50 nyanser av frågan: Hur ska jag investera mina pengar?

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. En emotionell vinkel på den ekonomiska resan
2. Välkomna till podden och avsnitt 353
3. Tre kommentarer från lyssnarna
4. Dunning-Kruger och Mount Stupid
5. Hur vågar man uttrycka sig alls?
6. Att se nyanser: hundspann och basket
7. På spelplanen, inte på läktaren
8. Misstagen är en del av processen
9. Vårt vanliga svar, och dess förutsättningar
10. Lekhinken och kombinationen kunskap plus beteende
11. Vilket problem försöker jag lösa?
12. Caroline checkar nästan ut
13. Vännen Philip och affärsängeln
14. Carolines problem: trygghetsbehovet
15. Samma fråga, helt olika svar
16. Jans egen drivkraft och att prova allt
17. Vad är målet med vårt sparande?
18. Ångesten som man inte pratar om
19. Vad är ett rikt liv?
20. Bo och Nordnet 125 — olika förhållningssätt till lån
21. Frågan blir väldigt komplex
22. Food court-upplevelsen på Emporia
23. Sparfällan, inte Lyxfällan
24. Att växa med sina pengar
25. Fantasin om 25 miljoner
26. Vad innebär det egentligen att inte förlora?
27. Fejkmålet att inte förlora
28. Vad kände du när vi la pengar på hundspann?
29. Önskan om Norrgavel-hem och rädslan som begränsar
30. Nyckeltal istället för utgiftskoll
31. Utgiftssidan, inkomstsidan och balansräkningen
32. Carolines dopaminkick: fynd till lågt pris
33. One-trick pony och variationen i portföljen
34. Rädslan att aldrig sluta spendera
35. Måste alla njuta av ett rikt liv?
36. Omväxlingen är det vi gillar
37. Coachklienten och spelet med pengarna
38. Att titta på hela ekonomin lite oftare
39. Att inte våga ta ansvar för helheten
40. Att äga och managera en större ekonomi
41. En mental grej, inte en kunskapsfråga
42. Man behöver växa med sina pengar
43. Ekonomin som ett system
44. Den finansiella termometern
45. Firandet av 500 kronor extra
46. När besluten blir större och läskigare
47. Missuppfattningen om ränta-på-ränta-grafen
48. Att tappa en miljon kontra 30 procent
49. Rädslan att göra misstag som andra ser
50. Om det pågår i din partners huvud
51. 50 nyanser av investeringsfilosofi
52. Tre dimensioner: tillgång, självförtroende och känsla
53. Jag är en del av problemet och påverkar lösningen
54. Utdelningsaktier och förlorade nyanser i forumet
55. Att göra saker för att ta sig ur ett upplevt problem
56. Längdskidåkning och att vidga sin värld
57. Jans tankespjärn kommer från forumet
58. Tack till Patreon-communityn
59. Avslutande reflektioner

En emotionell vinkel på den ekonomiska resan

Jan: Varmt välkommen till Rika Tillsammans. Detta är veckans avsnitt, en reflektion på förra veckans avsnitt och en annan vinkel på vår resa. Förra veckan hade vi ett avsnitt där vi pratade om de misstag vi hade gjort på vår ekonomiska resa. Men vi pratade ganska mycket om det från ett tekniskt perspektiv. Vi pratade om våra fonder och PPM-resan. Vi garvade åt när jag var typ ekonomijournalisten, du vet, lite finansbrat. Men vi pratade inte så mycket om vår ekonomiska resa från det mer emotionella perspektivet.

Jan: Så dagens avsnitt blir så här: vi tar lite kommentarer som ni har skickat in, ni som har läst och lyssnat och tittat. Men det blir också ett samtal. När jag planerade det här avsnittet tänkte jag att det skulle bli "50 nyanser av frågan hur jag ska investera mina pengar", och att vi skulle prata mer tekniskt om olika frågor. Men sen när vi spelade in avsnittet tog det en lite annan vändning. Vi pratar ganska mycket om det här att växa i takt med sina pengar. Vi pratar om hur olika syn du och jag har på ekonomin, vilka dina utmaningar är och har varit, vilka mina utmaningar är. Så jag tror att det blir ett fint komplement.

Jan: Jag tänker också så här: ha lite överseende i början, för det tar en ganska annan vändning lite längre in i avsnittet. Men jag hoppas och tror att det faktiskt är nästan lika värdefullt som förra veckans avsnitt. Så, varsågod!

Välkomna till podden och avsnitt 353

Jan: Varmt välkommen till Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan. Välkommen till avsnitt 353, där arbetstiteln just nu är "50 nyanser av frågan: hur ska jag investera mina pengar?".

Caroline: Upphetsande. Ska vi ha det? Nej, förlåt mig. Men jag tycker det är så spännande att det här med 50 nyanser, som ju ursprungligen kommer från en bok, används så mycket. Att man tycker att det passar så bra när man ska diskutera något som är mer komplicerat än det till synes verkar vara.

Jan: Ja, eller hur. Jag har tänkt mycket på det sen förra veckans avsnitt. Man kan lyssna på det här avsnittet helt oavhängigt förra veckans. Men den korta sammanfattningen var att vi delade med oss av vår resa från 1996 och alla misstag vi har gjort. Allt från hur jag lät som en ekonomijournalist 2011 till att kanske vara lite mer ödmjuk i dag. Så det är en bra bakgrund till det här avsnittet. Men man kan lyssna på det fristående ändå.

Tre kommentarer från lyssnarna

Jan: Jag tänker att vi börjar med att läsa Monica Sjödins kommentar från Pensionsguiden. Vill du läsa vad hon skrev?

Caroline: "Det är så himla nyttigt att zooma ut och se på hela resan. Hur man som rookie är ödmjuk och trevande, till att snabbt bli kostymsnubben som har koll på allt. Eller rättare sagt väldigt lite. Och gå på några rejäla och nyttiga niter. Justera, och nya niter, och justera igen."

Jan: Ja, och jag tänker att vi tar två kommentarer till. Här kommer en kommentar från Kroken också, i forumet.

Caroline: "Jag känner också empati med Aktieklubbens Jan, som resonerade kring teknisk analys och makro. Fällan med att vara smart och påläst, som funkar i så många andra sammanhang, gör att man har absolut tilltro till sin egen förmåga. Även när man är helt ute och cyklar."

Jan: Var det currykryss du pratade om?

Caroline: Jag minns inte att det var currykryss. Eller, det var ett skämt kanske.

Jan: Det var ett skämt.

Caroline: Jag fattar ju inte skämt så ofta.

Jan: Nej, men precis. Och här kan du ta den sista, från Jesper.

Caroline: "I rummet, översta raden. Marknadsanalytikern och ekonomijournalisten Jan Bolmeson uttryckte sig med så härlig självsäkerhet."

Dunning-Kruger och Mount Stupid

Jan: Ja, jag tänker så här: det de beskriver är ju lite, i efterhand, det här med Dunning-Kruger-effekten.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Man tror att man har tagit reda på lite, och man tror sig veta ganska mycket då.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och så står man där med hög självsäkerhet, men ganska lite erfarenhet. Vilket jag upplevde var det vi skrattade åt i förra avsnittet. Att jag var där 2011, tyckte jag var kungen av aktier och uttalade mig tvärsäkert. Och så här i efterhand ser man att, nej, då stod jag där på Mount Stupid. På Peak of Stupidity. Och sen vill man ju gärna tro. Risken här, som jag ser den, är som någon skrev: "Men hur kommer Jan 2034 att låta?" Att man tror så här: nej, men nu har jag ju passerat den här Mount Stupid.

Jan: Men det jag tror är att det här är som när man klättrar. Då brukar man ibland prata om att det finns en sorts faketopp. Att man tror att man har kommit upp på toppen, men sen när man kommer dit ser man: nej, det var ju inte den riktiga toppen. Där såg man var den riktiga toppen låg.

Caroline: Ja, man såg inte den innan.

Jan: Nej, precis. Det jag tror är att det är en slags resa. Men nästan per definition står man ju alltid på den där Mount Stupid.

Caroline: Ja, det är klart.

Jan: Och när man passerar den kommer man gå nästa. Och sen har jag illustrerat det här i min slide, som att det är en hel bergskedja av Mount Stupid.

Nästan per definition står man ju alltid på den där Mount Stupid. Och när man passerar den kommer man gå nästa. Det är en hel bergskedja.

Hur vågar man uttrycka sig alls?

Caroline: Jo, men hur vågar man då uttrycka sig på något sätt överhuvudtaget? För så känner jag jätteofta. Jag står ofta på Mount Stupid förmodligen. Så jag ska nog inte säga någonting.

Jan: Nej, men jag tror att lösningen är att man ska inspireras, men vara kritisk. Det man brukar säga: tillit är bra, kontroll är bättre. Eller "trust, but verify". Jag ogillar egentligen det här expertepitetet, eller piedestal-grejen, och jag hatar den. Jag brukar säga: för tusan, köp inte det här bara för att Jan sa det. Eller för att Jan och Caroline sa det i podden.

Jan: Så det viktiga här, och det är därför jag döpte det här avsnittet till "50 nyanser av frågan hur ska man investera": jag tror att det som händer för varje gång man kommer upp på en ny topp är att man har varit med om nya erfarenheter, man har fått nya nyanser, nya detaljer. Förstår du vad jag menar? Man har fått en ny detaljförmåga. Och i olika områden tror jag att vi är olika duktiga på att se nyanser.

Att se nyanser: hundspann och basket

Jan: Nu var vi till exempel häromveckan i Sälen och åkte hundspann. Ludvig, som hade det här hundspannsföretaget, berättade att han har 80 hundar. Jag kommer ihåg när jag kollade på de hundarna och tänkte: hur kommer han ihåg namnen på alla 80 hundarna? Kan han ens se skillnad på dem? För mig såg ju alla likadana ut. Medan han bara pratade på: nej, men det där är den hunden, titta, det ser du väl, för den har någon egenskap eller egenhet.

