Fondförvaltare skapar inget mervärde
När forskare granskade 30 års fonddata försvann nästan alla tecken på förvaltarskicklighet (Carhart, 1997)
Går det att peka ut fondförvaltare som är skickliga på riktigt, eller belönar vi mest tur? Mark Carharts studie ”On Persistence in Mutual Fund Performance” i The Journal of Finance 1997 är finansforskningens kanske mest citerade svar på den frågan, och svaret är dåliga nyheter för alla som säljer aktiv förvaltning.
Carhart följde 1 892 amerikanska aktiefonder mellan 1962 och 1993, totalt 16 109 fondår. Databasen innehöll även den ungefärliga tredjedel av fonderna som hann läggas ner under perioden, vilket gör studien fri från survivorship bias, felet som uppstår när bara överlevarna räknas.
Resultatet lade grunden för den fyrfaktormodell som fortfarande bär hans namn. Men för dig som sparar är den viktigaste slutsatsen enklare än så. Det som ser ut som skicklighet är för det mesta marknadsfaktorer, kostnader och ren tur.
Sammanfattning och guldkorn
Det viktigaste att veta. Swipa för att se fler.
Skickligheten försvann i datan
När Carhart granskade 1 892 amerikanska aktiefonder 1962–1993 fanns bara mycket svag evidens för förvaltarskicklighet kvar. Det som såg ut som talang förklarades nästan helt av marknadsfaktorer, momentum, avgifter och handelskostnader. Läs mer.
Vinnarfonder rider på momentum
Fjolårets vinnarfonder slog förlorarfonderna med cirka 8 procentenheter per år, men 4,6 procentenheter förklarades av marknadsfaktorer som momentum. Fonderna råkade äga vinnaraktier snarare än följde en medveten strategi. Läs mer.
Varje avgiftskrona kostar mer än en krona
Varje extra procentenhet i årlig avgift sänkte den riskjusterade avkastningen med cirka 1,5 procentenheter i Carharts data. Dyrare fonder gav alltså inte mer tillbaka, de kostade bara mer. Läs mer.
Hög omsättning är en dold kostnad
Varje gång en fond köpte och sålde en aktie kostade det ungefär 0,95 procent av det handlade beloppet i förlorad avkastning. Snittfonden bytte ut 77 procent av sitt innehav varje år. Handeln blir alltså en extra kostnad ovanpå den avgift man ser. Läs mer.
Courtagefonder gav sämre avkastning
Fonder med courtage underpresterade courtagefria fonder med cirka 80 baspunkter per år, innan själva courtaget var inräknat. Det motsäger argumentet att courtaget betalar för bättre förvaltning. Läs mer.
Bara de sämsta fonderna är förutsägbara
Den enda robusta persistensen i studien är negativ, de sämsta fonderna fortsatte vara sämst. Bottendecilen underpresterade amerikanska statsskuldväxlar med 25 baspunkter per månad året efter. Läs mer.
Svensk brasklapp: princip, inte facit
Carharts siffror är amerikanska och gäller 1962–1993, när snittavgiften på 1,14 % låg klart över dagens breda svenska indexfonder. Mekaniken att kostnader och slump äter upp mervärdet håller dock även i modern data. Läs mer.
Praktisk slutsats för dig som sparar
Sluta jaga fjolårets vinnarfonder och behandla hög avgift och hög omsättning som en garanterad kostnad. Välj hellre billigt, brett och passivt som bas i sparandet. Läs mer.
Carhart gjorde skicklighet svår att hitta
När Carhart justerade avkastningen för gemensamma marknadsfaktorer som storlek, värde och momentum försvann nästan alla tecken på förvaltarskicklighet. Kvar fanns det han själv kallar ”only very slight evidence” för att skickliga eller informerade förvaltare finns. Alltså mycket svag evidens, inte noll.
Även toppfonderna klarade sig bara nätt och jämnt. Fonderna i den bästa tiondelen tjänade tillbaka sina egna kostnader men inte mer, och deras framtida riskjusterade överavkastning gick inte att skilja från noll. Genomsnittsfonden underpresterade ungefär med sina egna investeringskostnader.
