man är mer medveten idag än vad vi var, tänker jag. Eller vi var, nu är jag ännu, men...

Elisabeth: Nej, men så tänker jag också.

Avrundning

Jan: Du, Elisabeth, ett fantastiskt stort tack. Tack för tiden du tog dig. Tack för det du gör för Sverige. Tack, håll fanan högt där ute. Och jag hoppas att vi kan få göra om det här, kanske, framgent, någon dag.

Elisabeth: Absolut. Tack för att jag fick träffa er. Tack så mycket.