Jan: Och så här tror jag att det är i alla områden. Innan våra döttrar började spela basket kunde jag ingenting om basket. Nu vet jag: man får inte spela bakåt, där är femsekundersregel, där är 24-sekundersregel. Plötsligt ser jag många nyanser i basket, när jag har blivit duktigare, när jag har vandrat upp för den här Mount Stupid. Vad tänker du? Du ser helt fundersam ut.

Caroline: Jag funderar på vart vi är på väg egentligen. Vi pratar ju om investeringsresan, som att vi gjorde massa dumheter i början, och vi trodde ändå att vi gjorde något bra. Både du och jag har ju hållit på med sådana här tillväxtfonder och sånt. Och så gör vi inte det längre nu, utan då har vi ju en fondrobot. Men har vi några nyanser i det, liksom? Jag fattar inte.

Jan: Jo, men jag kommer dit.

På spelplanen, inte på läktaren

Jan: Jag tror att för oss, om vi ska fortsätta titta tillbaka på resan, så har det väldigt mycket varit att vara på spelplanen istället för att vara på läktaren. Till exempel i vår podd, eller här på Rika Tillsammans, har det varit väldigt viktigt för mig att säga: vi lever som vi lär, det är autentiskt. Det du får i podden, eller det du ser på YouTube, är så som vi är. Som vi själva är och gör.

Caroline: Ja, men exakt.

Jan: Och då blir det också så här: vi är inte en oberoende myndighet, vi är inte oberoende rådgivare, inte journalister som ska vara utanför budskapet, utan vi är på spelplanen. Men samtidigt, när man är på spelplanen, så påstår jag att man kommer göra misstag. Man kommer orsaka frisparkar, man kommer skjuta bollen över sidlinjen, man kommer springa fel. Det handlar om att våga göra misstag, och att se att misstagen alltid kommer vara uppenbara i efterhand när man kollar på reprisen. Det är lätt att sitta på läktaren och ha åsikter om hur spelet spelas.

Jan: Och jag tror, när du pratar om till exempel investerande, att investerande till viss del är ett problem som man behöver interagera med. Det är svårt att lista ut. Det är lätt att vara en investerare från läktaren, medan det är en helt annan grej att vara en investerare från spelplanen. Är det förståeligt?

Caroline: Ja, men ganska. Jag tänker också att vi ibland sätter oss på läktaren och tittar på, ja, hur spelades egentligen spelet där 2000? Du tänker inte så?

Jan: Nej, för det är inte på läktaren, det är snarare reprisen.

Caroline: Ja, okej, titta på reprisen.

Jan: Titta på reprisen, liksom.

Caroline: Ja, det där är sånt... Man vill bara få hela symboliken rätt.

Jan: Vi kan skita i det, John.

Caroline: Ja.

Misstagen är en del av processen

Jan: Så jag tror, om jag skulle titta tillbaka på det här, och det är hit jag är på väg för att vi ska kunna se de här diskuterade nyanserna, att klurigheten är: när man är på spelplanen och man investerar och man gör misstag, så är det lätt att ångra misstagen. Men å andra sidan blir det den här klurigheten att misstagen, tror jag, är en förutsättning för att man har kommit dit man är i dag. Misstagen är en del av processen.

Misstagen är en förutsättning för att man har kommit dit man är i dag. De är en del av processen.

Jan: Och det är detta vi också kommer prata om: när man investerar kommer man förändra sin strategi beroende på hur man själv är, var någonstans man är på sin resa, vilka misstag man gjort och vilka erfarenheter man har. Så dit jag också är på väg är att en strategi som funkar för en person inte nödvändigtvis behöver funka för en annan person, helt enkelt.

Jan: Jag tror också, om du läser här vad Harvest skrev.

Caroline: "Ja, tack för att ni bjuder på era misstag. Jag har följt er sedan mitten av 10-talet. Kan tycka att det känns som att ni mognat en del de senaste åren och konsoliderat er investeringsstrategi."

Jan: Ja, och det är då jag tänker, det var det som egentligen inspirerade mig till det här avsnittet, att se det som att det egentligen inte handlar om en konsolidering, eller jo, det är en konsolidering, men en konsolidering till följd av att vi har fått fler nyanser. Förstår du? Bilden har blivit mer detaljrik.

Vårt vanliga svar, och dess förutsättningar

Jan: Om vi tar den här frågan, hur ska jag investera mina pengar, så tror jag att många av oss ofta önskar ett enkelt svar. Tre snabba tips, eller "köp det där". Lite kvällstidningsrubriken. Det är därför det funkar i kvällstidningar, och jag har upprört mig över det i snart tio år. Men det säljer uppenbarligen en mängd. Sen är frågan: gör det någon skillnad?

Jan: Vårt svar i dag på den här frågan, hur ska jag investera mina pengar, är ju det vi brukar tjata om. Spara regelbundet, långsiktigt och automatiskt i en bred, billig, global aktieindexfond för max 0,4 %. Och balansera sen risken med sparkonto, insättningsgaranti eller räntefonder. Sitt still i båten, var lat, passiv, utloggad och oengagerad, för att om 10–20 år ha tjänat mer pengar än de flesta.

Jan: Och det här låter ju jättebra. Men redan här är det så att alla inte håller med. För alla är ju inte detta ens ett bra svar. För det här utgår från en mängd förutsättningar och antaganden. Jag har till exempel gjort antagandet att den här människan sannolikt vill tjäna mer pengar, eller att det är pengarna som är det viktiga. Men är det en person som vill uttrycka ett ställningstagande med sina pengar, eller som vill ha kickar, eller ha roligt och lära sig, så är ju detta en skitdålig strategi. Förstår du vad jag menar?

Lekhinken och kombinationen kunskap plus beteende

Caroline: Jag tycker ändå att vi har pratat om det här, som att man kan sätta merparten av sitt sparande, som man vill ha under lång tid, på det här viset. Och sen kan man ha sin lekhink, där man håller på och lär sig, har roligt eller tar ett ställningstagande.

Jan: Absolut, absolut. Men jag vill förtydliga det här. Som vi var inne på i avsnitt 351, när vi pratade om finansiell rådgivning, sa vi att svaret på den här frågan, hur ska jag investera mina pengar, det är ju frågan som kommer till en rådgivare till exempel, är en kombination av kunskap och information, alltså "hur gör jag?", men där det finns en stor faktor som handlar om jag och mitt beteende, min situation. Hur jag ska investera mina pengar måste vara en kombination av de här två.

Caroline: Ja. Och med risk för att låta dum nu, så tänker jag så här: alla vill väl investera sina pengar på det här sättet? Varför vill man inte det? I en bred, billig, global indexfond. Varför vill man inte det? Jag förstår inte. Du säger att man kommer till en finansiell rådgivare och de kan till och med ha frågan: vad är målet med pengarna?

Vilket problem försöker jag lösa?

Jan: Ja, jag tänkte egentligen att vi skulle börja i informationsdelen, men vi hoppar till den här cirkeln: vilket problem, vem är jag, min situation? Och då har jag skrivit ner ett antal frågor. Vilket problem försöker jag lösa? Handlar det om att maximera avkastning? Handlar det om att slippa oroa mig för pengar? Handlar det om att ha roligt eller få kickar? Handlar det om att ha möjligheten att gå i pension tidigare, eller spendera mer tid med barnen? Handlar det om att ha ett rikt liv, eller om att bli rikare? Handlar det om att behålla drömmen eller hoppet om en förändring? Handlar det om att uppfylla någon annans förväntning?

Jan: Om vi tar, varför investera för vår äldsta dotter? Jag tror inte att det handlar om att maximera avkastning, eller slippa oroa sig för pengar, eller ha roligt och få kickar. För henne handlar det nog om att uppfylla pappas förväntning. Hon har ju ett helt annat syfte med hur jag ska investera mina pengar än vad jag har, eller vad du har. Och jag påstår att mitt andra syfte med hennes sparande är att hon ska lära sig om sparande. Det har ju också ett helt annat syfte.

Jan: Eller jag kan vilja göra en markering med mitt sparande. Att jag vill säga något om mig själv. Eller jag vill öka mitt sociala kapital. Jag är en sån som investerar i det lokala näringslivet. Eller jag är en person som investerar hållbart för att lösa klimatkrisen. Så jag tror att för många handlar det nog inte om, som du säger, vem skulle vilja ha någon annan strategi än det vi pratar om.

Caroline checkar nästan ut

Caroline: Nej, nej, jag fattar inte. Jag beundrar dig för att du är så förstående för att det finns många olika mål och tankar med ett sparande och investerande. För jag upptäcker hos mig själv här nu att jag... du vet, jag blir så här... Jag bryr mig inte om sådana som ska investera i det lokala näringslivet. Gud vad det låter jobbigt och tråkigt.

Jan: Men gör man inte in...

Caroline: Alltså, du vet, jag blir så här... Skitsamma, jag bryr mig inte om dem. Jag tror att du har mycket mer förståelse för att ekonomi är byggt på många olika sätt, och att vi är många olika människor som har olika sätt att vilja markera saker på med våra pengar. Och jag är bara i mitt eget huvud. Så jag är nära på att checka ut och bara: jag vet inte vad du pratar om.

Vännen Philip och affärsängeln

Jan: Ja, men ta en av våra vänner, Philip.

Caroline: Ja. Låt oss göra det.

Jan: För det här har jag nog också tänkt jättemycket på. Börja du.