Det är värt att nämna att det rör sig om en observationsstudie med faktormodeller, inte ett experiment, och den lilla evidens för skicklighet som ändå finns är känslig för valet av modell, något Carhart själv påpekar. Slutsatsen är jobbig för en bransch som säljer förmåga, men användbar för spararen.
Förra årets vinnare rider ofta på momentum
Carhart hittade ett kortsiktigt mönster där fjolårets vinnarfonder slog förlorarfonderna med 0,67 procentenheter per månad, alltså runt 8 procentenheter per år. Det låter som ett kvitto på skicklighet. Men när han bröt ner skillnaden förklarades 4,6 procentenheter av gemensamma marknadsfaktorer som momentum, 0,7 procentenheter av avgiftsskillnader och 1 procentenhet av transaktionskostnader.
Det är en viktig skillnad. Om fonden råkar äga aktier som fortsätter gå bra kan den se skicklig ut utan att förvaltaren skapat ett upprepbart mervärde. Toppfonderna följde heller ingen medveten vinnarstrategi, vilka fonder som låg i toppgruppen byttes ut med över 80 procent per år, och fördelen var i stort sett borta redan året efter.
Det enda mönster som verkligen bestod var det omvända. De sämsta fonderna fortsatte vara sämst, och bottendecilen underpresterade amerikanska statsskuldväxlar med 0,25 procentenheter per månad året efter. Carhart noterar samtidigt att de fonderna var så små att mönstret inte gick att tjäna pengar på.
Avgifter och handel äter upp värdet
Studien sätter siffror på hur avgifterna äter avkastning. Varje extra procentenhet i årlig avgift sänkte avkastningen med ungefär 1,5 procentenheter, alltså mer än själva avgiften. En dyr fond kostar dig mer än vad som står på prislappen.
Handeln kostar också. Varje round-trip-transaktion (köp plus sälj) minskade avkastningen med cirka 0,95 procentenheter, och snittfonden omsatte 77 % av portföljen per år. Fonder med courtage underpresterade dessutom courtagefria fonder med cirka 0,8 procentenheter per år, innan själva courtaget var inräknat. Argumentet att courtaget betalar för bättre förvaltning håller alltså inte.
Studien menar alltså att avgiften är säker medan överavkastningen är osäker, och Carharts data visar att den som betalar dyrt i snitt inte får något tillbaka. Kostnaden är inte priset för bättre avkastning. Den är bara en kostnad.
Den svenska lärdomen är enkel men tråkig
Carharts data är amerikansk och gäller 1962–1993, en tid när snittavgiften låg på 1,14 % per år och 64,5 % av fonderna dessutom tog courtage. Du ska därför vara försiktig med att lyfta varje siffra rakt in i ett svenskt fondval 2026.
Mekaniken håller dock i modern data. I SPIVA:s europeiska genomgång hade cirka 62 % av Sverigefonderna underpresterat sitt jämförelseindex över tio år, och Morningstars mätning för 2024 visar att bara 42 % av de aktiva fonderna slog sina passiva motsvarigheter det året.
Välj en bred, billig och passiv fond som bas, oavsett om sparandet ligger på ISK, i kapitalförsäkring eller i premiepensionen. Om du ändå vill välja aktivt, gör det med ödmjukhet inför hur svag bevisningen är och med full koll på avgiften.
Få guldkornen direkt i din inkorg
Häng med 70 000+ andra prenumeranter som varje vecka får våra bästa tips, guldkorn och idéer om privatekonomi, sparande och investeringar — direkt i mejlen.
Läs vidare
- Aktiv förvaltning är systematiskt sämre än indexfonder – bredare evidens om aktiv förvaltning.
- Därför slår indexfonder ofta aktivt förvaltade fonder – kompletterande studie om samma mekanism.
- Handlar sparande om tur eller skicklighet? – fördjupning om gränsen mellan tur och skicklighet.
