Förvänta dig en extrem avkastning

Snittet är användbart, men året blir nästan aldrig snittet

Vi brukar ofta använda 7 % per år som en rimlig, långsiktig planeringssiffra för aktiemarknaden. Det är en förenkling som hjälper oss räkna.

Den här grafen visar varför den förenklingen kan kännas så konstig i verkligheten. Den sorterar 100 kalenderår på den amerikanska börsen, 1925-2024, efter årsavkastning. Exakt +7,0 % inträffade bara en gång, 1993. Om vi räknar hela intervallet 7,0-7,9 % får vi två år, eftersom 1942 slutade på +7,5 %.

Det betyder inte att 7 % är värdelöst som långsiktig kalkylsiffra. Tvärtom. Ränta-på-ränta-avkastningen i det här underlaget blev +7,4 % per år. Poängen är snarare att vägen dit nästan aldrig känns som kalkylen. Ett enskilt år är stökigt, ojämnt och ofta extremt. Det långsiktiga snittet syns först när många sådana år får blandas ihop.

Det är också därför jag tycker att grafen är mer användbar än ett vanligt linjediagram när man pratar förväntningar. En linje kan ge känslan av en resa som har en riktning och ett tempo. Den här fördelningen visar i stället byggstenarna. Den säger: så här såg åren faktiskt ut, ett och ett, innan de tillsammans blev den långsiktiga avkastning som vi gärna sammanfattar med en enda procentsiffra.

De flesta år är positiva, men många gör ont

Av de 100 åren i grafen slutade 69 på plus och 31 på minus. Det är en ganska hoppfull siffra. Börsen går oftare upp än ner.

Men den siffran kan också lura oss lite. För minusåren är inte små fotnoter. 2008 slutade på -39,3 %, 1931 på -35,8 %, 1974 på -34,2 % och 1937 på -33,8 %. På andra sidan finns år som 1933 med +53,3 %, 1954 med +49,2 % och 1935 med +42,8 %.

Min reflektion är att ”börsen går upp över tid” och ”det gör ont på vägen” måste säga samtidigt. Annars blir det första påståendet lätt en tröstfras som inte håller när kontot faktiskt visar minus 20 eller minus 30 procent.

Det är lätt att titta på 69 plusår och tänka att oddsen ser goda ut. Men problemet med risk är inte bara hur ofta något händer, utan också hur mycket det påverkar när det händer. Ett minusår på 30-40 % kan förändra hela känslan för sparandet, särskilt om pengarna behövs snart eller om man har byggt en plan som förutsätter ett normalt år.

Volatiliteten kostar i ränta-på-ränta

Det aritmetiska snittet i grafen är +9,2 %. Det geometriska snittet, alltså utfallet efter ränta-på-ränta, är +7,4 %. Skillnaden är 1,8 procentenheter per år.

Det här är en av de viktigaste detaljerna i allt långsiktigt sparande. Om du får +50 % ett år och -50 % nästa är det aritmetiska snittet 0 %, men du har inte kvar lika mycket pengar. Svängningar gör att slutresultatet över tid alltid blir lägre än medelvärdet av de enskilda åren.

Därför: använd gärna 7 % i en lång kalkyl. Men förvänta dig inte 7 % i år.

Ett praktiskt sätt att använda den här insikten är att skilja på prognos och planering. Prognosen för nästa år är alltid osäker. Planeringen kan ändå vara robust om den räknar med att det kommer flera dåliga år längs vägen. Därför är buffert, tidshorisont och rimlig aktieandel inte tråkiga sidofrågor. De är själva konstruktionen som gör att man kan stå kvar när grafens röda rutor dyker upp i verkligheten.

Extremåren är inte undantag, de är en del av systemet

I den här hundraårsperioden var 14 år extremår om vi definierar extremt som minst +30 % eller högst -30 %. Det är inte något som händer ”en gång i historien”. Det är ungefär vart sjunde år.

Det är därför jag gillar den här grafen. Den gör volatilitet konkret. Du ser inte en jämn trappa uppåt. Du ser blå och röda rutor som hoppar över hela skalan. Den som investerar på börsen får inte välja bort det mönstret. Man får bara välja hur man förhåller sig till det.

För mig landar det i två praktiska saker. Pengar du behöver snart ska inte vara beroende av nästa börsår. Pengar du investerar på lång sikt behöver få stanna kvar även när ett enskilt år känns helt fel.

Det gäller även åt andra hållet. Ett år på +40 eller +50 % är inte ett normalt nytt utgångsläge för framtiden. Det är ett av de där åren som drar upp helheten. Om man höjer sin risk efter ett sådant år för att det ”känns lätt” gör man ofta motsatsen till vad grafen lär ut. Den lär oss ödmjukhet inför spridningen, inte tajming.

Det grafen inte visar

Grafen visar årsavkastningar, inte vilken känsla det var att leva igenom dem. Den visar inte inflation, skatter, avgifter eller exakt hur en svensk sparare påverkades av valuta. Den säger inte heller vilket kommande år som blir nästa extremår.

Den visar däremot något som är tillräckligt viktigt: kalenderår är för korta för att utvärdera en aktiestrategi. Ett år på +7 % är nästan en statistisk kuriositet. Ett år på -20 % är inte ett bevis på att aktier är fel. Ett år på +30 % är inte ett bevis på att du är ett geni.

Ta det som hjälper dig och skippa resten: räkna långsiktigt, men förvänta dig kortsiktig oreda.

För mig är det kanske den mest avdramatiserande slutsatsen. När nästa år avviker kraftigt från kalkylen behöver det inte betyda att planen är trasig. Det kan lika gärna betyda att marknaden beter sig precis så ojämnt som historiken visar. Frågan blir då inte om året blev ”rätt”, utan om din plan klarar av hur året faktiskt gått.