Caroline: Men för honom, som är affärsängel och väldigt lokalt förankrad i Malmö, för honom är det jätteviktigt. Om inte jag är den som investerar i de lokala bolagen i Malmö, som sen skapar majoriteten av arbetstillfällena, vem ska annars göra det?

Jan: Så för honom är det en nivå av att ta socialt ansvar. Att också säga: jag äger fastigheter och jag har tjänat pengar, det är min skyldighet att ge tillbaka och investera lokalt. Och även om jag inte tjänar pengar på det, så har jag markerat att jag stödjer entreprenörskapet, jag stödjer initiativförmågan. Sen ger det honom dessutom massa sociala kontakter i näringslivet i Malmö. Han gör det ju inte som välgörenhet. Men det är absolut en aspekt i hans strategi.

Caroline: Jag har tänkt på det du säger, att han investerar och markerar, att han tror på näringslivet i Malmö och vill vara med och bygga upp. Och så har jag tänkt klart den tanken, för jag vill inte umgås med den här sidan, att han förlorar pengar. Jag får sådana panikkänslor av det. Jag hade aldrig kunnat vara affärsängel, för jag tänker: nio av tio företag kommer han förlora på. Och sen förstår jag samtidigt att någon måste göra det. Någon måste investera i tillväxtmarknader för att det ska ske någonting. Jag fattar det. Men du vet, jag är så här: jag tänker inte göra det i alla fall. Jag vill inte förlora pengar.

Carolines problem: trygghetsbehovet

Caroline: Jag associerar det så mycket med att förlora pengar. Så om jag skulle behöva, vi tänker att jag skulle varit affärsängel, då skulle jag nog lagt mig i jävligt mycket och varit jobbig, och sen fått höra: nu får du backa. Jag hade haft kontrollbehov och sådana saker.

Jan: Ja, och det är här jag kommer och tänker, så kan vi komma tillbaka till dig. Vilket problem försöker du lösa med ditt sparande?

Caroline: Trygghetsbehovet.

Jan: Säg något mer om det.

Caroline: Jo, men att jag aldrig vill bli fattig.

Jan: Säg något mer om det.

Caroline: Okej, vad ska jag säga mer om det? Jag vill inte förlora pengar, jag vill ha pengar. Mycket pengar på hög.

Jan: För vad kommer hända om du skulle bli fattig? Vad skulle hända då?

Caroline: Förmodligen skulle det varit det bästa som har hänt mig. Vi har ju inte vuxit upp med massor med pengar. Jag har behövt vara där ute och försöka tjäna pengar.

Jan: Ja, du hade ju inga pengar när vi träffades.

Caroline: Nej, jag behövde vara där ute och försöka tjäna pengar.

Jan: Funkade ditt liv?

Caroline: Mitt liv funkade, men jag tror jag också var olycklig. För jag kände att jag definitivt ville röra mig åt ett annat håll. Jag ville ha mycket större medel och mycket större frihet. Men det var också så att jag behövde vara mer uppfinningsrik, ta mer initiativ och vara mer social också.

Samma fråga, helt olika svar

Jan: Och om vi då hoppar tillbaka till den här frågan, hur ska jag investera mina pengar? Kan du se att beroende på det här svaret du ger, så investerar både du och Philip och jag, men redan här är det skillnad som natt och dag? Förstår du? För ditt viktigaste, nästan skulle jag säga, ditt problem du försöker lösa, är: jag vill inte förlora. Medan jag tror att för Philip är inte det någon så himla viktig grej.

Caroline: Så vi skulle ju haft Philips åsikt här. För han har ju ändå familj. Förlåt att jag håller på och argumenterar här. Han har familj, han har sitt hus som han bor i. Det måste ju finnas en trygghet där, som alltid finns kvar, oavsett om han förlorar pengar.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Okej, men det kanske överhuvudtaget inte är en del av investeringen.

Jan: Ja, men skit i Philip. Prata om oss här då. Vi har ju också det där huset, den där grundläggande tryggheten. Du har doktorerat, du har ett högt humankapital. Jag har också en civilingenjörsutbildning. Så man kan argumentera så här: även om vi skulle förlora vårt sparkapital, så hade vi ju inte ens behövt gå från hus och hem.

Caroline: Nej. Jag vet inte vad jag ska svara på det.

Jan: Det jag menar är: vi umgås ofta inte med den här nyansfrågan. Förstår du? Hade jag ställt frågan till dig i början, hur ska man investera sina pengar?

Caroline: Ja, men indexfond eller fondrobot.

Jan: Ja, men varför då? Vad är problemet vi försöker lösa?

Jans egen drivkraft och att prova allt

Jan: För mig kan jag säga så här: ja, för mig handlar det väl också om att på något sätt få en god avkastning. Men jag är inte så rädd att förlora pengar som du. Och jag har lite mer av spänningsnerven än du, så jag kan ibland vilja chansa mer. Men övergripande skulle jag säga så här: i och med att vi har det jobb vi har, att vi har Rika Tillsammans, att vi har podden, så är det för mig ganska viktigt att om vi har pratat om någonting i podden, så har vi också provat det. Så jag påstår att det har varit viktigt för mig att prova väldigt många olika saker.

Jan: Sen har vi längs vägen konstaterat att majoriteten av de sakerna varit ganska dåliga och inte funkat. Men vi har haft en annan ingång. Vi kanske snart kan gå in på vad folk har sagt i forumet.

Caroline: Men jag vill bara säga en sak. Jag tror också det handlar mycket om vilken approach man har till sitt sparande och investerande. Det beror nog också på hur stort förtroende man har för sig själv, att man kan skapa nya pengar.

Jan: Ja, precis.

Caroline: I form av lön till exempel, eller sidojobb, eller passiva inkomster. Att man är pigg på att generera nya pengar.

Jan: Absolut, det tänker jag.

Vad är målet med vårt sparande?

Jan: Men jag vill bara stanna kvar här. För detta tror jag inte ens att du och jag har pratat om. Vad är målet med vårt sparande? Vad tycker du?

Caroline: Att det inte ska bli mindre. Men grejen är att jag känner inte att vi har så lite pengar, och jag känner att jag kan använda pengar. Men jag är fruktansvärt snål ibland och tänker så här: nej. Jag har så dålig relation till pengarna som är på Lysa eller någon annanstans, eller i huset. De är så... Det är så mental bokföring för mig att jag typ tror att de inte finns nästan.

Jan: Okej, ja, men...

Caroline: Därför kommer jag inte i onödan slösa pengar. Jag kan bli så ångerfull när jag har, du vet, köpt någon dekoration till påskriset som blev fult. Då kan jag bli så här: fy fan, hur mycket pengar la jag på det här? Och så är det så där 200 spänn.

Ångesten som man inte pratar om

Caroline: Du och jag pratar inte om sådana saker. Vad vi får ångest över kring ekonomi. Och anledningen är att man typ inte vill dela med sig av sin ångest. För den är så jädra liten. Det blir så litet och fult när man pratar om det. Sen så har man fått ut det, och så är det fine. Men det är ändå som att man har blottat någonting som är så otryggt. Att man är snål. Du vet, så är det för mig. Att jag hela tiden frågar: är det här värt det? Är det här värt det? Nej, det var fan inte värt att gå och få en ansiktsbehandling. Jag ska aldrig mer göra det. Är du med? Jag har inte relation till pengarna på samma sätt som du. Så det spelar nog också ganska stor roll.

Jan: Men det är så roligt, för du svarar fortfarande inte på frågan. Målet med pengarna.

Caroline: Jag har ju redan sagt att jag inte vill att de ska bli färre.

Jan: Ja, okej. Vad har du för mål?

Caroline: Jag skulle väl säga att mitt mål är att använda pengarna för att ha ett rikt liv. Faktiskt, tror jag. Sen kommer ju alla de där aspekterna också in, alltså just nu att jag är rädd att förlora och en massa annat. Men jag tror att för mig handlar det om att ha ett rikt liv.

Vad är ett rikt liv?

Jan: Men även där blir det så här: ja, det låter jättebra med att ha ett rikt liv. Men vad är då ett rikt liv? Vad är det för mig? Vad är ett rikt liv för mig, vad är ett rikt liv för dig, vad är ett rikt liv för barnen? Kan det skifta i olika perioder? Att ett rikt liv är en sak nu när vi har en 5- och en 13-åring, och ett rikt liv kommer garanterat vara en annan grej när vi har en 25- och en 18-åring.

Jan: Och sen blir det så här: okej, men hur mycket pengar krävs till det där rika livet? Och sen blir det också: när behövs pengarna? I vilken tid? Och sen blir det ytterligare en fråga: vilken flexibilitet finns i tid och belopp? Jag har nog en önskan om att inte behöva jobba. Okej, hur flexibel är jag kring den tidpunkten? Jag har varit inne på minpension.se och tittat: vad hade hänt om jag hade börjat ta ut pension från 55 års ålder? Är det stor skillnad om det är 55 eller 60, eller 68?

Caroline: Ja, det blir jättestor skillnad i mängden pengar.

Jan: Men vad är mitt önskemål i flexibiliteten? Säg att vi säger att nivån vi behöver få ut är kanske 30 000. Hur flexibelt är det? Om det är ett dåligt börsår, kan vi ta ner det till 20 000 i månaden? Eller om det är ett jättebra börsår, kan vi ta upp det till 40 000 i månaden? Är du med?

Bo och Nordnet 125 — olika förhållningssätt till lån

Jan: Och sen blir det: hur kommer det där behovet förändras med pensionsåldern? Jag hade fika tillsammans med, vi har varje onsdag på Patreon "fika tillsammans" klockan 15, och då har vi Bo där, som är äldre. Han var så här: ja, jag hade den här frågan om Nordnet 125, en ny fond som Nordnet har släppt, som har en belåning. Han frågade: vad tycker ni? Och vi andra var så här: ja, den är ganska kass, för räntan. Det är en global aktieindexfond, men sen använder de 25 % belåning, det är därför den heter Nordnet 125. Vi var så här: den är ganska kass, för räntan är rätt hög, så det är bättre att köpa en global indexfond och så låna 25 % av beloppet och investera det i en vanlig sådan.

