Stockholmsbörsens sedan 1870

Vad börsen gett i snitt sedan 1870

Med utdelningarna återinvesterade har Stockholmsbörsen avkastat i genomsnitt knappt 11 procent per år nominellt sedan 1870. Men det aritmetiska snittet överdriver vad du faktiskt fått behålla. Det tal som motsvarar din verkliga förmögenhetstillväxt är det geometriska snittet, cirka 9 procent per år. Skillnaden mellan de två talen beror på att stora svängningar drar ner den långsiktiga tillväxten: ett år på minus 50 procent och ett år på plus 50 procent blir inte noll till slut, utan en förlust.

Tre av fyra år har slutat på plus, ungefär vart fjärde på minus. Det kan låta förutsägbart, men medianen säger mer: hälften av åren har gett mer än knappt 10 procent och hälften mindre. Snittet är alltså varken ett golv eller ett normalläge, utan mittpunkten i en mycket bred fördelning.

Stockholmsbörsen i siffror

Här är de viktigaste talen samlade på ett ställe, beräknade på hela SIXRX-serien sedan 1870. Allt är nominellt och inklusive återinvesterade utdelningar om inget annat anges.

Stockholmsbörsen daglig avkastning (1996-2026)

Nedanstående tabell är sammanställd på daglig data mellan 1996-01-02 och idag 29 juni 2026.

De bästa dagarna äger rum i närheten av de sämsta dagarna

Alla känner vi till börsen går både upp och ned, det däremot inte lika många har tänkt på är att de bästa och sämsta dagarna nästan alltid sker i anslutning. Om vi tittar på dagsdata de senaste 30 åren är medianavståndet från en av de 20 sämsta dagarna till närmaste topp-20 bästa dag är bara 5 handelsdagar, eller 7 kalenderdagar.

Om vi tar några exempel från datan:

De bästa börsdagarna uppstår ofta mitt i samma turbulens som de värsta dagarna. Problemet med att försöka “stå utanför raset” är därför att man också måste hinna tillbaka in nästan omedelbart, ofta innan osäkerheten har lagt sig. Det är därför det nästan aldrig fungerar med att försöka tajma marknaden.

Snittåret finns nästan aldrig

Det här är lätt att missa. Av de drygt 150 börsåren sedan 1870 har bara ett tiotal faktiskt hamnat i intervallet 7 till 10 procent – det som vi kallar börsens långsiktiga snitt. Det är ungefär 7 procent av alla år. Resten ligger åt ytterligheterna.

Spannet är mycket brett. Det bästa året, 1999, gav nästan 70 procent. Det sämsta, finanskrisåret 2008, gav minus 39 procent. Mellan toppen och botten skiljer det alltså nästan 109 procentenheter. Ungefär vart sjunde år är ett extremår med en rörelse på 30 procent eller mer i någon riktning. Standardavvikelsen – ett mått på hur mycket utfallen sprider sig – är nästan 20 procentenheter.

Poängen är inte att börsen är opålitlig. Poängen är att ”ett normalt börsår” är en statistisk fiktion. När du sparar långsiktigt får du inte ett jämnt flöde på nio procent om året. Du får genomsnittet av många mycket olika år.

Börsens bästa och sämsta år

De enskilda rekordåren visar hur extremt det kan svänga. Det starkaste året i hela serien är 1999, då börsen steg nästan 70 procent. Tätt efter kommer 1983 och 1981, båda en bit över 60 procent. I andra änden ligger finanskrisåret 2008 med minus 39 procent, IT-kraschens 2002 med minus 36 procent och depressionsåret 1931 med minus 34 procent.

Sådana ytterlighetsår är vanligare än man tror. Ungefär vart sjunde år sedan 1870 har rört sig 30 procent eller mer i någon riktning. Det säger något viktigt: ett enskilt år berättar nästan ingenting om vad börsen brukar göra. Just därför är det enskilda årets utfall det minst användbara du kan stirra dig blind på när du planerar ett långsiktigt sparande.

Realt och med utdelning – vad som faktiskt blev kvar

Två saker bakom den nominella avkastningen är särskilt viktiga.

