När börsen faller: så brutal är fallhöjden

Fallhöjd är priset för börsens långsiktiga avkastning

Under 1996–2025 föll Stockholmsbörsen i snitt −19,0 % någon gång under året, men slutade ändå på plus 22 av 30 år. Det är den viktigaste poängen med den här grafen: ett börsfall under resan är inte samma sak som att året, eller sparandet, är förstört.

Min upplevelse är att vi ofta blandar ihop två olika saker. Den första är fallhöjd, alltså hur mycket börsen faller från en topp till en botten. Den andra är slutresultat, alltså vad du faktiskt får om du sitter kvar och låter året eller sparhorisonten spela klart. I stunden känns de nästan identiska. I siffrorna är de väldigt olika.

Det är därför jag tycker att den här grafen är så nyttig. Den säger inte ”var inte rädd” på ett hurtigt sätt. Den säger snarare: ”räkna med att det kommer kännas jobbigt”. Förvänta dig att börsen kommer gå ner med 10, 20 eller 30 % många gånger under ett sparliv. Då blir nedgången inte ett tecken på att planen är trasig, utan ett test på om planen var rätt från början.

Inomårsfallen är vanligare än årsresultatet visar

Kalenderårets slutavkastning döljer ofta hur stökigt året faktiskt var. I den svenska serien 1996–2025 hade 14 år både ett fall på minst −10 % under året och ett positivt slutresultat.

Det här är en av de saker som är svårast att ta in som sparare. Man kan titta på ett historiskt plusår och tänka att det var ”lätt”. Men för den som levde igenom året kunde det ha innehållit veckor eller månader av oro, rubriker och en portfölj som var tydligt på minus.

Här är jämförelsen från de två inomårs-graferna:

Sverige har svängt mer än USA sedan 1996

Sverige och USA slutade på plus lika ofta under den gemensamma perioden, men vägen dit var inte lika jämn. SIXRX hade ett snittfall inom året på −19,0 %, jämfört med −15,6 % för S&P 500.

Skillnaden är värd att ta på allvar. Den svenska börsen är mindre, mer koncentrerad och mer cyklisk än den amerikanska. Det betyder inte att den är ”sämre”, men det betyder att en svensk portfölj med mycket hemmabias kan kännas mer dramatisk än en global portfölj.

Samtidigt är det lätt att dra fel slutsats. Poängen är inte att USA är tryggt och Sverige farligt. Poängen är att svängningar är normala även i marknader som långsiktigt fungerar. S&P 500 hade också 7 av 30 år med fall på −20 % eller mer under perioden 1996–2025. Själva fenomenet skiljer sig alltså inte.

Det är därför jag brukar återkomma till samma sak: välj risk utifrån tidshorisont och beteende, inte utifrån vad som såg lugnast ut i efterhand.

De stora krascherna kräver en plan innan de händer

Det mest brutala datapunktspåret i storyn är Dow Jones-kraschen 1929–1932, där den ackumulerade nedgången når −89,19 % den 8 juli 1932. Det är ett historiskt extremfall.

Men extremfall har ändå ett värde i planeringen. Inte för att vi ska gå runt och tro att nästa nedgång blir exakt likadan, utan för att vi ska vara ärliga med att aktier kan göra ont på riktigt. Den som bara planerar för −10 % blir överraskad av −30 %. Den som har tänkt igenom −50 % har större chans att hålla sig till planen när det skakar.

Här är min praktiska tumregel: pengar du behöver de närmaste åren ska inte vara beroende av att börsen mår bra just då. Pengar med lång horisont kan däremot bära mer aktierisk. Det är egentligen hela poängen med fyra-hinkar-tänket och sparhorisont: låt pengarnas jobb bestämma risken.

Det är också därför ”jag säljer när det känns dåligt och köper tillbaka senare” nästan alltid låter bättre än det fungerar. Problemet är inte bara att sälja. Problemet är att veta när man ska köpa igen.

Så använder jag grafen i mitt eget sparande

Jag använder den här typen av graf som en förväntanskalibrering, för att slippa tolka normala nedgångar som något onormalt.

För mig landar grafen i fyra ganska enkla saker:

• Pengar som behövs snart hör hemma i buffert, räntor eller annan låg risk.
• Pengar som har 10 år eller mer kan bära börsens fallhöjd bättre.
• Ett fall inom året säger mindre än det känns som i stunden.
• Den största risken är ofta inte svängningen, utan vad vi gör på grund av svängningen.

S&P 500-grafen över real avkastning sätter detta i perspektiv. Sannolikheten att gå plus efter inflation var 52 % på en dag, 68 % på ett år, 88 % på tio år och 100 % på både 20 och 30 år i den historiska serien 1871–2012. Historik är aldrig ett löfte, men riktningen är pedagogisk: tiden gör en enorm skillnad.

Grafen är inte ett argument för att strunta i risk. Den är ett argument för att ta rätt risk på rätt plats, med rätt tidshorisont och med en plan som överlever känslan när börsen faller.

Bilaga: Data till grafen

Nedan finner du datapunkterna som ligger till grund för graferna ovan.

Första bilden visar Stockholmsbörsens (SIXRX) drawdown-serie 1870–2023. I den lokala tabellen är lägsta noteringen −60,43 % år 1923 och 25 av 154 år ligger på −20 % eller lägre.

Tredje bilden visar största nedgång inom året jämfört med kalenderårets avkastning för SIXRX 1996–2025. Snittfallet inom året är −19,0 %, samtidigt som 22 av 30 år slutar på plus.

Fjärde visar motsvarande inomårsfall och årsavkastning för S&P 500 1980–2025. För den gemensamma jämförelseperioden 1996–2025 är snittfallet −15,6 % och 22 av 30 år slutar på plus.

Sjätte visar den dagliga ackumulerade nedgången i Dow Jones under kraschen 1929–1932. Serien bottnar på −89,19 % den 8 juli 1932.

Sjunde bilden visar sannolikheten för positiv real avkastning i S&P 500 för olika sparhorisonter. Sannolikheten går från 52 % på en dag till 88 % på tio år och 100 % på 20 respektive 30 år.