Jan: Han sa inte så mycket, men typ veckan efter sa han: ja, ni ungdomar sa att ni inte tyckte om den fonden. Men sen tänkte jag på det och sa: jag har inte haft ett lån på 40 år. Varför skulle jag ta ett lån nu när jag är 70 plus? Då är ju den här fonden jättebra, för då får jag det med lånet och jag har fortfarande noll i skuld.

Caroline: Ja.

Jan: Han hade ju ett helt annat förhållningssätt till lån än vi, som dessutom har bolån.

Caroline: Ja, men det spelar ju ingen roll.

Frågan blir väldigt komplex

Jan: Så jag menar att den här frågan, hur kan man börja investera, blir väldigt komplex. För även när vi hittar svaret, ja, men för mig är det ett rikt liv, så blir frågan: vad är då ett rikt liv? Och svaret blir så här: att inte förlora pengar. Ja, men vad är det? Jag tror bara att det är ett väldigt ytligt svar egentligen.

Caroline: Du vet, vi sitter här, vi har ju ingen terapitimme på oss.

Jan: Ja, eller så har vi det.

Caroline: Ja, jag vet inte, jag tror det är ett väldigt ytligt svar.

Jan: För vad ligger under det att man inte vill förlora pengar? Är du med? Och du har kanske också, nu hörde jag inte riktigt vad du sa att du hade för mål med pengarna.

Caroline: Jag sa ju det, ett rikt liv.

Jan: Ett rikt liv, ja. Och det är ju ganska, förlåt mig...

Caroline: Nej, men jag tänkte att det nog inte var ditt svar egentligen.

Jan: Jaså, vad tror du? Vad tänkte jag?

Caroline: Jag vet inte. Jag vill också ha ett rikt liv, men jag vågar inte gå åt samma håll som du.

Food court-upplevelsen på Emporia

Caroline: Förrän häromveckan gjorde jag en sån grej.

Jan: Jaså, berätta.

Caroline: Som var ett steg ifrån det här krampaktiga, att hålla i pengarna till varje pris.

Jan: Ja, vad var det?

Caroline: Jag var med barnen på Emporia, köpcentrumet här i Malmö. Och vi blir fan alltid hungriga när vi är där, hungriga och trötta efter en timme. Och då åker vi hem. Det gjorde vi inte den här gången. Vi gick till food courten och la 350 eller 400 spänn på lunch. Och så var jag så här: shit, det här är ett rikt liv. Så satt jag bara och tänkte. Och var helt ensam i food courten.

Jan: Ja, för ni åt tidig lunch.

Caroline: Och så tänkte jag: gud, det är så skönt att inte behöva åka hem. För nu kan vi fortsätta här och göra det vi kom hit för, istället för att snabba oss genom affärerna för att man vet att man sen blir trött och hungrig. Och du vet, så ser jag också hur det är ohållbart att göra det här ofta. För jag tänker: ja, men det var mycket pengar till den lunchen.

Jan: Ja, det kanske man gör en gång eller två gånger om året.

Caroline: Då kom den här, vad ska man säga, dumma rösten som sätter sig över det. Du kan inte hålla på så. Men för mig var det så att jag tar fortfarande upp det med barnen: shit, var inte det bra att vi gjorde så? De bara: jo, det var det väl. Nej, jag vet inte, jag vill ju uppleva det där rika livet. Men det är någon rädsla som håller tillbaka det.

Sparfällan, inte Lyxfällan

Jan: Och ditt rika liv måste ju ändå ha förändrats i vad som är ett rikt liv. Över tid, eller?

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Vi kommer ju komma in på oss själva som förutsättningar. Men det roliga här är också det här som jag hade på Patreon. Nu hade jag ett samtal med en tjej som var jättegenerös och delade med sig av sin ekonomiska situation. Vi hade ett samtal, och den inspelningen finns. Hon har också en god ekonomi, och det är lite samma situation som du. Att ekonomin egentligen har växt bortom den syn som hon har på sin ekonomi. Så för henne handlar det om att, det finns ingen risk att du kommer hamna i Lyxfällan, Caroline. Men det finns en risk att du hamnar i det här som är sparfällan. Förstår du? Att du inte unnar dig det här.

Det finns ingen risk att du hamnar i Lyxfällan. Men det finns en risk att du hamnar i sparfällan. Att du inte unnar dig.

Caroline: Ja, det är fint att det är en stor grej att äta i food courten.

Jan: Men jag försökte skämta lite med dig, så får ni vara ensamma. Du bara: ja, för att vi åt tidigt.

Caroline: Vad tänkte du med det skämtet? Jag förstod det inte. Som vanligt förstår jag inte skämt.

Jan: Nej, men att det är ju massor av människor som äter i food courten utan att vara i närheten av den ekonomiska situation som du och jag har.

Att växa med sina pengar

Caroline: Nu är det så här, Caroline glasartad blick. Absolut, det var andra där som kom dit med sina barn.

Jan: Ja, och det verkar uppenbarligen funka för dem.

Caroline: Jag vet ju inte hur deras ekonomi ser ut.

Jan: Nej, och jag fattar, med din domare hade det varit så här: ni är totalt oansvariga, du har lagt 20 % av din inkomst denna månaden på food courten, var det värt det? Nej, men förstår du, att det handlar om att växa med sina pengar. Och det är ju samma skifte som vi skojar om med min mamma, som är 70 plus och fortfarande sparar. Som är så här: vad sparar du till?

Caroline: Ja, men man skulle kunna vända på det. Det är ju en ganska bristtanke, att alla de andra gångerna inte ha tagit med barnen till food courten. Det är ju inte i food courten som slaget om vår ekonomi står.

Jan: Nej.

Caroline: Nej, nej, jag vet att det inte är det. Men jag har nog inte växt med vår ekonomi.

Fantasin om 25 miljoner

Caroline: Och ibland fantiserar jag. Tänk om vi skulle haft si och så många miljoner. För då är det bortom vad jag ser skulle kunna försvinna på kort tid. Låt säga 25 miljoner. Att vi bara har det, du vet, på Lysa. Då är det tillräckligt mycket pengar, för jag tänker så här: på food courten ofta med barnen, och ändå skulle pengarna inte försvinna så snabbt. Det är så helt sjukt när jag tänker på det. Jag förstår att 25 miljoner försvinner inte ens på några år. Men ändå skulle jag ha varit så här: man kan ändå inte gå på food courten så ofta.

Jan: Ja, exakt.

Caroline: För det där är om jag bara hade...

Jan: Det där var ju som när vi var studenter, du vet, tänk när vi har vår 100 000 kronor, jättemycket pengar. Vi har ju haft år där avkastningen har varit över en miljon kronor. Är du med? Och det var ju helt otänkbart innan, tänk att ha avkastning på över en miljon kronor. Men grejen är att det bara förskjuts hela tiden. Det kommer ingen gräns där det är: nu är beloppet så pass stort. Okej, jag kan ha fel.

Vad innebär det egentligen att inte förlora?

Jan: Men där blir jag så här, redan här upplever jag att det här egentligen är frågor som man skulle må bra av att undersöka för sig själv. Samma som när du säger att inte förlora. Okej, vad innebär det då? För det verkar ju ändå okej. Hade man dragit det till sin gräns, vi har ju människor i vår närhet som också är så här, absolut inte förlorar pengar, och som har pengarna på bankkonto. Där du ändå är den som driver: ja, men ni kan inte ha pengarna på bara bankkonto. Man kan ju ha pengarna på Lysa.

Caroline: Men att investera pengarna på Lysa är ju en risk.

Jan: Ja, ja. Och det är så här, 2020 sjönk det ju 30 % på tre veckor. Men det var du ändå okej med, eller?

Caroline: Absolut. Jag var ju inte där inne och tittade och oroade mig, för jag har dem under lång tid. Så jag vet: det kommer nog komma igen.

Jan: Och då blir jag fascinerad. Det var ju inte det här jag tänkte att vi skulle gå in på i avsnittet. Men vad betyder då att inte förlora? Vad är distinktionen?

Caroline: Det är en jättebra fråga. Det är nog i det dagliga livet. Min ekonomiska hjärna, den är ganska liten tror jag. Eller den rör sig kring ganska små frågor, som den dagliga ekonomin. Jag är inte stolt att säga det. Det känns som att den borde röra sig med större frågor. Och den försöker göra det, tror jag, med huset till exempel. Vi har ju vår fastighet. Jag äger en fastighet. Vad ska vi göra med det då? Hur kan man ta hand om den? Det är större frågor. Men den vardagliga ekonomin är så, matinköp och lite annat. Schampo.

Fejkmålet att inte förlora

Jan: Men är frågan, är inte det ett fejkmål, att inte förlora pengar? Är det egentligen inte så här: inte spendera pengar på onödiga saker?

Caroline: Jo, men det handlar ju om att inte förlora pengar. Lägga saker på onödiga onödigheter. Samtidigt vet jag att det måste man, låt oss säga att man vill inreda sitt hem. Du kommer köpa saker som var onödiga, eller som inte passade in, och så sätter du dem i förrådet. Och sen kanske de kommer väl till pass.

Jan: Aldrig någonsin.

Caroline: Men för att få ha det hem som du tycker om, så kommer du köpa massa grejer som inte funkade. Och det kan jag få ångest för. Så därför har vi nog inte den typen av hem som jag egentligen skulle önska. För då tycker jag det ger mig mer ångest än vad det skulle ge mig mysfaktor hemma.