Det första är inflationen. Räknar man bort den krymper den långsiktiga avkastningen från cirka 9 till cirka 6 procent per år realt sedan 1870. Det är fortfarande en stark siffra, men den påminner om att en tredjedel av den nominella tillväxten bara beror på att kronan blivit mindre värd. Realt har dessutom fler år slutat på minus: 45 av åren mot 36 nominellt, eftersom inflationen kan förvandla ett svagt plusår till en verklig förlust i köpkraft.

Det andra är utdelningarna. Historiskt har direktavkastningen i snitt varit knappt 4 procent per år, och den står för en mycket stor del av den totala avkastningen. De svenska realpriserna på aktier var i princip oförändrade fram till 1980 – nästan hela den reala avkastningen under det tidiga 1900-talet kom från utdelningar, inte från stigande kurser. Den som bara tittar på börsindexets kurva, utan utdelningar, ser bara halva avkastningen.

Att utdelningarna betyder så mycket är ingen tillfällighet. Riksbankens forskning på hela serien sedan 1870 visar att aktier gett ungefär 3,8 procentenheter mer per år än säkra statspapper. Det är den så kallade riskpremien, ersättningen du historiskt fått för att stå ut med svängningarna, och den är hela skälet till att aktier på lång sikt slagit både räntor och sparkonto.

Det beror på vilket decennium du frågar

Om snittet sedan 1870 är cirka 9 procent realt per år, varför känns det då aldrig så? För att enskilda decennier ligger milsvitt från snittet.

1980-talet gav över 30 procent om året nominellt, en av de starkaste börsperioderna i svensk historia. 1990-talet gav drygt 20 procent. Men 1930-talet, präglat av Kreuger-kraschen, hade negativ avkastning sett över hela decenniet. Realt gick både 1910-talet, 1930-talet och 1970-talet back över tio hela år. Två starka decennier i rad kan alltså få dig att tro att börsen ”alltid” ger 20 procent, på samma sätt som ett förlorat decennium kan få dig att ge upp i fel läge.

Det här är den viktigaste varningen för den som vill använda historiken som prognos: vilket snitt du får beror på vilka år du mäter. Räknar man bara modern tid blir talen högre. De senaste 50 åren, från 1976, har en krona på börsen vuxit till över 700 kronor nominellt, vilket motsvarar drygt 14 procent om året. Men den perioden fångar ett ovanligt starkt svenskt börsutfall, och 14 procent ska inte användas som förväntan om framtiden.

Skakigt under året, plus vid årets slut

Årssiffrorna döljer hur det faktiskt känns att äga aktier. Även ett bra börsår innehåller nästan alltid en rejäl svacka längs vägen.

Tittar man på de senaste 30 åren har Stockholmsbörsen i snitt fallit cirka 19 procent någon gång under året, mätt från årets topp till årets botten. Ändå slutade 22 av de 30 åren på plus. Fallet är alltså inte ett tecken på att något gått sönder. Det är en normal del av priset för den långsiktiga avkastningen. Den som säljer vid varje nedgång byter bort just de plusår som hela avkastningen bygger på.

Hur djupt faller börsen, och hur länge?

De största fallen sträcker sig ofta över flera år, och då räcker inte årssiffrorna till. Mäter man i stället från varje topp till nästa botten, månad för månad sedan 1901, framträder både djupet och återhämtningstiden. Det djupaste fallet i hela serien är efterkrigsdeflationen i början av 1920-talet, då börsen föll 65 procent och behövde ungefär femton år på sig att hämta igen. I modern tid är IT-kraschen 2000–2002 värst, med ett fall på 63 procent, följt av finanskrisen 2007–2009 på 52 procent.

Men de riktigt stora krascherna är sällsynta, och en vanlig nedgång ser betydligt mildare ut. En genomsnittlig korrektion, ett fall på minst 10 procent, landar på 26 procent och är tillbaka på ny topp inom ungefär ett år. En riktig björnmarknad, alltså minst 20 procent, är i snitt 35 procent djup och tar drygt ett och ett halvt år att hämta igen. Det tål att upprepas nästa gång rubrikerna skriker krasch: de allra flesta nedgångar är överstökade inom något eller ett par år.

Tiden tämjer börsen

Allt det här – den stora spridningen, extremåren, de förlorade decennierna gäller om man tittar på ett år i taget. Förläng horisonten, så förändras bilden. Det är därför vi tjatar om att alltid spara över långa tidsperioder, minst 5 år helst 10 år eller fler. Det syns tydligt i grafen nedan.