Jan: Ja, spännande. Jag funderar. Jag funderar på vad det där handlar om. Vad är det där egentligen? Jag tänker så här: vi ogillar att förlora pengar mer än vad vi gillar att tjäna pengar. Det är ju det, du fick ju Nobelpris, den här prospektteorin. Men jag blir nyfiken på vad det handlar om för dig egentligen.

Caroline: Det blir oerhört begränsande i livet. Det blir det. För jag kan ju aldrig veta att den resa vi köper kommer vara värd 100 %. Förmodligen kommer den inte det, kanske till 75 %. Och så kommer jag älta det sen.

Vad kände du när vi la pengar på hundspann?

Jan: Men när jag spenderar pengar, som nu, vi åker till Sälen, och sen var det så här: ja men fan, vi lägger flera tusen på hundspann. Vad känner du då? Ärligt. Säg nu ärligt vad du kände när jag sa det.

Caroline: Du frågade mig vad det kostar, och så sa jag att jag var glad att jag inte betalade det. Det var ju från vår ekonomi. Men att jag inte var den som sa: vi gör det här, hela familjen.

Jan: Okej. För att?

Caroline: Det var inte jag som tog beslutet.

Jan: Men blir du inte arg på mig då? För jag måste ju framstå som slösaktig i ditt liv.

Caroline: Nej.

Jan: Det är ju jättekonstigt. Du unnar dig inte food court för 350 spänn. Jag är så här: fan, vi åker hundsläde för 5 000.

Caroline: Ja, men minns du att det var en del av det som jag tyckte var attraktivt med dig, att du hade en helt annan syn på pengar än vad jag hade, när vi träffades. Att det var inte så limiterat. Så du tänker så här, vi är tillbaka till Carl Jung, jag har löst ditt omedvetna problem.

Jan: Ja, och jag försöker hela tiden hänga på vad du har löst.

Önskan om Norrgavel-hem och rädslan som begränsar

Caroline: För jag har ju en jättestor önskan egentligen om att få ha ett Norrgavel-hem, du vet, vackra saker och upplevelser. Där jag inte reflekterar så mycket över hur mycket det var värt eller inte. För det tar kognitiv kraft från mig och livsenergi. Det begränsar mig, jag vill inte göra saker i livet. Förstår du? Medan du vill göra saker i livet, du begränsar inte dig till det. Vi hade det fantastiskt på hundspannet, men jag hade kanske inte köpt det.

Jan: Nej.

Caroline: Nu blev ju det här ett väldigt terapeutiskt avsnitt, när vi skulle prata om 50 nyanser av...

Jan: Ja, men jag tycker det här är intressant. För det är lite annorlunda än vad jag hade tänkt vi skulle prata om. Men det blir ändå intressant.

Nyckeltal istället för utgiftskoll

Jan: Kommer du ihåg att jag kom till dig i går kväll? För då hade jag haft det här samtalet med Veronica på Patreon, där vi har gått igenom och diskuterat hennes ekonomi. Och så kom vi in på det här ekonomiverktyget Spirecta, som vi har utvecklat. Och så sa du också så här: fan, jag har inte lagt in våra utgifter på ett par månader. Och du tyckte det var lite jobbigt. Och jag var så här: ja, fast det spelar inte så stor roll, för jag har några nyckeltal jag har koll på.

Jan: Och ett av de nyckeltalen är: behöver jag ta ut extra pengar från företaget för att pengarna i vår privatekonomi inte räcker till? Det har jag behövt göra någon gång. Shit, vi måste ta ut en extra lön. Så sa jag: det har vi inte behövt. Vi har pengar på vårt privata sparkonto, så det känns okej. Nivån på Lysa är fine. Nivån på Avanza är fine. Lånet, vi ligger på under 30 % belåning på huset, det är fine. Och då spelar inte utgifterna så stor roll. Därför har jag inte känt något behov av att vi måste gå igenom våra utgifter.

Caroline: Ja, fast jag har ju, vad sa jag, att jag har lurat mig själv tidigare kring vad jag spenderar pengar på egentligen.

Utgiftssidan, inkomstsidan och balansräkningen

Jan: Så du är väldigt utgiftsfokuserad i vår ekonomi, skulle man kunna säga. Medan jag är inte så utgiftsfokuserad. Jag tycker det är ganska trist att titta på utgiftssidan. Jag tittar hellre på inkomstsidan, som jag alltid tjatar om. Du kan alltid öka inkomsterna, men du kan max dra ner.

Jan: Och sen har jag mer och mer, och det kommer vi kanske också komma in på, att jag tittar på balansräkningen. Jag tittar så här: okej, går balansräkningen plus eller minus? Och så länge vi blir rikare, alltså att tillgångar minus skulder tenderar att öka, då är det fine. Då spelar det inte så stor roll vad som händer på utgiftssidan. Har vi den sparkvot som vi skulle kunna ha? Nej, det har vi inte. Men å andra sidan är mitt mål att vi ska ha ett rikt liv. Så för mig var det i valet och kvalet så här: jag tror att det här hundspannet kommer vara en ball grej. Vilket det blev. Och sen fick vi dessutom en historia som vi har postat på Instagram och Facebook, där vi har skrattat ganska mycket åt hela den historien.

Jan: Så det blir redan där: vad fokuserar vi på i resultat- och balansräkningen? Och vi fokuserar väldigt tydligt på olika saker.

Caroline: Jag fattar inte hur du kan fokusera på det sättet du gör, men jag förstår helt mitt eget sätt.

Carolines dopaminkick: fynd till lågt pris

Caroline: Och det tror jag är från uppväxten. Jag märker när jag lägger pengar på vissa saker och inte tyckte det var värt det. Då vill jag hela tiden gå tillbaka till att göra det där fyndet, där jag fick jättemycket värde till ett lågt pris. Jag älskar den känslan. Och jag tror min mamma höll på på det viset också. Hon gick på second hand. Åh, det är den bästa känslan när man får supermycket värde till ett lågt pris. Det är som att det området i hjärnan på mig är storvuxet. Men du bryr dig inte så mycket om det, kanske. Det är som att jag är kvar i det stadiet som jag lärde mig när jag blev tonåring. Sen har jag inte växt vidare utanför det området, utan min dopaminkick kommer bara där.

Jan: Ja, men du kommer ju fortfarande med det här.

Caroline: Vet du, jag hittade den här märkeskappan på Sellpy. Du vet, den kostar nu 4 000. Jag fick den för en tusenlapp.

Jan: Alltså, där kommer du och kan stråla.

Caroline: Ja, där har jag min glädje.

Jan: Och du bara: ja, okej, fan vad bra. Men det spelar inte så stor roll för dig, va?

Caroline: Nej.

Jan: Och samtidigt, det är inte bra eller dåligt. Det är väl superbra, för det betyder att du täcker den delen som jag inte kollar på. Där är ju du noga.

One-trick pony och variationen i portföljen

Caroline: Ja, men man kan ju fråga sig om det ger mig så mycket glädje.

Jan: Ja, det kanske det gör. Jo, Caroline, problemet blir när du blir en one-trick pony. Att det är det enda. Och jag inte kan ta hänsyn till att jag kan köpa på food courten, när vi på allvar kan ha en variation i portföljen, i balansräkningen, på över 100 000 kronor på en dag. Jag menar, de där 350 kronorna. Sorry, det är ganska många 350 kronor.

Caroline: Jo, men hela tiden tar du upp det till det stora perspektivet, den totala ekonomin. Och jag vill aldrig gå dit. Jag vill aldrig gå dit. För jag är rädd att då kommer jag släppa. Då går vi till food courten. Och då kan jag köpa en... Jag köpte en badrumsmatta på Norrgavel för 600 spänn. Då hade jag släppt där. Och så känner jag så här, hela tiden när jag sätter mina fötter på den: var det värt det? Så jag håller mig, så att jag aldrig går upp till den stora nivån och tänker att i det stora hela är det faktiskt inte så himla noga. Är du med? För jag vill inte gå dit, för då kanske jag släpper ännu mer. Och det skulle ju vara katastrof.

Hela tiden tar du upp det till det stora perspektivet. Och jag vill aldrig gå dit. För jag är rädd att då kommer jag släppa.

Rädslan att aldrig sluta spendera

Caroline: Det är som någon som inte har gråtit sen de var fem år gamla, och nu är 55, och tänker: om jag skulle släppa på gråten så skulle den aldrig sluta. Det är som att jag är rädd att jag aldrig skulle sluta spendera då.

Jan: Ja. Men hur kommer det sig att du är 85 eller 90, och du ska titta tillbaka på livet, hur kommer du känna då om du har haft det här sättet fram till 90? Kommer det vara okej?

Caroline: Jag vet inte. Det är omöjligt för mig att svara på.

Jan: Om du skulle gissa och spekulera?

Caroline: Jag skulle ångrat mig om jag inte hade lagt pengar på barnen. Men på mig själv tror jag inte att det spelar så stor roll. Men om jag hade sagt nej, vi kan inte göra det här till barnen, då hade jag tänkt: vilken idiot jag var.

Jan: Men då är det kanske där att börja träna.

Caroline: Jag kan börja träna på barnen, ja. För att det blir enklare. Och sen kanske level två. Är det så att jag måste göra det? Ja. För mig själv känns det ju som ett fängelse. Att jag inte vill göra saker. Jag gör inte saker i livet, för jag får inte de upplevelserna.

Måste alla njuta av ett rikt liv?

Jan: För alla vill inte njuta av ett fantastiskt hem, eller där man blir glad över sina saker.

Caroline: Nej, men det kan vi fråga våra lyssnare. Vill alla det? Eller tycker alla det? Det kanske är vissa som tycker det är jätteskönt. Jag fattar inte.

Jan: Nej, men du säger det skämtsamt nu.

Caroline: Nej, men för alla vill inte njuta av ett rikt liv.

Jan: Ja. Nej, men Caroline, för jag tror att du håller din egen värld liten.

Caroline: Ja, men det är exakt det jag säger.

Jan: Och om den där fina grejen skulle göra ditt liv rikare, varför missunnar du dig det? Sen tror jag också att vi blir så svartvita. Det var så roligt, för Veronica, när vi tittade på hennes privatekonomi, sa samma sak. Ja, men du vet, nu tog jag barnen, så gick vi till Pinchos. Ja, fast om vi skulle gå till Pinchos varje dag...

Omväxlingen är det vi gillar

Caroline: Men vem fan går till Pinchos varje dag? Även om man skulle ha miljoner på kontot. Det är ju inget kul.

Jan: Och det vet vi ju själva. Vi hade en period då vi gillade fine dining. Och sen var det en vecka vi var i New York, och då var vi på två trestjärniga restauranger. Och så var vi så här: blä. Och sen tredje dagen var vi på en liten italiensk kvarterskrog, och så var det så här: wow, det här är fantastiskt. Och då var det omväxlingen. Det är ju omväxlingen vi gillar. Så jag tror att rädslan, att vara så här, oh, helt plötsligt skulle vi vara på Emporias food court varje dag. Jag bara: nej, jag tror inte det kommer hända.

Caroline: Nej, absolut. Man tänker en tanke, sen inte hela vägen. Man kommer ju inte gå dit varenda dag, eller ens varenda vecka.

Jan: Men jag tror att det där är en träningssak. Det är bara att säga: jag är otränad i att titta på hela vår ekonomi. Eller jag är otränad i att använda pengar på mig själv. Och där kan man leka.

Coachklienten och spelet med pengarna

Jan: Så jag hade ett annat sånt här samtal med en coachklient, där vi kom in på det här. Och jag sa: men du, vet du vad, för han hade jättemycket pengar, det har gått jättebra, framgångsrik företagare, men han jobbar fortfarande stenmycket och unnar sig inte pengarna. Så jag sa: du behöver träna på att lära dig använda dina pengar. Du får ta en summa pengar som är stor för dig. Och sen sa jag: vem gillar du minst? Och så frågade jag: Nooshi eller Jimmy? Och han bara: va, varför det? Jo, för att då sätter vi upp ett spel: har du inte använt de här pengarna det här året, så måste du skänka dem antingen till Vänsterpartiet eller till Sverigedemokraterna, beroende på vem du gillar minst. Och han bara garvade.

Caroline: Det är en bra inspiration.

Jan: Och jag tror att det där hade nästan kunnat vara för dig också.

Caroline: Ja, fast jag har provat det, Jan. Jag tycker inte det funkar så bra.

Att titta på hela ekonomin lite oftare

Caroline: Däremot skulle jag tycka att det var väldigt spännande att fundera över... Om vi ska säga så här: om jag står på botten i en sjö, som är vår lilla ekonomi där nere, vardagsekonomin, så känner jag att komma upp lite högre upp i nivån och titta på hela vår ekonomi lite oftare, det kittlar mig. Inte att spendera mer pengar. Jag vet inte ifall det hjälper mig, jag tror det är ett plåster bara för mig. Utan om jag skulle titta på hela ekonomin och säga: hur ser vårt hus ut? Behöver det min uppmärksamhet? Hur ser vår ekonomi ut, behöver den min uppmärksamhet så mycket? Då skulle jag ha helt andra anledningar att göra saker med pengar. Är du med?

Caroline: För häromdagen köpte jag en sån där, du vet, som man klipper grenar med. Teleskopklippare, vad heter det? Gardena. Och den var dyr. Men jag var så här: okej, vi behöver en sån. Och det var ångestfyllt att köpa den. Men där tittade jag några centimeter högre upp i vår ekonomi och tog beslutet.

Att inte våga ta ansvar för helheten

Jan: Men Caroline, handlar det om att du inte vet hur vår ekonomi ser ut?

Caroline: Nej, jag vet hur den ser ut, roughly. Men jag vågar mig inte upp till den där ytan och ta ansvar för den. Jag känner mig som en sån där kvinna som bor i Afrika i en hydda, som bara har sin lilla ekonomi. Och ett steg som skulle ta henne längre ifrån sin lilla hydda med de tre barnen, som hon tvättar i en balja, det är att börja odla något och sälja det på marknaden. För att se ett större perspektiv. Är du med?

Jan: Nej. Okej, vad ska vi ta för exempel?

Caroline: Nej, jag vet att det här är jättespännande. Vi får prata mer. För mig handlar det nog mycket, och för många kvinnor i världen, att se...

Jan: För jag hade fattat om du inte var insatt, om du inte visste hur det ser ut. Men jag försöker inkludera dig hela tiden.

Caroline: Ja, jag är inkluderad, och jag tittar själv ibland också. Jag är bara, jag tror jag är ovan vid att behöva titta på vår ekonomi som ett helt maskineri.

Att äga och managera en större ekonomi

Caroline: Du vet, nu kanske jag gör en felaktig övergång här, men i världen är det väldigt många män som äger tillgångar. Om jag är en kvinna i den världen, så är jag en kvinna som inte äger så mycket. För mitt huvud kan typ inte expandera till att managera fastigheter och portföljer. Förstår du? Nej, jag vet, det låter kanske helt knäppt. Men det är som att jag vågar inte gå dit. Och jag kan tänka mig att det finns fler kvinnor, om man bara ska ta kvinnosidan.

Jan: Men vi har varit inne på det här i andra avsnitt. Juridiskt sett äger du ju vårt hus.

Caroline: Ja, och det börjar sjunka in.

Jan: Ja, och du...

Caroline: Det börjar sjunka in nu. Jag har ju min E.on-faktura att betala, för den ser ju inte du. Och jag har ju trädgården som förfaller långsamt.

Jan: Okej.

Caroline: Och den kommer också påverka värdet på huset. Och du vet, hur tar jag hand om det här nu då?

Jan: Ja, ja. Det här är jättespännande.

Caroline: Jag känner att min ekonomiska hjärna gärna vill hålla sig liten, för det är tryggt. Men det är spännande att vara expanderad.

En mental grej, inte en kunskapsfråga

Jan: Jag vet inte vad jag ska säga. Jag upplever ju... Ja, men det här är jätteintressant. För jag kan inte relatera till det där. Och du vet, för mig blir jag liksom...

Caroline: Frustrerad.

Jan: Nej, men jag blir inte frustrerad. Jag blir fascinerad. För jag tänker ändå så här: du vet om hur den ser ut. Du vet om att du juridiskt äger vårt hus. Och att det är mindre än 30 %. Så där är ju en stor summa pengar. Jag tror inte det är de siffrorna som...

Caroline: Och du har inloggning till Lysa och alla de här grejerna.

Jan: Det är en mental grej.

Caroline: En mental grej. Och jag ska inte säga så mycket att det handlar om det kvinnliga sättet att se på saker. Absolut inte. Men i mitt fall passar den pusselbiten väldigt bra in i hur det ser ut i resten av världen.

Jan: Ja, jag fattar.

Caroline: Att kvinnor äger inte så mycket. Jag tror det är en mental grej att börja vilja äga och managera en större ekonomi. Inte bara den lilla vardagsekonomin.

Man behöver växa med sina pengar

Jan: Och det handlar om det som du är inne på. Och det här är något som jag alltid pratar om också. Man behöver växa med sina pengar. Och det kan man inte bara göra, tror jag. För att ekonomin växer, det betyder inte automatiskt att man själv...

Caroline: Att man själv växer?

Jan: Nej.

Caroline: Hur fan ska jag göra det då?

Jan: Ja, och det är det jag menar. Så det här blir egentligen väldigt tydligt: att vår ekonomi har växt förbi dig. Du hade en liten ekonomi, du vet så här, man gjorde fynd på second hand. Det var där du började.

Caroline: För jag hade inte så mycket pengar. Och i dag, 20 år senare, är jag fortfarande så här: åh, jag blir glad för mitt fynd på second hand.

Jan: Ja, absolut. Och det kan man ju alltid komma tillbaka till oavsett. Du hade liksom inga tillgångar att managera. Du var inte ansvarig för det, eller hade en större påverkan på din lön. Och nu har ekonomin växt, så den har levlat, men du har inte levlat.

Caroline: Nej, och jag har aktivt hållit mig nere på en annan nivå. För jag har inte velat levla.

Ekonomin som ett system

Jan: Ja, för där kan jag känna: ett, jag ser ju på vår ekonomi lite annorlunda. Nu är jag bildorienterad, så för mig är det väldigt tydligt med resultat och balans, och illustrativt hur pengar flödar mellan de olika delarna. Hur pengar går in på Lysa, hur vår portfölj växer. Hur skulderna påverkar utgifterna. När vi flyttade in i huset hade vi ränteutgifter på 10 000. Och sen, fem år, eller åtta år senare, har räntan gått upp nu till 5 eller 4,5 %. Vi betalar fortfarande 10 000 i ränta, men det beror på att vi har flyttat jävla massa pengar från kontot för att amortera på skulderna. Så jag ser det väldigt mycket som ett system, nästan som ett hjärta som bultar.

Jan: Jag vet inte om det är rätt eller fel.

Caroline: Det är intressant att höra hur du ser på det, för jag är ju gift med dig. Förmodligen en av anledningarna till att jag vill levla.