På ett års sikt har utfallet pendlat mellan minus 39 och plus 70 procent, och nästan vart fjärde år var negativt. På tio års sikt krymper spannet till mellan ungefär minus 7 och plus 32 procent per år. På ännu längre sikt blir avkastningen ännu mer förutsägbar.

Bara 6 procent av alla tioårsperioder gick back – samtliga av dem före eller kring andra världskriget. Inget tioårsfönster som slutat efter andra världskriget har gått med förlust. På 20 år har bara ett par procent av perioderna varit negativa, och de låg alla tidigt i historien kring världskrigen.

Samma sak syns på varje sparlängd. På fem års sikt har snittet per år som sämst varit minus 17 procent och som bäst plus 39. På femton år har spannet krympt till mellan minus 5 och plus 24 procent per år, och på tjugofem år har bara en enda period i hela historien sedan 1870 slutat svagt på minus. Ju längre du mäter, desto mer pressas utfallen ihop mot den långsiktiga trenden.

Det är därför sparhorisonten är den enskilt viktigaste faktorn du själv styr över. Du kan inte bestämma vad börsen gör nästa år. Men ju längre du låter pengarna vara, desto mer övergår börsens slumpmässiga årssvängningar i något som historiskt nästan alltid har pekat uppåt. Snittet på cirka 9 procent kan aldrig garanteras ett enskilt år, men det blir ett allt rimligare antagande ju fler år du ger det.

Nedanstående graf visar det från ytterligare ett perspektiv, sannolikheten att gå plus ökar för varje år du lägger till i din sparhorisont.

Men notera att ett enskilt år risken fortfarande lika stor för att gå back. Det vill säga att även om du sparar i 10 år, så kan det sista året sluta någonstans i intervallet -39 till +69% med 90% sannolikhet. Det är därför vi alltid pratar om rullande sparhorisont och att pengar man behöver inom 3 år inte ska vara på börsen utan på ett bankkonto med insättningsgaranti.

Sammanfattning och slutord

Lägg ihop allt och en ganska enkel bild träder fram. Stockholmsbörsen har gett omkring 9 procent per år sedan 1870, eller cirka 6 procent när inflationen är borträknad, och tre av fyra år har slutat på plus. Men det snittet är ett facit du bara ser i backspegeln. Något enskilt normalår finns nästan aldrig, svackorna är inräknade i priset, och även de djupaste fallen har historiskt hämtats igen.

Det praktiska att ta med sig är därför inte ett tal, utan en hållning. Du kan inte veta vad börsen gör nästa år, och du behöver inte veta det. Det du styr över är hur länge du låter pengarna vara kvar, och det är den faktorn som steg för steg förvandlar de slumpmässiga åren till något som pekat uppåt på sikt. Använd gärna 6 procent realt som ett ödmjukt antagande i dina egna kalkyler, aldrig 11 procent som ett löfte.

Eller ännu kortare: enskilda år är brus, sparhorisonten är det viktiga. Spara regelbundet, sitt still genom de röda åren och låt tiden göra jobbet.

Läs vidare

• Från lägsta till högsta avkastningen per år – alla börsår sedan 1870 sorterade från sämsta till bästa.
• Slutsats av 100 år på börsen: förvänta dig extrem avkastning – hur extremåren dominerar fördelningen.
• 1 kr har växt till 813 kr på 50 år – krontillväxt nominellt och realt över ett halvt sekel.
• Fallhöjden på börsen är ganska brutal – hur stora fall börsen tar under resans gång.
• 90 procent av alla tioårsperioder går plus – hur sparhorisonten kapar förlustrisken.
• Vilken avkastning kan man förvänta sig från börsen? – avkastning per sparhorisont över tjugo år.
• Ju längre du sparar, desto större chans att gå plus – sannolikheten för plus stiger med tiden.

Bilaga. Hela dataserien år för år

Här är hela underlaget bakom siffrorna: Stockholmsbörsens (SIXRX) totalavkastning inklusive återinvesterade utdelningar för varje enskilt kalenderår sedan 1870. Det är samma serie som ligger till grund för alla snitt, fördelningar och sparhorisonter på den här sidan.