Den finansiella termometern

Jan: Ja, och där kan jag känna, apropå levla, att jag brukar ibland prata om det som en finansiell termometer. Jag kan ibland nu skrämma mig själv. Innan, jag minns när jag gick på gymnasiet, eller när jag var yngre, vi säger för 20 år sedan, då minns jag att 20 000 var mycket pengar. Vid något tillfälle var det alla pengar vi hade. Och sen minns jag att 50 000 var mycket pengar. Och sen blev det 100 000, det är jättemycket pengar.

Jan: I dag kan jag uppleva, i och med att jag ser på ekonomin på det här sättet, att 25 000, det är ju ingenting. Det här kommer låta skitdumt, men för mig blir det så här: i det perspektivet är 25 000 felräkningspengar. I min värld. Och där blir jag också, du vet, när jag läser att någon fuskade till sig 25 000, och det blev katastrof, antingen fick de en månad i fängelse eller så blev det... Så blir jag så här: men det är ju inga pengar.

Caroline: I din ekonomi.

Jan: Exakt. Och så fattar jag hur snett ute jag är i det där. Så jag känner att jag letar efter att få mitt fäste, för referensramarna har börjat svaja runt. Förstår du? Den referensram jag hade innan är annorlunda nu.

Caroline: Du behöver påminna dig själv ibland om att det här är min referensram, och den ser annorlunda ut ute i samhället.

Firandet av 500 kronor extra

Jan: Ja, eller så hade vi den här diskussionen. Kommer du ihåg på den tiden, för 20 år sedan, när vi träffades och vi började spara? Du vet, hade man jobbat extra och tjänat 500 kronor mer, så var det nästan ett firande när man satte in de 500 kronorna extra i sparandet. Man satt så här: åh, den här månaden sparar vi 2 500 kronor istället för 2 000 kronor. Nu är det så här att vårt månadssparande, vi har nästan slutat med det här som kommer från vår löpande ekonomi. För det spelar ingen roll.

Jan: Och det är ju också det som Nick Maggiulli pratar om i den här Just Keep Buying-boken. Han säger så här: den första delen av din investeringskarriär, när ditt årssparande är större än årsavkastningen, skit i ditt sparande, fokusera på att öka inkomsterna. Och det är ju det som har räddat oss, i förra avsnittet med många av de här felaktiga valen, med Gustavia Balkan och Latin America Africa-fonden och massa annat. För det var relativt lite pengar.

När besluten blir större och läskigare

Jan: Och det är lite det som också skrämmer mig i dag. För att besluten blir så mycket större. Och vi har en kommentar här också, från Index Queen. Du kan läsa här.

Caroline: "Min egen golden nugget i avsnittet kom mellan 1.25 och 1.27. Om att er riktiga boost kom när ni började tjäna större pengar och då såg skillnaden i räntan över tid. Gärna ett eget avsnitt på det."

Jan: Ja. Du kan läsa det också, Harvest.

Caroline: "Var envis. Det har tagit väldigt lång tid för er att få snöbollen att rulla snabbt. Det kan jag själv känna är tröstlöst."

Jan: Så det här med att harva på i början, tror jag är en väldigt viktig lärdom.

Caroline: "Att en fråga i det här sammanhanget är om det finns något magiskt tal där det börjar bli lättare. Det vill säga när egna insättningar tappar i betydelse och ränta-på-ränta kickar in."

Jan: Ja, det är en jättebra fråga.

Missuppfattningen om ränta-på-ränta-grafen

Jan: Och där vill jag också bara säga, Axer, som är en sån här forumprofil som är lite äldre. Jag sa i förra avsnittet att, nu när vi har haft samma portföljer, vi har haft indexfonderna i många år, så börjar man se till exempel det här vadet som vi slog 2018, om vår Länsförsäkringar Globalt skulle gå bättre än Coelis globalfond. Jag tror att de portföljerna är 150 % upp, alltså de har dubblats i värde. Så jag skrev till förra avsnittet att jag tycker att det är coolt nu, när vi har haft liknande portföljer, att man börjar se ränta-på-ränta-effekten. Att kurvan är ganska rak, man ser inte så mycket skillnad, men nu har den börjat öka i slutet.

Jan: Men då skriver han, och han har helt rätt, så det här är viktigt. Läs du det.

Caroline: "Jag tror att det finns en missuppfattning inbyggd här. Det är alltid så att man ser ränta-på-ränta-effekten bara i slutet av grafen, för där är den största rörelsen. Men om man kapar det sista året och skalar grafen, så faller fallhöjden, och då ser man ränta-på-ränta-effekten där med. Det spelar ingen roll om du har tusen kronor, tiotusen, hundratusen eller en miljon. Man ser ändå bara ränta-på-ränta-effekten i slutet, på grund av skalningen."

Jan: Och han har ju helt rätt. Det är klart att 10 % ränta på hundra kronor relativt sett är samma sak som 10 % på en miljon kronor. Men det är jättestor skillnad i absoluta tal. Tio kronor syns inte i ekonomin. Men när avkastningen börjar bli kanske hundratusen kronor, då blir det plötsligt relevant.

Att tappa en miljon kontra 30 procent

Jan: Och det är det jag egentligen menade, att när pengarna växer, så ett, det blir roligare, men det blir också mer läskigt. För om jag ska ta förmodligen ett av de misstag som vi gör just nu, så är det att jag fattar att förlora 30 % ingår i spelet. Och jag kan vara okej med att procentuellt sett tappa 30 %. Men när jag översätter det, ja men det är 30 %, det skulle kunna vara, jag bara hittar på en siffra nu, en miljon, då känns det mycket jobbigare att tappa en miljon än att tappa 30 %.

Caroline: Ja, ja, visst.

Jan: Så det där med att växa med sina pengar, att referensramar ändras, men också att de här referensramarna ställer till det, för det leder till nya misstag i strategin. Som till exempel att, ja, skulle någon objektivt kolla på vår ekonomi, så skulle de förmodligen säga: ni kan bära mer risk, ni borde ta en större risk. Och jag försöker hela tiden öka risken med små steg.

Rädslan att göra misstag som andra ser

Jan: Men jag satt här och tänkte också på det här, nu kan jag komma in på risk och saker man gör. För det som jag känner håller mig tillbaka från att ha en övergripande syn på vår ekonomi, ett större perspektiv, det är att jag är rädd för att göra misstag. Och inte bara det, utan att någon annan ska se mina misstag och säga: ah, shit, vad dum han är.

Caroline: Och du har ju varit jättegenerös med dina misstag, som du har gjort under den här resan. Och gör.

Jan: Och gör, ja.

Caroline: Jag vet inte ifall jag skulle vågat det, för jag tycker det är så läskigt. Speciellt när män kommer och säger: shit, vad dumt det var. Och samtidigt referera till det som att det har med mitt kön att göra. Är du med?

Jan: Jag har jättesvårt att relatera till det, men ja.

Caroline: Som att kvinnor är dumma i huvudet och de kan inte ta ekonomiska beslut. Det här är så pinsamt att säga. Att det är sådant som ekar i mitt huvud. Att jag inte vill att någon ska kunna komma och säga det, så därför håller jag det litet.

Om det pågår i din partners huvud

Jan: Ja, det är jätteintressant och spännande. Och jag tänker också, för dig som lyssnar på det här och är man, som också är så här, vad snackar hon om, så blir jag så här: tänk om det där pågår också i huvudet på din partner. Det behöver inte ens vara tydligt.

Jan: Det här har vi också pratat om många gånger. Och det är en sådan grej som jag ibland har i coachsamtal. Med ofta då, återigen generaliserat, män som har drivit upp ett företag och haft en partner som har stöttat, men inte varit inblandad i det. Och sen säljs företaget och man får ut en summa pengar. Och så tycker man: jo, men de här pengarna tillhör ju oss båda, för jag har inte kunnat göra det här utan min partner. Men partnern har jättesvårt att säga att det är hans pengar. Och där behöver man verkligen, som den partner med pengen, vara tydlig.

Jan: I vårt fall har det blivit så pass tydligt att jag skrev över min del av huset på dig. För att det skulle vara tydligt för dig: nej, men det här är faktiskt en tillgångsmassa som är din. Och jag hör fortfarande att du kämpar med det.

Caroline: Ja, jag skulle ju... Jag önskar att jag också kunde hålla på och dela med mig av mina misstag. Men det här är det jag får dela med mig av. Hur liten jag håller mig själv i ekonomin, för att jag är rädd att någon man ska komma och säga: det var dumt gjort, det du gjorde där, och så skulle jag aldrig gjort, och det är typiskt kvinnor. Att jag ens bryr mig.

Jan: Ja, precis. Ja, men bra.

50 nyanser av investeringsfilosofi

Caroline: Vad handlar det här avsnittet nu egentligen om? Är det 50 nyanser av investeringsfilosofi?

Jan: Jag tror det. Sen hade man ju kunnat hålla det här avsnittet väldigt kliniskt. Men det är inte vi. För den slide som jag hade uppe här, det är ju det vi har pratat om. Vilka är mina förutsättningar? Allt från, vilken risktolerans har jag, finansiellt, tjänstemässigt, kunskapsmässigt? Finansiellt har du en hög risktolerans, men tjänstemässigt ganska låg. Kunskapsmässigt hög. Du vet ju så här 30 %. Och det leder också till att du placerar i aktieindexfonder, för du vet om att det kan gå ner med 30 %, och det är fine. Men den tjänstemässiga aspekten är inte i närheten av den kunskapsmässiga, eller den faktiskt fysiska.

Tre dimensioner: tillgång, självförtroende och känsla

Jan: Så skulle man dela upp det och titta på pengar, och det här tycker jag också är superspännande. Om man tittar på pengar, så kan man säga, någon har tittat på ditt bankkonto och sagt: men Kao, du har ju inga problem med pengar. Men det är ju inte din upplevelse, för du tycker ändå att du har problem med pengar. Och då tänker jag att, just det här med nyanser, då kan man titta på det så här: okej, så den fysiska tillgången till pengar i ditt liv, den är god, eller hur? Sen kommer, okej, hur är ditt självförtroende i att skapa pengar? Den är inte lika hög som den fysiska tillgången. För du har inte stort självförtroende i att jag kan hantera det, som du själv säger, att du har en ganska liten syn på vår ekonomi. Och sen blir det det känslomässiga förhållningssättet, hur förhåller jag mig emotionellt till mina pengar? Där är det kanske på samma låga nivå.

Jan: Medan jag, om vi tittar på mig, skulle jag säga: nej, men jag har gott självförtroende i att skapa pengar, jag har ganska okej fysiskt, pengarna på kontot, och jag kämpar också med förhållningssättet till pengar. Där min drivkraft är mycket, som vi har pratat om i andra avsnitt, ekonomisk attityd: det kommer gå åt helvete, och därför vill jag samla på mig pengar. Det kommer säkert komma en börskrasch, och jag vill inte förlora de där 30 %, för det blir jättemycket pengar i absoluta tal, så då tar jag inte den risken.

Alla kämpar med pengaproblem. Men det är sällan vi kommer ner i en diskussion om att det handlar om tillgången till dem, självförtroendet i att hantera dem, och det emotionella förhållningssättet till dem.

Jag är en del av problemet och påverkar lösningen

Jan: Så jag tror att alla kämpar med pengaproblem, men det är sällan vi kommer ner i en diskussion om att det handlar om tillgången till dem, självförtroendet i att hantera dem och det emotionella förhållningssättet till dem. Och det är här vi kommer tillbaka till, okej, vilken investeringsstrategi ska jag ha? Det beror ju på det här förhållningssättet. Det beror på vilket engagemang jag vill ha. Det beror på hur jag förhåller mig till kickar, till exempel. Vilken tillit har jag till mig själv, att jag gör rätt? Var är jag på den ekonomiska resan? Det kommer dessutom förändras nu när vi pratar om det, och det kommer säkert vara annorlunda om ett år och om tio år. Och det är definitivt annorlunda mot hur det var för tio år sedan.

Jan: Så utmaningen här, upplever jag också, är att när man kommer tillbaka till den här frågan, hur ska jag investera mina pengar, så glömmer vi bort att jag är en del av problemet, och jag kommer påverka lösningen. Så svaret kommer bli väldigt olika för olika personer.

Utdelningsaktier och förlorade nyanser i forumet

Jan: Till exempel kan jag ibland känna en sorg i forumet, att det är någon som kommer in och säger: utdelningsaktier, vad tycker ni? Och folk frågar direkt: ja, det är bättre med indexfonder, och jag är en av de skyldiga där också, från tid till annan. Medan om jag hade kunnat titta efter, utifrån den personens fysiska tillgång till pengar... Jag hade en lunch med en användare, och vi pratade om det här. Han sa: jag ser en utdelningsaktie egentligen som en obligation. Jag skiter i om den går upp och ner i värde. Jag vill bara ha utdelningen, eftersom jag är på väg in i FIRE och jag har tillräckligt med kapital för att kunna leva på utdelningen. Så jag tar inte hänsyn till om den går upp eller ner.

Jan: Men det perspektivet kommer ju inte fram i en kort fråga som heter: vad tycker ni om utdelningsaktier? Där det kloka av oss hade varit: okej, vilka är dina förutsättningar? Vilka är dina förhållningssätt? Vilka är de här nyanserna? Och de kommer sällan fram.

Caroline: Ja, exakt.

Att göra saker för att ta sig ur ett upplevt problem

Caroline: Men du, jag tänkte på en annan sak, de här sista minuterna. Märker du, för dig själv, att du gör vissa saker ibland för att ta dig ur det som du upplever är problem?

Jan: Säg något mer om det.

Caroline: Om jag bara ska ta ett eget exempel, så kom jag en dag till dig och sa: nej, nu ska jag söka jobb, jag tänker jobba någon annanstans.

Jan: Jo, jag minns det.

Caroline: Ja, och vet du vad jag hade kopplat till det? Jag hade kopplat så här: jag får lön från ett helt annat ställe än vårt bolag.

Jan: Sprida riskerna.

Caroline: Sprida riskerna. Jag kommer behöva ha ett mycket större kontaktnät. Jag kommer behöva vara någon annanstans. Jag kommer behöva bli mer proffsig. Men du vet, det var ett sätt för mig att tro att nu kommer jag höja, nu kommer jag levla mitt ekonomiska självförtroende. Det kan jag se nu i efterhand. Och så tänker jag: shit, vi kanske håller på med sådana här grejer ibland. Att vi tar tag i det som vi upplever som ett problem, eller som håller oss litet, eller whatever, med sådana här infall. Förstår du vad jag menar?

Jan: Ja.

Längdskidåkning och att vidga sin värld

Caroline: Också när jag tog längdskidåkningslektioner i Sälen. Det var också ett infall, att vidga min värld. Och det låter som att det inte har så mycket med ekonomi att göra. Men det har med ekonomi att göra, i mitt fall i alla fall, att vidga min värld. Att se att jag kan lägga... Jag tänker fortfarande på hur mycket pengar jag la på det här med att hyra längdskidor och få lektioner. Jag funderade på om det var värt det. Men det är värt det, för jag vidgar min värld. Det är värt att gå till food courten, för jag vidgar min värld.

Caroline: Jag tror, i mitt fall i alla fall, att jag hela tiden försöker ta mig ur det här lilla fängelset. Och jag tror att andra också försöker hantera sin ekonomiska...

Jan: Vad ska man säga, om man vill ha nåt?

Caroline: Växt.

Jan: Ja, ångest.

Caroline: Växt. Ekonomisk växt på olika sätt. Men det ser ut som att det inte har med ekonomi att göra. Men det kan det mycket väl ha.

Jan: Absolut, absolut.

Jans tankespjärn kommer från forumet

Caroline: Känner du igen att du får sådana infall? Eller att du får sådana där, var kom det ifrån?

Jan: Jag vet inte. Jag känner inte att, nej, det är nog inte där jag tränar. Utan jag tror att jag får mycket av det tankespjärnet i forumet, och på andra sätt. När jag pratar med folk så upptäcker jag, nej men vänta, så resonerade han eller hon, så kan jag också göra. Så jag tror att jag har mycket mer interaktioner med andra kring ekonomi, som gör att det är där jag slipar mina argument. Så här kunde man ju tänka kring utdelningsaktier, så har inte jag tänkt någonsin tidigare. Ja, men fine, då blev ju min värld större där.

Jan: Och då blir man ju också fånig. För när jag insåg det var jag så här: nej, men fan, vad onödigt hård jag kanske har varit i vissa utdelningsstrategidiskussioner, där jag inte har förstått. Och då är vi tillbaka där vi började avsnittet, med Mount Stupid. Att jag står där på toppen och bara: titta här står jag med min flagga och är dum i huvudet.

Caroline: Ja, men jag tror att vi bara har olika strategier.

Jan: Snyggt.

Tack till Patreon-communityn

Jan: Men jag tänker att vi rundar av här faktiskt. Och som vanligt, ett stort tack till vår Patreon-community, som ger oss möjligheten att kunna ha det här samtalet kring ekonomi, kring livet. Kring hur det är, eller hur det kan se ut faktiskt. Och sen hoppas jag att man också känner att man får tillbaka både att man kan få podden, och att den är reklamfri, att man kan se de här inspelningarna med Veronica, där vi pratade och analyserade hennes privatekonomi. Vi hade ett bonusavsnitt bara häromdagen, kring ett verktyg, kring energi.

Jan: Så jag tänker att är man i vår Patreon-community, så är det inte bara välgörenhet och att man stödjer oss, utan jag hoppas att man verkligen känner att man får ett värde tillbaka på det där också. För det är mycket av de här sidokonversationerna och mycket digitala liveträffar som jag tycker är spännande. Så det är lite reklam för oss, och egentligen ett stort tack till dig som sponsrar oss via det. Man kan läsa mer på patreon.com/rikatillsammans, eller länk i beskrivningen.

Caroline: Snyggt.

Avslutande reflektioner

Jan: Jag tänker avslutningsvis: vad tar du med dig? Vad är din reflektion? Något du vill skicka med till de som har lyssnat eller tittat?

Caroline: Jag vet inte riktigt. Det var ett förvirrande avsnitt för mig, eftersom jag har erkänt massa saker som jag nog inte hade varit förberedd på att jag skulle göra.

Jan: Jag älskar att du är autentisk med det. Du ska ha jättemycket kredd.

Caroline: Du är ju också det. Men vad tar du med dig då?

Jan: Jag tänker så här: att ha empati med sig själv, att det är en resa, att det är att vara ute på spelplanen, och att även en så enkel fråga som hur ska man investera sina pengar beror på så många andra saker. Och många av de sakerna handlar inte ens om vilken fond jag ska välja, utan det kan vara just de här grejerna: vilket problem försöker jag lösa? Vem är jag? Hur ser vår situation ut? Var är vi på resan? Vilka insikter har jag dragit? Vad är det som är viktigt för mig?

Jan: Och sen, om man lever i en partnerrelation med någon annan, att det som är självklart för mig sannolikt inte är självklart för den andra, och att det handlar om att kanske unna sig den här både tiden och nyfikenheten.

Caroline: Att prata om det, menar du?

Jan: Ja, precis. Och hjälpas åt. Så jag tänker så här, att det handlar om, som vi alltid brukar säga, som en kompis till oss, Lennart, säger: vi gör alla så gott vi kan, och vi fattar så fort vi hinner. Så jag tänker att det är väl där vi slutar. Ett stort tack till dig som har lyssnat ända hit och tittat. Och så tänker jag att vi ses nästa vecka.